En tidig morgon när Camilla gick på gymnasiet var vi uppe samtidigt vilket inte hände varje dag. Jag åt frukost vilket hon inte hann med denna morgon. Morgon sminkningen var prioritet nr 1!

Precis när hon skulle hasta iväg kom jag ut i hallen för ett snabbt -hejdå!

När hon öppnar ytterdörren och hallen blir ljusare så ser jag att hennes ögonbryn har en nyans av grönt!!
Hur gör jag? Hon har jättebråttom! Jag hinner tänka att hon kanske har valt just den färgen idag, kan jag då komma och säga att det inte är speciellt snyggt? Det kanske är jag som inte hänger med? Men samtidigt så var hon ju inte en person som experimenterade så mycket så jag tog ett djupt andetag och frågar lite diskret om hon vet om att ögonbrynen är gröna?
-Vaaa!!??

Hon rusar tillbaks in på toaletten och börjar gapskratta! Mamma det är inte sant!

 Grönt jag trodde det var brunt!
Sen börjar ett desperat försök att få bort det gröna. Det var inte lätt alls det satt som berget och hon hade inte riktigt tid. Men hon var jättetacksam att hon slapp gå iväg med gröna ögonbryn som säkert hade roat många på tåget och i skolan .

I somras /flera år efter denna episod/ får jag ett sms från samma dotter som är i Frankrike på besök hos sambons släkt och vänner. Det är ett hektiskt schema med fester och många träffar med personer hon inte har mött tidigare.

Det lyder;
Mamma, jag har gjort det igen! Men med röd läppenna som eye-liner denna gång!
Vill bara säga att det sitter ännu bättre än den gröna färgen !
Men gick som tur är att täcka över med ögonskugga!

Undrar om färgblindhet och stress hänger ihop?