Nedanstående är ett svar i en debatt i Hälsingetidningarna. Insändaren har inte kommit in än men jag publicerar det på min blogg med anledning av att SvD i alla fall har vaknat till. Danska Politik & International skrev redan den 15 november. Jag skrev ett öppet brev till Sveriges journalister på min blogg – se nedan – och på Newsmill.

John Pettersson – allt på nätet består inte av osanningar. Där kommer mycket fram som inte får plats i mainstreammedia. Tycker det är övermaga att kalla Michael Kocher och Wolf-Dieter Ludwig, två högt uppsatta läkare i Tyskland, för konspirationsteoretiker. I Tyskland samarbetar homeopatin och skolmedicinen på ett annat sätt. Där förstår man vikten av naturlig immunisering.

Virus och bakterier har följt människan sen begynnelsen. I naturen är huvudregeln att människor överlever viruspåverkan.Varje gång vi tar ett andetag sväljer vi en miljon bakterier. De allra flesta virus åstadkommer inte några symtom i kroppen. Även de s k sjukdomsframkallande virusen passerar i de flesta fall med synnerligen lindriga symtom. Virusens huvuduppgift i naturen är alltså inte att se till att folk blir sjuka eller dör. Om så vore fallet vore de löjligt misslyckade för sin uppgift. Virusinfektionens uppgift i stället är att framkalla immunologisk tolerans. Kroppens immunförsvar mot främmande ämnen är nämligen i sin naturliga form rätt brutalt om det får utvecklas ifred i individen.
Enligt tillgänglig statistik ger själva flunsan symtom i första hand bland barn och ungdom, medan äldre sällan drabbas eftersom de som regel redan är immuna, efter att ha utsatts för olika influensavirus under årtionden – med eller utan insjuknande.

Med denna planerade vaccinering av alla skjuter Socialstyrelsen kostnaden på framtiden. Barnen som inte får en naturlig immunitet av genomgångna influensor – vad händer med dem i framtiden?
Pandremix ger “skydd” mot H1N1 mellan 6 månader upp till ett år, påstår myndigheterna. Det påstådda skyddet är dock långtifrån fullständigt. Det rapporteras om vaccinerade som drabbats av flunsan. Biverkningarna av vaccinet mörkläggs också som företagshemligheter. Och hur många som dött eller fått missfall av vaccinet får vi kanske aldrig veta.

I maj 2009 ändrade WHO definitionen av vad som är en pandemi. Den tidigare definitionen var: ”En influensapandemi uppstår när ett nytt influensavirus dyker upp som människor saknar immunitet mot vilket resulterar i samtidiga epidemier med ett stort antal döda och sjuka.” Den nya definitionen: ”En influensapandemi uppstår när ett nytt influensavirus dyker upp som människor saknar immunitet mot”. Detta innebär alltså att en helt vanlig säsongsinfluensa kan klassas som en pandemi. Tillfällighet? Knappast. Det ligger stark lobbyism bakom WHOs beslut om massvaccination. Flera av WHOs influensarådgivare är betalda av läkemedelsindustrin Därmed var industrin med på att påverka beslutet om att influensa A är en pandemi och att vaccinet är nödvändigt skriver danska tidningen Politik & International (15/11). Detta beslut har renderat vaccinproducenten order på 55 miljader kronor.

En människa – Margaret Chan – beslutade att alla ska vaccineras efter påverkan av en hemlig kommitte.

P.S. Insändaren publicerades  den 3 december. D.S.

…….

lika lite som vatten renar min själ, lika mycket kan livets goda ting ta död på kärleken till mig själv. Livskriser och livkrafter drivs av den inre motorn av kaotiska rytmer av mina tankar. Ni kan skära av mina armar, stympa mina ben. Men mina tankar lär jag ha i fred. Livskunskaper av mig är mitt livs strofer, kärleken till livet i mig är kärleken till allt. Jag lever och jag andas, jag andas och lever. Varje andetag av mig är andetag av livsnödvändigheter som föder mina tankar, den dagen mina tankar blir era tankar, den dagen är tankarna döda, där blir , min kropp eran, då har kärleken i mig dött. Ett, två tre steg för steg, andetag för andetag. Ett, två, tre rytmen i pulsen är energin som föder mina tankar. Mina tankar är livsnödvändigheter i mig, av mig. Varje penseldrag i mitt liv är penseldrag som influeras av mina tankar, formade av mig i min livstakt. Färgen som ger mina skuggor är färger som jag färgats med, min färg är blå.  Alla livsnödvändigheter i krafter av mig är färgade av krafter av urkrafter i mig, där färgas krafterna blått.  Penseln färgar mitt liv, färgen ger penseln liv, livet är min tavla.

