Här är tjejerna i Sex & the city antagligen på toppen av sin berusning. Jag har under de senaste veckorna följt SVT’s dokumentär Kysst av spriten och genom den blivit inspirerad att söka mer kunskap om hur människans sexualitet påverkas av alkohol. För är det något som forskarna är överens om så är det att den gör det.

I boken Sexualitet och hälsa (Hulter 2004) beskriver författarna hur vi närmar oss vår partner sexuellt och hur vi på olika sätt signalerar att ikväll vill vi ha lite sex. Ett av sätten som beskrivs är just att kanske köpa en flaska vin till maten. Många kanske låter alkohol spela rollen av den där isbrytaren, alkohol får oss att slappna av lite, släppa på kraven, minska ängslan och osäkerhet. Min lärare sa häromdagen apropå Mindfulness att ett av de få tillfällena i våra liv när vi befinner oss totalt i nuet är då vi är berusade. Vi gör något så ovanligt som att inte planera och bry oss om framtiden, eller älta vår dåtid. Efter berusningen får vi ofta en enorm ångest över vårt handlande. Jag tror att en annan stund i vårt liv när det är enormt viktigt att vara närvarande är i sexuell aktivitet. En av orsakerna till sexuell dysfunktion enligt Master & Johnson är att man tar ett åskådarperspektiv, dvs man ställer sig utanför den sexuella interaktionen och blir iakttagare istället för aktör. Systembolaget har skrivit en bra text om bruk av alkohol och sex.

Jag hittar studier som tyder på att ett till två glas vin ökar kvinnans poäng på en skala som mäter lubrikation (hur våt man blir), sexuell lust och allmän sexuell funktion. Men jag hittar också studier som berättar om hur sexualiteten tar skada av alkohol. För precis som forskningen tydde på att ett till två glas vin förbättrade läget för hjärta och kärl så gäller en måttlighetsprincip även när det handlar om alkohol och sex. En studie från 1987 Disorders of sexual desire in a sample of women alcoholics (studiens ålder bör vägas in i läsningen av den) berättar om negativa konsekvenser av ett alkoholmissbruk kopplat till sexualitet.

Studien granskat 55 kvinnliga alkoholister samt en kontrollgrupp på 54 icke alkoholiserade kvinnor. Resultatet visar att kvinnorna med alkoholism i större utsträckning förknippar sexualitet med stress och konflikter. Det finns också en koppling mellan tillfällena med sex och alkohol hos de med alkoholmissbruk., sexuell aktivitet är i högre grad förknippat med alkohol. Kvinnorna med alkoholism har ett mer negativt minne av sitt första samlag och sitt nuvarande sexliv. I slutet konstateras något som jag tycker är väldigt viktigt, nämligen det att partnern bör inkluderas i en behandling av alkoholism samt att det även kan vara aktuellt med specifik sexualterapi.

Tyvärr rör de studier som jag hittar endast kvinnor. Männen lämnas utanför, trots att jag tror att alkoholism orsakar minst lika många sexuella problem för dem. Varför finns det då ingen forskning? Jag tror att mycket beror på att ämnet är tabu och att det handlar om människor som redan är väldigt utsatta i fråga om personlighet och identitetsskapande. Kanske ser man det som att ett arbete med sexualiteten skulle bli för mycket. Jag tror dock personligen att det istället skulle kunna fungera som en motivationskälla. Att höra att andra män med alkoholmissbruk upplever liknande problem med sex som man själv har gör kanske att man inte känner sig så annorlunda och ensam.

I texten Sexualitet och missbruk av Inger Nilsson och Claes Heijbel som vi har som kurslitteratur i sexologin beskrivs de svårigheterna som artikeln skildrar i intervjuform. Även denna text är från 1980-talet och min lärare i sexologi Gunnel Brander har förklarat för oss att det saknas viktig forskning inom det här området. Här är ett citat kopplat till missbrukare som prostituerat sig

“Den dag missbrukaren försöker börja leva ett drogfritt liv är insikterna om dessa förhållande inte lätta att leva med. De blir istället en börda av skuld, skam och äckel, som bara bearbetas steg för steg och mycket varsamt. Att lägga ett lock över den, leder till ett livslångt lidande och ofta ensamhet, men återfallet som andningshål”

I intervjun med Tore 40 år berättar han att

“Men faktum är att mitt förra återfall hade en direkt koppling till ett kontaktförsök med en kvinna”

Detta är en situation som vi möter ett antal gånger i texten, när personerna slutat missbruka så kan ibland de svåra känslor som relationer och att närma sig någon sexuellt vara det som tippar över och skjälper dem till ett återfall. Många berättar också om en tafatthet i sängen

“Jag är som en nybörjare. Hur gör vanligt folk i sängen egentligen och vad gör dem?”

I Sexualitet och missbruk kan vi läsa att alkohol har en starkt hämmande effekt på känsloliv. Sinnesimpulser från hjärnan till könsorganen försvagas kraftigt eller slås ut helt (Nilsson & Heijbel). Ett litet tecken på det kan vara som en vän berättade för mig att hennes förmåga att få orgasm helt försvann efter en festkväll. En viss mängd alkohol och en ganska liten sådan tog helt bort hennes förmåga att få orgasm. Många har när de slutar missbruka aldrig knullat nyktra.

