Jag har insett att det inte händer intressanta saker varje dag men ibland vansinnigt mycket på en gång. Därför ser jag till att backa bandet två veckor igen. Till Ho Chi Minh City (Saigon) och konferensen Green Solutions. Efter nämnda event så passades även de fyrtio åren av diplomati och vänskap mellan Sverige och Vietnam på att firas av. Detta gjordes i en härlig mischmasch av svenskt jul/midsommarbord på en stor vietnamesisk träbåt med såväl traditionsenlig dans som ABBA i högtalarna. Gästerna och vietnamesisk TV var förtjusta.

Den här söta flickan träffade jag på inne på botaniska trädgårdarna i Saigon när jag var där för två veckor sedan. Ni som känner mig vet att jag tycker väldigt mycket om barn – det är ingen tillfällig östrogenchock utan det har alltid varit så.. I kväll fick jag och My passa våra söta blondlockiga små grannar. Vi åt godis, gjorde grimaser och läste sagor. Och sedan var det dags att sova. Jag somnade först.

Här inne på svenska campen springer det ständigt runt en hel mängd ungar. Häromdagen hade de en enorm hög med palmkvistar som de höll på att riva av blasten från. På min frågan om vad de lekte var det självfallna svaret “vi leker kineser som ska överleva”. Så klart.

Nu är jag förhoppningsvis tillbaka i etern. Halva förra veckan var det Saigon – eller Ho Chi Minh City (HCMC), som det egentligen heter – för hela slanten. Konferensen Green Solutions blev större än vi någonsin kunnat ana, nästan 400 pers hittade dit! För min del handlade själva konferensdagen (och natten innan) väldigt mycket om att hålla ordning på de tio USB stickor där alla företagens powerpoint-presentationer fanns på engelska och vietnamesiska.

Det låg en ganska tät adrenalindimma i ådrorna när de 400 personerna börja strömma in i salen och ett självduplicerande virus i form av en Harry Potterfilm plötsligt dök upp i varje mapp! Men allt gick som det skulle och datorerna var vänliga nog att bara krascha före och efter varje seminarie…

Camilla Lindberg (fp) är på tapeten igen, denna gång för att den franska ambassaden bjudit in henne på ett specialmöte angående telekompaketet som ikväll påbörjar sin tredjebehandling.

Tydligen vill fransoserna övertyga Lindberg om att den franska linjen i telekompaketet är finfin och att hon, som flitig kritiker och ständig hackkyckling, borde byta sida och värderingar angående detta eminenta paket, Sverige är ju trots allt ordförandeland i EU och borde således föregå med gott exempel.

– Meningen med mötet var bara att samla information om uppfattningar om hur internet ska regleras. Vi försökte inte påverka hennes syn på något sätt, säger Marc Sevies, presstalesman på den franska ambassaden i Stockholm.

Jaha? Så det säger du min gode Marc? För det är ju så vanligt att ambassader bjuder in lokala politiker på “informationsmöte” av denna kaliber? Då är det betryggande att åtminstone några svenska politiker har ryggrad nog att tycka annorlunda. Och visst är det fint att se att Frankrike tar diplomatin och lobbyverksamheten till en helt ny nivå genom att aktivt söka upp och försöka påverka folkvalda representanter i andra länders nationella parlament. Piratpartiet har lång väg kvar att gå där

Som vanligt när det gäller fransk politik relaterat till piratrörelsen så är det hos Anaïs du hittar det mesta.

Nu smattras det mejl och slamras i telefonlurar på ambassaden för att få styr på alla detaljer inför höstens stora begivenhet. Nästa vecka är det dags för en konferens som heter Green Solutions där svenska och vietnamesiska företag ska kunna träffas för att prata om just detta – gröna lösningar. Innan vi är framme vid målet har jag ett tjog powerpoint-presentationer att jaga och några tusen A4or vid kopiatorn kvar att avverka.

Fina öar och lite för lite aktiviteter under helgen slutade med några hundra foton av de läckert formade öarna från oliks vinklar och vrår. Det är bara att leva med att det dyker upp ett litet galleri för naturfoton mitt i denna blogg.

Konferensen i Ha Long City var nästan ännu mer lysande än den klara sol som sken över hela helgens båttur. Egentligen handlade den framförallt om managment inför dagens och morgondagens mediavärld. Där har jag en massa spännande att tillägga som kanske kommer komma upp i ett helt annat inlägg – eller som en banbrytande affärsmodell en vacker dag…

Det råkade också falla sig så att alla de närvarande chefredaktörerna för Vietnams tidningar behövde lära sig lite om ungdomars nyhetsvanor på nätet. Eftersom jag uppenbarligen är det perfekta dagstidningsdilemmat fick jag kliva fram och berätta hur och var jag läser mina nyheter. Mitt i allt detta visades även denna eminenta blogg upp – så nu kanske det är dags att ta sig i kragen!

