Polisen i Vellinge har de senaste dagarna utökat ramarna när det gäller hets mot folkgrupp, de anser nämligen att en lövhög är hets mot folkgrupp.

Den politiskt korrekta skrämselhickan blir bara mer och mer absurd, som om den inte var tillräckligt absurd ändå.

Vad är det med en lövhög som är hets mot folkgrupp? Är det färgen på de multna löven? (De var ju brunaktiga, och sådana hemska saker får under inga omständigheter absolut inte förekomma)

Eller är det färgen på röken från de brinnande löven som är hets mot folkgrupp? (Mig veterligen finns det inte något folkslag som har mörkgrå hudfärg, men det klart, jag kan ju ha fel förstås)

Ja, vad är det frågan om egentligen?

Det finns bara ett sätt att få reda på detta, nämligen att se denna video. OBS! Sätt er ner först och spänn sedan fast er med kraftiga snökedjor av sällan skådat slag.

Jag menar, man får ju tillräckligt ont av skrattanfallen ändå utan att behöva slå sig.

Varsegoda, här kommer videon: http://www.youtube.com/watch?v=zzg_P7NC7Cg .

Tillägg kl. 18.56 den 26:e november: I skrivande stund har jag just läst på http://trelleborgsallehanda.se/vellinge/article573794/Utredningar-om-hets-mot-folkgrupp-nedlagda.html att ärendet om lövhögen är nedlagt i brist på bevis om hets mot folkgrupp.

Men det tror väl faan det, idioter som anser att en brinnande lövhög kan vara hets mot folkgrupp är ju sjuka i huvudet!

Heute hatte Tato wieder einen Anfall.

Ich stand gerade noch im Bad, war mich am fertig machen, damit ich mit Tato los kann, da hör ich auf einmal ein rumpsen. Ich hab erst an die Kaninchen gedacht, die versuchen ja des öfteren die Hütte abzureißen, aber die Richtung stimmte nicht. Das Geräusch kam aus dem Schlafzimmer, nicht aus dem Wohnzimmer wo die Kanickel stehen. Aber Tato? Der ist so nen lieber ruhiger, der macht doch nicht freiwillig so nen gepolter. Ich aus dem Bad, schau ins Schlafzimmer. Da seh ich es. Tato schon am krampfen. Dadurch, weil er nicht mehr richtig stehen konnte, ist er gegen mein Fußbändchen gestoßen, was dann gegen den Schreibtisch stieß, daher das Geräusch. Ich also schnell zu Tato hin, mich zu ihm auf den Boden gehockt, den Ärmsten in den Arm genommen und mit ihm den Anfall durchgestanden. Ach man, der kleine Schatz tat mir wieder sooo leid! Ich hasse seine Anfälle, es tut mir im Herzen weh! Aber zum Glück sind sie ja nicht so oft. Trotzdem mache ich mir da so meine Gedanken!

Nach kurzem war der Spuk dann glücklicherweise wieder vorbei. Bin aber noch ein Weilchen mit ihm dort hocken geblieben und hab ihn gekrault. Das hat er sich auch gern gefallen lassen So konnte er sich von dem Anfall noch etwas erholen und das sogar genießen. Soll doch wenigstens etwas positives an so nem Mist sein

Als wir dann endlich raus sind, war Tato wieder voll ok, so als wäre nichts gewesen. Wir sind dann wieder hoch zum Feld. Der Weg, den man uns versucht hat zu sperren, war schon wieder platt getreten. Man konnte deutlich sehen, wo eine Trampelspur durch die gestern frisch hingeschüttete Erde lief. Das rot-weiße Flatterband war durchgerissen. Hat ja sehr lange gehalten… Mal sehen, ob sie jetzt mit anderen Mitteln versuchen uns dort fern zu halten.

Am Nachmittag war ich dann einkaufen und habe Tato in der Zeit alleine gelassen. Als ich wieder kam, hat er sich “tierisch” gefreut. Sein kleines Stummelschwänzchen wedelt ganz doll. Hach, das freut mich dann auch immer so! Seine Freude steckt dann richtig an. Habe ihn dann begrüßt, und anschließend haben wir zusammen richtig schön gespielt. Er hat gar nicht genug gekriegt. Es war so schön. Auch ich hab nicht genug gekriegt. Es tut so gut zu sehen, wie er trotz seiner schlimmen Vergangenheit so viel Freude wieder hat! Ich hab ihn so lieb, bin so froh, dass ich ihn habe, ich will ihn nicht mehr missen!

mein Bester

Känner ni till Shibuya Crossing? Har tjatat om det stället ganska många gånger här nu, googla om du inte känner till det stället. När det regnar dyker paraplyn (som för övrigt är en slit-och-släng vara här), blir övergångsstället ett slagfält av vassa kanter, kollisioner och paranoid känsla av man blir petad i ögat snart. Ja, stället är helt enkelt inte byggt för så många människor med paraply samtidigt. Så hur kommer man igenom då? Jo, genom att höja/sänka paraplyet och hoppas att den framför gör tvärtom…

So, heute mal wieder aktuelles von Tato und mir.