Känner du att du själv eller någon i din närhet har problem med alkoholen finns information på den här sidan, det kan också vara en hjälp att ta kontakt med Anonyma Alkoholister, AA.

Ett till inlägg att läsa. Det handlar om det byråkratiska tröga Sverige, där ingenting händer , där man måste slå sig blodig för att få den hjälp man enligt lag har rätt till, där tid är viktigare än liv, där en alkis inte är värd ett skit. Ja vad ska man säga? Varför är alltid människor någon annans problem, varför försöker man lassa över problemen på någon annan instans, varför är det så svårt att se människan bakom problemet?

“Det finns råttor som är alkoholister oavsett barndom. De kommer från Finland“

SVT har kört en serie som heter Kysst av spriten. I del 7 har de plötsligt lagt in ett avsnitt om forskning på råttor och alkohol. De menar att råttors och människors hjärnor är så lika att man kan dra slutsatser om människors beteende utifrån hur råttor reagerar. (detta avsnitt  börjar 7.45 in i filmen, och avsnittet om finska alkoholistråttor efter 11.25).

Först visar de hur en otrygg uppväxt kan forma hjärnan på ett sätt så att den blir mer påverkbar för alkohol. Låter ju inte helt orimligt att uppväxtvillkor kan ha betydelse, och inte enbart arv och gener som det ibland hävdas.

Men den genetiska aspekten ska ju också belysas. Detta görs genom ett påstående om att finska råttor är alkoholister från födseln, varpå en råtta iförd en finsk flagga tassar runt och letar efter den 20-procentiga spriten som finns tillgänglig. De drar faktiskt inga direkta konklusioner från detta faktum(?) när det gäller finländares benägenhet till alkohol – det får man i så fall räkna ut själv. Jag undrar hur försöket sett ut om det varit ryska råttor som haft fri tillgång till den ökända spritsorten Gorbatjov. 

I den här säsongens tredje avsnitt av Livet i Fagervik berättas en historia hur alkoholism och medberoende kan leda till att bokföringen i familjeföretaget inte sköts. Historien berättas med lätt hand men visar tydligt på de vanliga mekanismerna. Den medberoende är förvirrad, förnekar, kämpar, gråter men gör inget. Den som missbrukar förnekar, försvarar sig, anklagar andra och erkänner inte förrän konsekvenserna blir för stora. Omgivningen gör skillnad när de ställer krav och säger ifrån.

Utifrån den här beskrivningen kan man knappast tro att Livet i Fagervik är en TV-serie som får en att skratta. Men faktum är att avsnitt 1, där en man och en kvinna som har skiljt sig bråkar om vem som ska få hunden, är bland det roligaste jag har sett på länge.

Du får gärna kommentera nedan. Om du vill kommentera på twitter kan du använda taggen #livetifagervik. Om du söker på #livetifagervik på twitter hittar du andra som följer serien.

Nej, han har gett upp det livet.
Nu håller han sig till bubbelvatten.

Och jag vill tro honom men har svårt för det.
Jag drar öronen åt mig.
Dessutom skickar han fyllesms just nu under skrivande stund.

Sade det till honom.
Med tanke på ett ex och ett annat ex som ansåg att det största nöjet i världen var att dricka sig full, gå ut på krogen för att sedan komma hem och lukta illa/krama toaletten så är jag liksom klar med allt det där. Jag tänker aldrig mer gå in i ett sådant förhållande. Den man jag kommer att vara med kommer att ha något bättre intresse än så.

Annars så kan jag tala om att jag skolkade idag.
Jag blev så putt av samtalet igår så jag tänkte bara SKIT I DOM! Varför ska jag ge och ge, slita arsel men inte få något tillbaka. Kan dom inte ge mig något tänker jag inte ge mitt allt. Det har jag bestämt. Tänker inte bli utnyttjad något mer.

Så jag har degat idag.
Men är ändå trött. Så in i norden.

Så godnatt.

Tänk att jag är så duktig på att ordna till det för mig själv..

Ex berättar om någon vän som kan fixa billiga kläder åt barnen. Jag säger att jag inte är intresserad och att jag inte vill. Vilket får han att brusa upp och han säger då bestämt att jag ska titta i katalogerna och skriva vilka kläder som ska köpas. Jag hävdar min rätt och fortsätter att säga nej. Barnen är inte i akut behov av kläder och skulle det behövas något får jag väl åka till HM eller nåt?

Och jag säger även till exet att det är hans vän som kan ordna billiga kläder så han kan sköta det själv. Men nej, han vet inte vad han ska köpa för kläder. Byxor och tröjor är mitt förslag. Och då får jag frågan om jag kan skriva upp det!!! Vadå skriva upp det? Det kommer du väl ihåg. Och han börjar återigen tjafsa om att JAG ska ordna detta.

Jag vägrar.
Han stormar surt iväg.

Sedan kommer det ett sms om att från och med nu får jag sköta all inhandling av kläder till barnen.

Jamen jaha ja.
Så bekvämt för han då.

Angående rubriken så finns det inte så många val när jag skriver om ex. För den enda rubrik jag vill sätta är IDIOT.

Gammalt vin blir inte godare av citron. Men man kan dricka det ändå.

…väcker många känslor…Jag vet att min inställning och förhållning till alkohol kan verka konstig och knepig för många, men det finns anledningar till den, anledningar som jag ibland inte kan sätta ord på.

Men en sak vet jag…alkohol är en jävla uppfinning som inte skulle få finnas, då skulle många problem vara ur världen och många människor skulle fortfarande leva.

