- Makroner, fr. macaron, er et bakverk laget av eggehviter, malte mandler, melis og sukker.
Disse nydelige, søte, pastellfargede kaker! Som jeg så inderlig vil smake!
Helst mens jeg sitter utenfor en romantisk, liten café i Paris……
Om du heller vil prøve å bake selv, kan du sjekke ut denne oppskriften fra klikk.no.

bildet er fra Tartelette.Eller kanskje jeg vil spise makroner på altanen min, i New York…..

bildet er fra Cococozy.

Mens jeg drikker champagne….

Strax dags att plocka ihop jobbprylarna och flexa resten av dagen. Nu börjar det dra ihop sig till kontraktsdags. I eftermiddag ska vi skriva köpekontraktet på huset!

Lite pirrigt faktiskt, men sen dröjer det ju till den 15 januari innan vi får tillträde. Men vad är det dom säger – inget är som väntans tider. Ok, nu var det nog inte just den här situationen man menade då kanske, men det funkar!

Så småningom får ni se foton på huset också men inte än. Kan säga att det är en suterängvilla i vitt tegel med “pensionärskuvös” på ena sidan och en altan på den andra. Hyfsat skick, lite smått att göra men inget jättelikt även om vi kommer att rusta ett badrum och tvättstugan ganska omgående. Men det beror mer på oss än på behovet! P är ju en riktig “kakelnisse” så han ska ju ha kakel överallt den token! Bara att gilla läget för mej.

Här är det regn och solsken om vartannat så den här bilden passar fint. Skönt att se solen igen i alla fall även om man får ta några regnskurar på köpet!

Gick just en promenad med mr Hund, vädret var fint och det såg riktigt lovande ut inför dagen. Tänkte att nu hade SMHI fel igen. Kom in och gjorde mej lite kaffe, sen kikade jag ut på altanen och se på sjutton, det spöregnade. Ok SMHI, ni hade väl rätt igen då! Vilken tur vi hade att vi hann in, för några regnkläder hade jag ju inte på mej! Dessutom hade vi tur som fick en rejäl promenad innan regnet kom!

Har funderat på att köpa mej en ny kaffebryggare, min börjar bli lite till åren, trött och sliten. Såg att DN har en rescention idag om just kafffebryggare, ska nog ta och sätta mig och grunna lite på det tror jag. Bra med lite tips, för man vill ju inte köpa den sämsta!

[CD des Monats November 2009]

Altan ist für mich schon seit langem eine der wichtigsten Gruppen des Irish Folk. Die zentrale Figur der Formation ist die Sängerin und Geigerin Mairéad Ni Mhaonaigh. Ihre Stimme verzaubert, und man glaubt sich bei den in gälischer Sprache vorgetragenen Songs (auf dieser CD sind es fünf,  die anderen Titel sind Instrumentalstücke) in eine Welt der Märchen und Mythen versetzt.

Ich habe Altan vor einigen Jahren bei einem Auftritt in Solingen erlebt, und die Gruppe hat – auch – dort bewiesen, dass sie ihr Publikum fesseln kann und dass ihre Mitglieder ihre Instrumente virtuos beherrschen. Abgesehen vom hinreißenden Gesang  Mairéad Ni Mhaonaighs hat mich das Spiel von Dermot Byrne auf dem Melodeon besonders begeistert. Dessen Fingerfertigkeit auf diesem zur Akkordeon-Familie gehörenden Instrument war für mich als Gelegenheitsspielerin auf dem diatonischen Akkordeon sehr beeindruckend.

Die hier vorgestellte CD Blackwater stammt aus dem Jahr 1996 und enthält 12 Titel.

Tracks: 01 Johnny Boyle/King of the pipers / 02 Dark Haired Lass/Biddy from Muckross/Sean Maguire’s / 03 Stór, A Stór, A Ghrá / 04 Strathspey/Con McGinley’s/The Newfoundland / 05 Tá Mé Mo Shui / 06 An Gasúr Mór/Bunker Hill/Dogs Among the Bushes / 07 Molly Na gCuach Ni Chuilleanáin / 08 Farewell to Leitrim/Jenny Picking, Cockles/John Doherty’s / 09 Ar Bhruach Na Carraige Báine / 10 The Dance of the Honeybees / 11 Blackwaterside / 12 A Tune for Frankie

Auf Youtube habe ich nur wenige Videos mit Songs gefunden, die sich auf dem vorgestellten Album befinden. Aber das hübsche Stück “Stór, A Stór, A Ghrá” war dabei.

