det är nu en vecka sedan du lämnade oss och jag kommer inte ihåg mycket av den veckan. Jag har gått som i ett vakum, i en total dimma och bara bitvis tagit in vad som har hänt. Jag antar att det är människokroppens automatiska försvar, att bara hantera information i den mängd man klarar av att leva med. För hur kan man leva vidare när den man älskar mest i hela världen inte längre finns kvar på samma villkor?
Vissa dagar går bättre än andra, ibland känns det hopplöst att ens gå upp ur sängen och jag börjar gråta för minsta lilla sak.
Som dödsannonsen… Jag ville verkligen ha en egen från mig, pappa och Fredrik med tanke på att jag & mamma inte har kontakt längre. Eller det har vi ju, men bara det som är nödvändigt gällande dig. Precis som det var förut så håller du oss samman, även om det är en skör tråd mellan oss. Det hon gjorde var oförlåtligt och jag är lättad att du slapp vara med om allt som hänt, jag hade aldrig kunnat stå på mig om det hade påverkat dig på något sätt… Du är mitt allt, min bästa vän, min mentor och min förebild, min älskade Mormiz…
Men annonsen som jag ville ha, med en egen text som jag skrivit till dig, skulle kosta oss över 2000:- och det är hemskt att säga det, men det är pengar jag inte har just nu… Förlåter du mig? Det är verkligen viktigt för mig, men jag kan bara inte…
Så kom jag på den här bloggen istället, den kommer att bli min hyllning till dig och ett sätt för mig att kanske bearbeta allt som händer.

Det har verkligen gått utför sedan oktober! Först din stroke som jag inte hann bearbeta innan du lämnade oss. Sedan beskedet om att pappa har cancer, lämpligt levererat på nyårsafton… Operationen och alla komplikationer som uppstod, jag var helt förstörd. Men jag tuffade på i skolan och klarade mig hyfsat, tills mamma…
En fredag ringer hon bara till pappa och säger att hon inte vill träffa honom mer, efter 30 år… Hon hade visst träffat någon ny… Mig ville hon inte prata med, utan överlät det till stackars pappa! När jag ringde upp henne så ville hon inte svara på mina frågor och tillsist lämnade hon över luren till HONOM!!! Kan du förstå hur det kändes??? Det var verkligen hemskt! Han har ingen rätt att lägga sig i det här eller prata med mig alls.
Veckan efter bröt jag ihop i skolan, mitt under en lektion… Det var ganska pinsamt, men helt oundvikligt. Som tur var så har jag underbara klasskamrater och det var helt rätt lärare vi hade den veckan, så han bokade in mig hos en psykolog på företagshälsan. Så sedan dess går jag på regelbundna möten och de har verkligen hjälpt mig att svara på en del frågor som jag behöver svar på. Nu kommer jag att fortsätta gå i samtalsterapi även efter skolan slutar i april.

Jag kom precis ut från ett sådant möte när mamma ringde och berättade om dina epelepsianfall på onsdagen… Hon förklarade att de skulle titta på några röntgenplåtar, men att det troligtvis var så att din stund var kommen… Jag vet att du har velat lämna oss sedan stroken i oktober, att du ville gå till morfar och lugnet, att du inte ville kämpa längre.
Jag förstår dig Mormiz och du får inte tro att jag ville att du skulle plågas längre, men jag vet bara inte hur jag ska fortsätta leva? Jag vet inte ens vem jag är i världen utan dig.
Ända sedan oktober har jag försökt lära mig att jag inte kan ringa dig längre, men det är fortfarande det första nummer jag tar upp när det händer något, bra eller dåligt. Jag kan inte förmå mig att ta bort ditt nummer, fast de kommer att sälja huset och någon ny kommer att få ditt nummer… Men jag tar aldrig bort det, det går inte.

