…har jag fått tummen ur röven och gjort iordning mina akvarium!
Jag har lagt allt på is ett tag iaf, så det var så onödigt att alla kar är igång! Nu är det bara 4 som är det.
Ett av dem skall jag göra om helt, byta sand och fiskar till vanlig skitfisk om man nu kan säga så?
Det tråkiga var att i ett kar där jag hade sjukt dyra fiskar hade alla utom en dött! Så går det när man inte bryr sig!

Kontakten med elin blev lite för intensiv för fort och det hände lite fel saker, så nu har jag sansat den lite så det inte blir dumt. Nu hoppas jag detta funkar!?

Sindy skrev till mig igår, ett sms, och jag har inte min mobil eftersom den är inlämnad och jag hade tagit bort hennes nummer, så jag fattade först inte vem det var!
Jag gick in på eniro för det va lite bekant nummer ändå. Så då såg att det var hon. Varför hon skrev nu vet jag inte?

Nu skall jag fortsätta och göra karen lite fina oxå!

Bye

In a cryptic response to the previous post recounting my quest for the Biophar lavender honey, someone left the address of the Three Sisters Delicatessen on my facebook wall. So last weekend, my cabinets worrisomely low on honey and the weather perfectly warm and sunny, I decided to make a trip to Little Russia on Devon Ave. Mind you, the perfectly warm and sunny weather did not lure me out of the house as much as it motivated me to find extreme distraction. I don’t even like perfectly warm and sunny weather in June, but in November it is positively unbearable. Between the pressure to “get out and take advantage of it” and the thought of starving, drowning polar bears with no icecaps on which to rest … no I really cannot stand a perfectly warm and sunny November day. Thus I set out to take my mind off the fact.

Naturally, they didn’t carry the honey, but that’s really neither here nor there…

The Neighborhood.

It’s not really called “Little Russia.” I just made that up. It’s called West Rogers Park, and more specifically, Devon Avenue, which I wrote about here. That was a long time ago, spurred on by the by the Israel/Lebanon war. But it could just as easily have been about the August ‘08 war. For whatever reason, along this stretch of asphalt on Chicago’s far north side, Jews and Arabs, Indians and Pakistanis, Russians and Georgians are all living side by side, with no nukes or tanks to be found. Left to their own devices they all seem to get along as well as anyone, actually. Intellectually we all know this is possible. But the teevees and interwebs try their damnedest to assure us that these civilizations are just incompatible, because at their roots those terrifying Islamic or Russian or vagelymiddleeasternlookingdarkskinnedpeople are products of cultures based on ethnic or religious chauvinism. They hate our way of life and everything we stand for. Well, I’m here to tell you the fine people of Devon Avenue are living proof that talk radio hosts and the French are wrong.

Three Sisters Delicatessen.

The magical deliciousness that is шоколадные картофель:

photo c/o Chicago Reader.

You may be wondering why I have never been to this Russian establishment located just minutes from my apartment. So am I. I’ve settled upon a few explanations. First, in Chicago-ese “Devon” is synonymous for “Indian food that will assure such digestive agony you’ll be begging someone to gut you like a catfish before the night is through.” So I normally decline offers to go to Devon. Secondly, while it’s actually possible that 3 sisters do run the joint, I hate the name. Not because it is cliche, but because I hate the play. Well, “hate” is a strong word. I don’t like it. I’m really not a huge fan of Chekhov. Thirdly, I think I never thought to go to the Russian deli because I never thought about what they might have. When I lived in Russia, there weren’t very many such establishments, and those I came upon were usually -oh, really, it’s too stereotypical- rather empty. If you wanted to buy stuff, you could get almost anything on the street, though it was mostly from the West. The Russian “stores” were basically the same, but under a roof, warehouse-like. Most food was something you made at home from whatever you brought back from the dacha or could obtain through various connections. Or maybe my family were just purists or something…

