Om sisådär en vecka fyller jag år. Jag tycker att födelsedagar är väldigt viktiga. Det är den enda dagen på hela året som bara är min; inte så mycket för presenter och uppvaktning (fast jag varnar dig Fredrik, en repris på förra året och du får rejält på nöten) som för att uppmärksamma sig själv.

Jag brukar ta ledigt på min födelsedag och göra sådant som jag själv gillar; en god frukost, en ansiktsbehandling, lunch på stan eller bara läsa en bok.

Så hade jag tänkt även i år men det blir nog ändrade planer. Just nu är det inte så mycket som uppskattas – mat, dofter, beröring går alla bort. Kan jag jobba och fungera utan att kräkas hela tiden blir nog det den bästa presenten.

Och åldern? Ålder är bara en siffra som jag väljer att betrakta helt godtyckligt. Så välkommen att fortsätta hälsa på hos Livet runt 30…5 men vill ni prompt veta så är det snart 35+1.

Idol 2009 närmar sig sitt slut. Det var ett starkt startfält som hade sållats fram i höstas och under veckorna som gått har fler och fler fått lämna tävlingen. Nu återstår bara tre och i mitt tycke är det de tre bästa – Calle, Erik och Tove.

Det är riktigt spännande inför semifinalen och finalen de närmaste två fredagarna. Det känns som att det kan gå hur som helst och alla tre är värdiga vinnare. Men jag tror på Tove.

För att kunna kallas idol räcker det inte med att vara en bra sångare. Det gäller också att ha det rätta självförtroendet, utstrålningen, scennärvaron och publikkontakten. Det handlar kort sagt om att ha scenen som sitt naturliga element.

Tove har allt det där och dessutom massvis av charm och attityd. Och hon lyckas alltid pricka helt rätt med scenkläderna. Men det är klart – allt klär en skönhet, brukar man ju säga. Hennes svagaste insatser i tävlingen har mest haft att göra med olyckliga sångval. Men för det allra mesta har hon hittat rätt även där.

Härom veckan sjöng hon Sandie Thom’s I wish I was a punkrocker, först a capella och sen bara ackompanjerad av trummor och lite kör. Det var en musikalisk högtidsstund som gav mig rysningar. Jag tänkte bara “världsklass” och kände på mig att den här tjejen kan gå hur långt som helst. 16 år och redan en fullfjädrad artist!

Därför hoppas jag på att Tove blir årets idol. Eller som Agneta Sjödin en gång sa: “Jag håller alla tummar jag har”.

Tänk vad tiden den går fort, det var inte så länge sedan jag gick och utbilda mig, åtminstone så känns det så, men verkligheten är att det var mer än 15 år sedan jag avslutade min utbildning som grafisk designer. Idag är det sista dagen som jag är 40, imorgon blir jag 41 år. Det är lite skrämmande när man tänker på det, jag känner mig inte som 40, utan snarare som 20. Det är kanske sant som en del säger att man blir inte äldre än man gör sig, undrar i så fall hur gammal eller ung jag gör mig. Jag hoppas på att leva minst 40 år till, för jag älskar livet och det är spännande att leva. Det känns som om jag har mycket kvar att göra, visst, jag har problem med min rygg, m.m, men jag tänker inte låta det hindra mig för att ha roligt och göra nya spännande saker i livet, det gör det kanske lite svårare, men man måste ju leva ändå. Idag så ska jag bara njuta av att vara 40, tror jag kommer att ha en ganska så lugn dag, men man vet ju inte, dom senaste dagarna har jag haft besök nästan varje dag, det kanske blir så idag också. Det som känns lite tungt med att fylla år imorgon är att jag måste gå upp tidigt, typ halv åtta och anledningen till det är att vi i ledargruppen för Thomaskyrkan ska träffas hemma hos mig för att prata om sådant som är på G i kyrkan. Jag är ingen morgon människa så det är nog den sämsta födelsedags present jag fått på länge, jag får hoppas att dom, alltså dom andra ledarna bjuder mig på en tårta eller så. Nu är det bara på förmiddagen som vi träffas, hela eftermiddagen kvällen har jag inget speciellt för mig. Det kan vara så att jag får besök under dagen.

