Lite bilder från morgonens Great Ethiopian Run och grabbarnas “demonstration” som fick en hel del uppskattning efter vägen!

Imorgon är det dags för årets Great Ethiopian Run som brukar locka en sådär 30 000 människor att springa runt Addis. För första gången i världshistorien ska vi vara med också. Dock inte som riktiga löpare utan som demonstrant-tanter. Grabbarna i Lighthouse har nämligen kommit med idén att man skulle göra lite “reklam” för gatubarn och livet på gatan under denna tillställning. För att öka medvetenheten hos människor och ändra den rådande synen.

Så idag har vi hjälpts åt och skrivit banderoller, fixat t-shirts och ordnat så att imorgon kommer alla att kunna läsa saker som “Fiqir yashenefal” (Kärleken segrar) “Gudana le menoriya sayhon le menged” (Gator ska inte vara bostäder utan vägar). Och vårt bidrag: yegudana lidjotch Ethiopian mäläwät yitchilalu!! Vilket inte betyder något mindre än att Gatubarn kan förändra Etiopien.

Och bara det, att grabbarna själva kommit med idén är väl ett bevis för det?!

Quoi que dise qui que ce soit, je constate avec regret, mais aussi avec amusement et sans étonnement, que le fameux Gouvernement de transition issu des Accords d’Addis-Abeba n’est toujours pas sur les rails, deux semaines après la fin de la réunion dans la capitale Ethiopienne. Autrement dit, dès que l’ombre du Président Chissano s’éloigne, les politiciens malgaches se retrouvent entre eux, en proie à  leurs vieux et peu glorieux démons. Chaque jour qui passe depuis le début de la crise semble démontrer que les hommes politiques de Madagascar ont impérativement besoin des Africains et des Vazaha pour pouvoir s’entendre entre eux : Addis-Abeba 2 n’était donc peut-être pas le dernier de la série des rencontres sous l’égide du Groupe international de contact (GIC). Car pour boucler la boucle, il faudrait envisager de regrouper encore une fois la bande des quatre, pour avoir la liste complète du Gouvernement. Puis une autre fois pour les membres du Congrès. Puis encore une fois pour le Conseil supérieur de la transition. Et pour la Haute cour de la transition. Etc.

A qui est la faute de ce blocage ? Même si l’ambiance post-Addis Abeba appelle à la retenue et à la conciliation, force est de regretter un comportement plus que dilatoire de Andry Rajoelina et de son équipe dans l’application des divers accords signés.

Primo, ils veulent remettre en cause le partage entre les mouvances des ministères de souveraineté nationale, alors que ce principe était pourtant déjà acquis en Ethiopie. D’ailleurs, je m’y attendais, et j’avais averti depuis plus d’un mois et à plusieurs reprises que ces postes seraient les principaux écueils pour le vrai  retour à la sérénité. C’est la raison pour laquelle, contrairement à beaucoup, je n’ai jamais manifesté d’enthousiasme délirant après les décisions prises à Maputo, Antananarivo ou même Addis-Abeba. La sortie de crise sera toujours lointaine, tant qu’on n’aura pas un accord sur ces postes hautement stratégiques, car ils donnent accès à l’argent (finances), à la mainmise sur les élections (intérieur), à la notoriété internationale (affaires étrangères), aux poursuites judiciaires en cours ou à venir (justice) ainsi qu’aux forces de sécurité (armée et police).

Secundo, il est manifeste que le Président de la transition (PT) et son entourage mettent une extrême mauvaise volonté à prendre certaines décisions découlant pourtant logiquement des Accords d’Addis-Abeba. Cela va des avantages logistiques liés à la fonction des co-présidents de la Transition (bureaux, véhicules etc), à la libération des prisonniers politiques (à commencer par le député Raharinaivo). Qu’on ne nous dise pas que la Transition manque de véhicules, quand on voit toutes ces voitures mises à disposition des membres et des vassaux de la Haute autorité de la Transition (HAT), grâce au parc automobile constitué pour le Sommet de l’Union africaine.  Et qu’on ne nous  dise pas non plus qu’il faut respecter les procédures judiciaires avant de libérer Raharinaivo, car ce serait oublier trop vite la libération hâtive de ces prisonniers se disant politiques, mais condamnés pour des dossiers de droit commun. En fait, le PT ne veut pas donner trop d’espace et d’envergure aux co-présidents, sous peine de voir la sienne diminuer. Car si MM. Rakotovahiny et Rakoto-Andrianirina font valoir légitimement qu’en tant que co-présidents, ils ont les mêmes droits protocolaires que Andry Rajoelina ; ce dernier se plaira à chaque fois à rappeler à ses deux collègues du Conseil présidentiel qu’ils sont à l’étage au-dessous, car le texte d’Addis-Abeba lui accorde la fonction de Chef de l’Etat. Pauvre Etat…

Tertio, alors que le sens même des réunions de Maputo et d’Addis-Abeba était basé sur la volonté de trouver une solution politique à une crise politique, certains officiers sont remontés au créneau en début de semaine pour exiger que la mouvance Rajoelina rafle les ministères de souveraineté. Dans un Etat démocratique, autrement dit où la Constitution et les élections sont reines, le pouvoir militaire se subordonne au contrôle des civils. Quant aux militaires, ils restent à la caserne et se mettent au garde-à-vous, tout en essayant de mériter dignement l’appellation de la Grande muette. Car quand celle-ci commence à l’ouvrir à tort et à travers pour donner ses instructions, avertissements et conditions à la classe politique, c’est que quelque chose ne tourne plus rond. Soyons un instant sérieux : comment accorder de la crédibilité à des officiers qui affirment ne pas entrer dans le jeu politique, mais qui sont utilisés par un politicien pour stabiliser son assise vacillante, après avoir été utilisés par le même politicien pour faire basculer un mouvement de contestation en sa faveur ? Cette question s’adresse en particulier aux aveugles et naïfs qui refusent d’admettre qu’il y a eu un coup d’Etat appuyé par une action des militaires, donc putsch militaro-civil.