Jag borde smälla igen den där dörren en gång för alltid.
Inatt och idag har en gastkramande känsla kramat mig.

Under hela tiden jag känt honom har jag vetat om hans publiv och sena nätter. Alltid detta öldrickande. Och alltid när han varit hos mig har han en dundrande huvudvärk. Fått för mig att det beror på bristen på alkohol men vet inte säkert. Vad jag vet är att han är en Treomissbrukare. Vet inte hur många han tar om dagarna då vi umgåtts?

Under hans kärlekskrigsförklaring om att försöka vinna mig tillbaka har han sagt att hans publiv är över. Och att han bytt ut öl mot ramlösa. Igår kväll messade han och talade om att han var ute med vänner men att han hållit sig ifrån ölen än så länge. Vid 00.30 tiden talade han om i ännu ett sms att han nu snuttat lite på flaskan. Och vid 02.30 tiden i ännu ett sms skrev han att han nu druckit för många öl.

Sedan läser jag hans blogg där han skrivit att han ska ut och dricka öl även idag.
Och nej.
Hela mitt inre skriker FEL! FEL! FEL!
Blir nästan en känsla av skräck.

Påminner om mitt ex.
Alltid dessa öl. Alltid denna alkohol.
Och jag klarar inte av det. Jag gör inte det.

Kanske det tycks att jag överdriver men så säger min känsla.
Jag tänker inte gå under av ännu en alkoholiserad människa. Om han nu ens är det? Men allt pekar på det. Och vågar jag chansa. NEJ, för tusan.

Tro mig när jag säger att jag inte har problem med personer som dricker alkohol. Det gör även jag, men bara mycket sällan. Men att en person har som enda intresse att sitta på en pub det är en röd varningsskylt för mig.

För lite sömn. För lite mat. För mycket tänk.
Och så var vi där igen.
Deprimerad.

Kan inte få ned på pränt det som tuggas inuti skallen. Vet inte ens om det är något som tuggas. Orkar inte. Klarar inte av. Under förmiddagen fick jag en hjärtattack. Ja, det är vad jag kallar det men rätta namnet är väl ångestattack. Bara ligga ned och vänta på att det ska försvinna.

Sorgen som bara vrider det inre.
Är jag onormal? Är jag inte riktig?

Ingen vet. Allt prat om den ena eller den andra som mår dåligt. Alla utom jag.
För det syns inte, eller syns det men ingen säger något? Den där känslan av att hålla alla på avstånd. Dela inte mörkret med någon. Håll det för dig själv. Inte ska du sprida din svärta och belasta någon annan.

Så jag sårade playern.
Trots mina sms som talade om att jag skulle lägga mig vilket i och för sig var ren lögn bara för att slippa prata i telefon ringde han ivarje fall. Dyster och inte alls pratglad (jag). Han frågar om jag inte vill prata och jag säger att jag inte känner att jag behöver prata med han just nu. Jag menade inte något illa. Vad jag menade var att jag inte är den muntraste personen och att jag inte vill sprida min pestsmittade värld till honom.

Så många tankar.
Är allt det jag upplever i livet, känner och tänker korrekt uppfattat av mig själv? Eller är jag egentligen helt sjuk i huvudet och uppfattar allt fel? Lever jag i en låtsasvärld där ni andra lever i den riktiga världen? Jag vet att det säkert är helt galet att tänka i de banorna. Men jag vet inte ut eller in. Är det kanske så? Att det är jag som är felet? Trots att jag själv anser att mina tankar, resonemang, moral och så vidare är riktiga så kanske omvärlden anser mig helgalen men att jag själv är för sjuk för att förstå det. Ja, jag tycker själv när jag skriver det att det låter riktigt sjukt att ens tänka tanken.

Söker jag utvägar?
Eller bara en syndabock. Dvs mig.
Straffa dig själv så blir allt bra.

Det där illamåendet som kommer över en.
Rådlös.
Vart ska jag ta vägen. Vad ska jag göra.
Hur blir livet ett liv igen. Hur var jag innan allt började. Vad kände jag då gentemot livet.
Borde jag prata med någon. Vem då. Och varför. Är det jag känner, upplever och tänker så annorlunda mot någon annan så att jag måste få hjälp. Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Hört på akuten vid olika tillfällen under de senaste två dygnen:

Sjuksyster
“Jag kan någonstans tycka att det är rimligt när jag säger till patienten att ‘om du inte ens kan gå själv så tycker jag inte att du är klar att åka hem’, men på nåt sätt så möts vi inte riktigt där.”

Läkare
“Det är nästan så man glömmer bort att det är vi som är farligare för patienterna än vad de är för oss.”

Jag
“Det är blod här… väldigt mycket blod.”

Ambulansförare
“Vet du vad de alltid säger att de druckit? Allihopa alltså, hur mycket eller lite de än fått i sig?” (“Nä.”) “Två öl. Allesammans säger ‘ungefär två öl’. Det slår aldrig fel.”

-

Tydligen så har det vid något tillfälle gjorts en studie som visade att 60% av alla ambulansutryckningar är orsakade av alkohol, antingen direkt eller genom någon av dess följdsjukdomar. Det berättade en av ambulansmännen för mig. En overklig siffra! Sextio procent!!

