OKEY MEN DET HÄR SUGER MEST
Ibland skiner solen i det här landet Sverige och så säger folk till mig
“jamen igår var det ju fint väder” och “joo..” säger jag för jag vill inte vara värsta neggot,
men egentligen tycker jag det är hemskt och deprimerande att inte kunna bara dra på mig en kort klänning och vara klädd och klar,
utan att frysa eller bära in ved.
Och precis sån’t här är det ju som ingen pallar lyssna på
och jag inte orkar prata om, men så känns det ändå.
FÖRSTA KVÄLLEN UTE PÅ STAN
Igår var det ändå upplyftande att få gå på smygpremiär av Angelina Jolie’s nya film Wanted som Animero bjöd på. I och för sig misstänkte jag starkt att det mest skulle bli minglare i jeans där, men jag har inte fått använda högklackat och glittrigt på över ett år, så jag greppade tillfället och klev i mina guldskor osv, trots (ovanligt lama) protester från Nuno som ändå hade viss förståelse för mitt behov att använda en utstyrsel som är direkt farlig på en båtbrygga. Nedanför anrika bion Röda Kvarns utrullade röda matta, fick jag ändå diskret ricka mig ur ett galler i trappan när klacken fastnade. Den var en viss skön återvändar-hem-känsla i det faktiskt.
Och på Bara Vara hade ägarna/vännerna/männen livit alldeles skäggiga under året som gått!
Vi börjar bli allt fler gråhåriga i gänget oxå.
Ja det var skönt å komma ut och träffa gamla vänner efter vår folkskygghet.
Malin som driver Konferens & Event i Hertzska Villan avslöjade oss direkt gällande folkskyggheten, som tydligen syntes väl..
Det är faktiskt många kvinnor som hon, som jag träffar, som har varit med på Atlantöverseglingar, vilket känns betryggande att tala om när man inte talat om annat än hav och båtar de senaste månaderna.

Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan här kulturkrock att komma tillbaka!

Kultur ja.. Imorgon är det vernissage. Jag skriver mer om det senare, kanske, för nu ska jag …
- TA-DAAAAA!!! – …tillaga några bönor..!

Vi har precis muntrat upp oss med att kika på våra videoinspelningar, samt bilder vi fick med posten igår från The Pans som vi saknar. Här är sista bilderna från dem med oss i Faro:

Fan det är så sorgligt att inte vara där längre att jag knappt står ut!!!!!
…Nu kom Tassa hem från sina kompisar med röd nos och konstaterade att det är KALLT,
och att hon vill tillbaka till MEDELHAAAAAAVET – …ELLER STILLA HAVEEEEEEEET!!!!!
JAAAAAAAAA!!!! Tassa vill oxå!!!!

Komma iväg igen – det är det som gäller!!!!

Det är inte över! Särskilt igår söndag i Kågeröd, tillbaka från Portugal, var det så klart att resan inte tagit slut, puh, och att utmaningarna fortsätter i samma stil. Det kändes riktigt hemkärt att tillsammans med Siska få nya så kallade problem att lösa. Och som vanligt går det bäst tack vare vänliga människor.
Men först tankar från första dagarna tebaks:
Tänker på det där TV-programmet med mig där de sa att jag trycker mig mot väggarna – vilket jag aldrig gjort – och får nästan lust att göra det, bara för att omfamna mitt hus, mitt hem, och känna på allt. Njuter av att leta efter älskade ytor under damm och spindelväv när jag återupptäcker ALLA SAKER (!!!!!!!!!så mycket saker!!!!!!!!!) som väntar i högar och flyttlådor.
“Min Mamma har kommit hem igen!!!!” jamar Tassas Kiwi-kisen högt, och leker vilt:


Trädgården vågar jag inte ens gå ut i första dagarna, för jag VET att gör jag det så kommer jag inte därifrån förrän det är för mörkt för att se. Men när jag röjt därinne så att åtminstone Ett rum är härligt att vara i, så går jag ut.
Många timmar senare går jag in igen med värkande kropp och fingrarna fulla av småsmå rosentaggar som gör händerna hyperkänsliga och stickigt brännande. Underbart att vara hemma; och ingen lust att lämna tomten, varken för det ena eller andra. Jo, det skulle var för att segla Siska då . Ut på nya äventyr. Redo, och redan planerande!

SEGLA MER
Det är väldans speciellt att läsa böcker och tidningar om segling för mig nu när jag begriper vad det handlar om. Helt annorlunda än innan. Verkligen. Läser både Mot Nordpolen med Ariel IV, och Casellas Atlantsegling. Och; Vi seglar till Galapagos. Lånade nyligen oxå Les Powells bok Open Hands, signerad av honom, med den galna början där han utan att ha någonsin ha seglat ger sig ut på världsomsegling och kommer till helt andra platser än han tror att han är på, pågrund av viss fel navigering.. Rickard och Ingrid,

ombord på Golif III, har mött denne nu nästan nittioårige seglare under sina äventyr, och dem låg vi grannar med på Bruce’s Marina i Faro ( fascinerande seglar-historier vi fick höra av dem!). Där i Faro ligger alla på vaggor på land, medan de pular med sina båtar och förbereder för havet. Ett av de ytterst få ställen i den södra delen av Iberiska halvön som tillåter boende och byggande på båten på land. Vi var blandat nöjda/missnöjda, och fick en prisrabatt på vaggan de svetsade till Siska, för hon fick onödiga brännmärken, eftersom de svetsade rakt mot skrovet (!?!). Toaletten och duscharna var värsta på hela resan, men de förfallna husen tilltalade som vanligt mig och förundrade i svunnen storhet.

Rickard och Ingrid som seglat i trettio år berättar att charmen var större förr här, med grus och gräs istället för betong och plånböcker. Glatt och enkelt då, men alltmer stelt och stiligt nu – ”Överallt” säger de! – Och vi får ännu mer bråttom att förbereda för världsomsegling innan alla kuster blivit tillrättalagda marinor med folk i strykta märkes-kläder, jet-skis och feta guldkedjor.

SEGLA ÄNNU MER
Det seglingsmål som flest under vår resa talat om, så även Nuno, är Patagonien! Överallt pratas Argentina, Patagonien, Sydamerikas sydligaste spets och dess inomskärssegling. Men NU har jag förstått att det allra allra hetaste är följderna av växthuseffekten – Arktis smälter – och det kommer att fungera att segla Nordostpassagen Atlanten –Stilla Havet…! (Fortfarande sur på Islands myndigheter som sköt isbjörnen som simmat så långt just för att överleva…)
Men jag väntar på stabilare tider i Afrika, som jag förväntar mig vara en kustvärld full av färger och skönhet, historia och historier, tragedi och fantasi.
Ändå – när vi kom hem var Sverige vackrast!! Och Tiago hoppade ut ur tåget tjoandes ”Svensk mark under fötterna – Äntligen – Haaa-Haaaa!!” rakt framför en undrande tjej.
(Håller inte fullt med om reklamen som mötte oss i Lund, för jag gillar variation bäst, men det var kul att det var första skylten vi såg:)

När vi mellanlandade i Berlin blev jag orolig, för det var bara beklagansvärt fult-fult-fult och till och med människorna på den där flygplatsen kändes ovackra, så jag var rädd vi var på väg åt fel håll när vi åkte till Sverige, men. ..Men när vi omgärdades av svenskar på tåget från Kastrup över Öresundsbron så var allt och alla vackert-vackert-vackert!! Vi hade lite svårt att vänja oss vid att när vi pratade på fritt så förstod alla vad vi sa! ”Och där borta bor Signe!” (Heej Signe och Tack för välkomst-hälsningarna!) ropade vi när vi susade in mot Malmö och Sverige Sverige SVERIGE!!!!
Redan uppe i luften blev mina barn rusiga när de förstod att det var Turning Torso och Öresund de såg där nere:

TÅGBYTE LUND-TECKOMATORP
Min mobiltelefon hade inte längre ett fungerande kort (snart tillbaka på 0739-476902 igen!), och Nuno hade råkat få med sig mitt bankkort, så det blev lite tillspetsat när vi behövde ringa hem om hämtning från tåget, men inte hade några svenska kronor, bara euro och en telefonautomat för kronor..
Tiago hittade en guldig tia, och snart steg vi av i kvällsmörkret i Teckomatorp där det luktade fränt, och pappa/morfar väntade med ett leende. Kallt var det också, tyckte jag som vant mig vid fyrtiograders-värmen.
KÅGERÖD
Hemma – konstigt och underbart!
Tassa försvann till sina kompisar bums, och Tiago likaså.


Jag förstod att många i Kågeröd följt oss på bloggen! Tack-för-tiden-hälsningar till er!!

På lördagen kom Nuno och Spirit i lastbil med Siska körda av schyssta Arek, till Kågeröds torg.
Och samtidigt kom Therese och lilla Love förbi och var söta.
Många kära möten.

Sedan blev det mat i det gröna och promenad i det sköna.
Prata, prata, prata.
Tömma Siska och inte fatta hur så många saker, och vi, fick plats på den lilla ytan.
Men fatta varför ursprungliga vattenlinjen sjunkit 20 centimeter ned..!

Gråta en skvätt ombord i ännu ett avsked av Vårt År, och svälja en skvätt likör från vår gäst-firar-flaska Brandymel.
Samtidigt en vibration av vad-har-vi-gett-oss-in-i-nu, och en önskan om att åka ut på havet direkt igen, om du frågar Nuno.
VÅR VANLIGA TUR
På söndags-förmiddagen skulle lastbilsfärden med Siska fortsätta till Råå för avlastning hos Syd Marin, och en veckas ompyssling av vårt flytande hem på land.
Gissa vad!?!
Lastbilsbatterierna var slut ( vilket för övrigt även vår söta bils batterier var… – men Tony har hjälpt oss med batteriladdning nu – Tack!)…….!!! Gick inte att starta.
Blev knappt förvånad ens..! Så här har det varit hela resan hela året. Och om det låter som om jag klagar, så lyssnar du fel, för vi har vant oss och ser det som naturligt numera. Lite hemtrevligt och spännande att möta nya människor. Kul att leva vidare hemma så som vi vant oss vid att leva på resan!
Så här är det hela tiden; saker strular; man letar hjälp; hittar hjälpsamma människor; allt fixar sig. Fantastiskt.
Vi fick gå runt i Kågeröd, skickade än hit, än dit, av folks vänliga tips. Många telefonnummer till män med lastbilar. ”Nä, inte hemma”, ”Nä borta”, ”Nä avställd lastbil”, ”Nä men där kanske”, ”Nä inte tillräckligt starkt batteri”, ”Nä men försök hos honom”, ”Nä men jag ringer tillbaka om jag kommer på någon”, ”Nä men Ronny vet kanske”, ”Nä men leta vidare”,,
..och så till slut – ”Nä det kan jag inte (viftande med en förmiddags-bira i handen)! ..men ääh det kan jag väl”!!

Tusen tacksamhet! Lösningsfokusering istället för problemfokusering älskar vi att mötas av. Till mega-trucken som stod på Kågeröds torg med vår båt sållade sig så ännu en bamse, och snart hade starkabels-mötet fått igång vår transport till den väntande kranen i Råå med Niklas som kom och hjälpte fast det var både hans semester och söndag. Fantastiskt!

FANTASTISKT
Fantastiskt – är det svar som jag ger till alla som undrar hur året har varit. Det har varit Fantastiskt!!!

Lite mer som vill vara med från sista dagarna:
MOLINARI
Ett år efter vårt möte med lilla gula Molinari i Dyvigs hamn i Danmark, knyter vi cirkeln och möter våra första vänner från resan igen. Eller tja nästan, för Christian har hittat den rätta kvinnan i sitt seglarliv under året som gått; Leena, men det känns genast som om vi är gamla vänner ändå, och vi tillbringar vår sista Atlant-afton för ankar, ombord på Molinari, utanför Cascais, Lissabon. Det blev tårar igen när vi tog bilen tillbaka till landet.
Bara dagarna innan hade Christian och Leena i kraftiga vågor men inga vindar utanför Nazaré fått ett nät i propellern när de var på väg in mot hamnen för motor. Samma plats som fem fiskare dog på för två år sedan när de råkade ut för detsamma. Vågorna för båten mot kusten, och.. Våra Molinaris-vänner anropade kusträddningen på kanal 16. Inget svar. De sköt nödraketer för att fånga en passerande fiskebåts uppmärksamhet. Ingen reaktion. Räddningen för dem blev satellit-telefonen de hade. Via nödnumret sattes de sedan i kontakt med portugisiska kusträddningen, som kom och förde bort dem från klipporna i sista stund in i trygg hamn. Vi tycker portugisiska kusträddningen är pinsamt sämre utrustad än den spanska – men Molinaris var bara så glada och tacksamma att de klarade sig. Och med tanke på alla berättelser om seglare som Rickard och Ingrid avslutade med ”..men han är död nu” eller ”..de förliste där och där” så var det inte lätt att säga hejdå till våra vänner som ska fortsätta runt jorden:

De har tagit fina bilder på oss, som finns; här

In English; more pics from the Molinaris with us; here.

Det mest fantastiska vi tar med oss från resan tror jag är sammansvetsningen av vår familj.
Inte förrän beslutet var fattat att vi nått slutet och skulle vända hem, inte förrän då började barnen längta hem på riktigt, och bara när det varit riktigt jäkligt har tanken på att lämna skiten uttalats av någon av oss, och det har inte varit barnen som uttalat de orden, utan jag eller Nuno.
Det var fint för oss att avsluta sökandet efter värme med att äntligen hitta den, istället för att ha stressat hem i våras över Biscaya, och aldrig någonsin fått någon sommar.
Det var gott att se barnen med sin portugisiska släkt oxå.

Tassas stora projekt det här året….har när jag tänker efter….varit flera stycken…..läsaläsaläsa, samla snäckor och stenar och göra smycken, fotografera blommor mm – och! Och med stor intensivitet har hon kartlagt släkten, på alla håll och kanter!!
Nu kom hon hem och såg gammelmormor Ullas fotoalbum med nya ögon, så snart blir det ännu fler bilder i det stora släktträd Tassa jobbat fram på My Heritage (en släktforsknings-sida med funktionellt släktträds-uppbyggande på internet).

Tiago är en Krabat som man hittar där det finns vatten, jord, stenar, pinnar, djur och insekter, och sedan håller han sig sysselsatt timme efter timme dagarna i ända. Här i farmors pool som fylls på med nytt vatten efter tvätt. Eftersom vattnet är klorfritt blir det snabbt grönt och byts ut mot nytt efter tvätt, och klorfritt är det eftersom det töms ut i fåror till gårdens odlingar. Gissa om Tiago älskar att leda vattnet i fårorna!?




Sista kvällen hos farmor kom Tiago inrusande och berättade upphetsat om en kolibri i trädgården! ”Allvar?!” sa vi. Jaa!!! Den var så liten och så vibrerande snabb att det inte gick att se att det var en fågel om man inte koncentrerade blicken totalt. Och snart var den inte En, utan flera stycken! Små som halva min tumme! Fin avskedsgåva för oss.
Här är de:

…och här:

Ut-zoomad (hittar du den??!!) (i nederkanten, till vänster om mitten):

Och nu är vi alltså hemma bland åkrar och träd i Kågeröd, och snart är vår uthyrda del av huset vår igen. Utsikt från mitt barndomshem Mellantorp, och STÖRSTA TACKET AV ALLA TILL MINA FÖRÄLDRAR/NUNOS SVÄRFÖRÄLDRAR/TASSAS & TIAGOS MORFÖRÄLDRAR SOM FUNNITS TILL VÅR HJÄLP I ALLA LÄGEN!!
!

