Radiohead – Kid A

A Tribe Called Quest – Electric Relaxation

The Five Stairsteps -  Didn’t It Look So Easy

What They Talking Bout…….

Five Reasons Before I Self Destruct Flopped   (Vibe)

Cyber Monday Deals 2009 (Black Voices)

The ’00s: Goodbye (at Last) to the Decade From Hell (Time)

Oprah to Interview President Obama at The White House   (Essence)

Tiger Woods: Injuries Caused by Wife, Not SUV (TMZ)

Hip-Hop Rumors: Jay-Z & Nas To Collab On “Empire State of Mind” REmix! (AHH)

Okay for this Throwback Friday we look at A Tribe Called Quest.  they are pioneers for the smooth chill flow, and the bass and drum heeavy beats we have all come to love over the years.  This is the group which is responsible for J. Dilla rising up the charts as the popular unkown producer to eff with.  They have influence the hearts of many.  It isn’t difficult to come across their music, but it is rather hard to come across the instrumentals, unless you cop that wax.  So we bless you with a video and madd beats by the hands of the Tribe, Dilla, and various other producers who helped crafted their sound.  Enjoy…and its Black Friday, and I am at work. FML

DOWNLOAD: A Tribe Called Quest: Instrumentals
DOWNLOAD: A Tribe Called Quest: The Love Movement (Instrumentals)

Cronología esencial de la conocida como Golden Era del rap, tan añorada en estos two thousand and…

1990

• 2 pac participa como bailarín para Digital Underground.

• Se estrena en la emisora de radio WKCR de New York el “Strecht & Bobbito show”, programa dedicado a la música hip hop donde se hacían sonar demo-tapes (cintas de demostración) y freestyles (improvisaciones) en directo de rappers noveles que por aquel entonces no contaban con sello discográfico como Big L, Notorious B.I.G., Wu Tang Clan, Fugees o Fat Joe, todos ellos artistas reconocidos en la posteridad.

• Luther Campbell (2 Live Crew) y un propietario de una tienda de discos de Florida son arrestados por el polémico álbum de 2 Live Crew, “As Nasty as They Wanna Be” (Tan asquerosos como ellos quieran ser).

1991

• El álbum de N.W.A. “Niggaz 4 Life” vende alrededor de 954.000 copias en su primera semana, un trabajo que marcaría la ruta de muchos álbumes de rap hardcore en la posteridad.

• Cypress Hill lanza su primer disco e inician una campaña para legalizar el cáñamo.

• Notorious B.I.G. aparece en la sección “Unsigned hypes” (una sección de promoción para jóvenes sin sello descográfico) de la revista Source.

• Busta Rhymes aparece en el clásico de A Tribe Called Quest, “Scenario”.

1992

• Dr. Dre lanza “The Chronic”.

• Los Rock Steady DJ’s (DJ Qbert, DJ Apollo y Mix Master Mike) ganan el título mundial de la DMC (Disco Mix Club).

1993

• “The Chronic” alcanza el disco multiplatino.

• Wu Tang Clan lanza su álbum debut “Enter the Wu Tang (36 Chambers)” que se convertiría en disco de platino.

• Cypress Hill presenta su segundo disco, “Black Sunday”.

• Mobb Deep saca su disco début “Juvenile Hell”.

• DJ Qbert y Mix Master Mike (The Dream Team) ganan de nuevo el título mundial de la DMC, esta vez sin DJ Apollo.

• A Tribe Called Quest firma su tercer disco con “Midnight Marauders” con un Quién es Quién de la escena de por aquel entonces plasmado en la portada del LP.

1994

• La primera referencia de Nas, “Illmatic” , es calificada como uno de los mejores álbumes de Hip-Hop de la historia.

• Common presenta “Resurrection” y es aclamado como uno de los mejores liricistas de todos los tiempos.

• Warren G, hermanastro de Dr. Dre, consigue vender 4 millones de copias de su disco début “Regulate: The G Funk Era”.

• Tupac es asaltado y recibe cinco disparos en el vestíbulo de Quad Recording Studios en Manhattan, New York. Después de su recuperación acusaría a Puff Daddy, Notorious B.I.G. y Andre Harrell (mitad del dúo Dr. Jeckyll & Mr. Hyde) del ataque que sufrió.

• Notorious B.I.G. debuta con su LP “Ready to die” que se convertiría en disco multiplatino.

1995

• Queen Latifah gana un Grammy en la categoría “Best rap solo performance” por el tema “Unity”.

• Tupac firma por Death Row Records después de que Suge Knight pagase una fianza por él de 1,4 millones de dólares para sacarlo de la cárcel por una condena por supuestos abusos sexuales, Tupac siempre se declaró inocente.

• Eazy E muere de sida a los 31 años.

• Notorious B.I.G., apodado ya por aquel entonces por algunos como “King of New York”, es nombrado “Lyricist of the year” por la revista Source. Su single “One More Chance” fue directo al top de las listas.

1996

• “The Score”, una mezcla de letras conscientes y comprometidas con pinceladas de reggae, se convierte en el disco mas exitoso de The Fuggees. Debuta en el número uno y gana dos Grammys, aportando un respiro de aire distinto a la escena del Hip Hop.

• Los premios MOBO (Music Of Black Origin) celebrados en Reino Unido otorgan a The Fugees dos trofeos.

• Snoop Dogg y su guardaespaldas McKinley Lee son acusados de asesinar a Philip Woldemariam, un inmigrante etíope de 20 años de edad, tiroteado en agosto de 1993.

• Jay-Z lanza su después alabado debut, “Reasonable Doubt” (Duda razonable).

• Bone Thugs N Harmony en un tiempo récord pone en lo más alto su hit “Tha Crossroads”.

• El 7 de septiembre Tupac es tiroteado en Las Vegas después de asistir a una pelea de Mike Tyson. El día 13 de septiembre fallece a las 4:03 a.m.

1997

• Notorious B.I.G. es asesinado a golpe de bala el 9 de marzo en Los Ángeles a la salida de una fiesta que daba la revista Vibe en el Peterson Automotive Museum después de la gala de los premios Soul Train.

• Missy Elliott (Melissa Arnette Elliott) redefine el panorama con su primer álbum “Supa Dupa Fly”. Posteriormente se convertiría en líder de ventas como artista de rap femenino.

• Roc-A-Fella (disquera de Jay-Z) vende la mitad de sus acciones a Island Def Jam por millón y medio de dólares.

• Juice, MC de Chicago derrota a Eminem en la Scribble Jam, el mayor escaparate de Hip Hop underground en los Estados Unidos por aquel entonces.

• Interescope Records vende sus intereses en Death Row (disquera de Suge Knight, que contaba con Snoop Dog o Tupac entre otros).

1998

• Dr. Dre ficha a Eminem para su sello Aftermath después de escuchar un freestyle de este último en una emisora de radio de Los Ángeles.
• El debut en solitario de Lauryn Hill “The Miseducation of Lauryn Hill” es nominado diez veces a los premios Grammy y gana cinco de ellos incluidos Álbum del año y Mejor nuevo artista.

• Shyne (Jamal Barrow) firma un contrato discográfico con Bad Boy Entertainment, discográfica de P. Diddy.

1999

• Respaldado por Dr. Dre, Eminem vende 4 millones de copias de su debut, “The Slim Shady LP”.

• The Neptunes (Chad Hugo y Pharrell Williams) controlan las ondas con varios hits para la radio como “Got Your Money” de Ol’ Dirty Bastard o “Oh No” de Noreaga.