Nous ne sommes donc pas encore entrés dans la phase de sortie de crise. Comme nous l’écrivions il y a quelques semaines, la porte n’est pas la route : avoir signé un Accord est un premier pas important, mais insuffisant. Attendons donc la présentation du Gouvernement avant de sabler le champagne, qui selon toutes probabilités restera encore un peu de temps au frais.

Le PT exige les ministères de souveraineté ainsi que ceux qui lui permettront de maintenir ses amis fidèles, dont les postes des télécommunications et la communication. Une fois encore, il ne s’agit que de ady-seza, ce qui illustre que ce fameux Intérêt supérieur de la nation dont tous les politiciens se prévalent, n’existe que dans leur imagination. On l’a d’ailleurs déjà vu avec les tentatives désespérées de Monja Roindefo pour s’accrocher à Mahazoarivo, sous couvert de juridisme mal placé chez un Premier ministre insurrectionnel. Pour revenir au point où nous sommes actuellement, on se demande d’ailleurs à quoi servait ce cinéma à Addis-Abeba, car au final, les signatures des quatre leaders politiques ne valent que leur pesant de poil à gratter. Et il est maintenant évident que certains des signataires ont apposé leur paraphe, plus par peur des menaces de plus en plus précises de sanctions européennes, que par conviction de la nécessité de mettre fin à cette crise. 

Raisons souterraines

Au-delà de la vulgaire bataille pour des sièges qui traduisent les luttes d’influence à la veille des élections, il semble qu’a priori, deux phénomènes sont les principaux obstacles à une véritable sortie de crise..

Le premier est ce qu’un analyste politique malgache, mais travaillant pour la communauté internationale, appelle « la théorie de la courbe en J ». Selon lui, les personnes qui vont à une table de négociations ne pourront rechercher sincèrement une vraie solution s’ils ne sont pas intimement convaincus qu’ils sont au creux de la courbe.  Par contre, tant qu’ils penseront avoir encore de la marge pour négocier, ils continueront à tirer sur la corde pour marchander. La crise continuera à s’enliser, et le pays à s’enfoncer. Question : que faut-il encore à Andry Rajoelina pour se rendre compte que le pays est déjà au fond du gouffre ? Plus d’entreprises qui ferment ? Plus de chômeurs ? Le retrait définitif de l’AGOA ? Une guerre civile ? Ou, comme le suggérait le poète Sedera Ravalison, 20 ans de plus ?

Le second point est une interrogation sur les suspicions de gros bras motivés financièrement pour appuyer le coup d’Etat. Si la solution tarde tant à se dessiner, c’est sans doute parce que des personnes dans les coulisses du pouvoir hâtif font blocage de tout leur poids pour s’y opposer. Question 1 : existe-t-il des intérêts financiers individuels qui font que des gens n’ont pas envie de quitter trop tôt le pouvoir de Transition ? Question 2 : comme chez les commerçants karana, le produit (ou service) déjà vendu n’est ni repris ni échangé. Des voyous qui ont reçu de l’argent pour mettre la force de leurs bras ou de leurs armes au service de ceux qui ont organisé le renversement du Président Ravalomanana, se sentent-ils obligés de verser dans le jusqu’au-boutisme pour ne pas avoir à rendre les avances perçues, ou pire, rendre des comptes à la justice ? Car il semblerait que l’Europe souhaite des enquêtes sur les exactions commises sur les civils. On ne saurait trop suggérer au PT de s’engager à ce que lumière soit faite sur toutes les exactions de cette crise, et non se complaire de façon autiste juste sur la date du 7 février 2009.

Encore une fois, la communauté internationale doit rester vigilante, et se dire elle aussi qu’on a ouvert la porte, mais qu’on n’est pas encore au bout du chemin. L’expérience montre qu’Andry Rajoelina et son entourage deviennent raisonnables uniquement sous la menace de l’application de sanctions financières et de gel de l’aide internationale. Si la France s’est très rapidement empressée d’annoncer que pour elle le temps était revenu au beau fixe et que son aide allait reprendre (rien d’étonnant, même si le Gouvernement de transition était encore any an-kibon’ny omby…), il serait souhaitable que les véritables pourvoyeurs d’aide budgétaire (Union européenne, Banque mondiale, BAD) attendent d’y voir plus clair sur la formation et surtout le fonctionnement du Gouvernement, avant de rouvrir les robinets. Car dans ce contexte, le déblocage trop rapide et suivant un mauvais timing de l’aide risque d’encourager certains à se complaire dans leur constipation mentale volontaire et affligeante.

I Etiopia er det en synd a danse. Hvis man ikke synger samtidig. Nattklubber er forbudt, bortsett fra i Addis for der klarer man ikke aa kontrollere det. “Dancing can lead to HIV/AIDS,” sa koordinatoren vaar.

