By Kevin Coval

Build equality, not walls. (ActiveStills

Last week I was disinvited from my second Jewish conference in two months for poems I’d written in solidarity with Palestinians, poems that make an unapologetic call for justice. Subsequently, I and the poet I was to read with at the J Street conference, wrote a response to being censored. People from all over the country wrote to us supporting free speech, supporting art as a tool for change, supporting real talk about the degradation of Palestinians, and people wrote to let us know they disagreed. Some more thoughtfully than others.

We decided to hold our reading anyway in Washington, DC during J Street’s inaugural conference at an alternative location. We were hosted by the Busboys and Poets space. The room filled with a spectrum of ideas. We read our poems and during the question and answer period, no one was shouted down. Not the Israeli army refusenik, not the liberal Zionist apologist, not the Palestinian student who asked us to include more about the Palestinian people in our poems, not just the land or idea of nation-state, a point beautifully made and incredibly profound. No one shouted down moderator Laila al-Arian, a brilliant journalist and activist, whose father was a Palestinian political prisoner in America, now freed because of his daughter’s persistence. The crowd was cool and civil, though broad in opinion.

Since the second Palestinian intifada I have thought, written and spoken about these issues, but over the course of these last several weeks, I have arrived at a new beginning. Prior to now, I muddled this issue in complexity. But I have come to realize it is actually simple and clear. I am a Jewish-American man in solidarity with the Palestinian people. I am in solidarity with Israeli and American and All people who work and risk their lives and livelihood for justice. I am not restricted to working within the confines of the Jewish-American community. Justice and resistance to imperialism is a global, human concern for all people. For Jews, yes, but not Jews alone. For Palestinians, yes, but not Palestinians alone. It will take us all to push and demand governments and corporate interests to create fair, equitable living conditions. It will take all peoples to hold history accountable for the atrocities that occur.

This is an analogy. America celebrates Columbus day even though Columbus and American settlers killed, enslaved and pushed indigenous peoples off land they lived on. Tragically, indigenous peoples have been nearly wiped out of existence and pushed to the furthest margins of our culture that revels in amnesia. Main St., mainstream American culture does not expect Native Americans to celebrate Columbus, nor care nor know nor imagine if they do or not. Native Americans are not a demographic population Hallmark cares to account for. It is preposterous to think Jews would celebrate Kristallnacht, the night of glass when SS troops stormed and terrorized their German ghettos. In Israel, Independence Day is called Yom Haatzmaut. Communities gather to play music, dance and watch fireworks. The Chief Rabbinate has declared this day a Jewish holiday in which prayers should be said. But Palestinians remember 1948 and the formation of the State of Israel as al-Nakba, the Catastrophe. A day of murder, displacement and forced Diaspora. A day families are torn apart and ripped away from their homes. A state-sanctioned celebration of their dehumanization and second-class citizenship.

For this reason alone, I cannot believe in the integrity of the Zionist project. It’s built on bodies and lies. It denies the existence of people and a people. One of its slogans, rooted in the same malicious revisionism as American history and Holocaust denial, is a land without people, for a people without land. Columbus didn’t discover shit. He enacted the desires of empire and the fetishization of “discovery.” The formation of the State of Israel is rooted in blood and deceit, is the same story as all colonies built in the name of imperialism, capitalism and dehumanization. Therefore, I am not Zionist.

I am not pro-Israel because in January Israel murdered more than 1,400 Palestinians. They bombed schools and hospitals. They bulldozed homes and bodies. Israel builds a separation wall, as Germany did, as the United States does between here and Mexico, as the rich do between themselves and the rest of us. I am not a believer in borders. I have been mistaken for Italian, Puerto Rican, Arab and Muslim, but I am a suburban Jew who sought out hip-hop cultural space across red lines and Chicago segregation. I learned borders are to be contended and crossed. Israel believes in borders. Israel practices apartheid. On one side, irrigated lawns and swimming pools in illegal Israeli settlements. On the other side, Palestinian disenfranchisement, denied access to drinking water, medical assistance, jobs, the ability to earn an income or vote in the country that governs them, that limits their movement with passports, checkpoints and curfews and closes them into open-air prisons. I cannot be in favor of these practices, nor the state that enacts them. These practices are to be resisted, protested and pushed against. Those whose bodies are legislated against, contained, detained and maimed by state-sanctioned terror are to be stood with and listened to.