Ta en titt på denna video, som börjar med inomhusfyrverkeri för att sedan gå över i en upptempo lovsång. Det hade varit riktigt coolt att va på plats, men kan man inte vara där så får man nöja sig med att titta på videon, och det är inte så illa det heller.

.

Unhindered Live – We Shine

.

We shine, we shine, with the light of god
And when we speak, we speak with words of love
And when we dance, we may get a little wild
Cause we’re the people of god, yeah, the people of god

When we sing, we sing, the angels’ songs
The ones they’re singing around the throne
We worship the king with everything that we are
Cause we’re the people of god, yeah, the people of god

Now is the time for the people to rise
Lift up a shout, everybody cry out
Raise your voice, shout out a noise
Dance a dance of joy

We are the redeemed
We are the ones who are free
And we belong to Jesus
We are now alive
And in this world we will shine
We belong to Jesus

Where the spirit of god is freedom reigns
So come on, come on throw off your prison chains
We’re liberated by a king only freedom remains
For the people of god, yeah, the people of god

We’re living in a kingdom that will never end
Living in the power that defeated sin
So come on everybody let your praise begin
Cause Jesus is alive and he’s coming again

Now is the time for the people to rise
Lift up a shout, everybody cry out
Raise your voice, shout out a noise
And dance a dance of joy

We’re going into all the world
Carrying the light of Jesus
And we shine, we shine
In the darkest place we shine

Now is the time for the people to rise
Lift up a shout, everybody cry out
Raise your voice, shout out a noise
And dance a dance of joy

.

Ha en trevlig dag!

]]> http://karpstryparn.wordpress.com/2009/11/09/in-memorian-weine-berg/ Mon, 09 Nov 2009 21:42:06 +0000 karpstryparn http://karpstryparn.wordpress.com/2009/11/09/in-memorian-weine-berg/

Jag har snart levt i otroliga 45 år. Och även om jag stundtals kan känna mig urålderstrött, och lika ofta som om livet just börjat, har jag svårt att identifiera mig med just åldern 45. Det är liksom inte siffror som passar mig, inte ens eller ännu mindre om man vänder på dem.

Undrar om det är för att jag tvingades mogna tidigt som jag sedan bara blivit allt barnsligare? Eller upplever alla sig som världsvisa vid sjutton för att sedan bara bli mer förvirrade och tramsiga med åren?

Trettio var en bra ålder. Jag hade gärna stannat där ett tag. Och det har jag väl gjort också, mentalt. Inte är jag klokare nu än då. Möjligen lugnare. Eller om man vill kalla det tröttare.

Det jag sökte efter då letar jag fortfarande efter. Och det var samma vid femton. Jag må ha haft olika namn för min längtan, men riktningen är densamma.

Undrar om det kommer att så förbli de år jag får leva? Kommer jag att nånsin känna mig som 45? Eller 54? Vuxen…

Och kommer längtan att nånsin finna en hamn?

Egentligen borde jag kanske inte skriva om Johan här. För Johan är nämligen inte ett offer för relationskrisen. Det tror jag inte i alla fall, men det kanske är för tidigt att säga säkert ännu. Det är väl först om han står där om några år med ytterligare en sprucken relation och en önskan om ett alltmer ouppnåeligt familjeliv som man kan uttala sig i den frågan. Men jag ser att Johan deltar i kampen. Kampen mot tiden och kampen för att behålla kärleken. Johan är en klassisk seriemonogamist. Han har inga problem alls att hitta tjejer och inte heller några problem att satsa och att gå in helhjärtat i relationer. På så sätt är han väldigt oförstörd. Johans relationer löper på utan något anmärkningsvärt gnissel. I ungefär 5 år. Det verkar vara en magisk gräns för Johan, give or take ett år eller två. Sedan slår tjejerna bakut. Då orkar de inte längre, då vill de ha sin frihet och inte längre styras av Johan. För på något sätt verkar det alltid bli så, att Johan styr lite för mycket. Vi har pratat mycket om det och han försöker verkligen att ändra på detta beteende, men faktum kvarstår att Johan är en viljestark och bestämd person och det är en ganska tuff utmaning att försöka rucka på Johans åsikter och idéer. Hans tjejer orkar inte alltid ta den matchen och istället gör de som Johan vill. Men 5 år senare tröttnar de på det och vill göra som de själva vill igen. I dagsläget är Johan 35 år och i en stadig samborelation. När jag träffar honom ser jag att han har åldrats lite. Jag hoppas för Johans skull att han verkligen får sin familj den här gången. Att allt går enligt plan och att Johan vinner den enda matchen som är viktig att vinna. Att Kärleken vinner. Om 5 år är Johan 40. Och hans relation har passerat det magiska 5-årsstrecket. Jag hoppas att kärlekslaget vinner den här matchen.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, monogam, kärlek, humor, familj, funderingar, vardag, personligt