• Big L (Lamont Coleman) es asesinado el 15 de febrero cerca de su casa, en Harlem, New York.

• Dr Dre pone en el candelero de nuevo a la costa oeste estadounidense con su LP “2001”.

Ski Beatz

Hey Folks !!!

This week’s Old Soul in a Young Man track comes from one of my favorite Hip-Hop producers Ski Beatz. A North Carolina native, Ski Beatz, in my opinion, is one of the hottest most overlooked producers of the 90s. Largely affiliated with Camp Lo, Ski Beatz produced a decent portion of Jay-Z ’s first official album, Reasonable Doubt. Using the classic SP 1200 to produce his tracks, Ski Beatz produces a very dirty yet smooth jazzy sound that serves as a great platter for an emcees entree. Affiliated with Roc-a-Fella’s sister company, Roc-a-Bloc Ski Beatz is the producer behind the Jay-Z classic “Dead Presidents”. Using a beautiful sample from Lonnie Liston Smith, A Garden of Peace, Ski Beatz sculpted a prime example of real Hip-Hop in his studio those many years ago. Below is the sample, the beat and a brief over view of the creation of this masterpiece. I hope You Enjoy!

Lonnie Liston Smith – “A Garden of Peace”

Jay-Z – “Dead Presidents” ( Instrumental”

Ski Beatz – The making of “Dead Presidents”

“TheCity” Season 1: Part 2: Episode 8: “Forget About Boys”

The world’s most improved show was back again last night.  Let’s recap.

Whitney and Roxy make like theHills and do lunch.  They discuss their animal infestation problem we’ve heard so much about.  In new news, Sami is setting Whitney up on a blind date with her co-worker who works at Bergdorff.  Roxy notes that he’s going to be “way more into fashion” than Whitney.  They talk about the goodness of blind dates; we don’t see too much though.  Soon, Whitney won’t either.  Meanwhile, Roxy talks about her own date plans with Zacky poo.  Roxy has a feeling something’s not right with him, but that makes her more attracted to him.  Here’s to hoping these girls will be more careful with their guys than that other show out west.

We arrive at ELLE where Joe Zee tells Olivia he needs her help with styling Brookyln Decker for a photo shoot.  She’s beautiful so Joe wants her in some menswear clothes because she can pull it off.  They both fawn over the mention of putting a men’s watch on her.  Joe notes that the very outfit Olivia is wearing would work perfectly, so Olivia will ace this challenge.

Whitney arrives at her date with a guy (Patrick) who looks like he could be Screech’s brother. Not to mention he looks like he’s 12.  He proceeds to act like it as well.  He comments on Whitney’s bling and berates her on anything he can find, clearly insecure that he resembles a high schooler, and a guy who made a nasty sex tape in his bathroom.  He uses abbreviations like 5F (5th Floor of Bergdorff, Whitney thought it meant 5th Avenue) and LV (Louis Vuitton), and condescendingly questions Whitney in shock when she doesn’t know his lame code words.

Next, Roxy takes her stab at dating.  She meets up with Zac.  For the most part things go smoother than Whitney’s disastrous date, but that’s not saying much.  At least Zac looks like a man.  Roxy and Zac plan to meet up later and Roxy asks Zac to bring some cute guy friends for Whitney.  She gives him the scoop on Whitney saying she’s really pretty- tall and blonde.  Zac says no one likes tall and blonde, “this is all brunette territory”.  Then they go down the wrong path and start talking about their exes.  Never a good move with a new guy.

Back at MTV’s Disaster Date.  Whitney and her date could honestly be on that show, easily.  Whitney notices him looking down at the bill and asks him if he’s looking it over.  He says yeah “it’s pretty good, you want to join forces?”  Whitney laughs in disbelief and pulls out her credit card like the independent woman she is.  Still, we don’t believe in “joining forces” on a first date, particularly in the lame way he did it.  Call us old school.  He obviously did it to show he wasn’t feeling Whitney and to end off his jerk show with the ultimate jerk move.  In the end, Whitney wins because he still looks like Screech.

Then next morning Whitney and Roxy discuss their dates the night before.  Roxy says her date was like Prince Charming compared to Screech.  Roxy tells Whitney she has to meet Zac tonight; plus he’s bringing friends for Whitney.

Next we go to the Brooklyn Decker photo shoot with ELLE.  Olivia pulls a look that Joe unsurprisingly falls in love with.  It basically resembles what she has on her back.  Then Erin pulls Joe to the side and before she can get a word in Joe tells Erin how great Olivia did in pulling the look.  He thinks the (numerous) mistakes she made early on are a thing of the past.  Erin calls BS saying she just pulled something that looks exactly like her.  Erin doesn’t understand why Joe holds Olivia’s hands because no one held hers.  Been here, heard this.  Joe turned it around on Erin saying she needs to manage Olivia properly.

Then we get to the club and Whitney and Roxy are waiting for Zac to arrive.  He arrives with five girls!  Much older looking girls.  Whitney’s jaw drops to the floor.  He grabs a separate table and sits in the middle of the girls.  The girls ask why Roxy keeps looking at them, but it doesn’t take long for Roxy to confront him.  She calls him rude for bringing a ton of girls to a club Roxy invited him to.  Zac says not to berate him for bringing girls to a club that he comes to anyway.  We have to agree with Zac.  When you’re not dating a guy officially, don’t have any expectations of him.  They won’t always be met.  Sure it was a jerk move (they are running rampant in this episode) but unfortunately he didn’t owe Roxy anything.  She should’ve played it cool.

Then, the ELLE crew heads to Rouge Tomate on the Upper East Side.  The editor-in-chief of ELLE, Robbie, is there for a quaint dinner along with Cobra Starship.  The camera tries its best to make it seem like Robbie is solely enthralled with Olivia.  She even asks Olivia to pull a look for her. The camera didn’t have to work hard to make Joe seem like he was.

It also didn’t have to work hard to make Erin seem upset and envious of everyone’s love of Olivia.  Robbie and Joe head out, and Cobra Starship chats with Erin and Olivia.  They ask Olivia what kind of music she likes and she says House and Hip Hop.  They say they wouldn’t take her as that kind of gal.  When they ask her if she likes “Tribe”, Olivia says “What’s Tribe?”  “A Tribe Called Quest“, they inform the self-proclaimed Hip Hop fan.  Olivia stares blank faced before getting up to leave.  Listening to a Jay-Z song doesn’t make you a Hip Hop fan.  Not saying you have to know every person to ever make Hip Hop music, but you can’t stress how big of a fan you are and not know who A Tribe Called Quest is.  Olivia leaves, and Erin tells Cobra Starship why she doesn’t like Olivia.  Cobra says, well “she’s a babe”.

The next day at work, Whitney and Roxy discuss Zac bringing a bunch of old has been models to the club Roxy invited him too.  Kelly Cutrone says she “hates to break up the quilting circle” but asks Whitney to come in her office.  She tells Whitney it’s bad enough she has to hear Roxy’s voice in her office.  They need to stop talking about boys in her office because she’s trying to run a business during a recession.  Plus, Whitney has responsibilities that “cooky” Roxy doesn’t have.  Cue the camera showing Roxy waiving at people at her desk and totally not focused on any work.

Starks1, originally uploaded by sizzled.

and to top it off, starks got ejected

Don’t get it twisted rap people: Roger Feder owns

HHHTo the Left, to the Left,

As I previously posted on the East Coast and the excellent year they’ve been having, let us not forget about their tanned and funky counterparts over on the Left.