What does a Russian deli carry? In this case the entire Russian diet crammed into a space about half the size of the old Meyer’s. Tea, kvas, mineral water, jam, honey, bread, cookies, boxed chocolates, anything you could conceivably pickle and put into a jar, kasha, meat, fish, caviar, cheese, those crazy zillion-layer cream cakes, boiled potatoes, blini… the only Russian food groups missing were alcohol and cigarettes. The clientele was just as quintessential: a babyshka with a walker, munching toothlessly on salami and buying pickled mushrooms, an older fellow getting some fish, and separately, 3 young women, each of whom bought chocolates. Behind the meat counter were 3 -yes, 3- middle-aged or older women. Like the ladies behind the meat counter at Meyer, they were stout and clad those white lady-like old world deli uniforms. Unlike the ladies behind the meat counter at Meyer, their Russian counterparts were sporting garish turquoise eyeliner and crazy dye-jobs, and were incredibly friendly. I bought a loaf of locally baked black bread and some jam from Nizhny-Novgorod, and ordered “chocolate potatoes.” And that’s how I ordered them. “Chocolate potatoes.” The older woman behind the counter screwed up her face at me. I panicked. “Shokoladny kartofel. Dva. Pozhalsta. Spasiba,” I managed to eek out, bewildered since, though I read Russian on a regular basis, I only ever speak it, oh, well, pretty much never. The lady smiled with a twinkle in her eye, looked me up and down for a moment, and shouted to someone to get this devushka 2 chocolate potatoes, ASAP. They all began looking at me mischeivoulsy like they knew something I didn’t and weren’t going to tell me. Maybe they just found my terrible broken Russian charming, but I secretly wondered if they weren’t conspiring to take me home and turn me into tomorrow’s lunch special, Baba Yaga-like…

Chocolate potatoes? DIVINE. AT first I regretted that I’ve lived 30-something years without them. Though that may not be entirely true. My mother used to make Christmas cookies called “Russian tea cakes.” They looked like “Mexican wedding cakes” but had a very different texture and taste. They were very dense and moist with a nutty, liqueur-like flavor … just like these “chocolate potatoes.” The only difference is that the potatoes are dusted in chocolate rather than powdered sugar, and are about 5 times larger.

Argo Georgian Bakery.

Hello, my little hachypury. I am going to eat you!

My next stop was the Georgian bakery one block down. Argo Bakery made Three Sisters look like a bustling cornucopia in contrast to its spare interior. A few very small tables. A few awkwardly placed refrigerated display cases. A giant stone slab/oven thing in the middle of it all where the little khachapuri lived their short lives between creation and consumption. I ordered some of the patient khachapuri and a hazelnut churchkhela. Like the ladies at the Russian deli, the proprietor of the Georgian bakery was very friendly. Unlike them, he spoke English. The menus were in Russian, so it should not have felt presumptuous to speak to him Russian, but I’ve watched too much CNN and decided the most politically correct choice would be English. He reminded me of my Sicilian step-father, with a combination of relaxed gregariousness and theatrical humility. I asked it he knew where to buy wine, Georgian wine, and he told me he could only get it either by the barrel, or in 4-liter bottles. Because he was in the “restaurant business.” I looked around the room. Restaurant… I invented a story in my head about a man who opens a storefront hachypurry joint as a ruse so he can import Georgian wine by the barrel. Back in reality, this man asked if I’d like a 4-liter bottle? I declined. He laughed and dismissed my concern: “Four liter! For us Georgian, iz nothing, you know? Iz, just getting started!” Yes – I know. I’ve been to a few Georgian feasts and know how much wine they have to consume to keep up with all of the toasts they make. Considering you have to drink to every toast, yes, it’s probably best to buy wine by the barrel.