Det är inte undra på att man fortfarande känner sig som en tonåring ibland. Det har ju faktiskt inte hänt så mycket egentligen. När jag var liten läste jag en bok som hette ”Momo – eller kampen om tiden” och nu läser jag en artikel som heter ”Mamma – eller kampen om tiden”. Nej, okej då, jag läser ingen sådan artikel, men jag kunde ha gjort det. Det är gott om kvinnor som är 30+ därute som börjar känna hur tiden rinner iväg och som undrar hur de ska hinna med att få barn. I vissa länder struntar de i det. Som i Italien, där barnafödandet är lägst i Europa. Eller kanske till och med i världen. 1,3 barn klämmer de ur sig där i snitt. Det handlar givetvis inte bara om relationskrisen, utan om hur samhället i stort ser ut och det faktum att vi vill hinna med så mycket annat nu innan vi skaffar barn. Men våra kroppar har ännu inte kommit ikapp oss och sätter stopp innan vi själva ens kommit så långt att vi har tid att tänka på barn. Och innan vi känner oss mogna nog att faktiskt ta hand om någon annan än oss själva. Jag ser bara på min syster. Hon är 29 nu och har precis börjat jobba. Fram tills nu har hon rest och pluggat. Rest igen och pluggat igen. Och hennes pojkvän har flyttat och pluggat och doktorerat. Nu har hon fått jobb, men i andra ändan av landet, så nu får de veckopendla. Hennes kille är 31. De har varit tillsammans i 13 år, så det rör sig knappast om någon relationskris i deras fall. Men några barn hinner de inte med än på några år i alla fall. Nu börjar ju karriären. Och de är ju knappast ensamma i den här sitsen. Alltfler får barn allt senare i livet och genomsnittsåldern på förstföderskor pressas stadigt uppåt. Så vad är lösningen? Såg på TV att några kändisar fryser sina ägg. För att plocka ut dem ur frysen några år senare, när de är redo. Man kan frysa dem både befruktade och obefruktade tydligen. Själv håller jag mig än så länge till vanliga kokta eller stekta frukostägg medan jag sitter här och funderar på barnfrågan. Kanske är det vi som måste planera om våra liv istället? Istället för att pressa våra redan stressade kroppar alltså. Eller så är frysningen faktiskt en ofarlig och praktisk metod för oss att använda i det moderna samhället? Innan den biologiska utvecklingen hinner ikapp oss och de fertila åren senareläggs på naturlig väg. För det tar ju ett tag. Hursomhelst tycker jag att vi alltid måste ha respekt och vara lite försiktiga när vi går i närkamp med naturen på det sättet. Det är lite läskigt. Och det är inte omöjligt att det slutar med att det bara blir äggröra av alltihop.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om humor, barn, gravid, mamma, ägg, kärlek, relationer, singel, funderingar, personligt