Ainsi, on a trois noms qui reviennent le plus souvent d’Addis-Abeba, Andry Rajoelina, Fetison Andrianirina et Emmanuel Rakotovahiny. Le premier sera le président de la Transition, et les deux autres seront co-président. Ha ha ha ha, permettez-moi ce rire diabolique, mais il n’y a que dans cette île de bannane et de lémuriens qu’on peut voir un truc pareil !!! Tout le monde exulte, et dit que les accords ont réussis, que les aides internationales vont reprendre et patati et patata. Mais dans la réalité, comment cela va se passer ? Est-ce que les décisions d’Andry Rajoelina pourront être discutées et reniées par ses co-présidents, ou on va nous servir des prétextes fallacieux pour nous servir un unilatéralisme dont les TGVistes en sont les champions. N’oubliez pas que les accords de Maputo 1 donnaient un bon gouvernement, mais qu’il en a été autrement.

Tout le monde discute des trois mages pour nous révéler notre messie dans les prochaines élections, mais quid du premier ministre ? On voit que Ratsiraka doit rire sous cape, et se dire :  laissons ces trois abrutis s’entredéchirer et manoeuvrons tranquillement pour reprendre le pouvoir. Car, le poste de PM de la mouvance Ratsiraka est restée inchangée, et n’est-ce pas que j’avais dit que cette mouvance est la plus dangereuse des trois ?

Sans compter la réaction de Monja, le mal-aimé qui va devoir accepter ces accords, car c’est ce qu’il a dit. Espérons qu’il va laisser la place sans faire trop de dégats, et qu’on se dirige vers une transition bloquée mais qui nous ménerons vers des élections censurées et truquées comme on a l’habitude à Madagascar. Je suis toujours étonné par les réactions des médias de part et d’autres, on chipote sur des titres à la con et on ne voit pas ce que cette transition sous la menace pourrait nous amener sur le long terme. D’autres me diront que je broie du noir, et j’espère que j’ai tort, et que cet accord ne va pas générer une situation encore plus inextricable.

En tout cas, la France qui est derrière Andry Rajoelina a réussi son coup, mettre coute que coute son protégé à la tête de la transition, et malgré le dégout que cela peut créer, il faudra désormais appeler ce lapinou, mr le président !!

Dia nilatsaka izany izao (07 novambra 2009, 6 ora sy 15 min) ny vokatra avy any Adis-Abeba, rehefa nandrasana hatry ny ela ny hahaterahan’AmbatoBevohoka.

Telo volana katroka taorian’ny tany Maputo, ary nihoatra lavitra ilay roa volana nolazaiko tamin’izany fotoana.

Nifanaraka izany ny Firehana Zafy Albert, Ravalomanana Marc, Ratsiraka Didier, Andry Rajoelina fa fa hampihatra ny Accord politique tany Maputo ary:

Andry Rajoelina : Président de la Transition mitarika ny raharaham-pirenena rehetra

Emmanuel Rakotovahiny sy Fetison Rakoto Andrianirina: Filan-kevitry ny Filoham-pirenena ‘Co-président’ (karazana mpanolotsaina izany ireto)

Président du Conges de la Transition:  Mamy Rakotoarivelo

Conseil  Superieur de la Transition (Mouvance Rajoelina)

Conseil  National de la  Reconcialiation : Albert Zafy

Premier Ministre  d’Union Nationale: Mangalaza Eugene

Ny Filoha dia tsy miova fa araka ny satan’ny Tetezamita, Filoha faratampon’ny foloalindahy, politika ankapoben’ny fanjakana, Filohan’ny Malagasy

Manao fivoriana iray isan-kerinandro sy conseil des ministres, mandray fanapahan-kevitra tokony horaisina

ary manotrona azy amin’izany ilay filan-kevitra

Ampitaina ihany ny vaovao feno rehefa azo daholo ny avy any Adis-Abeba

Well everything went pretty smoothly and quickly. The plane trip was very smooth with surprisingly edible food, a fair bit of free whisky, and best of all, two seats next to me completely free, despite being on a rammed 767. So after compulsively watching the most rubbish movie I’ve seen in a loooong time (about someone cooking her way through Julia Child’s cook book) I smugly drifted off to sleep for 4 hours on three pillows and blankets galore. It all went by so quickly. I have hazy memories of wolfing down breakfast before catching some more shut-eye. I was awoken by a friendly stewardess just in time for landing and, suddenly there I was, in Addis Abeba. This time things were completely different, I wasn’t even slightly nervous. Not entirely functional I took a taxi to the guesthouse to drop my stuff, meet my new housemate who I already knew from last time, and soldier on into the office at 8.30 to the surprise of all.

Then things slowed down. Everybody I needed to get launched into work was out, which was probably a good thing considering I was too tired to be productive. Two days on, I have a computer with no email account or internet connection, I have a phone with no sim card, and a house with no key. But I’m here, I’m occupying myself by getting reacquainted with my colleagues, the field library and furiously organising how I will work when I can work.

One thing feels strange. I know now that I will be spending a lot more time with expats this trip, I will probably see a lot more of the expat lifestyle than I have and than I care to. I’ve been taken to a Chinese restaurant and a French bar, and this weekend will be going to an Israeli barbecue. So feeling a bit like I got off to a false start, today I took myself out for my first tibs and injera since my arrival and it was so rich my tastebuds were buzzing. I wonder how much Ethiopian food my colleagues eat. I wonder what it will be like this time: No Tigi, little Shime and Seife, little Awassa, (potentially) little raw meat. No doubt it will feel strange. On the other hand I’ll get to see a lot of Addis, of which I know very little, but I’ll need to be a bit selective about what I see.

We are now facing the second day of the negotiation round organized by the ICG (International Contact Group) in Addis-Abeba. This negotiation session which will last three days, is the third, and likely the last, round which aims to settle the Malagasy political crisis. The negotiation meetings will take place in the Africa hall (premises of the AU) and led by the Jean Ping, president of the AU commission.