Wir haben heute einen Ausflug in den Westerwald gemacht. Es war die erste längere Autofahrt mit Tato, abgesehen von der Fahrt, als ich ihn aus der Pflegefamilie abgeholt habe. Und dazu noch in einem fremden Auto (im Auto meiner Tante). Tato hat sich super gemacht, ist ohne Probleme ins Auto gesprungen und war super relaxt während der Fahrt. Keinen Mucks hat er von sich gegeben, hat sich brav hingelegt und geschlafen. Also, Autofahren macht ihm wirklich nichts aus. Das freut mich sehr, haben wir doch vor, im Sommer nach Spanien zu fahren

Auch sonst hat er sich recht gut benommen, war nicht so panisch weil alles neu war. Das hat mich sehr gefreut! Allerdings hatte er vor den Pferde angst, was aber gut nachzuvollziehen war. Er bleibt ja immer in meiner Nähe, und als die Pferde dann nah an mich ran kamen, kamen sie natürlich auch nah zu ihm. Das fand er nicht so toll. Soooo große komische Hunde waren ihm doch recht unheimlich. Habe ihn dann auch später auf den Arm genommen, weil es mir auch zu gefährlich wurde, als die Pferde nen Gang zugelegt haben und ich mitten auf der Wiese bzw. Paddock stand.

Leider war das Ganze wohl doch recht stressig für ihn. Später, als wir schon wieder aufbrechen wollten, hatte mein kleiner Schatz nämlich leider wieder einen leichten epileptischen Anfall Ach, tat er mir da wieder leid! Aber der Anfall war nicht all zu stark, also wir hatten schon schlimmer. Und er hatte ja glücklicherweise schon lange keinen mehr gehabt. Von daher denke ich, ist es wirklich Stress der die Anfälle bei ihm auslöst!

Ansonsten hat Tato es sich dort ja gut gehen lassen, wie diese Fotos zeigen

Ansonsten geht es Tato aber sehr gut. Wir sind leider im Moment weniger an der Ruhr spazieren, da es dort mittlerweile sehr voll ist. Vor den Radfahrern muss man ständig Angst haben, dass sie einen nicht über den Haufen fahren, und dadurch machen die Spaziergänge dort nicht mehr wirklich Spaß. Wir sind nun jeden Tag oben auf dem Feld, wo wir oft die gleichen Hunde treffen. Tato taut immer mehr und mehr auf, wird selbstbewusster, läuft zu (ausgewählten) Hunden freudig hin und mit manchen möchte er spielen, fordert sich vorsichtig auf. Es ist schön das mitanzusehen, mein Herz macht dann immer Freudenhüpfer! Ich liebe meinen Schatz!

Es war einmal eine Verkehrsgesellschaft. Die ORN. Oder um den langen Namen zu benutzen: ORN Omnibusverkehr Rhein-Nahe GmbH. Die hatten eine Internetseite. Eine wunderschöne Internetseite. Auf denen man schnell das fand, was man suchte. Auf denen man problemlos herumscrollen konnte, und aus mehreren Linen aufgelistet untereinander heraussuchen konnte, welchen Fahrplan man sich anschauen wollte. Bei denen man auch ohne Veränderungen ratzfatz von Linie 640 zur 650 kam. Schöne Zeiten.

Dann wurde die ORN von der Deutschen Bahn AG aufgekauft. Und die DB musste die Internetseite der ORN umgestalten. Sodass sie jetzt nicht nur wie ein Abstellgleis der DB-Seite aussieht, oh nein. Weg sind Übersichtlichkeit, Kunden- und Bedienfreundlichkeit. Herzlich Willkommen im Dschungel der Layouter der DB. Geben Sie Verstand und Logik am Eingang ab, und freuen Sie sich auf buntes Herumsuchen, Eintragen in irgendwelche Suchmasken. Und alles mit diesem wunderschönen rot, das einen ja so gar nicht aggressiv macht. Nein. Iwo. Das bildet ihr euch ein. NARF!