This week has provided clarity. This is not a complex issue. There is the brutality of governments and the need for the liberation of a people, all people. I am a Jewish person who stands with Palestinian people relegated to second-class citizenship and Israeli soldiers who refuse to enact racist militarism. I am not a nationalist; therefore I am not a Zionist. I am against the oppression of any person and people. I am not a builder of walls. I believe in equity and democratic practice, therefore I am not pro-Israel. I am an advocate for truth, justice and reconciliation. I believe in this. I believe in this now. I believe in the work ahead.

Source: Electronic Intifada

Kevin Coval is the author of Slingshots (A Hip-Hop Poetica) and Everyday People and co-founder of Louder Than A Bomb: The Chicago Youth Poetry Festival. He can be reached at kc AT kevincoval DOT com.

Jerusalem är en bra plats att vara på sommaren. Vädret i förhållande till Tel Aviv, är beboelig, och det finns ingen brist på saker att göra varje sommarmånad speciell. Många festivaler – den Jerusalem Film Festival, Wine Festival, de Beer Festival – liksom Hutzot Hayotzer rättvisa (International konsthantverk Festival) alla hjälpa till att återställa bilden av staden skadades svårt av haredi upplopp i protest lördagen öppnas en kommunala parkeringsplats.
Poliser arrestera en …

Poliser gripande aktivist under en demonstration utanför ett vräks hus i östra Jerusalem neighborhood i Sheikh Jarrah, söndag.
Foto: AP

En liknande sommaren buzz sker till norr om Jerusalem, i Ramallah. Restauranger är fulla kapacitet, alkohol är fritt tillgänglig och cappuccino sägs vara så bra som det blir utanför Italien. Ekonomin i detta Västbanken staden är blomstrande och hålls upp som ett exempel på vad man väntar för palestinierna. Premiärminister Binyamin Netanyahu, notera den imponerande sju procent tillväxt i den palestinska ekonomin på Västbanken, berättade i ett tal till National Defense College of inbillar när “den skylines i Ramallah, Jenin och Hebron börja fylla upp med skyskrapor, när gallerior, biografer och restauranger öppna, och palestinska ungdomar vet att de har en framtid. “

Men precis som det känns-bra atmosfär skapas av de festivaler i Jerusalem kan bara tillfälligt maskera spänningar och problem i landets huvudstad i Ramallah restaurang sugarmen är också en bubbla, flytande över mer deprimerande verklighet liv i Västbanken, där det kommer att ta mer än den senaste häva ett antal IDF vägspärrarna att återställa en verklig känsla av normala. Samtidigt Ramallah s ascendancy som de facto mitten av palestinska liv på Västbanken har kommit till en kostnad: nedgången i resning av östra Jerusalem.

Precis som Jerusalem, sommarens festivaler arealuttag spelar andra fiolen i verkligheten till Tel Aviv i form av Israel kulturella och affärsverksamhet, samma sak gäller för östra Jerusalem i form av Ramallah, men i ännu högre grad. Visionen om en israelisk-palestinsk fred där östra Jerusalem kan funktion huvudstad i den palestinska staten är för närvarande särskilt svårt att föreställa sig.
ANKNYTANDE

* MKS “Sheikh Jarrah besök gnistor sammandrabbningar

Skälen till detta är många och komplexa, och definitivt inte alla Israel fel. Under den jordanska regel av Västbanken mellan 1948 och 1967, status östra Jerusalem var avsiktligt nedgraderats. Jordanien är Hashemitiska härskare ville betona prioriteringen av Amman, i mitten av sin makt under mer palestinska östra Jerusalem. I sin karaktär och socioekonomisk status, östra Jerusalem är också mer en samling byar än en urban storstadsregion, som också allvarligt hämmas dess utveckling.

I helgen retorik vid Fatah konvent i Betlehem kring Jerusalem bör behandlas på samma sätt som israeliska påståenden i dagens Jerusalem som en odelad stad och eviga huvudstad. En snabb rundtur i östra Jerusalem områden såsom Jebl Mukaber eller Umm Tuba, till exempel, är tillräckligt för att någon ur alla utom de mest ideologiskt förblindade av besökarna på det absurda i en sådan israeliska påståenden.

JUST AS bort från verkligheten är de palestinska krav avveckla Jerusalem neighborhoods (officiellt betraktas som bosättningar från resten av världen) som byggts över den gröna linjen under de senaste fyra decennierna. Gilo, Pisgat Ze’ev och Neveh Ya’acov inte kommer att försvinna bör fred kan uppnås.