Det kan hända att bloggen kommer att stå i träda några dagar. Jag ska nämligen på Media Forum – en vietnamesisk/svensk konferens i Ha long. (Ni vet där James Bond hänger i Tomorrow never dies OCH The man with the golden gun)

Bilden är inte min utan stulen från: http://www.drewmeyersinsights.com

I morse var jag med och höll i mitt första stora EU- möte. Alla political counsellors träffas en gång i månaden i ordförandeskapslandets regi. Alltså vår! Därav allt det kopierande som jag hänvisade till i går.

Det är kanske inte så roligt att läsa texter som handlar om när någon kopierar papper, så jag låter bli det.

Nu har jobbet dragit igång lite mer ordentligt. Jag får vara med på möten, göra anteckningar, ordna program och fixa. Det klämmer om mina tår av svarta snyggpumps – varför, varför finns det inga sköna men sassy skor att hitta i min size? Om någon hittar ett par läckra 41or med kilklack och rum för fötter med lätt anktendens – snälla skicka hit dem!

Bland mjuka mattor och tolkhörlurar fick jag idag vara med om mitt första officiella möte. Den vietnames-engelska översättningen är verkligen inte det lättaste att förstå. Det roligaste var när italienaren i mitten på podiet började luta pannan mot mikrofonen mitt under ett föredrag. Lutandet övergick snart i någon slags intensiv, gnidande kliande rörelse, hela tiden med hjälp av mikrofonen- som ett djur mot en trädstam. Undrar om det var någon mer än jag som hade svårt att hålla sig för skratt?

Som alltid när vardagen ändras i tvära kast känns det redan som om jag har varit här i Hanoi ett par veckor, när det i själva verket handlar om 3 dygn.

För de som är intresserade kan jag dra det hela från början.

På flygplatsen (i torsdags) väntade den obligatoriska Mr. Josefin – skylten. “I thought you was a man?”, var det första jag hörde på Vietnamesisk mark, jeje.

Sedan dess har det gått rakt uppåt. Väl “hemma” på svenska campet, där jag bor, levererades svenska köttbullar. Check på konstigt intryck numero 2. Lite gårdshäng efter det var jag redo för att sova.

Fredagsmorgonen blev lite kaotiskt. Jag vaknade upp en halvtimma innan jag skulle börja min första dag på ambassaden, sprang ned i köket och tryckte in två brödbitar i rosten och plockade ut smöret. Sprang upp igen för att slänga på mig något lagom representabelt och började sedan leta efter något att låsa dörren med, exempelvis nycklar. När det inte lyckades sket jag i allt (inklusive smöret) och sprang till ambassaden, hann i princip bli svettig av de fjuttiga 300 meterna till jobbet. Som tur vad möttes jag bara av idel vänlighet hela min första förvirrade dag. Eget kontor med namnskylt och en bukett stora gula blommor – bara en sån sak.

Kvällen betydde inflyttningsfest hos en av mina nya kollegor med en balkong med sjöutsikt. “Som gjord för att dansa på” som hon själv uttryckte det. Förutom inbakta denniskorvar bjöds det på väldigt intressant sällskap. Bland annat en britt som höll på att skriva en bok om världens mest inflytelserika muslimer – på uppdrag av en jordansk prins.

(Nu börjar det här inlägget bli lite långt så jag gör ett till)

Feelin’ eerie today!

Ingen aning. Jag har iiiingen aning alls hur det gick på intervjun. Japanerna som satt där spelade good cops, och sedan hade de hyrt in en svensk kille från någon svensk-japansk förening som skulle agera bad cop. Horatio Caine upp i dagen! Vet inte riktigt om det endast var för att kolla om man handlade press eller om han trodde att jag var oseriös/ljög och ville veta sanningen. Antingen hatade de mig eller älskade mig. Får reda på resultatet om några dagar…

“Målet var den amerikanska ambassaden, men vi kunde inte nå den, hävdade talibanske talesmannen Zabihullah Mujahid på telefon till Reuters.

I stället detonerade bomben strax utanför de Natoledda styrkornas högkvarter i den diplomatiska zonen där många ambassader är belägna. Även presidentpalatset och Sveriges ambassad finns i området.”

Många döda i självmordsattentat i Kabul, DN

“Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats i takt med att striderna mellan å ena sidan amerikanska och andra internationella styrkor och å andra sidan talibaner skruvats upp de senaste månaderna.