Nuno (0705-249085) bor i Råå på Siska denna veckan och försöker hitta en temporär lösning kring böldpesten /osmosis-bubblorna så att vi kan få Siska i vattnet igen och segla hemma omkring i höst.
Precis som sista veckan innan vi åkte; Nuno fixar ordning i båten och jag i huset. Och sedan en liten blandning av båda för att vi saknar varandra så himla mycket om vi inte ses varenda dag!

Det ska komma några få inlägg till,
innan jag säger hejdå till bloggen och minnena för att fokuserar på jobb, nuet och framtiden.
Nu ska jag diska, och det är ooooh så mycket lättare i huset än i båten!

Slut på ord.
Vet inte vad jag ska säga för jag hittar ingen lust att prata, eller skriva.
Ville ändå bara berätta att Nuno och Spirit idag lämnat Faro tillsammans med Siska ombord på en mega-truck, tack vare Faruk. Tack Faruk . Mer än Fantastiskt! Och bönorna som fortfarande återstår av de halv-ton (som inte fick plats i Siska, och..) vi fick skickade ner till södern av Faruk, de är på väg upp igen, för att underlätta vår hushållning nu när vi ska få ordning på vardagen hemma på land..! Fantastiskt bidrag från Go Green, som vi har delat med oss av till många andra långseglare. Många goda måltider. Och vi har inte alls fisit så mycket som ni tror!

Slut på ord.
Kan man vara utbränd av semestern och behöva jobba för att hämta sig..?!

Jag och Tassa och Tiago åker hem imorgon onsdag via …suck… flyg (fick ge mig ekonomiskt, och är sur på tågpriserna). Barnen lär återse sina sängar efter över ett år ca kl midnatt. De kan inte förstå det. Overkligt som en fantasi. Uppspelta och glada längtande efter sina vänner!

Spirit vet jag saknar sin nya bästa vän i Portugal; Puki. Puki hittades överkörd, halvflådd och övergiven av min djurälskande svärmor, och är nu en välmående kärleksfull liten krabat, som Spirit först spände sig mot allt vad han kunde. Pukis ändlösa charm och envishet vann, och Spirit blev en ny man när han accepterade djup manlig vänskap, haha. Och nu blir jag väckt på morgnarna av Pukis pustande med nosen under dörrspringan, i hopp om att Spirit kanske finns där inne hos mig..!

Nuno, Spirit och Siska bör anlända Råå om ca fyra dagar.
Det har varit en historia för sig att få en vagga konstruerad för lastbilsfärden.
Jag säger bara; Bruce’s Marina i Faro.
Och i skrivandes stund tror jag att Siska & Co de befinner sig någonstans på spanska höglandet.

Slut på ord.
(Men jag hittade rätt många ändå när jag började skriva …)

Inte en av våra bästa dagar idag när vi summerar utgifter, istället för upplevelser, minnen och vänner. Särskilt inte som vi samtidigt säger farväl till våra vänner och vår resa.
Hejdå-kramade The Pans en gång till idag med tårar längs kinderna,

hejdå-omfamnade återupptäckta släktingarna från Kalifornien som kommit hit för släktbröllopet och blivit oss nära,


och har fler släktingar att säga hejdå till som väntar;

samt delar just nu  hejdå-visitkort, telefonnummer och foton med seglarvänner som fortsätter sin färd
- medan vi känner en växande ångest i kroppen.

SIFFROR
Hemtransporten av oss alla härifrån till Skåne, inkl. Siska, ser i dagsläget ut att kosta 50 000 kronor. Resan hit under ett år har kostat ca 200 000 kronor varav det mesta är lån att återbetala. Siska plus extra-utrustning har kostat 150 000 kronor. Och när vi kommer hem väntar en strulig värmepanna och antagligen därför ett nyköp på 70 000 kronor. Därefter skatteinbetalningar på 40 000 kronor. ..Hoppas att avställda bilen fungerar, och behöver köpa en bil till eftersom vi sålde Nunos bil/ar+mc innan vi åkte. Och så är det stora hål i garagetaket och väggarna murknar bit för bit. ..Det är väl de summorna som är mest påtagbara, förutom allt annat som kostar. ..Som böldpesten / osmois … 30 000 kronor?

Vi trivs i vår soliga bubbla, och har inte precis bråttom hem till allt jobb, men nästa vecka ser det ut som om vi börjar röra oss norrut, och sedan är det jobbajobbajobba jävlar i det som gäller!! Fast vi har bestämt att vi ska ut med Siska i farvattnen därhemma för att hålla modet uppe, så några lediga dagar tänker vi ta oss tillsammans i vår lilla båt!

Under tiden planeras för fullt för nästa båt, så får barnen behålla Siska och huset när de växt till sig lite och vi har fått ihop ekonomin till längre långsegling om kanske åtta år.

En av båtmodellerna som är på favvo-listan just nu; en Ovni:

Eller en Meta? Vi får se vad det blir ..!

Jag ska skriva några blogg-inlägg till för att sammanfatta kustseglings-tipsen till andra seglare på väg hit, och jag har lite annat jag lovat mig själv att pränta ner, innan jag byter till pensel istället för pekfingervals. För min del är det måla som gäller nu mycket snart. Tavlor och väggar och annat. Plus färg-terapin och zen-coachingen. Och politiken. Och kanske lite annat !
Barnen har skolan och kompisarna som väntar,
och Nuno, Nuno har som vanligt gott om goda idéer, och coachingen, framförallt recovery-coachingen för missbrukare.

Under hösten tänker vi erbjuda bildvisning och föredrag om vår resa tillsammans fyra personer och en hund på några få kvadratmetrar – och en mannekängdocka..:-), jag måste bara köpa en ny projektorlampa för 4000 spänn först..

Tja-a, det här konstigt, att det tar slut nu.. Vad ska jag säga..?
Min inspiration att skriva är inte så slut som den kanske verkar,
det är bara så mycket.. Men vi talar om att skriva en bok på portugisiska, eftersom det är ont om portugisiska seglare – vi har inte mött EN ENDA PORTUGIS på hela resan, och detta från en nation som dominerade haven en gång.
När man kör härifrån Algarve, genom Alentejo, för att komma till familjen i Ribatejo, så passerar man en liten by som heter Cuba. Och där i Cuba, långt bort från havet, så står Columbus med blicken mot väster. Och på andra sidan havet ligger en ö som fick namnet Cuba. Forskarna som stödjer teorin att Columbus var portugis i spansk tjänst, säger att Cristóvão Colon föddes som Salvador Fernandes Zarco, son till furst Infante Don Fernando och Dona Isabel Goncalves Zarco, i byn Cuba i Alentejo, Portugal
.

Det jag kan säga säkert är att här är nu så varmt att gatuhundarnas tungor hänger och dinglar alldeles uttänjda och soltorkade, som deg som stelnat och sedan sträckts ut så att det skymtar en fuktigare konsistens under den torkade skorpans sprickor.

Japp, Siska är uppe på landbacken, snyft,
och efter tvätt konstaterade Nuno böldpest längs vattenlinjen och på rodret,
så det var inga bra nyheter för oss..
Har ingen ström ombord, skriver vid en wi-fi hotspot, och batteriet tar slut nu nu nu,

så jag återkommer så snart jag kan!

…har nu hela familjen fått , och går och sjunger här i Cartagena, hela tiden, om och om igen, utan att lyckas hejda det.

(The Bulgarian contestant’s name is Valentina Hasan, 29 years old. She’s from the village of Zvezdelina, in the Kardzhali Province. Valentina’s married and “Hasan” is her husband’s surname. She currently lives in Spain. AND WE LOVE HER!! She has now became famous for her listening and singing by heart, and some millions have watched her on Youtube.)

Vi stannar här med förhoppningen att det vinande blåsandet, motvind dessutom, lugnar sig till helgen. Här är ett ökänt evigt blåsande i Palos-området, och medelhöjden på vågorna här utanför är vid storm sex sju meter, så vi känner oss respektfulla.

Har gjort uppiggande, och dyr, shopping av säkerhetsutrustning till Siska, samt ännu ett nytt toa-pump-försök-köp som vi hoppas funkar bättre än de förra.

Ken Lee!!

Vunnit en fin utmärkelse, utvalda bland många miljoner andra, har just vår blogg-karta gjort i dagarna!
Honorable Mentions, Blog Map, Platial Map Awards 2007

I högerlisten finns “Our journey with Siska” som visar vår färd från Kågeröd, Helsingborgs Norra hamnen, Danmark och Dyvig, Tyskland och Kielkanalen och Frisiska öarna, Nederländerna, Amsterdam och kanalerna, Belgien, Frankrike med Paris, Avignon, Lyon och kanalerna genom inlandet, höglandet, vinlandet och våtlandet, och sedan Medelhavet ner längs Spanska östkusten mot Gibraltar, Marocko och Portugal.
Varje ställe vi stannat på över natten med S/Y Siska är utmärkt på Google Earth’s satellit fotograferade karta i detalj på exakt plats, och du kan zooma in eller ut i världen från tydlig närbild till stor helhet.

Jätteglad att just vår karta bland så många uppmärksammats, och peppad att göra den ännu finare!
Som jag berättat tänker jag fylla i med mer uppgifter om hamnarna vi besökt, och lägga till foto, mm.
Det fina med Platial & Frappr’s nätkartor online är, förutom 26 miljarder unika besökare per månad och 150 miljarder platser, att om man vill ha en öppen karta så kan vem som vill lägga till uppgifter, och nu kommer tjänsten att vara tillgänglig via mobiltelefon. Lite som att hitta sig fram via GPS, men mer personligt.

Jag blir sugen på att göra en öppen karta som alla seglare och båtvänner och vattenfärdandes kan använda tillsammans och uppdatera med hamnuppgifter – så håll utkik efter den! Och meddela mig om du är intresserad att bidra till The Harbour Map. Jättebra kan det bli!

GLAD PÅSK!!!

Hej på er sitter här i Siska i Santa Pola söder om Alicante. Hela familjen är och jagar ett museum om salt-tillverkning. Jag hämtade en ny extern hårdisk, och testar så att allt funkar som det ska.
Det är nämligen så att Jennys dator är överfull av bilder och det fanns knappast något ledigt minne. Nu är det fixat.

Idag var det riktigt varmt. Eftersom vi hade planer på att stanna länge för ankare i Mar Menor har jag hållit på att försöka fixa en extra vattentank i fören. Den läckte som bara den… så jag struntade i det till slut, och dessutom ska vi inte stanna så länge för ankare ändå. Våra vänner på WestMonsun har varit där i en vecka redan. Eftersom de seglar iväg under tak i en större båt när vi fortfarande tycker att det är alldeles för tufft ute på havet, ligger vi alltid efter. Tyvärr måste de åka vidare när vi kommer ifatt. Saknar dem redan.

Vi övernattade iförrgår vid en ö som heter Tabarca. Det fanns en liten hamn skyddad ifrån alla vindar förutom västliga vindar, gissa va vi fick för prognos för vind under natten! Just det, västliga! Jag gjorde värsta storm-förtöjningar, linor, gummi-dämpare, skydd där tamparna kommer i kontakt med sten; jag var förberedd för värsta orkanen, men nej inget speciellt farligt hände, tack och lov. Nu är det så här att på grund av vår svaga motor, kan vi inte precis åka emot vind när den är stark eller när vågarna är stora. Vi har lärt oss att använda all segelföring som är möjlig på Siska.
Otroligt nog har vi för det mesta motvind, just det som Siska inte är så jättebra på.

Spanien är spanien, börjar tröttna lite på det, vill ha värme så man kan njuta av bad och sol, sen vill jag faktiskt hem, Eftersom resan inte kan fortsätta till andra sidan Atlanten och till lite mer spännande vatten ser jag inte fram emot resan hem med mer Spanien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland osv, kind of “dejavú”. Ser fram emot att komma till Portugal och göra en av mina drömmar till verklighet, segla med egen båt under bron i Lissabon. Sen ser jag framemot att  segla i hemma vatten igen.

Ja detta är ett fantastisk resa och jag är glad att det finns några månader kvar. Jag älskar livstilen och friheten, tycker att det är jobbigt med alla pengarna hamnarna och folket vill ha hela tiden.

Vi har mött fantastiska människor och gjort många nya vänner.
Medelhavet på vintern är speciellt. Invånarna är inte lika turist trötta och det flesta av seglarna man träffar har mycket gemensamt med en. Vädret är inte jätte trevligt alltid, men soligt är det för det mesta. Vindarna är ett kapitel för sig….

Ja mina vänner… hoppas på fint och varmt väder här framöver.

The Kaptain

Ps Jag kan engelska men tycker att Captain med K e mycket koolare!

Fortfarande fast i Palamós utan motor, utan batteriladdare, och utan vår kära VHF-radio som ligger på tio meters djup någonstans. Tydligen har folk tappat ankare här utan att kunna återfinna dem, eftersom det är väldigt strömt på botten. Nuno har inte kunnat släppa tanken på senaste modellen av Unidens VHF’en som han köpte ny innan vi åkte. Den var liten, tuff, vattenresistent – ….men flyter inte…..

Här är han med hjälp av Tiago som ytvakt i jollen, på väg ut i sitt sök. Som inte gav något fynd, trots flera timmars letande, och hopp om att finna den vid liv, eller åtminstone halvdöd och återupplivningsbar.

Efter stranden; mycket att skölja av, och disk att diska på fördäck:

Vet inte. Kan inte sova, inte somna om. För mycket dieselångor, för mycket tankar. Är egentligen morgon ändå, men vi har lagt oss till med vanan att njuta av vintersovmorgnar. Och nu kommer vi ingenstans längre ändå.

Förälskade i livet och i varandra lämnade vi l’Estartit efter att Nuno förhoppningsvis raderat ut problemen med motorns överhettning, och efter att vi ridit ut stormarna trygga i hamn. Vintern här i Katalonien för med sig inga mellanlägen, och när stormvarningarna upphör så försvinner vinden helt. Så det såg ut att bli en dag till för motor, med seglen uppe mest för att stabilisera i de fortfarande väldigt stora dyningarna efter stormen. Vi gillar de där stora, stora vågorna, trots att de känns grymt i magen. De är mäktiga.

Vi såg framemot att lämna l’Estartit, fast vi vant oss vid tanken att bo där. Nuno kände redan halva stället, och hade börjat tala om hur det vore att stanna. L’Estartit är ett dykparadis – Nuno är f.d. militärdykare och dykinstruktör. Per år kommer det 700 000 dykturister hit till Islas Medes. Överallt finns det dykcenter. Turisterna som kommer hit gör det för naturen skull. Människorna som bor här har funnit sin plats på jorden, och det är en skön känsla av hemtrevlighet i den blandning av nöjda människor från jordens hörn som finns i l’Estartit.

När kräket var utpillat ur elementet med hjälp av tops, och allt var tvättat och torkat– här segel på tork -

så gick vi runt bland berg och stränder i flera dagar. Spirit upptäckte med ett snopet yl att man inte ska lukta på kaktusar.