Il nostro Primo Ministro scrive un messaggio in occasione della Giornata del risparmio: “Il peggio della crisi sembra sia alle nostre spalle“. Non riesco a capire per quale strano accostamento d’idee, mi è venuta in mente la vignetta di Altan.

A parte todas esas cosas inexplicables -y algunas perfectamente explicables- que están sucediendo en México últimamente, una de las más ridículas es que se considere el acceso a internet como un lujo, como bien dice Lydia Cacho en su post de ayer:

Mientras para un legislador semi-analfacibernético que gana 100 mil pesos al mes es un simpático lujo para leer el periódico y mandar correos, para millones de personas internet es una plataforma educativa, un medio de comunicación efectivo, una red social sólida y viva, un espacio de libertad. Es su vínculo con la cultura y el mundo real.

> Para leer el post completo, click aquí.

Ya no digamos el aumento del ISR y otras monerías… ¿es cierto que quieren terminar con el IMSS?, ¿es cierto que hay empresas que contratan pero no ofrecen más el IMSS como prestación?… a ver si nos vamos organizando otra revolución, o no, está a gusto así como está?

Esta es una caricatura de Altan que apareció recientemente en una edición de L’espresso. La mamá de la caricatura dice: “Tienes buenas probabilidades de vivir 100 años”… el bebé contesta: “Todos aquí en este país?!”

Ya me estoy viendo…

*Tanto en este país como en el otro, las cosas no es que vayan sobre ruedas, habrá que irnos a NZ ; )

Idag fortsätter jag med bilder från visiten i Habo. Dagens bild är även den fotograferad i lördags i ett regnigt Habo. När jag tog denna bilden stod jag på fröken Habos altan och såg vattendroppar som hängde från balkongen över och tog fram kameran med telezoomobjektivet på och ställde in macrofunktionen och tryckte av. Här kommer resultatet.

Hej. Nu är det ett tag sedan jag skrev. Vår 15-kvadratare utvecklas hela tiden. Röda väggar, vita knutar, svart takpapp. Altandörrar, två enkla och en dubbeldörr på ena sidan. Inga fönster eller andra öppningar på de andra tre. Ännu. Det lär vara ett smalt lodrätt fönster på gång, säger smakrådet och arkitekten. Och då blir det väl så. Smakrådet/ hustrun och jag är ungefär som Skalman och Bamse: hon tänker och jag gör.

Järna Trä, here I come again! Om Nile City var “vår kajplats i etern”, så är Järna Trä “min hämtplats för rubbet”. Jaja, det var inte så bra, men det bästa jag kunde åstadkomma i denna sena timme.

Golvet är inoljat, det blev mjukt och tränära. Även hudnära för bara fötter. Härligt. Nu saknas en elektriker, innan jag kan börja med innerväggar och isolering. Har du något förslag till en sådan person i trakterna av Hölö-Mörkö?

Jag ska snart ta ett steg ytterligare i min tekniska utveckling: jag hoppas ganska snart kunna lägga ut en bild på sommarens bygge. De´du!

Den trista följetongen med grevens enormt oförskämda krav på mångdubbla arrenden fortsätter. Arrendenämnden och parterna har gjort syn på ett antal tomter de vill ha med som jämförelseobjekt. Vi i föreningen har letat runt hela Södertälje kommun och hittat många tomter likvärdiga våra. Ingen, alltså INGEN har så höga arenden som vi har idag! Och dessa vill alltså jordägarna dubbla eller tredubbla. Sanslöst. Vi får vänta till månadsskiftet november/december tidigast innan nämnden beslutar.

Även om det är andra tider nu, så kan jag inte låta bli att dra parallellen: jordägaren som suger ut det mesta av sina arrendatorer såg vi redan för hundra år sedan. Klassklyftorna var tydligare då, men märkena går aldrig ur. Den känslokalla överklassen förnekar sig inte. Minns du vad Fredrik Bonde sa i en TV-intervju? “Det är väl ingen mänsklig rättighet att ha sommarstuga på Mörkö!?”  Det var hans kommentar till att ett antal gamla kanske skulle tvingas lämna sina hus. Kom inte och säg att klasskampen är över eller att den är omodern!

Ett annat exempel: Fredrik Reinfeldt är mjuk och go´ och trevlig, men han är ett lysande exempel på hur högern bara klär sig i annan dräkt.

Snart brister jag ut i ännu fulare tankar.

Go´natt!