The official purpose of this third round is to validate the resolution taken on October 06th in Madagascar (Carlton Hotel, Antananarivo) and to proceed to the power-sharing of the new government of consensus. This resolution has triggered the anger of the former president Marc Ravalomanana because it has clearly stated that the presidency of the transition was “given” to  Andry Nirina Rajoelina. The AU emissary, Ouedraogo Ablassé, has even publicly declared that the ICG officialy recognized Andry Nirina Rajoelina as the president of the transition. “We will never agree with the fact that a putchist gets access to power, it is against the International law like the Algiers convention” He said. “It will create a very dangerous jurisprudence for all African countries” He added. According to Marc Ravalomanana, Ouedraogo Ablassé did not have the right to announce publicly the resolution because it could not be enforced without the signatures (the validation) of the four heads of movements.”Why should I come to Addis-Abeba if everything has already been decided by the ICG?” He asked.

Yesterday, during a visit to Marc Ravalomanana in Addis-Abeba, Jean Ping has declared that Ouedraogo Ablassé had spoken on his behalf. According to the president of the AU commission, the ICG has not validated the October 06th resolution yet. This sudden volte-face of the AU puts back on the table all the elements of the negotiation. Since yesterday, it has been clear that the negotiation round would be very hard because each opponent stands on their position.

Andry Nirina Rajoelina’s movement:

For the president of the HAT (High Authority of the Transition) and his followers, the outcomes from the October 06th resolution had to remain unchanged. The principle of having Andry Nirina Rajoelina as the president of the transition is definitively acquired. They also consider that their movement must have all the ministries of sovereignty and the key departments, to enable them to conduct “normally” the transition.

Marc Ravalomanana’s movement:

They stick on their steady position: “Transition without Andry rajoelina”. Like the Andry Nirina Rajoelina’s movement, they also require all the ministries of sovereignty and the key departments. They propose a new person as president of the transition: Raymon Ranjeva, who served as a judge on the International Court of Justice (ICJ) from 1991 till February 2009.

Raymond Ranjeva

Didier Ignace Ratsiraka’s movement:

They propose a collegiate presidency of the transition.

Zafy Albert’s movement:

They always insist on the fact that the most important is to focus on national reconciliation.

Det är alltså fem år sedan vi kom hit första gången. Och mer är tre år sedan vi började arbeta här på heltid.

Och när vi nu tittar tillbaka på tiden som varit så passar det bra att stjäla socialdemokraternas slogan för något val sedan. Stolta men inte nöjda. Helt enkelt: det finns mycket kvar att göra, mycket kvar att förbättra och framför allt, många blivande premiärministrar som fortfarande bor på gatorna.

Vi ser de år som passerat mer som utbildning än som jobb. Det tar en lång stund innan man fått så pass mycket kött på benen att man blir bra på det man gör och när man rör sig i en sån outforskad bransch som vi råkar befinna oss i, så får man lära sig att lära sig själv. Av sina misstag, erfarenheter, av kollegor, av andra människor och framför allt – de bästa lärarna av alla – de som bor på gatan.

Vi har djupstuderat dem. Första året (på heltid, 2006/07) spenderade vi mesta delen av tiden på gatorna. Observerade, samtalade, försökte infiltrera oss i deras tillvaro för att förstå saker och ting bättre.

Utifrån det har vi sedan byggt allt arbete. Byggt undervisningen, byggt samtalen, och förstås – fått en hel del arbete utöver, de ringar på vattnet som alltid blir så fort man sätter sin fot på gatan. Vi har varit på de flesta polisstationer, fängelser, domstolar, sjukhus och kliniker i stan.

Och sakta men säkert lärt oss vad som funkar och vad som inte funkar. Att man kan glömma allt det där med att vara snäll och att man aldrig kan vara för tydlig. Och att inget beslut får fattas på grund av känslor och att det inte finns några quick-fix-lösningar. Och massa annat.

Och perspektivet vidgas. Från att ha handlat om en handfull pojkar till att innefatta hela Etiopien. Från att bara ha ägnat oss åt “akuta åtgärder” så har vi sakta men säkert rört oss från det och mot det långsiktiga. Mot det lite mindre dramatiska men mycket mer resultatgivande.

Och nu. Nu börjar det på riktigt. För en sak som inte förändrats på alla dessa år är att vi fortfarande älskar vårt jobb. Att vi fortfarande kan sitta uppe halva nätter och diskutera idéer, förslag eller hur man bäst kan göra en viss sak.

Så nu håller vi som bäst på att använda oss av alla erfarenheter och lärdomar och arbeta fram en lysande plan för de kommande årens arbete.

Nöjd blir vi inte förrän vi nått våra två mål:

1) Att en av grabbarna ska bli premiärminister i Etiopien

2) Att ingen bor på gatan i Addis Abeba, förutom vi som då flyttar ut och blir gatutjejer (eller gatutanter, vid det laget) och ger igen för gammal ost. Då ska alla våra grabbar få försöka hjälpa oss från gatan.

Så, nu kör vi

I veckan har vi haft besök från Sverige. Som följt med på Rest Center och ut på gatan.

Och det är alltid lika fint att ha besök. För då får man se saker utifrån en stund. Och när man ser allt utifrån en stund blir det otroligt vackert. Addis Abebas avgaser luktar plötsligt gott, knarkarkvartens trasiga lampor gör inte så mycket och grabbarna visar sig från sina allra bästa sidor.