Uppe ifrån 85meters höjd såg vi klipporna vi fruktat, och jag fick hjärtstillestånd när Spirit sprang fram till kanten för att titta på vad det var vi tittade på. Sedan var jag hyperskraj att barnen skulle blåsa över kanterna, som kunde rasa, och klamrade mig fast vid stenarna längre in, medan de andra tittade medlidsamt och överseende på mig när jag hysteriskt kallade på dem. Under en sten hittade jag en skorpion. Cool.

Barnen gick inte att få loss från stranden, där de byggde sandslott tills det blev mörkt. De spanska barnen går i vinterkläder och tycker våra barn är exotiskt kocko när de badar och springer barfota överallt.

   Tiago är inte med på de här bilderna med lååånga kvällsskuggor, för han var upptagen med att rädda livet på hudratrettisju fiskar som han bar över till havet, från en stadigt torkande insjö som bildats på stranden efter stormen. Till slut var det bara lite vatten och sand kvar, samt döda fiskar.

Nuno var på lekhumör, och doppade nästan både sig själv och Tassa.

Sedan tillbaka till varma trånga lilla Siska för att äta gott och se om någon av våra filmer en gång till. (Bra julklappstips!: Filmer,TV-serier och böcker!)Nuno har lagat det vattenburna fotogen-elementet, och det tar inte lång stund att komma upp i över trettio grader ombord. Vi har det bra.

I affären där vi handlar mat jobbar en brasilianska som bara varit här i Spanien i sex månader. Hon har lämnat sina två barn kvar i Brasilien hos sin mamma, och kommit hit för jobbet och pengarna. Hennes väninna tog med sig sitt barn till Spanien, men hon hade en man som slog barnet och ingen möjlighet till barnomsorg under dagarna, så hon har nu skickat hem sitt barn till sin mamma i Brasilien. Och mannen i affären lämnade sina tre barn kvar i Peru, kom till Barcelona för att jobba, men vantrivdes i storstaden där, flyttade till l’Estartit, och trivs, här. Deras val låter som askan och elden för en välförsedd svensk som jag. Ändå är de glada att de funnit sin plats i l’Estartit. Jobbsökare från svårare länder, fridssökare från Barcelonas hets, sommarhusförtjusta engelsmän och holländare, samt tusentals dykturister, de kommer hit, till l’Estartit. Och här är vackert.
Berättelser om människor kommer Nuno hem med varje dag, eftersom han lär känna alla han träffar. Leende. Mitt beundrande, stolta leende till honom. Mitt nästa inlägg, detta, skulle ha blivit en kärleksförklaring till min fantastiska man och hur mycket jag älskar honom.

Men nu är jag lite ambivalent i mitt förhållande med lyckan, och ska istället berätta hur det gick när vi fortsatte till Palamós igår torsdag.

Det var en underbar dag och vi var lyckliga. Vi tänkte motorn äntligen skulle må bra. Vi tänkte vi redan kände de stora vågorna och sa bara ”hej på er kära gamla vågor!”. Vi tänkte wow vad här är makalöst vacker kust!

Jag vägrade oroa mig för det skulle hända något otursamt, och bad om delfiner istället. Och så kom det en delfin! Jag tjoade förtjust och Nuno blev rädd att det hade hänt något när han hörde mitt ropande. Tiago som myste med mig halvliggandes i fören hela resan, var lika helförtjust som jag över delfinen som välvde sig upp och ned i vattnet en bit bort. Och när vi var precis utanför Palamós såg vi något stort stänka i vattnet igen, men var inte säkra på vad det var. Tiago menade att det var en svärdsfisk eller en haj.
MOTORN KAPUTT
Då slutade motorn förbränna av någon anledning, och röken vällde ut svart och stinkande. Ingen aning om vad det var som var på gång. Just då var det en fråga om att klara det bara några minuter till så att vi kom bort från vågorna och stenarna in i den lugna bukten med sandstrand bakom piren. Precis när jag hade tagit ner storseglet, dog motorn. Så nu låg vi utan styrmöjligheter på drift mitt i hamninloppet med en intensiv fiskebåtsarmada på väg in för kvällen. Fiskmåsmolnet låg som ett skränigt täcke omkring oss. Upp med segel igen för att försöka fånga lite vind och komma ur trafikstråket! Med förseglet gled vi sakta mot stranden, och med precision kommenderade Nuno ner seglet för att stoppa farten och släppa ankar.
Det kändes inte rättvist! Äntligen skulle vi ha fått ha det lugnt. Vi hade tänkt ligga för ankar den här kvällen i Palamós, men inte så här, inte utan motor. Motorn som vi inte vet om den kommer att fungera igen. Det var bara för j-ligt.
Nuno försökte nå hamnen via radion, men de var hopplöst icke på plats vid sin radio, eller vid sin telefon. Så vi spände loss jollen och vinkade hejdå till Nuno när han puttrade in mot hamnen själv. Började göra kvällsmat.
Nu ska ni höra vad som hände sedan, för det var det mest irriterande!
När Nuno kom tillbaka och skulle bogsera oss med jollen till hamnen, så hjälptes vi åt att få upp ankaret, och då, DÅ fastnade den handburna VHF-radion i mantåget, så att när Nuno reste sig upp föll den i vattnet mot tio meters djup. Det var för mycket!!! Vi skrek Neeeeeeej, men båda hade flytvästar som är som airbags på sig, och ingen hann rädda den.

Tre-fyra tusen kronors alldeles ny och alldeles nödvändig handburen VHF-radio BORTA. Bara för mycket…

Men solen gick hastigt ned och vi behövde komma in i hamn och bort från fiskeflottan. Lyckades bogsera Siska med hjälp av jollen fastspänd längs sidan, sicksackande mellan fiskefartygen. Tassa och Tiago var fantastiska, helt med på noterna, och en oumbärlig del i att vi fixade det! Utan dem hade det inte gått så bra som det gick ändå. Spirit fick nog tio nya vita hårstrå och sov sedan helt utslagen efter nervanspänningen den här dagen.
Hamnsnubben var ytterst ohjälpsam och otrevlig. Hamnen stinker av diesel och olja. Överallt flyter det döda fiskar, plastpåsar och annat skräp. De tar 140 kronor natten, och vi vet inte om vi kan komma härifrån.
Ja, och så la batteriladdaren av redan i Frankrike, så tills vi kommer till Barcelona för att få en ny, går batteriet bara att ladda med motorn och solpanelen (vindgeneratorn small sönder i Nunos huvud redan i Kiel-slussen). Och nu har vi ingen motor, som bekant.
Kvällen blev mysig och tacksam. Vi tände ett tjockt juleljus och fotogenlampan, och kurade ihop oss tillsammans, glada att vi klarat oss in i hamn, hade värme och tak över huvudet, och levde.
Nu har jag skrivit klart, solen lyser strålande på himlen, och det hade varit en perfekt dag att fortsätta. Istället blir det motorfelssök för Nuno och strandvandring för oss andra.
Vi kan inte riktigt bestämma oss för om vi har otur eller tur. Oavsett vilket, vi fortsätter – vad annars.

LÖRDAGS UPPDATERINGAR:
Idag på morgonen lyckades vi få hit en välbetald mekaniker som gladde Nuno med att berätta att cylindern var oskadd, och att det troligtvis skulle vara lätt att åtgärda problemet, och inte blodigt dyrt.
Men. Efter en timme kom ett samtal från mekanikern. Han berättade att han hade hittat ett allvarligt fel i toppstycket, som han hade tagit med sig för reparation av valven(?). Skadan på toppstycket gör att motorn inte har kompression, och nu får vi vänta till på måndag, då mekanikern ska höra hos ett annat företag om det går att reparera. Ett nytt toppstycke som beställes från Japan och tar två veckor att få hit kostar 5000 kronor plus arbetet.

Nuno har ångest, och vet inte vad vi ska göra. Jag har oxå ekonomisk ångest. Vi vill inte stanna här i denna hamnen, men vi är fast. Michael (vår käre båtgranne förut) som är kvar i Frankrike, har en kontakt som kan sälja oss en begagnad likadan Yanmar-motor för 7500 kronor. Blir det så stannar jag och barnen här, medan Nuno tar sig till Michael i Marseilllan och köper motorn. Sedan kör de hit tillsammans i Michaels båt, och Michael hjälper oss med installationen. Så är läget just nu. Alla donationer kan göras på bankgironummer …. . …Hmmmmm, skämt och sido, donationer, sponsring och julklappar tar vi gärna emot. Spargrisen håller vi redan upp och ned, så varför inte prova nya idéer?! Vi tränar oss i att skaffa ett nytt förhållande till pengar. Vi har haft i vissa frågor diametralt olika inställning till pengar. Jag försöker nu lita mer på inkommande pengaflöde i större portioner samt lära mig att be om hjälp, och Nuno försöker att inte se den förlorade VHF-radion som en förlorad familjemedlem. Därför köpte vi en ny på kredit igår. Vi försöker att se det som något positivt.

BANKGIRONUMMER: Nu ska jag försöka hitta vårt bankgironummer, så inrättar vi en namnlista i högerlisten med många bäckar små, åar, floder och hav av människor som vill sponsra oss! Här är det: bg 5453-9309

MÅNDAGSUPPDATERINGAR:

Har efter mycket eftersökningar äntligen hittat ett ställe på andra sidan staden med trådlöst internet! Har oxå vandrat längs de vackraste kuster jag kan minnas att jag sett, och är helt förälskad i Costa Brava! Nästa gång kommer jag hit med en havskajak! Har slutat tycka så synd om oss själva och fattat att vi kan vara glada att vi lever, och att vi gör det här, så här, underbart tillsammans. Vi väntar fortfarande på klart besked från mekanikern, och är fast här utan motor och utan batteriladdare. Om vi njuter av vad vi har utan att oroa oss, är här jättevackert!

Vi är nu i l ‘Estartit, en hamn som en svensk seglareavrått mig ifrån, mest för att den skulle vara för dyr. Den är dyr, men mest på sommaren när priserna blir tre-fyra gånger dyrare. Men här är det faktiskt fantastiskt vackert.

Ja vi fick lite varningar, vet ej hur man kan förklara allt detta på ett logiskt sätt, men jag tror att någon större makt beskyddar oss.

När vi skulle lämna Roses, dagen efter att vi hade anlänt: Jag värmer alltid motorn innan vi ska åka – efter 15 minuter börjar larmet tjuta. Japp! -tänkte jag- något skit i insuget! Något som var ganska normalt i kanalerna. Jag sätter igång med rutinen av att blåsa av genom insugsröret, jobbigt men inte så farligt tidskrävande.

Motorn startas igen, larmet sätter igång igen efter 2 minuter. Ja då var det att berätta till familjen att vi skulle ingenstans denna dagen.

Jag börjar leta efter felet. Eftersom den här impellern är ganska nyinstallerade så kan det inte vara det, så jag testar alla andra rör och hittar absolut inget fel…. Ok lika bra att kolla impellern…. Denna var fullständig sönder!!! Hur kunde detta hända? Hmm, dålig kvalité på gummit, tänkt jag, eller kanske något skräp som satt sig där och slet sönder den. Strunt samma, måste fixa ny. Går runt till olika personer och frågar osv, till slut hittar jag en bildelsaffär som också hade nautiska delar, han kunde fixa fram impeller, det skulle komma fram samma dag på kvällen. Jag trodde inte riktigt att det skulle komma denna dagen MEN det gjorde det!

När jag hämtade dem – jag beställde 4 stycken; vill absolut inte vara utan igen – dubbelkollade jag storleken och det stämde inte med den jag hade i innan! Killen kollade tillsammans med mig i alla tabeller, listor och pärmar… resultat: den impellern som satt i var av fel storlek, den var för stor därför gick den sönder. Jag hade köpt den i Nederländerna i en bensinmack vid sidan om kanalen. Skit! Hade den gått sönder på vägen ifrån Portbou till Roses hade vi haft problem eftersom det knappt var något vind. Kusten är ganska stenig där.

Ja det var bara att installera den nya och testa den. ”Ska jag spola genom systemet?” – Tänkt jag lite till mig själv – ”Det är inte helt okomplicerat och dessutom larmet går inte igång nu, skit i det!”

Ja det skulle jag inte ha gjort med tanke på vad som hände senare.

Den värsta rädslan är av att komma till en situation när jag inte kan påverka längre hur det ska utspelas. Så kände jag under vår resa till l’Estartit.

Jag fungerar så att jag hela tiden tänker på olika svar till hypotetiska situationer som kan uppkomma. Om det kommer en plöstligt vind, släppa skotet , osv. Jag var oroligt för denna resan, men va fan, tre timmar, kom igen.

Vi måste ifrån Roses eftersom Tramontana ska börja snart igen, jag ville inte bli inblåst IGEN.

Att det gungade som fan var jag inte riktigt förberedd för, de sa att det skulle vara 2-3 Beaufort där ute men: NADA, bara stora dyningar efter sista dagarnas sydlig blåst.

Om det blåste hade det inte gungat så mycket och vi skulle ha haft bättre fart men nu tuffade vi för motorn i 4,5 knop. Va fan det var bara att härda ut lite och snart skulle vi vara trygga i hamn.

Men det gungade …. Jag började bli lite konstigt i magen. 1,5 timme kvar, nja det är bara att styra och glo på horisonten, när den kom fram!

Ska vi vända? Tänkte jag då och då när jag tittade på familjen. Sluta Nuno! Det ska gå bra, det är ingen fara! 1 timme kvar. Då kom det… larmet började tjuta, skit! Inget vidare…. Grå himmel, ingen vind, stora vågor, hög kust av berg, skit! Inte bra!
Ok jag hade tänkte genom detta om det skulle hända, vi sänker farten och hoppas att larmet slutar, det gjorde det… ok vi fortsätter med sänkt fart och hoppas att det håller till hamnen, 2,7 knop, resan förlängs plötsligt med ytterliggare en timme. 2 timmar kvar. Ok is i magen och fortsätta lugnt. Jag ser det vita skummet av vågorna mot bergsväggen. Det var försent för att vända nu. Sjöräddningen visste var vi var och när vi skulle komma fram, eftersom jag hade meddelat dem om vår situation via VHF. Det skulle inte ta mer än några minuter för att en snabb båt skulle komma till vår undsättning om det skulle behövas.

1,5 timme kvar, Tiago kräkte, alla var annars ganska lugna, Jenny fottade och filmade.

Fan, vi är snart där håll ut! Och då….. började larmet igen….

Ok sakta ner farten till tomgången tills larmet slutar, det kommer ff lite vatten ut ifrån avgasröret! – Ska jag ner och försöka kolla vad som är felet? Skulle aldrig klara av sjösjukan då! Shit!!! Ok larmet slutar igen, vi fortsätter ett sträck over tomgången, 1,7 knop… 2,5 timmar kvar…

Tur nog, när vi nu är mellan land och ön Medes puttar vågorna oss i rätt riktning och farten ökar till hela 2 knop! Men nu har vi berg på bägge sidorna av oss med vitt skum.
Jenny var hur lugn som helst, jag förklarade att om motorn slutade fungerar eller om någon ström skulle börja drar oss mot kusten, får vi kasta ankare och kalla på sjöräddning. Problemet nu är att vi är väldigt nära land, skulle motorn sluta så har vi inte mer än 10 minuter för att göra något för att inte krossas mot bergväggen. Inte så mycket tid direkt! För att ankare ska få grepp måste vi släppa ganska mycket kätting och då kommer vi att vara farligt nära kusten ändå. Ok försöker komma närmare ön då vinner vi lite tid om något skulle hända, jäklar, va skönt det var att komma innanför hamn pirarna… Vi klarade oss ändå. 

