En del människor har språk som rävgryt – det finns nödutgångar överallt.

En media-intellektuell är alltid i takt med tiden, men ändå uppfylld av helig vrede. Han stretar djärvt framåtlutad i medvinden.

Läser mycket under sommaren och bekantar mig som hastigast med Ambrose Bierce i den tunna novellsamlingen Hundolja och andra berättelser om det sällsamma och makabra. Bierce var en amerikansk journalist och författare med smak för det fantastiska och makabra, gärna kryddat med humor av den svartare sorten. Titelnovellen Hundolja är en ytterst kladdig historia om småföretagandets mörkare sidor, kanske den vidrigaste text jag över huvud taget har stött på. Då har jag förstås aldrig vågat mig på Markis De Sade.

Efter att ha deltagit i amerikanska inbördeskriget blev Bierce någon form av cynisk pacifist vilket märks bland annat i de olika aforismer som han författade. Här är några härligt misantropiska aforismer i form av alternativa ordförklaringar:

Kanon. Ett redskap som används för korrigering av nationsgränser.

Ocean. En vattensamling som upptar cirka två tredjedelar av en värld skapad för människan – som inte har gälar.

Olydnad. Silverkanten på slaveriets moln.

Uppfinnare. En person som gör en komplicerad konstruktion av kugghjul, hävstänger och fjädrar, och tror det är civilisation.

Det slog mig nu när jag skrev ned aforismerna att den första kan fungera lika bra med betoningen på första som på andra vokalen.

Bierce försvann spårlöst i Mexiko 1913 efter att ha rest tillsammans med Pancho Villas rebellarmé som observatör. Det är förstås en tragedi med människor som försvinner, men jag kan ändå inte låta bli att mysa lite i sommarvärmen åt ett sådant fulländat litterärt utslocknande.

Till hösten kommer det ut en digrare samling med Bierces noveller på det lilla förlaget Alastor Press, Halpin Fraysers död och andra berättelser. Jag har bara goda erfarenheter av deras utgåvor hittills och alldeles nyss damp Lovecrafts Vid vansinnets berg från samma förlag ned i brevlådeinkastet. Den hamnade först i bokhögen – kosmiska fasor står aldrig i kö.

Språket styr tanken – det upptäcker vi när det blir fel. När det blir rätt, är det vi själva som har tänkt.

Trendkänslighet är inkompetensens ständiga följeslagare.

De blixtrande kvicka elakheterna piggar oftast upp. Det är de mödosamt uttänkta tarvligheterna som gör ont.

Han är mycket begåvad. Han har ingenting att säga på sex olika språk.

Olof Lagercrantz

I Dagbok av Olof Lagercrantz möts vi av otaliga vandringar på kyrkogården, besök i blomsteraffärer och tonerna av den eller den Beethoven-kvartetten omsatt i ord. Men insprängda i texten återfinns också mängder av bevis på det som måste kallas Lagercrantz oefterhärmliga kvalitet. Den 26:e januari funderar han kring Nässlorna blomma och kommer därigenom in på barndomens betydelse för oss, och han lyckas åstadkomma något som för mig framstår som en psykoanalys av Freud själv:

“Barndomen är den stora reservoaren där vi hämtar maskeradkläder när vi vill tala om hur vi känner det just nu.”

“Om känslor: det som kan åsättas ett värde är värdelöst.”

Den gode Chamfort är som vanligt sträng mot människan, men ger han oss inte också en ledtråd till vad vi bör ägna vår kraft och tid åt för att bli lyckliga?

Det är visst dags att ta nya tag. Att på vuxet vis välkomna hösten och arbetet som en sann lutheran. Då jag ska till Barcelona/Valencia inom kort för att avrunda sommaren-08 får arbetets ära besjungas av andra, ytterligare några veckor. För att mjukstarta serverar jag lite aforistik hämtad från den synnerligen outgivna samlingen Det dunkelt tänkta. Skåpmat från en oskyldigare tid. Eller ja…2006.