25 november och någonstans i bakhuvudet vet jag att jag har glömt någons födelsedag.
25 november och Tomas Andersson Wijs melankoli både skingrar och skärper mina tankar.
25 november och jag har sprungit mig igenom året som har gått, sprungit mig helt tom i ben och huvud.
25 november och min inkonsekvens segrar återigen. Men kanske ännu mer förnuftet över förvirringen, realismen över känslan och mina åsikter över mina ofruktsamma försök att bli någon jag inte är eller vill vara.

Och det här är nog så personligt det blir. Klagovisorna, framtidskrisandet och känslostormarna levereras istället gärna över en kopp te, ansikte mot ansikte eller headset till headset. Vill du däremot ta del av min ständiga hatkärlek till frikyrkan, diskutera HV:s kommande SM-guld eller Bajens segertåg ner till superettan kan du fortsätta läsa. Vill du uppröras över EU:s inkonsekventa (yes, jag har funnit en kompis!) flyktingpolitik, miljöpartiets bristande näringslivspolitik eller de tama beslut som antagligen tas i Köpenhamn så är det läge att titta in då och då. Vill du få små rapporter från Finnberget, tips på musik som rör vid hjärtat eller bara åtnjuta några rader från din allra käraste Malin så spara ner sidan som favorit vetja.

Jag kanske kommer skriva att jag saknar farmor ibland. För det gör jag mest hela tiden och särskilt nu till jul när frälsningsarmén står i vart och varannat gathörn och håller grytorna kokande. Skänk en slant eller två och stöd en kyrka som verkligen lever ut kärlek.

Och välkommen hit.

Nu är det dags för smällen som förklarar en hel del konstiga och aningen svåra saker. Jag ska försöka vara den furste som förväntas och leverera en liten essäliknande sak som kan kallas för manifest. Det som följer är min ”förklaring” till den kultur som blåser mig i ryggen och sakta för mig framåt, sällan fort men aldrig bakåt.

Jag tillhör en väldigt bra och lyckligt lottad skala människor som blev musikaliskt frälsta av en viss Kurt Cobain. Hans Nirvana stod för en musikstil som genom punk, genom hårdrock och genom en mängd massa åsikter sprängde folks fegheter. En enkelhet som var svår men som samtidigt på ett fenomenalt sätt fångade mig med stor pondus. Mycket av min person tog nog sin avstamp där någonstans, i enkelheten. Kanske jag måste rädda mig mot folks fördömande blickar nu lite och stava ut ordet K-U-L-T-U-R och vidare mena att det är där enkelheten speglar sig likt Bengt Nermans syn på massmedieretorik. Men det är en annan sak som jag inte ska blanda in i ett sådant här viktigt manifestinlägg. Han platsar inte här.

En som däremot platsar här är William S. Burroughs. Han skrev i sin ensamhet, i sin enkelhet och sin enorma komplexitet. Känn bara på skaparen av beatniklitteratur, cut- up, fold in etc. Han talade för en del av samhället som slåss dagligen med fördomar och han fick aldrig själv uppleva acceptans. Han skapade enorma verk i sin utsatta situation, som Kurt Cobain. Efter att han odlat Cannabis som bonde (?!) så skrev han ett brev till vapenbrodern Allen Ginsburg att han blivit kriminell. Underbart.

Läs:

Jaja, vi tar oss vidare utan att passera GÅ. Jag började lyssna på världens bästa band, efter Nirvana, Oasis där någon gång när Definitely Maybe kom. Ja ni ska veta när. Det kom en hop grabbar från Manchester med samma enkelhet inom sig. Samma glöd väcktes hos mig, underbart såklart. Britpop, ja vad säger man. Enkla låtar, enkla texter, fulla av misär och schyssta frisyrer. Behövs något mera?