Ja detta var lite grand vad som gick runt i mitt huvud under den där resan.

Nu har jag plockat ner rör, rensat, kollat den nya impellern, byt termostaten och saken verkar vara klar, men inte helt klar än, måste kolla lite mer för att vara säker på att jag har gjort allt jag kan.
Det är hemskt att vara beroende av en motor i högsjö utan vind!

PS. Har hittade felet om varför motorn har gått varm så ofta. Ventilen, för intag av vatten till kylning av motor, var INTE HELT ÖPPEN!!! Sen Sverige har vi gått med en motor som gick för varm!!! Grejen är att efter motorinstallationen har ventilen inte haft något handtag. Eftersom den här motorn inte är av samma storlek som den förra, får handtaget inte plats. Inget problem eftersom jag kan komma åt lätt med en skiftnyckel MEN jag kan inte se om den är öppen eller stängt. Eftersom det rann vatten tog jag för givet att allt var ok.

…

Estamos de momento em l’Estartit que me foi desanconcelhado por um velejador suéco , devido a ser uma marina cara. A paisagem e a natureza aqui é deslumbrante, vale bem o preco que se paga. Infelizmente já estamos aqui á quatro dias e como de costume isso irrita-me um pouco. Tenho treinar isso de relaxar e de ter calma.

Eu tive maus pressentimentos, não sei como explicar de uma maneira lógica mas acho que alguém ou alguma entidade superior toma conta de nós.

Quando eramos para largar de Roses, depois de uma noite de repouso e um pouco de turismo nesta cidade mediterranea , eu aqueco quase sempre o motor antes de largarmos. Mais rotina do que necessidade.

Pois passados uns quinze minutos comeca o alarme do motor que indica que este está sobreaquecido. Imediatamente pensei que se devia a um normal entupimento, o que aconteceu varias vezes nos canais.

Toca de por a velha rotina em marcha, depois da rotina de desentupimento meti o motor a trabalhar novamente, qual não é a minha surpresa quando este comeca a soar novamente. Esquesito dado que mudei a turbina, da bomba de água para o arrefecimento, fazia umas três semanas.
Ok vamos que ter que ficar em Roses mais um dia até eu achar qual é o problema.

Mãos a obra e toca a desaparafusar tubos, assoprar, olhar, testar e passado um tempo cheguei a brilhante conclusão que deve ser a turbina. Desmonto esta e … surpresa… completamente destruida!

Surpreso tentei achar uma razão para o estado da turbina, mas nada.

Bem há que arranjar uma turbina de substituicão e coloca-lá no sitio para podermos seguir viagem. Depois de umas voltas encontrei uma loja de pecas de automoveis que também vendia partes para motores nauticos. Incrivelmente encomendaram-se as pecas que chegaram no mesmo dia á tarde, comprei 4 só para ter umas em reserva. Mas quando as fui buscar, comparei as novas com a antiga e o tamanho não era o mesmo. O empregado á minha frente abre livros, dossiés e cadernos onde verificamos referências e modelos de motor, etc. Não havia duvidas. As turbinas que acabava de comprar eram originais e destinadas ao meu motor.

Por isso é que a turbina se estragou toda, tamanho errado!

Eu tinha comprado esta turbina na Holanda, aquando nos canais, numa estacão de servico para barcos na margem do canal. Como ela cabia nem pensei mais no assunto. Devia ter pensado um pouco mais.

Passado um par de dias estava na altura de largar. O mar estava alto. Muitas vagas e bastante grandes mas como não havia vento o mar até estava calmo.

O céu estava nublado com algumas nuvens baixas e a visibilidade não era das melhores. Mas a viagem era só até l’Estartit que era só 3 horas de Roses.

Vá lá Nuno, deixa-te de medos e larga que é para irmos mais para sul onde está melhor tempo! – pensei para mim mesmo. Eu até estava com um mau pressentimento mas…..

Passadas duas horas de viagem, viagem essa que parecia duas horas a andar numa montanha russa sem intervalos, o que não devia acontecer acontece… o alarme do motor comeca a apitar.

Passados os segundos necessários para minha recuperacão do quase ataque de coracão que me deu, comecei a pensar no que fazer, pôs o motor em neutral e comecei a avaliar a situacão:

Ok…. Nada de vento, vagas enormes, costa de montanha para estibordo a pouco menos de 1km… ouvia-se as vagas e via-se a espuma branca das vagas que tentavam mandar abaixo os rochedos….

Felizmente o alarme deixou de soar e eu colocei Siska em movimento, mas tive que fazer uma reducão nas rotacões, a velocidade era agora 2,5 nós. Antes estavamos a uma hora da seguranca da marina, agora vai levar-nos duas horas até ai chegar.

Se o motor aguentar!

Entretanto o Tiago vomita-se todo e a Natassjha tenta dormir sem grande resultado. A Jenny está com muita calma.

Devido aos movimentos excessivos de Siska, eu não quero tentar encontrar onde o problema está. A catástrofe só aumentaria se eu comeca-se a enjoar também.

Continuamos apreensivos rumo a l’Estartit. Entretanto alertei o Salvamento Maritimo espanhol da nossa situacão, dando-lhes a nossa posicão e o nosso destino.
Acabamos de entrar no estreito que nos separa do porto e o alarme soa novamente.

Merda… não há vento, as ondas movem-me em direcão a terra. De estibordo a costa de 85 metros de altura. A bombordo a ilha de Medes com a sua costa escarpada. O estreito não é mais do que 2000 metros de largura….

A mesma manobra, neutral, deixa de apitar, ainda menos rotacões e aí vamos com a velocidade de 1,5 nós. Sorte….

Se não desse para usar o motor, ia ser dificil, não levaria mais do que 10 minutos ás ondas a arrastarnos para as rochas. Uma alternativa seria a âncora, mas mesmo assim teriamos ficado perigosamente perto da catastrofe.

Finalmente chegamos ao porto e amarramos sem mais problemas.

Aqui temos estado nestes ultimos 4 dias, o motor está reparado, um termostato novo, e o sistema de arrefecimento limpo. Mas infelizmente o mar tem estado de tempestade. Mas o ceu tem estado azul e nós temos gozado umas voltas aqui nas montanhas. A Jenny até tomou um banho de mar….

For the first time on www.dreamalive.se, a little film from us to you!

Oki , nu har Jenny oxå hittat till internet-caféet, och här kommer förra veckans korta små rader . Tack alla vänner som läser och kommenterar, vi tycker fortfarande att det är lika spännande varje gång vi får internet att se vem som hälsat på . Ser att vi snart haft 10 000 besök . Inlägget som följer kommer att vara vårt första försök att lägga in videosnuttar via www.youtube.com.

Kollade just mailboxen, och hade fått en förfrågan om att skriva kontinuerligt om vårt familjeliv under resan i HD, Helsingborgs Dagblad, , så det blir kanske så.

Sedan raderna nedan skrevs har vi roat oss med att roa hela staden med att åka i kanalerna i vår minimala jolle med utombordare, vilket tydligen såg Mycket roligt ut eftersom alla skrattade, pekade, vinkade, ropade skämt och t.o.m. fotograferade oss, där vi for fram tungt lastade uppstickandes ur vattenlinjen.

En morgon vaknade vi av diesellukt och upptäckte musseldykare utanför Siska som fyllde sin båt med tunnor med musslor de plockade upp under oss. De gillade kanske Fransyskan, (hon är kvar men inte klar – inte heller hennes öde är klart..)

och lämnade kvar en stor klump musslor vilka Michael kokade lunch av till oss alla. Tassa tänkte inte ens tanken att smaka, och Tiago som älskar musslor avstod eftersom han nu visste vad de här musslorna livnärt sig på – båttoaletterna rakt ovanför .Vi andra åt .

SÈTE

Är här i Sète som för hette Cette, men bara har funnits i trehundra år – och ändå är en lång historia. Kallat både Frankrikes Gibraltar och Venedig på en och samma gång. Jag tycker här är för mycket bilar och för gråsmutsiga hus.

Sète invigdes 1666 när en säker hamn byggts, som sedan blev ena änden av Canal du Midi som förbinder Medelhavet med Atlanten. Canal du Midi, påbörjad i Bourdeux vid Biscaya av Pierre-Paul Riquet samma år, kommer vi inte att färdas på denna gången, utan det blir havet nu. Jag hade gärna utforskat en bit av den kanalen, och dess spännande historia i kombination med vackra vyer, så att vi hade kommit ut i Port La Nouvelle, men nu lockar havet mot Spaniens kust, och det är lika okey. Men en dag återvänder jag hit till landskapet Languedoc som var centrum för de stora religionskrigen och inkvisitionens början. Särskilt intresserad är jag av Katarerna..

Sète är i särklass en vattenrikets fruktträdgård med t.ex. en fångst av 12 000 ton ostron årligen. Det är här innanför den smala landremsan där vattendjupet ligger på 3-4 meter i stora sjöar som djur- och växtlivet frodas i överdåd. Vi ligger med Siska på insidan av staden och är ständigt insvepta i stora stim av fiskar i olika färger. Turkosa, röda, gula, randiga, prickiga. Musslor, sjöborrar, sjöstjärnor. Kattfisk finns här många, stora och jättestora. På kvällarna sjuder vattenytan av dem när de skvalpar och skvätter med sina mörka kroppar och vita munnar så att utrymmena mellan båtarna formligen rör sig. Så mycket att vi vid första anblicken trodde att det var luft som bubblade upp ur stora rör eller något annat mystiskt..!

En annan markant faktor här är det mäktiga monopol fiskarnas yrkeskår besitter. De är klara och tydliga med att de inte har något till övers för nöjesbåtar som vi, och kör förbi utan hastighetsbegränsningar så att det rycker och spänner i linor och skrov. Vill man tanka båten så går det inte här om man inte har ett franskt betalkort, och på hamnkontoret så uppmanas vi uppgivet att tanka i nästa stad, Agde, några timmar bort, eftersom de som styr här inte vill ha oss här. Även nattklubbarna sägs vara i deras regim i denna stad. Här är speciellt på många vis. Under eftermiddagar och kvällar passerar konstant små färgglada båtar med ett helt lag roddare taktfast och fartfyllt. T.o.m. småbarn är ute och tränar. Stads-sporten, les joutes, är att på medeltida vis som i en riddartornering mötas båt mot båt i full fart med lans och sköld och stöta ned sin motståndare i vattnet. Det är ett tusentals år gammalt tornerspel som ingenannanstans bevarats och upphöjts som här. Båtarna är speciellt utformade med en lång trappliknande upphöjning i aktern att stå på. Själva festen och tävlingen äger rum i slutet av augusti, och regerande mästaren är en ex-rugby-spelare på 1,88m och 130 kg.

De roddbåtar som vi ser så många träna i varje dag är kopior av ett nyligen gjort vrakfynd av en gammal typisk rodd- och fiskebåt från trakten. Fr.o.m. 1995 har Sète och byarna häromkring ett antal kopior, och det ordnas kapptävlingar flera gånger om året.

Sète är oxå känt för sina kyrkogårdar, och det faktum att de döda och begravda har bästa och vackraste utsiktsplatserna i staden. Poeten Paul Valéry´s dikt om kyrkogården vid havet på en balkongformad klippa bland duvor, har gjort kyrkogården på berget Saint-Clair till Frankrikes näst mest berömda kyrkogård efter Père Lachaise i Paris med alla berömdheter.

VÅRT MASTUPPTAG!

Efter allt turistande vi gjort i två månader på kanalerna ägnar vi oss nu framförallt åt att förbereda Siska, och gör inte mycket utflykter här. För att passera Sète mellan sjö och hav, måste man invänta att broarna öppnas morgon vid tio eller kväll vid sju, om man inte har en riktigt låg båt. Vi gjorde detta i söndags för att komma ut till marinan vid havet och sätta upp masten, innan vi återvände in till ”vår” plats vid sidan om Michael på Cuelo, för vidare förberedelser och reparationer. Ljust när vi började och mörkt när vi kom fram; för när solen går ner går det undan här, och vi ovana seglare fick en liten aning om hur världen ter sig under nattsegling. En stilla frid som verkligen tjusade med sitt lugn, och samtidigt förvillande många lysande lampor att urskilja för rätt väg vid navigation.

Vi kom fram till en stinkande plats vid kranen där ytan var blänkande svart av olja och diesel. Sorgligt och förskräckligt och DISGUSTING! Vi behövde stanna där och sova, och det var INTE ROLIGT, inte alls. Ångorna från dieseln invaderade oss obönhörligt, och jag kan ärligt säga att jag aldrig förr vistats så länge i så ohälsosam ”luft” trots att jag löst upp mycket hjärnvävnad med mycket målarfärg. Det värsta var att säga ”God natt” till barnen, och jag var bara några millimeter från att få spel och göra något drastiskt drag för att komma bort därifrån. Som vanligt var det mest jag som brydde mig så väldigt..

Det var i alla fall häftigt att återigen efter en sådan lång tid ligga bland båtar med master och vajrar som slog i vinden och skapade det där unika ljudet som finns i en hamn vid havet.

Nästa morgon sattes masten på plats under endel komplikationer som löste sig, samtidigt som saneringsmän kom och försökte få bort oljan från vattnet. De sa att ”olyckan” hänt på lördagen, att de inte visste vem det var, och att det inte var första gången..

MEDELHAVET!

På andra sidan kaj Port Saint Louis fanns varken olja eller diesel utan underbara blåa Medelhavet med långa lugna vågor. Barnen badade hela dagen lång, och när masten var på plats och en utsökt måltid var förberedd, så doppade sig hela familjen Antunes-Wenhammar tillsammans för första gången i detta efterlängtade vatten. Även Spirit såg sig tvungen att simma ut när hela hans familj var i vattnet och han stod kvar ensam på stranden hysteriskt skällande.

Nå, helt ensam blev han nu inte eftersom en uppmärksamhetstörstande gammal farbror kom tätt följande oss i sina string-badbyxor. Suck, inte nu igen! Nästa snuskgubbe kommer jag att be fara och flyga! Den här farbrorn, som förut låg uppe vid strandentrén med undanvikt tyg så att hela paketet fick sol, gick direkt efter mig (och Nuno – knappast…) till av alla lediga platser vår plats. Precis vid sidan om våra kläder ställde han sig mot en sten – och kissade!! Uuuuuäh! Vi stod ute i vattnet och kunde inte tro våra ögon! Sedan ställde han sig mot oss med sin tjocka mage och bockade sig ansträngt ner så att han kunde lägga handen i det låga vattnet efter en våg – och föra upp den till sin tygbit och gnugga noggrant..! Denna procedur upprepades om och om igen, och Tassa och Tiago, och vi oxå, tyckte han var så pinsam att vi inte hittade ord för det utan bara skakade på huvudet, fnittrade och ulkade omvartannat. ”Amen, skojar han?!!” utropade Tiago med skratt och rodnande kinder när gubben bara fortsatte gnida.

Ja, så var vår lilla familjs första Medelhavsdopp. Ett minne för livet.

NÄSTA KAPITEL

Tanken var att segla till Agde på torsdag, men nu säger väderleksrapporten att Mistralen kommer att blåsa väldigt kraftigt då, så vi väntar någon dag till. I skrivandes stund får jag veta att vi troligen måste vänta här ytterligare några dagar på en ny bränslepump till motorn som Nuno beställt idag från Marseille. Som det är nu får motorn hosta.