Vad tänker du när jag berättar det? Går det att tro på? Eller är du och jag så förförda av den allmänna acceptansen av alkoholhaltiga drycker att det inte går att ta på allvar? Vin är ju så gott till maten. Och en öl till fotbollsmatchen. Eller två.

Vad är farligast: cancer eller alkohol?
Cancer såklart?

]]> http://onedaywish.wordpress.com/2009/10/13/sjuk-i-huvudet/ Tue, 13 Oct 2009 20:32:29 +0000 onedaywish http://onedaywish.wordpress.com/2009/10/13/sjuk-i-huvudet/

Det är som vanligt alltså. Stånga huvudet i väggen är en mycket trevlig sysselsättning. (ironi) Det är en alltför lång historia för att någon här och nu skulle kunna förstå förvandlingen jag som person har genomgått.

Jag ser ingen som helst lösning på problemet heller. Visst har jag hotat med att anmäla honom och vad får jag för svar då. Jo, han ska ta sitt liv om jag gör det. Han hotar att slå vem det nu än är som är med mig (andra män antar jag). Han har stått utanför när jag hade en dejt här hemma och velat att jag mitt luder och sällskap ska komma ut. Har jag sällskap och går ifrån bilen till mitt hem är jag hela tiden rädd att han helt plötsligt ska hoppa fram. Man måste alltid kolla så att kusten är klar. Har parkerat min bil för att han inte ska kunna spionera på vad jag gör. Lever med neddragna persienner.  Jag tittar under min säng varenda kväll jag går och lägger mig. Hör jag något ljud fruktar jag varenda gång att det är han. Otaliga är de fantasier om att ha blivit dödad i duschen.

Må hända har jag sett för många rysare men det ingen förstår är att det aldrig lämnar mig. Rädslan och nervositeten att snart händer något, snart händer något, snart gör han något, och där gjorde han något. Nu. Men när kommer nästa gång. Nu. Snart, snart kommer det, snart..

Och senaste tiden har han börjat säga att han ska ta barnen till sitt land. Kommer han? Kan han? Han har fortfarande deras pass sedan deras resa de gjorde dit förra vintern. Men inte kan han väl?

Härdsmälta i skallen. Vad tänker jag? Vad ska jag tänka? Och göra? Allt blir diffust, en sörja. Jag tänker hela tiden. Men vad är det jag tänker på? Kommer det någon lösning? Nej, vi börjar om.

Sömnproblem. Ofokuserad. Dyster. Ätproblem? Dåligt samvete. Skuld. Värdelös till den högsta punkten. NEJ! Jag skriver inte detta för sympatier. Det här är inte jag. Men det här är mitt liv.

Klarar inte ens av vänskapsrelationer. Hur kan man underhålla sådana när man inte ens orkar underhålla sig själv? Och jag blir kort, tråkig, torr och avståndstagande. Vänner, bekanta ger upp. Och jag sitter med ännu ett dåligt samvete. För det är aldrig dom, det är ju jag!

Jag vet inte ens om detta är ett normalt beteende. Kanske att det är så? Kanske är det så här alla har det med sina ex? Det har blivit som skåpmat, inget någon reagerar på. Inte många vet men de som vet, vet inte vad man gör för att få det att sluta. Och håller bara med om att beteendet är sjukt men gör inget drastiskt för att hjälpa mig. För att hjälpa med en lösning. De mest bara pratar och suckar, stönar medans ekorrhjulet rullar på. Och jag kan inte själv. Jag vet inte själv. Och kanske att jag har fel? Det han gör kanske inte är något? Allt kanske bara ligger hos mig och att det är jag som upplever och känner fel?

Jag vet varken in eller ut.

Och jag avslutade telefonsamtalet fort som blixten. När en person är ömtålig och nere finns där inga marginaler att säga något fel. Och personen jag pratade med kallade mig en gnällig nej-sägare.

Jag har då berättat om ex. Om vad han säger och gör. Mina tankar omkring det hela, mina känslor. Mina funderingar. Och när jag då inte har någon att tala med detta om men gör det med han. Och han i sin tur försöker släta ut det hela, skämta om det. Då blir det fel.

Jag behöver någon som kan validera mig. Som kan stå på min sida och förstå det jag känner, tänker och oroar mig över. Jag tror att jag behöver någon som kan tala om för mig att det jag känner och tänker är rätt. Och det är inte så att jag pratar om detta med vem som helst hur som helst. Så när jag väl gör det vill jag inte att det ska sopas under mattan. Annars kan jag likväl låta bli att försöka prata om det. Låta det ligga inom mig och pyra.

Vad vet någon om allt de jag tänker. Inte ett skit.
Vad vet någon om alla sänkor jag hamnar i. Vad vet någon om mina tankar om att inte vilja leva. Vad vet någon om något som pågår. Och när jag försöker att prata om det skämtar han. Ja, jag är säkert överkänslig.

Men ta mig på allvar då.
Någon.
Någongång.
Nu.

Jaha.
Sade till en vän igår att ex varit ovanligt tyst. Men tji fick jag för det fick jag äta upp nu ikväll. Alltid det där lugnet före stormen. Alltid finns han i tankarna trots mina försök att putta honom därifrån. Ständigt denna oro och undran över när kommer nästa utbrott? Och han sänker mig. Spelar ingen roll om jag är på bra humör, det sänks och ett fysiskt illamående slår sig fast i halsen och tårar tränger fram.