The khachapuri were alright. The dough was pretty tasty, but the cheese was a rubbery feta type cheese, not the gooey melty cheese I remember. I have no idea what cheese they were using in Russia, but it was spectacular. The churchkhela, however, were quite a treat. I was afraid they’d be too sweet or leathery, but the grape entrails-looking stuff had the subtlety of a Turkish delight. In fact, that’s pretty much what it is: Turkish delight only with grapes instead of rosewater, on a string, made up to look like intestines. Grape Turkish delight sausages. Too bad there is no way to describe them that does justice. I HIGHLY recommend getting your hands on some of this stuff. Oh, but keep in mind there is a string running through the center. Remember not to eat it.

Русский книжный магазин.

You will never be this cool. Sorry.

The last stop on my shopping trip was the Russian bookstore. Well, no it wasn’t. But it is the last one I will recount here. I have previously been to this place on several occasions, back in college. While I bought books there, it was less a bookstore than some kind of miniature Izmailovsky market crammed into a storefront, with piles of Soviet kitsch and Russian souvenirs everywhere you looked. The layout was more like an attic than a store, and the interior dimly lit, which made it rather disorienting. These days it is “under new management” and the kitsch is all but gone and it is bright and spacious. Perusing the books on display, I saw a few about Medvedev, but nothing Putin. Which only surprised me because the ratio of Putin:Medvedev books I see at work are about 30:1. Anyway, I was not there for books.

Almost all of my Akvarium/BG (and, er, there’s a lot) is on cassette tape and second or third generation at that. I don’t know why. It’s not like I couldn’t find or afford cd’s in Russia. They were hawked on every street corner for spare change. But I preferred to do my own bootlegging, thank you very much. Maybe it was out of some vestigial tradition of samizdat (or magnitizdat, whatever), or more likely it was simply that the cold winter days lent themselves to staying home and eating blini while making tapes. Well, this is how I and my girlfriends spent the time. Those tapes felt like gold at the time, but their value has since been reduced to that of cultural artifacts.

When I walked in, I was met with a “Zdra’stvuetye” from a woman and a “Nuzhna pomosch?” from a little moon-faced man who slipped out from a room in the back. More terrible broken Russian escaped from my mouth as I asked if they had any Akvarium or BG. Ok, buying a cd is not rocket science, but I have to admit I was surprised to find myself conversing in Russian, you know, without having to think about it. Maybe someone who has tried to learn a new language as an adult can appreciate this. I felt weightless. The little moon-faced man was incredibly genial and excitable as he went around picking out cd’s for me (confirming that, no, they were not displayed in any order; it wasn’t just me). Maybe I was the first customer he’d seen all day. Or maybe I reminded him of some daughter who moved to Seattle and whom he hasn’t seen in years. Who knows? He was terribly sweet. He had puppy dog eyes. I was sad to have to go. I left with a couple of cd’s and the intention of returning just to see him again. It was only when I got home, jumping around to “Nikita Riazanskii,” that I fully appreciated how empty my life had been without Navigator and the Russian Album. Or rather, with them on cassette tape wasting away in a cardboard box in a closet.

Coda.

Since it is Thanksgiving and I am inclined to be reflective and thankful, I can’t do the tactful thing and say, “And thus ended my little shopping trip. Thanks for reading.” Except for the thanking you for reading part, of course. No, I need to make some profound observation about it all. So it’s helpful I have one to make. And that is this: I was impressed with Gene’s Sausage Shop. It looks fabulous, from the grand staircase to the aisles of attractively individually wrapped sweets to the infinite selections of meat. An embarrassment of riches. But I was disappointed when they did not have my honey, put off by the service, and generally ho-hum about the whole affair. The Three Sisters Deli, in contrast, was superficially unimpressive. Small, homely, old-school. No row after row of sparkly packaging, no carnivorous gluttony. Likewise, the Georgian bakery was not going for aesthetic appeal but no-frills homemade pastries. And the bookstore, again, not a scene, just a place to go to get what you want. Everyone was helpful and kind. The yuppie consumer/bitter wage slave dynamic was replaced with plain old human interaction. And while I didn’t find what I set out for, what I can home with was of such quality and nourishing to the soul, I totally forgot about the damned honey! I was out of honey and blissed out. Maybe it’s a commentary on the lack of authenticity in our society. Maybe it’s an illustration to all of you who don’t “get” why anyone would “like” Russia. Maybe it’s confirmation bias. I don’t know. I’ll probably go back to Gene’s, because it is right down the street. But I’ll certainly go back to Devon, because it rocks my world.

