Stockholm bör fortsätta initiativet när det gäller utbyggnaden av gratis trådlöst bredbandsnät med hög kapacitet som Kristina Axén-Olin (M) talade om inför förra valet.

För Stockholms kommun finns mycket att vinna på detta, möjligheter att samordna verksamheter i staden och hantera administration elektroniskt direkt ute på fältet. Genom denna möjlighet blir användningen effektivare både internt i staden samt för externa leverantörer till stadens förvaltning.

Det är därför angeläget att personal i alla områden, inte bara innanför tullarna får möjlighet att koppla upp sig trådlöst. Detta är även bra ur integrationssynpunkt, att de som bor utanför stadskärnan får tillgång till denna kommunikation.

Fri användning av trådlöst bredband bör starta med att gälla alla kommunanställda, därefter bör denna service byggas ut successivt, detta kan då bli ett bra komplement till medborgarnas egna bredbandsabonnemang.

Finansiering av detta kan tas från vinsterna som görs när allmännyttans hyresbostäder görs om till bostadsrätter, då får Stockholmarna tillbaks en del av pengarna genom denna offentliga service i Stockholm.

Gratis bredband är även ett mycket bra sätt att marknadsföra Stockholm som världens bästa IT huvudstad för affärsresenärer och de som är här på semester.

C-G Boström
Civilingenjör energi
Provvalskandidat till Kommunen
Nya Moderaterna (M)
Stockholms stad

Många är ordentligt nöjda med årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, Elinor Ostrom.  Äntligen en betydande samhällstänkare! Äntligen någon som teoretiserar kring gemensamma värden och som intresserar sig för förhållanden utanför marknaden. (Lite akademikersjuka spelar väl också in: har jag använt en teoretiker i mitt eget arbete blir hon delvis “min”!)

Ostroms forskning handlar huvudsakligen om hållbara sätt att förvalta naturliga, och begränsade, resurser. Hon har visat att närheten till besluten och gemensamma regler upprättade av brukarna fungerar bättre än privatiseringar. Sverker Sörlin skriver i Dagens Nyheter i dag om Ostroms enorma inflytande.

Men det är faktiskt inte bara för betesmarker, vattentäkter och andra naturresurser som tanken om det allmännas möjligheter går att tillämpa. Jag minns att Sverker Sörlin själv höll ett inledningsföredrag på en konferens i Stockholm år 2006 anordnad av European Association of Urban Historians där han efterlyste Ostroms teoretiska perspektiv även på staden och den gemensamma byggda miljön, dess förvaltning och ekologi.

Det är beundransvärt vilket finger i luften Sörlin hade. 2007 gav Journal of Urban History (Vol. 33, Nr. 3) ut ett temanummer “New Perspectives on Public Housing” och därefter har en serie undersökningar följt om allt från stadsparker till gasledningar som mänskligt skapade allmänna resurser i städer. (En lysande undersökning är just Martin Dauntons “Consuming gas” som handlar om den kommunala monopoliseringen av hushållsgas i London under 1800-talet i termer av resursmedvetenhet och konsumentskydd!)

Omvärderingen av “public housing” har också blivit influerad av tanken på det allmänna som en “resurspool”. “Unlike people in many cities, nobody in New York would dream of tearing down public housing”, skrev arkitekten Alexander Garvin i artikeln “Planning Now for the Twenty-first Century” för en tid sedan.  Anledning är att public housing – hur ful, felplanerad och skabbig den än må vara i sina enskilda inkarnationer – har omvärderats som hotad men nödvändig allmän resurs i ett modernt urbaniserat samhälle.

Med Garvins ord om situationen i New York: allmännyttan står för det gemensamma åtagandet, den är en buffert mot marknadens slagsidor, den ska ses över med omtanke – och 240.000 familjer står i kö för en lägenhet!

Jag utlovade en fortsättning om förfallet och infill-planerna i kv Plankan.  Det är dags, för det har hänt en del.

I stridigheter vinner man mycket om man från början vet att man har rätt! Jag skrev om Svenska Bostäders medvetna vanvård av kv Plankan på Södermalm för en dryg månad sedan. (Jag säger det igen: jag är part i målet. Men eftersom stadsförnyelsefrågor och egendomspolitik råkar vara det jag undervisar och forskar om intresserar mig fallet hur som helst!)

Vanvården har nu fått extremt negativ uppmärksamhet i pressen. Se t.ex. här.

Därtill har Skönhetsrådet kommit med ett remissutlåtande som ställer sig helt avvisande till nybyggnationen på kv Plankans innergårdspark, planer som är en anledning till att allt underhåll frusits i kvarteret i åratal. Motiveringen är delvis densamma som jag framförde i mitt yttrande i stadens samråd i somras:

”Enligt rådets uppfattning är det en kvalitet när staden på olika sidor av samma byggnad kan vara urban samtidigt som man har mer boendevänliga miljöer åt den andra, mer privata sfären, som en innerstadsgård utgör. Förutom de rent arkitektoniska aspekterna av förslaget och de konsekvenser förslaget får för de boende och för närmiljön så gör man ett offentligt rum av en bostadsgård. Enligt rådets bestämda uppfattning borde planförslaget dessutom ha kompletterats med en barnkonsekvensanalys eftersom effekterna så tydligt innebär förändringar som totalt sett är negativa för barnen.”