Jag drog till Manchester och pluggade också. Fick som välja mellan att dra till Leeds eller Manchester. Men valet är väl ändå rätt solklart?

I Manchester skrev jag en sådan där C- uppsats ja det är jävligt akademiskt, men den skiten slutar här. Vad jag skrev om var i alla fall den lokala fenomenkonstnären LS Lowry. Som, inte som någon stor skräll, faktiskt också talar lite ur enkelhetens megafon. Hans ”Matchstick Men” fick domen av dem som ”kan” konst att de var för enkla. Så enkla att en sexåring skulle kunna göra samma. Men ja med hans känsla, nej. Han började teckna när han jobbade i Manchester och han tecknade personer i alldagliga situationer. Han gjorde det enkla med känsla, med åsikter och en vilja att förändra. Precis som Kurt Cobain och Noel Gallagher? Kanske. Vad vet jag. Jag gillar när enkelheten skapar något komplext. Därför är jag såld på dessa fenomen.

Kolla in:

Oasis – The Masterplan

William S. Burroughs & Kurt Cobain – The “Priest” They Called Him

 Nej, jag ar inget uppslagsverk.
så istället kommer ni att få läsa om mina egna erfarenheter om ångest …

Vad är egentligen ångest?
När jag känner ångest så är det ett tryck i strupen som gör att jag får svårt att andas.
Det känns som om jag inte kan stå på mina egna ben, som om jag skulle kunna falla i vilken sekund som helst.
Mina andetag blir hetsiga eller för långsamma. Oregelbundna.
Jag brukar ofta skaka och bli yr.
Jag tänker ofta på negativa minnen och jag brukar självömka genom att sätta på depressiv musik.

Ångest för mig känns ibland overkligt. Suddiga minnen.
När jag var tretton år levde jag i kaos i min lilla värld, och det kändes ej som om någon förstådd mig.
Ropet på hjälp blev ett självdestruktivt beteende …
Jag kom ihåg när min mor upptäckte mina skärsår på mina armar, hennes helt förkrossade blick, min pappas brustna röst.

Men det går att krypa sig ur …  

punkter

Det finns sätt att kunna hantera sina känslor och sin ångest, även fast det kan verka hopplöst så går det!
Det kan behövas verktyg och hjälp för att kunna kämpa ex. läkarhjälp eller olika slags beetendeterapi.
Försök att fokusera på dagens postivia händelser och känslor, skriv ner dem på ett papper och läs upp dem högt för någon ex. föräldrar, kontaktperson eller en nära vän.
Vad är det som har hänt? Hur kan jag lösa problemet?
Försök att få ut de negativa känslorna och tankarna ex. genom att prata med någon som förstår dig, måla, skriva eller lyssna på musik du mår bra av att lyssna på!Jag är bra. Jag kan. Jag är bäst! Säg det högt till dig själv när du har gjort något som du är stolt över som du har gjort.

Nej jag la inte ner. Jag expanderade. En massa lappar blev en blogg. En blogg blev ifrågasatt. Bloggen blev ett twitterkonto. Bloggen skulle läggas ner. Men den blev starkare med inbyggda kvittringar. Fasen så bra det här blir. Manifestet blir bara större och större.

Med nytt utseende och nytt innehåll.

Vad händer just nu då? Jag sitter och filar på ett manifest som tar itu med min favoritmusik och min favoritkonst. Jag ska visa på likheterna och beroendet. Annars så har jag och H nästan gjort klart vår fotobok. Designen är färdig att printas i form av en dummy. Sen ska vi söka några som vill hjälpa oss med den fina tryckningen. Det blir skitbra.

Se upp för käftsmällen!

Sen har det slagit mig idag att jag vill måla om här inne. Har otroligt tråkiga och fula tapeter i min hyreslägga. Galet vad det måste göras om. Men jag måste finna tiden. Kanske kan man ta en helg med manifest på vägg?

Sen måste jag ta itu med sängramen som jag ritat. Det är dags att skapa på hög nivå.

Jag har många måsten nu, damn it!