Pingviner er noen herlige skapninger som ikke under noen omstendigheter kan kalles noe negativt. Det er, for de som ikke viste det, en form for fugler som svømmer med vingene og er ute av stand til å fly. Når de begir seg opp på land er det ingen av de som kan gå, de kan bare vagge. Denne vaggingen gjør dem til noen usedvanlig fasinerende dyr som jeg ikke klarer å la være å like. På turen til Bergen dro vi innom akvariet på søndag, og de hadde pingviner, mange pingviner. Trenger vel ikke si så mye annet enn at jeg hadde det topp!

Noe som kan være verdt å merke seg for spesielt interesserte så er pingviner faktisk slik at de kun har en make om gangen, men de er ganske like mennesker med at de ganske rakst kan dumpe maken sin om det kommer noen som er bedre etterhvert. De har også hatt et par i Bergen som var “lesbiske”, noe man også kan observere blandt mennesker… Videre er det slik at om de er betatt av hverandre begynner de å samle steiner som de legger i redene.

Så här ser mitt akvarium ut just nu, visst är det fruktansvärt charmigt? Nej, det är work in progress  :F Lollo har tagit över alla mina fiskar för jag vill ha ett akvarium med massa växter och då är det svårt att ha ciklider eftersom dom gärna käkar upp alla växter som inte är tillräckligt tjocka.

Därför ska jag ha små vanliga fiskisar. Funderar på att BARA ha ett jättestort stim med kardinaltetror, typ 100-200 stycken. Vad tycker du?

kardinaltetra

Puntarenas är en hamnort som ligger ungefär två timmars bussfärd från San José. Strax utanför bor vår belgiske vän Wim. Jag och Sarah från Österrike åkte dit över dag för att hälsa på.

Wim är också volontär för AFS och han arbetar i ett marinbiologisktlaboratorium. Eftersom det är söndag då vi kommer står verksamheten stilla. Som tur är har vi fått tillstånd, underskrivet av chefen för laboratoriet, för att gå in och titta.

På volontärjobbet matar Wim fiskar, gör rent i deras tankar och preparerar saker i labbet. Varje onsdag åker teamet ut på en dagstur till vad de kallar sitt kontor: Havet.

I Puntarenas finns ett mindre akvarium där vi hälsar på hajar, en havssköldpadda som heter Mario Fernando och en drös med små kajmaner. En pelikan skrämmer slag på Sarah och sist men inte minst hittar vi Nemo.

Puntarenas är också tilläggsplats för många av Costa Ricas kryssningsfartyg. För sådär åttahundra dollar, eller något i den stilen, kan man kryssa till Panama och Barbados över åtta dagar.

På bilden ser man en del av Puntarenas långa sandstrand och ett av de ”mindre” kryssningsfartygen som brukar lägga till där.

Vi övervägde att hoppa på fartyget i farten, men ångrade oss i sista stund och hittade istället en restaurang med välsmakande färsk fisk. Till denna serverades vi de traditionella costaricanska tillbehören ris, bönor och fresco (här ungefär som saft tillverkad av färsk frukt).