Ach so, und ich wollte Interessenhalber mal wissen, wie viel ich für eine Busfahrt Mainz-Essenheim bezahlen würde. Ich hab ein Semesterticket, ich muss das also persönlich nicht wissen. Und wo schaut man dann nach? Richtig, auf den Seiten der ORN. Hm. Und was findet man da? Eine Preisstaffellung, wunderschön anzusehen. Und zwar nach Kilometern. WTF? Woher soll ich wissen, wie viel km Strecke das sind? Luftlinie? Fahrtlinie? Muss man was beachten, wenn man sich in zwei Zonen bewegt? Hallo? Ist hier jemand? Echo? Echoechoechoechooooo…

Ich gebe offiziell auf. Die DB wird mir auf ewig verhasst bleiben. Daran ändern auch Wagen der ersten Klasse nichts, wenn sie als Zweiteklassewagen eingesetzt werden.

En del sätt att möta ångest återges av ett forskarlag som gjorde en undersökning av ångest och stress på tolv “gröna baskrar” i Vietnam.

 Commandosoldaterna var posterade i ett isolerat läger i närheten av gränsen till Kambodja. Alla hade stridserfarenhet och olika slag av specialutbildning och var ovanligt hängivna sin uppgift.  Lägret låg inom ett Viet Cong kontrollerat område och man inriktade sig på två uppgifter, att skära av Ho Chi Minh-ledens förbindelselinjer samt att utbilda lokala soldater.

Hotet om anfall var alltid överhängande, men ökade vid monsuntiden i början av maj 1966. Den 10 maj fick man veta via radio att ett anfall förestod någon gång emellan 18 och 22, sannolikt den 19. Anfallet kom aldrig, men hotet ledde till stigande ångest fram till den 19 maj. Därefter avtog ångesten.

Männens sätt att försvara sig mot ångesten: de hade en stark tro på sig själva, “på gränsen till allmakt”. Tron på sin egen osårbarhet närmade sig känslan av odödlighet. De kastade sig in i sitt arbete. “Deras reaktion på hotet utifrån gjorde att de engagerade sig i en våldsam aktivitet som löste upp den spänning som uppstod”. Deras tro och tillit till sina ledare betydde mycket. Dessutom spelade religiös tro en viktig roll som försvar mot ångesten. 

Gruppens officerare kunde inte utnyttja dessa försvar. De kunde inte heller bemästra den ökade stressen lika lätt som övriga. De stod i kontakt med basen 10 mil därifrån och visste mer om vad som kunde hända.  De hade ansvar för sina underordnades säkerhet och liv. Ansvaret påminner om faderns ansvar för sina barn och ökar de tänkbara hoten. 

De tolv männen försvarade sig mot sin ångest med hjälp av självkänsla, arbete, tillit till sina ledare och religiös tro.

En människa i extremsituationer kan inte leva utan försvar mot ångest. Hon kan inte heller leva ett liv utan ångest.

So, mag heute nur ganz kurz schreiben. Bin ziemlich erledigt, und mein Bett ruft schon. Somit nur ein kleiner Bericht des Tages heute.

Leider war der Tag nicht so schön. Fing schon damit an, dass es gerade in dem Moment ordentlich anfing zu regnen, als wir uns aufmachten für unseren Morgenspaziergang. Sind beide ziemlich nass geworden. Der Schauer war zwar recht kurz, aber wir waren trotzdem beide ordentlich durchnässt.

Ja, dann habe ich Tato später noch bei der Stadt angemeldet. Endlich hat er jetzt auch seine hübsche Steuermarke Naja, was sein muss, muss sein

Ja, als wir später nochmal draußen waren, Mutti war auch mit, hatte mein kleiner leider wieder einen Anfall *heul*. War alles andere als schön anzusehen und mitzubekommen. Mutti war wohl auch recht geschockt, ich hab glücklicherweise die Nerven behalten und Mutti direkt meine Digicam in die Hand gedrückt, damit sie das Ganze filmen kann, und ich das der Tierärztin zeigen kann. Hmm, jo, der Anfall war wieder so wie die Anderen. Puh, ich war anschließend fertig, immerhin sind die letzten beiden Anfälle erst zwei Tage her macht mir schon Sorgen! Hoffentlich werden sie jetzt nicht öfter.

So, das war jetzt Kurzbericht, morgen gibts bestimmt wieder mehr!