Tidsandan

En kvinna på tåget drar ner rullgardinen
utan att fråga mig
Och soluppgången som jag njöt av
försvinner bakom en matta av syntet
Det är så jag tänker beskriva tidsandan 2006
om någon skulle fråga

“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”

(Stig Johansson)

Stig Johansson föddes den
6 september 1936 (Jungfru)
-svensk aforistiker, publicerad i bl a
Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten.
(Källa:www.livet.se/ord)

Det är nu drygt två månader kvar till jul. Förra året vid den här tiden, satt min mamma fortfarande häktad på Kronobergshäktet. Själva närde vi något litet hopp någonstans över att mamma skulle ha möjlighet att fira denna jul med oss, att hennes permissioner skulle ha kommit igång. Så blir det ju inte nu. Vi hade varit för optimistiska i våra uträkningar. Men nästa år vid denna tid så kanske, kanske… borde vi få den möjligheten.

Jag vet att mammas tid är inte nu. Men lika väl som jag vet det, vet jag också att mammas tid kommer. Den kommer!!

Mammas tid, när hon kommer att kunna laga den mat hon är sugen på, ringa de samtal hon vill, till vem hon vill, när hon vill. När hon kan gå på långa höstpromenader i skogen igen. När hon kan krama sina barn och barnbarn när hon vill. Kanske besöka sin mammas och pappas grav, sörja deras bortgång i fjol när hon nyss blivit häktad.

Din tid är inte nu, mamma, men den kommer, var så säker!!

En av mammas favoriter:

Allt har sin tid.

Det finns en tid för allt som sker;

En tid för födsel, en tid för död,

En tid att plantera, en tid att rycka upp,

En tid att dräpa, en tid att läka,

En tid att riva ner, en tid att bygga upp,

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa,

En tid att kasta sten, en tid att samla stenar,

En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

En tid att skaffa, en tid att mista,

En tid att spara, en tid att kasta

En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

En tid att tiga, en tid att tala,

En tid att älska, en tid att hata,

En tid för krig, en tid för fred

ALLT HAR SIN TID

Korset

»Det är av flera skäl betydelsefullt att Kristus dör på ett kors, inte minst därför att korset är en sinnebild för Ordet, som ju Kristus ju är: den lodräta delen är världsalltets axel eller strålen som den gudomliga Solen sänder ut; och den vågräta är det existensplan i vilket Strålen speglas och brer ut sina verkningar.

Överallt ser vi detta kors. Varje träd tecknar det med sin stam och sina grenar — och löven är de oräkneliga varelserna. När vi öppnar en bok, sänker sig stammen utmed bokryggen, och på de båda sidorna breder grenarna ut sig utmed ordraderna — och varje ord är en av de otaliga varelserna. Det är Livets träd och Livets bok.

Alla ord, som Gud har skrivit på människovärldens blad, är olika. Men ändå: om vi kunde se in i våra hjärtan, skulle vi där hos alla se samma Ord skrivet: Hans Namn.«

Träden och skogen

»Liksom träd — hur olika de än är — när de reser sina pelare från marken, bildar en hemlighetsfull enhet, skogen, så är de olika lärorna pelare i ett väldigt Tempel, som i sig innefattar och upplöser alla lärors mångfald.

Den som ej är medveten om detta ser ej skogen för bara träd.«

Ur Genom tingens portar — Meditationer av Kurt Almqvist, 1989

»Tyckte att en raket slog lös oppöver mig, som sprider en hop gnistor av vacker eld: kärlek till det höga, kanske.«

Drömboken: Journalanteckningar 1743–1744, Emanuel Swedenborg

»blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar
(…)
kanske någon ger mig fåglar att flyga med i solens röda
kölvatten där min fosforstjärna darrar
om jag väntar kanske någon förvandlar mina önskningar till
raketer och låter dem explodera bredvid ett moln långt borta
då skulle blåa stjärnor sakta regna ner i den röda kvällen«

”böljeslag”, Gunnar Ekelöf i Sent på jorden, 1932

»Den af Gud undervisade är idel öga;
Men en handfull menniskor, som intet äro, rusa åstad för att utställa och förevisa sin personlighet!
Dessa menniskor äro gnistorna från Allmaktens raket:
Man vet, hvad deras glitter går för och man vet, hur högt det går.«