Jessica ringer och är deppig. Jessica är precis som jag ett av relationskrisens offer och har sökt Kärleken hela livet. Visst har hon trott att hon har hittat den ibland, men i slutändan visade det sig att det bara var ytterligare en övergående relation och inte Mannen med stort M. Inte Han. Inte Kärleken. Men nu har hon ju hittat dansken. Dansken kanske inte är den man som Jessica trodde att hon skulle leva med, men han är en bra man med hjärtat på rätta stället och Jessica och dansken är kära. Det är många saker och många känslor som går upp och ner i Jessicas liv, men en sak har hon bestämt och det är att hon ska vara med dansken nu. Kanske inte till den dagen hon dör, men i alla fall i några år. Och det är Han. Han som får bli den viktigaste mannen i hennes liv, han som får bli far till hennes barn. För Jessica har alltid vetat att hon vill ha barn. Och det är därför hon känner en viss stress nu vid 37 års ålder att faktiskt hitta Kärleken. Hon och dansken har pratat om detta och han förstår henne. Så långt var ju allt frid och fröjd. Men så säger plötsligt dansken en dag att han inte vet om han verkligen vill ha barn igen. Han har ju redan en vuxen dotter och nu känner han sig för gammal för att börja om. Jaha. Jessica faller ihop av ren utmattning. Och så ska dansken fundera lite. Och vill inte han börja om, så blir det Jessica som får börja om. Då får hon ge sig ut igen. I den långdragna jakten på Kärleken.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om ålder, barn, kärlek, relationer, dejting, personligt, funderingar, vardag, singel

Jag är 37 år. Det vet jag för att det står det i mitt pass. Det står när jag är född alltså och när man räknar hur många år sedan det var, så inser man snabbt att det är just 37 år sedan. Men det finns inget annat sätt att veta det. Okej, ni kanske ser det på mina rynkor, men man är trots allt ganska blind för sådant själv. Man ser inte riktigt förfallet på samma sätt när man har nöjet att se sig själv i spegeln varje dag. Hursomhelst råder det inga som helst tvivel om att jag känner större gemenskap med de tusentals studenter som springer runt på gatorna i staden där jag bor än med de 42-åriga gubbarna och tanterna som bor i villorna här utanför. Nej okej, de är förstås inte gubbar och tanter, men ni förstår poängen. Jag lyssnar på studenterna, undrar vart de går ut någonstans, undrar om jag också ska gå dit någon dag. Jag snackar mode med min 17-åriga brorsdotter och funderar på att köpa en likadan MC-jacka som hon också vill ha. Visst inser jag att jag är äldre än henne, men hallåå, 20 år äldre!? Knappast. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det är tänkt att man ska se sig själv som vuxen. Är det någon som gör det? Jag skulle gärna vilja göra en undersökning för att faktiskt ta reda på hur många som känner sig vuxna. Jag börjar med att fråga min bror. Min bror har trots allt tre barn, två sommarstugor, bil och ett seriöst jobb. Han måste ju vara vuxen. Han säger att han oftast känner sig som 22 år. Ibland kan han känna sig som 35, men det är sällan. Bara korta stunder. Och definitivt aldrig som 41, vilket är just vad han är.

Jag hör studenter som pratar om att de precis har fått extrajobb. Så jag tänker att jag ju också måste kunna få ett nytt jobb. Vad jag inte inser är att de har 6 månaders tidigare arbetslivserfarenhet och jag har 20 år. Vi söker inte direkt på samma marknad om man säger så. Fast det är klart, om jag inte hittar ett roligt jobb kan jag ju alltid börja plugga igen. Med mina vänner studenterna.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om personligt, funderingar, humor, studera, ålder, vardag

Inte nog med tunnhårighet, fotsvamp och divertikulit, alltså.

Published by

Original source : http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/joha…

Det er lov å drømme litt. Jeg drømmer om eget hus. Et lite koselig hus med rødt tak og hvite vegger, sånn som dette:

Drømmehuset ser noe ut som dette fra boligpartner.no.

 Jeg skal bo slik til at jeg kan se havet. Jeg MÅ se havet.

Jeg skal bo i et slik hus en dag. Gammeldags men likevel moderne..

På Hitra så klart:)

Jeg skal anlegge grønne fingre slik at jeg kan stelle med alle de fine blomstrene som jeg skal ha ute i hagen min, også skal jeg så klart ha veranda.