Och jag tar tillfället i akt att sammanfatta vår resa i de övergripande kapitel vi passerat.

Bortsett från sjutton års drömmande och en massa förberedelser, så var KAPITEL ETT Danmark och Dyvig, vars lugna regniga sommarveckor blandade med sol, lämnat oss med framförallt minnen av vänliga hjälpsamma människor vi hoppas förblir våra vänner för livet.

KAPITEL TVÅ, började med en livmodershals i form av Kiel-kanalen, ut till Nordsjön, som fyllde mig med skräck och kamp om liv eller död. Även om det inte var så för resten av familjen, så var det ingen på lilla Siska som undkom varandra. Sjösjuka, tidvattenströmmar, motorkrångel, segelkrångel och stormande vågor bland saker som ramlade runt i det knarrande skrovet, är starka minnen. Intensiteten var skrämmande och ändå tilltalande.. Stränderna på de Frisiska öarna älskar vi för alltid, och minnet ger ett vackert skimmer till vad vi upplevde. Det var i Cuxhaven vi första och senaste gången träffade en annan svensk barnfamilj - ombord på båten Sayonara (Heej Alicija och hela familjen, och tack för det du skriver! Uppskattar det och dig mycket.), och det var oxå här vi blev grannar för lång tid framöver med Nadja och Michel som vi slog följe med in i nästa kapitel. Nu ser vi framemot att besöka alla våra vänner hemma i Stockholm när vi återvänder.

KAPITEL TRE, har varit det längsta och är nu snart över. Att färdas genom Europa på kanaler.. Det var inte planerat, vi trodde vi hade för svag motor, men med stöd från nyfunna vänner gav vi oss in bland nästan trehundra slussar med masten liggande över lilla Siska. Det har varit en fantastisk resa, och egentligen är jag inte mogen att sammanfatta den ännu. I stort och i smått har vi upplevt Paris och alla av historia sprängfyllda orter i Frankrike från vattensidan, i troget och tryggt sällskap med Optimist vid vår sida bland allt vackrare landskapsvyer. Saknar det redan.

KAPITEL FYRA, är nu nästa, och vad som väntar oss längs Medelhavets kuster kan vi inte ens ana.

JENNY

Någonstans i en zon av litenhet och obetydlighet, så nöjd att jag är nöjd, och så missnöjd att det inte spelar någon roll. ”Nothing left to lose ” och redo att göra ett nytt möte med havet efter två månaders relativ trygghet på kanalerna.

Har gått igenom en distinkt tillits- och tros-test, och kan nu ett steg sanningsenligare ge mitt liv till livet och låta ske vad som må ske.

Ordet ”ansvar” – snart så uttjatat att våra barns generation kommer att sky det så som min generation skyr ”plikt” och ”skyldighet”.

Tänker inte fokusera lika mycket på mitt ansvar..

Jag lyssnar som sagt på Radio Sweden och nyheterna hemifrån på morgnarna.

Blir in i märgen upprörd och ledsen när munkarna möts med våld i Burma, irriterad när jag inte äger en röd tröja ombord på båten, och arg när media släpper dem i tystnad.

Blir jätteglad och hoppfylld när Al Gore och IPCC vinner Nobels fredspris. Rätt riktning.

Skakar på huvudet åt en snubbe i en panel som kategoriskt säger att Miljöpartiet är bakåtsträvare.

Nickar instämmande när en flykting i Sverige får frågan om han tror han kommer att flytta tillbaka till sitt ursprungsland och svarar ungefär ”att har man smakat på vattnet i Sverige så vill man knappast flytta”.

Det klorerade vattnet här är ytterligt motbjudande i min mun. Tvärvägrar att dricka det, och dvalar hellre i törst-framkallade hallucinationer än låter det komma in i min kropp. Erkänner utan hymmel att ”ja” jag är extremt känslig och oresonabel på den punkten.

Vårt vattenfilter la ner för någon eller några veckor sedan, och det har blivit endel köpa vatten och kånka hem i plastflaskor utan pant, vilket är ungefär lika motbjudande. Droppen var häromdagen när jag spottade och fräste ut första klunken av tolvliters packen jag kånkat långt. Luktade och smakade klor! Klor; 5 mg/liter läser jag då försent på innehållsförteckningen.

Nu har Nuno bytt filtret (som skulle hålla längre) och samtidigt både med och mot min vilja rengjort vattentankarna MED KLOR.

Svårt för mig att hålla mig till principer under rådande omständigheter! Frustrerande!

Så tacksam att vattnet i kranen där hemma, som ändå inte är i närhet av toppklass, tack och lov inte smakar som att dricka ur en simbassäng!

TIAGO

”Nej mamma, hahahihihe, tttihe, asså jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte, jag kan inte, amen sluta, amen mamma, amen mamma, sluta, sluuuuuuuta, jag vill inte skriva nååååt, nä, amen sluta, jag vill inte”, …säger Tiago när hans mamma försöker få honom att skriva till bloggen. Några rader blir det till slut:

”Här är så mycket fiskar, och så mycket ödlor! Här är jättefint och jättemånga fåglar. Jag har bara fiskat hela dagarna sedan vi kom hit. Och jag har badat i Medelhavet – det var skönt! Vattnet var genomskinligt som kranvatten fast blåare.”

Jag kan berätta att Tiago-turgubbe hittade en diamant för ett tag sedan. Han fick titta på gamla saker i en ask hos en båtgranne. Denne granne hade för tjugofem (!) år sedan blivit av med en av fem (blods-)diamanter från Sydafrika, och förgäves letat som en galning utan att någonsin hitta den igen. En av de andra likadana diamanterna hade sålts för hundrafemtiotusen kronor styck för tjugofem år sedan. Tiago pillade fram någonting som låg bakom innertyget i asken, och frågade ”Vad är det här för någonting vitt?”……..!!!! Diamanten..!

Här är den:

Så nu är diamanten tillbaka i sina inte helt rättmätiga ägares händer, och vi ska kolla ”Blood diamonds” med Leonardo di Caprio som vi fick i present av Felix. Tack Felix!

…Och tack än en gång till Cicci, Jocke samt Uffe som förgyllt våra kvällar med media.

MAT

När vi pratar med vänner hemma, förstår vi att det undras endel om hur vi har det med kosthållningen; bl.a. med tanke på att Go Green alldeles fantastiskt sponsrar oss med sjuhundra kilo färdiglagade bönor av alla de slag. (Nej här fises inte mer än vanligt.)

Så nu ska jag berätta hur vi har det. Sedan vi kom till Frankrike har Nuno varje morgon tillsammans med Spirit i minsta lilla by alltid hittat nybakade baguetter och croissanter som han köpt med hem till oss, efter att han druckit sitt kaffe och konverserat på caféet.

På eftermiddagar och kvällar har vi var eller varannan dag köpt färsk mat, gigantiska salladshuvuden och gott om tomat, gurka, ost och lite kött/fisk. Under färd har vi hjälpts åt att göra fyllda baguetter till varandra med olika läckra innehåll efter var och ens smak.

Yoghurt säljs tyvärr inte i litersförpackningar utan bara i irriterande skräp-producerande småportions-pack. Min favorit är naturell med katrinplommonmos i botten. Barnen mumsar sina favoritblandningar.

På kvällarna har vi gjort en rejäl måltid med vad gott vi hittat, och på dagarna har jag suttit framme på fördäck och diskat i solen.

Bönorna vi fått från Go Green är perfekta att hälla upp i en skål några timmar innan mat, och temperera med olivolja, äppelcidervinäger, lök, vitlök, salt, peppar och andra kryddor innan man blandar med kapris, oliver, sparris eller något annat gott. Goda senaps-sorter finns här såklart att experimentera med.

Ekologiskt ris, couscous och solroskärnor har vi fått i massor av Go Green, och vi varierar det med potatis, pasta i olika former och ägg. Godis har vi oxå fått av Go Green; när det är fullt upp och snabb energi behövs är deras sesamkakor perfekta!

Vi brukade inte äta efterrätt förr, men här gör vi nästan alltid det; choklad, potatischips eller popcorn.

Vi har lagt mycket mer tid på mat här än någonsin förr, vilket blivit en höjdpunkt efter en lång dag bland slussar utan ände.

När vi var på havet var det nödvändigt att få maten gjord så snabbt som möjligt p.g.a. sjösjuke-faktorn vid matlagning, och till alla som ska segla vill jag verkligen rekommendera Go Greens färdiglagade bönor, inte bara för att de är goda, utan för att de är så perfekt förpackade, lättstuvade, tetrapaks-kuber. På havet åt vi inte lika mycket som på land.

Vin har majoriteten av familjen varit ointresserade av, men för den som uppskattar det så är franska kanalerna paradiset.

Ju längre söderut vår färd nått, ju dyrare har maten blivit. Vid Nordsjökusten kostade min favvo-yoghurt fjorton kronor, och här vid Medelhavskusten kostar den tjugosex kronor. En liten burk oliver kostar tjugotvå kronor. Enklaste osten, Emmentaler, säljs i 300 grams paket och kostar ca trettio kronor, medan de dyrare kan kosta hur mycket som helst och finns i hur många sorter som helst. Fransk färskost är ibland billig men påminner mer om kornig yoghurt. Fetaost är för dyrt. Frukt och grönsaker är inte billigare än hemma. Listan kan göras lång, men kontentan är att vi är förvånade att mat som är närmre sin produktionsort här, ändå är dyrare här. Jag menar – oliver! – hur kan de vara så dyra här jämfört med hemma?! Ska bli intressant att se hur det blir i Spanien. Äter gott gör vi i alla fall, men det blir inga pengar över till restauranger, då hade vi inte kunnat göra resan alls. Försöker hålla oss balanserande på linjen mellan att överhuvudtaget kunna göra vår resa och ändå fylla den med så mycket innehåll som möjligt av sådant som kostar.

Hello friends,

we are still in Séte, unfortunatelly something wrong with the engine. After a lot of looking for the reason of the problem, with the help of Michael who lives in the boat besides us, we found the potencial problem. A faulty diesel pump! I wasn’t happy, so i call to Ulf in Sweden, my excellent boat mechanic and he agreed that that was problably the problem. So i went looking for a new pump. On the third place i asked they could help me, but it would take two weeks to get a new pump!!!! We have been here for one week and i’m geting creasy with staying sooo long on the same harbour.
But after seeing my desperation they tried to find one on some local dealers and they found one…. for the modest price of 160 Euro…. of course i bought it. 24 hours later i had it on my hands, now i just need to install it on the engine… :-\

Jenny has been busy with fixing all the wood details of Siska, she looks wonderfull, and it feels great to have the mast up again.
We had some free internet for a while in the harbour but now it’s finished and i am seating on a internet café, we were leaving Séte on Sunday BUT after checking the weather it looks like it´s going to blow a lot… my family won’t like it… so let’s see if we should wait.

We really want to get going south where the sun will give the warm we are looking for.
It is warm here but the mornings are starting to be cold.

Love to you all,

Nuno the Sailing Coach

Hi good people, now we are in the Mediterranean.

The toilet is broken (I shouldn’t have bought the cheapest!), the generator belt in the engine is almost broken; the water tanks need some cleaning, etc.

We are in Séte and we were supposed to go on threw the channels until Port-la-nouvelle, but the sea is calling and I long to put the mast up and start sailing again, the rest of the family would prefer a bit more of the channels, so we did not really decide yet.

The weather as been nice and warm but today is raining. I should have done a lot of things today but … I’ll do it tomorrow.

Now we are going to head to the south of Spain and search for a warm place to stay over the winter, January and February are the months to take it easy on a warm harbour. Christmas and New Year in Portugal don’t know yet how but we’ll find an answer to that later.

The journey as been more expensive then calculated, I guess 4 persons eat more than I taught!

That meaning that we will try to do some work during the winter so we don’t need to sail back home earlier than planned. Have some ideas of what to try to do, but if somebody got some good idea, just tell us. J

Even with plan changing and more motoring than sailing, this adventure as been fabulous! We are together and experiencing a lot!

After 3 months no one wants to go home yet, and that says it all.

We meet a lot of people, unfortunately not a lot of families with children, but we are going to the sea soon and it is going to be interesting to see the difference in people in sea harbours and channel harbours.

Siska is over full with stuff, I don’t really know what, but I guess its all “good things to have”! Don’t know what to do about that!

Take care and fair winds,

The Captain

Jag vågar påstå att söder om Lyon började så småningom en mycket vacker sträcka med lockande berg längs västra kanten av Rhône. Och vi lärde oss att när Mistralen blåser så har vi medvind men kalla vindar. I vackra Andance och i Tournon låg molnen gråa över de många små bergstopparna, så vi valde att fortsätta söderut.

Nu har vi anlänt Avignon. Hade vi fortsatt rakt söderut härifrån kunde vi vara i Medelhavet om två dagar, men vi ska följa en kanal på insidan av kusten för att undvika Mistralens vindar i grunda Lyonbukten. Landskapet, Provence, vittnar helt klart om att vi nått Medelhavsklimatet, och nedräkningen har börjat med både bävan och längtan. Efter stor brist på duschar, suktar vi kolossalt efter att kunna bada i havet, och hoppas att värmen ska hålla i sig länge, länge. Samtidigt berättar många att hamnarna i Spanien är både överfulla och snordyra. Båtfulla men folktomma hamnar till dyra priser; det är vad som sägs vänta – men vi hoppas det är något som bara händer alla andra och inte oss..! Jag intalar mig själv att jag tröttnat på att vara rädd, och att havet och jag kan vara som handen i handsken, … :-/ vet inte riktigt om jag tror på det, men jag har i alla fall tröttnat på den jag varit, och längtar efter ett förnyande dopp i salt vatten.

Påvepalatset är numera ett vackert tomt skal av lyx från svunna dagar. Efter att påvarna bott här sedan trettonhundratalet med prakt och makt har byggnaden huserat diverse olika tidevarvs kamp om makt. Prakten i form av färgglada väggar och tak målade med historiska och religiösa motiv är nästan totalt utraderat. Skatterna under gångarna i golven är tomma hål och allt guld är borta. Rummen är fullständigt urblåsta och kräver mycket fantasi och information för att i tankarna fyllas med allt vad de en gång innehållit, inklusive påvar, kungar, drottningar, riddare, betjänter..

Nästa dag fortsatte vi längs låga saltvatten sjöar och sumpig mark med spännande djurliv. Jag återupplevde sida efter sida av en av min barndoms favoritböcker om ”Den vita hingsten” i Camargue, som jag fått av min mormor. Det var magi i luften . Jätteglad att vi inte gick ut i Medelhavet direkt. Mycket vackert och speciellt här.

Just nu funderar vi på att gå ut i Medelhavet härifrån Sète. Har inte bestämt oss..

(Räknar med att vara i trakterna av Barcelona lagom till höstlovet om tre veckor och hoppas på besök av några av våra bästa vänner där)

Ser ut som om vi kommer att ha lite mer internet nu iallafall .

See Ya!

Bilder från Valence då Tassa fyllde år två gånger och vi fick besök av riktigt goda gamla vänner från Schweiz och deras barn Gaia och Rafael (som roade sig med Nunos frissa ):

Vi hade en bra dag igår.