Visst är det konstigt med tårar? Jag trodde att de borde ta slut någon gång, jag har ju gråtit mer eller mindre konstant sedan oktober… Men det finns alltid mer och nu börjar det bli svårt för folk omkring mig att hantera det. Så jag försöker gå undan, står extra länge i duschen, hittar på ursäkter för att inte vara med när klasskompisarna hittar på något och sådant. JAg vill dessutom inte höra deras patetiska: “Det kommer bli bra igen…”, “Hon hade inte velat att du skulle må såhär dåligt” och andra värdelösa meningar som folk som inte förstår säger. För den som förstår och själv har gått igenom en så svår förlust skulle aldrig komma på tanken att säga något så dumt! Visst, det kommer säkert att bli bättre, men det blir ju aldrig bra igen! Du kommer ju inte tillbaka ned och firar jul, födelsedagar och påsk, jag kommer ju inte jobba mer i din trädgård eller byta däck på din bil. Dumma, triviala saker som kan slå andan ur mig fullständigt när jag inser att det inte kommer igen.
Igår såg jag kort på dig för första gången sedan du blev sjuk och det var så jobbigt. Inte samma Mormiz som suttit i en rullstol på ett hem i 6 månader, utan den fullkomligt underbara, levnadsglada kvinna du var innan din hemska stroke. Min älskade Mormiz…

Jag har aldrig firat någon högtid utan dig, jo en jul på 27 år… Det är otänkbart för mig, så det är tur att det är långt kvar dit. Problemet blir ju ännu större eftersom jag har “förlorat” mamma också, på samma gång. Stackars pappa vet knappt vad han ska säga och egentligen har han ju fullt upp med sin egen sjukdom och nu cellgifterna. Du skulle se honom; han har fått raka av sig allt hår för det blev så dåligt av alla medeciner och det är första gången han sett sjuk ut och det var jobbigt. Men han skojar bort det som vanligt.
Fredrik har varit en klippa, det har inte varit lätt för honom. Stackaren har lovat att följa med på begravningen, så jag har hans och pappas stöd den dagen.

Nu får det vara nog för idag, det tar på krafterna att skriva och tänka såhär och med tårarna droppande på tangentbordet… Vi hörs imorgon igen! Jag älskar dig!

“Who can say för certain, maybe you’re still here. I feel you all around me, your memory’s so clear. Deep in the stillness I can hear you speak, you’re still an inspiration, can it be… that you are my forever love and you are watching over me from up above? Fly me up to where you are, beyond the distant star. I wish upon tonight to see you smile. If only for a while to know you’re there. A breath aways not far to where you are…” Josh Groban, “To Where You Are” (Josh Groban, 2001)

Idag så blir våran Vackra underbara Marcus 7 år.

Redan 7 vackra små år..
Kommer ju ihåg känslan när du kom
Älskade barn… Älskade underbara barn
Den känslan bara växer och växer….
Nu är den enorm.. min Kärlek till dig!

Hoppas din dag blir sådär helt fantastisk underbar
Just precis så som du är!

VI ÄLSKAR DIG!

Mamma… Petri, Elias, Johannes och Hanna.

Jag tänker på det just nu, är det så att jag duger som jag är eller är det så att vill att jag ska bli smal bara för att duga, men jag har kommit på att jag nog tänker att de får faktiskt ha sina egna tankar.

Jag tror att det är så att alla människor inom sig har någonting bra och som gör att de faktiskt duger väldigt bra och jag tror att det är lätt att man inte tänker så utan att man i själva verket känner att det är dåligt och man ser allting i svart istället för i vitt. Det handlar så mycket om inställningen i livet. Vad är det jag vill? Vill jag att jag ska se det som jag har åstadkommit eller vill jag se det som jag INTE har åstadkommit. Vill jag se att jag har gått ner 3,5 kg eller vill jag se att jag har mer än 50 kvar att gå ner. Det är liksom jättejobbigt om jag hela tiden skulle tänka på att jag skulle ha 50 kg kvar och gå ner och jag går ner 1 kg. Det känns liksom som om det inte skulle hända någonting!

Nej. jag vill verkligen att vi ska tänka att vi duger som vi är och varje litet steg vi går framåt så gör vi det för att vi vill må bra, vi vill gå ner i vikt och i den stora och långa resan så innebär det också att vi kommer gå upp någon gång, men slutligen kommer resultatet att bli för mig -50 kg och för dig kommer det bli det som du har din inställning inställd på!

Jag duger, jag är värdefull och jag är värd att älskas som jag är!!!

Jag önskar er alla en härlig vecka!

Kram Lotta

Min älskade underbara son Elias bli 14 år idag.

Tänk… för 14 år sedan fick jag mitt andra barn.
Så efterlängtad och älskad
redan som några millimeter lång cellklump.

Nu är han 14 år
Bullrig som man är när man är tonnis.
Konstant jetlaggad… som man nog också är
när man är just tonnis =)
Längre än mig är han nu också.
Skorna är som skidor
Snart vuxen..hua vad tiden går fort.
Men ändå är han min lilla lilla son
Min älskade lilla underbara Elias.