I sommar har amerikansk och brittisk militär inlett en stor offensiv mot upprorsstyrkor i talibanfästen i södra Afghanistan. Samtidigt har talibaner svarat med att öka sin närvaro i landets västra och norra delar. Talibanerna har också sagt att man vill störa torsdagens president- och provinsval.

Det finns fler områden dit icke­afghanska biståndsarbetare av säkerhetsskäl inte reser. Och våra afghanska medarbetare får vara mycket försiktiga, särskilt de kvinnliga, säger Anders Fänge.”

Striderna i Afghanistan försvårar biståndsarbetet, DN

Hemma igen! Riktigt skoj var det. Grym konsert och allmänt trevligt. Helnöjd alltså.

Jag var ju på ambassaden i tisdags också. Jag var ju lite skraj för att jag faktiskt inte skulle få visum. Fy på dem som lurade mig. Det var ju faktiskt mycket lättare än vad jag trodde. Men det var galet segt. Det började med att jag fick vänta utanför ambassaden i någon timme. Tur att det inte regnade säger jag bara. Det var soligt och varmt vilket jag får vara glad för. När jag väl fått komma in på ambassaden så fick jag ju vänta där ytterligare någon timme innan jag ropades upp. Eller, det var faktiskt pappas namn som ropades upp vilket förvirrade mig lite. Dem hade väl läst fel. Sen skulle jag ju ha själva “intervjun” vilken bestod av 3 frågor:

Are you Max?
Who’s Matthew(kontaktperson/värdpappa i USA)?
What does your parents do?

Jahapp, det var tydligen allt. Över två timmars väntan för det? Hade nästan hellre haft ett långt förhör av ett par svartklädda specialagenter efter att ha väntat så länge. Men men, så var ju inte fallet så jag fick klara mig på tre frågor.

De här får bli ett kort inlägg. Har inget annat roligt att tillägga så ni får klara er tills det hänt något nytt. Ciao!

36 dagar kvar!

Vår sista vecka här var planerad och klar, och sedan skulle vi lämna Norrland tidigt på tisdag morgon och sedan vidare till Etiopien.

Det är bara det att resten av världen inte följer vår planering.

Våra pass glömdes bort och istället för att skickas tillbaka så låg de fortfarande på etiopiska ambassaden i Stockholm på fredag eftermiddag. Vilket naturligtvis utlöste smärre panik. Och att hela vårt tidschema sprack, eftersom vi inte vet om vi får passen på måndag eller tisdag. Och eftersom vårt flyg går 06.30 på tisdagmorgon. Och eftersom man inte kan åka till Etiopien utan pass.

Så det var bara att försöka boka om biljetterna.

Fast det gick ju inte heller, eftersom flygbolaget inte ville svara i telefon på fredagen och sedan la ner hela kundtjänsten innan lördagen blivit dag.

Så nu får vi helt enkelt se hur vi gör.

Men nångång under nästa vecka åker vi.

17 och jag har varit på en liten minisemester. Vi gjorde ett dygn i huvudstaden torsdag-fredag som för 17:s del kompletterades med en avstickare till USA på två timmar. Det var dags för visumbesök på ambassaden, en begivenhet som det går hur många skräckhistorier som helst om

Vi hade kollat och dubbelkollat och snudd på trippelkollat alla papper innan vi åkte iväg. Ändå blev 17 lite skakig i knäna när hon efter 45 minuters köande utanför grindarna blev framvinkad till biffig vakt som först skulle kolla igenom alla papper och sedan gå igenom 17:s väska innan hon blev insläppt på amerikansk mark. Jag dröjde kvar för att se att inget hängde upp sig redan där, men när jag såg att 17 promenerade med raska steg mot det stora huset inne på området gav jag mig iväg på en promenad.

17 blev utsläppt efter två timmar och kunde berätta att allt hade gått bra. Intervjun som hon hade hört skulle vara så hemsk bestod mest av kontrollfrågor utifrån alla hennes papper – Har du varit i USA förut? Var jobbar dina föräldrar? Var finns din värdfamilj? Har du varit i North Carolina förut? Nu väntar vi bara på att passet ska komma i retur i det kuvert med frimärken till ett värde av 62 kronor som 17 hade med sig till ambassaden.

När vi ändå var nästan på Djurgården bestämde jag mig för att valla barnet på Skansen på förmiddagen  Där har vi nog inte varit sedan hon var sex år eller nå’t. Det blev en trevlig förmiddag utan regn. Efter en god lunch tog vi Djurgårdsfärjan till Slussen, strosade genom Gamla Stan, kollade högvakten på Slottet (förstås – men vi missade vaktavlösningen), gick in de affärer 17 ville gå in i, var uppe en sväng på jobbet och fikade lite, gick in i några flera affärer. Vi hade det mysigt och trevligt på alla sätt. Och inte en droppe regn på hela dagen.