Dessutom visar rådet – och dess ledamot Fredrik von Feilitzen – att tjänsteutlåtandet som granskat innergårdsparkens kvaliteter har farit med direkta osanningar om parkens förhållanden! (Det är ju när amatörer och populister sitter och bestämmer i stadsbyggnadsfrågor som Skönhetsrådet behövs, som en milt konservativ bromskloss i bästa mening!)

Det räcker inte med att ”ta något gammalt och lägga till något nytt” som Kristina Alvendals återkommande programförklaring för den ”spännande stadsmiljön” lyder, för att skapa god livsmiljö i staden. Det tyder snarare på ett plågsamt demokratiskt underskott att inte bry sig om sina medborgares hälsa, och att fullständigt skita i kvaliteterna i en stadsmiljö gjord för barn, barnfamiljer och gamla till förmån för en in-fillpolitik som bara är så förlegad! ”Jeux vieux”, som fransmännen säger.

Visst är det ideologi bakom – ett slag negativ ideologi. Stockholmsmoderaternas hat mot välfärdsstadsmiljöer och sosse-byggen från 60- och 70-talet är skrämmande och präglat av alarmerande okunnighet och arrogans.

kv Plankans gård 1966, när det var dags för första inflyttningen. Notera schackborden i betong! Flera träd i parken är nu över 20 m höga.

Såhär skriver Pär Eliaeson i den utmärkta Arkitekturtidskriften Kritik i nästsenaste numret, 6/2009.  (N.b! Det är i pappersutgåvan av tidskriften han är såhär frän – inte på nätet!)

”Stackars Stockholm. [Stadens medborgare] har begåvats med totalt kulturellt tondöva politiker av stadsbyggnadsborgarrådets Kristina Alvendals kaliber. Denna före detta etableringschef på Lidl har tagit stora kliv ut i det arkitektoniska och kulturhistoriska klaveret denna vår. Efter stadsmuseets ’blåklassning’ av ett framstående byggnadsverk från senare tid fick hon totalt spel, först på nämndmötet, senare i en arrangerad repris på lokal-TV. Politikern blev ytterligt provocerad av de vederhäftiga tjänstemännens torra utlåtande och utgöt sig över deras ’världsfrånvända’ och ’löjeväckande’ agerande. I en skrivelse förklarade hon därefter att hon i princip skulle strunta i tjänstemännens utlåtande i framtiden.”

Jag blir faktiskt lite kallsvettig när jag läser det här. Mina kontakter med Stadshusets beslutsfattare och deras underhuggare har inte heller präglats av mycket demokratisk dialog. Alvendals biträdande borgarrådssekreterare Nils Löwenspets tog sig för att besvara ett av mina brev ang. stadsförnyelsefrågor i 60-talsområden med att göra en Marjasin: han klippte ur och klistrade in en stolpig avsiktsförklaring som jag redan tagit del av hundra gånger på stadens hemsida och i utskick.  Därmed var ”dialogen” avslutad.

Det är klart att denna inställning till engagerade medborgare sår politikerförakt. Inom alla andra samhällsområden krävs numera att man sätter sig in i aktuell forskning för att göra ett bra jobb och fatta välavvägda beslut. Det borde gälla för stadsbyggnadspolitiker i samma mån. Då skulle man också finna att man missuppfattat sin roll i Stockholm. Goda urbana politiker ska fungera som curlingföräldrar åt sina medborgare. Det är därifrån idéerna och sammanhållningen kommer, och politiker ska i möjligaste mån försöka befordra delaktighet och stärka fungerande områden för det sprider sig som ringar på vattnet.

Jag citerar Arkitekturtidskriften Kritik igen:

”På vad bygger känslan av ansvar: på ägande och på engagemang för sin närmiljö? En rådande tes är att ökad privatisering leder utvecklingen åt det hållet, en annan att närheten till besluten gör det. En mer direkt demokrati.” (ur: Ylva Åborg & Joanna Zawieja; ”Hur gör man?”, Nr. 4/5, 2009, s. 52)

Närhet till beslut kan alltså vara en lika stark faktor för en god stadsmiljö som privatisering. Det bör nog Stockholms makthavare fundera lite på. För säger någon från Stadshuset ”spännande stadsmiljö” en gång till, men i samma veva saboterar kvarteret där jag bor och håller mig utanför besluten, då osäkrar jag min cykelpump.

kv Plankans innergårdspark med sina träd och grönytor idag. Tack Gunnar för lånet av bilderna!

“…är det här fortfarande en verklig tanke, det är ju befängt”, undrade en arkitekt jag känner för några dagar sedan efter att ha botaniserat på Stockholms stadsbyggnadskontors hemsida. Han frågade varför jag aldrig skriver något om planerna på en nybyggnation inne på gårdsparken i kv Plankan. Innergårdsparken ska ju ”berikas med ett nytt spännande stadsrum” (!) i form av ett rund byggnad med 120 lägenheter varav 42 studentlägenheter.

Det föreslagna runda huset på kv Plankans innergårdspark.

Jo, planen är aktuell. Men jag är part i målet. Jag och min familj bor i kvarteret. Det har hindrat mig från att vräka ut åsikter. Jag har svårt att förbli sansad och objektiv. Och jag vill inte bryta mot min idé med bloggen, nämligen att se den som en del av en samhällsvetares tredje uppgift – att informera och diskutera om samhällsrelaterad forskning.