Samtidigt måste man erkänna den palestinska känsla av klagomål som rör dessa områden. Den judiska kvarter över gröna linjen i Jerusalem var byggda för rent politiska eller militära skäl och inte för att uppfylla någon vettig stadsplanering krav. Åsen som Gilo ligger, till exempel, var tidigare ett hem för den jordanska armén, som hade en klar linje för brand därifrån till Knesset. Har Homa, kontroversiellt byggas under Netanyahus första Premiership, syftar till att skära av alla möjligheter till palestinierna uppnå territoriell sammanhängande mellan Betlehem, Beit Sahur och östra Jerusalem. Men varken Gilo heller Har Homa göra mycket känsla när det gäller rationell stadsutveckling.

Och vad gör ännu mindre betydelse, om regeringen är uppriktig i sina uttalanden om att man vill gå vidare med fredsprocessen, är de två senaste “mark gripskopor” inne i östra Jerusalem’s Sheikh Jarrah kvarter: Tillstånd för Shepherd Hotel utvecklingsplan och den oroväckande vräkning av 53 palestinier, med sina tillhörigheter kastades ut på gatan, från sina hem på över en halv talet.

Argumentet i det senare fallet, att den fastighet som var judiskt ägda före 1948, låter särskilt svag med tanke på de stora före 1948 arabisk egendom i västra Jerusalem. Det är svårt att föreställa sig justitieminister Yaakov Neeman, till exempel att turfed av hans vackra Talbiyeh herrgård, med sina tillhörigheter kastades ut på vägen, till förmån för ättlingar till egendom ursprungliga arabiska ägarna.

Jerusalem är en komplex stad på en mängd olika plan, inte bara när det gäller israel-palestinska relationerna. Lösa problem inom ramen för ett fredsavtal kommer att vara långt ifrån enkelt och de senaste händelserna i Sheikh Jarrah bara göra det svårare.

För dem som letar efter något att göra i Jerusalem i sommar, tillsammans med de många festivaler, låt mig rekommendera en fyra-timmars guidad rundtur i östra Jerusalem drivs av Ir Amim (www.ir-amim.org.il), en israelisk ideell organisation, bara för att se själv skillnaden mellan de två sidorna av staden och hur svårt det är att förverkliga drömmen om en stad, men två huvudstäder.

Ref: Jpost

Författaren är en före detta chefredaktör för The Jerusalem Post.

En Bedouin forum för utbildning nyligen in ett klagomål till statsrådets kansli frågat varför regeringen som har i uppgift att främja representation arabiska medborgare i Regeringskansliet inte innehöll en enda arabiska medlem.

Forumet samordnare, Dr Awad Abu-Freih, kräver att premiärminister Benjamin Netanyahu utse arabiska företrädare för kommittén.

Enligt regeringens offentlig tjänst, antalet israeliska araber är anställda av regeringen inte överstiger 6,8 procent av de anställda. Förra veckan kansliet beslutat att inrätta en kommitté för att främja en korrekt återgivning av araberna i Regeringskansliet.

Medlemmarna i Bedouin utbildning var bestörta över att finna att 11-ledamot utskottet inte innehöll en enda arabiska medlem. Utskottet omfattar Civiltjänstcentralen kommissionär Shmuel Hollander, statsrådets kansli direktör Eyal Gabbai Socialstyrelsen ministeriet direktör Nahum Itzkovitch.

“Det råder ingen tvekan om att i avsaknad av arabiska medborgare i utskottet kan kommissionen fortsätta att ge otillbörliga förmåner till judar i möten, i kampanjer, och dela ut nyckelpositioner,” Abu-Freih sade i sitt klagomål till huvudentreprenörsnivån minister.

“Löftena om rättvis representation fortfarande sund ihåliga och tomma, säger han fortsatte med att säga. “Gång på gång kommer vi att få höra att” ingen kvalificerad araber kunde hittas för jobbet. “

“De tjänster som erbjuds till arabiska medborgare kommer också att fortsätta att vara diskriminerande,” fortsatte han. “Till exempel har utbildning som erbjuds till den arabiska gemenskapen i Negev försummas och eftersatta.”

“Out of 20 procent av befolkningen i staten, kunde inte en arabisk  hittas som skulle vara kvalificerade för att ha samma uppfattning som tjänstgör i utskottet?” Abu-Freih bad.

Befattningen som minister Minoritet frågor Avishay Braverman, som verkat för inrättandet av en kommitté, sade att “offentlig tjänst inte utser regeringen anställda, utan ger rekommendationer till regeringen när det gäller driften av landet. Kommittén består av fem aktiva ministerium styrelseledamöter och fem icke-statliga anställda. Dess medlemmar har godkänts av rättsliga instanser. I två års tid, ett ministerium chef och en icke-statlig arbetstagare kommer att avsluta sin mandatperiod, och vid den tidpunkten statsrådets kansli kommer att överväga behovet av att utse en medlem av en minoritet. “

Ref: Haaretz

Jerusalem Palestinians fear eviction by Israel – 17 Apr 09

Inside Story – Eviction in East Jerusalem

Polis på söndagsmorgonen evakueras två palestinska familjer från hem i Sheikh Jarrah, östra Jerusalem, efter det att Högsta domstolen slagit fast att de egenskaper som var under ägandet av judiska familjer.