När jag precis fyndat två par Cheap Monday jeans för 200 kr tillsammans (sjukt billigt) och kommer ut från butiken står det fyra greenpeacare utspridda lite strategiskt på gatan. Som vanligt med sitt block och jacka redo att hoppa på folk, det är fan anfall som gäller för dem. Jag tänker genast ut en flyktplan för att så snabbt som möjligt kunna ta mig förbi helvetet, lite som att spela super mario du man liksom ska akta sig för alla grejer som kan komma ut och göra en liten… Allra först ser jag till att kolla ner i marken, för få de ögonkontakt, ja då jävlar är det nästan kört. Hu, första går bra, andra också och den tredje likaså, men inte den sista. Det måste typ varit bossen, som i slutet av varje super mario värld, som också alltid kräver lite mer ansträngning.

Den fjärde aka “bossen” är en kille i 25 års åldern som genast börjar snacka, frågar om jag fyndat och om jag är nöjd, försöker bli kompis med mig så att jag ska stanna upp. Han anstränger sig verkligen, skojar till det hela för att få mig över på “hans sida”. Fast jag svarar knappt på tilltal, tittar ständigt ner och rycker i min halsduk. Han går bredvid mig flera meter, och jag börjar öka takten. Jag är för väluppfostrad för att slänga ur mig en kommentar som “jag skiter i det där” utan jag mest hummar med. Han får mig i alla fall att stanna upp, i efterhand tror jag att han faktiskt ställde sig lite framför, liksom stoppade vägen. I det här läget är han i extas och börjar babbla på hur bra Greenpeace är och vilken jävla skillnad de gör. Efter ungefär två minuter frågar jag om han endast vill ha en namnunderskrift eller om det är pengar. Han är tyst någon sekund (han har pratat konstant – men nu måste han tydligen tänka). Och så kommer det fram, han vill ha minst 50 kr i månaden. Jag svarar att jag sagt upp mig från jobbet och inte har några pengar, men är ändå trevlig och säger att jag kan kanske kan göra en efteranmälan på nätet, men det gick tydligen inte.

Han blev lite besviken för han trodde nog att jag skulle gå med och bli en i gänget, fan rätt åt honom. Hatar när de är så påiga och nästan sliter i kläderna. Få skaffa sig lite hyffs tycker jag. Han hade dessutom sagt att Greenpeace inte tar emot några pengar från föreningar som VILL ge dem pengar, för att de jobbar inte så utan att det bara måste vara från privatpersoner. Idiotpack tycker jag, då får de skylla sig själva om de inte får några pengar…

DN uppger att Israel har dödat 75 barn. Kan de vara Hamasfolk, hade de svarta kläder?

Antalet dödade palestinier uppgår till 435, skriver AFP. Av dessa ska minst 75 vara barn. 2.285 personer ska ha skadats och omkring 600 mål ha träffats när anfallen nu går in på en andra veckan. Förenta Nationerna, FN, kritiserade på fredagen båda parter och uppmanade till ett snabbt eld upphör.

Och de israeliska förlusterna är fortfarande fyra personer i “kriget”, varav tre är civilpersoner. Det är nästan komiskt att FN uppmanar båda parterna till ett snabbt eld upphör. Med tanke på förlustsiffrorna kan man verkligen börja fundera över vem som försvarar sig och vem som massakerar.

Nu ger sig Bush också in i konflikten:

USA arbetar på att få till stånd en meningsfull vapenvila på Gazaremsan, med någon sorts kontrollfunktion för att stoppa vapensmugglingen in i det palestinska området. Det säger president George W Bush i sina första kommentarer till Israels offensiv mot Gaza.
….
USA har krävt att Hamas ska ta första steget genom att stoppa raketbeskjutningen mot Israel.

Så kan det gå.

Tillåt mig le över mitt förra inlägg..

Ja, nu har jag vaknat upp ur min rosa dröm. Har vart arg hela förmiddagen idag, släppte inte förrän jag verkligen inte orkade vara arg mer. Arg på allt som kom i min väg och jag fattar egentligen inte varför. Dålig dag kan ju vara den enkla förklaringen men jag tror att min hjärna fick nog av allt fint som fanns i mig i måndags och igår så jag var tvungen att bejaka alla puckade sidor en stund. Ja. Karma heter det ju i andra religioner än kristendomen och det kanske hände =) (se bild ovan) Fasttejpad av arbetskamrater som hade fått nog. Nu är det så att jag faktiskt gick med på det (Att tycka det är kul är det bästa sättet att avvärja ett hämndförsök och det var roligt ända tills tejpen skulle bort) men det var ändå ett hämndförsök från deras sida. Orsaken var att jag försökte linda in christopher i tejp alldeles fredligt i lunchrummet..