Men ju mer jag samlar på mig förstahandsinformation tycker jag att “Affären kv Plankan” har samhällsintresse. Jag ska bara ta några omedelbara iakttagelser i detta inlägg. Det finns all anledning att återkomma i frågan (trots partiskhet!)

Igår när jag kom tillbaka från min joggingrunda såg jag något i kvarteret som påminde mig om en företeelse som under 1960-talet var vanlig i amerikanska storstäder, nämligen ”redlining”.

Men låt mig först berätta vad jag såg:

Det finns ett stort dagis på gårdsparken i detta 60-talskvarter och där är alltid fullt med ungar. Men eftersom fastighetsägaren Svenska Bostäder har fryst allt underhåll sedan flera år tillbaka förfaller fastigheten snabbt. Över dagiset har nu följande skyltar och skyddsanordningar satts upp:

Fasaden hotar alltså att ramla ned i huvudet på dagisungar, föräldrar och personal! Och minsann gjorde den inte det! Alldeles som jag gick förbi hukade jag och en pappa med sin lilla dotter under ljudet av fallande fasadmaterial!

Skulle du vilja att ditt barn gungade den älgen?

Redlining handlar om att undandra eller neka ekonomisk och materiell service till vissa bostadsområden i städer, huvudsakligen därför att de som bor där har en svagare köpkraft (pga etnicitet och klass). Dessa områden kommer småningom att förfalla och det blir lättare att omgestalta och byta ut både fastighetsstocken och invånarna. I USA har redlining varit en del i en investeringstaktik från bankers och försäkringsbolags – man har dragit ett ”rött streck” där investeringarna bör upphöra, därav namnet. (Wikipedian har en riktigt bra artikel om fenomenet så jag ska inte gå in på alla varianter som finns, http://en.wikipedia.org/wiki/Redlining)

Liknelsen haltar på ett intressant sätt: Bostadsmarknaden i Sverige är ju både reglerad och marknadsstyrd. Allmännyttan fungerar fortfarande hyresreglerande, samtidigt som den moderata majoriteten har lovat alla som vill köpa sina allmännyttiga hyreslägenheter att få göra det. I kv Plankan är resultatet av denna bostadspolitiska schizofreni akut: ett allmänt ägt bolag, styrt av folkvalda och satt att verka för medborgarnas bästa, agerar som en krass utpressare till följd av att hyresgästerna har hörsammat det politiskt löfte som de folkvalda har utfäst. Istället är nu budskapet från bolaget: ”dra tillbaka bostadsrättsansökan så räddar vi huset!” (Vad logiken är i allt detta kunde inte ens Svenska Bostäders vd-sekreterare svara på när jag ringde och frågade henne.)

Samtidigt kommer nybyggnationen, om den blir av, att bli så dyr att den måste subventioneras med skattemedel, dvs indirekt med det förfallna kv Plankans hyror eftersom fastigheten går med plus!

Man måste gå tillbaka till åren strax efter att kv Plankan byggdes – dvs de sista katastrofala åren för Miljonprogrammet – för att finna en lika ideologiskt desorienterad bostadspolitik som moderaterna och deras vänner idag bedriver i Stockholms stadshus.

Som om detta inte räckte av paradoxer. Svenska Bostäder, jämsides andra allmännyttiga fastighetsbolag i Stockholm, har ett mycket gott ekonomiskt läge och är stora aktörer på den krisdrabbade bostadsmarknaden. Därför sker i kv Plankan just nu ett enormt installationsarbete för ett nytt bredbandssystem! För Svenska Bostäder måste ju som marknadsaktör uppdatera sin verksamhet! Man drar alltså ett bländade nytt och dyrt optikfibernät igenom en fastighet som pga medveten vanvård ser ut som de övergivna Tora Bora-bergen!

Jag skrev den här artikeln i DN för drygt ett år sedan. Det tycker jag fortfarande vore en konstruktiv utväg i en annars fullständigt havererad social bostadspolitik.

Idag var jag inne på riksdagen för att dels minska ner mailskörden något samt börja staka upp riktlinjer och tankar inför arbetet med en rapport om framtidens moderata bostadspolitik. Ser fram emot kontakter med företag som arbetar med energieffektivisering, allmännyttan och privata bostadsbolag men också information som olika myndigheter och utredare har att erbjuda. I augusti sägs SABO planera att presentera en rapport om behoven och möjligheterna för allmännyttan, och självklart ser jag fram emot spännande läsning.

På det hela taget går vi snart in i en intensiv process i syfte att utveckla och förbättra vår politik för att svara upp mot såväl dagens som morgondagens behov.

Vill inte ett bostadsbolag hyra ut lägenhet som de har lediga? De flesta kommuner har ett eget fastighetsbolag, vilket ofta har sin grund i allmännyttan. Med allmännyttan menas bolag som drivs utan vinstsyfte och där det finns bestämmelser för hur stor aktieutdelningen får vara. Det är så att det råder brist på hyresrätter och att det kan vara svårt att få tag på en bostad. Även hos dem som vars mål är att hjälpa folk med bostäder.  Även de stiftelser som finns i för att trygga boende för vissa utsatta grupper misslyckas enligt Kalibers undersökning i sitt uppdrag att fördela lägenheter till rätt målgrupp.