Evakueringen genomfördes utan några allvarliga störningar, och det judiska familjer var inställd på att flytta in i hemmen.

Ref: Jpost

Läs det  här ögonvittnet till evakueringen!

Läs även “EU: s svenska ordförandeskapet slams Israel över östra Jerusalem vräkning” och Clinton slams Israel för evicting arabiska familjer från östra Jerusalem

Aljazeera.net

Israeli textbooks for Arab school children will no longer say that Arabs refer to the period surrounding the birth of Israel as al-Nakba, or “the catastrophe,” Israel’s education minister said Wednesday.

After Israel was created in 1948, a war broke out between the Israelis and Arabs, and some 700,000 Palestinians either fled or were expelled from their homes. Arabs commemorate the displacement every year with Nakba Day.

In 2007, under the previous Israeli government, the term was included in a textbook for Arab third-graders in Israeli schools. A passage from the textbook in question, translated by the Israeli daily newspaper Haaretz reads, “The Arabs call the war the nakba — a war of catastrophe, loss and humiliation — and the Jews call it the Independence War.”

Ahmed Tibi, an Arab member of the Knesset, slammed the ministry decision, telling CNN, “Any instruction by any Israeli minister will not abolish the Palestinian narrative. It’s an attempt to rewrite the history of the area and to ensure one narrative which is the Zionist narrative. By all means we will continue to commemorate the Nakba every year.”

Von Ada Aharoni

Einer der Hauptgründe der neuen Antisemitismuswelle, die gegenwärtig durch Europa rollt, ist die palästinensische Propagandakampagne; sie hat ein antijüdisches Klima geschaffen. Um diesem Grundelement zu begegnen, müssen wir die Wahrheit über die Vertreibung von Juden aus arabischen Staaten ans Licht bringen.
Die Welt hört nur von den Ungerechtigkeiten, die palästinensischen Flüchtlingen widerfahren sind, aber von dem Desaster, das die Juden erlitten haben, die aus arabischen Ländern vertrieben wurden, vor allem aus Ägypten, Syrien, Irak und Syrien, ist beinahe nichts bekannt. Ein Vergleich zwischen den Ereignissen offenbart, das die Zahl der palästinensischen Flüchtlinge von 1948 – 650 000 Menschen – niedriger ist als die Zahl der jüdischen Flüchtlinge aus den arabischen Ländern, die sich auf 900 000 Menschen belief (laut UNRWA).Wie der Internationale Gerichtshof in Den Haag dokumentiert hat, war das Eigentum, dass die Juden in den arabischen Staaten zurücklassen mussten – sowohl Privat- als auch Gemeindeeigentum – von sehr viel höherem Wert als das, das die Palästinenser in Israel zurückließen. Juden sind in arabischen Staaten in der Tat einer „ethnischen Säuberung“ anheim gefallen. Nur einige wenige Juden leben heute dort. Die jüdische Gemeinde Ägyptens, beispielsweise, zählte 1948 90 000 Mitglieder. Heute leben nur 38 Juden dort. Auf der anderen Seite stellen die Araber (die sich selbst lieber als Palästinenser bezeichnen), die heute in Israel leben, 20% der Bevölkerung.
Diese Tatsachen zu erklären, würde sehr nützlich sein und einen Wandel ermöglichen, vom Vorurteil zu Fairness, Gerechtigkeit und Wahrheit. Wenn die Palästinenser realisieren, dass sie nicht die Einzigen sind, die gelitten haben, wird ihr Gefühl von Opfer- und Zurückgewiesensein abnehmen. Zudem könnten die Juden aus arabischen Ländern, die mit ihren Nachkommen heute beinahe die Hälfte der israelischen Bevölkerung stellen, womöglich bereit sein, Zugeständnisse für einen wirklichen Frieden zu machen, wenn sie erkennen, dass ihre Geschichte und ihre „Nakba“ als integraler Teil des arabisch-israelischen Konflikts betrachtet wird.
Während eines Kurses, den ich an der University of Pennsylvania unterrichtet habe, sagte der Leiter der palästinensischen Studentengruppe, Fouad, mit Verwunderung: Wir sind überrascht, dass ihr Juden, die ihr als kluge Leute geltet, diese wichtige historische Angelegenheit nicht publik gemacht habt – die Nakba der Juden in arabischen Ländern. Warum lasst ihr sie schon 60 Jahren in der Schublade? Ich fragte ihn: Warum willst du, dass Israel das publik macht? Und er antwortete: da die Nakba-Erzählung von Juden in arabischen Staaten meine Ehre rettet und die meines Volkes! Es lässt uns erkennen, dass wir nicht die einzigen sind, die in diesem Konflikt gelitten haben. Vertrautheit mit historischen Fakten ermöglicht uns, unsere Köpfe oben zu haben, und eröffnet Gelegenheiten zur Versöhnung. Fouad fügte noch hinzu: Für uns bedeutet Versöhnung die Auslöschung von Hass und kranken Gefühlen. Aber die Bedingung dafür ist, dass die Seite, die Schaden angerichtet hat, die geschädigte Seite zur Versöhnung entschädigt. Die Forschung, die uns in diesem Kurs vermittelt worden ist, lehrt uns, dass die Juden aus arabischen Staaten heute etwa die Hälfte der jüdischen Bevölkerung Israels darstellen. Das haben wir nicht gewusst. Damit hat Israel bereits für die Versöhnung bezahlt, da die Hälfte seiner Bevölkerung all ihren Besitz in arabischen Staaten verloren hat. Die Leute wurde dazu gezwungen, die Länder zu verlassen, in denen sie geboren wurden, so wie die Palästinenser, und auch sie verteilten sich über die ganze Welt. So ist uns klar, dass wir nicht die einzigen Flüchtlinge sind, die unter diesem tragischen Konflikt gelitten haben. Foud bemerkte, dass beide Völker sich zu einem wirklichen Friedensprozess hinbewegen könnten, wenn die israelische Regierung diese Angelegenheit sachgemäß darstelle. Wir, die Palästinenser, werden fühlen, dass unsere Ehre gerettet ist, und wie Sie wissen, ist Ehre das Wichtigste für uns, sagte er. Ich dachte mir: Meine Studenten waren in der Lage zu verstehen, was alle israelischen Regierungen bisher zu begreifen versäumt haben.
Prof. Ada Aharoni ist Vorsitzende des Weltkongresses der Juden aus Ägypten.
(Yedioth Ahronot, 10.07.09)