Fiskarna i mitt akvarium har börjat sina, just nu så är tre stycken neontetror borta och det finns således bara en stackare kvar. I går såg jag den grå gammelfisken som är 5-6 år men nu ser jag inte den heller, men han kan ha gömt sig. Karim däremot ser ovanligt tjock ut, kan det ha med den plötsliga frånvaron av fiskar att göra? Fast dom är betydligt snabbare än honom och brukar hålla sig undan, men jag blir lur för hans mage är lite större än vanligt…

Lördag

Veckan som gick har varit väldigt händelserik men allt kan jag inte blogga om. I måndags så vann ju Blåvitt derbyt mot Gais i sista sekunden som jag såg på plats. Jag åkte tåg till Stockholm på tisdag och på onsdag körde jag bil till Norrköping för att sova på Scandic Hotell under natten. Torsdag morgon var det dags att utbilda räddningstjänsten i Linköping vilket var både roligt och lärorikt. Jag var nervös i början men så rullade det hela på med undervisningen och jag var klar vid 15.30 tiden. Under bilresan hem satt jag och log för mig själv – det här med undervisningen hade blivit någon form av positiv energi som strömmade i min kropp. Allt kändes så mycket lättare!

Vips så var det fredag och snabbt efteråt lördag. Efter lite träning och övrig veckohandling köpte vi två nya fiskar till vårt akvarium. En svart och en randig Scalare blev det. Fisken på bilden är döpt till Victor, den andra svarta heter Julia.

Tyvärr gick provtiden på mitt Photoshop CS4 ut precis så jag får således ladda in mitt gamla CS3 på nytt för jag tänker inte köpa CS4 nu då jag har läst att ett CS5 troligtvis kommer under april 2010.

Tråkigt att Sverige förlorade matchen mot Danmark men så är det. För att vinna måste man göra mål. Två bollar var faktiskt i mål men dömdes bort – ibland är marginalerna inte med. Nu blir det inget VM för Sverige – skall till ett under.

… och checka dom små höronen så dom hör bra.
Visst, visst hör hon bra.. skitungen har ju selektiv hörsel också..Haha
Just precis som hos vilken åttaåring som helst ju.

Var så God… lite bilder från i Onsdags (23 september 09)

“Mamma..mamma..mamma..Hästaaaar” utropar Hanna i taxin
och försöker följa dom med blicken så länge det bra går =)

Det här är favoriten på Lasarettet i Västerås – Akvarium med fina fiskar.
Hon kan stå hur länge som helst och kika på dom
när dom simmar omkring.

Finaste vackraste Hanna och hon är min =)

Det är väl klart att fiskarna ska ha en puss eller två (hundra)
så sant om man heter Hanna Hotti ju =)

Vilken gåva du är Hanna… den bästa tösen av dom alla
Kunde inte har fått bättre dotter… inte en chans ju.

Här är vi då på hörcentralen och testar Hannas Hörsel.
Hanna får hörlurar på sig och det prövas ett öra i taget.
Det kommer ett pip i luren…
och det testas höga och låga ljud i olika frekvenser.
Hör Hanna pipet så ska hon lägga i en ring i “stolpen”
Hanna fixade det galant… min duktiga tös.

Hanna busar med Audionomen Lena,  hon som testar…
Efter en stund när hon hade gjort allting rätt så började hon fåna sig.
När hon hörde ett pip så åkte ringen i munnen.
Sen tittade Hanna på henne och nickade =)
“Nej, Hanna sa Lena… den ska vara på pinnen”
“Hahahahah, i munnen” svarade Hanna.. haha
Hon fortsatte busa ett tag tills hon återgick till att göra som man ska.
Hanna är en riktig filur ska ni veta-

Hon har humor på riktigt ju…
Det är mera än vad man kan säga om många “normala” människor
Vuxna människor…
Hon har humor och glädje och det kommer man lång med =)

Här är ett annat test som ska göras….

Här testas trumhinnans rörlighet med “pinnen” som hon petar i örat med =)

Sen så var det andra örat.