Sehâbi Asterabâdi, Fjerde porten i Hussain Âzads antologi Persiska dikter, översatt av Eric Hermelin 1921

»The fireworks were by Gandalf: they were not only brought by him, but designed and made by him; and the special effects, set pieces, and flights of rockets were let off by him.
(…)
There were rockets like a flight of scintillating birds singing with sweet voices. There were green trees with trunks of dark smoke: their leaves opened like a whole spring unfolding in a moment, and their shining branches dropped glowing flowers down upon the astonished hobbits, disappearing with a sweet scent just before they touched their upturned faces. There were fountains of butterflies that flew glittering into the trees; there were pillars of coloured fires that rose and turned into eagles, or sailing ships, or a phalanx of flying swans; there was a red thunderstorm and a shower of yellow rain; there was a forest of silver spears that sprang suddenly into the air with a yell like an embattled army, and came down again into the Water with a hiss like a hundred hot snakes. And there was also one last surprise, in honour of Bilbo, and it startled the hobbits exceedingly, as Gandalf intended. The lights went out. A great smoke went up. It shaped itself like a mountain seen in the distance, and began to glow at the summit. It spouted green and scarlet flames. Out flew a red-golden dragon – not life-size, but terribly life-like: fire came from his jaws, his eyes glared down; there was a roar, and he whizzed three times over the heads of the crowd. They all ducked, and many fell flat on their faces. The dragon passed like an express train, turned a somersault, and burst over Bywater with a deafening explosion.«

The Fellowship of the Ring, J.R.R. Tolkien, 1954

»Den som inte känner doften av en ros, har ju sannerligen ingen rätt i att kritisera den. Och känner han doften, nåväl då mister han lusten att kritisera…«

– Friedrich Nietzsche, 1868

»Hur mycket förnuftet än förnekar det ena och det andra,
Ej en glimt af kärlekens fullkomlighet kan det dämpa.
Natten må, med sin slöja, öfvertäcka en verld:
Men den kan ej fördölja en gnista.«

– Sehâbi Asterabâdi, ur Den sjätte porten i Hussain Âzads poesiantologi “Vetenskapens rosengård” (“La Roseraie Du Savoir” översatt av Eric Hermelin i Persiska dikter, 1921)

»Egentligen skulle vi som blommorna öppna oss varje morgon för solen, regnet, bina – hela universum. Och på kvällen sluta oss igen – för att återfinna det universella i vår egen ”knopptillvaro”, den som är ett med alltings begynnelse i Paradiset.

För att delta i denna universella andning räcker det inte med ett obestämt och regellöst ”uppgående i naturen” – för oss som ej längre har den paradisiska omedelbarheten och okluvenheten i förhållande till tingen. Nej, vi måste kunna identifiera universum med något av de Sändebud från Gud – som ”fulla av Nåd” – kommit till oss för att befria oss ur vår fångenskap i världen och jaget: Krishna, Buddha, Mohammed, Jesus–Maria. Att nedkalla välsignelse över en av dessa är att låta Andens vind driva bort molnen som skymmer Solen eller, som någon har sagt, lösgöra livgivande regn över höga berg – vatten som därifrån strömmar ned över våra marker och tillsammans med Solens värme och ljus genomtränger hela vår tillvaro, den yttre och den inre.«

Ur Genom tingens portar: Meditationer av Kurt Almqvist, 1989

Bor i en liten fjuttstad. Besökte den lokala bokhandeln idag och köpte två böcker. Undrar hur länge det är möjligt? Normalt skulle jag ha köpt på nätet, dels för att det är billigare och dels för att det ger mig en större upplevelse – så långt har det alltså gått! Samtidigt vill jag ha ortsbutiken kvar som en slags nödstation när jag inte kan vänta i 3 dagar. Är detta som att inte vilja riva utedasset när man byggt nytt modernt badrum, eftersom chansen alltid finns att rörmokaren var berusad och huset förvandlas till ett invärtes sprinklersystem?