Now, although perhaps they haven’t had as successful a run this past little while, don’t let that fool you into thinking they’re not loaded with game changers.

CROOKED I

Slaughterhouse representative.  Dr. Dre approved.  And one of the torchbearers for the New West.  If you’ve never heard Crooked I spit, then you probably don’t listen to much rap.

Likened to a West Coast Pharoahe Monch, Crook’s versatile cadences and cutthroat wordplay made him an obvious candidate to join supergroup, Slaughterhouse.  But even more importantly, he’s one of only a handful of west coast spitters that have managed to stay relevant even when the Hip-Hop spotlight has been buried deep in the south.  Now, set to release a brand new mixtape as well as the launch of his new label, Dynasty Entertainment, Crook’s poised to keep his position and keep the West up.

Here’s a double dose for your listening pleasure:

CROOKED I ft. SNOOP DOGG – GUESS WHO’S BACK

CROOKED I ft. HORSE SHOE GANG & ROYCE DA 5′9″ – CYPHER

93 ‘TIL INFINITY

When the Souls of Mischief recorded 93 ’til infinity, I doubt there was any way they could’ve anticipated that in fact this prophetic song would actually live up to it’s  over ambitious claims.

Now, 16 years later, I still manage to hear this song damn near every hip-hop event I go to and can’t help but love it.  And well, them, as well as the entire Hieroglyphics crew are still going strong and making music strictly for the heads.  Sure their popularity has died off a bit and most kids nowadays think they’re, at best, a one-hit wonder, but at the end of the day, skills is skills and they’ve got skills like a muh’.

Prepping to release their first official group album since 2000’s Trilogy: Conflict, Climax, Resolution, the Souls have enlisted the help of hip-hop innovator, 1/7 of Stetsasonic, and the man honorably known as Plug Four, Prince Paul. If you don’t know either him or Hiero, I suggest you get familiar. Now.

Off the upcoming Montezuma’s Revenge:

SOULS OF MISCHIEF – AIM

And as an added bonus, a brand new ode to A Tribe Called Quest from the Hiero General, Del.

DEL THE FUNKY HOMOSAPIEN – LYRICS TO GO (2009)

THE KING

And finally, what would a post about the West be without an appearance by the Doggfather.

Off his upcoming 10th studio album, Malice n Wonderland:

SNOOP DOGG – I WANNA ROCK
West West Y’all.

Enjoy the Sun.

Triple.
www.ppfhouse.com

This morning I woke up to my new favorite channel, Centric.  They were playing the Hip Hop classic “Me, Myself and I” by De La Soul. During this time in Hip Hop I loved De La, actually the whole Native Tongue Posse (De La, A Tribe Called Quest, Queen Latifah, Monie Love, The Jungle Brothers, Prince Paul…) As I looked at the video for the first time I realized how ‘crazy’ those dudes looked. Their clothes, their hair…Wow. I had to chuckle to myself because I realized I looked JUST like them at that time. Crazy. What was I thinking?! Well, actually I was thinking “This is me and I don’t have to do the norm because I’m ME, damn it! ”  Going against the grain has never been something I’ve had a problem with. I will admit that it’s not always easy to be yourself. Unusual things often scare and/or confuse folks. But even at the height of my weirdness I had homegirls and boyfriends that accepted me for me. Even back then I figured out that most of the time opinions from random people don’t matter.  If the loved ones in your corner are digging you, why care about what “John Q Public” has to say?  I’m not saying as long as you have people that like you it’s cool to act a-natural-ass-fool to everybody else. Haha I’m just saying that there are times when you have to unplug from the Matrix and walk your own walk.

Currently, I’m working on professional projects that requires me breaking away from the white-bread world that I’m experienced in. Honestly, I think I’m a little crazy for taking such gambles but I also know that I wasn’t on the path that I belong on. It takes a lot of strength to be yourself and  follow your dreams. I’d rather face those fears than to drown in a sea “What if”.  

 This entry goes to the whole Native Tongue Posse and everyone else that has the courage to jump out of the box.

De La Soul – Me, Myself and I (performed on the Arsenio Hall Show)

Jungle Brothers – Doin’ Our Own Thang (Remix)

De La Soul – Buddy

Queen Latifah feat. Monie Love – Ladies First


A Tribe Called Quest – Award Tour

Hey, tell us a little information about yourself.  Who are you and where are you from.

My name is John Mooty and I am a senior at the University of Minnesota. I will be graduating this spring with majors in Marketing and Entrepreneurial Management so I have been very fortunate with the alignment of what I have learned and how it applies to creating and running Airtime. Although I do not have any official schooling in design, I have been able to teach myself everything I know up to this point.

What is life like up in Minneapolis?  As far as music, fashion, and popular culture.

From an outsider’s perspective, I feel like it is easy to dismiss the power of the Minneapolis scene. Although it may not stack up to the likes of LA or New York, it is an extremely tight knit and growing community with a lot of history as well as growing influences.

With the rise of solid local hip-hop artists and DJ’s, new events and initiatives by Twin Cities’ street wear shops, and overall support from the community, we have really been able to find a niche in a city that just needed a reason to be involved.

Tell us a little about The Airtime Collection and the people involved.

We really wanted to create something that looked simple on the exterior but had an extreme amount of depth when it came to the concepts and ideas that actually formed the brand.

Yes, we are a company that makes tees, sweatshirts, and hats but really those elements are just the medium we have chosen to get our message across. If you read the quote on the home page of our website taken from Edward Murrow’s Box and Wires Speech (http://www.rtnda.org/pages/media_items/edward-r.-murrow-speech998.php), you can clearly see the parallels between old-time radio and the street wear industry. 

I do all of the artwork but I am not the only one who comes up with the ideas. My close friends are one of the biggest reasons why this concept has so much depth. Through our conversations, ideas, and past experiences, we can each bring unique angles to the table. Most importantly, we have fun doing it.

What are some of your favorite brands out right now?

I am a big fan of simplicity when it comes to brands. Also, I am a tall guy so fit is a determinant as well.  My top three favorite companies right now are Undefeated, The Award Tour, and Supreme. I pull influence from many places but watching these three are huge when it comes to setting my own game plan.

What new upcoming events or releases are you currently working on?

We are waiting on our Fall/Winter release right now, which honestly has been a pain as far as production. Our printer has run into more problems than you can imagine so we are playing the waiting game that I, myself am not too good at.

We also just released a mixtape with Pwelbs.com featuring many up and coming artists from all over the country so I am very excited to let people see the music that directly influences our company.

Last, new hat samples, events, and collaborations are in the works so we have both short and long term things to look forward to…which is nice.

What would you say are the most difficult aspects or being in your line of work?

I am a very trusting and positive individual so in my early stages of running a business, this has been a double-edged sword. On one hand, I bring a light hearted and open mind to all points of operation while on the contrary; people have taken my kindness for weakness and in turn, attempt to take advantage of it.

The fashion and music worlds are often tied together…What music artists out right now are grabbing your attention.

This is definitely true in terms of street wear. Honestly, I listen to everything on the map from CCR to Al Green to Sublime, but in terms of what I listen to on a consistent basis right now I would say A Tribe Called Quest, Nero, Kid Cudi, and Wu-Tang. These guys are so incredible and timeless that it never gets old.

Q-Tip, DJ Gravy, and Va$htie @ Santos Party House on Fridays

OPEN Hosted By Va$htie Featuring Resident DJ Q-Tip and Special Guests

Q-Tip of the legendary group A Tribe Called Quest, not only a talented MC, but also a DJ and producer. Join Q-Tip and Special Guests Every Friday @ Santos Party House.