Nu när jag förstått och halvt accepterat den verklighet som MKB Fastigheter, Malmö Stads bostadsbolag, dikterar så är det dags för en ny stad och ett nytt system. Gavlegårdarna, Gävles bostadsbolag,  system innebär att du på kort tid ska kunna fara och titta på lägenheterna, men de hjälper inte till med att förmedla kontakten mellan mig som potentiell hyresgäst och den nuvarande hyresgästen. Eller enligt dem så förmedlar de ju kontakten då de ger mig ett mobilnummer som inte går till rätt person, hänvisar mig till en fastighetsskötare som är på semester och inte har koll på vem som är ansvarig under semestern. Så jag undrar, vill inte bostadsbolag hyra ut lägenheter de har lediga?

// Alaa som erkänner att det var länge sedan jag skrev – sorry!

Att beskriva en stad som en “pulserande organism” är väl numera en så pass sliten klyscha, att bara de skribenter som ägnar sig åt att trycka ut reseguider skulle nedlåta sig till att använda den. Däremot hittade jag ett intressant perspektiv på detta i denna krönika i New York Times.

(Det något tveksamma) exemplet som tas upp är att en stad X som har dubbelt så många invånare som stad Y inte har dubbelt så många bensinstationer som stad Y, utan 0.77 gånger så många, något enligt artikeln stämmer ungefär för längden på vägnätet, elnätet och annan infrastruktur. Till detta görs analogin att en dubbelt så stor organism (räknat i kroppsvikt) har ungefär 0.74 gånger så stor energiförbrukning.

En del i detta är naturligtvis att det vid en viss stadsstorlek blir, på tidsmässiga grunder, rationellt att använda kollektivtrafiken, något som naturligtvis är positivt ur infrastrukturplaneringssynpunkt. Självklart måste man här nyansera detta med att påpeka att ett sådant mönster skiljer sig rejält mellan olika världsdelar och stadstyper:

Diagram över korrelation mellan stadstäthet och energiåtgång för transporter.

Tänkvärt iallafall. Kanske är det så att det är miljövänligare att leva i en stad?

Av: Jonas Westin. Källa till diagrammet ovan

På torsdagens DN Debatt la de rödgröna partiledarna fram ett förslag där ROT-avdraget ska omfatta även flerfamiljshus, med förbehållet att energianvändningen minskas med trettio procent. Även det ”vanliga” ROT-avdraget ska enligt förslaget utökas med samma typ av klimatrenovering. Enligt debattartikeln skulle dessa avdrag skapa 15 000 nya arbetstillfällen.

Det innebär att även hyresbostäder kan omfattas av de ROT-avdrag som tidigare var förbehållna de som äger sitt boende. Vilket i sin tur innebär att det kan bli en skjuts mot att påbörja en länge eftersatt renovering av miljonprogrammet. Att denna renovering dessutom ska leda till minskad energianvändning (och i sin tur minskade energiräkningar) är bara positivt.

Om man följt den här bloggen vet man att det här är en politik jag argumenterat för länge (se till exempel här och här). I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i är det viktigt att göra satsningar som snabbt kan sättas igång. Där är just renoveringar ett område som bör prioriteras. Och kan man då rikta skattesubventionerna mot klimatsäkring snarare än nya jacuzzis är det bra politik. Vi behöver även se infrastruktursatsningar på till exempel järnväg. Men sådana satsningar tar längre tid och är helt enkelt krångligare att genomföra. Gröna renoveringar kan sättas igång snabbare och är ett helt korrekt sätt att använda och tackla både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Dessa gröna renoveringar skapar också utrymme för utveckling och produktion på områden som kommer att vara nyckelsektorer i ett framtida industrisverige.

Rent generellt är dock inte den här typen av ”avdragsreformer” något jag tror på. Att subventionera vissa typer av tjänster snedvrider arbetsmarknaden. Därför hamnar den moderatledda regeringens ”husavdrag” fel när de vill göra det permanent. Men med en snabbt stigande arbetslöshet är vi inte i en normal situation och varje byggjobb innebär ungefär tre ytterligare jobb. Så som en undantagsreform är gröna ROT-avdrag bra politik. Och när det som i förslaget kommer större befolkningsgrupper till goda är det dessutom bra rödgrön politik.

Äntligen börjar bitarna i den rödgröna oppositionspolitiken falla på plats. Synd bara att det ska behöva ta så lång tid. Och att vi har en regering som inte alls visar intresse för att bekämpa arbetslösheten och skapa förutsättningarna för Sverige att ligga i framkanten när konjunkturen börjar vända uppåt.

Igår presenterade Hyresgästföreningen och SABO ett förslag på renoverat hyressättningssystem. Kommentarerna har genomgående varit positiva, även från de privata Fastighetsägarna.

Men en sak förbryllar nu många i branschen: vad anser egentligen Hans Lind, professor i fastighetsekonomi och hyresområdets nestor? 

Igår berättade han att det aktuella förslaget är en anpassning till marknadshyror.  Idag berättar han att förslaget är ett steg tillbaka för dem som vill se mer marknadsanpassade hyror .

Regeringens marknadshyresutredning fick stark kritik för svajiga resonemang, oklara utgångspunkter och närmast obefintlig konsekvensanalys. Vem var huvudexperten i utredningen? Hans Lind.