Buoncompleanno Trino. Trentacinque anni fa un giovane Tullio Altan pubblicava sul numero 108 della rivista Linus di Oreste Del Buono la prima delle 271 strisce di un personaggio particolare, anzi due: un ozioso Essere supremo e un laborioso Demiurgo alle prese con la creazione del mondo. Linus ospitò Trino per due anni, fno al 1975. Poi Trino venne pubblicato da Stampa Alternativa che lo fece circolare in piccoli albi, oramai introvabili. Ora l’editore Gallucci ci riprova e raccoglie in un volume quei faticosi giorni senza tempo che videro all’opera un Padrone Eterno, custode del profitto e dell’efficienza, e Trino, il confuso ma volenteroso esecutore sopraffato dall’impresa.

Quella che dovrebbe rappresentare naturalmente una sponda della maturità di un disegnatore, l’austera e stilizzata semplicità, fu invece per Altan uno dei primi banchi di prova. Innanzitutto niente colore: niente rosso a pois delle lunghe orecchie della Pimpa, niente tute blu di Cipputi, niente ombrelli gialli del cavalier Banana. Non c’è nemmeno il denso e artigianale bianco e nero delle tavole di Colombo. E poi via i nomi bizzarri dei protagonisti delle avventure romanzate: Ada, Macao, Friz Melone, Franz, Cuori Pazzi, Zorro Bolero. Qui siamo nei giorni della Creazione, quando nulla ha ancora un nome e Trino inventa e porta verifica mentre il Padrone fuma una sigaretta e legge distrattamente:
«Le ho detto di portarmi via questa roba»
«Si chiama iena e io ci tengo».
«Ma come fa a tenere a una cosa così?!»
«Ride mangiando i morti».
«E allora? Ha fiducia nella vita».

Lo stile di Trino insomma è molto semplice, spartano ma non spigoloso. I personaggi sono ridotti all’essenziale e nonostante le ambientazioni siano inesistenti, tutto emerge dal bianco assoluto come fosse la prima volta. Gli animali che Trino di volta in volta porta sotto braccio o tiene in mano esponendosi al giudizio altrui, sono un bestiario morbido e capriccioso, cioè ancora parzialmente informe, col destino ancora da decidere:
«Simpatico! Cos’è?»
«Un pesce. Le piace?»
«Non so. Come si chiama?»
«A occhio e croce dire che è un’orata»
«Adoro le orate! Lo lasci pure in cucina»
«Grazie».
«Cristo!» (chiosa spaventata l’orata)

L’aspetto di Trino richiama l’iconografia classica: tunica bianca, barba lunga e il triangolo sulla testa, che però indossa solo dopo qualche striscia, ricevuto in dote dal Padrone. Come per il suo rovescio, il Peter Sellers di Hollywood Party, impacciato distruttore di mondi, Trino porta fin da subito un’orologio al polso perchè oltre con con le umiliazioni del Padrone – figura dall’aspetto pingue e un pò cummenda – deve fare i conti col tempo:
«Cosa farà adesso con l’acqua?»
«Il mare».
«E cosa ci mette?»
«Dei cosi lunghi circa così, come dei salami…»
«Stia attento alla censura. Li chiami pesci, per star sul sicuro».

Al Padrone interessa solo il profitto. Il nuovo mondo deve rendere, niente cose inutili. Persino un’ippopotamo può avere un scopo: fare la spia su Trino. Perchè il Padrone è rigoroso ed esigente anche quando il suo Demiurgo è di nuovo entusiasta dopo qualche prova no profit:
«Non se la prenda così. Cos’altro ha creato?»
«Leopardo da pelliccia! mangia di tutto».
«Cose utilie redditizie! Bravo».
«Tacchino! A Natale va a ruba».
«E il resto dell’anno? Fermo in magazzino?»
«Potremmo farlo lavorare in miniera».

E quando il mondo inizia ad essere popolato, c’è da inventare i pregiudizi della Storia, dalla terra piatta al diavolo. Finchè cala la notte, e Trino urla alla luna che lui esiste. Ma è sera «e sono tutti a letto». È la solitudine dei creatori.

Jeg har en mappe på macen min som heter “100 polske damer”. Den inneholder bilder av 1 polsk dame. Du må skjønne arkiveringssystemet min for å forstå hvorfor det er slik. Du må skjønne meg for å forstå hvorfor jeg synes det er morsomt.

Vi har begynt på skolen. Skipper og jeg sitter på altanen og drikker cappuchino og redigerer bilder. En rød bil starter motororen. Rød bil ikke lengre i sikte. Blå bil ankommer. Jeg skulle ønske den var like morsom som den røde. Rart hvordan alt blir mer interessant når en tvinger seg selv til å gjøre noe kjedelig. Jeg går på do.

