En alkoholist ljuger och manipulerar för att få fortsätta dricka. När alkoholisten slutar dricka finns ofta det reflexmässiga beteendet att ljuga kvar. Det kan ta flera år att öva bort. Första perioden går åt till att bara komma på alla situationer som man ljuger i. Ofta är det helt harmlösa situationer som leder till en onödig lögn. Därefter kommer en period med brutalt uppriktighet där alla får höra att de har klippt sig fult och har köpt en ful tröja. Först därefter går det att hitta en balans där den nyktre alkoholisten är uppriktig i alla situationer som kräver det parallellt med att den sociala lögnen kan finnas när den behövs.

Vad duktig jag är som inte dricker. 10 dagar nu. Oh, vad alla dricker mycket nu för tiden. Förresten nu stänger systemet snart. Men jag ska inte dricka. Det är bra att jag inte dricker. Men bara en öl. Det har ju varit en så stressig vecka. Men nej, jag har ju lovat att inte dricka. Men va f-n det är väl jag som bestämmer om jag ska dricka eller inte. Var är bilnycklarna? Nu åker jag till systemet. Det är jag värd!

Jag är en av dem som följt SVT:s programserie Kysst av spriten som går på måndagar kl. 21.00 Bra initiativ av SVT att porträttera nyktra alkoholister och ge en bild av hur det är att vara barn, sambo eller annan nära anhörig till en som super. Speciellt är detta med medberoendet så fascinerande som fenomen.

Tänker närmast på programmet om läraren Per-Erik Persson. Hans alkoholmissbruk eskalerade från att supa i perioder till att bli ett heltidsmissbruk. Hans idag vuxna söner Johan och Magnus berättade i programmet om sin egen barndom med en full pappa som gjorde konstiga grejer, blev stökig och aggressiv. De berättade också om hur de som äldre städade upp i pappans lägenhet – där ibland de två yngre sönerna från ett senare äktenskap också bodde. Man fick veta att de de äldre sönerna åkte dit för att sova över, ge trygghet åt de unga halvbröderna och för att se till att de kom iväg till dagis och skola, då han var ensam med de små. Det  var en soc-anmälan från dagis som till sist satte stopp för Per-Eriks supande.

Det här förbryllar mig. Alla i familjen visste omständigheterna och konsekvenserna av pappans supande. Han kunde inte ta vara på sig själv och långt mindre andra. Hur kunde fru och storebröder tillåta att de yngre barnen for illa hos honom? Dessutom måste det funnits andra som sett på utan att göra något: grannar, släktingar. De beskrevs i programmet att barnen var skräckslagna när de var ensamma med honom. Att de inte kunde sova, fick klara sig själva, inte fick mat osv. Fattar inte. Varför ställer alla upp och döljer det som pågår? Och till vilket pris sedan? Fattar detta lika lite som när mödrar medvetna om att deras män utövar incest mot barnen, inte gör något. Eller att kvinnor stannar kvar hos män som slår. Att självbevarelsedriften, respekten för sig själv och de mänskliga förpliktelserna liksom suddats ut.

Jodå. Jag förstår att detta sker långsamt: en urholkning och en tillvänjning av situationen. Att uppväxten, baggaget och självkänslan man har med sig spelar roll. Men det går ändå inte  emotionellt att fatta. Nästan lika lite går det att förstå hur ett missbruk kan förvandla en människa, så att spriten eller drogen är det enda intressanta.

Jag har erfarenhet av supande släktingar. Ett flertal faktiskt. Alkoholism är ju ärftligt. Det har främst handlat om män. Och flera av dem har haft barn. Barnen har som många andra medberoende gömt flaskor för sina fäder. De har städat upp efter sina pappor och försökt få dem att sluta. Pappa är pappa. Kärleken finns där, även om den kan förvandlas till hat emellanåt. Eller kanske snarare ett hat mot alkoholen. Sådant sätter spår. Som tur är har mammorna inte tolererat supandet utan lämnat sina missbrukande karlar tillsammans med barnen.

Kysst av spriten är sevärd. Den ger en motvikt till den glamorösa drink- och klubbkulturen. Ingen ung person tror väl att de ska åka dit och bli missbrukare. Ändå talar statistiken sitt tydliga språk: två till tre barn i varje grundskole klass växer upp med en mamma eller pappa som missbrukar alkohol. Ett barn i varje klass utvecklar själv alkoholism.

Gillar verkligen IQ:s kampanjefilmer som gått på TV – de som ska få oss att haja till över vår egen och andras alkoholkonsumtion. Och speciellt gillar jag den här:

Här hittar du fler.

Läs också vad Marcus Birro skriver om den älskade och hatade alkoholen.

Jag minns.

Oförfalskad förväntning. En naket ovetande. Allt som var spännande, annorlunda. En ny människa från en annan värld. Klivet in i någons magi. Snöflingor, skogsvägar, ett helt stort hus, dieseldunkar, oljebefläckade fingertoppar, skäggstubb mot hakan, snöskoter mitt i natten, skjutbanor, skott från älgstudare som satte mina trumhinnor i gungning, vuxet, oändligt.

Dansade i köket om kvällen, såg ut i skogen genom de bristfälligt tvättade fönsterrutorna, tog in hunden från hundgården, skottade snö tills kinderna frös. Allt var nytt, orört, vackert. En brasa på kvällen, en tvättlina i pannrummet, bastuns kåda i håret.

En snörstump i min hand. En tråd att följa och nysta till något större. En enskild vink, ett dammkorn här, ett sandkorn i ögat där. En spritdunk i garaget. En platta oskyldiga öl till helgen. Ett glas surt vin till mig, hemlagad stek och potatissallad.