Jag vet inte längre vad jag ska göra? Och nu har han även börjat hota med att han ska ta med sig barnen hem till sitt land. Det enda jag kan komma på att göra är att göra någon slags anmälan vilket jag även har sagt till honom. Men då får jag bara höra att gör jag det kommer han inte längre att finnas kvar. Han hotar alltså med att ta sitt egna liv. Men vad är det jag ska göra då!? Bara sitta här och låta honom göra allt det han gör för att mina händer är bakbundna av hans hot om att ta sitt liv? Eller ska jag göra något för att få slut på allt? Och om jag anmäler, kommer anmälan att leda till att det blir någon ändring? Om jag anmäler, kommer den att tas på allvar? Om jag anmäler, kommer den bara att läggas i en hög?

Jag gör tysta planer i skallen om att ansöka om ensam vårdnad och göra en anmälan. Jag ser ingen väg ut.

Jag vet inte vart detta kommer att sluta. Men det känns som att det kommer att sluta med en kniv i magen. Jag är helt ärligt rädd för att det en dag totalt kommer att slå riktigt slint på honom och han kommer att skada mig. Och Gud förbjude så har jag även tankar som undrar om han kan skada barnen? Kommer jag, kommer vi, att sluta som en liten nyhetsnotis om bara ännu ett mord eller våld inom “familjen”?

Jag hatar det här.

http://www.dn.se/sthlm/dod-person-patraffad-efter-lagenhetsbrand-1.966428

Stackars rara granne, två trappor ner, ensam med sin alkoholism. Det är väldigt sorgligt, man tänker, helt orationellt, att man borde ha gjort något. Men vad? Självklart inget.

Han vaknade av något som lade sig över hans bröstkorg, tungt och varmt och han somnade direkt in igen. Det är så jag hoppas att det var, utan smärta.

I måndags började en ny dokumentärserie om alkoholism på SVT fakta. Den heter Kysst av spriten och ligger ute på SVT play.  Så här står det i programbeskrivningen:

Var tionde svensk har alkoholproblem och nära nog halva befolkningen blir indirekt drabbade som anhörig eller vän. I sju program får vi höra vittnesmål från alkoholister och deras anhöriga.

I första avsnittet får vi möta Annika och hennes dotter Linda. Annika började dricka redan som 14-åring. Upp till 12 starköl kunde det bli på en kväll. När hon sedan fick barn la hon av helt, men sedan kom tristessen och då blev rödvin en ständig följeslagare. På tre veckor gick hon från att dricka ingenting till att dricka två flaskor rödvin om dagen. Sedan ökade konsumtionen stadigt. Linda hade nu en mamma som var full varje dag när hon kommer hem från skolan.

Jag ser programmet. Uppskattar Annika och Lindas mod att berätta sin historia. Jag slås av människans inre styrka och förmåga att förlåta både för sin egen och andras skull. Det mest häpnadsväckande i programmet är när de berättar att Linda till slut rymde hemifrån och krävde att mamman skulle ta emot behandling. Mamman började gå på AA-möten vilket hon kommenterar så här:

- Inte för att jag hade några problem, men för att få tillbaka min dotter. 

Alltså jag bara häpnade när jag hörde det. Så talar en fullfjättrad alkoholist utan den ringaste insikt om de egna problemen. Det är så svårt att förstå och något man gör och som omgivningen klagar på så totalt går alkoholisten förbi. Att det ens är möjligt att förneka på det sättet. Ofattbart. Och mycket problematiskt för omgivningen vars upplevelse bara förnekas.

PS. Missa inte heller SVT Plays 3-5 minuter långa intervjuer med experter inom alkoholrelaterade problem. De är fristående från själva dokumentärerna och sänds, vad jag förstår, inte på TV. DS.

Arvsynden är ett begrepp inom kristen teologi. Här tar jag mig friheten att tänka på arvsynden som något vi får i arv från våra förfäder och som vi antingen låter gå vidare till våra barn eller aktivt bestämmer oss för att bryta.

Vad menar jag med detta?

De flesta människor har i sin släkt något som de inte vill ska gå i arv till nästa generation. Det kan till exempel vara en tendens att ljuga, en oförmåga att säga förlåt eller en brist på självaktning. Men det kan också vara sjukdomar som alkoholism eller psykisk skörhet. Det kan vara till och med vara konkreta händelser som självmord eller mord. Det som kännetecknar arvsynden är att den inte är talbar och att den har gjort att släktens medlemmar farit illa.

Det som är tanken med arvsynden, så som jag definierar den, är att den tar bort skuld, men ger ett desto större ansvar. Om vi tar alkoholism som exempel så har de flesta alkoholister flera generationer i sin släkt som har druckit på ett sätt som omgivningen upplevt som jobbigt*. 

Utan skuld.

Alkoholisten har fått en ärftlig sjukdom och är på det sättet utan skuld. 

• Flera generationer har druckit utan att tillstå sina problem
• Flera generationer har vägrat ta emot hjälp
• Flera generation har tigit om problemet inför andra

Med ansvar.

