Jag: Den (en penna) fick jag av en kompis.

Kaspian: Han gav den för att vara snäll, men egentligen ville han bara inte ha den längre.

Jag: Kaspian, du får inte lipa åt folk.

Kaspian: Du är inte folk, mamma. Du är en människa.

Hur sparar man minnen? Minstingen sjunger – “Nu ska jag jobba med bilarna, nu ska jag jobba med bilarna…” Melodi: Du ska inte tro det blir sommar, som vanligt. Han sjunger på den jämt.

Mina öron formligen ÄTER hans sång, tar in och njuter och vill spara, för alltid. Men hur…?

När äldsting-sonen kommer hem från dagis, ligger utflyktsmackan och frukten kvar i ryggsäcken.

- Åt du inte din matsäck i skogen?
- Nej alltså, jag var inte i skogen idag. Jag var på möte.

Lilldirektörn, min lilla, långa, spinkiga kille – har varit på sitt första möte! Jojo – ska böjas i tid… *s*

De hade samlat ihop två barn från varje avdelning på förskolan, och så hade de fått gå på möte med förskolechefen – som för övrigt är en mäkta trevlig kvinna, som glatt hoppade in och vikarierade som dagispedagog i somras, när ordinarie semestervikarie blev sjuk. Prestigelöst, precis som det ska vara.

Hursomhelst – de hade pratat om vad som är bra på förskolan, vad som är mindre bra, vad de tycker om att göra, och vad som är tråkigt. Elias hade passat på att framföra sitt djupt kända misstycke med rytmikpassen, dem gillar han inte.

En sak jag har lärt mig den hårda vägen är vikten av att skapa en kult i ditt företagande. Jag har jobbat i två organisationer som var regelrätta kulter. Kinnevik under Jan Stenbecks tid och Spray under de första 3-4 åren. De historier och händelser som man lyckades sätta i bolagens DNA var unika starka värdebärare för vad företaget stod för, hur man jobbar. Det går inte att undervärdera den styrka kulten gav att stånga sig igenom svåra perioder i det som stundtals var rätt skakiga byggen. Alla i webb Sverige i slutet på 90-talet hade hört talas om våningssängarna på Sprays kontor där webbutvecklare gladeligen sov över, Spray Mansion i San Francisco eller den helgalna skidresan till Ryssland.

Jan Stenbecks starka drift att utmana monopol och gå mot strömmen med fokus på att bygga kundbaser istället för dyra teknologiinvesteringar satt i väggarna på Skeppsbron 18, även om porträtten av hans far och andra representanter från den gamla konservativa världen hängde på väggarna. Nomadstammen var förebilden som spreds via böcker, föredrag och på ledningsevents.

Motsatsen var på Aspiro där vi hade strategi- och värderingsmöten var nionde månad. Många chefsbyten och förändringar gjordes innan bolaget hade sin kult. Det blev lite tunnt efter ett tag. Det följde nästan cykeln för mänsklig fortplantning och var nionde månad föddes ett nytt Aspiro, nya värderingar, nya slogans att trycka på musmattor eller sätta i powerpoints. Nya kick-offer. Med den frekvensen finns det inte tid att sätta en kult på plats. Om de stora och små symbolhandlingarna uteblir eller kontraproduktiva handlingar görs är det näst in till omöjligt.

När Spray landade sitt första stora jobb – att bygga en website för Trygg-Hansa – så gick grundarna och köpte de datorer som behövdes för projektet på sina personliga kreditkort. Det var lite jävlar anamma och tro på sitt team. Utan det projketet hade nog Spray riskerat att glida in i glömskans dimma ganska snabbt. Med Trygg-Hansa projektet som referens kunde man börja landa andra projekt av rang.

Här är en annan story om hur en stark företagskult(ur) skapar ett starkt företag och en ganska trevlig belöning för ägarna. Läs Entrepreneurs story om Zappos.

Kulter slår alltid över till sist. Manipulation är ofta ett element i kultbyggande, så det är en balansgång att gå. Men jag kan säga att jag väljer kulten över en musmatta med värderingar på vilken dag som helst i veckan. Det är mer Rock ‘n’ Roll och ett säkrare kort att satsa på i det långa loppet.

Fråga mig inte hur mitt senaste bokval ska kopplas till parollen “Inspiration för glädje”, men den är ganska intressant i alla fall. Jag läser Jack Uppskäraren, kriminalfall och legend av Glenn Lauritz Andersson. Det är en fackbok, men den är ändå skriven med inlevelse och engagemang som gör den spännande som vilken roman som helst – även för mig som har lite svårt för historieskildringar.