Tack, K

Addis. Visaprosessen viste seg å kreve at vi var tilstede, så søndag 4. oktober fløy vi fra Arba Minch til Bole Airport. Blå minibusser, mennesker over alt, salg av hva det skulle være langs veiene, pizzeriaer, musikk, lyd, caféer, macciato, mennesker igjen, tiggere, veier med seks felt midt i byen, bilulykker, trafikklys, kø, blå minibusser og mennesker. Vi er i Addis igjen.

                Vi bor i et annet gjestehus enn sist, inne på et Mekane Yesus-område i utkanten av Addis. Virkelig i utkanten av byen. Her fungerer både vann strøm og do, for første gang siden vi kom til landet. Men. Det er alltid et men her. Badegulvet er alltid vått, og vi mistenker at doen lekker.  Vi plages også enn del av vilt store mygg, kakerlakker og edderkopper. Og hele stedet er skikkelig skittent, så skittent at vi går med sko inne, og må ta i bruk lakenposene. Og alle som går på gata kan se inn på badet, så i vinduet har vi hatt en stadig voksende stabel med tomme kjeksesker. Og vi hadde et strømbrudd.

                Torsdag tok Berhanu oss med til Immigration Office i Addis for å fornye visaene. Etter mye venting og frem og tilbake, fikk vi beskjed om at, nei, vi kunne ikke få visa i dag. Hvorfor? Bakgrunnsfargen på bildene vi hadde med var feil farge. Må da skjønne at man ikke kan ha blå bakgrunn. Ikke finnes det noe sted å ta bilder i rimelig nærhet heller, så da er det ikke annet å gjøre enn å dra tilbake og håpe alt løser seg neste uke. For å gjøre kaoset komplett, får vi heller ikke vise for mer enn en måned, hvilket vil si at vi må tilbake til Addis i november igjen. Byråkrati. Man må jo bare elske det.

Det bor 80 millioner i Etiopia. I hele landet finnes det to sentre for psykisk utviklingshemmede barn, begge ligger i Addis. Det finnes ikke andre tilbud, staten gjør ingenting for dem. Til sammen får 300 barn hjelp. De som ikke får hjelp gjemmes bort, låses inne, slås, settes ut eller drepes. Disse bana er en skam for familien, mange tror det er en straff fra Gud eller djevelens verk. Mens visaprosessen foregår langt utenfor vår kontroll, har vi tilbrakt tiden vår på ett av disse sentrene.

                Det er hardt å være annerledes i Etiopia. Den sosiale aksepten er viktigere enn vi kan forestille oss. Men her på senteret har barna det rett og slett veldig bra. Vi tør påstå at de har det bedre enn på mange vanlige skoler, for de har små klasser på 10 elever i hver, lærerne har spesialutdannelse, klasserommene har masse tilpassede leker som barna kan lære med, og ikke minst, de får gratis mat på skolen.  

                Barna vi møter er kjempeinteresserte i oss, og vil gjerne forklare, snakke med oss, kose og leke. Ingen ser ut til å forstå at vi knapt skjønner et ord amharisk. De siste dagene har vi hjulpet dem å telle, stable klosser, bære stoler, sitte på stoler, stable flere klosser og leke med modelleire og fingermaling. Vi har sett dem vaske klasserom og utstyr. De aller fleste av barna har Downs syndrom, men det er flere som bare sluttet å utvikle seg da de var små, ofte uten noen synlig grunn. Mange har ikke noe språk, og har store problemer med motorikken. Uten dette senteret ville de aldri kunne fungert i samfunnet.

Man kan ikke sammenligne senteret med noe tilsvarende i Norge, for eksempel er spesiallekene ofte en tråd som barna trer colakorker på, eller tomme deodorantflasker i ulik størrelse, som de øver på å sette kork på. Men likevel lærer barna masse, som gjør at noen av dem kan reintegreres i samfunnet på en akseptert måte.  De lærer alt de trenger å kunne for å fungere i samfunnet og familien. Mens de yngste øver opp logikken og motorikken, lærer de eldre husarbeid, enkel matlaging (eller ”cooking-helper”), farging av tekstiler, stofftrykk, penger og salg. Når barn er en ressurs for familien, er det viktig at disse barna ikke fortsetter å være en byrde. De vil aldri kunne bli selvstendige, men her lærer de alt de trenger for i hvert fall å kunne være til hjelp.

Mandag morgen dro vi fra Addis igjen. Vi kjørte i tre-fire timer til Awassa, som ligger på veien til Arba Minch. Dagen ble brukt til å leke turister. Vi spiste god mat, tok bilde av den store ortodokse kirken, handlet, gikk på markedet, drakk verdens beste mangojucie, gikk langs Lake Awassa, og spiste god mat igjen. På kvelden ble en rotte oppdaget på Kristinas rom. Neste morgen fant man en halv rotte på Helenes rom. En by verdt å besøke, men vi vil kanskje anbefale et annet bosted enn Mekane Yesus’ gjesterom.

                På tirsdag har vi vært i Etiopia en måned. Dette ble feiret med bytur og god middag.

                Og, gratulerer med dagen til Betina.

Igår vid elva åt vi lunch och packade sedan ihop oss och begav oss till Stadium. Det släpptes inga biljetter i förväg utan där stod vi alla, en folkskara på cirka hundratusen, och väntade i mystiska kösystem och med relativt snälla poliser som försökte hålla ordning på kösystemet.

Regnet vräkte ner i flera timmar men det stoppade knappt någon.

Så hela dagen gick åt till att vänta. Vid fyra-tiden hade vi fått biljetterna och kommit in på Stadium och satt oss till rätta.