Nåväl. Igår gick VM- drömmen istort sett i kras. Lite befriande. Nu slipper man se en massa fotboll och bli totalt osocial i en månad. Men ja lite bittert är det, försöker bara hitta någon flyktväg. Annars så har jag hängt med my mate Jonnie dag ut och dag in och vi har vänt norrbotten upp och ner. Leta efter spår nästa gång ni beträder mark utanför era stängda dörrar, öppna.

Tills nästa gång..

“Media” och “musik” är mina två älsklingar här i världen. Se upp! Jag har länge tänkt mig ett sånt här inlägg men jag har som aldrig vetat var jag ska låta resan ta ett avstamp. Eftersom jag är en sådan sucker för medie- & kommunikationsvetenskap så får det bli ett kultursociologiskt avstamp. Jag är också en sucker för “&”. Att svammla på om kultursociologi i sig är inte något jag känner vidare för. Allt blir så högfärdigt då. Men jag har i alla fall droppat ett begrepp om någon av mina trogna läsare vill fördjupa sig.

Mitt problem ligger istället vid att media, musik och samhällen alltid gått hand i hand. Frågan jag ställer mig är: Är det så nu? Hur skiljer sig musikrapporteringen nu från då? Vad har media för relation med dagens musik egentligen?

Tack och lov är det inget akademiskt tjafs ni ser, tack och lov, anyhow nu kör vi. Konstformen á populärkultur började sippra fram och nå folkhemmen, innan uttrycket myntades, redan vid industrialiseringens urbaniseringsfas. Före detta livsavgörande skede i historien fanns inget behov av mobiliseringen. Kyrkan ägde ju arenan. Men nu blev folk obstinata och jävligt egensinnade, ungefär som folk som gillar rolling stones och inte beatles, ah ni fattar. I alla fall så ehövdes ett rop som talade till  många människor samtidigt. Människor med liknande hjärta och sinne. Var det så här subkulturer började?

Musiken började med kristna svammellåtar eller gospeltjafs, välj själv. Några år senare blev det populärt med något aningen mer intressant nämligen “slave songs”. En genre som gick ut på något rätt uppenbart nämligen sjunga sånger medan man jobbade och det var en genre som utmynnade i blues, kanske inte heller så förvånande. Lyssna på Bob Dylan – Maggie’s Farm så förstår ni. Rage Against the Machine har gjort en cover som är rätt skön också om ni föredrar något mindre folkligt sådär.

Ja, det är väl rätt uppenbart att än så länge har musiken följt samhället. Men ur var det med media på den tiden? Ja borgartidningarna ville förbjuda alkohol. I USA myntades “the Yellow Press” som liknar dagens kvällspress äckligt mycket med tabloidformat, mycke bilder och, läs noga nu, serier. Vi blev sådär äckligt förvånande i behov av snabba och lättillgängliga nyheter. Jag behöver väl knappast nämna att fenomenet med “the Yellow Press” ganska snart kom till Europa?

Jag hoppar: Bluesen har format musiken, rockabilly och hårdrock har fötts. Vi har fått tidlsa poeter som Bob Dylan och Beatpoesin har härjat i husen. William S Burroghs och Jack Kerouac fortsätter än i dag att färja dom riktigt duktiga. “The Yellow Press” har format och “ut(in)vecklat” de tryckta medierna. I Sverige så formas uttrycket folkhem på riktigt, och det ska skyddas, på 70- talet ungefär vid samma tidpunkt som dramat på Norrmalmstorg äger rum. Min äldsta brorsa föddes samma år, finns det något sammanband?

I alla fall så kan jag inte lämna 70- talet utan att nämna Hunter S Thompson och hans Gonzojournalistik. Gonzojournalistiken gick utan på att man visar subjektet i texten. Man gömmer sig inte som en annan feg en bakom krångliga ord och fackuttryck som man hade hoppats att Bengt Nerman skulle avsky. Man skriver med humor, med ironi och med sarkasm. Istället för att sätta tillförlitlighet i främsta rummet skriver man med stil. Jag älskar det här, kanske är därför jag inte är journalist? I alla fall inte i Sverige, usch!