En tuffing som levt livet, som inte behövde någon. En hårding, en yngling i ett flammande moln av respekt. En tunn, tunn fasad redo att genomskådas. Jag nystar vidare, min tråd är tung och motvillig, men jag kämpar oförtrutet vidare med trasslet. Någon som med största trolighet var det största kapet under skoltiden, någon som med största trolighet har utnyttjat det. Aldrig problem med att få den han ville ha.

Alla tokigheter. Lustiga historier som lämnar en besk eftersmak i min mun. Galenheter i rusigt tillstånd, oräkneliga, alla berättade med ett fuktigt återupplevand  i blicken. Ett hjärta som saknar svunnen tid.

Sen jag kom, fredagens och lördagens trevligaste stund, intima fester med högst fem deltagare. I jaktkläder, skoterkängor, helly hansen-tröjor, en tunn lukt av svett och olja. Sluddrande förlamade tungor, vingliga steg, sittsovande, för många tomma burkar, i drivor under köksbänken. Förvirrade snöskoterturer, slutandes upp och ner eller med förevisande av chaufför till passagerarplats.

En annan helg, en annan tillställning. Människor i min dubbla ålder, för runda under fötterna för att förflytta sig. En dag, en danstillställning med arrangör, finklädda skuggor i olika tillstånd av berusning. Överallt, kvinnor han har lägrat. Jag chockas men väljer att svälja. Nykärheten ligger som en varm filt om mina axlar.

Garnnystandet växer. Det är stort nu. Kanske är det slut snart. Kanske håller jag snart den sista biten i handen. Så, en  kommentar som lämnar eftertanke och förvirring. Ingen här gillar mig./…/ X’s mamma har alltid varit sur på mig. Och alltid, en historia bakom. Oftast en historia som inte berättas förrän långt efteråt. För min tomt gapande mun. Och jag sväljer, och sväljer.

En fest, ett varnande ord för slutna öron. Han kommer aldrig att sluta dricka. Bemött med trotsigt förnekande, min ovilja att se. Jag blundar, blundar, blundar. Det finns det fler som gör. Vi blundar ikapp.

Jag ville måla hela Hans värld gul och grön. Röjde upp i tomma rum, tapetserade nötta väggar. Beröm mig, beröm mig. I hälen, alltid ett stick av motstridighet. Framtidsplaner, tunna ringar av guld. Monstret i magen som slåss med sin svans. Vi byter ringar av förhoppning.  Berusade av champange.

Och vreden. Ibland vreden. Till en början förknippad med sneda fyllor eller oberäkneliga handlanden från min sida. I ett badkar med lugnande tabletter. På soffan efter nyårsnatten. Överslätande. Ynklig. Gråter i duschen. Jag förlåter. Förlåter. Trasslar mitt garn.

Besök hos psykakuten, galonklädda stolar, lukten av olja och bensin. Överdoser av medicin, efter att ha skådat renaste hatet i ögats pupill. Tysta nätter under landstingets vingar. Förlåtelse. Min rädsla växer sig större än nystandet, jag släpper tråden och tar upp rakbladen. Bleka ärr slingrar sig på min hud, varje gång bemötta av en föraktfull blick. Öppna sår delar på sig och blottar kött och senor, jag förbannas men ilskan förvrider, jag vet inget annat sätt.

Nu, en trådstump i handen. En sax i den andra. Jag vill inte veta längre, jag vet nog. Jag lägger mig ner på golvet och håller för öronen. Snorar på parketten, blöder ner en handduk, lyssnar lamt till vreden. Fångas av smärtan i mitt inre, åtrår en förståelse som inte finns att få, skriker ut min hjälplöshet och möts av ilskan.

Och innerst i mitt huvud genomskådar jag masken, Hans fasad är mig genomskinlig nu. Jag ser, jag ser Hans osäkerhet, Hans rädsla, Hans ovetenskap om livet. Hans sorg. Hans taffliga uppväxt. Hans ovilja att se sig själv i spegeln om morgonen, Hans projektioner som Han inte vågar vända inåt. Hans självförakt, Hans avsky, Hans rädsla utbytt till förskrämd ilska. Inuti i mitt huvud river jag dammen och låter allt det vilda vattnet forsa fritt. Och sörjer.

Hej på er alla. Hoppas ni har det bra?!
Sista skoldagen för den här veckan för ungarna.
Skönt ju! För mig iaf =)

Har hela veckan försökt få upp ett helt drös med ungar.
Ja försökt få upp dom på olika sätt… killa, dra upp dom
Jag sjungandes för full hals
Hang down your head, Tom Dooley.
Hang down your head and cry. Hang down your head Tom Dooley.
Poor boy you’re bound to die… trallalaaa….UPPP NUUUU!!
Eller så vrålar jag  UPPÅHOPPAAAA UNGAAAR!!
Dra bort täcket och öppna fönstret…
Ville ju liksom att dom skulle kvittra ett “God morgon mamma”
Istället så låter det “Åhhh… måste jag… vill sova…ooorkar inte”
Fast inte Hanna… hon är ju seg hon med så jag brukar väcka
henne genom att killa henne.. så tillslut så vaknar hon gapskattande.
Men det tar ju sin lilla tid.
Men men.. det är ju som det är, dom är ena tröttmössor.. Hela högen.
I morgon så är det ju Lördag och så kommer dom komma upp tidigt.
Ja det kan jag sätta mitt vackra huvud på…Haha

Det har regnat här i natt men nu när klockan är 11:31 så skiner solen
men det är kallt.
Var till Tandis med Marcus i morse och det gick så bra.
Han är ju så duktig min grabb.
När jag har hämtat dom små så blir det Gårdsliv som vanligt.
Som igår.. och dom flesta dagarna innan.
Det känns lite konstigt om man hoppar över en dag..
Det har liksom blivit lite av en rutin… trevlig sådan
Att vara ute ett par timmar efter Fritte och gå in till kvällsmaten.
På helgerna går vi ut tidigare… i ett par omgångar.
Fasiken att man inte har bil…
Få se om vi kommer till skogen i helgen.. Kabbeskogen.
Sist så började det ju att ösregna..
Ta med sig fika och korv att grilla… ja det blir så mysigt så ju!!