Annars tycker jag det är spännande hur känslor i människan tenderar att ta ut varann… Ont byts mot gott mot ont mot gott i hela evigheten… växlingen mellan våra viljor i att göra gott respektive ont är helt klart intressant. Hur det kan skifta så snabbt mellan rosa och svart.

Oh well… jag antar att jag bara är en sån där humörmänniska.

Förövrigt så vill jag tipsa om en annan väldigt bra blogg. Läs Reaktiv. Idag skrev han läsvärt om Ipred. Något som alla borde läsa på om så att vi förstår att vi håller på att bli en polisstat där privatpersoner och företag får jaga privatpersoner och lämna ut deras uppgifter till filmbolag, polis och åklagare. Och precis som Christoffer skriver så handlar det tamejtusan inte om huruvida musiker och filmskapare ska ha betalt eller inte utan om integritetskränkning på högsta nivå. Läs och tänk.

Puss och kram.

Det är mycket att ha åsikter om idag för mig! Nu läser jag att en tonårsgrabb kollpsade och fick kramper efter ett dygns datorspelande av det nya World of Warcraft. Killen fick liknande epilepsianfall och fick åka ambulans till sjukan, väl där fick han vätske och näringsdropp och blev piggare igen. Nu tror jag inte att killen kollapsade pga att han suttit ett dygn vid datorn och ätit lite dåligt, samt bara fått 2 timmars sömn , för då skulle var och varannan unge däcka. Han har nog ätit dåligt, sovit lite, druckit för lite under en längre tid då om det var det saken berodde på. Ungar sitter ju hela helger på olika LAN, och då är det inte några långa stunder dom sover under helgen, och “maten” består ofta av litervis med Coca Cola, chips, lite mackor kanske.

Däremot kan jag hålla med om att dataspelen ofta är beroendeframkallande, dom som fastnat för dom här spelen får abstinens om dom inte får spela, både vuxna och barn. Sonen har en kompis som spelar WoW, och han skulle komma hit en helg och sova över, men redan på kvällen började han bli rastlös och ville hem och spela. Dagen efter åkte han hem, för ingenting var roligt, han ville bara spela, han var superstressad !
Mitt gamla ex satt som en idiot varenda vaken sekund och spelade vad det nu var, och han sitter fortfarande likadant, och har så gjort dom senaste 13 åren. Då blir det sjukligt, när man offrar familjer, socialt umgänge, barnen, ja allt, för att spela.

Likaså killen jag är övervakare åt nu, han spelar WoW, när vi träffas så kryper det i honom och han vet inte hur fort han vill komma hem och spela igen, han som förut var så social. Jag tror att man kanske ska se till att hålla det på en rimlig nivå när ungarna väl börjar med datorer, för det blir ett beroende. Många tycker det är bättre att dom sitter vid datorn istället för att vara ute och ställa till jävelskap och det kan det väl ligga något i, men det kan ju finnas någon måtta ändå, hur kul är det att vakna upp efter 20 år och veta att man inte gjort ett dugg, annat än suttit vid datorn ?

Läs även andra bloggares åsikter om World of warcraft, Dataspel, Abstinens, Beroende, Kollaps, Anfall, Näring, Sömn, LAN

o jag som trodde att allt var ok hemma hos oss efter helgen som var men skit vad jag bedrog mig………… tror f-n att de inte kan vara lugnt o skönt i min lilla familj ………… än en gång fy f-n va jag bedrog mig……….. hade gjort mig klart för sängen igårkväll o krupit ner under täcket………. vid halv 11 fick martina ett dampanfall och anföll vanessa, bokstavligt talat. för att hålla martina ifrån vanessa krävdes det att jag fick ta martina bakifrån o låste fast henne med mina armar o ben…………… det var verkligen inte normalt. herregud att få såna anfall………. hade hon kommit åt så hade de slutat allvarligt…………… de är jag helt säker på. efter att jag lyckats ta ut martina ur vanessas rum klädde martina på sig o stack ut…………. när jag försökte ringa henne stängde hon av sin mobil…………. hon kom inte hem förrän klockan blev halv 3 på natten………….. då hade jag haft panik flera gånger om vill jag lova………… mitt i natten, de är mörkt o kallt…………. hon fattar verkligen inte att jag blir orolig o nervös………….. så j-a omogen att bara gå hemifrån……… tänk om jag skulle göra så…….. undra hur dom skulle reagera ??? o detta gapande o skrikande hela tiden……….. konstigt att inte grannar säger något………… går mer eller mindre bara o väntar på att hyresvärden ska ringa o säga att grannarna klagar………….. vet inte ärligt, vet inte vad jag ska göra……….. för detta håller på att gå mig över huvudet…………

de är verkligen tur att jag har min syster o kära vän (du vet vem)att prata med annars hade jag nog blivit helt galen i huvudet………… tack till er för att ni orkar lyssna o för att ni finns……….