Hur funkade det här med samhället och musiken? Musiken på 70- talet var kanske minst sagt ifrågasättande och revolutionerande. För alla som inte visste det (nu nedvärderar jag läser, så ska man väl inte göra? bah) så var sjuttiotalet punken och hårdrockens årtionde. Två musikstilar som kanske inte är dom snällaste. Ute i det vidare samhället framför alla subkulturer som musiker skapade (tack vare att borgarna inte fick igenom sina alkohol restriktioner?) så skedde nog inte färre ifrågasättande utan de förekom fortfarande. Precis som i “slave songs” där slavägare ifrågasattes så ifrågasatte punken 70-talets naziliknande borgarframfart. Pararellen är kanske lika tydlig som den mellan postkoloniala frihetsrörelser, neo-marxism och feministiska röresler?

Sen kom ett åttiotal som jag inte orkar med att nämna. Anledning: Inget märkvärdigt hände. Sen i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet började det röras om i USAs norra del, mänligen i Seattle. Musiker tog punkens idéer och hårdrockens obstinata riff till nya höjder, Grungens höjder. En ny borgarvåg var på intåg så en ny musikgenre behövdes?

Men vad händer egentligen nu? Jag känner att tanken med musiken försvinner. Eller letar/ hittar jag musik på fel ställen? Jag känner inte att passionen finns där mer. Men vad vet jag det kanske bara är en farhåga blanda alla förhoppningar.. ..i dagens medialiserade demokratiska värld håller alla “extra” på att suddas ut, jämnas med marken och bli alldeles döda.

I alla fall så räcker det med ord för idag.

Vilken skön dag det har varit idag..
Det var inte så varmt och så blåste det så skönt emellanåt.
Gick ut efter att jag hade bakat lite Pizzabullar till ungarna.
Dom hade vi med oss ut så vi slapp gå in och käka..
Vi kom välan in vid 19 tiden.. ut gick vi strax efter 13

Nu har jag bytt webbläsare..har IE nu.
Då återstår det att se om denna kraschar också..
Men det ser lovande ut.. Hållus tummus nu!!!

Christa och pojkarna gick till Krillan och badade.
Sahalini låg och sov hela dagen… hon hade jobbat natt.
Så sällskap fick jag först vid 16 tiden..
Först kom Shalini utkrypande ur hålan yrvaken och desorienterad. Haha
Sen kom Christa sönderbränd från krillan eller solbränd ska det väl vara.
Sen satt vi och hade det attans trevligt fikade och så
medan ungarna lekte så fint på gården…
Ingen tjafs eller så mellan dom.. ingenting.
Åh hon ljuger så bra.. Haha

Här har jag gjort en Pizzadeg….. kavlat ut den.
Har börjat rulla den som ni ser =)
Tomatsås i botten… tog lite ketchup också eftersom såsen tog slut.
På med rökt skinka efter tycke. Eller kokt eller vad man nu vill ha
Hyvla på ost… det också efter tycke…
Rulla ihop den så gott det går… till en rund batong eller så ..Haha

Skär Skär batongen sen i lagom tjocka skivor… ca 2 cm tjocka
och lägg dom på plåt för att jäsa innan ugnen…
200 grader i 12-15 minuter.

Voila!! Dom här vart skitgoda… Bilden vart lite ljus
Någon var snabb nog att norpa en medan jag hämtade kameran…Haha

Det var en trettio matiga pizzabullar jag gjorde..
Kan ju lova.. att det tog inte länge förrens dom var historia… Haha
Jag hann väl käka ett par =)

Gissa vad Marcus har i munnen? Haha

Hanna hon gillar att pula i sandlådan..
Här gör hon sandankor =)

Sami och Johannes som äter glass.
Fina underbara Kirsi skickade ut Sami med glass åt oss alla.
Sami kom ut med dom så fint på en bricka..
Det var inte småportioner och så gott det var…Tack gumman!!

Hanna smaskar på glass.

Marcus smaskar glass han med ju..

Jamen så söt man kan vara..
Min underbara fantastiska Marcus.

“Är jag söt nu då?”  Haha
Älskade lilla hjärtat mitt… du är vacker och söt nu med.. =)

Hanna studerar myror som hon har fångat i flaskan.

Studier på gång här med =)

Tog ju massor med bilder idag..
Måste nog lära mig att hejda mig lite.. Haha

Ser ni alla bilderna? Kommer dom upp direkt??