//Georg

Raden av hyresvärdar vars behandling av sina hyresgäster får mig att fullkompligt tappa hakan och tappa tron på mänskligheten växer idag ännu ett steg. SvD berättar om familjen som flyttar in i en lägenhet som visar sig vara svårt fukt- och mögelskadad, tar saken i egna händer då värden inte avser åtgärda detta och renoverar lägenheten för egna pengar. Som tack för besväret säger då värden upp hyreskontraktet och vräker familjen. Efter att ha förlorat både i hyresrätt och tingsrätt är familjen nu slutligen knäckt: mamman är i personlig konkurs, pappan långtidssjukskriven och sonen mögelsjuk. Allt pga av en möglig bostad samt en hänsynslös värd.

Vad är det då för avskyvärd värd? Jo, det är Stockholms stads Familjebostäder. En del av den svenska s.k. allmännyttan som vänstern ser som så oerhört skyddsvärd. Att hyllandet av allmännyttan knappast kan ha med hyresgärsternas väl och ve att göra måste varje normalbegåvad människa som läser tidningarna förstå eftersom det ju knappast är första gången ett dylikt bostadsbolag beter sig på detta sättet. Nej snarare handlar det om makt. Allmännyttan är viktigt för vänstern dels i dess strävan att socialisera samhället genom att tränga undan privat ägande samt som ett instrument att öka den politiska överhetens makt över medborgarna. Vad spelar det då för roll att allmännyttan inte är en bättre hyrasvärd än de privata bostadsbolagen. Man får inte låta fakta stå ivägen för sanningen! Dessutom kan man faktiskt inte göra omellett utan att knäcka några ägg!

Nej faktum är att dessa “incidenter” snarast passar in i ett mönster av godtyckliga myndighetsövergrepp ägnade att skrämma oss medborgare till undersåtlig lydnad. Sålunda har de allmännyttiga bostadsbolagen slutat vara instrument för social ingenjörskonst och övergått till att bli del av det samhälleliga våldsmonopol som alltmer missbrukas till att kväsa den fria tanken.

Jag har vid upprepade tillfällen skrivit om behovet att koppla ihop åtgärderna mot den ekonomiska krisen med klimatkrisen (se till exempel här). Men fortfarande saknar vi offensiva och konkreta förslag på detta område från politikerhåll, såväl regering som opposition. Lite märkligt kan man tycka med tanke på att detta rimligen borde vara centrala frågor i dessa tider.

Kanske borde det istället vara det civila samhället som sätter press på ett fantasilöst politikerskrå? Tänk om till exempel Byggnads, Hyresgästföreningen, och Naturskyddsföreningen gick samman och kampanjade för att staten ska ge fördelaktiga lån till kommunerna för att genomföra en storskalig grön upprustning av allmännyttan?

Allmännyttan (framförallt miljonprogrammet) är i behov av upprustning, vi måste klimatsäkra vår energianvändning, och byggsektorn har drabbats hårt av varsel och uppsägningar.

Istället för att se det här som en utgift ska man se det som en investering för framtiden. En investering i människor, miljön, boende, kunskap, framtidens industriproduktion. Om man dessutom utformar det som ett lån är det inte ens en reell kostnad för staten. Staten får tillbaka pengarna så småningom, med ränta.

Hur jävla svårt ska det vara?

***

Konstaterar förövrigt att Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja är på min linje om en rödgrön draklya i sin veckoanalys:

“Uppmärksamheten kring programarbetet skulle dessutom kunna stärkas av att partierna exempelvis bjuder in till öppna hearings om vad det nya läger kräver, med kända politiker och forskare från olika länder, för att visa både på viljan och nödvändigheten av att hitta nya och andra lösningar än dem som gårdagens erfarenheter talar för.”

Dessutom vill hon ha ett snabbt krisprogram från den rödgröna oppositionen.

Svar till Barbro Engmans blogg

Vi välkomnar att resonemang kan föras runt frågan om hyressättningen.
Fakta kvarstår att hyressättningssystemet och framför allt allmännyttans hyresledande roll är mycket omdiskuterad inom bostadspolitikens område.

De privata fastighetsägarna är en grupp som är mycket kritiska, möjligen på olika grunder men många framhåller att de gärna skulle vilja föra en egen dialog med sina hyresgäster, även ”Allvill” utredningen konstaterar att utifrån konkurrensskäl är den rollen mycket tveksam. Till och med de allmännyttiga företagen själva kan tänka sig att få slippa vara hyresledande. Å andra sidan finns ni inom Hyresgästföreningen som tycks anse att det är den enda tänkbara skyddsregeln som kan finnas.

När det gäller resonemang runt hyressättning, hyror och hyresnivåer blir gärna tonen i debatten både onyanserad och hög. Framför allt blir debatten mycket hög i Stockholm, medan man på många andra håll i detta land knappt förstår frågan.

Vi kan konstatera att vilka hyresnivåer som ska gälla självklart skapar diskussioner mellan dem som bor i ett område och dem som bor i ett annat, mellan dem som har en bostad och dem som ännu inte har någon, mellan dem som bor i ett mer attraktivt område och dem som bor i områden som inte ses som lika attraktiva, mellan dem som har en större börs och dem som har en mindre. Det är naturligt att dessa olika intressen alltid måste vägas mot varandra.