Det regnade, men inte hela tiden. Det var fem Mayday-anrop på VHF-radion, och inget av dem gällde oss. Vi hade en tromb bakom oss, men den svängde bort. Vi blev nervräkta av en kastvind och ösregn, men hjälptes åt att komma rätt igen. Vi kom till Amsterdam, men fick vända för att det var fullt. Skojar . Det var fullt inne i centrums hamnar och vi tvingades plaskblöta vända tillbaka i kallt regn och hittade den mest fascinerande hamn vid ett grönområde. Full av husbåtar, lyxpråmar, projektbåtar, segelbåtar, pittoreska hus med konstälskande människor, och invandrare med Spirithungriga kamphundar – i en enda salig röra

BILDBERÄTTELSER:
Michel får hjälp av Nuno att bli upphissad i Optimists mast i Stavoren:

Fantastiskt att uppleva vad segling tydligen kan vara! Njöt av perfekt lagom vind och vågor i 5,5 knops fart. Äntligen en stund med bra vindar, även om det bara varade en timme. Jag både satte upp och tog ned storsegel och genua för Första gången i mitt liv. Lilla Siska på Ijsselmeer. Och Jag. Och det “fina” vädret (har inte blivit bortskämd på ett tag ):

TROMB

Vädret blev snart mörkare…

Höll på att tappa hakan när jag packade ihop genuan i fören och vände mig om och såg mitt livs första tromb bakom Nunos huvud! Ropade på honom, och han hörde inte vad jag sa, utan skällde på mig för att jag inte fokuserade på min uppgift .

Förstår nu hur tsunamis och jordskred och alla möjliga naturfenomen får människor att stå och stirra istället för att fly. Helt otroligt att se med vilken hastighet man såg att tromben i spetsen rörde sig! Bra att den inte växte ner till havet utan försvann bort. Puh!

Sedan seglade vi vidare och just när vi ropade hej innan vi var över bäcken kom ovädret över oss

…och pressade på ett ögonblick ner oss i långt över 60 graders lutning (gradskivan upphör där) så att vattnet forsade längs sidan och genuan var farligt nära att fyllas av vatten. Sikten förvandlades till en grågrön vattenvägg på 10-15 meters avstånd. Hann inte bli rädd förrän efteråt. Observera greppet om Siska..! :

Hinner inte skriva så mycket, för vi ska upp tidigt imorgonbitti och ta Nordsjön igen. Vi har sovit tre nätter i Amsterdam,

och idag onsdag fortsatt via kanal med många stora fartyg och industrier,

ut till friska vindars hav vid Ijsmuiden i hopp om bra väder ner till Calais. Men först:

BILDBERÄTTELSER FRÅN AMSTERDAM:

Jag och Tassa älskade marknaden:

Tiago och Nuno tyckte vi var lagom roliga..!

…och ville vi skulle sluta titta på vykort:

och fotografera allt från skyltfönster till provrum och bro-namn och nederländsk frukost med choklad-strössel:

De tyckte jag hade köpt en för stor karta:

…och ville gå hem, vilket de gjorde, så att vi kunde göra studiebesök i redlight-district i frid och ro:

Spirit tyckte inte det var något särskilt med det. Men till slut orkade han inte mer:

ALLVAR OCH ÖVRIGT

Förstasidenyhet i Amsterdam var över hela första sidan att Ingmar Bergman dött.

Inne i en tidning hittade vi en bild med ett stort lastfartyg uppe på ett hus. Det var från olyckan jag berättat om tidigare med kedjan i propellern. Rubriken var “klant”, men vi har efter att ha sett “klant” och “klanten” på diverse ställen kommit fram till att det betyder “gäst/besökare”.

(Nyhets-parantes: I helgen blir det både pridefest och loveland-festival i Amsterdam med bl.a. svenske Eric Prydz. )

I hamnen var ett par som natten till lördagen råkade ut för så mycket olycka på olycka att de måste kontakta livräddningen, och det var en alldeles hiskelig historia, så vi tar oss numera fram försiktigt en dag i taget, och försöker undvika risker. Problemet är att vädret varit extremt instabilt.

Nu är vi vid Nordsjön igen och ger det några dagars chans ner mot Atlanten, innan vi fattar definitivt beslut om kanaler till Medelhavet eller Biscaya till Portugal.

Det har inte alls funnits gratis internet sedan Danmarks hamnar, och vi är bara inne som nu; när vi köpt 24 timmar för 160:-, så förlåt att vi uppdaterar så sällan..

Cornelis Vreeswijk är född här där vi är nu, och det står en staty av honom vid stranden .

Hälsningar!

FYRA METER NER

Allt som syns av Siska när det är lågvatten i Norderney – Masten (den med maststeg)+ grannarnas master:

Spirit var inte lätt att hjälpa upp och ner. Det var med fara för livet vi bar honom med ena armen och försökte flytta den andra handen från steg till steg på stegen upp. Sedan han sprattlade i Fredericia och jag ramlade har han varit stilla som en mus och stel som en pinne, med alla klorna utspärrade som en skrämd katt. (En mudi är många djurarter i samma paket ):

Ok. Ligger på havets botten och skriver bland musslor, krabbor och tång medan jag kittlar Tiago som vägrar göra sitt skolarbete. Det är fyra meter upp till kajkanten, och vi har sovit knappt i natt eftersom tidvattnet hela tiden rör oss upp eller ner längs de skrovliga kanterna. Till vår glädje har vi återigen blivit grannar med Michel och Nadja på Optimist. De var redan här när vi kom hit ett dygn efter dem, och skulle då fortsätta vidare. Efter en timmes försök där ute vände de, kom tillbaks, och förtöjde längs med oss eftersom hamnen redan började bli överfull av segelbåtar som sökte skydd från kulingvindarna. Det gick inte att komma ut. Sedan kom det fler. Och fler. Nu ligger vi närmst en kant som egentligen är för större skepp; betong full av vassa små vackra snäckor. Och utanpå oss ligger fler båtar förtöjda mot oss. Bild med Nuno på Siska och Michel på Optimist, 3meter ner:

Orolig natt eftersom vindarna fick fatt i de större båtarna som drog i oss, och senare när vinden vände; pressade oss mot kanten. Blev inte mycket sömn den natten. Var sjätte timme är vi längst uppe vid kajkanten, eller längst nere på botten stadigt stilla i bottendyn. Fyra gånger per dygn. Däremellan ett glidande och vaktande längs kanterna, flyttande av fendrarna och åtstramning eller lösgörning av linor.

Ganska spöklikt att stå på botten mitt i natten med blöt droppande tång och ostron som stöter ut långa vattenstrilar, som en fuktig levande vägg medan vinden tjuter i alla vajrar i hamnens båtar. Det ljudet gillar jag. Tjutandet av vinden i kombination med hamnens trygghet. J

SAMMANFATTNING

Resan hit till Norderney var ….hmm, försöker hitta ord… inte att leka med..!

Har redan skrivit om allt en gång och förlorat tutti i den där hungriga euro-ätande osympatiska datorn på hamnkontoret..! Skriver på Word nu på min lappie och sparar till nästa tillfälle till internet uppkoppling. Vi har verkligen noll koll på annat i världen än vindarna och vädret omkring oss. Vädret. Vädret är helt ur sitt vanliga spår. Andra seglare här som gör turer i trakterna sedan åratal har aldrig varit med om något liknande i väderväg så här års.

Igår hade vi kuling på vägen hit från Wangeroore.

MOTORPROBLEM

Vi kom till Wangeroore som har nationalparksstatus med mycket skönhet, via en sjösjuk resa från Cuxhaven. Jag tvekar att tala illa om vår motor, därför att varje gång den inte bara är den långsammaste motorn på de sju haven, utan dessutom Lägger Av (!!!), varje gång inser vi hur grymt beroende vi är av att den ska fungera, och att vi Älskar när den gör det – fungerar! När vi kommit ut ur Cuxhaven en tidig morgon – den 19:e juli- så hade alla andra morgonpigga redan passerat oss, när de lite tröttare nosade oss i aktern, och de allra-allra piggaste på väg mot norr delade passagen i kanten av farleden med oss. I farleden gled giganterna, titanerna, med ena sidan i morgonsol och andra i skugga. Då började motorn Tjuta. Som värsta inbrottslarmet! Så där så att det skär som skalpeller genom allt mellan öronen, och man inte vet vad man ska göra av sig själv. Och vad vi skulle göra var ett dilemma. Helt klart ett dilemma, av akut behov att lösas. Vi gled okontrollerat in i farleden eftersom vi hade varken strömmarna eller vindarna på vår sida. Men efter storbråket vi kommit vidare ur, var vi mer överens om min tillit till Nunos förmåga, och med is i magen meckade han efter mycket tjutande oss ur det hela. Troligen något som sugits in i avkylnings-systemet så att motorn blev alldeles överhettad.

Nu har motorn svikit för många gånger för att vi någonsin känner oss helt trygga med den. Jag får flash-backs från när jag hade en skruttomobil med sjutton olika specialare bara för att överhuvudtaget ta sig in i den och starta den. Samma klump i magen. Samma sax i magen. Och samma påse i magen. Vikten, eggen och tomheten. Sten-sax-eller-påse-leken på allvar, hela tiden. Känslan av osäkerhet – ska jag klara det idag eller inte? Kommer medgång att vändas till motgång nästa minut? Det är befängt att oroa sig för det som inte hänt, men desto svårare att låta bli när det hänt alltför många gånger.

MÄKTIGHET, SJÖSJUKA, SKRÄCK

Det blev väl mycket nerver för mig, och när jag gjort allt som jag måste göra dedikerade jag mig åt min sjösjuka. Barnen var oxå sjösjuka. De upptäckte liksom Spirit att stället det gungar minst på är golvet, och där låg de i flera timmar. Det var en lång resa till Wangeroore, och tufft men slutligen befriande att komma in i hamnen.

Nästa morgon, den 20:e juli, lämnade vi tidigt den skyddade hamnen för att möta Nordsjön. Det var ett möte som tog mig en vecka att hitta ord till (skriver i efterhand nu).

Nu vet jag vilken känsla jag upplevde den dagen – Skräck.

Jag var taggad, riktigt taggad, på mötet som började när tidvattenströmmarna krockade med starka kulingvindar och stora vågor med dyningar som rullade in långt utifrån någon storm. Det var då vi kommit ut ur ström-passagen för att vända söderut och sätta segel. Nuno förankrade sig i säkerhetslinan och lämnade mig ensam vid rodret för att få upp seglet. Och när Siska skar, rammade eller red vågor på 2-3 meter satt jag där fastklamrad som en vanvetting och parerade. Jag skrek inombords och viskade krampartat i sittbrunnen. Formade ord ut i luften, men sa nog mest bara –hjälp, hjälp, hjälp. Eller ”help”… jag tror jag sa det på engelska… Det gick inte att höra varandra och jag var helt utlämnad att fixa det själv. Det gjorde jag, och det var Mäktigt. Rorkulten i min högerhand vibrerade av kraft, och med min vänsterhand höll jag mig fast för att inte tappa bort Siska. Den mäktiga känslan det är, kan jag personligen bäst jämföra med att sitta på en hästrygg i full galopp och känna kraften under sig, samtidigt som man genom vind-tåriga ögon ser musklerna jobba. Nedåt syns en fors av ben, jord och gräs som rusar samman i ett myller av hastighet. Och i händerna håller man kontrollen av den framåtgående kraften som lever ett eget liv av lust att öka, öka. Liv som pulserar i total närvaro. Skillnaden var att på en hästrygg har jag känt mig trygg och med kontroll, med en segelbåt i mina händer kände jag ingen trygghet what so ever.

Det värkte i min högerarm, och jag tänkte en malplacerad tanke på att det var ju bra träning för axelmuskeln. Plötsligt såg jag inte Nuno, och hade inte sett honom på ett tag. Jag kastade en snabb sökande blick bakåt genom skummet, vågorna och kaoset utan att andas. Jag kunde inte se honom. Jag var rädd att jag förlorat honom och den rädslan högg mig i magen. Jag klarade vågorna för jag hade inget val. Kanske t.o.m. skulle jag ha klarat att rädda min man ur de då ändlösa vågorna?

Ett möss-klätt huvud dök upp bakom masten, och jag fortsatte kampen genom ovädret tills kapten kom tillbaka och tog över.

Vi hade lämnat Cuxhaven plötsligare än vi tänkt och matförrådet var knapert förberett, vilket inte blev bättre av att Wangeroore var ödsligt och butiksbefriat i hamnen och vi anlände sent. Wangeroore-morgonen, den morgonen, åt vi ingen frukost. Och när det var dax för lunch var vi så illamående att ingen hade förmåga varken att tillaga eller äta någonting. Jag tror detta varit enda dagen vi haft medvind, och då hade vi det med besked, så vi anlände Norderney tidigt på eftermiddagen. Då var jag inte längre taggad. Efter kraftansträngningen på morgonen satt jag med Nuno och kände hur min hjärna var tom på blod, och vad som var kvar var Svart. En dag till där Nuno var mestadels ensam vid rodret. Jag låg därinne och orkade ibland vända blicken ut för att se honom sjungande och dansande i stormen med musik från iPoden i örat. Sedan, i sista minuten för att inte störa mig, blev jag utkallade för att hjälpa till in i den strömmande passagen. Då nyktrar man till snabbt. Ironiskt att se de breda stränderna fulla av lugna turister när man själv vidsidanom är i fara om man kommer för nära stranden. ”Vad gör jag här?”- tanken kom inte för första gången den dagen..

Jag är totalt fascinerad av hur olika världar kan tangera varandra, röra vid varandra, och vara helt väsens-skilda.

Det händer överallt hela tiden. På McDonalds händer det. T.ex. Vid ena bordet sitter lyckliga familjen med glada friska barn som uppför sig enligt konstens alla regler medan de talar vänligt till varandra om trevliga saker. De har haft en strålande dag och ser framemot en soft kväll i goda vänners lag. Det finns inga problem, bara utmaningar. Vid det andra bordet sitter trasiga familjen med sura gnälliga barn som skriker och gör allt tvärsemot medan de anklagar varandra och gör högljudda scener. De vet inte när de hade en bra dag senast, och vet att till kvällen blir det inte bara värre utan troligen brakar loss totalt. Det finns bara en önskan; att det tar slut nu till vilket pris som helst. Och de sitter där bord vid bord, så nära att de skulle kunna röra vid varandra, men de lever i världar så långt ifrån varandra att det skulle krävas år för dem att byta plats, om någonsin.

För mig var det en mås. En ung mås, för den var gråspräcklig. Den guppade fridfullt på vågorna utanför Norderneys strand. På babord-sida såg jag den, bara någon meter bort, i sin lugna trygga värld. Samtidigt var jag uppfylld av skräck när jag återigen satt ensam vid rodret utan kontroll. Varje gång jag blir tillsagd att gå upp i vind, för att Nuno ska ta ner seglen, varje gång blir det kaos och panik i min värld, för det blir fel, fel, fel, och jag kan inte, kan inte, kan inte. Jag såg måsen vid sidan om i sin ro, jag såg Nuno framme vid masten kämpande med seglet och skrikande åt mig, jag anade barnen nere under däck i mörkret samtidigt som jag var totalt medveten om dem och om att båten plötsligt lutade så mycket att vi nästan stod på sidan. Jag hade gått upp i vind och sedan, alldeles lite för mycket gått ett steg för långt och tappat kontrollen över båten när Siska svängde över så att det inte längre gick att styra. Som jag vet Nu, är rodret meningslöst utan att vi gör fart. Farten via vinden hade jag tappat bort i manövern, och farten från motorn var som att viska i motvind med de tidvattenströmmar på 5 knop vi befann oss i. Vad Nuno skrek till mig att göra var grekiska och min enda tanke var fastlåst i skräcken att Siska höll på att välta där vi drev okontrollerat med vågorna inslående från sidan. Att släppa det grepp jag hade om kanten mot himlen fanns inte, även om Nuno ville at jag skulle genomföra något därnere vid mina fötter i riktning botten. Det fanns inte i min värld någon förmåga att hantera situationen. Måsen lyfte med en förnärmad min och flög femvågdalar längre bort.