Faktum är att en av de roligaste sakerna vi gjorde under halvåret i London var att gå på “Jack the Ripper-walk”. Det var mörkt, måste ha varit ganska tidigt på året, fast inte vinterkallt, utan ganska behagligt för en kvällspromenad. Guiden var kunnig och påläst, och ganska rolig på ett hm – brittiskt viss (fri tolkning på det…!). Han tog oss med längs gränder och smala prång i the Rippers fotspår, med mellanlandning på en lokal pub – möjligen mer för guidens egen skull än för deltagarnas, eller för att historien i sig på något sätt berikades av en pliktskyldig half-pint.

Glenn L. Andersson skriver att East end-borna själva mest är irriterade på dessa guider och deras ideliga vallfärder med en hord storögda turister i släptåg, och inte alls tycker att Ripper-historien är något att göra så stor sak av. Hur det ligger till med den saken ska jag låta vara osagt, men under vår promenad inträffade en rätt rolig närkontakt med lokalbefolkningen: I ett mörkt gathörn, när hela gruppen var församlad i en ensam gatlyktas kalla sken för att höra guiden berätta om ett av de gruvliga rippermorden och dess kusliga detaljer… bröts den andlösa stämningen plötsligt av en förbipasserande bil, vars förare lagt sig på tutan och passagerare hängde genom vindrutorna och skrek åt den lilla skaran turister som stod där i lampans sken och antagligen såg just så andäktigt lyssnande som vi var.

Jag kan meddela att HELA gruppen skrek till, alla på en gång – och att det förlägna skrattet som lika mangrant spreds genom församlingen när vi förstod att vi utsatts för ett rätt skojigt practical joke var rätt obetalbart. Dessutom spreds över nejden ett lyckligt gapflabb från de skämtsamma yngliganrna i bilen som sladdade vidare runt nästa gathörn.

Lite tuff rubrik för en måndag morgon kanske, men det är lika bra att rivstarta veckan.

Steve Blank skriver här om sin resa som entreprenör och hur han balanserat (och inte balanserat) familjeliv och jobb. Han slutar med det gamla klassiska tricket – Vad vill du att det ska stå på din gravsten? “Han missade aldrig ett möte” eller “En fantastisk pappa”? Kanske lite amerikanskt avslut, men en likafullt relevant fråga. Hur vill du bli ihågkommen? Det är väl svaret på den frågan som avgör hur vi agerar idag?

Den frågan är bra att sätta i olika tidsramar. Det behöver inte vara gravstenen och vad efterlevande tycker om en. Det kan lika gärna gälla hur du vill bli ihågkommen efter nästa säljmöte. Bestäm dig för det och jobba dig bakåt genom mötet och hur du bör agera.

I torsdags bestämde sig min dator för att bli bli väldigt snäll, det interna moderkortet som aldrig använts förut började helt plötsligt fungera så nu har jag ljud =)

Lagade lite icke så välsmakande lowcarb godis, dock blir godis utan socker rätt fail… var godare att äta nötterna/jordnötssmöret jag hade i smeten naturellt istället :p

Åkte ripstick för första gången också, var riktigt ballt! Har tänkt köpa en longboard när jag flyttar in till stan och ripstick är minst lika roligt

Avslutade kvällen med att i halvliggande position se de två nyaste avsnitten av Entourage, en av de bästa tv serierna jag sett – helt klart i klass med how i met your mother som ligger solklart etta

På fredagen var min första jobbvecka avklarad runt middagstid, drog hem och avverkade en brakmiddag bestående av lax med fetaost, turkisk yoghurt, aubergine och färsklök i ugn + färsk sparris. NICE!

Sedan en helt GALET god efterätt, vispgrädde + färska jordgubbar = sjukt god glass =)

Hittade den här sjukt sköna länken om att argumentera, väldigt nyttig information für alle:

http://www.theness.com/neurologicablog/?p=499

Angående lowcarb som jag kört i en månad nu har jag ett stort råd, som för övrigt gäller inom all kostlära:  Försök sålla bort alla falska påståenden. Finns så mycket bullshit, precis som inom träningsvärlden. Jag går stenhårt på studier och ren fakta, anektoder som:

“min mormor/farmor/hund/råtta åt alltid massa fet mat och inga lightprodukter och var alltid frisk, alltså är fet mat jättebra // alltså är lightprodukter jättedåliga”

finns det tyvärr gott inom, i synnerhet inom lowcarb rörelsen. Tråkigt då jag själv mår mycket bättre utan bröd och mjöl, hade alltid lite spänd och uppblåst mage alá aftonbladets störande löpsedlar men det är helt borta nu =)

Här är ett hopplock av studier & abstract jag tycker är intressanta i kostsammanhang, de flesta är trådar på träningsforumet kolozzeum och det finns en hel del intressanta diskussioner kring studierna också.