Ska försöka att lägga in lite mindre bilder nästa gång…
och inte så många..
Så får man välan se vilket är bäst.
Men jag ser inte alla bilder nu när jag skriver detta inlägg.
Men å andra sidan har jag väl den trögaste datorn i Köping.
Det tar ju en evighet att ladda upp saker.
Men får ju inte ha bråttom alls.. eller vara nervöst lagd…Haha
Lugn och fin… det är det som gäller
och en burk Valium…Haha
Nädå… här finns inga valium.
Prövar i stället med djupa andetag.. Andas in… andas ut
Det brukar funka bra  =)
Man har välan kommit till ca 157 andetag
innan man kommer in på en annan sida… eller länk.

IE har hakat upp sig några gånger nu under inlägget… .faen också!!
Det var ju ändå bra att inte denna kraschade också…
får väl ha den här webbläsaren nu ett tag
Men jag gillar Mozilla Firefoxen bättre… när den funkar.
Säkert är det en vanesak bara…

Det blir nog gården i morgon med som vanligt.
Det blir nog bra det… fast lite är man sugen på andra vyer.
Det blir ju liiite träligt i längden att bara vara på gården.

Det är Torsdag redan i morgon…
Ja eftersom det är Onsdag idag… Haha
Elementärt käre Watson… Haha
Attans vad tiden går fort igen…
Snart så är det första advent och julen står för dörren.
Bäst att börja hämta upp vinterkläderna lite smått från källaren.
Ja eftersom tiden går så fort och man kanske inte hinner med..
Taskigt att skicka iväg ungarna i värsta sommarkläderna i snöslask.
Eller vad tror ni.. är det för tidigt? Haha

Nu blir det lite kvällsröj… som vanligt ju!
Sen blir det soffan och tv:n.

Ha det gott!

Sköt om er och varandra!!

KramKram!!

.

Fasen det känns som om pennan glöder (läs tangentbordet). Dagens angrepp kommer på kulturkritiken i svensk dagspress. Jag blir lite småless måste jag medge. Det känns lite som temat i min blogg, upprördhet och ledsamhet (heter det så?).

Som kanske är känt finns det två olika sorters kritik man brukar skilja på; inlevelsekritik och upplevelsekritik. En bra journalist som kan böja orden rätt och skruva meningarna så att de lyser trycksvärta behärskar båda oavsett vilken “genre” kritik de sysslar med. Det jag istället tänkte ställa en fråga om är; vem skriver egentligen kulturkritik? Och “hur” finns kulturjournalisten?

De jag tänker diskutera och de som jag tror är de vanligaste skribenterna av kulturkritik är nog allmänjournalisten och i bästa fall (enligt mig) akademikern.  Att det tycks oftare som det är allmänjournalisten som skriver kulturkritik och kulturjournalistik är väl ingen hemlighet? Man kan se samma namn dyka upp på en rad olika sidor i dagens taboidestetik. I mitt tycke är det helt galet galet.Det här påverkar oss som faktiskt vill läsa eftersom att någon ointresserad och kanske okunnig skriver om något som inte är en allmän nyhet, något som inte handlar om någon bitter gubbe som är less för att isvägarna stänger för tidigt. Och för att skriva om kultur bra, ta en essä, så måste man vara kunnig, intresserad och ordtrollare för att trollbinda oss läsare. Men få, väldigt få lyckas med detta. Med mig i alla fall, kanske är jag svårflörtad. Det finns ju utbildade kulturjournalister, till och med. Men men jag antar att det är som överallt annars, att det handlar om pengar. Åh jag blir less (Se mitt förra inlägg).

Allt det här förstör intressen, det förstör för oss som faktiskt kan tänka oss att läsa en essä. Vi som inte är helt upptagna av allt stress som kommer med tabloidformatet. Vi som inte bara vill titta på bilder. Vi som inte orkar med nyheter om isvägar eller spikmattor (streetcred till Kung).

I vissa fall har i alla fall tidingschefer och redaktörer så mycket vett att de lånar akademiker som är sakkunniga. Den möjligheten tror man bara finns där universitet finns och vissa sorters institutioner. Hallelujah. Men vakna! jag sitter här och bloggar om en sak, du sitter vartän du nu sitter och läser samma inlägg, köper merchandise och tillhörande knappar. Ja. Ta in mer akademiker om ni vill tjäna pengar! Ta in någon insnöad tomte från konstvetenskapliga institutionen!