Här blev det dags att ta fram Otoskopet och titta i örat med.
Det är den där apparaten doktorerna kikar i örat med
när man tex söker för misstänkt öroninflammation…
Ja annars också.. vid varje hälsoundersökning så är den framme.
Lite tid blev det över så Hanna kunde kika på Leksakerna
som fanns på rummet.

Du har varit Jätteduktig säger Lena till Hanna.
Vi ses om två år igen…

Ja hon var verkligen duktig
Det är hon faktiskt jämt när vi är på olika kontroller.
Snäll och tålmodig min lilla tös.

Här är vi på väg hem.
Vi har väntat på Taxin i nästan en timma… drygt ju!
Fast det tyckte nog inte Hanna…
Vi satt vid fiskarna hela tiden.

Nästa resa blir väl snart till barnkliniken för att ta influensavaccin.
Hanna tillhör ju riskgruppen med hennes opererade hjärfel.

Ja detta var våran förmiddag i Västerås i Onsdags.

Idag så ska Hanna till Korttis..
Sa hejdå till henne vid skolbussen i morse
Tommy skjutsar henne till Korttis efter Fritids.
Tommy är Hannas Assistent där.. ja på Fritte.
Så träffar jag henne nästa gång på Måndag eftermiddag
när jag hämtar från Frtitids.
Saknar henne redan så attans mycket..
Men snart är det måndag så får jag kramas med henne igen =)

Ha en underbar Fredag !!

Sköt om er själva och varandra!!

KramKram!

så han har vält sin sköldpaddskompis.

lite skrämmande tycker jag nog! jag menar, vad kommer härnäst? är detta början på en våldsam tonårsrevolt? och tänk att min säng står alldeles intill…

godnatt.

På lørdag var vi i bursdag til Pål Det var veldig koselig selvom jeg ikke kjente så mange som var der.
Jeg drakk igjen også, første gang siden 16 mai? Ja, siden jeg hadde kyssesyka så klart.

Når vi våkna opp igen på søndags morgen var den ene fisken blitt tynn. Jeg fikk helt panikk, tenk på de stakkars ungene som kunne bli spist!
Var kjapt igang med redningsaksjonen, men fant bare en babyfisk så enten blei de spist eller så var det bare den. (Håper på det siste)

Bildet hentet fra denne siden.

Når jeg kom hjem fra skolen nå hadde varmepumpa klikka. Sto på aircondition 16 grader.
Føler meg som en ispinne nå.

Var till Stockholm i helgen och fick med mig en Betta Imbellis hona hem. Så nu har jag äntligen ett par som jag ska sätta till lek framöver. Jag hoppas verkligen på yngel för denna fisk är overkligt vacker!

Betta Imbellis hane

Betta Imbellis hona

I akvariet til Anders bor verdens styggeste fisk og jeg er overbevist om at den har blitt deprimert av sitt eget speilbilde. Jeg snakker selvsagt om den feite lille tingen du kan skimpte i bunnen. ÆSJ!

Ellers fikk jeg litt “lommepenger” av mamma i dag siden jeg skulle til byen med kusinen min og da invisterte jeg i en iskaffe og briller helt uten styrke. Skulle gjerne hatt styrke i de, men da hadde vell prisen lett tippet 50-lappen, så jeg overlever. Fine??? *glis*

Etter byturen suste jeg på mat-handel med mamma, så nå blir det ost og kjeks. Hurra, det er for godt. Dessuten har jeg blitt hektet på blåost (som jeg brukte å hate). Vi kjøpte også frukt og bær på lokal-sjappa, og ble angrepet av masse mygg da vi prøvde å nærme oss morellene….

HUSK KONKURRANSEN BTW!!!

jag hade ju med mig edgar till umeå igår. han har tillbringat sommaren i skellefteå men är nu hemma i sitt gamla men nyinredda akvarium. min mobilkamera tycker inte om starkt ljus så bilderna är ganska hemska, men ni ser ju hur det ser ut liksom.

träbiten som stått längs ena kortsidan har jag tagit upp, och det ser mycket ljusare och trevligare ut nu. plastväxten och keramiksköldpaddan är nya!