Känner på mig att vi är i slutet på en era nu… Gårdslivseran.
Nu är det frågan om några år till…
Sen börjar Springauteöveralltefterskitungarnaeran…
Bästa att njuta av lugnet medan det varar ju…Haha
Men det här har varit mitt liv dom senaste 25 åren
att vara med ungarna ute på gården…
Blir nog lite vemodigt när det är över.. men säkert skönt också!
Allt har ju ett slut.. Allt!

Vet ni?! Har funderat på en sak..
Är ju aldrig barnledig.. Har barnen hela tiden 24/7 år efter år.
Nu är dom ju såpass stora minsta blir ju sju år nästa vecka
fast det har välan inte direkt någon betydelse… Åldern.
Men jag tänkte om jag skulle försöka fixa barnledigt någon helg
då när Hanna är på Korttis. Lite regelbundet tex en gång per månad.
Har inte varit barneldig på många många år…
Tänk att bara få vara… gå ut och dansa utan att behöva gå upp
till en hel hög med ungar dagen efter…Haha
Känner att det pockar lite på att få vara det… samla lite krafter.
Få vara Sirpa och inte enbart mamma..
Ja så jag tänkte lotta ut ungarna till er läsare
En gång i månaden…Haha. Det var väl en bra idé? Hehe

Nu är bara frågan hur jag ska lösa detta?
Barnens Farmor och farfar?… nope.. dom  tar inte tre stycken
Sen har dom inte så mycket tid… så dom går bort.
Barnens Mormor? Nope hon är död.
Barnens Morfar… Nope inte alla men en. Han är ju lite skröpplig.
Min stora son Petri… Nope.. Han bor hos syrran medan han pluggar.
Syrran Merja då.. Nope… Hon har huset fullt av sina söner
och min stora son Petri.
Shalini… Japp hon skulle gladeligen ta men vet inte om jag vill.
Hon har ju dom två små trollungarna.. det blir jobbigt för henne
med mina med. Sen bor vi ju så nära så ungarna skulle vara hemma
hela tiden och ringa på..haha

Christa.. Samma där som med Shalini
Sen bor vi ju i samma trappuppgång…. tok för nära.
Kirsi.. Japp säkert en.. ev två men hon har ju stora problem med sin reumatism och hon kan ju inte springa efter ungar..
Viljan finns säkert hos henne…men jag tvekar enormt…
Hon har det tufft nog.
Jessica… Barnens kusse? Nja.. hon har för lite lägenhet
Sen är hon ju så upptagen av sin Turkman =) så näää!!
Sen finns det inte så mycket alternativ..

Pappan då… till barnen.. kan någon ovetande undra.
Out Of Order… Han tom dricker frulle så han är inte aktuell.
Men jag önskar av hela mitt hjärta att han blir det någon dag.
Kontaktfamilj via socialförvaltningen?.. nope ingen bra idé
Dom familjer som finns i närheten behövs säkerligen för
dom barn och familjer som krisar..
Där barnen behöver få ett avbrott en helg då och då från hemmet.
Mina mår ju bra… det är ju bara jag som har denna önskan.
Att få barnvakt hem är inga problem..
Men det innebär ju att jag måste gå iväg…

Ja då återstår bara ni mina fina läsare
Vem tar första helgen? Hahaha

Jaja.. det är som det är och det som är är inte fy skam
så det är Ok… Behovet är inte påträngande och akut..
Bara en lite önskan… ett litet plus i kanten på vardagen.
Det är ju inte barnen jag vill ifrån … Ja ni förstår säkert vad jag menar.
Det är enbart den här tiden för mig själv som jag skulle vilja ha.

Snart så ska jag hämta dom små…
Ska försöka gå och handla innan dess..
Kan ju gå och handla med barnen när jag har hämtat
Men det är skönt att slippa tjatet “Kan jag fååå.. det och det.. snääälla?”
Bloggen har blivit lite lidande på sistone.. det blir så ibland.
Lusten har väl inte varit på topp och sen har jag haft lite och göra.
Ja sen är det ju ungarna… när dom sover är jag så slut nu för tiden.
Igår så somnade jag bredvid Hanna i hennes säng före kl 21
Hon ville bli killad på armen när hon la sig… Gullegumman.
Konstigt nog så sov jag hela natten sen… nästan.
Vaknade kl 4.. men det är oerhört sällan… förekommer nästan aldrig
att jag sover så många timmar i stöten.. SJU timmar!!! Underbart!!
Antagligen var jag helt slut som artist ju =)
Vanligtvis sover jag en 4 timmar per natt.
Så nu har jag krafter så det räcker till och blir över =)

Nähäpp.. nu ska jag göra lite trevlig nytta!
Hänga upp tvätt och så.. sådant roligt vardagsgöromål..Bläh! =)

Ha en skön början på eran Helg!!

Sköt om er!!

KramKram!

jag vet inte vem jag är.