Ongoing Every Friday @ 10 p.m.

Tickets – Advanced – Unavailable / Day of Show – $15

General Admission / 21 & Over

VIP Table Reservations – tables@santospartyhouse.com

Featuring Special Guests –

DJ Scratch and Iron Lyon on November 13, 2009

Legendary DJ Grandmaster Flash on November 20, 2009

Hip Hop legend Grandmaster Flash, the first artist to use the turntable as a musical instrument, played a pivotal role in the birth of hip hop during the 1970’s. Grandmaster Flash was also the DJ for the classic group, Grandmaster Flash and the Furious Five, one of the first hip hop groups in history.

Questlove of The Roots on November 27, 2009

Questlove of The Roots – also known as ?uestlove and Questo – this pioneering artist from Philadelphia continues to prove his longevity as drummer for critically acclaimed group, The Roots, whose live performances are among the best in hip hop.

D-Nice on December 4, 2009

Santos Party House
96 Lafayette St.
New York, NY 10013
1.212.584.5492
Santos Party House

@SantosPartyHaus Twitter

Santos MySpace

Remember A Tribe Called Quest? Remember how much Midnight Marauders moved you? So does Del, and he’s covered “Lyrics to Go” for a forthcoming Tribe tribute album. It’s actually more of a reinterpretation than a cover, but it does the original justice. Listen here.

The ’90s spawned the terms Generation X and Pepsi Generation. The revolutionary, plugged-in expanse between 1990 and 1999 symbolized the crystallization of youth culture—when technology, creativity and limitless possibility reached an amalgamated zenith. It was when rap and MTV became mainstream, Kurt and Big lived and died, and everything became inextricably linked with corporatism.

This list of definitive ’90s songs is by no means actually definitive. Instead, we wanted to take a moment to revel in our youth and explore the pop culture moments that make up our collective psyche. Regardless of whether you get with, smile at, or treat these moments with familiar scorn, chances are they fit seamlessly into your retrospective scope like Pizza Hut and slap bracelets. And don’t forget to share your favourites with us in the comments.

1991: Red Hot Chili Peppers - Give It Away

This song epitomizes everything that is the Red Hot Chili Peppers, in style, substance and even in the way they would record every song thereafter. To Chili Pepper purists, never has the band been as good as when the album Blood, Sugar, Sex Magic, in which this was the lead single, was released. Following this record guitarist John Frusciante would go AWOL and the Chilis would enter a dark period that included stints with Dave Navarro and a spot on the Beavis and Butthead soundtrack. Not until Frusciante rejoined the band seven years later would the Chilis even be a shadow of what they were when they cooped themselves up in a haunted LA mansion with Rick Rubin and recorded the perfect alternative rock album.—Jesse

1991: A Tribe Called Quest - Check the Rhime

There is a reason that whenever Q-Tip tours (for his solo stuff, not as A Tribe Called Quest, sadly) he invites an audience member up on stage to help perform this popular Tribe classic. After all, besides serving as the group’s biggest hit single, it was the first to solidify the back and forth style of rapping that Tip and Phife Dawg would be known for throughout most of the ’90s. It’s almost sad to see this actually, because as much as Tip clearly loves this song, it just isn’t there without Phife, and nowhere is this more obvious than when you see it live.—Jesse

1992: Nirvana – Come As You Are

I would love to know how many people first learned to play guitar with this song. It was so simple to play, but it still managed to sound so good. Yeah, “Smells Like Teen Spirit” was Nirvana’s big smash hit, but it was Cobain’s ability to follow it up with the puzzling and haunting melody and lyrics of “Come As You Are” that made Nirvana legendary. For every heavily distorted, almost out of control screaming fit of a song, everyone still knew he could create beautiful music like this (and “Heart Shaped Box”, “All Apologies”, a gorgeous unplugged album, etc…).—Jesse

1993: Stone Temple Pilots - Plush

Stone Temple Pilots (pre-1990, “Shirley Temple’s Pussy”) got a lot of flack for sounding like Pearl Jam — but as if I knew about that kind of shit back then and as if I really care now. “Plush” is a mealy-mouthed, choreographed pleasure, something about dogs and eyes of disarray (I think). I still don’t know the lyrics and I think I like it better that way — but I can sure as hell sing along and you better believe I feel, I feel something when I do. Like shit, I just listened to it five times while typing this. Someone, make out with me!—Jef

1994: Lisa Loeb – Stay (I Missed You)

Okay, I know I was like nine years old when this song came out but that doesn’t mean I didn’t feel the same Reality Bites-esque generational angst that Lisa Loeb was singing about. Incidentally, this song was featured on the soundtrack for that generationally seminal film. Wikipedia notes that Ethan Hawke basically discovered Loeb and passed this song onto a pre-slapstick Ben Stiller (who directed Reality Bites). She’s a total one hit wonder, I know. But aren’t those tracks the power anthems of your youth? Plus the success of “Stay” is a crucial music moment—it was the first time an unsigned artist reached the top of the Billboard 100. And, oh yeah, seriously, Winona Forever.—Anupa

1994: Boyz II Men - On Bended Knee

Did you know Boyz II Men are still touring? A friend of mine saw them at Casino Rama (!?) recently and said it was the best show she’d ever seen. “On Bended Knee” is the musical manifestation of many a grade school dance — hands on hips, awkwardly closing space in the dark, shuffling around in circles not knowing what else to do. Some tunes bring about nostalgia, but almost everyone my age would probably agree the most visceral and vivid memories are sound tracked by this song. I won’t even get into “I’ll Make Love To You”. —Simon

24 Favorite Artists

Everyone seems to make lists of everything, so I’d thought I would share a list of my 24 favorite artists.  They are in no particular order in terms of favorites, just a collection of the music I enjoy listening to.  You might ask how was this picture so conveniently put together? Well I had made this image a while back using Photoshop for my Myspace page and have kept the image on file ever since, in case I would want to use it again as in this case for the blog.  So take a peep at the album covers, you just might find your favorite artist or album on here!

Q-Tip’s sort-of latest efforts in Kamaal The Abstract take you back to the 90’s. As part of the legendary group A Tribe Called Quest, 39-year-old Kamaal Ibn John Fareed, or better known as Q-Tip, continues to impress. Maybe the sounds on this record are highly influenced by the time – the album was initially supposed to be released on October 23, 2001. But, because of big-wig doubts it wouldn’t be received well, and album leaks to the internet, Arista Records decided not to release it. After years of battling for control, Jive Records announced at the beginning of 2009 they would release the album under their reactivated Battery imprint.

Thankfully it finally came out. I’ve listened to this record three times in full, and am still at a loss for words on how to describe it. It sounds like Q-Tip decided to attempt every genre of music out there. Song after song – if Q-Tip’s token and renowned voice wasn’t the glue, one could wonder if they were listening to the same CD. When the disc starts, it sounds like you’re going to hear something like The Shins, but that happens to be only rock chord on the record. You hear jazz, hip-hop, soul, funk, and even a touch of gospel. Q-tip both raps and sings, and shows his musical talent supersedes so many “comparable” artists out there.

According to Wikipedia, in William Jelani Cobb’s book To the Break of Dawn: A Freestyle on the Hip Hop Aesthetic, Cobb compared Kamaal The Abstract, along with The Roots’s Phrenology, Mos Def’s Black on Both Sides, Common’s Electric Circus, and the work of Jill Scott and Erykah Badu, as a “genre-bending” effort at the musical expansion of hip hop.