Ett plus ett.

Jag har haft en produktiv dag idag. Gjort mer än jag trodde jag skulle klara.. Nästan så i alla fall.

Förresten ett andetag: http://www.freedawit.com

På tal om kultur och journalistik.

Yes!

Det var på tiden. Kurt Cobain i all ära.

Nu tänker jag tycka till, på riktigt.

Ja vad säger man om han, Lawrence Stephen Lowry. Han är min absoluta favoritkonstnär. Han är källan till myckan av min inspiration och motivation. Han skapade en konst som är vacker samtidigt som den är så enkel. Som kritiker sa en gång i tiden “hans människor ser så enkla ut så att man kan tro att en femåring målat dem”. Ja visst, jag kan hålla med. Men en femåring kan inte ha hans kunskap om världen, hans socialrealistiska sinne. En femåring kan inte heller besitta hans enorma kunskap kring dova färger och hur de samspelar. Hur man men enkla individer, perspektiv och färger kan skapa en så realistisk bild över arbetarmanchester som han kunde.

Han började teckna under sina arbetstider där han ofta mötte arbetare i de fattiga delarna av Manchester. Detta gjorde att han fick en realistisk syn på hur det faktiskt var och att han såg hur det var fick honom att alltid kunna använda sina färger och återskapa den känslan. Det fick honom att se hur illa livet egentligen kunde vara, det gav honom en känsla för dom mindre lyckligt lottade. Jag kan dra referenser som jag varit med om i samma stad som Lowry. Jag har sett människor som faktiskt är på kanten till total misär och det har fått mig att förhålla mig. Och inse att man kanske inte ska klaga allt för jävla mycket över saker som egentligen inte betyder. Det har fått mig att sluta älta för att älta något som hänt för länge sedan istället för att bara ha det bra känns för mig rent utsagt jävligt löjligt. När man är för trångsynt för att inse att det finns dem som  har det tung hela livet, de som aldrig kan ta sig ur det. Man ska nog inte älta saker som hänt för länge sen. Man ska inte glömma men att älta är, i mina ögon, en jävla käftsmäll på dem som faktiskt aldrig ens får möjligheten att älta.

I alla fall att skildra arbetarklassen som Lowry gjorde får mig att tänka på Marx och Engels som praktiskt taget gjorde samma resa förutom att deras canvas var papper fyllda med ord istället för duk fylld med olja eller kol. Det för mig också till sjuttiotalets Birmingham Centre for Contemporary Cultural Studies och deras frontfigur Stuart Hall. Dom som faktiskt började undersöka arbetarklassens kulturliv och skapandet av den. Det man tycka är rätt ironiskt är att det började nästan tvåhundra år efter det att arbetarklassen börjat forma den populärkultur vi känner idag. Kanske är det där en diskussion för något annat inlägg. Men det är intressant. Industralisering – Skapandet av populärkultur – Marx – Lowry – BCCCS. Hur fan kunde det ta sån tid innan man på allvar tog in arbetarklassen i receptionsanalysen, som enligt mig är den kraftfullaste undersökningsformen inom massmedia.

Han är nog gud, om han finns.

Jag vet inte om jag är rätt att skriva det här, egentligen, eftersom jag är färgad. Jag är lite småkär i Manchesters kulturliv. Jag är lite småkär i LS Lowry. Jag är lite småkär i engelska och engelskt kulturliv över huvudtaget. Men men jag kör vidare..

Allt började med att jag hemma i min stilla ro (då Umeå) började fundera på hur jag skulle spendera min C- uppsatstid. Jag började leta runt på intressanta saker i Manchester eftersom jag skulle befinna mig där då och hittade LS Lowry. Jag fastnade halvt redan vid datorskärmen eftersom mitt konstsinne just började vakna.

Sen väl i Manchester (Umeå – Stockholm – Köpenhamn – Manchester) började min resa vid the University of Manchester och fick min handledare vid the Metropolitan University of Art and Design. Jag fick en massa inplanerade möten på the Lowry (Ett konstgalleri uppkallat efter LS) med en hop intressanta individer. Kände mig lite som en i konsteliten. Hmm. Även fast jag var stationerad i Levenshulme som kanske inte ses som ett posh place, direkt. Read all about it – Manchester Evening News!