Det gick fort att arenan förvandlades till ett färgsprakande folkhav och sedan fick vi alla vänta tills mörkret lade sig över Addis strax efter sju. Då kommer en mörkgrå Hummer in på Stadium och jublet tar aldrig slut. “Teddy Teddy” hörs genom hela stan.

Sedan står han plötsligt där på scenen, Teddy Afro, för första gången på nästan två år. Och publikens glädje vet inga gränser. Det tar flera minuter innan han lyckas göra sig hörd. Och sedan följer en flera timmar lång “allsång med Teddy”. Alla i publiken kan alla hans låtar och alla sjunger med.

För det är ingen vanlig konsert med en vanlig artist.

Det är ett folk som samlats och vill ha frihet.

Och Teddy är mannen som personifierar och symboliserar den längtan.

Att han suttit fängslad för den sakens skull har inte gjort honom mindre populär.

 …de flesta av våra grabbar är att de är ytterst rak på sak.

 Samtal med en grabb i Lighthouse:

 - Vad tänker du om valet?

- Inte särskilt demokratiskt bla bla det och det saknas bla bla…

- Nu frågade jag inte så, utan utifrån jobbet. Vad tänker ni göra när det blir val?

- Vad menar du?

-  Jo, förra valet så deporterade de ju väldigt många gatubarn och uteliggare till camps ute i öknen där de inte fick mat eller nånting. Tänker ni göra något åt det eller vad?

- Mycket bra fråga.

- Jo, jag tycker nämligen att ni skulle göra något. Ni kan ju ta in åtminstone trettio stycken här i Lighthouse och de kan sova i samlingssalen eller så kan man ställa upp stora tält eller liknande som de kan sova under.

- Problemet är ju att det är så många som bor gatan; hur väljer man vilka som får skydd och vilka som inte får det? (Dags att testa vad grabben går för.)

- Jamen så där kan du ju inte resonera! Ni känner ju till ett x antal gatubarn, det är bara att välja ut från dem så många ni kan hjälpa. Ni kan ju inte bara titta på hur många det är och sedan skita i att hjälpa alla. Bättre några än inga.

Och det är ju så fint med grabbarna. De ser till att vi aldrig behöver vara ”göraslösa”.

 Men han fick naturligtvis en motfråga också:

Vad tänker DU göra för att förändra Etiopien?

Vi har ett dilemma.

På söndag om en vecka så håller Teddy Afro sin första konsert efter frigivningen för två månader sedan, en välgörenhetsspelning till förmån för trumvirvel Addis Abebas gatubarn.

Eftersom vi blivit så “etiopiserade” att vi tycker det är väldigt bra musik och dessutom för ett lysande syfte så skulle vi gärna vilja vara där.  “Problemet” är att biljetterna kostar endast tio birr styck och man kan lugnt säga att trycket och intresset är stort. Vi är inte de enda som vill dit. Så det kommer att bli knökfullt på etiopiskt vis vilket är något helt annat än på det svenska viset.

Och nu funderar vi på om det är värt att offra våra liv för Teddy Afro eller inte. Om vi ska placera oss där mitt i det stormiga folkhavet på Addis Abebas stadium eller inte. Vi frågade en kompis om råd och han svarade att “jag kommer inte att gå dit för alla kommer att vara helt galna”.

Så nu funderar och funderar vi. “Vi kanske skulle leta upp vart han bor istället och hälsa på honom?”

Vi får se hur vi gör helt enkelt. Har du en åsikt kom gärna med den.

Det är en endaste grabb kvar i Lighthouse som ännu inte fått någon plats på skola. Förra veckan gjorde vi ett eftermiddag och åkte runt på diverse skolor, och alla gav samma besked då myndigheterna ändrat intagsningsreglerna för “preparatory school” (åk 11 och 12). Så imorse var det dags för informationsmöte och antagning och vi åkte till den närmaste skolan och satt plötsligt på föräldramöte där det talades om föräldra-ansvar och annat. Sedan fick vi uppleva tre timmars fantastiskt oorganiserat kaos när alla skulle försöka registrera sina barn och till slut var beskedet att vi inte kunde registrera grabben utan var tvungna att prata med rektorn.

Så vi hamnade hos rektorn som var den mest sympatiska rektorn vi mött hittills under alla år här, men trots det och trots att vi fick gott om tid att förklara både det ena och det andra för honom så kunde han inte ge grabben någon plats. Detta för att han haft skoluppehåll ett år och reglerna ändrats vilket gör att man inte kan fortsätta efter åk 10 om man inte fortsätter direkt.

Vi har dock ett mål och det är att grabben ska in i skola, så istället för att gräva en grop och hoppa ner i så började vi jobba på andra alternativ. Grabben blev naturligtvis deppad så han åkte hem medan vi fortsatte letandet på egen hand. Vi diskuterade med några kollegor vad som var bäst och då kom det fram att en av våra medarbetare har en bror som är rektor på en skola, dock grundskola, men ändå. Så imorgon bitti ska vi träffa honom för att kolla alternativ, både privata och statliga. Han känner till det mesta om Addis Abebas skolvärld, så vi tänker att det borde kunna ge något bra tips.

Som vi förklarade för rektorn på första skolan: att vi tycker det är bättre de (gatukillarna) får utbildning och kan bli en resurs för Etiopien istället för att drälla på gatan.

Vilket vi ska ägna morgondagen åt att se till att det blir så för denna grabb.

Heute wird es fix gemacht.
Heute wird gebucht.
Heute ist es soweit.