En dag havde jeg endelig taget mig sammen til at tage hen på plejehjemmet. Nimse sad og hyggede sig med de andre skøre gamle i fællesrummet. Ingen havde spurgt ham, om jeg skulle komme rendende. Han trak sig i kørestolen forbi mig med et fast greb i voksdugen. Tydeligt irriteret.

Således vraget lod jeg mit blik glide hen over habitatet: Hyggelige plasticblomster udfyldte dekorativt enhver bar plet, tonsvis af Se & Hør, Billedbladet og Hjemmet lå spredt ud til fri afbenyttelse over røde køkkenternede voksduge. Kukur og saftevand i tudekop. Kludedukker, spraglede puder og tøjdyr. Alt sammen stilsikkert akkompagneret af Giro 413. Og nakken af en højt uddannet og begavet æstetiker, der ikke havde lyst til at blive set her lige nu.

Bilen havde været en Citroën DS, la ”déesse”. Gudinden blev designet af Flaminio Bertoni og introduceret på Biludstillingen i Paris i 1955 og er i 2009 kåret som den smukkeste bil gennem tiderne. Lamperne var PH, og kattens stol tegnet af Arne Jakobsen. Myren var den originale, og vinduerne til at skubbe til side. Information og Louisiana Revy bidrog ligesom klassisk musik og raske gåture til en sund sjæl i et sundt legeme …

Kuk-kuk! Tyrolermand og frue tager en svingom, og gøgen klapper i. Jeg skyller kulturchokket ned med et skvæt saftevand – og smutter.

För ett par dagar sedan fick jag ett väldigt fint brev. Brev via snigelpost – som det kallas idag – är enligt mig gravt underskattat. Det är ett ypperligt sätt att uttrycka känslor, att visa omtanke, att glädja någon genom att visa att man tagit sig mer tid än det tar att skriva ett sms eller bara för att det är ett så mycket trevligare sätt att kommunicera än dagens nya kanaler. 

Fröken Ida gjorde detta på ett ypperligt sätt då hon släppte loss kreativiteten genom tangenterna på hennes skrivmaskin och portionerade ut visdomarna, klokorden och vardagspoesin på ett gäng kvadratiska lappar. Min favorit är nog:

jag skiter i fåglarna under
himmelen och liljorna.
jag vill ha en päls av lakodasäl
och en ny karl
fr.o.m måndag. 

Och en enkel men 
ack så uttrycksfyll
 

hjärta
                                       (-muskel som fungerar
                                som pump) 

 

Jag har en egen skrivmaskin som dessvärre står nerpackad i en låda. Men jag är lovad en lånemaskin. En portabel Remington från tidigt 1900-tal ska jag få använda till mina brev. Under tiden får jag hålla mig till skrivstil och svarta pennor. Se upp Ida, snart får du brev!
 

En av de fina lapparna i brevet

Del 2 av dagens inlägg:

I perioder så minns jag väldigt mycket av mina drömmar. Jag har börjat skriva ner mina drömmar alltmer frekvent och ska försöka bibehålla detta. Här under delar jag med mig av en aningens bisarr dröm jag drömde för lite över ett halvår sedan.

Alexandra (en vän) och jag står utanför ett hus nere vid dungen i området där jag växte upp som liten. Ett läkarteam arbetar samtidigt för fullt med dem som ska bo där, de är tydligen svårt skadade. Tyvärr så dör de. Alexandra bryr sig bara om förlorad intäkt medan jag blir upprörd och tänker “hur kan hon tänka så?” 

Pengarna som hon tänkte på var intäkter från vårt tv-program vi ska spela in där. Vi driver tydligen någon form av dokusåpa i huset och eftersom den tidigare familjen dog så får en ny flytta in. Det är ett mörkhårigt par, något kusliga och Familjen Addams-liknande. Kvinnan heter Barbie.

De sitter i soffan och pratar om saker & ting framför kameran. Mellan dem sitter en katt som stoppat en hel råtta i munnen. Benen sticker ut, fast det är inte råttben utan stora tjocka lurviga spindelben. Från ingenstans förvandlas kvinnan till en dobermann varpå hon biter tag i spindelbenen, tuggar och sväljer dem för att sedan förvandlas tillbaka till en kvinna. Men istället för att benen hamnar i hennes mage så färdas de innanför huden och stannar som en utbuktning på hennes ena skuldra. 

Därefter visar hon mig runt lite, och vi hittar en specialtränad korp som de haft med sig. Det är tydligen lite av en spa-korp. Den hittar äckliga pormaskar i din hud som inte är vanliga pormaskar utan rejäääla maskar som den drar ut. Med maskarna kommer lite gegga som sedan åker runt som Flubber eller nån icke-Newtonisk vätska på huden och letar sig sedan in i hålet där pormaksen var och täpper till det. 