Regnat har det däremot gjort precis hela dagen idag. Kvällens BBQ hos goda vänner kommer med största sannolikhet att begås inomhus Men man vet aldrig, det kan ju skina upp. Mirakel inträffar ju trots allt då och då

Jag träffade förra året Michael Wood, som var USA:s Sverige-ambassadör under presidenten George W. Bush period. Nu läser jag på DN att Obama utsett en ny ambassadör, IT-företagaren Matthew Barzun.

Nu är det många som har kritiserat detta val, främst eftersom Matthew var en stor bidragsgivare till Obama, men eftersom han också är helt oerfaren av diplomatiskt arbete. Visst. En begynnande konspiration är på gång, men något som jag noterade när jag besökte USA:s ambassad och pratade med dess personal var att man faktist inte alltid premierar tunga diplomater och politiker vid ambassad-anknutet arbete. Man tar faktiskt ibland in individer utifrån som inte har någon erfarenhet just för att man ser vissa kvalitéer hos dem som man tror kan fungera mycket bra i en sådan uppgift.

Jag tror faktiskt att det eventuellt har blivit så i det här fallet också. Obama har valt en person han personligen känner, inte på den meriten att han är en tung diplomat (för det var han ju uppenbarligen inte), utan för att han ser något hos denne som han tror kommer att fungera i dennes uppgift.

Men, det kan vara en enda stor konspiration och Obama kanske bara vill “betala” tillbaka. What do I know?

Källa: http://www.dn.se/nyheter/varlden/obama-1.905065

3-4 personer hoppade över muren till Spaniens ambassad på Djurgårdsvägen 21. Polis påväg.

Äntligen hemma, säger jag med eftertryck! Precis är jag skulle åka hem från Solna så sker en olycka någonstans vid Spånga och mitt pendeltåg hem ställs in. Och då började jag yra om hur jag skulle ta mig hem. Jag såg en minst 100 meter (!) lång kö till busshållplatsen så jag antog att det var den bussen jag skulle ta. Den gick bara till Brandbergen. Väl där yrade jag efter nästa buss, som ledde till nästa buss hem. 

Dessutom har jag yrat runt på Gärdet idag. Letade efter Japanska Ambassaden.

Så det har varit en konstig dag. Men kul. Nu ska jag nog ta en Bananasplit…!

UPPDATERING: Är det någon som vet vad som hände?? Står inget om det överhuvudtaget på webben…

Har varit lite orolig för det här med visum, mest för att det är en viktig sak som måste ordnas. Hur som helst tog jag rätt snabbt reda på att jag borde skaffa ett “double entry tourist visa”. Alltså ett turistvisum gilltigt för 2 resor in i Thailand. Turistvisum ger dig rätt att stanna 60 dagar i landet, vilket gav mig 2×60 dagar, alltså 4 månader, vilket är tillräckligt för mig.

Sen började fundera på hur jag skulle skaffa visumet, då jag inte befinner mig i Sverige för tillfället. Jag bor och jobbar på Island, vilket gör att det lättaste vore att skaffa visum härifrån. Så jag ringde till thailändska ambassaden här på Island, som sa jag kan ordna det genom dom, men måste ha ett intyg på att jag är isländsk medborgare.

Så när jag ordnat det, och foto åkte jag till ambassaden (ombyggd källare hemma hos ambassadören) och hade min stämpel 20 min senare. Väldigt smidigt.

Religion ör ett väldigt intressant ämne som verkligen kan diskuteras och analyseras. Sociologen Durkheim såg religionen enbart som ett medel för att bevara normer för att få ett stabilt samhälle. Men det stabila samhället förändras och därmed normerna som anpassar sig. I Sverige har vi gått mot rätt håll när det gäller utvecklingen av normer, men så är inte fallet i alla länder och alla människor…

Läste på Aftonbladet om den frikyrkliga som igår demonstrerade mot vårt land Sverige. Med plakat med texten God hates Sweden, djävulshorn ritade på Barack Obama, och slagord mot den svenska kungen stod en liten skala religiösa fanatiker utanför Sveriges ambassad i Washington och demonstrerade mot landet som gud hatar.

Tycker religion är intressant, men det är sådana här saker som gör mig mer och mer skeptisk till den. För man vet aldrig hur religionen tar sitt uttryck. Att med kristendomen som bakgrund stå och demonstrera mot mänskliga rättigheter gör i alla fall mig orolig. Lustigt är att det inte blir samma uppmärksamhet när dessa extremister släpar den svenska flaggan i leran pga att vi står upp för de mänskliga rättigheterna, som när det skedde i länder med islam som huvudreligion.

Arga demonstranter häcklade Sverige (Aftonbladet)