Nostalgisk, men moderne. Ja, her skal vi bli gamle sammen Torbjørn!

Måste man älska barn för att få vara förälder? Räcker det inte med att älska sina egna?

När jag var 17 kändes det otänkbart att sitta ute i en betongförort och snyta barn. När jag var 20 kändes det helt annorlunda. Då var det bara betongförorten som kändes fel. Snoriga barn var bara välkomna så vi flyttade till Dalarna och snöt barnen. Två som föddes i Mora och efter drygt två år i landsförvisning fick vi nog och återvände till stan.

Jag tror att tanken med 9 månaders graviditet är just att man ska få tid att anpassa sig till den nya situationen. Och det lär säkert Katrin Zytomierska också göra. Hon blir nog 20 endera dan, hon också.

Muestra de la veta del aliso

El aliso es una de las maderas más usadas en la construcción de cuerpos de guitarras y bajos eléctricos debido a su poco peso (aproximadamente 2 kilos en un típico cuerpo ”stratocaster”) y sus buenas características sonoras. Se trata de una madera procedente de un árbol bastante común, sobre todo en América del Norte (lugar de procedencia de muchas compañías de fabricación de instrumentos) y de ahí su bajo precio. Pero no hay que asimilar precio bajo con un mal material. Por ejemplo, el aliso es uno de los materiales más usados por Fender en la fabricación de sus instrumentos, y Fender ha demostrado ser una muy buena marca hasta el momento.

Si bien no destaca en ningún registro sonoro su sonido es altamente equilibrado, con unsa buena dosis de graves, medios y agudos por lo que se convierte en un buen material para muchos estilos distintos. Estéticamente tiene un color claro con pocas o ninguna veta profunda en la madera. Aunque a través de algunos lijados y demás se puede remarcar esta veta por cuestiones estéticas

El aliso se usa tanto para la fabricación de cuerpos como para tapas por lo liso que es. Queda muy bien con un acabado tipo “sunburst” (un color que degrada en negro) o un color solido. Sin embargo, el aliso no se usa para la fabricación de mástiles ni diapasónes.

Estos son algunos ejemplos de guitarras que tienen cuerpos de aliso, destacando la Fender Stratocaster hecha bajo las especificaciones de Billy Corgan (guitarrista y vocalista de los Smashin Pumpkins).

Instead of turning their normal yellows and oranges, the leaves of many of the deciduous trees in Alberta were caught in a freeze and died, turning them brown.

It has been a strange autumn here in central Alberta. The leaves that normally turn colors and fall to the ground have been reluctant to do so. Now, Alberta is not especially noted for its fall colors but we do have them, mostly yellows and oranges with some red and purple thrown in. Of course, these come from our deciduous trees, mostly balsam (Populus balsamifera) and aspen poplar (Populus tremuloides); but also birch (Betula spp.), as well as shrubs such as willow (Salix spp.) and alder (Alnus spp.) among many others.

Because we are in the northern half of the northern hemisphere, we have short growing seasons, and normally trees start to turn to their fall colors beginning in late August to perhaps mid-September (central Alberta). The turning of the leaves is when the trees shut down the physiological processes that turn sunlight energy into food energy. This process, called photosynthesis, is accomplished via the green compound, chlorophyll, which dominates the color of most leaves during the growing season. Unlike most coniferous trees (spruce, pine) that maintain their green color and photosynthetic properties year around, deciduous trees shut these process down during the cold and short days of winter. The leaves (needles) on coniferous trees are able to protect themselves from freezing using an anti-freeze-like chemical, those of deciduous trees are not. So, the chlorophyll is allowed to degrade, revealing the other colors in the leaves before the leaves are dropped. But why are our deciduous trees so late in turning color this year?

I put that question to Dr. Janice Cooke of the University of Alberta’s Department of Biological Sciences. She reminded me that the change of color in trees is determined by day length and temperature. In other words, as the day length shortens, the trees begin to prepare to abandon their leaves. However, if the weather continues to be warm, the abandonment processes are suspended, which if you think about it, is a good strategy. Why shut down making food when you are not under the threat of freezing? Of course, temperatures do eventually fall and the colors change and the leaves drop. However, this year the delay in the drop is the longest in the memory of most people.