I mitt huvud funderar jag tyst på hur de fått korpen till o göra sånt. De har säkert vässat näbben och genmanipulerat fågeln på något sätt.

Senare på kvällen får jag post. Klockan är elva på kvällen. Jag går runt i Oslo och till ett kafé som jag inte minns namnet på, men det är i Schweigaardsgata. Jag har halva min hängmatta med mig och ett parasoll. I brevet står det att jag varit med i en tävling och att jag vunnit en kamera men mitt i drömmens förvirring visar det sig att jag missförstått brevet. Det är en bild på en tidning där någon annan vunnit kameran och jag har tydligen inte vunnit nåt alls. Detta får jag veta när jag ringer upp tävlingsarrangörens fru – som märkligt nog är Barbie – mitt i natten.

Jag blir lite besviken men säger att jag förstår “du var lite för sent ute” sa hon. 

Jag går ut genom caféet och förbluffas över hur ljust o varmt det är ute. Kl är ju 23 och nu (på riktigt är det ju minusgrader o vinter nu) brukar det ju vara mörkt redan vid fyra-fem om dagen men i drömmen är det fint väder kl 23. Jag går lite för mig själv igenom en park där jag får ögonkontakt med en tjej som har de vackraste bruna ögonen. Jag tror för en sekund att jag känner henne. Men det gör jag nog inte ändå. Hon satt där med sin familj.

Jag fotstätter gå ut på en äng. På ängen är det tusentals får, som går på rad, en och en eller två o två. Fåren är pyttesmå, som chihuahuor, och de ser undernärda och slagna ut. Jag stannar upp och iakttar, jag önskar jag hade vunnit den där kameran så jag kunde fått lite sjysta bilder. När jag äntligen inser att jag har min iPhone och faktiskt kan ta halvdana bilder så har herden kommit. Jag låter inte honom se att jag försöker ta bilder och jag lyckas nästan ta en bra bild då plötsligt en slagen man går förbi (som nog ska vara nån sorts liten clue om vad de stackars fåren egentligen var, nån form av nutidens slavar). Men i det jag försöker ta en bild så attackerar fåraherden mig och kräver att få se bilderna. Hela hans familj sluter upp och det blir en väldigt upprörd stämning. Fåraherden försöker ta fram bilderna i min telefon men vi lyckas aldrig få upp bilderna. Den nya funktionen på telefonen där man kan flytta runt ikonerna förstör för oss, vi kommer hela tiden in i konstiga spel när man trycker på “photos”.

Helt oförhappandes så eskalerar situationen och någon i familjen börjar slåss lite med mig, de försöker först kasta mig över ett stup. Där vi står är det ett stort staket/stängsel och på andra sidan slutar ängen abrupt och det är ett fall på hundra meter. När de inser att de inte klarar att kasta ner mig så försöker de istället leda mig ner för ängen längs med staketet för att slåss i industri/bostadsområdet som är där. 

 Tjejen med de vackra bruna ögonen verkar vara dotter i familjen och vill hjälpa mig. Vi har nu kommit ned från ängen och vi slåss lite mellan husen. Jag är sur för att min hängmatta gått sönder i allt tumult. Nu är jag lite osäker på vad som händer, för  jag tror min kropp försökte simulera hur man i efterhand upplever ett slagsmål. Jag vet att fåraherden sparkar mig mellan benen fast bakifrån liksom, så det skadade mig inte så mycket, därefter slåss vi och så kommer herdens pappa med ett hagelgevär. Han försöker såklart skjuta mig men jag lyckas skydda mig bakom fåraherden som blir träffad och dör. Jag överbemannar därefter pappan och tar hagelgeväret försiktigt utan att få mina fingeravtryck på det. Jag vet inte vad som hände med honom, jag tror inte jag sköt honom. Han kanske stannade med sin skjutna son. 

Jag springer med hagelgeväret konstigt hållet i min famn p.g.a. fingeravtrycken. Jag kommer fram till mammas lägenhet och när jag kommer in där är det fullt med folk i uniform, folk som jag tror är poliser men det visar sig att de inte är det. Det verkar som de har nån filminspelning av nåt slag och när jag ropar att nån måste ringa polisen förstår de inte riktigt vad jag snackar om. En snubbe vill leka lite med geväret och tror väl det är rekvisita och att jag bara försöker imponera på regissören med min skådespelarinsats. 

Här vaknar jag.

Tolka den om du kan!