Jag är en eller många paradoxer: en existentialist som inte har något val; en kristen polyteist som därmed bryter mot det första Budordet; en författare utan ord; en meningslös människa utan mening; en idiot savant som inte har något bättre för sig än att blogga; en knarkare utan knark; en alkoholist utan alkohol; en vansinnigt arg människa som är en uttalad pacifist och som håller detta; en människa som tar emot samhällets hjälp (OCH STRYK) utan att ta emot den; en man som försöker förändra sig men som ständigt straffar sig själv; en självdestruktiv man som bara vill vara sig själv när han inte vet vem han är; en idiot som skriver och som blir publicerad när han inte kan skriva; en meningslös individ som mest bara upplever tomhet och meningslöshet.

Jag vill slå sönder Eiffeltornet; banka sönder det lutande tornet i Pisa, slå hål i den kinesiska muren; äta upp Sfinxen i Egypten och sparka omkull pyramiden i Gaza; jag vill förstöra de gamla templen i Egypten, ja, äta upp dem med mina tänder; variera något när tänderna slitits ut, och slutligen använda mina tånaglar för att förstöra dessa vackra byggen; och jag vill spränga Globen; ja spränga de största byggnaderna i världen; jag vill variera mig, kanske till och med vara dum och glömma vem jag är för en stund och äta upp något litet monument, kanske Stonehenge, kanske de gamla ruinerna av Parthernon i Athen, eller kanske Colosseum i Rom, eller kanske Ingrid Bergmans monument i Fjällbacka, eller kanske bör jag bara pissa uran på Olof Palmes grav medan jag sjunger Du Gamla du fria. Långsamt. Det är inte enkelt att vara jag. Det är inte enkelt att vara jag.

Men vem fan är jag?

(Nästan alla hatar – eller borde hata – mig. Jag är en av dessa).

Hualigen.. .det bidde nästan ingen sömn i natt.
Så Dagen har gått med vidöppen mun för det mesta… *Gäääsp*
Vi var till Hörcentralen i morse… jag och Hanna
Det gick attans bra… hon är ju så duktig.
Bilder kommer senare… typ i morgon.

Hanna var ju hemma idag så det har inte gått att tupplura alls
Men det gör ingenting… det är natt snart och man har överlevt ju =)
Ska försöka hoppa i loppsoffan .. ja inte senare än 23 i alla fall.
I morgon är alla skolor, dagisar och fritidsar stängda… Studiedag.
Så dom är hemma i morgon.. mina ättelägg.
Sen på Fredag så är det skola igen…

När jag hade hämtat Marcus vid 16 tiden så hade vi lite gårdsliv.
Huu.. det blåste riktigt kallt idag ju.
Det var ju så man längtade efter strumpor..
Men ännu så är det sommar… sen sådan… så barbent gäller =)
Fast det är ju klart… fortsätter det så här så åker dom på.
Vi satt ute i några timmar och har fryst och huttrat sen dess
Värre blev det faktiskt när vi kom in från blåsten
nu är det bara jobbigt med huttrandet =)
Tur att man inte har lösgaddar…dom skulle ju ha leve ett eget liv idag
så någonting positivt finns det ju mitt i det hela…Haha

Igår fick jag en underbar bokrecension.. idag med
Jag är så ödmjuk över era ord… så glad och tacksam.
Det gör nästan ingenting nu att boken blev sådär tööööningt tanig
eftersom dom hade krympt textstorleken…
Finaste Udo  sa att den passar ju väldigt bra i bakfickan..haha
Så det är ju lite positivt… med den tööööninga tanigheten ju =)

HÄR kan ni gå in om ni vill beställa min bok… =)
CDON har REA på alla  böcker… min med ju..haha
REA ett par veckor efter releasen… det bådar ju gott..Hahaha
Fast dom REAR ju ut ALLT där nu… 5-50%
Så man får vara glad att man hamnade på dom fem procenten ju =)
5% off är det ju så det blir 122 pix ju.. så beställ där.. billigast ju!!

Nu börjar jag göra ganska grova stavfel ju…Haha
Bäst att sluta då.. eller ta en liten paus.
Måste hålla mig vaken tills ungarna har lagt sig
så det kanske blir ett inlägg till..
Eller en dikt.. brukar ju dikta om svåra saker i vårat liv.
Det hände någonting tragiskt idag…
I ett möte mellan far och son-
Det satte igång svåra känslor hos sonen… Är så ledsen för hans skull.
Ja vi tar det sen…

Var rädda om er själva och varandra.

Love You All!!

KramKram!!

En alkoholist tar vita perioder av två anledningar.

• För att övertyga omgivningen om att han/hon inte är alkoholist
• För att övertyga sig själv att han/hon inte är alkoholist

Med stor sorg
såg jag dig idag
Du satt på bänken
Du såg inte mig…

Du var full
Ja, vad annars
En spillra.
Mina barns far.

Det var med stor sorg
Jag gick förbi dig
då idag
Tankarna gick till dom åren
som var våra
Din och min
Våra barns.

Det är ett minne nu
som bleknar
varefter åren går.
Snart finns bara
en förnimmelse kvar.

Du är döende
Jag ser det på dig
Jag ser den utmärglade kroppen
Hur långe kan du hålla kvar?

Jag rustar för den tid
då du inte finns här mera
Rustar för att kunna
hålla om och trösta våra barn.

Med stor sorg
såg jag dig då idag.
Jag såg vraket av dig
Du håller på att sjunka

Jag kan inte göra någonting mera
Bara önska att ett mirakel sker.