Jag skriver ju detta, så ni vet att vi inte sjönk. Fråga Nuno hur det gick till. Barnen var inte särskilt imponerade, varken av mig eller min skräck. Men jag vet att jag inte är helt kocko för under den färden hörde jag anropen efter räddning av andra båtar via VHF-radion som är på under varje resas gång. Det var en dramatisk dag på Nordsjön för fler än mig.

PRIORITET TRYGGHET, OCH GLÄDJE

Fiskebåt på lugn grunt vatten:

Här någonstans nådde Nordsjön Nunos gräns för vad han är beredd att göra med sin familj. Resandet över vatten var inget nöje för någon av oss så här. Han som förut aldrig oroat sig för att ge sig ut på havet, höll på att sjunka av vikten av ansvar och oro för oss. Vill inte försöka sätta ord på Nunos tankar och känslor. Kort och gott: Från och med Norderney ändrades reseplanerna till ett lugnare tempo på tryggare vatten.

Vi var en dag på stranden. Vi bunkrade upp med varierad mat och färskvaror för några dagar framåt, och vi gjorde oss redo för att gå på insidan istället för utsidan mot Amsterdam. Jag tappade vår enda lilla spegel i golvet, och trots att jag inte tror på vilket skrock som helst, så var det med lättnad jag såg att den höll i glaset. Ramen gick av, men Tassa kunde laga den. Precis när vi skulle ge oss ut på vårt nya idylliska seglingsliv så började det åska och himlen svartnade. Alla väderleksrapportörer sa emot varandra, och vi kunde inte fatta hur motgångarna kan vara oss så oupphörliga. Vi tvekade. Ännu en gång. Helt oberäkneligt det här med när man tror att man ska segla ut, i förhållande till när man verkligen gör det. Vi gjorde det.

Jag tänkte på brevet på bloggen från Malin jag läste precis innan vi åkte. Saknade, så klart. Tänkte på allt som händer där hemma som jag inte vet om här. Och tänkte på orden om att ”vi säkert hade det underbart”. -Nä, det har inte varit mer plus än minus. Men vi ger inte upp.

GRUNDARE VATTEN

Märkligt att segla på insidan av Frisiska öarna. Du ser ett vidsträckt hav omkring dig i alla riktningar, men endast markerade slingriga rutter har djup nog att passeras, resten är dolda sandbankar med enorma mått. Eftersom passagerna flyttar sig är de inte märkta med tunga bojar utan mer lätthanterliga kvistar. Ser lustigt ut.

Så vi slingrade oss fram till Greetsiel, och lyckades samtidigt slingra oss undan de dova ovädersmolnen med stor tursamhet. Jag är bra på att läsa kartan och var under den här färden tryggare än Nuno i min tillit till att det skulle gå bra.

Greetsiel var och är pittoreskt på hög turistnivå. Goda bröd och bakelser hade de oxå J. Ralle ringde! Kul överraskning J. Vi seglade vidare nästa dag. Samma sorts segling som dagen innan. En säl tittade upp och följde oss med blicken några minuter. Vid ett tillfälle hjälptes vi alla åt att sakta treva oss fram med hjälp av eko-lodet, och när det bara blev grundare och grundare svängde vi tills vi hittade vägen ut där djupet ökade igen. Än hade vi inte gått på grund!

NEDERLÄNDERNA

Kom fram till Delfzijl, Nederländerna, sent på kvällen. Hade svårt att begripa oss på hur det fungerar med slussar, kanaler och broar där. Slutade med att vi lagligt eller olagligt förtöjde vid baksidan av ett sjavigt industriområde, och kröp ur våra plaskvåta kläder under tak och forsande regn.

Nästa dag var idag, även om det känns som en vecka sedan. Natten hade varit för oss märkligt lugn utan tidvatten, vågor och alla hamnljud. Vaknade med lukten av gödsel i näsborrarna, nästan lika hemkärt som lukten av nybakta bullar J. Vi stack iväg så fort vi bara kunde på morgonen för att inte riskera en utskällning. Hade Eemskanal för oss själva länge och väl. Tredje dagen som jag höll i rodret nästan lika självklart som Nuno. Har fortfarande lite svårt med koordinationen av höger och vänster och rodret tvärtom – särskilt idag när jag styrde med vänster hand istället för höger. Petitesser som endast de som är lika maskineri-efterblivna som jag förstår vidden av.

I Groningen stoppade vi för att proviantera och fylla på vattenförrådet. Det blev barnens första egentliga möte med Nederländerna, och naturligtvis tornade en välförsedd sex-shop upp sig runt första hörnet.. De fick med öppna munnar en snabblektion i skillnader på Sverige och Holland.

ONORMALT VÄDER

När Siska lämnade vilan i hamnen i centrum började det regna. För att ta sig igenom Groningen ska ca femton broar öppnas och stängas, och det hanterade vi när plötsligt regnet förvandlades till piskor med stor vindhastighet och förrädiska kastvindar. Den första kastvinden vände Siska helt om, så att vi fick kämpa för att snurra henne på rätt kurs igen bland alla husbåtar längs kanterna. Och en annan kastvind lurade upp oss på vårt första grund. För att komma loss fick jag och barnen ställa oss allra längst fram i fören medan Nuno trixade med motorn i backläge. Uppe på däck var jag och Nuno alldeles förfrusna där vi för femtielfte gången sedan Sverige gick i motvind med en nästan chanslös motor. Vi kunde inte tro det var sant vad vi upplevde! Det var inte ens en höststorm mitt i högsommaren – det var en vinterstorm!! Fiskare som suttit fridfullt längs kanalkanterna med sina tält eller stora paraply kämpade för att rädda vad de kunde, korna vände bakarna åt vinden med pinad min och trädkronorna kastades fram och tillbaka. Vi tog det säkraste kortet och gick in i en hamn till slut. Kände tacksamhet att vi inte var ute på Nordsjön, och hörde på radion att livräddningsbåtarna haft fullt upp därute.

Vet inte om vädret är lika crazy där hemma?

Jag har ångrat mig. Jag vill hyra en flodbåt i Indien istället. Eller snöar det där?

Jenny

Yes we are still in Dyvig and yes it’s still raining.

Today we put the Aries windvane in place, not ready but on the way.
I wonder if there is some kind of meaning with all this waiting, the parts haven’t arrived yet, “maybe tomorrow” it’s the only answer i get.
On the other hand there is storms everywhere around northern europe.
I was rowing our dinghy with Spirit for the first time, it was allright, as long as he didn’t move, and that was difficult for him to understand.

Ok tired now, C U later,

Nuno

 Spirit desperate with panic when the storm shoke the bridge and he couldn´t get on board because the water sunk. And next pic; our new friends from Molinari, Christian and Marlis, looking very small hiiiigh up on the bridge, and happy cause their boat was finally safe at the end of Wednesday. (See also the broken front of Siska)  Images showing how the water went 2 meters down; something that has never ever happened here in Dyvig in summertime before. It has only happened some rare times in wintertime -until now.  When the wind stopped blowing Tassa and Tiago had passed a hole day inside Siska cause it was not possible to get out safe. Boooored!!!

Vi har flyttat Siska till båtplats nummer tretton. Den ena olyckan följer på den andra, och vi försöker förstå varför så mycket blir så fel. Vår förra motor som inte fungerade som den skulle var början till historian om när Siska sjönk. Hon var första segelbåt att sjunka i hamnen, Norra hamnen, Helsingborg, under det där året som var en enda lång rad av smällar för tre år sedan. Nu hade hon fått ny begagnad motor och det kändes jätteskönt. Ända tills vi skulle flytta henne till båtplats nummer tretton. Tjock rök fyllde luften, och endast motvilligt kom motorn igång. I kombination med ett ihärdigt, tillsynes oändligt regnande har det nu blivit tisdag, och det regnar fortfarande. Varje gång vi går ut för minsta lilla blir kläderna våta, och sedan har vi inte egentligen någonstans att torka dem. Så humöret får ingen hjälp av vädret. Vi har det ändå rätt mysigt ombord, och har fått goda vänner här. Tack och lov för dem, för trots att mörkret sänkte sig idag så kunde det varit värre. Det kan alltid vara värre..!

Det här är ett litet ställe utan något annat än två klubbhus, en kiosk och en gård som säljer nyplockade jordgubbar och kartoffler -potatis. Men idag lyckades Nuno övertyga en båtmekaniker som inte hade tid. På sin lunchrast kollade han Siskas motor och dömde ut den innan rasten gått tio minuter. Det kostade hundra danska, och en ny motor som han tyckte vi skulle skaffa skulle kosta 37 000 danska plus jobbet. Att bara byta ut delarna han misstänkte var fel, och försöka göra jobbet själv skulle vara billigaste alternativet och kosta ca 15 000 plus tid. Billigaste alternativet känns inget vidare. Det kostar att bo här, och vädret i Biscaya blir sämre ju längre vi väntar. Här har vi redan väntande räkningen från Peter för att installera Aries vindroder som kommer upp i många tusenlappar, och nu dessutom kostnaderna för ett nytt bogspröt i teak med avancerade specialsnickerier; och vi inte vet var notan kommer att sluta. Alternativ ett, att köpa en ny motor efter att ha köpt denna begagnade för 13 000, det alternativet kom som ett klubbslag som nästan sänkte oss med båt och allt i Dyvigs hamn. Det är bara omöjligt. Då blir det bara ingen resa.

Vi blev knäckta. Särskilt Nuno. Nuno var så ledsen.

Men nummer tretton betyder inte otur. Det betyder död. Och därefter nytt liv.

Våra nya vänner från Molinaris kom för att stödja oss. Jag har hållit på sedan i förrgårkväll med att måla deras vindroder till deras världsomsegling. Och nu medan jag fortsatte målandet så hjälpte Christian Nuno att öppna motorn och försöka hitta felet med hjälp av anvisningar via telefonsamtal med Ulf, världsomseglare och båtmekaniker som installerat motorn. Sedan efter kontakt med fler hjälpsamma människor här, framförallt Peter Matthiesen med familj, så kom man fram till att Nuno ska ta sig till staden imorgon med hjälp av lift och diverse bussar, för att försöka skaffa nya delar. Men först fick han cykla en mil idag för att komma till en bankomat så att vi kan betala hamnavgiften här fler dagar.

Under tiden målade jag klart, Tassa och Tiago gjorde skolarbete och regnet vräkte ned. Spirit upptäckte båtsråttan vi fick av Faruk och familj (Tack till denna goa familj som gjort så mycket för oss!) och blev mycket upprörd innan han pinsamt insåg att det var en tygråtta. Han blir också mycket störd av de gigantiska svanar som cirklar runt Siska för att tigga mat och för att revirtävla med Spirit. De når nästan in med huvudet upp på däck och är hur spända som helst. Jag lyckades blidka dem med smulmatande. De fick tills en halv limpa gått åt. Sedan gömde jag mig under däck med Spirit och Tassa. Tiago höll rockkonsert alldeles själv där han stod för sång och ljudimitationer på så hög nivå att jag var rädd att hamnfogden skulle komma.

Numera har Tiago en specialgjord gunga han fått av Peter och hans son Erik. Den är fäst i masten, och man svingar sig en bra bit utanför däck, fram och tillbaka. Vet inte om jag blir farmor efter att han svingade sig så att gungan gick sönder och han landade med en vajer mitt mellan benen innan han fortsatte ned i plurret . Detta var på Peters båt. Nu har vi alltså fått en egen. Förvånar det någon att Nuno skulle testa den?! Samtidigt som jag städade och stuvade om, och skrev upp allt vi har packat in i Siska..! Effekten av Nunos sving var samma som en jättevåg till havs. Storm i hamnen. Allt inne i båten rasade med klang och klong i golvet.. 

Vi går vidare tillsammans, lyckliga i stunderna utan olycka. Vill säga att vi har bara internet vid ett fåtal tillfällen. Jag lyckas inte skicka mail, bara ta emot. Och med min telefon är det samma sak. Ibland kan jag ta emot samtal, men det är något fel på det nya abonnemanget så jag kan varken ringa eller messa. Därför; Extra hälsningar till er som messat mig, KRAM, KRAM, KRAM, Tack, Tack, Tack och Lyckönskningar!!! Och särskild hälsning till min mormor som har 3% syn kvar och får detta uppläst av goda vänner och go syster – Vi mår bra! Tack oxå till alla som följer oss på bloggen och hälsar!! Det förgyller livet ombord på Siska!

Skrivet lördag, insänt tisdag, beroende på när internet korta stunder behagar fungera.

Kolliderade med tysk fiskebåt i fredags. En sådan där dag som man önskar att man stannat kvar i sängen. För min del kom första kollisionen redan på morgonen då jag skulle gå ombord Siska med tandborste osv i ena handen, och Spirit under andra armen. Efterklokheten som inträdde rätt snabbt sa att det hade varit bättre att ta det i två omgångar, men jag kanske ville styla inför båtkillen bredvid och visa vilken koll jag hade.. Nu blev det inte någon stilig ombordklivning, utan Spirit började sprattla omåttligt mitt i klivet över mantagsnätet, som är fäst i en övre stålvajer, och jag föll som en fura när min fot inte kom hela vägen över nämnda vajer. En oundviklig insikt om att ”nu ramlar jag” varade i den blixtsnabba evigheten det tog att landa mot jollen på båt-taket och glida ner på däck. Jag hade inga lediga händer att ta emot med. Spirit tog sig loss ur greppet efter att ha blivit halvmosad mot jollen. Jag låg besegrad av mitt övermod kvar klubbad på däck, och sa mycket stillsamt ”Nuno?” in genom ventilen i näshöjd. Blev upphalad och omplåstrad. Min vänstersida fick stryk. Igen. Blev av med endel hud. Igen. Mindes att förra gången det hände, 3år sedan fast mycket allvarligare, så fortsatte det tills jag fått så många smällar av livet att livet blev helt annorlunda. Fick en tanke om att det är dags att ömsa skinn igen.

När vi kommit en bit längre på den dagens resa och gått för motor genom en lång stäcka trångt, ringligt och vackert sund, var Nuno ivrig, nästan irriterad, i iver att få upp seglena. Jag fick ta rorkulten (har lärt mig i en bok nu att det heter så), och skulle gå mellan öarna och undvika andra båtar.