-Birdie Hamilton, Assistant Editor (Broadcast Journalism)

I know that this is old news but I wanted to share this video/song and my feelings on it. The song is G.O.O.D. Music label mates Consequence and Kid Cudi covering the A Tribe Called Quest classic Buggin Out. The video consisted of the two dancing around and just having a good old time (not to mention Kid Cudi’s awesome outfit). The fact that there are still rappers in the game who are just making videos for the fun of it, and doing it well, is to me what is keeping the Hip-Hop alive!

To finish up the year 1998, I figured that I’d put up some tracks that also came out that year to give a wider perspective on what was happening that year outside of French House in Electronic music. Pretty varied selection, let’s do it, and get super pumped for 1999.

*Also note new poll on the right

-M

Breakbeat was dominating British dance parties, and Fatboy Slim was killing it with his funky, Hip-hop inspired jams that pretty much everyone can instantly recognize and sing along to. This track is no exception. He’s definitely one of the best samplers the world has ever seen.

Though not French House, Air was right there this whole time helping to develop the French Touch sound. This song rules, you probably already have it.

Meanwhile in Germany, DJ Hell was pushing the German Techno scene forward, and would eventually come up with the worst genre name ever, Electroclash. Despite that horrible name, he made some awesome tracks. Some of his tracks get WAY too repetitive for me (and I can handle really repetitive), but this one’s very cool. Great sampling.

When I think of Pop music, I usually think of Sweden (my glorious ancestry!). Fun Fact: The masterminds behind some of Britney Spears‘ early hits were random song writers from Sweden. Ace Of Bass, also Swedish, released this in 1998. No comment on my particular opinion of them, but once again this post is all about perspective, right?

*Note the expression of the dude in the top right

A Tribe Called Quest are incredible, and have released some of the best produced Hip-hop tracks, ever. They released an album called The Love Movement in ‘98, and it has this amazing track on it.

I början av åttiotalet skapade A Tribe Called Quest tillsammans med De La Soul och Jungle Brothers ödmjuk och hoppfull hip hop på den amerikanska östkusten — samtidigt som Acid Housescenen blommade på andra sidan havet. Och när prästkragarna vissnade fortsatte ATCQ att kombinera jazz och rap på sitt alldeles egna sätt. Q-Tip och Ali mötte Fredrik Strage i New York för att berätta om nya skivan och om Allah.

MANHATTAN är så hett att man tror att hela ön ska smälta till en soppa av betong, asfalt, avgaser, stål och smuts. Bara på 137 West 25th Street är det kallt. Svinkallt. Luftkonditioneringen verkar avsedd för en igloo. I skivbolaget Jives reception på elfte våningen sitter en liten receptionist insvept i stickad tröja. Och allra frostigast är de fyra ögon som riktas mot mig när jag kliver in i deras konferensrum; bistra, slöa och misstänksamma på samma gång, som om de tillhörde kvarsittare i en OBS-klass. Nu sitter ögonen i två av hip hop-världens smartaste huvuden, rapparen Q-Tip och DJ:n Ali Shaheed Muhammad från A Tribe Called Quest, men de får mig ändå att känna mig som en oönskad lärarvikarie. Paret låter mig skaka deras slappa händer, som är klibbiga av tonfiskmackorna på bordet, innan de fortsätter stirra på mig och bara lyfter blicken vid ett tillfälle, när en katt kilar förbi på brandstegen utanför.

För att få upp stämningen berättar jag att soul-stjärnan Toni Braxton, som jag intervjuat några timmar tidigare uppe på 55th Street, hälsar att »The Infamous Date Rape« är hennes favoritlåt med A Tribe Called Quest.

— Hmm, svarar Q-Tip.

Ali öppnar munnen för att säga något, tystnar och lutar sig framåt tills hans haka vilar på bordet; armarna hänger ned mot golvet och de utstående framtänderna liknar sockerbitar när han gäspar.

Vårt möte ser ut att bli lika givande som när jag träffade Q-Tip fem veckor tidigare på Apollo Theatre i Harlem. Han stod bakom scenen och drack Snapple då jag gick fram till honom och presenterade mig. En sekund senare var jag bortknuffad av hundra kilo livvakt. Q-Tip var där för att uppträda med sin gamle kompis Busta Rhymes, som värmde upp publiken innan The Fugees, och skapade en graciös motvikt till Long Island-bjässens gormande i duetten »Ill Vibe«. Hans sträva men ändå barnsliga röst, en korsning mellan Rakim, Gil Scott Heron och Bart Simpson, sicksackade genom en skog av ivrigt viftande händer.

Nu kryper den motvilligt fram över ett tonfiskkladdigt bord. Ibland försvinner den helt.

»If you feel the urge to freak do the jitterbug | Come and spread your arms if you really need a hug«

A Tribe Called Quest, »Can I Kick It?«

Första gången jag hörde Q-Tip var i den tokroliga discotrion Deee-Lites hit »Groove Is in the Heart« för sex år sedan. Bland syrade leksaksflöjter och pigga trummaskiner dök han upp och rappade. I videon vaggade hans huvud fram och tillbaka, mellan rosa, gula, blå och illgröna datoranimationer och pulserande blommor upplösta i stroboskopljus. Året var 1990 och A Tribe Called Quest hade just debuterat med albumet »People’s Instinctive Travels and the Paths of Rhythm«. En lekfull samling sånger som gav hip hop en vitamininjektion genom att sno rytmer och arrangemang från jazzmusiker som John Coltrane och Donald Byrd, i stället för den sönderplundrade James Brown. Rock’n'roll, reggae, blues och dussintals andra stilar matades också in i deras funkiga maskiner; hiten »Can I Kick It?« presenterade Lou Reeds »Walk on the Wild Side« för en ny publik. En remix av samma låt samplade den ryske tonsättaren Sergej Prokofjevs balett »Romeo och Julia«. På samma sätt fick lyssnarna stifta bekantskap med artister som Freddie Hubbard, Stevie Wonder, Serge Gainsbourg, Lou Donaldson och Roy Ayers.

Nittonåriga Q-Tip, Ali, Phife Dawg och Jarobi blev de nya stjärnorna i östkustkollektivet The Native Tongues. En grupp artister, discjockeyer, målare och vänner som knöts samman av sitt intresse för afrikansk kultur, paisleyspräckliga skjortor, gamla jazzskivor och rap som handlade om mer subtila saker än guldkedjor och penislängd. Nyckelorden var positivism, afro-centrism och spiritualism. I gänget fanns förutom A Tribe Called Quest storheter som De La Soul, The Jungle Brothers, Queen Latifah, Monie Love, LeShaun, Black Sheep och — ibland — Busta Rhymes och hans galna liga Leaders Of The New School. Radiojockeyn Red Alert, farbror åt Mike G i Jungle Brothers och gammal vän till Afrika Bambaataa, var manager åt flera av grupperna och uppmuntrade dem att medverka på varandras skivor.

Native Tongues upplevde sin glansperiod samtidigt som ravekulturen blomstrade på andra sidan Atlanten. Rörelserna vibrerade av samma yrsel över att träda in i ett nytt decennium. Strävan efter sinnesutvidgning och kamratskap var gemensam för de som hängde läderhalsband föreställande Afrika-kontinenten runt halsen — och ravekidsen som lät en visselpipa dingla på samma ställe. Om något kopplade samman de två psykedeliska blombuketterna så var det Q-Tips rap i »Groove Is in the Heart«. Inte så mycket på grund av musiken som det kulörta fyrverkeriet i videon, partyeuforin och löftet »baby, you’ll se that rhythm is the key.«

Native Tongues favoritblomma var »daisy«, prästkragen. De La Soul talade om »the daisy age«, en utopisk tid fylld av kärlek och ömsesidig respekt, och menade att växtens namn var en förkortning av Da Inner Sound Y’all, den personliga röst som borde finnas i all bra musik.