Jag blir också irriterad när jag försöker köpa någonting på nätet och upptäcker att ingen ännu har insett affärsmöjligheterna – i den ort jag bor finns inte så mycket mer än Maxi, Dressman, Bokia och Bilprovningen. Jag kan ju inte åka till Köpenhamn eller Stockolm så fort jag vill ha en bok som inte finns på Bokia, då skulle min fru aldrig se mig. Men om jag inte handlar på Bokia och Dressman kanske bara Maxi finns kvar om några år. Maxi, Lidl, Netto och Willys. Hur kul skulle det vara?

Ibland önskar jag att någon skulle skicka Sokrates på mig. Någon som kunde resonera brallorna av mig och få mig att välja. Antingen så tar jag helt enkelt mitt pick och pack och flyttar ut på nätet helt och hållet, eller så säjer jag ajöss till mina avatarer och flyttar hem igen.

Problemen med totalitära val är att operationen sällan blir total. Rester av det bortskurna blir alltid kvar. Det är svårt att frigöra sig från sammahang som andra människor förutsätter att man är delaktig i. Alltså måste man hitta vägar bortom det svarta och vita. Det bekvämaste är förstås att lobotomisera sig. Då lämnar man problemen i händerna på psykvården och det känns ju tryggt

Nä, det lättaste är nog ändå att springa hem till stallet igen, sätta på sig blindlapparna och ställa sig framför vagnen när tuppen vaknar. Lämna saker och ting till ödet, dvs tekniken. Tekniken är ju Gud. Men eftersom Gud är död, enligt Nietzsche, så får vi rulla upp skjortarmarna och inse att tekniken har inkarnerats i oss själva. Tekniken är vi. Vi är tekniken. Bra. Skönt. Nu kan man gå och köpa sig en mjukglass.

Problemet är när man väl har rymt från stallet, tagit av sig blindlapparna och skitit på vagnen, då är det svårt att ställa sig där igen. Särskilt om vagnen är fylld med krigslystna Internetianer och nostalgiska almqvistare. Men tänk om alla dessa roller innehas av en själv – samtidigt. Då blir det jobbigt. Eller så är det bara att sjunka in i sammahanget och dra täcket över ansiktet.

En av naturvetenskapernas stolthet är att de hela tiden växer och växer. Natur-kunskapen ackumuleras likt någon slags skenande kärn-kraftverk på två ben. Men visst har det förekommit attacker. Thomas Kuhns paradigmtänkande var tung som en gjutjärnsstekpanna i sidan på besten och lyckades skaka rejält i plåten. Luften sjöng av en vibrerande oro i flera sekunder efteråt.

Förvirringen var dock kortvarig. Tjurrusningen är igång igen och framtiden tycks full av plåt för presumtiva reparationer. Vissa må tänka på varelsen som plåtmannen från Oz eller den halvmänskliga likhybriden som doktor Frankenstein inducerade i jakten på det ouppnåeliga. När man ständigt växer saknar dock sådana nidbilder betydelse, eftersom växarna alltid står högre än sina egna ögon.

Socialvetenskaperna då? På sätt och vis människan inuti Plåten inuti Oz. Går det att växa inuti en plåtkostym. Hur gjorde riddarna när de var små?

Vi har ju våra kontexter. De bara väller in. Är inte det att räkna som ackumulation. Växer inte vi? Vi som står på sidan av det universiella påfundet? Vi som flyter. Vi som saknar rikning. Vi som inte är kopplade till batteriet.

Växer kontexterna som liksidiga spindelnät eller är det mer som en samling damm? Förmodligen är metaforer mer skojiga är sanningsenliga. Som en logisk kantat av Tractus Idiotus, Ludwig Frankenstein. Ju mer vi tänker, deto mer tappar vi oss själva. Ju mer våra kontexter växter, desto okunnigare blir vi. Och visst växter kontexter. Vår tid är en frodande djungel. Det knakar och brakar av växtkraft i kontextmassan just nu. Kanske är situationen rent av värre än för det skenande kärn-kraftverket på två ben.

Kanske vi drunknar i vårt eget svett.

»Study as if you were going to live forever; live as if you were going to die tomorrow.«
— Maria Mitchell

»Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go.«
— T. S. Eliot

»When we quit thinking primarily about ourselves and our own self-preservation, we undergo a truly heroic transformation of consciousness.«
— Joseph Campbell