Folkpartiet de “liberala” visar framfötterna och garanterar ytterliggare en garanti. Märk ordvitsen. Ja, det är meningen att vara lite skämtsam. Dessa garantier som regnar över oss borde ju onekligen båda gott, tänk att kunna vara garanterade så mycket; frågan som uppstår, kan vi lita på garanten?

Först vill jag bara påpeka att givetvis bör äldre par få avsluta sina liv tillsammans. Har man påbörjat ett liv ihop med någon bör man även få avsluta det tillsammans. Däremot blir jag alltid lika förvånad över hur kritiken riktas. Läs citatet ur artikeln:

“I dag är det upp till kommunernas goda vilja om makar får fortsätta bo tillsammans när en make inte längre kan bo kvar hemma. I vissa kommuner finns möjligheten för par att fortsätta bo ihop, även när endast en av makarna har biståndsbeslut, men i många fall nekas livskamrater möjligheten att fortsätta leva tillsammans. I flera kommuner har under senare år en diskussion därför väckts kring en så kallad parboendegaranti.”

Idag är det alltså upp till kommunens goda vilja om par ska få dela ålderdomen på vårdhemmet. Genom de föreslagna garantierna måste vi alltså lita på att staten verkligen upprätthåller vad de lovar. Frågan för mig blir då; är man ens beredd att ge staten en sådan makt, att den kan avgöra om jag får leva ihop med den jag älskar innan jag lämnar jordelivet?

Sådana beslut är alltför viktiga för att läggas i statens händer och förlita sig på deras goda vilja. Vad ska vi då göra? Ge individen, människan makten att besluta detta! Genom avregleringar och sänkta skatter kommer människor att själva få avgöra dylika beslut. Privata vårdhem kommer med all säkerhet att inrättas som är specialiserade för just parboende.

Med detta system behöver vi inte oroa oss i ålderdomen över vem det är som styr avslutet av våra liv. Givetvis är detta resonemang gångbart på i princip allt där vi förlitar oss på statens goda vilja. Men exemplet konkretiserar en aktuell händelse där kritiken borde riktas mot grundtanken, istället för att införa nya statliga garantier.

Under ett samtal med min mor i telefon kom bilden av sig själv. Teckningen jag har “jobbat” på i några dagar nu… (se tidigare inlägg) Den blev spegelvänd och möblerna fick bli i furu. Den där lampan är lite kaxig och tar uppmärksamheten. Jag suddade även bort några stolar och en säng. Någon måtta får det ju vara. Samtalet handlade om ålderdom och krämpor. Det var kanske det som behövdes för att förlösa bilden. Där är den i alla fall, utan censur.

Mattel lanserer veldig mange dukker hvert år. Jeg lover å ikke skrive om alle. Jeg lover å ikke lage en Barbie-blogg. Men når de slår på tromma med dukkelinjen “Ladies of the 80s,” kan jeg ikke dy meg. I desember kommer Cyndi Lauper, Joan Jett og Debbie Harry i dukkeform. Spesielt Cyndi ser knall ut i antrekket sitt, om jeg tør si det selv. Uansett. Dette er kvinner som alle fortsatt er aktive artister. De av oss som overvar Cyndis siste opptreden i Oslo, kan skrive under på det. Det jeg lurer på, er når Mattel slipper dukkelinjen med Cyndi, Joan og Debbie som voksne kvinner? Det syns jeg hadde vært jævlig stas, rett og slett. Så kan de inkludere Patti Smith også. Det er litt synd at de må gå i barndommen for å bli en dukke, syns du ikke?

Sjekk ut Doll Attic for forhåndsbestilling av disse eller reproduksjoner av tidligere nevnte Black Barbie og/eller en av mine gamle favoritter; Peaches’n'Cream Barbie (!!!). Eller bare for å mimre.

Via Jezebel.

For ti år siden ble Einar Skogen (62) med sin daværende samboer til sykehjemmet hvor hun jobbet. Som sykepleier er skjebnene og lidelsene en hverdagslig kost, men for Einar var dette som å se en skrekkfilm. Etter denne opplevelsen skal det hvert år trekkes 500 kroner fra Einar Skogens konto. Dermed er han sikret hjelp til å dø dersom han skulle ønske det.

KrFs helsepolitiske talsperson, Laila Dåvøy, syntes det er trist at en så stor del av Norges befolkning ønsker å la dødssyke pasienter få hjelp til å avslutte livet. Hvorfor det? Er ikke dette en privatsak, så lenge man er ved sine fulle fem?

Fra vi er 12 år har vi rett til å bli hørt i samlivstvister. Vi har krav på å bli hørt, samt ha egen advokat fra vi er 15 i barnevernssaker og når vi blir 16 har vi rett til å praktisere seksuallivets mysterier. Fra vi er 18 år kan vi stort sett bestemme alt selv, som det å stemme ved stortinngs/komunevalg, drikke øl, gifte oss, signere bindende og juridiske avtaler. Men når det kommer til det å avslutte et liv man ikke mener er et liv verdig, så får man ikke lov til dette grunnet ymse meninger og mange forståsegpåere, om tilregnlighet og det at de eldre vil velge dette da de ikke vil være til belastning. Så lenge man er funksjonsfrisk og oppegående kan man selv velge hvor lenge man vil leve, men når man ikke lenger kan hjelpe seg selv ut av dette livet, er det forbudt.

Jeg har snakket med mange i alle aldre og alle sier det samme, at blir de syke og har mye smerte, så ville de ønske at vi barna/pårørende kunne gi dem en ”pille”. Dette er faktisk noe vi alle er opptatt av. De fleste vil ikke leve et liv hvor de er pleietrengende, lamme, ikke har språk, ikke klarer å holde på verke stort eller lite, og dessuten har sterke smerter. Hvilket liv er dette? Hvilke kvalitet?

Hva med å inngå en juridisk avtale om hva man mener om dette mens man er tilregnelig. Vi skriver testamenter, samlivskontrakter i hytt og gevær. Hvorfor ikke skrive en kontrakt om hvordan man vil avslutte livet om man får slag eller har sterke smerter grunnet kreft. Dette blir en kontrakt man skriver i samråd med advokat, lege eller pårørende som forteller noe om hva man tenker rundt aktiv dødshjelp. ” Blir jeg alvorlig og dødelig syk, noen som vil gjøre at jeg har sterke smerter og ikke har noen form for livskvalitet, men bare ligger mine nærmeste til last, så må jeg få lov til å avslutte mitt liv”. “ Dette er noe jeg, mine pårørende og min lege har snakket grundig igjennom. Dette er mitt siste ønske osv.”

Jeg syntes dette er en privatsak, og at man kan avslutte livet på en verdig måte og ikke måtte kjempe til det siste.

La mennesker få rett til å dø når de mener at tiden er inne og ikke måtte kjempe mot smerter og det norske helsevesen.

Min x-fru Ann Mari fyller år den 21 september. Hon  brukar bjuda nåra på lunch eller middag och jag uppvaktar oftast med en bok som hon redan har läst. Som extrabonus får hon en påse plommon från Lustigtorp. Det är ett dåligt fruktår i år men plommon finns det. Att få ihop till en liten påse är ingen match. Jo, minsann!