Men tyvärr faller lotten på den alkoholist som lever här och nu. Alkoholisten har barn som står i begrepp att ärva en arvsynd som är “åtgärdad” eller i i full blom. Så här ser ansvaret ut:

• erkänna sitt drickande
• ta emot behandling
• prata med sina barn om hur arvet ser ut

Jag säger inte att det är lätt, men någon måste göra det och det blev vi som lever nu som måste ta det här ansvaret. Det är orätt att låta arvsynden passera vidare utan åtgärd. Det är rätt att göra allt man kan för att tala öppet om problemen och ta emot den hjälp som erbjuds. Belöningen blir en djup och nära relation till sina barn och förmånen att se barnen växa upp med öppna ögon i en talbar och åtgärdad arvsynd.

*Jag definierar inte missbruk med hjälp av mängden intagen alkohol eftersom  det har en tendens tar bort diskussionen från huvudproblemet. Se Nemos inlägg och diskussionerna i kommentarerna så förstår ni vad jag menar.

Länge sedan jag skrev något. Sonens död har gjort att jag inte på länge tyckt att något var roligt. Det är nog tyvärr likadant fortfarande men jag försöker hänga med så gott det går. Hans död har i a f inte gjort att jag blivit mer positiv till droger, utan drogerna hade han troligen varit vid liv än i dag.

Barnbarnet L rymde från sitt behandlingshem, höll sig gömd länge och kom till sist fram och blev avlyst. Hon har nu fått plats på ett av kommunens boende för missbrukare för att visa att hon kan vara drogfri och få en egen lägenhet???!!?

Jag förstår inte hur man resonerar på kommunen, antagligen skulle man helst vilja placera alla missbrukare i egna kvarter där de kunde sköta sig själva och aldrig sätta sin fot i ordentliga människors områden och störa dem.

Man tror att de vill rehabilitera missbrukare, i ärlighetens namn måste jag medge att de faktiskt försökt med L. Tyvärr har hon inte fått någon eftervård utan placerats på ett sätt så hon mer eller mindre tvingats söka sig till andra aktiva missbrukare.

Jag är glad och tacksam för att jag själv är nykter och drogfri och har klarat av att förbli detta trots sorgen. Jag erkänner att tanken har dykt upp ibland att jag skulle kunna trösta mig med sprit. Hur frestande det än har varit att få domna bort en stund så har jag aldrig allvarligt funderat på det. Jag vet ju att jag måste vakna upp till sist och hur skulle jag ha känt mig då? Det är inte så svårt att svara på. Eländigare än någonsin tidigare. Nu kan jag i a f hoppas på att den värsta smärtan ska ge med sig så småningom. Sorgen och saknaden vet jag att jag får leva med men det får jag försöka klara.

I dag läste jag ett reportage om en kille som kom till behandling för sitt drogberoende för 10 – 15 år sedan, smutsig, mager, förvirrad. Han försökte hålla sig på benen och blev efter en tid mera stabil. Han fortsatte sin behandling på annat håll sedan och idag är han en man att räkna med, en man, som vet var han står och vet vad han talar om. Han inger stort förtroende. Han lever ett bra liv, har bildat familj tillsammans med en tjtj, som var lika nergången som han på den tiden. De arbetar, har barn, fungerar i samhället och är nöjda med sin tillvaro. Det är fantastiskt att få uppleva sådana mirakel.

Jag trodde ju att mina närmaste skulle se att det var möjligt att bli nykter när jag blev det och bli nyktra och drogfria de också. Att det skulle ge ringar på vattnet lång väg men tyvärr blev det inte så. Det förändrade ingenting för någon i min närhet, bara för mig själv. Jag får vara tacksam för det och fortsätta livet, som verkligen är underbart utan några droger.

Min är min far som inte är en far.

På senare tid har jag börjat grubbla mer angående min sk. far. Han sitter på en pinne och sparkar med sina fötter. Stinker gör han också. Stinker av starka drycker, stinker av ånger och stinker av bitterhet. Men tänk om han inte känner ånger och inte är en bitter, rynikg och illaluktande man? Han kanske är lycklig…mår bra… Hur är det isf möjligt? Det är för mig obegripligt hur man kan tappa kontrollen så totalt (haha, är väl egentligen fel person att komma med denna kommentar - men har aldrig sagt att Jag tappade kontrollen!) och glömma tid och rum. Och frågan finns fortfarande kvar; varför valdes jag bort? Och frågan blir bara mer förvirrade ju mer jag blir förälskad i mina barn. Hur kan man välja bort sitt barn?

Och en 50-åring som är i lag med en 75-årig kvinna???

..då skulle livet vara mycket lättare. 

Röda fjäderns reklamfilm visar tydligt hur förbjudet det är att tala om alkoholproblem. Som ni ser i filmen pratar både den drabbade själv och hennes kollegor om hennes alkoholism som om hon hade fått vilken vanlig sjukdom som helst. Det är ovanligt, eller hur? Alkoholism är ju inte värre än någon annan sjukdom. Man dricker för mycket och så måste man sluta. Det som bland annat gör det svårt är den drabbades förnekelse av sin egen sjukdom. Det är därför alla runt omkring måste fortsätta prata om problemen till de är lösta. Den andra saken som ställer till det är omgivningens rädsla att lägga sig i andras liv. Arbetsgivaren har ett stort ansvar att ta med medarbetare till företaghälsovården när de misstänker alkoholism. Och alla i de drabbades omgivning har ett stort ansvar att göra en anmälan till Socialtjänsten. Hur obekvämt det än känns.

Det är så vi tar ansvar för varandra.