Att ta steg som påminner om de steg som tagits i Malmö när det gäller hyressättning tror vi är viktigt. Ofta hävdas det från bl.a. ert håll att det har man minsann gjort i Stockholm, utifrån den kunskap som vi fått när det gäller Malmömodellen skulle jag vilja påstå att så inte är fallet.

Att ha en hyressättning som har som utgångspunkt att spegla hyresgästers preferenser i generella termer, tror jag är viktigt. Det innebär att en lägenhets standard så väl som läge ska vägas in. Ungefär så ser det ut redan i dagsläget men utredningen pekar på att läget troligtvis behöver väga aningen tyngre. Dock är det ju inte på något sätt det enda som kan spela in.

För att över huvudtaget kunna diskutera bostadspolitik tror vi att det är viktigt att man kan göra både bredare och djupare analyser. För oss står det tämligen klart att subventionspolitiken inte har varit speciellt framgångsrik när det gäller byggandet av hyresrätter. Det gör bland annat att vare sig byggare eller fastighetsägare behöver se över sina metoder för både byggande och beställningar, vi anser att det är viktigt att sätta ett stort tryck på branschen för att de öka sin produktivitet och effektivitet.

Naturligtvis kan det vara viktigt för stabiliteten och förutsägbarheten att vi kan få till stånd breda politiska uppgörelser om bostadspolitiken. Detta förutsätter dock att vi i grunden delar vissa problemformuleringar. Om så är fallet är breda lösningar bra för alla parter.

Byggandet i Sverige kommer i år att bli mycket lågt, till största delen beroende på finanskrisen. Å andra sidan har byggandet inte hängt med utvecklingen på många år, och en bidragande orsak är hävdar branschen bristande lönsamhet för nybyggnationer. Men som jag skrev ovan vet vi också att byggbranschen har en låg produktivitetsökning, bland annat på några få dominerande byggföretag och ett låst läge mellan arbetsmarknadens parter. Åt det sistnämnda kan vi dock inte göra så mycket åt.

Å andra sidan är ju egentligen en lågkonjunktur guldläge för ökat byggande av just hyresrätter då priserna på material är sjunkande och byggnadsarbetare finns tillgänliga.

Att konsekvenserna av en mer realistisk bostadspolitik skulle bli enligt vad Barbro Engman listar på sin blogg stämmer inte. Ingen har föreslagit höjda hyror för studenter, ökade avgifter för äldreboenden eller större kostnader för villaägare. Däremot vet vi ju att över tid ökar både kostnader och löner.

Det går ett litet rykte i korridorerna. Det sägs  att några av regeringens regionala jobbsamordnare talar med kommunpolitikerna om vikten av att allmännyttan nu tar ansvar och passar på att bygga i kristider, för att stimulera byggsektorn och ekonomin.

Hyrdigfri kan se det rimliga i de tankebanorna, sett ur perspektivet att vi genomlider en kris. Men om nu staten med ena handen knuffar politikerna i riktningen att betrakta allmännyttan som ett politiskt verktyg och i andra riktningen att allmännyttan ska marknadsanpassa sig, förstår jag att en och annan kommunpolitiker kliar sig i huvudet i förvirring.

Vad det blir av detta återstår väl att se. Pengar är svåra att trolla fram, till och med i allmännyttiga bostadsbolag. Fortsättning lär följa.

//Kenneth

Vid juletid förra året skrev vi om den klassiska julfilmen It´s a Wonderful Life. Nu har ett år gått och världen har drabbats av finanskrisen. Och det finns ett samband mellan den fina julfilmen och finanskrisen. Träna engelskan och läs mer på International Union of Tenants hemsida. Inspirationen har bland annat hämtats från KDUs ordförande Charlie Weimers blogg som bland annat länkade till detta TV-inslag där It´s a wonderful Life figurerar (3.04 in i klippet).

Vi önskar alla läsare en god jul och ett gott nytt år!

//Georg

I Berlin, som betongelitskribenter gärna gillar att namedroppa, är motsättningarna mellan olika typer av (nästan likadana, ska det betonas) ungdomar större än här i Sverige. “Hier sind nur schicke Leute, ich finde’s ganz unnett.” säger man i Kreuzberg och tittar föraktfullt mot de kanske lite mer stylade människorna i Prenzlauer Berg och Friedrichshain. Som svensk är det lite svårt att förstå skillnaden, jag menar vi snackar inte pappa-betalar-designutbildningen vs. turkarna med helikopterplattafrisyr vid S-Bhf Gesundbrunnen. Men tydligen finns den där och är viktig (jajaja, mer om detta nån annan gång).

När Betongelit tidigare har skrivit om stadsomvandlingsprocesser brukar utvecklingen gå åt andra hållet.  Det är därför jag höjer på ögonbrynen när jag ser Nathan Shachars text i DN idag:

Tillbaka i Jerusalem, i förorten Kiryat Yovel, möttes jag häromdagen av ett stort tumult. Arga personer drev bort jobbare som spikade på en byggnadsställning.
“Innan de stjäl våra hem!” stod det på flygbladet man tryckte i min hand. Bygget skulle blivit ett ultraortodoxt barndaghem. Alla vet att detta är den första kilen som slås in i moderna kvarter de religiösa vill ta över. Så snart dagis finns kan inflyttningen börja. Så snart den börjat sjunker lägenhetspriserna, och spiralen är i gång.