Detta kommer vara en blogg som är till för bara min egen skull, och jag kommer inte skriva riktiga namn i den, utan om jag skriver om händelser eller personer så är namnen ändrade för jag vill inte hänga ut andra personer i denna blogg.. Utan denna blogg är för min egen skull. För att jag vill kunna få det nerskrivet om hur mitt liv sett ut som beroende.. För att kunna bearbeta händelser, och för att kunna se alla mina konsekvenser som mitt missbruk har medfört. Inläggen i denna blogg kommer nog vara ganska osammanhängande med årtal osv. Om jag skriver ett inlägg som kanske handlar om år 2005 så kan nästa inlägg handla om 2008. Men det är bara för att jag kommer skriva just det som finns i mina tankar om mitt beroende då jag skriver. Sen vilket årtal eller händelse det blir, det vet jag inte.. Jag borde egentligen skriva ner mina konsekvenser varje dag som mitt missbruk medfört, eller medfört är fel att säga, eftersom det är jag som själv som skapat konsekvenserna genom mina egna handlingar. Men då jag skriver ner dem det är då som jag verkligen ser dem. För då dem bara finns i mitt huvud så rättfärdigar jag dem, och förklarar bort dem för mej själv.. Så detta ska bli ett sätt för mej själv att se mina problem och mina konsekvenser.. För det hjälpte mej väldigt då jag gjorde min behandling.. Så detta får bli en början..

Kommer lägga upp inlägg ibland från min gamla blogg, kommer då stå om det är från den gamla eller om det är nytt.

Kommer även skriva massa annat i denna blogg, men just mitt missbruk och uppväxt med en pappa som alkoholist kommer vara det ja kommer skriva mest om. För att bearbeta.

Nej mamma, jag har inte en neuros för att jag skriver så konstigt. Jag har inga alkoholproblem och jag knarkar verkligen inte. Inte har jag rånat någon bank eller sålt mig på gatan heller. Så nästa gång du läser här så behöver du inte fråga mig detta efteråt!

Pusspuss, älskar dig!

En lite småkul snubbe som jag och Stefan träffade på någon bar i Stockholm. Tror han var uteliggare.

Efter lite googlande har jag kommit fram till att det måste vara den här historien han försökte återberätta:

Det var en gång en myra och en elefant som var ute och gick. Helt plötsligt bajsar elefanten, omedvetandes om detta, rakt på myran. Förvirrad över var myran tog vägen står elefanten kvar för att se om myran skulle komma tillbaka.
Två timmar senare kryper myran fram ur bajset och skäller på elefanten:
“Där trodde du var rolig, va?! Mitt i ögat!”
(Källa: länk)

Tunghet. Tomhet. Tysthet. Innesluten i en förpackning av betong. Bortglömd. Bortgömd. En levande död som förgäves söker hitta hem, på ostadiga, trasiga ben med ögon utan ljus.

Kemiskt ljus rymmer härlighet och fnittrig glömska. Men det spelar ingen roll, jag rycks tillbaka till betongen så snabbt att det är mindre smärtsamt att sluta försöka. Det går inte att gömma sig undan likgiltigheten. Jag orkar inte ens lyfta min fingrertoppar från bordsskivan längre, de är intrasslade i snabbtorkande lim.

Naken på golvet. Avtrubbade sinnen, hjärnan upprepar ingenting i slowmotion. Kryper på håriga mattor, dränkta av damm, grus och sand som klibbar mot min sårbara nakenhet. På rygg studerar jag stjärnorna i taket, jag kan se stjärnbilder bakom ögonlocken om jag vill. 

Han. Han är sårad. När Han kom till min dörr och jag bad Honom att gå. Han tror att jag hatar, att mina ögon hatar, men jag är bara tom. Han skriver att jag aldrig kommer att förstå, men det gör jag redan; det är synd om Honom. Han kan ju ändra på sig, det är spritens fel, inte Hans. Och Han har ju förlåtit mig, så jag borde ju kunna förlåta Honom också. Det är synd om Honom, Han kan inte klara att bli nykter ensam, Han måste ha en kvinna som stöttar Honom, om inte jag gör det så måste Han fixa någon annan som kan finnas där. Det är synd om Honom som måste vara svartsjuk på mig, jag som gör Honom svartsjuk med mitt beteende. Det är synd om Honom som måste hämnas på mig för att jag gör Honom så arg. Det är synd om Honom. Det är så jävla synd om Honom som måste be om ursäkt för att Han hotade med att slå in min skalle, när Han enbart sa det för att Han var full och inte visste vad Han sa. Varför kan jag inte bara förstå att det är synd om honom!

Men jag är inte bitter. Jag är bara tom. Under täcket med klibbigt hår. Låter telefonen ringa dess uppmanande signaler. Alla känseltrådar är klippta rakt av, själ är inte i kontakt med kropp och hjärna. Fjärrkontrollen är borttappad under kuddarna, det är ett stort problem. Magen kurrar, jag vill att den ska vara tyst. Jag är bara tom, som en till sista droppen tömd simbassäng. Ekande kuslig och vit i avsaknaden av det blå, klordoftande vattnet. Jag är inte bitter.

Livet rullar på oavsett mina förehavanden, ohejdbart, oåterkalleligt. Och jag tvekar, tvivlar, räds. Det finns stora beslut att fatta, livsavgörande beslut. Ett förvillande antal frågor men inga enkla svar.

Och givetvis handlar besluten om Honom. Han som har beslutat att vara nykter och fått medicin mot alkoholens lockande sug. Han som hävdar att Han omöjligt kan leva utan mig och att Han har hittat sin väg till förändring. Men mitt sinne tvekar, kan det vara så enkelt? Kan det räcka med en handfull piller för att göra sig kvitt en långvarig och välbekant älskarinna?