Jag försedde mig med korg, walking stick och äppelhåv för jag har svårt att lyfta armarna över axelhöjd. Där var en lovande klase på fem-sex plommon inom nära räckhåll. Jag lirkade in håven och drog till. Och dråsade omkull. Där låg jag på rygg bland brännässlor och hallonplantor. Håven hade fastnat och plommonen satt kvar. Res dig upp och försök igen! Att komma upp i sittande ställning gick efter ett tag, men jag kunde inte resa mig. Jag försökte vända mig med hjälp av staven. No luck! Jag la mig ner och tänkte. I värsta fall får jag ringa på hjälp. Jag hade trådlösan i byxfickan. Jag satte mig upp igen och började vricka mig fram på ändan mot gräsmattan. Där, 20 meter bort stod en trädgårdsmöbel. Jag drog mig fram med hjälp av hallonplantorna, som rev upp blödande sår på underarmarna. Det upptäckte jag först senare.

Så äntligen framme vid gräsmattskanten. Jag andades ut en stund, la mig ner på rygg och gjorde sen en kraftansträning att vända mig. Det lyckades. Jag kom upp på knä, men att resa sig lyckades inte. Så jag började krypa mot trädgårsdmöbeln. En åtta månaders knatte hade slagit mig med bred marginal. Det tog en evighet, men äntligen kunde jag sträcka ut armen, greppa tag om armstödet på soffan och sega mig upp. Kanske satt jag en halvtimme medan kroppen lugnade sig. Men solen var varm. Det var ganska skönt.

Skulle jag ge mig? Njet! Jag återvände till korg och håv. En vettig person hade nu tagit med sig en trädgårdsstol och ställt den på närmare kryphåll. Jag är uppenbarligen ingen vettig person. Samma historia upprepade sig en andra gång. Och en tredje gång. Då gav jag upp. Det låg fyra plommon i korgen.

Denna söndagmorgon, när vita dimsjok låg lågt över åkrarna och solen just hade börjat glimta över skogskanten vid Grönbrink återvände jag till plommonträdet, dragande på shoppingvagnen. Den skulle bli mitt stöd. Den svek mig. När den föll ihop var jag nära att följa med. Kanske var den ändå ett psykologiskt stöd. Det tog bara nåra minuter att få ihop en påse plommon.

Men det är enklare på torget.

Ålderdomen tar sig fram med stormsteg. Hittade precis ytliga blodkärl på benen. Nu är det väl bara pensionen och sen träfracken att se fram emot… Det var väl inte mer än såhär då.

Idag lämnade Shiva jämmerdalen för sällare jaktmarker...

…och jag kan inte hjälpa det, men tårarna bara strömmar nerför mitt ansikte hela tiden…

Visserligen hade hon uppnått en ganska ansenlig ålder för en Schabrador- 10,5 år- och visst visste jag väl att hon skulle kila vidare, förmodligen innan jag gjorde det, men jag var inte riktigt förberedd på att jag skulle känna så pass djup saknad och sorg nu när hon nu somnat in för sista gången!
Shiva hade fått någon slags stroke och under ett par dygn varit oförmögen att orientera sig och dessutom föreföll hon helt blind på vänstra sidan.
Veterinären (Håkan Ornsjö) sade att hon möjligen skulle kunna hållas vid liv ytterligare, men att det nog vore snällast mot Shiva att låta henne somna ifrån besvärligheterna.
Så med sorg i hjärtat insåg jag att han ju hade rätt. Shiva och jag tillbringade de sista minuterna i hennes liv med att pressa våra pannor emot varann i cirka en kvart, varvid hon somnade in, så övergången till andra sidan var mer eller mindre omärklig till att börja med.
Men precis i dödsögonblicket reste hon sig upp en stund och jag kunde se att hon var ivrig och positivt förvånad, kände en välbekant fläkt från då vi brukade leka och springa ikapp på fältet utanför huset…
Det tillståndet varade bara i ungefär en sekund, sedan föll hon ihop och fortsatte sin avbrutna sömn, men några fler avbrott skulle det inte bli.

Vila i frid, min vän…!  Förlåt, men jag saknar dig, Aum-Shiva-Shankara…

Läs även andra sörjande (?) bloggares åsikter om Livet, Döden, Saknad, Vän, Shiva, Sjukdom, Djur, Hund, Känslor, Saknad

Aimo skickade mig inspelning av dom två första direktsändningarna
som jag var med i. Ja i Radio Gällivare
Men jag kan fanemig inte lyssna.. Det går bara inte…Hahaha
Har inte ens varit i närheten av att lägga den i CD-spelaren
Nejdå… den ligger här på skrivbordet.
Känner att jag faktiskt inte har något intresse
att höra mig själv tjattra…Haha
Hualigen då… inte alls intressant.
Jag vet ju vad jag sa… och hur det gick
Varför köra reprisen på det…=)

Kan ju spara skivorna till ålderdomens dagar
Då jag är lagom virrig och senil..
Kan hända så tycker jag att flickan som pratar
låter faktiskt ganska trevlig…haha
Ja för att inte tala om grabben som pratar med henne =)
Ja det vore väl trevlig ju =)

Kommer säkerligen inte att lyssna på “Wollter” i P4 i morgon
Där jag pratar med Sven Wollter,  han intervjuar mig.
Jag är inte nervös eller så.. inte vad det känns i alla fall.
Är jag feg då? En feg Puff… Puffelfegistufflan..
Seriöst… det känns inte viktigt att lyssna på mig själv
och som jag sa…. så vet jag ju vad som sagts =)
Jag är säkerligen skitfeg då… bläh!!
Trodde aldrig jag skulle säga det om mig själv… Hahaha

Ja i alla fall för dom som vill lyssna
så kommer programmer i P4 i morgon
Programmet heter “Wollter” Med Sven Wollter.
Den sänds mellan 22-24 och intervjun med mig kommer vid 23.
Jag ska blogga vid den tiden…Haha

Idag så hade vi kalas för Elias lite i förtid.
Han fyller ju år den 10 September alltså nästa torsdag.
Farmor och farfar kunde inte då… dom reser bort.
Ja i alla fall så fick ha en fin huvtröja och en klocka
Sen fick han pengar eftersom han hade önskat sig det..
Han sparar ju ihop till en dator.

Sen kom ett brev till Elias från min Underbara vän Paula
och hennes fina man Kjelle
Han fick pengar därifrån med som ett bidrag till datorn..
Min fina underbara bloggtomte Jocke skickade ett kuvert han med
men den får inte öppnas förrens den 10:e
Shalini med barn var också med på kalaset
och hon gav också ett bidrag till datorn.
Tack finaste ni..