Kanskje jeg skulle montere web-kamera på altanen. Ved siden av senga mi.

Nå skriver jeg bare tull. Den sofistikerte siden av meg spares til senere, når jeg skal sitte på Nationatheatret og myse i kikkert og nikke forsiktig opp og ned med hodet når jeg tar poenget. Jeg er på kaffekopp nr. 4 så jeg lover og ikke sovne.

Igår hade vi vår länge efterlängtade invigning av altan/trädgård/uteplats. Den som skulle vara klar den femte juni. Nu är den nästan, nästan klar, några små detaljer och ett friggebodslyft kvar. Ja, vi har också några rabatter som ska planteras och en inte längre så starkt lutande slänt med ett litet äppelträd på. Numera kanske det är mer rätt att säga att äppelträdet är i slänten istället för på.

Det blev en väldigt roligt altan/trädgårds/uteplats kalas – trots vädret. Har kollat väderprognosen hela veckan. Prognosen har ändrads flera gånger för alla dagar utom just lördag, igår. Envist har klart.se visat mulet, regn och hård vind som lördagsprognos. En stabil prognos som verkligen höll i sig. Men, vi hade en underbar kväll med lä, infra- och gasvärmare.

Något jag verkligen funderar över är: Vad gör folk utan en Skånska? Alla människor är verkligen värda att ha en högeffektiv Skånska som bästa kompis. Strax efter fyra på eftermiddagen svänger den lilla människan in med sin bil, parkerar, hoppar ut med tre par jackor – en fyllld med dun (hon är lite frusen av sig) – stövlar, paraply, silverskor, convers, två handväskor, tre kassar, en bananplanta och lite annat smått och gott.

Lastar ur sig själv och av med tillbehören, drar sedan igång i både trädgård och kök. Skånskor är bra på väldigt mycket, allt från att bära möbler till att separera laxskivor från förpackningar och vispa grädde. Utan Skånskan hade vi inte klarat att vara klara till halvsju i går eftermiddag. Vi kanske inte var helt lugna och avslappnade men definitivt vid medvetande när gästerna började droppa in.

Mitt råd – skaffa en Skånska – men rör du vår e du dödens

Snart dags för skördefest

På vår altan finns:

Tomater
Paprikor
Örter
Solrosor
Majs
Rabarber
Smultron

Ej sett ännu
Vinbär
Krusbär
Jordgubbar

Den provisoriska trappan till vår groventré är nu på väg att bli utbytt till en mer permanent trappa (nu när stenläggningen och rabattstenmuren är klara). Den nya trappan blir lite bredare och med räcke. Det kommer att bli så fint! Visst är han (läs: Niklas) duktig! Och snabb! T o m så snabb att jag inte hann ta någon bra förebild .

Före: Tre lite för höga och olika djupa trappsteg

Just nu: Fyra lagom höga och lika djupa trappsteg.
 

Senare: Med trappräcken enl ovan
och dessutom räcke vid de två trappstegen ner till altandelen.

När Ola gjutit plintarna till altanen blev jag lite pysselsugen. En kompis kom över med några fina rabarberblad och sedan fick Ola hjälpa mig att vispa ihop lite betong.

Tanken är att det ena ska bli ett fågelbad och det andra ska jag ev. planera taklök eller liknande i. Kan kanske bli fint tillsammans med stenarna i trädgården.

Jag har hittat beskrivningen på vi i villa, men glömde ett viktigt moment använda HANDSKAR. Betongen var inte särskild snäll mot huden mina händer flagnar av all hud . En påse betong räckte till 2 stora blad och ett litet, men det lilla sprack tyvärr, var för snål med betong över stora bladnerven i mitten. Det är bladrester kvar men det ramlar bort med tiden eller om jag inte orkar vänta tänker jag ta en gammal tandborste och borsta bort resterna men vill att bladen ska “brinnar”/torka färdigt först.

Får inte glömma en liten uppdatering av altan bygget… Det har inte hänt massor synligt idag ( jo ett par bräder till har tillkommit) det var en del tricksande runt stuprännan som tog lite tid. Har önskat ha en fyrkant runt stuprännan där jag tänker lägga fina stenar i för att dölja det röda röret och “lilla koppen”. Kommer återkomma med detta när altanen är klar. Nu får hammaren och sågen och andra verktyg vila ett par dagar. Tror knappast sonen tänker använda dem när vi upptäcker Sverige ett par dagar .

Idag skulle vi åka iväg för att handla bla en cykelpump och en lövkorg… Nu blev det inte riktigt så, vi kom hem utan vare sig pump och korg – men dock med dessa godingar!