Jag hoppas din dag bli så där underbar
Lika underbar som du är.

Vi älskar dig så ofattbart mycket!

Mamma, Petri, Johannes, Hanna och Marcus.

Idag mumsar och äter hon, ångesten i ögonen är borta. “Jag fattar inte att jag inte kunde äta, inte ville äta” säger hon, lika förundrad av det som hände som jag.  Vi pratar om det då och då, försöker förstå. Det är inte lätt, det är närapå omöjligt att förstå. Men det var uppenbarligen något hon skulle igenom. Hon har blommat ut, strålar och blivit så mycket säkrare i sig själv. Revolt mot mig på sitt sätt, frigörelsen är stark, en naturlig, behövlig kraft, riktad åt rätt håll med rätt syfte. Inte mot henne själv.

Min vackra, fantastiska Sol. För så heter hon i andranamn.
Och nu lyser hon!

Det var ingen lång stund som gick innan hon ringde. Sa att pappa var död. Det fanns ju inte på kartan ens. Inte min pappa. Det var så overkligt. Tidigare på kvällen hade dom haft gäster, suttit i trädgården denna fina sommarkväll och skrattat och haft trevligt. När gästerna gått och dom plockat undan för kvällen var det som om han plötsligt fick ont i magen. Han gick in på toa. När han kommer ut därifrån håller han sig för sidan på magen på grund av smärta. Går fram till vardagsrumsbordet sen vidare till soffan och där trillar han ihopa.

Mamma ringer ambulansen som kommer på en gång. När mamma tar honom på armen så är den helt iskall. Ambulanspersonalen hittar ingen puls på honom. Och han försöker få fram ljud men det är obegripligt. Av någon anledning kan mamma inte följa med i ambulansen utan ringer min morbror som hämtar henne direkt och kör upp.

Där får mamma beskedet att pappa är död. För mamma är det helt ofattbart. Hon förstår det inte riktigt. Ringer till oss och min bror och jag kör ner. Dagarna där efter är mest som i en dimma. Jag vet att jag var sjukskriven från jobb veckan efteråt och tog tag i en massa.

Pappa var speciell för många. Alla som nån gång träffat pappa om ens bara några gånger minns honom. Det syntes om inte annat på begravningen. Kyrkan var överfull med folk och blommor och hälsningar i mängder. Det är det som gör oss så stolta över honom.

Pappa, Morfar, Farfar, Svärfar, Bengt, Bussa-Bengt….vi älskar dig och saknar dig!

-Min morfar är ju i himlen, han vet att jag mår bra och han tar hand om Smulan.

Hon är snäll, gosig, rund om magen, gillar mat och tycker om att sova. Hon älskar ett rikt utomhusliv men trivs lika bra inne, så länge det ena inte utesluter det andra. Hon är helt och hållet rumsren tillvida man inte räknar med att hon är expert på att gömma döda djur under/bakom sängar, fåtöljer, soffor och bokhyllor.

Nu vet jag varför jag varit sjuk denna veckan. Jävla kattjävel som ska vara ett rovdjur.
En upphittad råtta bakom soffan.

Så lokal var den tragedin.

Blev nyss intervjuvad för en dagstidning. Det som jag även idag ansåg var viktigt, blev än tydligare för mig under mötets passage. Vill med de temaord som kom upp anknyta till gårdagens blogginlägg.

Budskapet från hjärtat bör vara: “Du är älskad!”. Är det inte dessa ord styrda av hjärtats handlingar som vi alla bör nås av. Även när vi är som sämst, dels i vår egen inre betraktelse eller/och i andras ögon. Det är bara där det kan finnas växtkraft, i Ordet som möter vårt trasiga inre.

 Ett brustet lerkärl som är älskat kastar man inte… du är älskad – trots allt.

Trötta mamman: Totte, du kan få ta en till om du vill
Totte: Är det för att jag är bästa barnet?

Han vet att han är älskad i alla fall… och det är ju bra!

Liten, skör och beskyddad är jag av dem som älskar mig. Liten, stark och beskyddande är jag mot dem som jag älskar. Så måste det vara. Att jag älskar många fler än som älskar mig borde göra mig starkare och mer beskyddande än skör och beskyddad, men jag upplever en jämnvikt mellan dessa. Mängden utgör ingen skillnad, jag kan inte vara mer mig själv än jag är, och om jag är dessa båda, måste jag alltså vara dem lika mycket.