Jag vet att Han också slåss med beslutsfattandets demoner. Jag tror att de inte lämnar Honom mycket ro. Han är kluven, ambivalent, djup inom sig inser Han nog att man inte kan hålla fast den fågel som vill flyga, men Han försöker ändå, i vild förtvivlan. Säger upp vår bekantskap gång på gång för att dagen efter ta tillbaka sina hårda ord. Om och om igen.

Och här står jag, med ena benet i trygghetens välbekanta mjukhet och det andra i ovisshetens framtid. Erkänner för mig själv att det kanske inte ens räcker med omvälvande förändring för att vilja sitta i Hans bur igen. Erkänner att mina vingar är till för att flyga med. Njuter av ensamheten och självständigheten. Tysta nätter av självrannsakan, stundvis fyllda av rädsla för ensamheten, stundvis fyllda av tillförsikt och frid. Mitt hjärta slår lugnare nu. Jag sover gott om natten.

Men att vinka farväl till en tid av gemenskap, för alltid, en samvaro av fruktan men också kärlek, det är ett tungt beslut. Kanske är det livsavgörande, till och med livsviktigt. Jag tror att jag gömmer mig bakom en svunnen tid, ett svunnet liv. Vår gemensamma illusion som spruckit till slut.

Hur, hur ska jag finna modet att ta det sista steget? Hur, hur ska jag finna vissheten att gripa det beslut som är riktigt för mig, och hålla fast vid det med all kraft jag har?

Han ville ju bara va’ min

Han sa, han ville ju bara va’ min,
svepte mig med i sin trotsiga vind.
vackra nätter med stillsamma munnar färgade av vin,
fuktiga kroppar som väcktes av adrenalin.

Han smög sig tätt inpå,
under mitt skinn, han gjorde mig till sin.
Pressade ihop mitt hjärta,
penetrerade, på något sätt tog han sig in.

Han sa han ville ju bara va’ min,
sa jag var förnimbar liksom en gas,
men han glömde att berätta,
att han hade redan en älskarinna av glas.

Han låter dagar försvinna i moln,
snärjd av ljuvlighetens rus,
begraver samvetet i jord,
låter samvetet bli bakgrundens brus.

Han vaknar upp söndrad och blodig,
kan inte minnas vem han var igår.
Smyger hem och smeker min kind,
andetag av förnekelse i mitt stumma hår.

Han dricker tills munnen blöder,
han kallar det oändlighetens medicin.
Men jag vet att han ljuger,
det enda som håller hans eld vid liv är bensin.

Kylan efter fest på fest ruvar dovt,
darrande fingrar, bortdomnade, som om badandes i lut.
Han skakar förtvivlat, ett skadat djur,
han öppnar dörren, men han vågar inte gå ut.

Han har förfrusit sitt hjärta,
han har smittat det med skam.
Viskar inte längre kärleksfulla sagor,
en dimma genom rummen, bara skuggan av en man.

Ett girigt behov större än en brusten vilja,
en förgiftande, förvildad, självisk tolerans.
Ådror buktandes av spritfyllda ångor,
ett förtappat sinne utan sans.

Underlägsen det odödliga i ett kemiskt rus,
simmar silverfiskar omkring i ett trasigt glas.
Tårarna flyr lika lätt som ett moln,
hur kunde en så liten sten orsaka ett ras?

Han sa, han ville ju bara va’ min,
att jag var hans nål glänsandes av adrenalin.
Men jag är bara en skugga i flykt,
hans älskarinna föder hans lågor med brinnande bensin.

För tio år sedan upptäckte man hormonet ghrelin, som tillverkas i magen och orsakar hunger hos människan. Nu har man forskat mer kring detta och upptäckt kanske en revolutionerande sak nämligen att samma hormon spelar en viktig roll för effekterna av alkohol. Detta hormon behövs för att ruset ska ge en kick och skapa mer sug av alkohol, enligt en rapport i dagens nummer av den amerikanska vetenskaps­akademins tidskrift PNAS.

Genom undersökningar på möss har man kommit fram till att om man kan påverka detta hormon i kroppen så kunde man få mössen att välja vatten istället för alkohol. Flera läkemedelsbolag har nu intresserat sig för ghrelin för att det i så fall skulle kunna hjälpa mot både överviktiga och alkoholister. Det ska bli intressant att se över hur detta påverkar människokroppen, framförallt mot de alkoholister som även är kraftigt överviktiga. Jag undrar dessutom vad biverkningarna  blir förutom tappad aptit!?

//navigeramera

Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat-kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte: om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig
Du var inte där för mig

Jag föll som att jag trodde att jag var
Beskyddad av dig – ja, osårbar
Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
Men halvvägs i luften såg jag – att du hade ändrat dig
För utan tvekan vände du och gick
Du gick utan att möta min blick
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig

Du var inte där för mig
Du var inte där för mig
Du var inte där för mig
Du var inte där för mig

(Lisa Ekdahl- Du var inte där för mig)

En besvikelse, av gigantiska mått mätt, föll ner på mina fötter. Allt gnistrande skimmer sköljdes bort av grumlig sorg, och världen blev vanlig igen. Jag hör soundtracket till mitt liv spelas i öronen, ett akustiskt bakgrundsackompanjemang  i moll med ostämda gitarrer. Sparkar stenar på asfalten, dricker vin direkt ur flaskan mitt på ljusan dag och låtsas att jag har kontroll över min egen kropp. Låter inga tårar lämna ögonen med hjälp av ömklig viljestyrka, men blöder invärtes i smyg. Kan inte erkänna ens för mig själv vilket tillstånd min själ befinner sig i, spelar oberörd och hård. Låter ingen komma nära, ett skadat djur som gömmer sig i en avloppstrumma i väntan på döden.