— Vi ville göra hip hop om viktiga ämnen utan att behöva skrika så mycket, säger Q-Tip. Rap hade blivit uppblåst och tjatig. Man kunde knappt slå på radion utan att höra någon som gick loss om sin stora bil eller sin tjejs stora tuttar.

Andra MC:ar skröt om hur tjocka plånböcker de hade. Q-Tip rappade om att han var luspank efter att ha glömt sin plånbok på en sylta i El Segundo. Samma söta förlorarperspektiv dök upp i många låtar med A Tribe Called Quest och De La Soul. Ödmjukhet och humor blev tack vare Native Tongues lika explosivt bränsle för en mikrofonpoet som egoism och vrede.

* * * * *

Men när medierna satt sina tänder i kollektivet, i synnerhet i De La Soul vars debutalbum »3 Feet High and Rising« sålde mer än två miljoner exemplar, började den mysiga stilen att bli ett problem. Journalister som alltid avskytt hip hop skrev entusiastiskt om de fredsälskande blomsterbarnen. Så snart de hört några av gängets jazzsamplingar gladdes de över att rap var på god väg att bli »riktig musik«. Native Tongues skulle ha kunnat strypa de skribenterna med sina afrohalsband, lika lätt som Public Enemy skrev en hatlåt riktad mot The New York Post. Men de valde att ta livet av sitt kollektiv i stället.

Den positiva attityden uppfattades av många andra rappare som naiv. Bland medlemmarna själva tjafsades det mycket om vem som sålt mest skivor och var vassast MC. Alla började tröttna och till sist gick Native Tongues skilda vägar. 1991 släppte De La Soul sitt andra album »De La Soul Is Dead«. Omslaget föreställde en trasig kruka med vissna prästkragar.

Att behålla populariteten sedan Native Tongues kastats på komposthögen var lättare sagt än gjort för de flesta i gänget.

De La Soul fortsatte att skapa fantastisk musik men fick aldrig lika mycket uppmärksamhet som för sitt debutalbum. Deras tredje skiva »Buhloone Mind State« gjorde en djupdykning i mörka, mullrande jazztoner. Sedan dök den ännu djupare på topplistorna. När The Jungle Brothers spelat in sitt fjärde album lät det så konstigt och knarkigt att Warner vägrade ge ut det. Bittra tog de vanliga jobb och demotejperna till »Crazy Wisdom Masters« ligger fortfarande på en hylla hemma hos Mike G. Queen Latifah blev TV-stjärna. Londontösen Monie Love gick upp i rök efter ett par halvlyckade album. Bara A Tribe Called Quest blev större samtidigt som de injicerade ännu mer fett i sina beats. Det enda de förlorade var fjärde medlemmen Jarobi, även känd som The Mystic Man, som numera driver en restaurang i Silver Springs i Maryland.

Andra albumet »The Low End Theory« hyllades som den ultimata fusionen mellan jazz och rap, där gruppen anlitade den legendariske basisten Ron Carter för att svettas i kapp med en sequencer. Uppföljaren »Midnight Marauders« kom 1993 och manövrerade förbi de gropar fyllda av bohemiska plattityder där konkurrenter som Arrested Development, Digable Planets och Gang Starr fastnade emellanåt.

A Tribe Called Quest såg till att vara hårdare, svårare och smartare. På »Midnight Marauders« förklarade en kvinnlig robotröst deras ambition: »Seven times out of ten we listen to our music at night. Thus spawn the title of this program. The word >maraud< means >to loot<. In this case we maraud for ears.«

— Vi plundrar fortfarande, säger Ali. Vi stjäl uppmärksamhet. Folk hör oss på radion, köper vårt album och så pang är de fast. Men vi har aldrig strävat efter att vara lättlyssnade. Den dag jag sätter mig ned för att skriva en hitsingel är det dags att lägga av.

— Våra album har alltid sålt bättre än våra singlar, fortsätter Q-Tip. Det är ett gott tecken. Folk som bara orkar lyssna på tre minuter långa radiohits tycker inte om musik.

Nya skivan »Beats, Rhymes and Life« är råare och mer avskalad än sina föregångare. Större delen av låtarna består av monoton trumprogrammering, labyrinter av mörka basgångar och diffusa orglar som darrar ängsligt bakom Q-Tip och Phife Dawgs röster. De enda melodierna som fastnar vid en första genomlyssning är »Ice Again« och »Stressed Out«, där souldonnorna Tammy Lucas respektive Faith Evans sjunger refrängerna. Resten är egensinnig och ganska krävande hip hop, som inte parar sig med andra musikstilar lika vilt som förr. Albumet var färdigt redan i julas men lät så opolerat att Jive bad trion liva upp det en smula. Ali muttrade surt, låste in sig i studion och gjorde några mindre justeringar. I skivbolagsöronen lät »Beats, Rhymes and Life« ändå som en svårsåld produkt. Tills den rusade upp på USA-listans förstaplats, samma vecka som den släpptes.

— Vi ville återupptäcka anledningen till att vi håller på med musik. Allt onödigt rensades bort, förklarar Q-Tip. Rytmer, rim och liv är kärnan i det vi håller på med. Förhoppningsvis i det alla bröder håller på med, även om de glömmer bort det emellanåt. Jag har ofta jämfört vår publik med en hundvalp och budskapet i vår musik med en djurmedicin. Hur får man valpen att svälja pillret? Jo, man gömmer det i hundmaten. På samma sätt har vi tidigare gömt vårt budskap bland refränger, melodier och humor för att publiken ska svälja det lättare. Nu har vi och våra lyssnare blivit vuxna. Vi kan ge dem ett piller utan att gömma det bland godsaker.

— Men det betyder inte att kicken i musiken försvinner, påpekar Ali. Vi tillämpar fortfarande vår »low end theory« som säger att bakdelen, alltså din rumpa, måste skaka ordentligt för att allt ska klaffa i din hjärna.

* * * * *

Efter tjugo minuters intervju slipper jag dra varje ord ur Q-Tip och Ali. Skepsis och apati ersätts av ett svalt intresse för frågorna. Q-Tip pratar långsamt och suger på varje ord. När han funderar fiskar han upp något som liknar ett smycke ur bröstfickan på sin svarta linneskjorta. Det är ett märkligt snöre med träkulor som han rullar mellan fingrarna. Jag frågar om det är bra för blodcirkulationen.

— Nej, det är en dhikr. Det betyder »komma ihåg Gud«. Man använder det när man ber för att hålla reda på hur många gånger man prisar Gud. Varje gång man uttalar hans namn drar man en kula åt sidan som på en kulram.

I fjol konverterade Q-Tip till islam. Han ändrade sitt namn från Jonathan Davis till Kamaal, genomförde i vintras sin första ramadan (den muhammedanska fastemånaden) och blev stamgäst i en moské i Queens tillsammans med Ali, som varit muslim hela sitt liv.