…Som jag såg det:

Mellan öarna var det båtar i den högra delen av passagen, och i den vänstra var det fritt eftersom enda båten där låg stilla vid stranden. Den fortsatte ligga stilla vid stranden ända tills vi var rätt nära. Då körde den rakt ut i nittio graders vinkel mot vår kurs. Här hade jag kunnat vara lika smart som Nuno och kalkylerat med att han kanske inte sett oss. Då skulle jag ha ropat på Nuno och frågat vad jag skulle göra. Som ni förstår gjorde jag inte det, utan fortsatte framåt i tron att motorbåten som var snabb skulle väja undan när han kommit ut från stranden, eftersom jag visste att fritids-motorbåtar ska väja för segelbåtar. Sedan gick det väldigt fort. Motorbåten fortsatte rakt mot kollisionspunkt, jag visste inte vad jag skulle göra, ropade på Nuno i fören, och visste fortfarande inte vad jag skulle göra. Hade det inte varit land på aktersida om motorbåten skulle jag svängt dit, men det vågade jag inte, och svänga åt andra hållet var i stort sett lika mycket kollisionskurs nu. Överhuvudtaget så hann jag inte med. Nuno ropade allt vad han kunde till gubben i motorbåten, och jag ropade till barnen att hålla i sig. Och mannen fick syn på oss, girade rakt mot oss, kanske i tron att han skulle kunna väja på det sättet, eller i okontollerad överraskning, vet inte men smällde gjorde det. Panik. Skrik. Inga människor skadade, men hela främre bit av bogsprötet som ankaret hänger fast i var av.  Motorbåten körde iväg på ett håll, och vi gled iväg åt ett annat. Allt var för jävligt just då, och allt hade förändrats på så kort tid. Snart lyckades vi närma oss varandra båtarna emellan, och det visade sig att han var tysk och varken kunde engelska eller danska eller svenska, och vi kan ingen tyska. Hans båt hade fått plasten uppskavd på babordsida där krocken med ankaret och bogspröt skett när han svängde upp mot oss. Nunos lösning var att var och en åker vidare till sitt liv. Nuno ville komma fram till Dyvig eftersom Peter väntade på oss där, och han ville inte lägga någon tid på tvist och byråkrati. Så vi dividerade inte mer med tysken utan att förstå varandra. Han körde snabbt iväg, och vi var kvar i en jobbig stund att hantera sinsemellan. Förtroendet för varandra mellan mig och Nuno var på lågvatten, och just då ville jag inte vara med längre.

Det gick nog någon timma tills Nuno tröttnade på att vara rädd för att sätta segel med en kanske instabiliserad fästpunkt i kvarvarande bogspröt. Det var bra vind så storseglet fick komma upp, men inte genuan i fören. Omskakade och upprörda lugnade vi oss efterhand som timmarna gick, och det som hänt redan kändes långt borta. Det är något annorlunda med tidsupplevelsen när man reser så här. På kvällen är det svårt att tro att det som hände på morgonen faktiskt var samma dag. När vi skulle in i Dyvig, som sägs vara en av Danmarks finaste hamnar att ankra i, så blev det återigen många saker på en gång. Det växlar verkligen fort från lugn till villervalla i känsliga lägen.

Bommen krängde just som Tiago kom upp på däck, och han fick en bula på huvudet när de krockade. Samtidigt fanns där inget tidsutrymme i de viktiga sekunderna att få Siska rätt, så det gick inte att stoppa och ta en tröstpaus då. Jag har de här dagarna noterat att när man kör bil och det händer för mycket omkring går det (iaf i Sverige) att köra till sidan och stoppa tills man samlat ihop situationen. Det går att stoppa. Det går inte här. Man måste fortsätta. När läget var stabiliserat igen så pratade vi med Tiago och han var okey. Hela tiden händer det saker på gott och ont som gör att Tiago vaknar upp till allvaret i leken. Ännu har han inte förstått helt hur livsviktigt det är att göra som vi säger i känsliga lägen, men det kommer, tror jag. Han tycker fortfarande att explosioner är mer lockande än frid och lugn som är trååååkiiiigt. I Dyvig fanns det krabbor under bryggan och hans världsordning var återställd.

Vi fick lägga till längs med ett yngre par i båten Molinari, och gå över deras däck för att komma iland. De var också där för att få ett av Peters vindroder installerat på sin båt. Nice people J.

Detta var vår midsommarafton. Att komma till lugnet och skönheten i Dyvig, prata med båtfolket, äta och ta det lugnt tillsammans.

INRE RESA

Nästa morgon tog jag ett snack med de högre makterna, för att reda ut vad det är som händer och varför. Att jag både fysiskt och psykiskt ömsar skinn är klart och aj så tydligt. Har fortfarande kvar mina blåmärken efter att jag blev påkörd för två veckor sedan. Anser mig ha kommit förbi kulmen av gränssättande, och vill veta vad kollisionen handlade om för min del. För Nunos del vet jag att det handlade om tydligare kommunikation och slut på att vi ska försöka läsa hans tankar för att de är så självklara för honom att alla borde begripa dem bara genom att observera. För Tiago tror jag som sagt det handlar om att samspela med människorna omkring honom och ta del i konsekvenserna av sitt handlande. Tassa återstår det att se vad som blir resan för henne på väg in i tonåren.

…Och nu vet jag vad det är dags att förändra i mig. Min envishet. Min kära envishet, som varit min trogna följeslagare i så många år. Det är dags att byta ut den. Mot vad? Vad är motsatsen till envishet? Det tog mig en morgondusch att i min envisa värld märka att jag inte var bekant med motsatsen. Att ge med sig är vad jag hittat. Förslag på bättre ord är välkomna. Ge med sig. Släppa. Ge av sig själv. Medge. Erkänna sig ha gjort fel. Kan knappt skriva det, som det tar emot. Jag gör mitt bästa, jag gör inte fel…………… Så den inre resan fortsätter och målet nu är att ge med mig och kunna skratta åt mina misstag. Det är den inre resan jag är här för. Ska lägga till det i kategorier i högerspalten.

Fysiska resan fortsatte i går lördag i danskt firande av Sankt Hans med fest och bål här uppe i backen. För nu har detta året nått sin höjdpunkt i växande, och sommaren fortsätter mot mognad och höst. Jag är innerligt glad att veta att för oss blir inte dagarna kortare och mörkare och vintrigare detta året, för vi fortsätter söderut efter att vi lagat och fixat med båten här kommande vecka.

Kvällen och början på natten tillbringade vi ombord på Molinari, som nu ligger för ankar en bit ut dit vi rodde i jollen. De ska påbörja en jorden-runt-seglats om ett år. En sådan tar ca tre år, vill jag poängtera för alla som tror att vi ska segla runt jorden på det här ettåriga året vi är ute. Ikväll är vi bjudna hela familjen på middag ombord på Molinari.

Skrivet onsdagkväll Ballen, insänt torsdagkväll Fredericia.

(GLAD MIDSOMMAR där hemma om jag inte lyckas hitta något nät i masten imorgon!! )

Vi och flugor är i Siska skyddade från regn ikväll i Ballen, på Samsö. Jag har tre flugor här vid lap-värmen. Har redan fångat två, men vet inte var jag ska göra av dem. Släppte ut en som flög in igen, och släppte in nästa under täcket hos Nuno, hehe.  Ballen är ett namn som roar Tassa och Tiago. I förrgår sov vi i Gilleleje. Där fanns en skylt med namnet bögebakken. Det var också populärt. J

Vi mår bra, och färdas så inkognito som man kan med en mudi och två barn, en högljudd portugis och mig själv som får nog av cirkusen ibland. Allt på en liiiten båt full med saker. Dels alla våra saker som kommer ut i solen så fort den skiner i hamn, dels långfärdsutrustningen som påkallar mycket uppmärksamhet och många frågor. Redan i Gilleleje, första anhalten, trodde folk att vi måste ha varit iväg långt..!

Det var skönt att komma iväg äntligen efter sjutton år. Så länge vi ff är här uppe i norra Europa så känns det dock lite som att lifta i Åstorp (när man bor i Kågeröd) –lite väl nära hemma för att ta sig själv på allvar. Första turen började som förr med att Nuno inte begrep att jag inte begrep, och jag hoppades bara att ingen stod med den utmärkta kikaren i yachtklubben och synade skådespelet. Det var knappt någon vind, men komplicerat nog att försöka förstå vad Nunos pekande och “den/det”-benämningar betydde. Prova själv att lära segling av någon som inte vet vad något heter på varken svenska eller seglarspråk! Jag och Tassa hjälper varandra att upprätta en ordlista för vad kommandona på Siska egentligen betyder  .

Den här första rutten över sundet bjöd på kraftigt omslag i vädret, och det var mycket mäktigt att redan första dagen uppleva hur det är att segla rakt in i oväder. 

Kanten på molnet vi seglade under in i blixtar, åska och störtregn var som en sådan där lampa på kinarestaurangerna som man som barn inte kan låta bli att sträcka sig efter och känna på med händerna, bara alldeles kall och våt och mörk. In i en annan värld seglade vi in under molnkanten och genast krusade sig vattenytan av en kylig vind som svepte bort allt ljus. Himmel och hav förenade sig i en vägg av vatten som överröstade alla andra försök till ljud. Ett magiskt litet rum av torrhet blev Siska för mig och barnen och Spirit, som förundrat skådade Nuno i en helt annan miljö 1,5meter ifrån oss; stående i grått forsande vatten och en kraftig sidovind som höjde kontrasten mot lugnet innanför luckan. Allt annat försvann. Det var häftigt J.

Nästa dag, måndagen den artonde juni, tillbringade vi i strålande solsken i hamn i Gilleleje. Vi noterade alla med stort nöje att förhållandet till hundar var helt avslappnat, och snart gick Spirit lika lös som så många andra hundar där. Stor skillnad mot Kågeröd! Såklart är hundarna också mer avslappnade när de får umgås naturligt på egna premisser, och först tyckte Spirit att det var säkrast att vara stel som en pinne, men så småningom blev även han en cool kille J.

Det sipprade in vatten kring fönsterna i störtskuren, och på måndagen fick jag sikaflexa enligt samma princip som jag första gången målade naglarna med (Maracaibo 1989). Man stryker på så gott man kan, och lägger sedan nästkommande timmar på att försöka torka bort runtomkring så proffsigt som möjligt.

Det kom även upp en bit mantågsnät, och min status på båten steg lite när jag redde ut hur det skulle fästas lagom till att Nuno försökt på så många sätt att håret (på utväxt) spretade mer än vanligt.

Vi blev bjudna på ett litet studiebesök på vackra Gratitude av Stefan som visade oss runt bland cirka tjugo killar på fjorton plus, som var ute och seglade i tio dagar för första gången. En av dem frågade oss vilket som var snabbaste tåget hem till Göteborg från Helsingborg. Blev inte klok på om han skojade.. Vi hade gärna bytt plats med honom när som helst! Härligt skepp!!

Ser många par som är äldre än oss och seglar med större båtar.

Och såg Sverige hela tiden från Gilleleje. Kändes konstigt att titta ut över sundet och ha Kullen där på andra sidan, och veta att det är det sista vi ser av Sverige på länge länge.

Drömmer mycket på Siska. Vet inte om det är för att jag sover så bra, eller om det är för att jag sover så dåligt, men jag sover mycket på Siska. Så fort jag känner mig minsta lilla sjösjuk vill jag bara lägga mig ner och sova. Det får gärna gunga massor, bara jag får sova, sova, sova. Tassa läser, som vanligt. Tiago och Spirit håller igång varandra, som vanligt. Nuno seglar och jag sover, inte som vanligt, men mycket välkommet J.

På Själlands udde, där vi sov i Oddenhavn natten till onsdag, tror jag (redan tappat kollen på dagarna), var det så fint att Tiago ville flytta dit. Han och Tassa fick upp jättemånga stora krabbor i hamnen när de fiskade med en mussla i en tvättklämma. Så där vill Tiago bo. J Det blev inga krabbor till kvällsmat, för då skulle Tassa ha vänt på hälen och gått hem, så de bor kvar under bryggan. Mat tar mycket av vår tid. Diska (Tack till Lahega som skänkt rengöringsprodukter i toppklass! Mer sponsringslänkar kommer snart i högerlisten!) vid bryggan gör jag tre gånger om dagen, och fyller på med ny färsk mat titt som tätt gör vi ofta eftersom vi inte har kylskåp. Under färd ska det också lagas mat, och första gången mådde jag så illa att jag höll mig uppe på däck efter det, eftersom bara tanken på att gå in där nere fick det att kväljas i mig. Idag innan vi seglade ut ur Oddenhavn tog både jag och Tassa en sjösjuketablett. (Det krävs Väldigt mycket för att jag ska stoppa i mig piller från apoteket..! …och då har det knappt varit någon vind eller några vågor ännu.) Tack till mamma och Marie & Bosse som försett oss med olika preparat mot illamående. Stundtals blir Spirit en ovanligt lugn mudi och lägger sig ned med huvudet på kudden –tror han oxå känner av gungningarna i magen då.

Han har redan vant sig vid situationer som han för någon dag sedan var väldigt hispig för. Han har tagit det som sin uppgift att skydda oss, och till havs oroar han sig mycket när vi inte är samlade på samma punkt i Siska. Då måste han få kolla laget runt att vi alla är ok, annars är han inte lugn. Han tittar med stor misstänksamhet och skepsis på vattnet vid sidan om, men blir modigare för varje dag som går.

Hi good people, many get disapointed as the most of what is wroten here is in swedish.

Well i try to write as much as i can but there has been happening a lot of things lately.
During the way to Dyvig we had a colision with a stupid fishing boat that just came out in front of us without any people attending the rudder. We broke our front, nothing very serious but a lot of work to get it back in working condition… later in Dyvig when we were moving our boat to another berth, the engine broke…

As you can imagine I was desperate, but with the help of our new circum navigators friends, The Molinaris, I started putting down the engine to search for the problem.
We are lucky that this happened here, Peter, the maker of the Aries Windvane, that we are here to install, has been incredibly kind and helpful too.
We were going to stay here for a week but now…. maybe two. We are waiting for parts for the engine, and the top is being renovated. (Expensive and time consuming)

And then….. the weather….. raining…..raining…..and raining. Yesterday it was blowing storm and all the water just disppeared from the harbour. Our new friends at the Molinari had a real busy night as they were anchoring and the anchor started to drag. Poor Christian needed to jump into the water in the middle of the night to save their boat. The anchor line had tangled it self on the prop so they could not use the engine to get to safety. But they managed allright and will soon go on.

Now i have to go to Peters place to repair my broken stuff in is workshop.
Kindness and helpfullness is all over, give, help and you will too get help when you need.

C U good people,

Nuno

Hi People,

now we are in Fredericia harbour, after a whole day of motoring!

Yesterday we stopped at Samsoe, a nice island in the innerwaters of Denmark.
It was RAINING and the wind was strong, difficult time to do some bbq!

The engine is taking a lot of oil and that worries me a bit, on the other hand it’s really economical with the diesel.
The family is getting used to the life at sea and we have been taking bigger and longer trips for each day. This last one to Fredericia was 35 nm it took us about 10 hours to do.

Spirit is in great shape and starting to enjoy the ride that’s really good!

The idea about having a Wifi anten on the mast is not so bad afterall if we had that we would problably have easier contact with internet.
Economically we been paying around 110 DKK in harbour fees.

Food as been good and we make most of our meals onboard.
THanks to GO Green for the great food!

Thanks too to our neighbour Ericsson that fixed our call sign labels, We’ll be putting the link soon.

Tomorrow wi’ll be heading to Dyvig where we will install the windvane, then with fair winds we will not need to seat and steer all the time.

Ok People C U Later

Nuno