Jag tänkte ge folk en bild av var jag bott de senaste två åren. Trondheimsveien är en gata som i all sin galenhet ändå har en viss charm. De tre första nätterna som jag sov där vaknade jag 10, respektive 7 och till sist bara 3 gånger. Den fjärde natten hade jag vant mig vid spårvagnar, bussar, ambulanser, polisbilar och brandbilar. För att inte nämna de galna taxibilarna!

Men det är inte trafiken som varit … mest intressant.

Jag sammanställde således en liten lista över saker som jag iakttagit eller som jag har fått höra om efter jag flyttade in där:

(Läs på egen risk) Strax före jag flyttade in så hade en tjej blivit våldtagen i rummet under mig blivit våldtagen efter att hennes kille knivhuggits till döds framför hennes ögon. De hade glömt att låsa ytterdörren när de gick hemifrån och när de kom tillbaka väntade en psykopat i sovrummet. (lås era dörrar, det kan jag lova att jag gjorde efter jag hörde om detta!).

Strax efter jag flyttade in lärde jag mig också vad caféet på hörnet, Café Do Brazil var och att man skulle hålla sig borta därifrån. Polisen stängde det ett kort tag efter att jag flyttat in p.g.a. att stället i princip blivit ett nav för kriminella. Pistoler, knark o annat myspys var vardagsmat där. En kväll när vi satt i vardagsrummet som vetter ut mot gatan hör vi riktigt hjärtskärande skrik, eller ylanden från gatan. Nu vet jag att detta är ju inget ovanligt på Café Do Brazil, men då blev jag ganska förvånad av att se ett par män som gick runt med elpistoler och elektrifierade folk som de inte gillade. Men de har ju billigt kaffe där!

Puben Bør Børsen som ligger mitt emot är inte bara ett näste för karaokefans utan också något att blicka ned på från sitt fönster för lite gratis underhållning. Glasrutor krossas, slagsmål gör folk till blodpölar och öl kastas frikostigt runt. Jag vet inte hur många slagsmål jag bevittnat här. 

En annan skön kille som förvisso inte hängde så mycket på Bør Børsen som ovanför var Fallet Fredrik. En gång var han på fest i lägenheten ovanför Bør Børsen, i samma byggnad. Han var en jovial kille som den kvällen fick för sig att han skulle stajla lite för tjejerna och göra precis som Clintan, Keanu och ja i princip alla coola skådisar någon gång gjort på vita duken – han skulle nämligen klättra mellan två fönster utanför på fasaden. Sagt och gjort – Fredrik föll pladask ner på asfalten rakt utanför Børsen och landade lite komiskt precis som en katt på alla fyra. Dessvärre kostade hans osmidighet honom två brutna handleder, knäskålar och en bruten rygg.

De som känner mig vet att jag sällan backar om man föreslår någonting, jag är öppen för det mesta. En fest, en förfest eller en efterfest – skitkul. Men just en natt för ett drygt år sen så hade jag hellre sovit faktiskt. Klockan fyra om natten vaknar jag av brandlarmet (som är centralt för hela byggnaden). Med halvt panik springer jag upp ur sängen och ut i trappen för att se om man ser nån rök. Mystisk vit tjock rök väller upp i trappen medan jag står och tittar ner. Min naturliga reaktion är att leta efter brandsläckaren – men var är den!? Eftersom ingen av mina roomies vaknat så väcker jag dem som är hemma och fortsätter att leta efter brandsläckaren lite men konstaterar att den inte står att finna. Nu beger vi oss ut och vid det här laget har alla från byggnaden samlats lagom sömndruckna på den kalla asfalten i en färgglad blandning av underkläder och pyjamasar. Väl där hittar jag, slängd runt hörnet på byggnaden vår brandsläckare, helt tom. Minuter efteråt kommer brandkåren och polisen i sina tio bilar och jag får förklara att det verkar som någon bara löst ut en pulversläckare i trappen. Det har nog gått lite vilt till på en efterfest i mitt kollektiv… Efter lite grävande insåg vi att en kille som varit hos oss tog med sig en souvenir som kostade honom 20,000 i utrycknings- och städkostnader. En efterfest jag tror alla hade klarat sig utan. 

I samma byggnad har vi också en kebaberia i bottenplan. Jag har handlat där mer än en gång och blivit lite bundis med de som jobbar där. En natt vaknar jag av att ett par tjejer som bor i byggnaden kastar en stol och gärna ett bord också genom fönsterrutan in till kebaben för att sedan springa in i sin lägenhet. Det visar sig i efterhand att en av killarna som jobbar där hade försökt våldta en av tjejerna strax innan. Jag åt inte där särskilt ofta efter det…

Till slut en liten kompott; ett år före jag flyttade in kollapsade fasaden på huset jämte mitt hus och dödade en förbipasserande kvinna. Två tjejer blev våldtagna på en radie av 500 meter från mitt hus inom loppet av två veckor. Jag blev misshandlad en dryg kilometer hemifrån och blev rånad den där enda gången jag bestämde mig för att gå till f.d. Café Do Brazil (numera Corner’n). Men jag bodde i alla fall bara ett par hundra meter från akuten!