Irgun and Lehi soldiers carried out the slaughter in a cold and premeditated fashion. The attackers lined men, women and children up against the walls and shot them!
~Simha Flapan, Israeli author, The Birth of Israel.

April 9, 1948

04:45

Gaber, an old village man, who lived in this land for 80 years, and before him, his father, grandfather, and all the family lived there. Gaber suddenly heard sounds of explosions, in minutes all his grandchildren were awaken, they all were screaming, no one knew what was going on!

Gaber stood up like a man, he ran to hold the children. His son Ahmed, living with him in the same house, looked through the windows to see what is going on. Sara, Ahmed’s wife, ran towards a poor candle to have some light, while the children were still crying, screaming, and the grandfather was still holding them.

“Oh God! the terrorists are here”, Ahmed shouted, he meant the Irgun gang, they were known for their brutal terrorist actions practiced daily on the poor innocent Palestinians living in the villages around Deir Yassin…

“But, we signed a non-aggression pact with the Israelis!“, Gaber said with a rough sad tone…

The explosions sounds were rising, and the voices of men were rising too, shouting words in Hebrew, that Gaber and his family didn’t understand.

“OMG! there are more than 120 armed Israeli, they are throwing grenades into every house!“, Ahmed shouted.

“What can we do?! Though hundreds of people live in the village, there are only 10 men who have guns!“, Gaber said with a disaster-covered voice, while voices of other screaming houses started to rise up, many people are hearing the explosions too!

6:00 a.m.

Tens of villagers are brutally killed including children and women, all the men who have guns were killed, hundreds of hand grenades were thrown into village houses, hundreds of people are trapped in the village with no protection, and hundreds are wounded., and the terrorists of Irgun and Lehi are running low on ammunition.

8:00 a.m.

Terrorists obtained thousands of rounds from the Haganah to continue their assault.

10:00 a.m – 10:59 a.m.

Haganah squads continued providing covering fire, and fired on unarmed villagers fleeing south towards Ayn Karim.

11:00 a.m.

More than 110 unarmed villagers were killed outside their homes, tens were bombed while hidden without covering inside their homes, tens of children and women were bombed, tens were killed while fleeing out of the village

Q: What happened after the massacre?