Här är några kända personer som har förstått vikten av att tala öppet om sin alkoholism:

Gudryn Schyman

Kristina Axén Olin

Suzanne Reuter

Olle Carlsson

Petra Nielsen

Petra Nielsen en gång till

Marcus Birro

Britta Berggren Ericsson

Kända amerikanska alkoholister

Jag har varit vänlig. Och trevlig.
Tror att det där ett problem jag har. Jag är oftast trevlig mot andra, och den där trevligheten misstolkas alltid. Eller inte alltid men ofta. Speciellt om man är trevlig mot en karl. De får alltid för sig att man är intresserad av dom. Det har hänt ett flertal gånger.

Speciellt en händelse kommer jag aldrig glömma trots att det är så många år sedan.
Sista året på gymnasiet var halva tiden praktik och jag skulle spendera den tiden på ett kontor i hemstaden. Första dagen när jag kommer dit går min handledare och visar mig runt, hälsar på alla de andra som arbetar där. En man, vi kan kalla han Pär tror att jag är en praktikant ifrån högstadiet och undrar om jag är 14 år!!!? Jag blev förnärmad, jag var faktiskt 17 snart 18!

I vilket fall. Jag är där en prövovecka och sedan är det sommarlov. Efter sommarlovet har jag det där halvåret som ska tillbringas där. Under sommarlovet kommer ett litet brev ifrån Pär. Han talar om att han tyckte att det var trevligt att ha mig där och att han ser framemot att ses snart igen. Självklart tycker jag att han är underlig men låter det glida förbi.

Börjar min praktik. Pär är nog den enda på kontoret jag kan prata med. Så vi pratar, kommer överens riktigt bra. Min handledare visar sig vara alkoholiserad och jag finner henne gråtandes då och då. Eller så var hon helt enkelt inte där. I vilket fall. Han Pär beteer sig skumt många gånger. Som när jag sitter i matsalen och äter, han kommer fram, böjer sig ned och viskar i mitt öra; kommer du in på mitt kontor sedan. Jag ville sjunka genom jorden och undrade vad alla andra undrade! Han skickar vykort med nallebjörnar och kramar. Jag nämner aldrig dessa för honom, låtsas om att de inte existerar. Tillslut får jag byta kontor, till ett som ligger på samma område så jag stöter på Pär på området. Men inte nog med det, han ringer till kontoret och ber att få prata med mig. När de andra sedan frågar varför han ringde står jag där som ett fån och ljuger om något.

Han vill komma hem till mig. Och jag går med på det. Nu har jag fått nog! Så när han kommer, antagligen i tron att något ska hända säger jag det rakt ut till han. Jag skulle aldrig vara med någon som är så mycket äldre. Dessutom är du gift och har barn. Han hade med sig ett litet gosedjur i form av en vit säl. Han såg helt förstörd ut när jag sagt det till han. När han gick stängde han inte ens ytterdörren.

Efter detta fick jag ännu ett brev där han skrev att han hatade mig men älskade mig ännu mer.
???????????????????? PSYKO!

Jag sparade hans brev i många år. Hade tankar på att skicka dom till hans fru men gjorde det aldrig. Sedan hamnade de på soptippen.

Men det var inte det jag skulle skriva om.
Utan playern.
Jag har varit trevlig. Svarat på sms. Och vad händer när man är trevlig. JO! Karlar tror att de ska få till det.
Så vad kom igår. Jo, sms som svamlar om sex. Han vill ha sex med mig, han gillar att ha sex med mig och så vidare!!! Vad är det för fel på er!? Blir inte ett dugg upphetsad snarare avtänd.

Känner mig låg… väldigt låg av vissa orsaker.
Boken kom idag och den vart ju inte som jag hade tänkt mig
Ja ang textstorleken… den är så liten.
Visst kan den vara i den storleken… inte så.
Har många böcker med den textstorleken hemma.
Men inte min bok… då vill jag att den ska vara helt normal
i textstorlek… typ 11 eller 12
Nu är den ju säkert i storlek 8 el 9 …
Det är lika mycket text i denna bok som det är just nu
som det skulle vara om den vore lite tjockare
som den blir om texten är i storlek 12
Nu ser boken enbart tanig ut…. skit-tanig.

Jag kanske är tönig som reagerar som jag gör.
Jag vet inte och det enda jag vet nu är ju att
jag blev ledsen över att se den… inte jublande glad
som jag trodde jag skulle bli.
Nu är det enbart tjockleken och textstorleken jag reagerar över
ingenting annat…. Omslaget är helt fantastiskt
och innehållet överlåter jag till er att bedöma =)
Om det blir mera böcker tryckta
så hoppas jag ju att dom ändrar storleken.
Säkerligen är det en vanesak också
Och mina förväntningar som spelar roll i det stora hela.
Ni som köper den kanske tycker helt annat ju.

Som en räddande ängel så ringde Shalini och grina i telefon =)
Hon håller på att läsa min bok nu och orden berörde henne.
Hon kände att hon ville ringa och prata om det..
Det kändes skönt ju… att inte innehållet iaf är så tanigt…Haha
Jag hoppas alla som läser boken stannar upp emellanåt
och reflekterar över saker och ting…
Ger vissa frågeställningar som jag har en ordentlig tanke.
Det är ju det som är meningen med mina texter i boken.

Jaja… det är som det är nu.