Bryter mot alla mina egna regler, konsekvent, en efter en. Dunkar pannan i väggen, låter hjärnan rusa runt i panik. Förbannar att jag släppt in Honom i mitt hjärta igen, Han river runt och stökar ned. Hugger gafflar i stum hjärtvävnad, skrattar när artärer spricker. Men egentligen är Han utan skuld, Han handlar efter sin egen regelbok, inte av illvilja. Han tror att kärlek är en maktkamp, att det handlar om att vinna eller försvinna, Han kan inte rå för. En missuppfattning, en desperat egennytta, en rädsla för sanningen får Honom att kasta glas och flaskor mot budbäraren, som duckar skrämt.

Och en osäkerhet börjar sippra in i mitt bröst. Sanningen är ju subjektiv, och aldrig absolut. Och jag börjar absorberas av Hans väl utformade och utsmyckade verklighet, böjer mig för vinden. Endast ett uns självbevarelsedrift kvar nu, innan jag erkänner mig skyldig till alla brott jag anklagats för. Böjer nacken tyst och väntar på att bödeln ska fälla sitt utslag.

Men Han var aldrig där för mig. Han fångade mig aldrig, Han vände och gick hem.

Fyller min tillvaro med människor, berusningar och tillfälliga skratt. Springer från ensamheten i vingligt höga klackar, men den kommer ifatt, alltid ifatt. Försöker förtvivlat sms:a bort ångesten, som kryper upp längs med husväggen och sipprar in under dörren, men får inga svar. Som om svar skulle hjälpa. Vägrar att slå mig till ro tillsammans med mig själv, lyssnar istället på tankarna i min hjärna som ljuger. Säg att allt blir bra, snälla, säg att allt blir bra.

Han. Han är navet, kring vilket jag har snurrat miljontals varv.  Runt, runt kring min världsbild, min sanning. Men nu har solen brunnit ut. Jag har förskjutit maktbalansen rejält. Satt ner en fot, slagit en förtvivlad knytnäve i bordet. Han kallade mig “jävla fitta”. Han var full, givetvis. Jag lade på luren. Han skickade sms, säkert ett tjogotal, därdet stod att jag sög av andra, var en feg satan osv. Sedan var det tyst, innan nästa tjugotal sms började ramla in, nu med ett annat budskap. Han bad om förlåt för allt, han skulle söka hjälp, han älskar mig. Jag svarade inte.

Och jag spelar Hans smutsiga spel. Nu är Han i underläge, Han är rädd, rädd att förlora. Och jag står på toppen. Min hårda sula mot Hans nakna bröst. Men om jag visar mig det minsta svag så  kastar Han sig över mig. Han är ett rovdjur, Han vädrar blod. Han gör allt för att vända situationen till sin fördel, gärna med icke rumsrena metoder. Men jag vill inte spela Hans spel, jag vill inte vinna, för här finns varken vinnare eller förlorare, bara en massa jävla smärta.

Och jag är rädd nu. Att han ska bli arg igen. Att Han ska hitta någonting att vara arg på. Att jag har gjort något fel. Jag har varit ute både fredag och lördag, jag har druckit, jag har dansat, jag har skrattat, jag har känt mig fri. Nu står det mig upp i halsen. Han kommer att bli arg. Jag kommer på något sätt att få betala för att jag är en jävla hemsk människa. För jag hoppas ju, hoppas att Han ska bli hel och snäll. Min alkoholist. Jag måste släppa taget, men mina fingrar vägrar krampaktigt att lätta på anspänningen. Jag bänder upp dom, en och en. Släpp, släpp, släpp!

Igen. Insikt. KAABOM!

Jag hade ju förstått. Förstått att Hans alkoholhaltiga problem varit till misär för oss båda. Jag var ju inte helt jävla blind och döv när allt kom omkring, bara lite lagomt lomhörd och halvkisande, fegt målandes på en egen, alternativ, verklighet som gick i rosa och ljusgult. Dessutom hade jag ju alla mina egna diagnoser att brottas med mest som oftast. Men jag tog ju Honom tillbaka, eller tog och tog, plötsligt bodde vi under samma tak igen en dag, efter att Han skyndat till min räddning efter en obehaglig nära-självdöden-situation. Tillbaka hamnade vi dock, stampandes på exakt samma ställe som innan jag bröt mig loss. Enda skillnaden är att Han tycker att Han har erkänt sina problem, dock absolut inte för offentligheten eller någon Han känner, och försöker att sluta med att fylla sitt blod med promille om helgerna. Och jag ramlar allt värre ner, ner, ner i djupet av bläcksvart ångest och skärande smärta, anklagar mina ruskiga diagnoser och skriker mot sjukvården efter hjälp, lindring, stöd, whatever.

Men så fick jag ett mejl, av en otroligt klok person som tagit sig an den kluriga uppgiften att trassla lite i min ångest och uppgivenhet. I detta mejl nämnde avsändaren ordet “medberoende”, vilket jag i och för sig stött på lite här och där i mina snabbstudier av alkoholism och beroende osv. men aldrig kollat upp närmare. “Din situation som medberoende är förmodligen det som är mest förödande för dig pga dina diagnoser” läste jag i mejlet och kände hur jag frös fast i stolen. Så självklart. Så givet. Bara för att Han inte dricker på ett par helger betyder inte att Han har slutat vara alkoholist. Lika lite innebär det att jag slutat att vara medberoende. (Aha! Medberoende, är det det jag är?!) Det här handlar om inlärda beteenden och handlingar som aktivt måste spåras upp och försöka medvetenadegöras för att kunna nå något nytt och färskt. Och med tanke på min psykiska problematiska problematik så torde det väl vara hyfsat givet att ett medberoende nog inte är till fördel för mig i kampen mot smärtan och själen.