A: The massacre continued…

Some of the survivors, aprrox. 125 Palestinian villager were taken prisoners, then later killed brutaly, and their bodies were never found.

After the massacre, 55 parentless Palestinian children were left inside the village without any protection, absolutely without no one. These children later were found by a lady who took them and raised them as the orphans of Deir Yassin.

Later

Till today there are big evidences of sexual rape to many of the children, executed at the time of the attack by the Israeli attackers, many of the raped schoolgirls were killed, and many of those who survived – due to customs – refused to talk about what happened to them, but many were found with ear injuries, a doctor who witnessed the aftermath said:

Many young schoolgirls were raped and later slaughtered. Old women were also molested. One story is current concerning a case in which a young girl was literally torn in two. Many infants were also butchered and killed. I also saw one old woman who gave her age as one hundred and four who had been severely beaten about the head with rifle butts. Women had bracelets torn from their arms and rings from their fingers and parts of some of the women’s ears were severed in order to remove earrings. !!

Hundreds of thousands of unarmed, hopeless, poor villagers all around Palestine left their homes and traveled to other Arab countries, fleeing from Israeli massacres, after hearing about this massacre…

In 5 weeks, Israel was born over the bodies of dead Palestinians massacred in Deir Yassin, and the United States of America was the first country in the world to recognize it, and till today, US is the biggest supporter to Israel!

En av favorit stift fattas av israeliska talesmän, för att försöka motivera det pris som palestinierna betalas för förverkligandet av sionismen, är att lägga hela ansvaret för att priset på palestinierna själva. Deras vägran att acceptera Partition Plan för 1947 är den viktigaste ankare för detta argument. Premiärministern Benjamin Netanyahu kunde naturligtvis inte motstå att upprepa det i sin Bar-Ilan adress.

Men att upprepa detta påstående kan inte främja fred, eftersom det uttrycker en fullständig ovilja av israelerna att erkänna det höga pris som betalas av palestinierna för förverkligandet av sionismen. I sitt Kairo tal USA president Barack Obama kraftfullt uttryck för behovet av att erkänna detta pris.

Jag talar om det pris som betalas av palestinierna, inte bara för uppenbart orättvisa inslag av sionism (utvisningen av 1948, ojämlikheten mellan judar och araber i Israel och den pågående plåga för palestinierna i form av bosättningarna), jag talar om det pris som betalas för bara delar: upprättandet av en judisk stat i delstaten Israel.

Den sionistiska rörelsen bygger sin motivering av strävan att skapa en sådan stat på rätten för varje nation till självbestämmande, om judarnas historiska anknytning till landet Israel, och som dricks punkt, förföljelse av judarna i 19:e och 20:e århundraden. Det framgår av komponenterna i denna motivering att det inte var palestinierna som skulle ha betalat fullt pris för att förverkliga denna ambition.

Eftersom motiveringen talar om rätten till judarna, precis som alla andra nationer, till självbestämmande, då alla nationer och inte bara palestinierna borde ha delat kostnaden för att förverkliga denna rättighet. Och eftersom vi talar om en rättighet som är motiverade av att realiseras i delstaten Israel på grund av förföljelsen av judar i Europa, då den relevanta europeiska nationer ska ha uppkommit lejonparten av dess pris. FN Partitionsinställningar planen inte ge uttryck för detta. Därför, medan Partitionsinställningar planen var bara i princip, palestinierna, som var de enda som blivit ombedda att betala priset för skapandet av den judiska staten, hade skäl för att motsätta sig det.

Med andra ord, palestinierna var moraliskt motiverat att invända mot partition resolution trots dess rättvisa, inte på grund av dess orättvisor. Och vi var motiverade att acceptera partitionen resolution trots rättvisa i palestiniernas motstånd, inte på grund av dess orättvisor.

Den ständiga upprepning av det faktum att palestinierna vägrar att acceptera den Partitionsinställningar plan, i ett försök att göra dem ansvariga för helt oskäliga kostnader vi utdrag ur dem för konflikten är att blunda för de stora orättvisor som vi redovisade ut. Istället för att förstå sionismen på ett sätt som inbegriper erkännande för rättvisa för palestiniernas motstånd, även till dess bara delar vi förnekar rätten till detta motstånd för att skapa många orättvisa förutsättningar för sionismen.

Enligt min mening är det bara en förståelse för rättvisa mellan sionism som innefattar ett erkännande av rätten till den palestinska invändning, och endast palestinska erkännande av rättsväsendet i sitt motstånd mot sionismen som också omfattar ett erkännande av sin berättigade faktorer, kan leda till en stabil lösning av konflikten.