As described by Dr. Cooke, “We had a particularly warm September, right up to about Sept. 27. The warm days, but especially the warm overnight temperatures of mid-September, caused a delay in senescence (aging) and leaf color changing. Mainly, the trees were continuing to photosynthesize, and so they needed their chlorophyll. As such, the chlorophyll was not degraded, thus not revealing the colors of the other pigments.”

“Unfortunately for the deciduous trees,” she continued, “we had a wild swing in temperatures in a short time span.” In a nutshell, daytime temperatures in the 30s (C, 80s F) in late September suddenly dropped to -10°C and below on October 1. “This rapid change in conditions did not allow the plants much time to begin the autumn senescence process or even begin the cold acclimation process correctly. As a result, the hard freeze of 
-10°C and colder that we experienced in the first couple of weeks of October actually froze many of the leaves before they had assumed their fall colors.”

As a result, we have a situation where some of the trees have turned color and started dropping leaves, while others remained green until the freeze. Since that freeze, the leaves have thawed in more moderate weather and instead of turning yellow or orange, have turned brown and the autumn forest looks a lot duller than we are used to. Unfortunately for these trees, they were not able to recycle the nutrients in the leaves that they normally do during the color change process. Thus, in the coming spring, these trees will have less nutrients to begin their spring leaf production and other life processes, and could become quite stressed. To compound the situation according to Dr. Cooke, the drought that we have been experiencing has caused the trees to produce and store a lot less energy over the summer than they normally do.

The bottom line is that we have a lot of stressed trees overwintering this year and there could be some significant changes in the forest come spring.

So, what’s wrong with that?

www.donmeredith.ca

Judith Z. Miller is Profiled on the Fractured Atlas Blog: http://www.fracturedatlas.org/site/blog/2009/10/16/featured-member-judith-z-miller/

Written September 15, 2009 – updated October 14, 2009
Sitka Alaska

A moody day in Stika © Judith Z. Miller, 2009

I’m back at the library in Sitka Alaska, on a gray, windy day. I gaze out through the huge picture window, looking over a gray choppy Sitka Sound, surrounded by gray and green tree-covered mountains. Who knew that there were so many shades of gray – and so many different ways the  mountains could appear in these varying shades of light? I watch in awe as the light changes, and as wind-surfers speed by, at what seems to be dangerously fast speeds.

I feel a great sense of accomplishment today, as I’ve FINALLY finished my HAND CARVED MASK – the reason for my voyage from BROOKLYN NEW YORK,  across the United States, and waaaay up NORTH to SITKA ALASKA, this beautiful little town of 8,600 people, nestled between the mountains. I’ve been studying in residency with prolific TLINGIT master woodcarver TOMMY JOSEPH at the Southeast Indian Cultural Center, housed inside the Sitka National Historical Park. I’ve been studying with Tommy with the help of a Development Grant from Fractured Atlas <http://www.FracturedAtlas.org>.

Master Tlingit Woodcarver Tommy Joseph, working on mouse helmet, with another of his masks in the foreground

Tommy’s FORMLINE ART is astounding: beautiful, balanced, fierce – his masks, helmets and totems surround me in the studio and in the park – it’s inspiring (and daunting!).

Helmet - by Tlingit carver Tommy Joseph

If you’ve been following my blog, you may remember from the two previous posts that my vision for this HAND CARVED  MASK was inspired by a DREAM.

During my first day in the studio, Tommy asks me what I want to carve. My immediate response is to make a mask in honor of “ZULI,” my dearest animal companion, a Great Dane, who passed away 2 years ago in May, just a few days prior to her 12th birthday.

"Zuli" The Greatest Dane

I miss Zuli every day, and want to keep her powerful, protective and loving energy near me – so I propose making her the subject for my project. Tommy says it’s a fine choice … But I’m not completely convinced it’s the right choice.

DREAMING MY ART

That night, wanting to devote my work to my deepest inspiration, I decided to let my dream consciousness help me decide what to carve.