I alla fall första gången jag såg en äkta Lowry höll mina ögon på att spricka, jag blev såld.  http://www.thelowry.com/

Numer, utöver min C- uppsats i engelska, så  hänger Coming From the Mill på min vägg. En tavla, som jag skrev om tidigare, som betyder mycket för mig, vad jag tror på och som säger väldigt mycket om Lowrys sätt att sätta färger. Dova färger i en dov värld?

Varsågoda för fördjupningen i konsthistoria, mitt liv och allmänkunskap.

Grön linoleum. Det doftar ingenting här. Jag undrar om detta beror på ovanligt bra aircondition eller på grund av det faktum att det hela tiden susar in nytt folk genom den gigantiska svängdörren i massivt trä. Det finns ett stort kvadratiskt rum i mitten av byggnaden, till synes utan tak men jag kan inte vara säker eftersom jag inte ser hela vägen upp. Jag fortsätter stirra på det gröna golvet. En futuristisk illusion av hur gräs skulle kunna ha sett ut när större delen av allt liv på den här planeten har blivit utrotat. Det är blankt, och en systematisk avspegling av lamporna skiner åter från golvet. Det är tyst här inne förrutom bibliotikarien som då och då ger ut instruktioner och direktioner från receptionen. Precis som till mig när jag först tog det stora klivet in hit. Ett kliv ut i arbetslösheten. Inget mer kontor. Bara tid. Tid att söka ett nytt jobb. Eller tid för personlig bankrutt. En vilsen låga inom mig bränner mig svårt var gång mina tankar driver mot att bara strunta i alltsammans och vallfärdas hem till Sverige. Det gröna golvet förblir. Jag förblir! Jag SKA stanna kvar i Oslo, så är det bara. På ett sätt känns det som om jag hållt andan sedan januari och först nu tar mitt första andetag. Min observationsförmåga är starkare än någonsin, och jag identifierar mig själv med någon sorts hungrigt rovdjur. Doft, smak, syn, hörsel. Mina sinnen är förhöjda och jag är redo att gå över lik.

“So give the man a cigar, and a blowtorch to light it with!”

Liam är kung!

Vi kör på med en klassiker.

Dennis Lyxzén talar så väldigt väl för hur jag tänker och känner ungefär 99% av tiden. Näven i luften!

När vi har mycket i huvudet, är det lätt att tro att vi behöver snabba på.

I själva verket så tjänar vi många gånger både energi och klarseende på att bryta, och ta oss tid till stillhet.

Stillhet och meditation ger energi och klarhet.

I lugnet hittar vi värdefulla lösningar.

Jag önskar dig en skön dag!

Värme/Camilla

www.esencia.se     www.hallbarlivsstil.com

Hej!

Om du önskar mer närvaro i nuet, är dina egna andetag en nyckel dit.

När du lägger ditt fokus på att vara närvarande med, känna och uppleva dina egna andetag, landar du i nuet.

Dina andetag händer i nuet.

Övningen låter enkel och för en del klickar den direkt, medans andra behöver träning att lära sig att vilsamt fokusera på sina egna andetag.

Det kommer lätt tankar som: – andas jag rätt?, – gör jag rätt?, – det här verkar tråkigt, finns det någon mening med det här? m.m. När tankarna och ev. andra distraktioner uppstår, lägg märke till/observera dem, släpp taget om dem och återgå till att hålla ett vilsamt fokus på dina egna andetag. 

När du lärt dig att vila i din egen andning, kommer du att uppleva vilken kraftfull nycke till närvaro i nuet det är. Så ha lite tålamod. Det kan vara som att träna upp sina muskler – kroppen behöver tid.

För att få in övningen i din vardag kan du välja att ta flera kortare eller längre stunder varje dag, där du fokuserar på dina andetag. Kom ihåg att slappna av under tiden, så du undviker att göra det till en superprestation för att du ska var duktig )

Lycka till!

Värme/Camilla

www.esencia.se    www.hallbarlivsstil.com

Epiphone är vackert.

“Människor i större städer tycks absorbera hellre än att förhålla sig”

Köp lite, om du inte är lärare eller kan själv.. OneSixFive.