Ett yrkande av endera parten om bara sig själv, av en total unwillingless också se rättvisa å andra sidan, kommer att upprätthålla konflikten eller låta sin resolution att vara en som införts och instabila en.

Det finns ett intryck av att Obama uttryckt en förståelse för detta i sitt Kairo tal. Netanyahu gjorde precis tvärtom.

Chaim Gans “bok” A Just Zionism: På Morality av den judiska staten, “offentliggjordes förra året av Oxford University Press.

To mark the 61st anniversary of the ethnic cleansing of  Palestinian arabs by the Zionist settler state in 1948, commonly referred to as “Al Nakba” – literally “The Catastrophe” -, a group of Glen Waverley S.C students travelled up to the city to join thousands in showing their solidarity with the Palestinian people.

Zahran, Mark and Jimmy

Photo by Ali Hogg.

Photo by Ali Hogg.

Photo by Ali Hogg.

Photo by Ali Hogg.

Photo by Ali Hogg.

Photo by Ali Hogg.

Photo Translation: 61 Years since our land was taken from us. Our right to return will not fall with time, it lasts till we take it back.

In 1948, Britain ended its mandate over Palestine, and handed Palestine to Jews to declare Israel.

61 years have passed since we left our homes in Palestine, and we still insist our right to return.

Rally observes a minute's silence for the victims

Several hundred members of the Palestinian community along with supporters from all walks of life rallied at the State Library on Friday to mark the 61st anniversary of some see as the birth of the state of Israel, but others as the catastrophe that overtook the people of Palestine on that day. Also remembered was the ongoing struggle of Indigenous people in Australia, and the sufferings of Tamils in their homeland.

The rally began with an acknowledgment of Aboriginal ownership of the land, and a minute’s silence for the dead. There were several speakers, and a group of Palestinian dancers. Then a march to Federation Square, to join a vigil in protest at the current killings in Sri Lanka.

Links:
Palestine Solidarity Campaign

Tamil Community portal – Melbourne

Indigenous Social Justice Association – Melbourne

Some of the following images are included in a slideshow on YouTube:

Some of the banners and placards at the rally:

Palestine Solidarity Campaign

Swinbourne Student Union/Students for Palestine

LaTrobe University Students for Palestine

Monash Students for Palestine

Indigenous Social Justice Association - Melbourne

One protester was wearing this patch on her back

(Sondos Ismael was on board the SIEVX, which sank on 19 October 2001 on route from Indonesia to Christmas Island, with the loss of 353 lives. She survived, and was eventually reunited with her husband in Australia, but her three young daughter drowned. See http://www.tonykevin.com.au/TheTragedy.html)

Some of the speakers:

Hisham Mustafa of the Islamic Council of Victoria

The leaflet Hisham is waving is a key part of the campaign to boycott transport company Connex, which currently runs Melbourne’s train network and is tendering for a renewal of the contract. It has also won a contract for a light rail system connecting Jewish settlements on the West Bank – see the link to Dump Connex.

Pratheepan Balasubramanian

As already mentioned, the rally ended with a march to Federation Square, where it merged with a vigil held by the Tamil community. Pratheepan Balasubramanian spoke at the rally, tracing the history of the present conflict back to the end of British colonial rule and the creation of Sri Lanka (Ceylon) in 1948, the same year as the ‘birth’ of Israel.

Alison Thorne of ISJA (see above)

Here is the text of what she said:

On behalf of the Indigenous Social Justice Association — Melbourne, greetings! On the occasion of the 61st anniversary Al Nakba we stand in solidarity with the Palestinian people. We support this struggle as we support the Tamils, Maori, West Papuans and indeed all oppressed nations battling occupation, theft of land, suppression of culture and genocidal practices.

It is vital that we acknowledge that we too are standing on occupied land and that Aboriginal Australians experienced their own catastrophe in 1788.

Just as anti-Zionist Jews in Israel must take action to stop the atrocities of the Israeli State, every one of us has a responsibility to make the connections and integrate the struggle to win justice for Indigenous Australians into every aspect of our organising.

The apartheid state of Israel is not only a catastrophe for the Palestinian people, it is also a death trap for Jewish people who want to live in peace. Because there can be no peace without justice. And there can be no justice when Palestinian refugees have no right of return, live in crowded refugee camps and have their miserable fragments of territory divided by an apartheid wall, Zionist settlements and roads and restrictive checkpoints.

And there can be no peace in this country built on the theft of Aboriginal land when Aboriginal people continue to die in custody, have their incomes quarantined, see their languages disappearing, die too young and live in overcrowded and poorly maintained homes.