I set an intention before I go to sleep: I WILL DREAM MY MASK.

I wake up in the middle of the dark Alaskan night from a intense dream:

A strong, handsome black man is standing outside of a building gazing up into a large picture window where two other BEAUTIFUL, NAKED, BLACK MEN ARE MAKING LOVE. He watches intently; HE LONGS TO BE WITH THEM – to express his love and attraction for other men – but he can’t allow himself. His desire is powerful, but he has internalized society’s judgments; he simply can’t allow himself to live out his desires.

In the dream, I walk inside a large auditorium, also in the same building, just below, perhaps, where the men are making love. I see, floating before me in the air, SHEETS OF MUSIC – beautiful hand-penned scores, balancing, floating in the air. I grasp one, and as I do, it BURSTS INTO SONG – I hear a soaring OPERATIC ARIA. I see other sheets of music around the auditorium, floating gracefully as if blown by a gentle wind, and each one is another beautiful song – an aria COMING TO LIFE from the written page. The entire auditorium is filled with magnificent WOMEN’S VOICES in operatic song emanating these pages.

I know this music is the UNEXPRESSED DESIRE of the man who could not allow himself to express his love physically – TRANSFORMED INTO ART.

I WAKE WITH INSPIRATION.

I ponder to myself … I want to create a work of art that merges this mans’ struggle with my own – after all, THIS IS MY DREAM. I think about the artwork I’ve created in the past 10 years — my work to date has been focused on transforming my inner struggles and those that affect me from the outer world, carved into the TRUNKS AND ROOTS OF TREES to become what I call “SACRED STAFFS,” …

"AfterGlow" tree trunk & roots, with mosaic tiles, crystals, garnets & paper © Judith Z. Miller 2009

… and drawn into “SPIRITUAL SELF PORTRAITS.”

"Golden Fingers" © Judith Z. Miler, 2009

Since my youth, although identifying as female and lesbian, I’ve also experienced a strong sense of being psychically BI-GENDER as well. This is a long and complicated story that I won’t go into here and still don’t fully understand — and it’s something that I both struggle with and thoroughly enjoy. Also, especially with my recent self-portrait drawings, I’ve been exploring a sense that my spiritual body inhabits many cultures and histories unknown to my waking consciousness. I want to include all of these elements, through the images of the dream, in my mask.

As I sit in bed in THE DARKNESS OF NIGHT, I imagine a face, HALF WOMAN (myself) – AFRICAN AMERICAN MAN (the man in the dream). I see the center of the forehead, the “THIRD EYE” as a circle filled with a MUSICAL NOTE. The nose is CAUCASIAN/”Caucasoid“ on one side and AFRICAN/“Negroid” on the other. The face smiles on one side, and contorts down and then up the other – pearly teeth glistening – and in the middle of that mouth, a PHALLUS protrudes. Below the mouth, a “goatee” in the shape the gay/holocaust upside down triangle – an image still powerful today of that extreme oppression of sexual identity — the male side of the goatee filled in with hair and the female side only painted pink, as was the original patch that homosexuals were forced to wear. I imagine that the eyes, like my favorite mask from Tommy’s book collection, are Asian/”Mongoloid.”

Tlingit Mask, artist unknown

BUT … HOW TO ACTUALIZE MY DREAM FROM A LOG OF WOOD? How do I create a work of art that can hold a candle to Tommy’s masterpieces?

Tommy Joseph with his masks & helmets

From THIS?

The Log of Alder Wood I will use for my mask

OY!

When I get to the studio the next day, I rough out the sketch of what I imagined in the middle of the night from my dream.

Preliminary Drawing for Mask © Judith Z. Miller 2009

… and then I do a very rough drawing on the de-barked LOG OF ALDER

We make the first cuts with an ancient Native American tool called an ADZE

I’ll  jump a number of days to August 29th, where I’ve used the ADZE, gouge and carving knives to rough out the forehead, eyes, cheeks, nose & mouth areas.

Mask: August 29th, 2009

… And a few more days to August 31st, where the features begin to become defined and a human form begins to take shape.