Svammel i en överbelastad hjärna; så skulle man nog kunna bortförklara allt detta.

Ja ja. Vissa av er firar andra advent idag. Jag hoppas att ni finner glädje i skenet av ljusen och låter er hållas vid gott mod i denna mörka årstid. Glöm inte att släcka, och lämna aldrig levande ljus obevakade!

Jag känner att dagen kan komma att innehålla lite allitteratur.

God morgon får jag väl som nyvaken önska er! // J

Ibland kan man känna sig så ensam i denna stora värld

Men tänk då på, att hur liten du än känner dig,

så betyder du så oändligt mycket för dem som älskar dig…

♥ Rozie ♥

Saknar det här kexet mest av allt just nu..

Det stämmer över huvud taget inte in på mig. Jag hade väldigt många människor som älskade mig, tog hand om mig, men ändå hemsöktes mitt inre väldigt ofta av oro och ångest. Jag var rädd för så otroligt mycket när jag var liten. För det första var jag hypokondriker. Fick jag höra talas om ngn sjukdom så trodde jag att jag hade den. Gick nästan konstant och var rädd för maginfluensa och det faktum att jag var nervöst lagd gjorde att jag mådde illa flera gånger i veckan. Tänkte ofta på framtiden och att alla en dag ska dö. Det kunde resultera i små panikångestattacker som slutade i mammas famn. Där kunde jag känna mig trygg.

Tyckte aldrig om när mamma sa åt mig vad jag skulle göra. Att man inte fick städa när man själv ville. Av någon anledning var jag rädd för natten. Hatade att gå och lägga mig. Ville inte gå i skolan. Ville inte gå i simskola. Det var de vuxna som bestämde.

Idag är jag vuxen. Jag måste i och för sig jobba för att få pengar, men det är jag som bestämmer ändå på något konstigt sätt. Jag mår illa ibland. Jag skräms av döden ibland, men alltmer sällan. Med åldern har det kommit ett slags lugn. En sorts mognad. Jag tycker mycket mer om den människan som existerar idag än den som fanns förr. Jag kan stå för mina åsikter och mina handlingar. Jag har bättre koll på vad som är rätt och fel.

Och vad var det som räddade mig när jag var liten och rädd?

En stor, gul Labrador vid namn Jessie.

Madeleine

Varje människa vill vara genuint älskad och sedd för den som den verkligen är. Ingen vill vara en ett objekt för någon annans behovstillfredställelse.
Skapelseberättelsen ger normen. Människan skapades till man och kvinna (inte en man och flera kvinnor) och mannen älskade sin kvinna lika mycket som han älskade sig själv:

”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött”, Gen 2:23, och ” Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru” Gen 2:24)

Vill man leva fullt ut, älska fullt ut bör man alltså vara fullfjädrat trogen sin äkta hälft!

/N

Företag som ringer upp för att sälja sitt skräp fast man sagt ifrån är ondska. Det är att tjäna på varandra i stället för att tjäna varandra. Jag ser fram emot ett samhälle som stoppar denna ondska.

Spam, med eller utan virus, som översvämmar ens e-postlådor är ondska. Det är att tjäna på varandra i stället för att tjäna varandra. Jag ser fram emot ett samhälle som stoppar denna ondska.

Gräv dig upp ur den förgängliga världens avskrädeshög och stig in i den Eviga fröjdens trädgård, den som Kärlekens Näktergal har sjungit om. Öppna portarna till hjärtats trädgård för Den Älskade. Lämna begärets och lidelsens betesvallar och vandra i det Oändligas rike, det som den Gåfulla Duvan talat om. Öppna portarna till hjärtats trädgård för Den Älskade. Kapa banden till penninggudens falska skimmer och skåda Uppenbarelsens ynnests morgonljus, det som Kraftens Tunga vittnat om. Öppna portarna till hjärtats trädgård för Den Älskade.

Sänder en Farsdags-kram i cyberrymden till kära pappa!

Igår fick jag veta att Chris Benoit en väldigt stor wrestling stjärna är död tillsammans med hans fru och barn.

Alla är döda.

Det som gör det så personligt är att jag har sett honom live. På nära håll eftersom jag fick hans autograf.

Jag vill gråta.

Du var älskad, Chris.