Moderna fartyg, gjorda av plåt med mullrande oljeslukande snurrmojänger i botten och massa skärmar på toppen, är ofta utrustade med grejer av senaste snitt. Vad sägs om tv-apparater med fjärrkontroll, helautomatiska kaffebryggare samt inte minst uppkoppling mot det världsomspännande elnätet Internet?

Det är en intressant arbetsplats och jag kan förstå lockelsen. Samtidigt så måste jag ju inflika att även det här kan bli invant och att man längtar lite bort. Jag kan utan omsvep erkänna att hela det här med att bli maskinbefäl av omvärlden kan tolkas som en eskapistisk början på en rejäl 30-årskris. Visst; jag har bytt punk- mot munkfrisyr och mitt brevinkast domineras alltmer av erbjudanden om pensionssparande. Det kom dock rätt plötsligt, detta uppvaknande, när jag var nyligen återkommen från Amsterdam. Mina jämnåriga på hemmaplan hade börjat yngla av sig och bete sig allmänt uppvuxet. Vad låg då närmare till hands än att, hals över huvud, fly mot Göteborg och gå till sjöss?

Trots det något filmmässiga i upplägget så är jag nöjd. Jag har gjort några ganska dåliga val genom livet men det här var inte ett av dem. Livet ombord är varierande, ganska bekvämt samt inte minst utvecklande kunskapsmässigt. För till skillnad från min klasskompis Elin, vars rederis personalavdelning kräver att naglar och intellekt skall vara intakta vid avmönstring, så är platsen som maskinkadett ombord på Tor Viking en cocktail av högt och lågt.

Vi gör både kvalificerade kemiska analyser av kylarvatten…

…samt daglig kontroll av att horisont finns på såväl styrbord som babords sida.

Därutöver svabbar vi durkar…

…samt ser till att inte hela skeppet flyger i luften.

Jag kan erkänna att klädseln, varseloverall i polyester samt skyddsskor och hörselkåpor, är aningen enahanda men jag tolkar den som en stilla vardaglig hommage till de gamla tanter som fortfarande går på rejv fast de börjar närma sig den ålder då man bör börja ta hänsyn till höftkulorna.

Där är jag, tack och lov, i alla fall inte ännu.

Det bör bli ett jävligt krisigt år, det som börjar idag och snurrar 365 dagar framåt. Igår firade nämligen kärleken och jag att det var sex år sedan vi hade den goda smaken att fyllna till, lyssna på Kate Bush och sedan kyssa varandra för första gången ever. Mycket härligt. Men det innebär också att vi nu påbörjar vårt sjunde år tillsammans, och det vet ju alla som kan sina relationskurvor vad det för med sig för framtidsutsikt, nämligen:

SJUÅRSKRISEN!

Och då spelar det förstås ingen roll att vi inte känner oss ett dugg krisiga med varandra, nygifta och allt som vi är. Det kommer att komma en sjuårskris, jojo, för det vet alla förståsigpåare till relationspsykologer. Vänta bara…!

Och som om detta inte vore nog bör följande år också förgyllas av en åldersrelaterad kris för min del, det vill säga den oomtvisteliga

30-ÅRSKRISEN!

Där har jag väl än så länge presterat lite bättre, nojat ganska mycket det senaste veckorna över alltmöjligt existentiellt och mindre seriöst, men ändock – absolut känt en del förundran och olust kring det här 30-årsblivandet. Så med lite talang ska vi nog hinna klanta till det på flera fronter, leva upp mot omgivningens förväntningar och liksom bara tokleverera, och det förstår ni ju vad det kommer att bli….dam dam dam dam:

DEN OOMKULLRUNKELIGA 37-ÅRSKRISEN!

En kris av sällan skådat slag! Typ som en mazarinens egen apokalyps!

Jävlar vad jag måste dricka apelsinjuice och kolhydratladda nu för att förbereda mig inför det här. The mother of all crisis, here I come!

Häromdagen köpte jag en ansiktskräm för 440 kronor. Inte för att det är SVINMYCKE pengar men liksom. Det är ju inte en liter tiokronorslotion från ÖB precis.

Konstigt detta… jag sitter å fryser här i mitt nystädade hem (ja, jag har dansat tango med dammsugare å mopp)… och mest är det min stackars omfångsrika rumpa som fryser… trots att jag sitter på den!!?

Är det ett ålderstecken på dålig blodcirkulation – i röven?!
Inget jag hört, men jag ska ju alltid se te å vara speciell på mitt egna lilla sätt…

Ni förstår, det är så att jag fyller 31 om allt för kort tid (1 oktober – dags dato äro 10 september) och jag tro jag drabbats av en lätt försenad 30-årskris. När den sanna krisen borde ägt rum hade jag fullt upp med en depression och ålder var inte största problemet då… men se, krisen kom ifatt mig!

Jag tror dock inte att det enkom är inbillning i form av “usch vad jag är gammal” för jag är ju egentligen ändå bara dryga 25. Men jag har insett att saker och ting är inte som de en gång var… det går liksom utför…. brösten blir luddigare i konturerna, allmänt hull drar söderut, dubbelhakornas en gång fasta form liknar gelé som stått i solen för länge. Håret…. ja det har på sina håll ett visst skimmer… och det är inte glitterspray! Grånaderna smyger sig fram…. Skrattgropar har förvandlats till skrattrynkor… It´s time for change helt enkelt – som Barack Obama nu talar så ivrigt om. Min kropp har verkligen tagit tills sig hans ord.

Och jag, ja jag hänger bara med in i en ny lite slappare, lite rynkigare, lite gråare men banne mig mycket gladare del av mitt liv!
Jag är inte den som går under skalpellen för en rynka i ögonvrån