Mask - August 31, 2009

… on to September 3rd, after defining the forehead and carving the music symbol, defining the eye area & nose – and doing lots of sanding.

Mask - September 3, 2009

.... in today’s post I’ll JUMP  to the last entry on my previous post (dated September 7th), the Mask of September 6th, which showed my project at this stage:

September 6, 2009

Working in the Studio

… and now, moving on since that last entry, to September 8th, after days of sanding, where I begin to add the layered elements: the hand-sawed ABALONE SHELLS for teeth, the BEAR FUR for eyebrows, and the rough cut of a WOODEN PHALLUS, and drill holes to insert human hair into the PINK TRIANGLE (goatee) …

Mask, September 8 © Judith Z. Miller 2009

Judith Z. Miller working in Tommy Joseph's studio, Sitka Alaska

I glue on the BEAR FUR and make holes in the wood for the BEARD, made from human hair, paint the MUSIC SYMBOL on the THIRD EYE and the PINK TRIANGLE (which will serve as a goatee on the male side), begin to carve the PHALLUS, and saw and insert the ABALONE SHELL EYES …

I’m feeling very excited as I move on to the FINAL TOUCHES: I sand and paint the HEAD OF THE PHALLUS and cut and insert a tiny MIRROR at the tip, along with mirrors in the pupils, I wrap the little sticks with embroidery floss so that the female side will have hair just like mine,  I glue little pieces of HUMAN HAIR together and insert them into the PINK TRIANGLE (goatee) on the right (Male) side, I place PEACOCK FEATHERS where they will be inserted when I travel back to Brooklyn and paint the entire mask with WALNUT OIL … and low-and behold, my FINISHED MASK!!!

The “FEMALE/Asian/Caucasian” side, complete with my dimple

Here another image of the completed project, the “MALE” side of the mask:

The Completed Mask - as seen in the front page of The Sitka Sentinel, September 17, 2009 photo by James Poulson

Master Carver Tommy Joseph & Judith Z. Miller Southeast Alaskan Cultural Center, Sitka National Historical Park, Sitka Alaska, 2009

Sitka Sound © Judith Z. Miller, 2009

I’ll write more when I return to Brooklyn  … but for now, I’ve just got to go OUTSIDE before it’s pitch dark, so I can take in the incredible beauty around me.

Russian Church, Sitka Alaska © Judith Z. Miller 2009

I wish you potent dreams and creative expression!

With special thanks to master carver Tommy Joseph, for his patience, attention and generosity, and to Fractured Atlas for the support of my work.

Judith Z. Miller
aka Artist Soul Speaks

PS I hope you’ll visit my two previous posts dated August 28 & September 7th for more, including images of Sitka, Tommy’s handmade tools, beautiful examples of formline art, and more details on the mask-making process.

http://www.zamo-zamo.com

http://www.zamo.etsy.com

Midtlivskrisen er betegnelsen for en overgangsperiode eller et vendepunkt i et livsforløb, ofte omkring 40-50 års alderen.

Krisen kan være udløst af karriere, samlivsforhold, kropslige ændringer eller sociale begivenheder.

Midtlivskrisen omfatter oftest dybt personlige refleksioner over det hidtidige livsforløb set i forhold til de muligheder, der ligger foran én.

I terapi og coaching taler vi sammen omkring livet og hvad krisen har af indflydelse på dit liv og din tilværelse. Vi belyser krisens historie og prøver at finde nye veje for dit fremtidige liv og de muligheder der er.

Kontakt os for en uforpligtende snak omkring terapi eller coaching på 23397673 eller kontakt@spiritandmind.dk

Terapi og coaching koster 250 kr for første time (60 minutter) og 300 kr for efterfølgende timer. Det gives 20% rabat til førtidspensionister og efterlønsmodtagere, prisen er da 200 kr for første time og 240 kr for efterfølgende timer.

Klik her for yderligere information på Spirit and Mind ApS’s hjemmeside

Torrt, tunt hår och håravfall

Published by

Original source : http://www.aftonbladet.se/plus/article5957767.ab…