Även om Q-Tip är stjärnan i A Tribe Called Quest har Ali alltid fungerat som trions andlige ledare. Liksom han skapar de rytmiska ramarna för de andras rim, kastar han ofta fram frågor om liv och moral, för att hans kamrater ska resonera sig fram till islams förträfflighet. Q-Tip ser upp till honom som en äldre bror. Phife Dawg är mindre filosofiskt lagd. Han bor i Atlanta och läser hellre Sports Illustrated än Koranen. Under inspelningarna av senaste skivan blev han mest förvirrad av bönemattorna som rullades ut i Battery Studio på Manhattan fem gånger om dagen. För att inte tala om de märkliga visarna som placerats på mixerbordet. De höll inte reda på basfrekvenser utan kompassriktningen till Mecka.

— Mitt nya namn Kamaal betyder »fullständighet«, berättar Q-Tip. Att bli muslim har fått mig att känna mig riktigt nära Gud för första gången. Jag bryr mig om andra människor mer än jag gjorde förr. I vintras satt jag på en sandwichbar och var sur efter att ha bråkat med min tjej. Då upptäckte jag en vit uteliggare som stod utanför och frös. Jag bjöd honom på en macka och en kopp kaffe. Han bara stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. Efter en sådan händelse känner man sig konstigt upprymd. Inte på ett egoistiskt sätt. Snarare som om man skulle kunna sträcka ut handen i luften och gripa tag i Gud.

En popstjärna som blir muslim måste förstås avstå från många privilegier. Q-Tip har länge varit en av rapvärldens hetast eftertraktade män. En sexig teddybjörn för homegirls med för höga intellektuella krav för att kunna tända på Onyx eller Cypress Hill. I filmen »Poetic Justice« fick hans rollfigur gosa med Janet Jackson på en drive in-biograf. Visserligen bara i två minuter innan han blev ihjälskjuten. Scenen befäste ändå hans status som Queens störste casanova efter LL Cool J. En titel som rimmar illa med hans nya tro.

— För ett par år sedan förlorade jag all respekt för sex. Det är ju ändå en gåva från Gud. Men jag behandlade det inte med större aktning än tandborstning. Nu vill jag börja ett nytt liv, i alla fall tänka lite innan jag följer med flickor hem. Egentligen borde jag inte ha sex förrän jag gifter mig. Fast det skulle aldrig fungera. Folk skulle skratta åt mig som om jag vore någon slags rappande eunuck.

För Ali är den politiska sidan av religionen viktigare. Han säger att man tar ställning mot Amerika i samma ögonblick som man bekänner sig till islam.

— Om jag på allvar tror att Allah är den enda guden, så kan jag inte längre vara en del av ett samhälle som bara dyrkar pengar. Jag existerar inte längre i Amerika.

— Rappare som pladdrar om att skjuta snutar revolterar inte, säger Q-Tip. De bekräftar bara fördomar om svarta män. Vår religion är ett uppror som de inte ens kommer i närheten av.

Gruppen vill dock inte smycka sin tillbakalutade hip hop med några religiösa motiv. När jag frågar om bönerabblande och rappande kräver samma känsla för ordflöde blir Ali arg.

— Det där var både korkat och hädiskt.

Förlåt.

— Har du fler frågor eller kan vi gå nu?

Vilka var de första rappare ni lyssnade på?

- KRS One, Run-DMC och Melle Mel, svarar Q-Tip.

Ali ger mig en blick som skulle passa en iransk präst som hamnat på kräftskiva med Salman Rushdie. Han stirrar ut genom fönstret medan Q-Tip berättar om sin uppväxt.

— Phife och jag bodde grannar i Queens och spelade i adventistkyrkans basketlag. Efter matcherna brukade det vara raptävlingar. Någon tog alltid med sig en bandspelare och vi bytte kassetter med varandra och tränade rim. Om man fått stryk i basket gick det alltid att få revansch genom att rappa omkull någon. Sedan började vi high school. Phife hamnade i en skola i Queens. Jag fick plats i en affärsskola på Manhattan där jag träffade Ali.

Murry Bergtraum High School For Business Careers hade i mitten av åttiotalet många elever med vassa tungor. I korridorerna hängde Q-Tip och Ali med The Jungle Brothers, Brother Jay från X-Clan och Russell Jones, en äldre elev som mest skolkade, sålde jointar på toaletten och rappade med egendomligt grötig röst. Några år senare fick han smeknamnet 01′ Dirty Bastard.

— Min storasyster Gwen fick mig också att upptäcka cool musik, fortsätter Q-Tip. Hon brukade ha fester när våra föräldrar reste bort. Folk breakade i vardagsrummet. Till slut bildade alla ett långt discotåg och dansade runt i lägenheten till låtar från den där filmen »Flashdance«. Jag hotade Gwen med att berätta allt för mamma och pappa om hon inte lät mig vara med. Så jag fick sitta i en soffa och vara partymaskot åt hennes väninnor.

* * * * *

Mest inspiration fick Q-Tip av sin far. Han kom från Cleveland och älskade jazz och blues så mycket att stora delar av hushållskassan spenderades i Queens skivaffärer. När barnen spelade hip hop på grammofonen i vardagsrummet höjde han volymen.

— På kvällarna brukade vi sitta i köket och prata musik tills mamma blev tokig. Om jag spelade ett mixband med Kool DJ Herc för honom sa han att det liknade Charlie Parker. Det fick mig att lyssna på alla hans gamla jazzplattor. Tribe skulle aldrig ha låtit som vi gör utan honom.

Far och son hade lyssnat sig igenom större delen av den afroamerikanska musikhistorien, hela vägen från »Kumbaya« till »Yo! Bum Rush the Show«, när Davis den äldre dog av lungsjukdomen emfysem.

— Värst var att se honom tyna bort bland alla respiratorer och slangar. Till slut blev han inte ens uppiggad av Dizzy Gillespie och Duke Ellington. Han orkade inte knäppa takten med fingrarna som förr. Han bara låg där.

Jonathan Davis valde sitt smeknamn Q-Tip för att markera att han tillhör gräddan av rappare från Queens. Phife Dawg, som egentligen heter Malik Taylor, tog sitt namn från ett slanguttryck som betyder »tuff hund«. På grund av att han är väldigt kort i rocken och diabetiker har han också fått heta The Phifer, The Five Foot Assassin och The Funky Diabetic. Q-Tip kallas ibland Mc Love Child och The Abstract Poetic.

— Jag har alltid sett mig själv som abstrakt. Ända sedan jag skrev mina första rim. För mig betyder det inte »otydlig« eller »substanslös« utan att jag skriver som jag vill. Jag struntar i alla logiska regler när jag rappar. Så länge orden rimmar är allt tillåtet.

— Fast det är klart att jag inte vill tappa all kontakt med verkligheten. Jag var nära att göra det när jag rökte gräs förr i tiden. Då kunde jag skriva en rap om en snygg tjej och välja helt bisarra perspektiv. Till exempel att jag var en pennvässare på hennes skrivbord. Ett läppstift i hennes handväska. En cockerspaniel som nosade på henne när hon varpå väg till skolan. Vad som helst.

— Phife har aldrig varit inne på min abstrakta tripp. Han har alltid skrivit ganska enkla texter. Förmodligen beror det på hans morsa som alltid tvingade honom att skriva rim på födelsedagskort och julklappar när han var liten. På dem fanns inte mycket plats att experimentera.

Trots sina surrealistiska ambitioner talar Q-Tip om rap som en medeltida snickare skulle ha talat om sitt skrå, sina yrkesregler, läromästare och gesäller. Han säger att han gillar Method Man, AZ, B-Real i Cypress Hill — och naturligtvis Mobb Deep och Nas som han själv producerat — men större delen av de senaste årens talanger får underkänt. De har fel inställning.