But what we do really does make a difference. When we build international multi-racial coalitions, draw the links and challenge land theft and occupation we are a force to be reckoned with. And our message must be clear — without real justice, there can be no damn peace!

Before the march set off, a group of Palestinian dancers took the ’stage’:

Dancers

Dancers - another view

On the march:

On the march

Connex again

At Federation Square, where the Tamil vigil is in progress:

Tamil vigil at Federation Square

Looking down at the combined protests

Fiesta Shalom, as the name suggests, is a street festival aimed at bridging Latino and Jewish cultures. It will be taking place this Sunday in Boyle Heights in front of the historical breed street synagogue but Quetzal, the seminal East Los Angeles band, won’t be there. It’s not that they weren’t invited. In fact they were.

However, as the band members claim, when they were originally asked to perform they weren’t informed that Fiesta Shalom was sponsored by the Israeli Consulate of Los Angeles – a site of protest and civil disobedience during the three week assault on Gaza in late December – early  January. Furthermore, the event was billed to celebrate the 61st anniversary of the founding of the state of Israel – which Palestinians mark as al-Nakba or “the catastrophe.”

Issuing a public statement, Quetzal gave numerous reasons as to why they felt it obligatory to pull out from performing at Sunday’s Fiesta Shalom including: “Decades of Chican@ solidarity with the Palestinian people and their struggle for Self-determination” and  “Decades of solidarity with the non-zionist, non-imperialist peace-loving Jewish community.” (Sunday’s playoff game 7 between the Los Angeles Lakers and the Houston Rockets was not listed) News of the band’s decision hit social networking sites, the progressive blogosphere and even an interview with Quetzal Flores was conducted on Pacifica’s Free Speech Radio News.

{I’m just glad the story hasn’t been picked up and distorted on that one infamous website that portends to be the voice of la raza or its radio mouthpiece that has now since disappeared…thankfully!}

Anyway, the band has even recorded a protest song called “Intifada,” from their current residence in Seattle, Washington where it is rumored that they are working on an experimental grunge-jarocho project!

Knesset Speaker Reuven Rivlin (Likud) kräver en grundläggande förändring i relationerna mellan judar och araber i Israel, uppmana grundandet av en “true partnership” mellan de två sektorerna, som bygger på ömsesidig respekt, absolut jämställdhet och hantering av de särskilda behov och unika karaktär av var och en av sidorna. “

Rivlin förväntades säga allt detta i en adress kan levereras i presidentens bostad i Jerusalem på måndagen. I sitt tal Rivlin var att säga att “upprättandet av Israel åtföljdes av mycket smärta och lidande och ett verkligt trauma för palestinierna (till stor del beror på kortsynthet av den palestinska ledningen). Många av Israels araber som ser sig själva som en del av den palestinska befolkningen, känner smärta av sina bröder i hela gröna linjen – en smärta de känner att staten Israel är ansvarig för. “

“Många av dem,” Rivlin, säger möter rasism och arrogans från Israel är judar, den ojämlikhet i fördelningen av statliga medel inte heller bidra till någon extra kärlek. “

Enligt Rivlin, Israels arabiska befolkning “är en oskiljaktig del av det här landet. Det är en grupp med en hög grad definieras delad nationell identitet, och som kommer att för alltid vara, som ett kollektiv, en viktig och integrerad del av det israeliska samhället.”

Rivlin anmärkningar att de flesta av Israels arabiska invånare vägrar att acceptera idén om att staten Israel är det hem till det judiska folket, och tillägger att några av de arabiska ledarna i Israel ansluter sig till Israel värsta fiender, och hetsa mot den.

“Den arabiska befolkningen är en oskiljaktig del av vårt hemland, tillägger han dock att säga att” vi, judar, måste sända ut ett tydligt budskap om att det är uppenbart för oss att vårt hemland är deras hemland, och att vi avser att leva tillsammans med dem, och att vi avvisar alla krav på att tvingas invandring eller ens utvisning. “

“Den något EU-målet att de flesta av oss har – att leva med en sionistiska minoriteten som sjunger hymnen med mousserande ögon – inte kommer att bli verklighet i vår Mellanöstern” Rivlin planerat att säga. “Vi kan inte låtsas, eller hoppas att våra grannar kommer att försvinna, även om vi stänga fönstret. Dessutom får vi inte göra det! Vi måste se dem som de är och berätta för dem att vi accepterar dem som de är och att vi söker ett verkligt partnerskap med dem. “

Ref: Haaretz