Ni skulle se Elias nu..
Han stålar av glädje och skuttar omkring här hemma
och så räknar han pengar hela tiden nu…Hahaha

Ungen har mera pengar nu än vad jag har..
Man kanske skulle skicka honom till affären ju…Haha
Och jag är ju ganska duktig på Poker..
undras om han vill ta sig en match med morsan =)
Så får jag ta och spöa honom och ro hem potten… hehe

Det är blött här i Köping.
Nu har det varit uppehåll ett tag men det har regnat i natt i a f.
I morgon så får det gärna vara fint väder
så att man inte blir så attans blöt när man är ute.
Gårdsliv ska det ju bli som vanligt ju =)

Nu blir det lite tvagaungarochpåmednattsärken tid.

Sköt om er så hörs vi snart igen.

och joo, en trevlig början på helgen ska ni alla ha också

KramKram!

Alexander frågar om vår syn på åldrande.

Hur blir man hundra år gammal? I dag är svaret vare sig renlevnad eller hedonism, utan främst tur. Nu kan vi alltmer själva påverka vår ålder genom livsstil och miljö.

En gång i tiden, för faktiskt inte så länge sedan, innebar ålderdom passivitet och kraftlöshet. Men genom att allt fler äldre blir alltmer friska och aktiva håller detta på att helt och hållet förändras. Dessutom leder de sjunkande födelsetalen kombinerat med att den stora 40-talistkullens pensionering till att de äldre blir allt fler i jämförelse med de yngre. Vi får alltfler riktigt gamla och allt färre unga. Antalet människor över 80 år i Sverige kommer att fördubblas fram till år 2050, från 436.000 till 860.000 personer. Det är inte så farligt, Estlands befolkning beräknas minska med 52 procent till år 2050, Lettlands med 44 procent. Italiens befolkningsminskning på 22 procent till samma år verkar nästan liten i sammanhanget.

Som Paul Evans på INSEAD sade:

Folk är inte emot förändringar, de är emot att tvingas till förändringar

Intressant

Denne har jeg glatt stjålet fra en bloggvenninne Randis tanker. En fabelaktig bønn for oss litt over halvveis…

Jeg begynner å bli gammel…”

Herre, Du vet bedre enn jeg selv at jeg begynner å bli gammel. Hold meg borte fra den fatale vane å tro at jeg må uttale meg om hvert emne og ved enhver anledning. Fri meg fra trangen til å ordne opp i andres saker. Gjør meg tankefull, men ikke sturende; hjelpsom, men ikke dirigerende. Med min enorme oppsamlede visdom er det nesten synd ikke å få utnyttet den helt, men Du vet Herre at jeg ønsker å beholde noen få venner helt til slutt.

Hold mitt sinn fritt fra ønsket om å fortelle detaljert om alle ting, gi meg vinger til å nå fram til poenget. Forsegl mine lepper mot å berette om mine fysiske svakheter og plager. De øker stadig og min glede av å fortelle dem blir større med årene. Jeg tør ikke be om den nådegave at jeg vil nyte Historier om andres plager, men hjelp meg til å utholde dem med tålmodighet.

Jeg tør ikke be om en bedre hukommelse, men om en voksende ydmykhet og en minskning av min skråsikkerhet når min hukommelse synes å komme i konflikt med andres. Lær meg den storartede leveregel at jeg av og til tar feil.

Hold meg noenlunde elskverdig: Jeg ønsker ikke å bli noen Helgen – noen av dem er så vanskelige å leve sammen med – men en sur, gammel person er ett av djevelens mesterstykker. Gi meg evnen til å se lyspunkter på uventede steder og gode sider hos folk som jeg ikke regner med har dem. Og la meg, Herre, få den nådegave at jeg kan fortelle dem det.

AMEN!

Soundtrack till inlägget;

Om ungefär en timme och tjuge minuter är det mer eller mindre exakt tjutre årsedan jag fördes till världen. Ålderskris? You bet! Jag vet egentligen inte vad jag vill förmedla till världen idag. Igår innan jag gick och lade mig fick jag någon avlägsen glimt av förväntan djupt inom mig om att den här dagen på något sätt skulle bli olik alla andra. Varför skulle den bli det? Jag har aldrig riktigt förstått konceptet med att fira att man kommer ett steg närmare ålderdom och död.

Oavsett har vi inom familjen bestämt att vi inte ska ‘fira’ mig (vad nu det ska betyda) förens på söndag, då jag misstänker att det kommer att serveras smörgåstårta. Det enda jag egentligen känner att jag behöver idag för att klara av att dra mig igenom dagen är ett paket Marlboro och en flaska Jack. Men fest blir det inget av som det ser ut – jag hoppas på imorgon, men vi får se.

Jag börjar känna att jag blev lite väl negativ nu, det kanske är meningen att jag ska vara the life of the day men jag klarar inte riktigt av att vara positiv så här tidigt på morgonen, så jag slutar och kommer med en uppdatering i löpet av dagen.

Happy Birthday to me! :Happyface:

”Du har bara börjat [med terapin]. Du har tillräckligt med frustreringar. Frustreringar är som kaniner förstår du. Från och med nu förökar de sig själva.”

James Gunn. Delta Science Fiction ABC: G. Framtiden är här; ”Rekitylana” sid 158.

Jag har lidit den senaste månaden. Det gör jag dock, vilket mina läsare vid det här laget redan torde veta, i princip alltid, medelst min depression, mina problem, minnen och mitt förhållande till världen såsom den nu är för undertecknad.

Dessutom fyller jag 30 år nu på torsdag, den 27 augusti. Men det känns som om jag levt minst 60 år, till och med mer. Jag har varit med om så mycket . . . Och inte bara den senaste tiden.

Men under den senaste dryga månadens tid har jag först fått ta en mängd blodprover, sedan drabbats av hemorrojder, blivit förkyld och tappat rösten drygt en vecka, förlorat en inneboende som jag nu saknar något oerhört. Och i fredags fick jag för första gången sedan barnsben någon slags maginfluensa, vilken jag nu långsamt, långsamt återhämtar mig från – vilket är orsaken till varför jag inte skrivit något här på Marmeladkungen på länge eller hört av mig till någon. Jag har helt svårt varit sängliggande med magkramp, diarré, kräkningar, trolig feber med en slags hallucinationer, och då och även nu en enorm orkeslöshet. Sedan i torsdags natt har jag bara fått i mig youghurt, vitamintabletter, antidepressiv medicin, filmjölk och folköl.

Naturligtvis bör detta handla om psykosomatiska symptom; åtminstone enligt min psykolog; att min depression och min rädsla för att fylla år – min dödsångest – min rädsla för att bli äldre – manifesterar sig i formen av diverse fysiska åkommor.

Det låter troligt med tanke på omständigheterna, likt med abstinensen av det jag slutat med.

* * *

”Extas är en farlig känsla. [...]. Extas måste uppvägas av eländighet. Och det är det extrema som rubbar balansen och hotar samhällets sundhet.”

James Gunn, samma bok och novell; sid 145-146.

Min födelsedag är ett kapitel i sig. Jag går på torsdag från 20-årsåldern till ett nytt kapitel i mitt liv: 30-årsåldern. Och jag fyller jämnt, vilket allmänt sett betraktas såsom en STOR händelse.