Så jag surfade iväg från min mailbox snabbare än kvickt, jagandes essensen av medberoendet, med en vilja som brann av iver att förstå vad det är jag fastnat i egentligen. (Förutom att jag har kravlat mig upp till hypomani också, dagen till ära.)

Några symptom på medberoende jag saxat från diverse sidor på nätet:

Oroa dig för allt – även sånt som du inte har kontroll över. (Bara Han inte blir arg, bara Han inte blir arg, bara…)

Vid konflikter – erkänn att det var ditt fel – även om det inte var det. (Vaddå? det ÄR ju ALLTID mitt fel?)

Låtsas inte om dina negativa känslor, som ilska, rädsla eller sorg. (Varför skulle jag visa dem? Han blir ju ändå bara arg då…)

Säg aldrig sanningen. (Om man ljuger så finns ju chansen att sanningen inte kommer fram. Och man måste gripa varje halmstrå, eller hur? Oavsett om det är en skitsak. För att slippa höra Hans arga ord, när jag har, ofta oavsiktligt,  förorättat Honom.)

 Ta allt ansvar. Låt din partner fortsätta med sina dåliga vanor. (Men, Han tycker ju det är så ROLIGT att festa. Vem är jag att ta det ifrån Honom? Okej, Han kan ligga bakis hela dagen så städar, diskar, tvättar, bakar jag. Tur att Han har mig!)

Du kritiserar eller blir ofta kritiserad. (Men det är jag värd, jag är ju sämst i världen och så har jag alltid fel! Sådetså!)

Du har en stark, gnagande inre röst som kritiserar dig, som gör att du känner dig nere också när du borde vara på gott humör. (Du är ful, ful, ful och dålig och värdelös…)

Låter sig bli sårad av samma person om och om igen. (Lalalala, vem? Jag?)

Förnekar verkligheten och lever på förhoppningar. Förskönar hur det verkligen är och vill inte se sanningen. (Sanningen? Att jag är djupt olycklig? Att Han inte kommer förändras? Att Han inte är en bra pojkvän för mig? Det finns hur många sanningar som helst att blunda för. Vilken ska jag välja idag? Hm.)

Du glömmer dig själv, lever genom din partner. (Han har aldrig ätit middag med en enda av mina vänner, men jag har umgåtts med Hans vänner varje helg sedan vi blev tillsammans, givetvis över ett par massa grogg/öl/whiskey. Jag har slutat med alla mina intressen eftersom att Han  har tyckt att de tar för mycket tid, Han har kvar alla sina.)

Medberoende? Vem? Jag?

Nu går tandläkarna ut med en varning med att man inte ska använda munskölj dagligen då den kan torka ut slemhinnorna och skada den bra bakteriefloran vi har i munnen. Ofta lovar företagen bakom produkterna att fräsch andedräkt och bättre munhygien, men tandläkarna avvisar detta och påpekar att daglig användning kan skada mer än vad den gör nytta.

Många munsköljmedel använder sig av klorhexidin, som verkar bakteriepåverkande och dessutom innehåller de alkohol. Listerine som säljs i stora mängder både på apotek och i andra stora butiker, innehåller exempelvis 22 procentig alkohol och Svenska Tandläkarförbundet anser nu att det är dags att ta bort sin logotyp från produkten då de inte längre stödjer produktens verkning för munhälsan. Anledningen till detta är att medlet innehåller för liten del av emaljstärkande fluor och McNeil som ansvarar för produkten säger att man ska använda Listerine direkt efter tandborstningen – vilket gör att det positiva fluoret man får från tandkrämen sköljs bort än att det tilläggs.

McNeil bekräftar att det finns undersökningar som stärker den dagliga användningen av munskölj, då den ses som ett komplement till tandborstningen. Tandläkarna motsäger sig detta och rekommenderar istället vanlig floursköljning istället för tänderna, men framförallt den mer traditionella mekaniska rengöringen tandborstning och tandtråd. Tandläkaren Elisabeth Philip motsäger sig dock inte att man ska använda munskölj med alkohol då dessa produkter används effektivt vid en infektion i munnen, men det är oftast under en kortare period.

På Aftonbladet kan man läsa ett citat från Philip och hela utlägget kring detta med munskölj att “– Samtidigt kan munskölj med alkohol innebära en risk för alkoholberoende. Munslemhinnan tar så snabbt upp alkoholen och för en nykter alkoholist kan det trigga i gång behovet av att dricka”.

Detta har jag dock svårt att tro, men det är en intressant infallsvinkel som hon belyser och det vore intressant ifall det skulle komma några studier kring detta för framtiden. I alla fall för McNeils del så att de inte bidrar till att fler människor blir alkoholberoende, det skulle vara ett stort bakslag för företaget! Listerines försäljning omsatte 122 miljoner kronor i dagligvaruhandeln jämfört med 26 miljoner 2005.

På Aftonbladets hemsida kan man läsa mer om vilka munsköljsprodukter som innehåller alkohol, klorhexidin och fluor.

Produkter i undersökningen är:

• Listerine
• Hexident
• SB12
• Corsodyl
• Colgate Total Sensitive Munskölj
• Zendium
• Apotekets Munskölj
• Flux