Fast nu har jag flyttat därifrån.

För att lätta på stämningen lite får ni en bild på den fagra Louise 

från vår tripp till Island i våras.

Der var engang en stærk og energisk kvinde, der også var meget klog, og det var hun stolt og glad over.

Da hun havde levet i rigtig mange år, sagde Gud en dag til hende:
- Du har altid været glad for livet. Du har gjort det godt. Nu skal du dø, men først skal du opleve den sande kærlighed.

Den kloge kvinde blev selvfølgelig ked af det. Hun forstod ikke det med kærligheden, for den mente hun at kende i al dens utilregnelighed. Men hun havde savnet en mand i mange år, og måske var det et godt bytte.

Manden kom, og kvinden tænkte meget lykkelig, at det var for godt til at være sandt, om han så kun holdt i et par år.

Da manden blev syg, passede og plejede den ældre kvinde ham og var taknemmelig til. Det var en rimelig pris for en sådan lykke. Det stod på i et par år, og for hver dag, han var i live, sagde hun tak til Gud.

Da manden blev rask, sagde Gud til konen:
- Du har igen gjort det godt, men du er stadig stolt. Jeg må tage din gode forstand, så du kan lære kærligheden at kende.

Nu blev kvinden vred, og skældte i lang tid Gud ud, mens han bid for bid snuppede hendes hukommelse, sprog og uafhængighed. Da Gud tilsidst også havde taget hendes vrede, gav den nu lille trætte kone op. Hun forstod, at der kun var skyggen tilbage af hendes før så højt besungne intellekt. Af lutter afmagt lænede hun sig for første gang i livet tilbage og lod tingene ske. Således afvæbnet fornemmede hun benovet de mange mennesker, som elskede hende.

Da Gud og den stærke kvinde blev enige om, at alt var, som det skulle være, hørte jeg det ikke, for da sprang hun allerede glad rundt og legede med de andre små lam på den store grønne eng.

Forleden holdt vi en stor familiefest. Ingen kunne forestille sig at undlade at indbyde de gamle (selv om det for nemheds skyld kunne være fristende). Allerede ved deres ankomst konstaterede vi med festforventningerne på nul, at fatters dræn endte i det fri – så meget ‘fri’ et bukseben nu kan være et stykke over knæet. En delegation måtte retur til kollektivet efter en pose, der diskret blev installeret med nye bukser. Efter dette intermezzo kunne festen begynde.

De to gamle sad passivt i den kølige stue og kiggede ud på fire generationers tumlen i solen. Alt åndede fred og ingen fare.

Næste gang jeg så dem, var de rykket ud i haven og havde som et forelsket par slænget sig på henholdsvis en liggestol og et vattæppe i virakkens absolutte centrum. Novra, hvor var de søde!

Banden af nye små børn legede og løb ud og ind imellem alle gæsterne. Nu og da standsede de og kiggede på de gamle, der venligt konverserede dem med ren volapyk. Så løb de videre - lidt klogere på livet.

Der var en gang en mor, der fik kørekort ret sent. Hun brød sig ikke om at køre, og af egen fri vilje afstod hun fra at indtage førersædet i 25 år. Så kom dommen – af med kortet! Aldrig er en så stor forurettelse kommet fuldstændig bag på os. Hun var rasende. Al fornuft prellede totalt af. Det var også lægen …

Der var engang en far, der blev for dement til at bestå kørekorttesten i en forholdsvis ung alder. Siden fyldte biler så meget i hans tilværelse, at vi – for ikke at nedgøre ham – altid måtte bilde ham ind, at vi var på cykel.

Så var der en anden mor og en anden far. De kørte bil, og det blev mere og mere spændende. En dag stod farens bil i indkørslen og lignede en åbnet dåse makrel. Vi fandt aldrig ud af, hvordan det var sket. Morens bil blev mere og mere ottekantet, hvilket skyldtes en stor sten på naboens græsplæne. Hun bestod alle tests, men holdt op med at køre. Farens bil derimod har vi gemt. Snart er den forhåbentlig glemt.

I dag var det tid til øre-næse-hals-specialisten. Et mirakel at få en afbudstid – ellers skulle vi have ventet halvanden måned mere. Farfar skulle hentes kl. 8, så han nåede ikke at få morgenmad, men fik stukket et par klemmer med ost i hånden. Det var 28 grader varmt og omkring 50 i bilen. Farfar nåede igennem den ene mad, før ankomst til lægens bord. Den anden mad ventede i bilen.