Men vad har vi människor egentligen att se fram emot när vi åldras? Att växa upp och bli mer mogna? Personligen – och det här tror jag att jag skrivit om tidigare – ser jag bara tre viktiga födelsedagar i mitt liv: 18 år (då får man ta körkort, köpa folköl och cigaretter, 20 år (då får man gå på systemet) och 21 år (då är man myndig i USA).

* * *

(Märk väl att jag ignorerar ens femtonde födelsedag då man får köra moped – eftersom jag aldrig varit mycket för motorfordon, även om jag haft körkort i över tio år och ägt flertalet bilar.

De övriga födelsedagarna har jag allesammans överskridit; jag lyckades handla folköl och cigaretter innan jag var arton, kom in på klubbar innan dito, handlade på systemet innan jag var nitton och handlade alkohol och cigaretter, kom in på klubbar och Strippklubbar  i USA (Chicago, 1999), innan jag hade fyllt 21. Allt tycks lösa sig när man är lång och ser gammal ut, samt när man kan tala för sig och dessutom muta portvakter och/eller ägare.) Kan man bara tala för sig och ha lite humor . . . )

* * *

Men observera nu att sett till gemene man ser jag alla födelsedagar såsom viktiga dagar. Det är faktiskt inte alla som är med om en sådan upplevelse. Min egen son, Vincent, fick fan i mig inte ens uppleva sin första! Så det finns de som inte är så lyckligt lottade som vi som läser detta. Jag sörjer min son . . . I detta fall så mycket att jag saknar adjektiv för att beskriva vad jag upplever . . . Jag klarar inte ens att gå till min egen sons grav – sist svimmade jag – och det bör väl säga en del . . .

* * *

Högst på min önskelista under min 30-årsdag är att få min son tillbaka i livet . . . Nummer två är ett långt och lyckligt liv och fred åt alla människor på jorden.

* * *

Mitt liv under dessa 30 år har varit ett enda mischmasch av liv och död och gråzoner däremellan; jag har varit med om det mesta, upplevt saker som få andra får göra, och egentligen, om jag ska tro mina läkare/psykologer, alltid varit mer eller mindre deprimerad, men nu slutligen funnit vad jag vill göra med mitt liv: skapa ett liv, ett liv tillsammans med Jennifer och vår nu bortgångne Vincent. Förhoppningsvis kommer vi i framtiden att få ännu ett barn, när saker och ting lugnar ned sig, när vi kan slappna av – om vi nu kan slappna av, och skapa ett liv för oss där vi på något sätt kan vara någotsånär trygga och lugna och må bättre än vad vi för tillfället gör. Det vi varit med om går inte att släppa.

Vid sidan av att jag inte vet vilka som kommer att besöka mig under helgen eller vad som kommer att hända, bortsett från ett visst immundigande av alkohol och mat, har jag dessutom, därför att jag varit sängliggande sedan i torsdag/fredags, blivit sen med en ny novell till Skriva-tävlingen som har deadline den 31 augusti.

Jag vet således ingenting om vad som kommer att hända under helgen, och har på grund av min extraordinära sjukdom inte kunnat ringa runt och bjuda de jag vill ska komma till mig. Och jag vet inte hur jag kommer att må under helgen, hur min kvinna kommer att må, vilka som kommer att uppvakta mig och inte uppvakta mig och så vidare i oändlighet . . . Underliga frågor; ungefär som att fråga sig hur många gånger Robinson Crusoe runkade under sin tid på ön i Daniel Defoes bok.

* * *

Men ni som känner mig och som är i eller i närheten av Mariestad under helgen. Hör gärna av er till mig via min mobil: 0708-226439, då jag mer eller mindre kommer att ha fest uppe i min lägenhet fram till klockan 23 (pga grannarna) torsdag, fredag och lördag. Det blir inte extravagant, men det är alltid trevligt att dränka sina sorger tillsammans med människor man tycker om och beundrar mer än en själv.

* * *

Avslutningsvis vill jag nämna att jag inte önskar att någon ska tycka synd om mig. Jag gör det själv – åtminstone än så länge – alldeles tillräckligt.

-Utan solen dör vi direkt! Förr var människorna klokare än vi, säger HRM. De hyllade solen.

HAN HAR INTE ÄTIT PÅ SJU ÅR!!
LEVER AV SOLENERGI OCH VATTEN

HRM:s recept för bestående hälsa,  är att man tillämpar s k sun gazing-  tittar in i solen, förslagsvis morgon och kväll.
Allt som krävs är max 10 sekunder åt gången!

Vi har en superdator i kroppen, som naturen begåvat oss med och det är vår hjärna, säger den 64-årige pensionerade indiske mekanikteknikern HRM (Hira Ratan Manek), som livnär sig uteslutande på kokt vatten och solsken. Det förefaller som om han har lyckats med konststycket att efterlikna växternas fotosyntes, ungefär. Tänk vilken besparing för hushållskassan!!

Han kallar hjärnan på engelska för “brainutor”, vilket väl ska vara en sammanslagning av brain och computer, antar jag.
“Hjärnan är mer kraftfull än den mest avancerade superdator som existerar”, hävdar HRM. “Varje människa är av naturen begåvad med oräkneliga talanger och oändliga inbyggda krafter”, fortsätter han.”Individen bör aldrig underskatta sig själv! Alla är begåvade och kan med hjälp av sina inneboende talanger uppnå enastående resultat! Dessvärre finns dessa inneboende krafter programmerade i den delen av vår hjärna som till största delen slumrar och förblir oanvänd. T o m medicinska vetenskapen medger att vi använder knappt 5-7% av hjärnan. Genier som Albert Einstein, ansågs utnyttja bara c:a 32% av sin hjärnkapacitet.”

NYLIGEN GJORDA VETENSKAPLIGA RÖN visar att ögat har många fler funktioner än att förmedla synintryck, hävdar HRM. Och hela tiden kommer nya rön som avslöjar mer om ögonens funktion. Ögonen är komplexa organ och de har över 5 000 000 000 delar. Mycket mer än en rymdfarkost, som har “bara” 6-7 000 000 olika beståndsdelar. Härigenom kan vi sluta oss till den enorma kapacitet ögat har, menar HRM.

Enligt HRM finns det ingen måtta på alla fördelar det medför att börja med sun gazing, d v s att under korta stunder stirra in i solen minst en gång varje dag! Sjukdomar försvinner, såväl fysiska som mentala, synen förbättras, glasögon blir överflödiga. Dödsrädsla och andra omotiverade rädslor försvinner och vår hjärnkapacitet blir stadigt allt bättre, allteftersom vår energi ökar!
Ett annat påstående, som jag personligen sympatiserar mycket med, är att man när så är möjligt, bör gå barfota så ofta som möjligt för att därigenom få tillgång till den energi som strömmar in i oss från Moder Jord via fotsulorna!