— Kläder från en dyr, vit designer och klichéer om vapen och brudar i en mikrofon. Borde inte hip hop vara mer än det?

Jo. Men håller inte det här gnället om gangsterrappare på att bli en lika stor kliché som gangsterrappandet i sig självt?

— Jag bryr mig faktiskt inte. Jag är bara trött på bröder som låtsas vara dummare än de är.

»Phoney Rappers«, som inleder »Beats, Rhymes and Life«, är en sur men underhållande uppgörelse med mikrofonpoeter som inte håller tungan rätt i mun. Q-Tip berättar om hur han sitter på pendeltåget när en grabb från Puerto Rico utmanar honom på rapduell. »Yo check a check it out bla bla bla bla, that’s what he said | Then I came back and I fucked up his head.«

* * * * *

Omslaget till A Tribe Called Quests första album föreställer en gata med blå, gröna och röda hus. Människor i färgglada kläder promenerar runt och vinkar till varandra. Amerikanska flaggan vajar från ett tak. Bilden skulle kunna illustrera en barnbok; en solig berättelse om kvarteret där Sesame Street korsar Bråkmakargatan och det doftar äppelpaj genom varje öppet köksfönster.

»Beats, Rhymes and Life« har ett dystrare konvolut. En röd- och grönmålad figur står i förgrunden och viftar en trasig flagga med gruppens logo. Bakom den syns fallfärdiga höghus som satts i brand. En himmel sprayad med svart rök. Sönderbrutna plankor, taggtråd och en basketkorg utan nät som förgäves väntar på de försvunna människorna. Det ser ut som John Carpenters skisser till »Flykten från New York«.

Q-Tip och hans vänner har bytt sin idyll mot en dystopi. De tror inte längre på samhället. Optimismen från tiden med Native Tongues har packats ned i en kartong på vinden tillsammans med de blommiga skjortorna och afrohalsbanden.

— Även om man försöker ha någon slags tro på världen så känns det som om allt är på väg åt helvete, muttrar Ali. Oavsett om man är svart, vit, röd eller gul så är USA ett kusligt land att leva i. Det här kanske låter sjukt men ibland när jag sitter hemma och tittar på Tv kan jag inbilla mig att apparaten filmar mig samtidigt. Ungefär som i den där boken »1984«.

— Det är lätt att skratta åt alla konspirationsteorier, säger Q-Tip. Men spelar det egentligen någon roll om presidenten är en robot styrd av marsianer eller ett vanligt svin? Det viktiga är vad som händer i Amerika. FBI får mer och mer makt. Polisen uppträder som en ockupationsmakt i svarta områden.

— Du får huvudvärk av det även om du blivit rik och berömd. Richard Pryor, komikern du vet, sa en bra grej. Amerika för honom var känslan av att först sitta på ett filmbolagsmöte och bolla med miljonbelopp, för att sedan kliva ut på gatan och inte kunna vinka in en taxi eftersom han var svart.

* * * * *

För sex år sedan pratade A Tribe Called Quest om att förbättra världen med sin musik. Nu har de inte samma förtroende för beatsen. »Hip hop, a way of life? It doesn’t tell you how to raise a kid or treat a wife«, rappar Q-Tip i »Keep It Movin’« på nya skivan.

— Att unga människor ser upp till rappare som förebilder är vansinne, tycker Q-Tip. De är inte ett dugg smartare än andra. Barnen borde lyssna på sina föräldrar i stället. Och du borde inte sitta här och prata med oss. Spring upp med din bandspelare till Times Square och intervjua en lodis. Någon som vet hur svårt det är att leva.

Samma misstro mot de egna leden finns hos De La Soul som släppte sitt fjärde album »Stakes Is High« i somras. »Hip hop is fucked up. Yeah, niggas is bugging out«, sade deras DJ Maseo i en intervju. På skivans nervöst gungande titelspår konstaterar de att hip hop blivit så medioker att Native Tongues måste återförenas.

Och visst, hösten 1996 skulle kunna bli revanschen för kollektivet. De La Soul och A Tribe Called Quest är inte de enda som gör comeback. The Jungle Brothers släpper sitt nya album »Raw De Luxe« i oktober. Busta Rhymes säljer hundratusentals skivor. Queen Latifah har bokat studiotid.

Kanske kommer kassa rappare snart hävda att de tillhör Native Tongues, ungefär som de nu säger sig vara kopplade till Wu-Tang Clan, trots att de på sin höjd är Ghost Face Killers kusins grannes förra pojkvän.

Men trots att »Beats, Rhymes and Life« och »Stakes Is High« dunkar och funkar nästan lika bra som sina föregångare, saknas den entusiasm, oskuldsfullhet och (framför allt) humor som gjorde Native Tongues så viktiga och spännande för sju år sedan. Sådana kvaliteter går inte att återskapa med en sampler.

— Förmodligen är det lönlöst att liva upp något som varit dött så länge, säger Q-Tip. Vi är andra slags människor nu. Det enda vi har gemensamt är kärleken till musiken och den räcker i och för sig långt. Så… jag vet inte. Vad jag försöker säga är antagligen att jag inte har lust att springa omkring med prästkragar runt halsen igen.

Dessutom har A Tribe Called Quest händerna så fulla med arbete att de knappast hinner jobba med sina gamla vänner. Ali frilansar som A&R-man åt Quincy Jones etikett Qwest Records. Sedan han producerade D’Angelos hit »Brown Sugar« har han fått massor av erbjudanden och startat produktionsbolaget Ummah. Dessutom skriver han låtar åt Q-Tips kusin Consequence som gästrappar i »Word Play« på senaste albumet.

Phife släpper snart en hård solodebut med arbetsnamnet »The Relentless Onslaught«. Han jobbar också med flicktrion Sidekick i Atlanta och sparar pengar för att starta ett eget sportklädmärke.

Q-Tip är inblandad i många musikaliska projekt och funderar på att börja läsa historia på universitetet. Samtidigt läser han filmmanus som landar i brevlådan. Han var nära att få spela datorexpert i »Speed«. Till slut tackade han nej eftersom han hellre ville ha Keanu Reeves roll. Men han behöver förstås inte desarmera bomber på bussar för att vara en hjälte. A Tribe Called Quests fjärde album har befäst hans position som en av de största amerikanska ordakrobaterna.

Jonathan Davies, Q-Tip, MC Love Child, The Abstract Poetic, Kamaal — eller vad han än väljer att kalla sig — har tungan rätt i mun. Trots att han, Ali och Phife kallas veteraner, har de många år på sig att få rumpor att skaka och hjärnor att klaffa.

— Vi är en stam. Vi fortsätter tills vi stupar, säger Ali.

Bara inte Q-Tip bestämmer sig för att läsa fler verser med dhikr i handen än med mikrofon. Då blir det dags att jaga piratinspelningar från moskéer i Queens. Och inse att Allah är en lyckans ost.

A TRIBE CALLED QUEST är aktuella med albumet »Beats, Rhymes and Life«.

Fredrik Strage

http://www.discogs.com/A-Tribe-Called-Quest-Face-Practice-Session/release/465784

Label: Not On Label (A Tribe Called Quest)
Catalog#: CQ-001
Format: Vinyl, 12″, Unofficial Release
Country:
Released:

Genre: Hip Hop
Style:

Tracklist:

A Face
B Practice Session

Credits: Producer – A Tribe Called Quest
Notes: DJ use only.

http://www.mediafire.com/?o2mjwziylnw