Øregangene blev gjort klar til høreklinikkens arbejde, og farfar blev i stand til at høre en anelse bedre med de høreapparater, han  har. Han blev helt forskrækket, da min mand på vanlig vis brølede til ham.

Vi blev frarådet den private høreklinik med ordene: “Jeg ville ikke gå til tandlægen for at købe en frakke”. Hm! Hvem har også lige en paratviden om høreapparater i ærmet – ikke nogen af os. Afbestille tid igen. De gratis offentlige ydelser er åbenbart stadig på forkant med udviklingen og at foretrække. Heldigvis. Om to uger vil vi modtage en indkaldelse med en tid til høreklikken om et halvt år.

Der er bare lige det med tiden …  når man nærmer sig 90, er det ikke sikkert, man har et halvt år at vente i. Vi vil jo gerne give ham den bedst mulige livskvalitet i den tid, han har tilbage, så hvorfor ikke betale sig til en hurtig løsning? Bum, bum, bum …

Tilbage til bil og ostemad. Tændstiktynde lange farfar syntes, at det var da osse fandens med den træk, så min mand i blodpropsalderen måtte slukke for sin aircondition og få det bedste ud af turen hjem.

Fortsættes om et halvt år …

På billedet ses den første vinder af Tour de France, Maurice Garin, der vandt det plagede løb tilbage i 1903. Om ikke så længe er det tid igen. I den anledning synes jeg lige jeg ville dele en lille fun-fact.

I 1904 afholdte man Tour de France for anden gang. Allerde dengang var løbet omgærdet af skandaler og snyd. Ryttere tog toget i setdet for at cykle, der blev skudt med skarpt imod publikummer der angreb rytterne og utilfredse tilskurer fyldte vejene med glasskår og søm.

Som en trumf endte løbet med at man diskvalificerede 28 ryttere (inklusiv hele top fire). Hvorfor? Det vides ikke præcist og sagsakterne forsvandt under anden verdenskrig. Sikkert er det dog at samtlige diskvalifikationer skete på baggrund af vidneudsagn.

Med den historie i baghovedet og løbets nuværende tilstand taget i betragtning er det, efter min mening, lidt sjovt at løbsdirektøren i 1904 udtalte at: “Vi må igang med den store moralske opgave at rydde op i cykelsporten, og det er noget, som kun Tour de France kan gøre” – og de har ryddet op lige siden…

Nå, så fik jeg gjort ørelæge-før-høreklinik-ordningen til skamme. Jeg bøjer mig i støvet, undskyld!

I går modtog oldingen os med en teatralsk let kasten sig bagud med hænderne ud for hovedet:
- Jeg er døøøv, bedyrede han, med et stemmeløst råb.
- Men du kan da godt tale, spillede jeg smart i et forsøg på at imødegå et større melodrama.
- D-Ø-V, stavede han i luften.
Ja, det er også synd, man kan godt forstå hans desperation. Tænk at være så isoleret derinde i osteklokken.
- DU SKAL TIL HØREKLINIKKEN I MORGEN, skreg min mand.
- Nåe, hvad tid, spurgte den gamle og vendte tilbage til normaltilstanden.
- KAN DU HØRE MIG NU?
- Jae, men du lyder meget langt væk.

Det var klokken 10 i dag. Og det var fuldstændig spildt. Mandens øregange er cemteret til med ørevoks, som høreklinikken ikke ønskede at rode med. Måske behøver han slet ikke nye høreapparater, bare et bad ‘med det hele’ en gang i mellem.

Næste step er ørelægen. Næstenæste step er høreklinikken igen. Så om en uge er vi på vej fremad.

Igår visade SVT dokumentären Crossing the Line om en man som hade en något udda tvärtemot-strategi. Som ung amerikansk soldat deserterade han till Nordkorea.

I mångas ögon kan den verka som en flopp. Men han har trots detta kunnat åtnjuta en av de stora fördelarna med att göra tvärtemot – han har haft minimalt med konkurrens inom en nisch. Han har livnärt sig i Nordkorea på att spela argsint amerikan i Nordkoreanska propagandafilmer. Om det var hans mål så har kamrat Joe, som James Joseph Dresnok kallas, gjort bra ifrån sig.

Nogle af os fra generation2 døjer stadig med genlyden af skriget fra et maltrakteret høreapparat. Barnegråd 80+.

Hvorfor fungerede de høreapparater så dårligt, og så begge to på en gang? Ok, måske fordi de ikke var så nyanskaffet endda. Måske fordi lydens endestation var nedlagt.