(När jag jobbade som journalist, skapade detta vissa problem, eftersom det av konventionella skäl inte ansågs lämpligt att jag uppträdde barfota i vissa intervjusituationer, )

Våra dagars påståenden och idéer som handlar om att vi over huvud taget inte bör titta in i solen alls- “Du skadar dina ögon! Sola aldrig- du får cancer! etc etc- avfärdar HRM som skapare av onödig hysteri och paranoja. Ju mera vi avskärmar oss från naturen, desto större risk löper vi att insjukna, säger han. Det finns idiotsäkra sätt att dra nytta av naturens fördelar utan att vi behöver utsätta oss för dess eventuella negativa effekter. Likväl som vi blir dystra när molnen hopar sig, blir vi energiska och glada när vi ser solen!

I sammanhanget kan nämnas att HRM astrologiskt sett hör till soltecknet Jungfrun, som ju är det mest hälsointresserade!

Tydligen reser HRM runt och föreläser om solens betydelse en hel del

Läs även andra bländade (?) bloggares åsikter om Solen, HRM, Sun gazing, Ögonen, Själen, Energi, Sjukdomar, Synen, Hälsa, Vitalitet, Fasta, Fotosyntes

Hva betyr alder? Når slutter vi å være oss? Svaret ligger i kortene: Svært seint, kanskje aldri. Hva med romantikk? De fleste av oss bærer på klisjéfylte idéer om kjærlighet i alderdommen. Arm i arm gjennom parken, ei mjuk hånd over kinn, noen milde blikk over kaffekoppen. Og alltid mellom to som har vært sammen halve livet. Den tyske regissøren Andreas Dresen vil vise oss at det ikke trenger bli slik. Kjærligheten trenger verken å bli satt eller sukkersøt, den kan ramme oss hardt, lidenskapelig og vakkert hele livet.

Inge (Ursula Werner) og Karl (Horst Westphal) faller pladask for hverandre.

Den niende himmel (Wolke Neun) er et klassisk trekantdrama mellom tre eldre mennesker, to menn og en kvinne. Inge (Ursula Werner) er en impulsiv kvinne i sekstiåra som tar syoppdrag for å spe på pensjonen. Hun er gift med Werner (Horst Rehberg), en traust men sympatisk mann som er opptatt av tog. En dag kommer 76 år gamle Karl (Horst Westphal) for å få lagt opp ei bukse. Inge forelsker seg, og det er i høyeste grad er gjengjeldt. Forholdet blir fysisk allerede i filmens første scene, etter noens mening for mye, siden kamera dveler ved gamle kropper med valker, hudfolder og pigmentflekker. Men det ytre forfallet hindrer verken slørete blikk eller andpustne kyss, alle slike tegn som gjør forelskede mennesker så skinnende.

Både den nye og den gamle kjærligheten er presist og ømt beskrevet. Inge trekker pusten før hun ringer på døra, Karl løper gutteaktig glad rundt og gjør leiligheten klar for henne. Også den hverdagslige harmonien med ektemannen Werner skildres varmt, når de sitter i stua med hvert sitt tidsfordriv, hun løser kryssord, han lytter til ei gammel grammofonplate med toglyder. Det er ikke ulikt togquiz-scenen i den norske filmen O’Horten (Bent Hamer, 2007), som Andreas Dresen også har sett, viser det seg, når jeg etter førpremieren er så heldig å ha ham til bords under en middag. Noen direkte inspirasjon er det ikke snakk om, scenen er snarere et pek til tognerder, spesielt fra DDR, dette landet som ikke lenger finnes, men den pussige grammofonplata er blitt et samleobjekt fra tida før Murens fall, og et av regissørens vanlige subtile tegn på at historiene hans foregår i det gamle øst.

Inge (Ursula Werner) prøver å kjempe imot, men til slutt må hun fortelle Werner (Horst Rehberg) at hun har funnet en annen.

Skuespillerne i Den niende himmel er relativt kjente i Tyskland, men ingen av dem pleier å ha hovedroller. Andreas Dresen har hentet dem fra teateret, et bevisst valg siden dialogen skulle utvikles gjennom improvisasjon. Også andre manuselementer fikk skuespillerne være med og skape: Ursula Werner hadde sunget i kor, slik karakteren gjør i filmen, og Horst Rehberg var interessert i tog – ikke like mye som Werner, men han reiser helst med tog og hater fly. Realismen forsterkes av at Dresen ville bruke forståelige, virkelighetsnære lyder, ikke manipulerende filmlyd og stemningsskapende musikk. Det vi hører er kirkeklokker, kaffetraktere og stillheten innendørs.

En erkjennelse regissøren kom til i løpet av innspillinga er at kjærligheten ikke trenger noen «grunn». I starten ønsket han å vise hvilken «god» mann Karl var, en enkemann som hadde pleid sin syke kone i flere år før hun døde. Disse opplysningene ble fjernet fra filmen. Hvorfor? Fordi de var overflødige. Hva er en forelskelse? Hvor ussel virker ikke en kjærlighet som er basert på objektive kriterier for sympati?

– Vi var i ferd med å skyte scenen hvor Karl fortalte Inge om den syke kona si. Noe ville ikke klaffe, men jeg skjønte ikke hva. Så gjorde jeg et eksperiment og ba han som spiller Karl fortelle en bløt vits. Først ville han ikke, men jeg overtalte ham. Hele teamet ventet på en hjerteskjærende monolog, og så kom det en sexvits for åttiåringer! Ursula brøt ut i en hysterisk latter. Stemninga ble lettere, og det fungerte mye bedre!

I filmen er Inges latter ekte etter Karls vits, siden skuespilleren ikke var forberedt på endringen i scenen. Det samme er Werners reaksjon når Inge gjenforteller vitsen til ham, og han rister på hodet: Er det slikt dere forteller hverandre i koret? Den åpne og lekne prosessen har gjort Den niende himmel til en humoristisk film. Men lettbeint er den ikke.

– Jeg visste at den ville kreve emosjonell energi fra publikum, og engstet meg for mottakelsen.

Men filmen er blitt en suksess i Tyskland, og går fortsatt på kino ett år etter premieren. Ikke minst får regissøren fine reaksjoner fra publikum, noe som også skjer på Gimle, hvor han raskt blir omringet av damer i foajéen. Etter en forestilling i Münster kom et ektepar og takket ham: Du er jo mye yngre enn meg, sa mannen, og enda har du laget en film for min generasjon. Min kone og jeg har vært gift i femti år, men nå er vi blitt inspirert til å gå hjem og hygge oss!

Skuespillerne fikk være med å skape rollene sine gjennom improvisasjon.

Det mest interessante ved filmens suksess er kanskje at den viser hvor lite bortskjemt denne aldersgruppen er med god og relevant fiksjon. Eldre mennesker framstår sjelden som selvstendige subjekter på film. De får i beste fall være med i relasjon til andre, som foreldre eller besteforeldre, eller framstilles klisjépreget latterliggjørende eller «rørende». Som skrekkens eksempel på det siste nevner Dresen den argentinske filmen Elsa & Fred (2005), som noen sikkert kjenner fra Film fra Sør (den vant Publikumsprisen i 2006, og ble vist som reprise i 2007 og 2008, sist fordi forfatteren Hans Petter Blad anbefalte den – usett). Ifølge Dresen viser Elsa & Fred et eldre filmpar i verste klisjéform, med rituelle kinnkyss og sentimentalitet.