Läs gärna hela krönikan! Här tycker jag att perspektiven breddas: alla omvandlingsprocesser handlar alltså inte om stålar. Det ska givetvis sägas att det här antagligen inte fått något större inflytande på våra breddgrader, men måste det inte handla om samma mekanism i NS’ text och i den västerländska och omhuldade stadsomvandlingen?

Tidigare texter om gentrifiering

Av: Jonas Westin

*Eckekneippes är den mer traditionella formen av pub, där Müller och Schmidt löser världproblemen och läser Bild-Zeitung, i motsats till att Miller och Svensson löser designproblemen och läser Vice.

Snökaoset slår till:  Hemtjänsten i Skärplinge i Norduppland måste åka bandvagn till medborgare på de “oländigaste ställena”.

Nu kan jag inte statistiken, men säkerligen är en mycket stor del av hemtjänstens kunder ålderspensionärer. Den nya fastighetsskatten har haft som uttalat mål att de boende ska kunna bo kvar. Nu är bloggen givetvis positiv till besittningsskydd, men måste ändå peka på något konstigt. Äldre villaägare kan med den nya fastighetsskatten bo kvar hur lång tid som helst. Med åldern blir de ständigt sämre. Kommunen måste då serva med hemtjänst till alla villor på de mest oländiga ställen, med bandvagn om så krävs. Det vore kanske bättre om systemet utformades så att de äldre kunde bo i de här hyreslägenheterna i Skärplinge, alldeles bredvid hemtjänsten? 

//Georg

Tycker du att ordet projekt luktar formalia, tråkiga möten och kontorsprosa? Det behöver ínte vara så. Dagens upplyftande artikel återfinns i Arbetarbladet som skriver om Nordostprojektet i Gävle.

Resultatet av ett målinriktat projektarbete (japp, Hyresgästföreningen var förstås med!) blev gladare barn, nöjdare poliser och minskad skadegörelse.  Att det blev så lyckat handlar nog mycket om projektledaren Lasse Wennman. Jag träffade honom på Nordost och blev impad av att han tilltalade alla barn (det var en jättesvärm!) med respektive förnamn.

Hoppas att den goda utvecklingen fortsätter när Lasse slutar, i artikeln rapporteras att hans mål är ändå på sikt att ”arbeta bort sig själv”. Låter coolt och osvenskt bara det!

Samtidigt med att Lasse löser bostadskrisen IRL på Nordost, sitter välbetalda byråkrater på finansdepartementet. Det ryktas att de skriver propositionstext på marknadshyresutredningens förslag om efterfrågepåslag och affärsmässiga allmännyttor.

Vilket arbete tror du är viktigast ur samhällets synvinkel?

//Georg

Hyresgäster i innerstaden får inte längre friköpa hus, skriver ett gäng på DN Debatt. Omvändelse under galgen, kallar Carin Jämtin det. Bloggaren Per Westberg konstaterar att “de är realpolitiker och inte ideologiska kamikazepiloter”.

Utspelet får mig att minnas Johan Norberg i Debatt 2 oktober, apropå finanskrisen i USA. Axel refererar en fråga ur vårt forum till Norberg i slutet av programmet:

“Är det inte en klassisk nordisk välfärdsmodell som USA nu skulle ha behövt?”

Johan Norberg svarar:

“Hyresrätter definitivt, ett av problemen i USA under bostadsbubblan är just att man har haft en ideologisk drivkraft att alla ska äga sin egen bostad. Och då har man på politisk väg försökt styra upp detta. Man har pressat banker och bolåneinstitut att ge lån till folk som inte riktigt haft råd med det.”

Se det här, cirka 10 minuter in i programmet.

Norberg nämner förstås också de “halvstatliga bolåneinstituten” Freddie Mac och Fannie Mae, som drivit på i bolånekrisen. Här i Sverige har vi helstatliga SBAB som lånar ut upp till 95 procent av bostadens värde. “Hos oss slipper du topplån”, proklamerar bolaget stolt på hemsidan.

En ideologisk drivkraft att alla ska äga sin egen bostad, förresten. Det är det väl fler som har. Moderaterna i Stockholms stadshus i valmanifestet 2006 (pdf), till exempel: “Ge alla som vill möjligheten att ombilda sin hyresrätt till bostadsrätt.”

Till och med idag då.

Sydsvenskan skriver att de köpcentrum som byggs i Malmö inte kommer att klara sig. I rubriken. I artikeln verkar det mer oklart. Inget har egentligen hänt.

Det roliga är ju om man börjar fundera på vad som går att göra med typ Emporia om det inte skulle vara köpcentrum. “Din Fristad” kallar de sig på sin hemsida. Vill de bygga någonstans för de som blev utslängda ur Christiania att ta vägen? Kommentarer kommer samlas och skickas till Emporia.

I lördags fyllde bostadsområdet Oscar Arpi  i Uppsala 30 år. Och den lokala hyresgästföreningen hade laddat upp rejält inför firandet och fixat fest. Ett tydligt fokus låg på barn och ungdomar. Det verkar nämligen vara så att om man fokuserar på den åldersgruppen så kommer alla andra grupper att dyka upp. (Men det funkar inte åt andra hållet – en fokusering på 50-plussare innebär pestflagg för barn och ungdom av någon anledning). När jag och några kollegor kom dit var det full med folk på gården trots ösregn. Man hade bakat gemensam tårta. 4h-gården var där med kaniner, höns, grisar och getter. För oss som klättrar på väggarna ibland fanns det en klättervägg. Så långt var det en traditionell och klassiskt lyckad tillställning. Men intressantast var nog att det privata näringslivet var representerat. Hemglass delade ut glass. Charkuteriföretaget Andersson & Tillman bjöd på delikatesser, givetvis enbart nötkött med tanke på områdets stora andel icke-ursvenska befolkning.