Vi gik systematisk på fejlfinding, og fandt at:

1. betjeningsknapperne var så små, at de krævede en tiårigs syn og fingerfærdighed at betjene
2. apparatets dele sad ikke længere sammen
3. de brugte batterier blev gemt og opbevaret sammen med de nye
4. tænd-slukknappen var brækket af
5. kanalen fra højttaleren til at stikke ind i øregangen var fyldt med møg
6. øregangene var groet til med hår

Punkt 1, 2 og 4 kunne vi ikke selv ordne, så apparaterne blev renset og repareret. Det er omkring et år siden, og det har  hjulpet, så der nu kan spores en smule hørelse på venstre øre.

Men telefonen fungerer stadig ikke, da man griber om knoglen med højre hånd.

Efter at have diskuteret med den gamle, om det nu også kunne betale sig, satte vi med ondt i råbehalsen og syngen for ørerne proces NYT HØREAPPARAT i værk.

Nu har vi tid hos et hørecenter. Vi skal dog liiige omkring en øre-næse-hals-specialist. Kommunen skal være sikker på, at barn 80+ ikke har fået hørelsen tilbage i årets løb, og af ren og skær liebhaveri vil bøffe de andre skatteydere for sådan et ultracool høreapparat.

Farfar har været mere eller mindre åndeligt skindød i de senere år. Helt galt har det været på det sidste, hvorfor han er på plejehjem – ganske midlertidigt!  Han kan ikke høre, og deltager helst ikke i samtaler eller noget som helst andet. Men forleden fik den brasilianske plejer aftentjansen. Hun lagde hele sin sjæl i kylling med hvidløg og chilli, alt imens hun gav den med salsa og mavedans.

Det medførte en kommentar fra farfars nabo (lækker fyr på omkring 93):
- Hun bliver svær at fange,
hvortil farfar, der var vågnet af tågerne, kvikt replicerede:
- Jaja, det er så øjnene står på stilke, og munden løber i vand.

Det var ikke om menuen.

Internet-nicket Teirdez har en någorlunda intressant, och kanske lite spännande historia.

När jag var ung skrev jag mycket fantasynoveller. Men jag hade ett gissel med att komma på bra namn till mina karaktärer och tog därför fram ett system för namn som gjorde att jag bara behövde komma på en stam och sedan lägga till en generisk ändelse. Manliga namn fick ändelserna -us eller -is. Kvinnliga namn fick ändelserna -es eller -as.

Det föll sig så att en kvinnlig folkmagiker fick namnet Teidres, och eftersom jag fattade tycke för namnet kallade jag mig även så online.

Men en väninna till mig fick av någon anledning för sig att det var Teirdes, eller Teirdres, jag kallade mig. Istället för att rätta henne började jag kalla mig för Teirdes istället, och tur är väl det, för det är ett i sanning unikt nick som aldrig är upptaget och som tjänat mig otroligt väl.

Några år senare gick jag med i Piratpartiet. Jag lade till ett stort Z i mitt namn på Piratpartiets forum eftersom alla vet att stora Z:n innebär coolhet, kosmiskhet och piratskap. Ett litet z kan vara fullgott som ändelse i de fall man bara behöver vara lite små-spejsad.

Och så kommer det sig att jag nickar Teirdes, Teirdez eller TeirdeZ.

Ibland får man som musikrecensent på en lokaltidning tillfälle att träffa på sådana här trevliga typer:

Jag har börjat fundera på om han kanske menade “Min brorsa spelar i en disco-bar”?
Med tanke på omgivningen hade det ju faktiskt känts mer logiskt. Nåväl.

(Och cred i efterhand ska förstås ges till Eva-Lena för svarsalternativ ett och två. My bad.)

På billedet ser i farmor – min farmor. Farmor kom altid med lilla Milka chokolade når hun var på besøg. Farmor fortalte ofte historier fra da hun var barn. Blandt andet om dengang hun ikke måtte være med til, at lege røvere og soldater fordi hun var pige, men kun måtte være samarit. En samarit der blev god brug for, da en af knægtene faldt (med halsen først) ovenpå kanten af sit skjold (der var gjort af et blik-reklame-skilt). Resultat: Kæmpe flænge på tværs af halsen – knap pulsåreblødning. Min farmor ydede heltemodigt førstehjælp med vat og trøstende ord indtil en voksen ankom. En anden historie indvolverede en hestevogn og noget med én der blev kørt over.

Det er ca. ti år siden farmor døde. Hun nåede lige akkurat, at blive oldemor til min niece. Farmor fik tre børn og overlevede sin mand med små tyve år. Billedet er fra ti år før hun døde.

Jeg tænker tit på farmor. På hendes historier. På ferier hos hende. På hendes fantastiske hjemmebag. På hendes fantastiske fynske humor og hendes forkærlighed for ordsprog og gamle talemåder.

Farmor var fantastisk!