– Jeg gikk ut av kinosalen og var så irritert. Jeg tenkte: Det må da være mulig å ta eldre mennesker mer på alvor? Gi dem rett på det livet de fortsatt har. Innse at de kan ha ekte pasjoner.

Eldre kan få like mye sommerfugler i magen som yngre folk. Men mye er også vanskeligere. Det er liten tid igjen, færre sjanser å håpe på, noe som kan gjøre det langt tyngre å bli forlatt. I filmen har Werner ikke mye annet å leve for enn Inge. Han har toginteressen og bøkene, men utover det opplever han gjennom henne. Under overflaten er han heller ikke så sindig. Og selv om Inge og han kan virke ulike har de noe felles: Begge tar sterke beslutninger. Filmen slutter ikke muntert, men i et moralsk dilemma uten svart/hvitt-konklusjon. Hvem fortjener mest sympati, den som insisterer på å velge eventyret, klemme siste dråpe ut av livet, eller den som bare vil gjøre så godt han kan? Når bruddet er et faktum, lenge etter at onde ord har falt og den nye kjærligheten har tvunget seg fram, sier Werner til Inge: Hva gjorde jeg galt? Hun svarer: Du gjorde jo ingenting galt! Da kunne vi aldri ha levd sammen i tretti år.

Ursula Werner vant Den tyske filmprisen i 2008 for sin rolle som Inge.

Den offentlige diskusjonen i Tyskland har handlet om sex, og hvor sjokkerende det er å se den så eksplisitt framstilt mellom eldre. Et norsk eksempel er Ulrik Eriksen, som har viet en hel artikkel i Morgenbladet til å ramse opp kjærlighetsscener mellom gamle mennesker som har frastøtt ham (og andre) gjennom filmhistorien. Andreas Dresen sier at reaksjonene var ventet, men samtidig gjør det ham oppgitt at sex og alder er det eneste folk ser. For ham er Den niende himmel først og fremst en film om hvilket jordskjelv kjærligheten kan være.

– It can shake you at any time of your life. Don’t feel safe!

Den niende himmel har jevnt over fått strålende kritikker i norske aviser. Den hadde premiere i Oslo 7. august, og kommer til Bergen fredag 14. august. Løp avgårde på kino, denne filmen fortjener gode besøkstall!

Andreas Dresen står bak både manus og regi på Den niende himmel (2008). Han har tidligere laget filmer som Halbe Treppe (2002) og Sommer i Berlin (2005). Hans nyeste film Whisky mit Vodka (2009) hadde premiere på KVIFF (filmfestivalen i Karlovy Vary, Tsjekkia) i sommer.

En del av sitatene i denne artikkelen er hentet fra førpremieren på Gimle kino, hvor Andreas Dresen ble intervjuet på scenen av Kjetil Lismoen. Lismoens referat fra samtalen kan du lese hos Rushprint. I tillegg vil jeg anbefale Ingunn Øklands anmeldelse i Aftenposten, og Vegard Larsens intervju i Dagbladet.

BONUSMATERIALE (for spesielt interesserte):

Et stykke ut i Den niende himmel hører Werner en setning fra et hørespill: «Det eneste som er verdt å gjøre er det du ikke har gjort før.» Replikken får ham til å slå av radioen, antakelig fordi han ikke er den eventyrlystne typen. Men dette er en referanse til Andreas Dresens nyeste film, Whisky mit Vodka, som hadde verdenspremiere under årets filmfestival i Karlovy Vary. Whisky mit Vodka er en metafilm om en filminnspilling, og «filmen i filmen» handler blant annet om alder og kjærlighet – om enn ikke like eksplisitt som i Den niende himmel. Dresen blir glad, men også beskjemmet over at jeg merket dette.

– Jeg ville vanligvis ikke ha sitert meg selv, i betydningen brukt en sekvens fra en tidligere film. Det synes jeg er for ubeskjedent. Men omvendt, å sitere en film som ikke fantes ennå, det gikk an.

At noen kom til å se de to filmene i motsatt rekkefølge hadde han ikke helt forutsett. De to filmene ble spilt inn samtidig, men Whisky mit Vodka ble klippet etterpå og fikk premiere ett år seinere. Den vant regiprisen i Karlovy Vary, men kommer etter hva jeg forstår antakelig ikke til Norge. Min omtale for Montages fra KVIFF 2009 kan du lese her.

Denne artikkelen er også publisert på Montages.

Text i repris..
Jag sa ju det.. kör sådana ibland  =)

__________________________________________

Sitter och håller hennes hand
Det finns ännu styrka i den gamla handen
Hon vill inte släppa

Vet hon?
Att det är dags snart
Att det är dags att skriva slutordet
i hennes livshistoria.

Tittar på Henne..
Denna gamla lilla gumma.
Så rynkig, så mager
Det finns ändå något
vackert och värdigt över henne.
Hennes blick fladdrar…

Mitt hjärta hoppar till…
Stannar för en stund.

Men ännu var det inte dags

Tittar på henne
Undrar hur hon har haft det i sitt liv.
Har hon haft ett bra liv?
Med en livslång kärlek
Har hon varit lycklig?
Med många vänner..en stor familj
Har hon fått vara frisk?

Hennes barn finns inte hos henne
Jag är så glad och tacksam
att jag är hos henne
så att hon inte behöver vara själv
när hon somnar in.

Tittar mig omkring i rummet..
En byrå, bord och stolar
några tavlor..lite foton
“sjukhussäng”

Är det här som är kvar av hennes långa liv?
Hade hon velat dö hemma?
Bland hennes egna saker…
Allt det där invanda och trygga
som ett hem ska representera.

Hade hon velat att många olika människor..
många som hon inte känner.
Byter blöja på henne
när funktionerna inte är som dom ska.

Som matar henne, med en ihopblandad sörja.
Kallt kaffe som var upphällt redan
när maten hamnade framför henne.
För att sedan få sitta kvar
tills nästa mat.

Hade hon velat sitta där och bara stirrat rakt fram?
Hon ser personalen gå omkring
Ibland bara vankandes fram och tillbaka
för att det inte fanns något att göra.
Personalen i grupper
Skrattar och stojar…

Hade hon velat att någon tog sig tid att
kanske hålla hennes hand en stund och prata.
Hon kanske ville få någonting uppläst för sig.
En dikt, lite nyheter..
eller hjälpt henne att titta i en bok
med vackra blomster i.

För det var väl så
att hennes stora passion i livet
var just blommor och trädgården hon haft.

Hade hon velat att det kommer fram
en pojke ur personalen
och säger till henne högt och tydligt.
-Nu fru Pettersson (påhittat namn)
ska vi ta och byta blöja på dig!