Jag vill göra om min logga där uppe… Vet inte riktigt hur den ska se ut ännu. En egobild är givet men sen då…? Läser nån ens min blogg lixom? ^^

Den kommande veckan blir det nog lite mindre bloggande här. Jag kommer nog att blogga lite extra på Ikikata. Vi har förresten en ny skrivent där, Thai Nguyen. Han verkar vara en flink och ambitiös anime/mangafantast. 

Igår var jag helt besatt av denna video… Så otroligt förtrollande och vacker. Se & njut!

Det är det näst största akvariet i världen. Okinawa Churaumi Aquarium ligger såklart i Japan. Jag och Fredrik har sagt att vi skall dit en dag! Längtar redan. Att kika på undervattensliv är bland det bästa jag vet.

Jo, katterna kommer ju fortfarande på besök ibland…

(Pilomatten kan sluta läsa här!)

Har haft utrensning i akvariet nu på morgonen. Köpte nya guppyhanar förra veckan och för att ge dem bra chanser att bli hybridpappor plockade jag först bort alla vuxna endlershanar och när jag ändå höll på tog jag en del små och jättesmå fiskar också. Jag rensade bort omkring 50 fiskar – det tog aldrig slut!

Kan inte påstå att det är direkt tomt i akvariet nu heller. Är det något dessa fiskar är bra på att göra så är det nya fiskar…

Varit ut till det “berömda” kalkbrottet idag och hämtat lite sten och grus till akvariet.

Kan konstatera att det inte längre ser ut som om samtliga renar drabbats av rävskabb – på våren/försommaren är dom verkligen anskrämligt fula. Nu ser dom ganska hyfsade ut. (För att vara renar.)

Denna Puch Florida ser däremot inte så frisk ut…

Känns nästan som man ramlat genom något maskhål och hamnat på någon ö i medelhavet, speciellt nu i denna värme. Det var faktiskt nästan så att jag blev sugen på att bada, och det säger inte lite!

Mr. Sublime Oblivion, a.k.a. Da Russophile, a.k.a. Anatoly has inquired to ask if adding my blog to his blogroll with make him as cool as Sean & I. (I deny being in Sean’s league of coolness.) The answer is a resounding “YES!” It will make you rock star cool if you add me to your blogroll. Maybe you cannot afford a pair of cowboy boots in this economy. Adding me to a blogroll is free! Also, if you take a look over to the right, you will see my blogroll. If you are on it, and do not add me to your blogroll, not only will you be destined for supreme uncoolness, you will make me a sad and bitter girl. And you don’t want me to be sad and bitter. Because I am also a writer. And sad and bitter writers tend to pose a danger to society and themselves. Or they become cult-like famous and draw readership away from more talented, emotionally stable writers, like yourselves. Or they are just profoundly annoying. Know what I mean?

Oh, and if you look and find you are not on my blogroll, let me know.

Also, while you are thinking about acknowledging me in your blogroll, you may also be wondering what else you can do to be cool. You can do what Lyndon at Scraps of Moscow did and refer to this blog in a post on your own. And we all know how cool Lyndon is!

If you have done all that and are still not content with your level of personal cool, … eh, you’re on your own after that. Sorry kids.

Spasibo bolshoe, y’all.

And for your thoughtfulness, a song. I had that crazy Lou Reed song in my head forever until I posted it, and then, magically, it wasn’t any longer. So from now on every time I get a song stuck in my head, I will post it, so I can move on with my life. I think that’s why people are constantly posting the Gazprom song. Gah! Just thinking about that has it in my head again! No, I won’t torture you with that. Or maybe I will, if you leave me off your blogroll. That could be my revenge! I trust you to do the right thing, however, so here is one I think you will actually enjoy:

Aквариум “Hавигатор” (“Navigator,” by Akvarium.)