Heute buchen wir endlich verbindlich unseren Ugandaflug um den ersehnten Besuch bei Kathrin in Kampala auch endlich festzuzurren.

Los geht’s am 03.11. ab Düsseldorf über Dubai und Addis Abeba nach Entebbe wo uns dann das von Kathrin bestellte Taxt hoffentlich abholt. Ob wir nun im Hostel oder “privat” unterkommen ist noch nicht endgültig klar, haben aber zum Glück noch etwas Zeit das zu entscheiden.

Der Umstand, dass im November Regenzeit und erhöhtes Malariarisiko herrscht stört uns weniger. Die Impfungen und Moskitonetze werden ihre Arbeit schon machen. Auch der Regen bei 25°C sollte zu überleben sein. Außerdem bin ich meistens nicht der, der von Mücken heimgesucht wird.

Dank Kathrins toller Planung ist bereits eine 3-tägige Safari und ein 3-tägiger Kanutripp vorgesehen, die uns sicherlich einige Einblicke in Land und Leute gewähren lassen.

Zurück wirds dann am 17.11. gehen, wo wir zunächst noch drei Tage in Dubai dranhängen um uns a) die Stadt anzuschauen, b) unseren Hintern abschwitzen werden und c) Jan besuchen werden, der dort ein VW-Praktikum absolvieren wird. Daheim landen wir dann endgültig am 20.11. um 19:05 Uhr in Düsseldorf.

Bisher sind die Planungen noch rudimentär und werden in den nächsten Tagen und Wochen konkretere Formen annehmen. Ich werden berichten.

…to be continued…

Le conseil de paix et de sécurité de l’Union Africaine  - UA –  a décidé d’imposer des “sanctions appropriées” au chef de la junte le capitaine Dadis Moussa Camara,  en Guinée Conakry  après qu’il ait annoncé son intention de se présenter à l’élection  présidentielle le 31 janvier 2010 et le 14 février 2010. 

Le capitaine Dadis Moussa Camara

Les élections législatives étant prévues pour le 26 mars 2010. Le Conseil de paix et de sécurité de l’Union africaine ”exprime sa profonde préoccupation face à la détérioration de la situation en Guinée Conakry et ses conséquences sur le processus de retour à l’ordre constitutionnel dans le pays”. Les sanctions prévues à la lecture des  textes constitutifs de l’Union africaine vont du gel des avoirs financiers à l’interdiction de voyager pour les personnes visées. Le conseil de paix et de sécurité de l’Union africaine, laisse néanmoins  une fenêtre de  sortie aux dirigeants de la junte, en suspendant la mise en oeuvre des sanctions s’ils s’engagent par écrit à ne pas être candidats. Les sanctions entreront en vigueur “si, dans un délai d’un mois à partir de l’adoption de cette décision, les individus visés ne prennent pas l’engagement écrit de respecter et de faire respecter lesdits engagements”, est-il indiqué dans le document.

 Jean Ping, président de la commission de l’Union africaine

A Addis Abeba,Jean Ping, président de la commission de l’Union africaine  avait déclaré  que “les dernières informations faisant état de la possible candidature du capitaine Camara à la présidentielle provoquent l’inquiétude. Nous allons faire monter la pression”. Certains regrettent vivement le soutien de la Libye et du Sénégal au chef de la junte Dadis Moussa Camara. La Guinée  Conakry est suspendue de l’Unioin africaine depuis le coup d’état  de décembre 2008. L’Union africaine  est membre  du groupe de contact international qui essaie de trouver une issue à la  crise dans ce pays pauvre d’Afrique de l’ouest.

Nowa płyta Maleo Reggae Rockers jest już w sprzedaży! Jest to jedna z lepszych płyt, które ukazały się ostatnio na rynku muzycznym. Zapraszam na www.youtube.com/chrzescijanskie. Można tam znaleźć dwie piosenki MALEO!

Płyta ADDIS ABEBA MALEO REGGAE ROCKERS do kupienia w sklepie Chrześcijańskie Granie, ul.Dewajtis 3, Warszawa lub na www.chrzescijanskiegranie.pl

I morse hade vi en tanke och en plan för arbetsdagen. Det blev dock aldrig mer än så, för vi fastnade vid första anhalten hela dagen.

Och sen att försöka beskriva den.

Igår sent på eftermiddagen träffade Josse ett gäng gatukillar som berättade att deras kompis var väldigt sjuk. Eftersom tiden var knapp lovade hon att vi skulle komma tillbaka imorse istället.

Och sedan satt vi där, på kliniken, med en okänd tanig liten artonåring vars kinder var insjukna och alldeles gråbleka. Och under tiden vi väntade började spelet. Att vi skulle klara att vara “professionella” och inte tycka så väldigt bra om honom och inte tänka mer än att han ska bli frisk.

Vi klarade fyra minuter ungefär.

Och vi kunde inte förmå oss att lämna honom där och komma tillbaka senare när allt var klart. Så vi satt kvar.

Och mellan varven så sov han på en bänk i väntrummet. Och berättade små skärvor av sitt livs historia.

Till slut meddelade doktorn att han hade “RF” (Relapsing Fever). Att han behövde läggas in och få behandling intravenöst. Ville vi ta honom till ett statligt sjukhus eller ville vi ha honom här på kliniken? undrade doktorn som var en vänlig man. Vi valde det dyrare alternativet, att låta honom stanna på den privata kliniken. För att han vid det laget var svimfärdig och för att han skulle slippa åka vidare och där måsta vänta ytterligare en timma eller två innan han fick en säng.