Har den gamla damen redan för länge sedan
blivit så avtrubbad, att hon inte bryr sig

Eller tänkte hon

Vilken skam!!
Var han tvungen att prata så högt!?
Det sitter ju folk runt omkring
och en manlig på köpet och så ung

Sen i säng, ibland före sex
Kanske tillsammans med ett sömnpiller
för att “hon har så svårt att somna och är orolig”

Hon kanske hade svårt att somna..
för det var så tidigt.
För hon gick ju upp på sena förmiddan
och hon har aldrig varit kvällstrött.
Att bara ligga och stirra i taket
gör henne orolig

Vad tänkte den här gamla lilla damen..
när förmågan att kommunicera med ord
hade försvunnit?
Men att hon har förmågan att tänka kvar
glömsk och virrig, men ändå.

Många minnen av ett snart 90 årigt liv
finns ju kvar…
Det som hon kommer mest ihåg är ju det som
hänt för länge sedan..

När hon var barn,
En kvinna i sina bästa år,
En ung kvinna, som stod där på kyrktrappan – Nygift
En ung kvinna med ett barn på sin arm..
Berusad av lycka och av livet självt.

Inte sjutton hade hon blöjor då
Inte matades hon
Inte läggdes hon klockan sex

Jag känner att det är dags nu…

Hennes blick är simmig nu
Det blir längre och längre mellan andetagen
för att till slut upphöra.

Ett liv har slocknat…
men i samma ögonblick
så föds det ett nytt liv någonstasns

En ny bok har fått sin början
En ny livshistoria.

Ta väl hand om varandra!

Mina tankar och funderingar när jag satt vak
hos en döende gammal kvinna.

Eldreomsorgen i Norge er på ingen måte god nok. Det er viktig at eldre mennesker sikres trygghet i hverdagen, og gode helse- og omsorgstjenester.

Vi må få på plass en lovfesta rett til sjukehjemsplass, på lik linje med den lovfesta retten til barnehageplass for barn i barnehagealder. Antall sjukehjemsplasser må økes kraftig.

Den kommunale, ikke-kommersielle, hjemmetjenesten må styrkes. Vi må få en slutt på «stoppeklokke-omsorg». En forutsetning for å få til dette er en kraftig styrking av kommuneøknomien.

Det er viktig at det ikke blir innført stykkprisfinansiering i helsesektoren. Det vil nemlig føre til at de eldres behov kommer til å bli nedprioritert.

Eldresentre, kultur- og undervisningstilbud for eldre og sosialt arbeid for eldre må bygges ut. Det bør komme på plass dagsentertilbud for aldersdemente i alle kommuner.

Tekniske og praktiske hjelpemidler som trygghetsalarm skal være gratis for de eldre, finansiert av fellesskapet.

Minstepensjonen må heves til 3 G (G = grunnbeløpet i folketrygden), og pensjonene må hvert år justeres i takt med lønnsutviklinga.

Visste ni att invandrare som kommer till Sverige och som är till åren komna har rätt till någonting som heter äldreförsörjningsstöd?
I alla fall så är det sant.

Äldreförsörjningsstödet ges nämligen till invandrare som inte har arbetat och som inte har betalat skatt i Sverige.

Detta innebär följande:

Om en invandrares inkomst efter avdrag för skatt och skälig bostadskostnad är lägre än skälig levnadsnivå så får han eller hon äldreförsörjningsstöd så att de kommer upp i skälig levnadsnivå. Som skälig levnadsnivå räknas 4 831 kronor per månad för ogifta och 4 082 kronor per månad för gifta.

Detta betyder också att de invandrare som söker äldreförsörjningsstöd får räkna med skälig bostadskostnad, det vill säga upp till 6 200 kronor i månaden för ogifta och 3 100 kronor i månaden för gifta.

Ett räkneexempel på detta är följande:

Ensamstående med äldreförsörjningsstöd utan inkomst och 6200kr i hyra:
4831kr adderat med 6200kr blir 11 031kr i skattefria bidrag/mån.
Alla andra pensioner som utbetalas till svenska pensionärer beskattas hårdare än arbetsinkomster.
11 031kr motsvarar ca 16 500kr före skatt för en svensk pensionär.

Många lågavlönade arbetare i Sverige har efter ett långt och slitsamt liv lägre pension än 16 500kr/månad.

Ja, Sverige är verkligen världens mest rättvisaste och humanaste land.

Eller hur?

Rättvisan och humaniteten ligger bl a i att en svensk, eller annan vit, pensionär inte har rätt till en värdig ålderdom.
Men många sorters invandrare, t ex arabiska, kosovoalbanska, afrikanska, indiska och sydamerikanska sådana, ja, de får allting serverat på silvertallrik när de kommer till Sverige.

Så mycket var det med det falska pratet om alla människors lika värde!

Lyssna på texten genom att klicka här.

Personalen på äldreboendet dit min farmor nyligen flyttat får mer än lovord. Brevet jag fick härom dagen bubblade av intryck och nya erfarenheter. Alltifrån hur alla förväntningar på underhållning tillfredsställs under måltiderna, då en med bullrig stämma hela tiden ropar ”Hallå”, och en annan minst lika högljutt svär och ska gå hem till korna, någon annan lägger all mat i kaffekoppen medan hon bredvid sysselsätter sig med att sopa smulor och svepa in besticken i servetten så att hon inte hinner äta.

Ja, vi blir väl alla så en gång, men det handlar också om nya sidor hos sig själv som farmor nyktert lägger märke till under tiden de utspelar sig, som en längtan att gå tillbaka till barndomen eller om man kallar det sluta cirkeln och börjar om igen. Det är i och för sig till glädje för andra eftersom hon förra veckan efter en måltid fick en sådan lust att stämma upp i en gammal barnvisa, där hon satt bredvid sina bordskamrater – två systrar som aldrig säger någonting. Farmor började sjunga och såg till sin förvåning hur en av systrarna tyst sjöng med i alla verserna med ett leende på läpparna.

”Här får man leva på minnen”, sa en flicka ur personalen.

”Men”, sa farmor, ”jag kommer ju inte ihåg någonting. Hur ska jag då kunna leva på minnen?”

Minnen är en knepig men ljuvlig förmåga vi har. Igår när jag var ute i skogen och plockade blåbär till en mäktig myggsymfoni som gjorde att man inte kunde sitta alltför länge på samma ställe utan att bli helt tappad på blod, kom ett sådant där ljuvligt minne upp som om man dragit ut en låda i den stora minnesbyrån. Farmor brukade alltid plocka en kvist med blåbär till oss barnbarn så att vi kunde gå omkring medan de vuxna flitade på med sina bunkar. Alldeles varm gick jag omkring med det där minnet resten av dagen och vid ridturen med grannen senare på kvällen pratade vi blåbärs- och lingonminnen från svunna tider. Det var sött och ljuvligt som smultron på ett grässtrå!