Pratade i Radio idag i Gällivare.. kul ju!!
Aimo Liukku frågade mig vad jag skulle köpa
för ev pengar som jag får för boken…
Svarade att: En Säng…Hahaha
Lite ego kanske… barnen skulle ju behöva vinterkläder.
Gud vad jag drömmer om sängar nu…
Det vore underbart att få ligga och sova i en sådan ju =)
Men det krävs ju att massor köper boken.
Inte ett par hundra… utan mycket mera än så om jag ska få en säng.
Givetvis hoppas man j att den ska gå bra.
Men är ju realist… så det är ju bara att glömma sängen…Haha
Men någonting till mig ska det bli iaf… det har jag lovat mig.
En vinterjacka kanske…

Jag har börjat med bok nummer två =)
Hoppas någon ger ut den sen.
Det ska bli underbart att äntligen få sätta ord på det som finns inom mig.
Det är inte ord (känslor) som skadar mig längre… men dom vill ut.
Ut på papper…
Den handlar om Alkoholism… svek… skada…
Barn, Skuld, Ångest, Sorg och Kärlek.
Om frustration… hopplöshet… sjukdom och om uppbrott.
Det finns massor med sådana böcker..
Men min historia är min och unik i sitt slag =)

Nu är ju hälften av boken klar… nästan hälften.
Ja och blir den jättetjock … jättejättetjock… ofantligt tjoooock…Haha
så är det väl bara en tiondel som är klart nu…Haha
och vem vet.. den kanske är skitkass sen när den är klar
och manuset duger enbart till att elda grillen med.
Jaja… den som lever får se =)

I morgon ska jag sitta barnvakt tills på Söndag.
Shalini och Sani ska gå på Bröllop.
Sanis bror ska gifta sig.
Shaan och Simran ska vara med i Kyrkan men sen kommer dom till mig.
Det kommer att vara extra full rulle här ett dygn framöver..
Då har jag barn i åldrarna 2, 3, 6, 8, 10 och 14 hemma.
Men det ska gå bra. Det är ju inte första gången som dom sover över.
Hoppas det är bra väder så vi kan vara ute =)

Ska försöka börja röja hemma nu…
Försöker komma in lite senare för att sätta in lite bilder.
Har ju kommit lite efter i det =)
Massor med bilder är ju tagna… under den gångna veckan.
Ska också svara senare på kommentarerna som inte är besvarade.

Ha en underbar fortsättning på eran kväll!!

Vi höres snart igen!!

KramKram!

I början av veckan drack exet och var som vanligt otrevlig (milt uttryck). Dagarna efter just denna incident var han så ångerfull. Han visste allt hur hemsk han varit mot mig under en lång tid, han var så ledsen över detta, han pratade om att han behöver hjälp med alkoholen osv. Han till och med skickade ett sms och sade att han putsat sina fönster och om jag ville ha hjälp med mina så skulle jag bara säga till. Okey!??????

Jag har även snabbt pratat med han i telefon för att fråga om schemat som skall lämnas till dagis. Och så len röst som han hade då har jag inte hört på länge. Men jag har inte för en sekund trott att DETTA är vändpunkten. Att det nu skulle vara den mirakelstunden då han fått insikt i sitt egna beteende.

Idag har vi varit i luven. Ibland önskar jag nästan att jag skulle vara en man jag med. För män som är pappor har det så otroligt enkelt att smita ifrån allt som heter ansvar! Och jag får sådan lust att ge igen med samma mynt! Han fick mig nästan till att börja gråta men jag stoppade det innan tårarna hade en chans att ramla över kanten. Och det var då när vi diskutterade som hans rätta sida visade sig igen. Där kom alla vanliga gamla ord man fått höra nästintill leda, ja jag säger nästan för ingen ska väl behöva bli van vid orden.

Men annars så!
Så funderar jag på om skogen eller soffan ska få avnjuta mitt sällskap?

Jag läser. Snabbt och intensivt. Har boken Anfäkta i handen medan jag byter tunnelbana. Det är som Nemo (Peter Jungerfelt) har sagt. Lättläst. Fast intensiteten och kampen får mig att hålla extra hårt i den gula tunnelbanestången. Vi får lära känna Nemo i ett liv som går från flaska till flaska. Några dagars uppskärpning för barn och jobb och sedan tillbaka till flaskan. Och många är de som inte ser. Eller som väljer att inte se. Till slut en chef som ställer villkor. Hur mycket tycker man inte om honom? Hur mycket respekt förtjänar inte de som lägger sig i?

Sedan till det som är bokens stora behållning. Ett behandlingshem för alkoholister. Nemo skildrar personligheterna så det känns som om jag sitter med på mötena. Det som slår mig hårdast. Är den vassa attityden. Dömandet av andra människor. Irritationen över Birkenstock och hängrumpor. Allt är andras fel. Allt handlar om andra. Inget är alkoholistens fel. Det är ju så det är. Så länge man dricker behöver man det där skyddet. Man kan inte respektera andra människor för då kan man inte fortsätta dricka.

Men Nemo gör det omöjliga. Hur går det till? Tar sig från det låsta läget till det sökandet läget där några nyckelpersoner kan nå in och göra skillnad. Inte bara för Nemo utan också för hans barn, hans x-fru, hans syster och kanske också för en kvinna där framme i ljuset?

Köp den! Läs den! Fattar ni vad den mannen gjort? Han har slutat dricka! Han tog sig ur det och lever nykter sedan 7 år! Hur mycket cred förtjänar man inte då?

Jag bugar för dig, Nemo!