Så grabben fick plats där. Och en fantastisk sjuksköterska. Som visade empati, förklarade vad hon gjorde och varför.

Och där, började den lilla killen i den stora sängen att piggna till. Färgen kom tillbaka. Och han berättade vidare

om att hans båda föräldrar är döda sedan länge, att han bodde med sin bror tills för två år sedan. Då stack brodern och där stod killen kvar alldeles ensam och utan försörjningsmöjligheter. Så han fick sluta skolan (årskurs nio) och flytta ut på gatan. Och hur han kom till Addis Abeba för två månader sedan. Och så förklarade han för oss vem som uppfann mikroskåpet.

Och innan dagen var slut så hade vi fått idén klar för nästa års plan för Rest Center, den som inte riktigt velat hamna på plats i våra huvuden förrän idag. Och innan dagen var slut, var vi trötta och virriga men också lyckligast.

För vad är vackrare i denna värld och detta liv än att få vara någon för någon som inte har en endaste vid sin sida?

Flyet vårt fra Nairobi til Addis Abeba var en halv time forsinket. Da vi landet på Bole Airport var klokken over midnatt, og det var helt tomt, unntatt de rundt 20 andre som tok fly med oss. Det var ingen køer, noe som gjorde det lett å finne frem. Det eneste problemet vi møtte på var i visumkøen, da vi fikk beskjed om at vi ikke kunne få visum for mer enn en måned, hvilket vil si at vi må få utvidet visumet vårt, men det blir ikke noe problem.

Berhanu, koordinatoren vår her, møtte oss ved utgangen med et skilt med navnene våre på. Berhanu smiler mye, snakker mye og har tilbrakt 30 år i Tyskland. Fantastisk type. Han hadde kjøpt inn brød, syltetøy, peanøttsmør, bananer, vann og kaffe til oss, så vi skulle ha en skikkelig frokost søndag morgen.

Vi bor på et svensk gjestehus, som ble grunnlagt av svenske misjonærer. Vi har et tomannsrom, og deler bad med et annet rom. Vi har tilgang til et kjøkken med alt vi trenger, så vi lager all maten selv. Her skal vi bo til fredag. Her bor også 8 norske sykepleierstudenter som jobber på et sykehus i nærheten, og noen få etiopiere.

Søndag sov vi lenge, og etter frokost (det vil si klokken ett) hentet Berhanu oss og tok oss med på sightseeing rundt i Addis. Vi ble også introdusert for Macchiato, noe av det italienerne la igjen etter okkupasjonen, og som Etiopere drikker hele tiden. Det er kaffe med melk servert i en veldig liten kopp. Etiopisk kaffe er bedre enn noe man får noe annet sted, og er en stor industri i landet. Rundt 60% av Etiopias eksport er kaffe.

”Verdens største landsby,” kalte Berhanu Addis. Byen består av noen hus som er litt høyere enn andre, noen fine hoteller, mange boder, butikker og kafeer, og mye slum. Vi kjørte forbi Sheraton hotell, et av luksushotellene i byen, og på alle sider rundt hotellet lå slumområder. Folketellingen foretatt av myndighetene i fjor sier at det er 3 millioner innbyggere i Addis, men frivillige organisasjoner sier at tallet er over 6 millioner. Det er over 100 000 gatebarn, og mange mange tiggere.

Etter sightseeing gikk vi ut å spiste. For å komme oss til restauranten tok vi minibuss. Minibussene går over hele byen. Berhanu hadde forklart oss prisene, så vi begynte nesten å le da de først ville ha 40 birr (kanskje 20 kroner) av oss. Vi betalte 1, 85 birr. God mat, hyggelig sted. Vi var hjemme igjen klokken syv, da var det allerede mørkt ute. Det er gatelamper, men de lyser dårlig opp og virker gjerne ikke enkelte strekninger. Da er det fint å vite at det går minibusser over alt.

Mandag ble vi introdusert for DASSC (Developement and Social Services Comission) som er vertsorganisasjonen vår, og en gren av Mekane Yesus-kirken i Etiopia. Senere på dagen møtte vi Hans Birkeland, eler Mr. Hans som han stort sett kalles, som jobber for Kirkens Nødhjelp i Etiopia.

Tirsdag spiste vi injera for første gang i Etiopia. Det er vanskelig å bli vant til  å spise med hendene på resturant.

Så langt har Kristina druket 5 macciato, Helene 6.

 En bild från “förr”, när det var så lite folk att det gick att åka stor-bussarna (som får ha obegränsat antal passagerare)

Idag började vi dagen med att konstatera att alla barn och ungdomar i hela stan har börjat skola. Och det är positivt, utom i en bemärkelse: att det går en buss med tolv platser på hundra personer ungefär eftersom Alla ska till jobb och skola samtidigt. Så det är bara att välja mellan a) stå och vänta väldigt väldigt länge tills turen kommer att en tom buss råkar stanna just framför oss (vilket händer ytterst sällan) eller b) gå halva vägen till jobbet, eller hela vägen om man har otur.

Imorse valde vi alternativ A. Så vi stod och drällde 30 minuter innan vi hade den turen att en tom buss stannade framför oss. Under den tiden hann vi drömma om en hel rad olika alternativ som att a) vi skulle ha en rosa bubbla och puttra till jobbet med. B) vår kollega skulle få en egen bil och sedan komma och hämta oss varje morgon.

Sedan när vi fått oss på bussen så åker man iväg i dundrande fart och inom oss växer den fantastiska känslan att “Vi vann! Vi gjorde det omöjliga!”.

Och sedan är det bara att sätta igång och jobba.