Ridturen vi tog var en sådan där härlig idyllisk en: trevliga samtal, härliga galopper, stilla och lagom varmt-svalt sommarkvällsväder. Myggen gjorde oss visserligen sällskap då och då, men då travade vi raskt på en stund för att lämna dem bakom oss. En sådan ridtur fyller mig alltid med en sådan frihet och livsglädje, så det jag sa någon gång mot slutet kom alldeles från hjärtat:
”Tänk om man kunde stoppa ner den här turen i en liten ask och plocka fram i november när det är regnigt, lerigt och blåsigt”, sa jag. ”Tänk om…”

Varje människa är ju på ett sätt summan avsitt liv, oavsett hur långt eller kort det har varit. Vi minns, vi glömmer, vi förskönar eller kanske minns det värre än det var. Sanningen för något som varit är lika objektivt omöjligt som för nuet, även om väl alla någon gång med eftertryck hävt ur sig: Det var bättre förr!
I det där vanliga uttrycket tror jag det ligger ett koncentrat av all den smärta som i alla fall jag ibland upplever kring det simpla faktum att tiden faktiskt går. Förtvivlat försöker jag då etsa fast varje ögonblick så att det i alla fall inom mig ska leva i alla sin sötma i evighet. Det jag alltid kommer fram till då, är att jag hela tiden ligger ett ögonblick efter och alltså inte njuter av det vi kallar nu. Förlorad kämpar jag för att uppleva det som händer och inser att jag måste släppa för att kunna ta in. Hur många semesterresor är inte gjorda då någon tagit bilder för att dokumentera resan för minnenas skull och därmed missat hela upplevelsen?

Det är något med minnen, tid, då och nu som gör ont. Det är en tröghet att låta varje ögonblick sväva in fritt och lika fritt släppa taget om det då det vill vidare för att lämna plats för nästa. Men farmors beskrivning av vad som sker när årsringarna lagrar på sig, är ju att vi mer eller mindre tvingas tillbaka till nuet av det faktum att minnena försvinner, likaväl som framtiden är på nedräkning och maskinen kroppen börjar göra sig påmind om att den inte kommer att fungera i evighet.

”Mina tankar blir allt mindre”, säger farmor. ”Börjar svindlande närma mig evigheten och livet efter detta, men självupptagen kretsar allt istället kring kroppens alla obegripliga plågor och besvär – mina och andras.”
Så om vi inte klarade det innan, så tvingar oss livet att träda in i nuet innan vi går till evigheten. En vacker tanke! Visst är hon underbar, min farmor!

Klicka här om du vill lyssna på texten på Wellnessguide.se och samtidigt läsa senaste nytt inom wellness.

Och här får vi ytterligare info om vårt jordeliv…
…och även om dess fortsättning!
Hur man undviker att bli ett spöke, t ex…

Läs även andra meditativa (?) bloggares åsikter om Meditation, Kosmisk energi, Hälsa, Höjt medvetande, Sinnesro, Andning, Astralkroppen, Astral projection

Var jag tidigare en indiansk shaman som plockade peyoteknoppar i fullmånens sken...?

Mitt intresse för det paranormala och ockulta har säkerligen flera orsaker, men det skulle inte förvåna mig om åtminstone en av dem var genetisk. Min mamma Sylvia (som också var Tvilling) och jag kunde sitta nätterna igenom och tala om de här sakerna.
Sylvia prenumererade på tidskriften Sökaren, som ägnar sig åt livsåskådningsfrågor. En dag år 1985 fann vi en artikel om en viss Ethelyn Luce, som enligt uppgift kunde se var och under vilka förhållanden men framlevt tidigare liv. Ethelyn skulle komma till Stora Essingen i Stockholm och ge personliga readings, så jag och min mor beslöt oss för att resa dit och prova på.

I bilen instruerades jag av Sylvia:
-Säg till henne att jag förstår engelska, men inte pratar språket. Du får översätta vad jag säger.

Väl där, inledde amerikanskan med att fråga min då 71-åriga mor:

-Well, young lady, what do you think you have been in a previous incarnation?
-Säg att jag tror jag varit en nunna, svarade min mor.
-Well…she thinks she has been some kind of a nun, översatte jag.
-She’s absolutely right! utbrast ms Luce, till synes glatt överraskad.

“Hmm.. hon gör det verkligen lätt för sig!” tänkte jag sarkastiskt och tvivlande.
Sedan blev jag dock betänksam och mera övertygad om att det amerikanska mediet nog ändå visste vad hon pratade om. Beskrivningen hon gav av min mors psyke och karaktär i livet som nunna, stämde nämligen oerhört väl överens med den individ som nu satt framför henne!

Peyoteknoppsplockare

När det blev min tur, ville min mor gärna veta varifrån min dragning till cannabis kom. Jag frågade mediet, som försatte sig i ett lätt fjärrskådande stadium och sedan något dröjande svarade:
-No…it’s not cannabis. I see you as a young indian….I’m not certain what tribe you belong to…maybe pueblo or something like that…
Anyway- you are out in the bush, under the full moon, picking peyote buds, because you are the shaman of the tribe. (Från peyotekaktusen kommer också meskalin, som anses vara en s k enteogen drog)

Ethelyn Luce avslutade med att säga: All you have to do in this lifetime is to use the knowledge from your indian life!

Tack för det! Jag kom ju inte ihåg ett dugg av den inkarnationen!

Nästa dag låg en inbjudan från bokhandeln Vattumannen till en kurs i indiansk ceremoniell magi i min brevlåda! Klart jag slog till på den!

Min kursledare- den kontroversielle shamanen Harley Swiftdeer

Vid ett tillfälle när vi satt runt lägerelden, ställde en av kursdeltagarna frågan
-Could we all here be reincarnated indians? till Harley, (som för övrigt också är Tvilling. Klickar du på bilden, kommer du till hans horoskop)
Harley tittade länge på frågeställaren och replikerade sedan med en svepande gest:

-For Pete’s sake, man…Look at yourself!

Vi började alla granska varandra och inom kort skrattade hela sällskapet. Vi var ett 30-tal kursdeltagare och samtliga, utom kanske 3-4 stycken, skulle gott och väl ha kunnat passera för indianer vad utseendet beträffade!
De stackare som kanske kände sig lite utanför i den stunden, hade blont hår och uppnäsor.

Kanske är det för den här påstått (?) indianska bakgrunden som jag tycks ha lätt för att ta till mig indianskt tänkande? Den panteistiska världsuppfattningen (“Allt är Gud, även Skapelsen”) har jag inga som helst problem med att förstå. Och, vare sig det är inbillning eller sanning, så verkar de tekniker för rening, balansering och healing som jag fann i “Inkamästarnas arv”, den födelsedagspresent som hjärtevännen köpt till mig, fungera mycket bra!
Och tur är väl det, för så här mycket problem har jag väl aldrig tidigare haft med kroppen!
Är det inte förkylningar som spökar, så är det problem med tänderna. Eller så är det magen, ryggen eller bitestiklarna som krånglar- suck & stön!

Anna har blogg här på WP, också. Klicka, så kommer du dit!

Läs även andra reinkarnerade (?) bloggares åsikter om Inkamästarnas arv, Anna Southerington, Shamanism, Indianer, Reinkarnation, Peyote, Cannabis, Magi, Harley Swiftdeer, Ethelyn Luce, Sökaren, Mamma Sylvia, Gnäll, Ohälsa