Här ser vi ett tydligt exempel på ett modernt näringsliv som ser en social poäng i sitt ekonomiska värv. Och vi ser ett modernt nätverksbyggande där den ideella sektorn (Hyresgästföreningen) i kommunalt ägda fastigheter (Uppsalahem) anordnar fester där näringslivet (Hemglass och Andersson&Tillman) bjuder på guldkant i tillvaron. Resultatet kan inte bli annat än kanon! Chefsideologer kan förstås grymta över att näringslivet här bereds tillfälle att lura på folk korv och glass men vi andra gläder oss åt fungerande samarbeten.

Samtidigt har vi en statlig utredning som på fullt allvar vill förbjuda allmännyttiga bostadsföretag att göra sociala satsningar om de inte kan bevisas öka vinsten…

//Georg

till gårdagens skrivarutmaning fick jag i morgontidningen. De fortsätter idag med gårdagens tema, nu handlar det om fortsatt byggande och byggande av hyresrätter.

En stor fastighetsägare i Luleå pratar om x antal nya lägenheter varje år i Luleå för att vi ska kunna behålla vår nuvarande befolkning. Han förespråkar mer hyresrätter. Det bästa av allt är att han menar att det är små lägenheter som bör byggas och han talar om att ungdomarna ska flytta hemifrån och han talar om pensionärerna vilka blir fler och fler, många med ensamhushåll.  En byggherre och entreprenör som har fattat det här. Han säger också att ansvaret ligger hos allmännyttan, det är sant. I Luleå har tendensen hos allmännyttan istället vara att sälja ut hyresrätter och förvandla dem till bostadsrätter.  

Han påstår också att Luleå har låga hyror i jämförelse, det kan vara så att nivån ligger lägre bland hyresrätter men då beror det på vad man jämför med. Hyresnivån mellan äldre fastigheter och nybyggda är tydligen stor. Det kan jag förstå eftersom man ofta bygger modernt och i de äldre fastigheterna ligger renoveringarna efter vilket medför mindre kostnader och hyresnivån kan hållas lägre, ganska enkel matematik. Jag tycker också att de skillnaderna ska få finnas. Vill jag bo i stan men under enklare och billigare former ska jag också få göra det, vill jag bo lyxigt och betala lyxigt ska jag också kunna göra det.

Tidigare sa man att det gick att läsa av konjunkturläget i byggbranschen, byggs det mycket i en kommun går ekonomin bättre så vi får hoppas att det håller än idag.

Margareta G som bara ville komma med ett litet tillägg från gårdagens skrivarutmaning efter att ha läst och fått dagens utmaning, den kommer någon gång under senare delen av dagen.

Stockholmarna har förlorat 2,7 mljarder kronor när moderaterna i Stockholms stadshus realiserat ut allmännyttan till ett pris långt under marknadsvärdet. Det är mycket pengar man kan göra annat för men när det ideologiska intresset får gå före är det underordnat om det är en bra affär för kommunen eller inte. Som västeråsare blir man orolig. Här har moderaterna drivit igenom en utförsäljning av allmännyttan. Protesterna har varit stora men det spelar ingen roll. Nu ser vi hur bra affärer det är för kommunerna. Ett klipp för den som får köpa sin lägenhet men en dålig affär för kommunen som får betalt under marknadsvärdet. Hur mycket pengar kommer västeråsarna förlora på en sådan affär?

Det svenska utredningsväsendet förhånas ibland, och anses vara tungrott och byråkratiskt. Men jag vill hävda att det generellt är en god institution som noggrant analyserar dagens situation, resonerar fram lösningsförslag och sedan analyserar konsekvenserna av dessa förslag.  Men det kanske finns undantag.

Konsekvenserna av föreslagna förändringar på hyresmarknaden analyseras i Marknadshyresutredningen,  sidorna 523-538. 15 sidor om konsekvenserna kan tyckas lite magert, och att endast en tredjedels sida avhandlar “Hushållsekonomiska konsekvenser” (sid 530) kan man också ha åsikter om. Denna tredjedels sida inleds med meningen ”I områden där hyrorna höjs kommer hushållen att få högre utgifter”. Nu måste det dölja sig något intressant i denna mening. Dom skriver väl inte bara att det blir dyrare att bo när hyrorna ökar? Kanske utredaren vill att vi ska göra ett anagram av texten för att få fram ett hemligt budskap?

Fortsättningen på texten är intressant. Utredningen menar att de ökade skatteintäkterna från företag som kan höja sína hyror mer kan användas för att ge stöd åt hushåll som inte klarar av dessa hyror. Med andra ord ska staten betala hyresgäster för att de ska kunna betala högre hyror till fastighetsägare, som i sin tur då betalar in mer skatter till staten. Då talar vi rundgång av offentliga medel. Det har tidigare varit en borgerlig paradgren att kritisera rundgång av skattemedel som bara transfereras runt i systemet. Ännu en anledning att kasta utredningen på sophögen.

//Georg