barnen prata inte med på hela dagen, ja vet……… jag pratade inte heller men jag vet vad de beror på…….. jag håller verkligen på att ge upp denna skiten……….. vid 7 tiden gick dom ut iallafall. de talade inte om vart dom skulle eller när dom kommer hem……….. o dom fråga inte när dom skulle vara hemma heller o jag är så trött på att upprepa mig så jag tänte låta saken bero o se vad som händer. efter 9 messa jag dom o fråga var dom var o när dom kommer……… jag hade täntk kl 9 men sa 10 då……….. som vanligt blev de en massa tjat o gnäll om hur sur jag är , hur egoistisk jag är och taskig o elak…………. jaja………. kl 11 behagade dom kära döttrarna komma innanför dörrarna……….. jag kommenterade inte saken………. ville bara gå o lägga mig……… hade jag sagt något att de blivit gap o skrik igen som de alltid blir……………

men när dom väl kommit hade jag svårt att slappna av o komma till ro……… låg nog vaken till halv 1 – 1………….

Galactic Rebellion är ett roligt flashspel som påminner en hel del om det gamla klassiska spelet Starcraft. I Galactic Rebellion så ska man bygga upp ett försvar på varje planet du bli kommenderad till. Genom att bygga silos och skördetröskor som skördar kristaller som ger inkomster. Dessa pengar kan man sedan spendera till att köpa flera olika typer av kanoner och andra försvarsinstalationer. Bygg så många du har råd med och uppgradera de innan fienden kommer och försöker att förstöra de. Det finns många olika typer av försvarsbyggnader som passar olika bra till olika typer av fiender då vissa bara kan skjuta mot markfordorn medans andra enbart skjuter mot luftmål. Alla kräver dock energi så det kan vara en bra ide att bygga några energistationer så ger energi till kanonerna. Ljudet och musiken är av toppklass och spelet är väldigt skoj att spel, speciellt om man gillade att spela starcraft.

Galactic Rebellion

Gestern ging’s – na klar – volles Programm weiter. Wir haben noch ein wenig an “Breathing In…” gefrickelt und noch kleine Spezereien eingebaut, ferner hat Olli die erste Strophe von “Don’t Talk It Over” nochmal neu eingesungen, weil wir noch nicht ganz zufrieden waren.

Abends kam dann unser alter Freund Jay Lansford (aka “Sir Jay“) zu uns in’s Studio, um bei “Band Of The Day” einige Sprechparts zu… sprechen. Jay ist in dem Bereich ja ein alter Hase und schon bei vielen Produktionen seine wunderbare Stimme geliehen; nicht zuletzt bei dem Intro von TERRY’s “Policy Of Truth” (“The electric guitar is dead, dead, dead…” etc.). Ist auf jeden Fall sehr gut und lustig geworden.

Danach haben wir uns dem Song “Good To Be Bad” gewidmet, bei dem Olli und ich reichlich backing vocals eingeschmettert haben. Wird prima!

Sir Jay nach getaner Arbeit - wackelig...

Jenzzz denkt nach...

Igår kväll anföll Georgien Ryssland. Jag hade sett färdigt OS-invigningen, sett en film; och när jag gick till datorn såg jag de första rapporterna från Ryssland (översatta till engelska).

Nyhetsrapporteringen, bloggandet etc i Sverige och USA är väldigt ensidig. “Ryssland anfaller Georgien” är i princip vad som sägs. Faktum är att Georgisk militär gick in i Sydossetien, ett republik somsjälv säger sig höra till Ryssland, men som enligt Georgien är en georgisk utbrytarrepublik. 1600 – 1700 sydossetier (de flesta med ryskt medborgarskap) dödades under stridern; däribland civilia. 30 georgier dog. Ryska fredsbevarande trupper som funnits på plats sedan början av 90-talet blev även de anfallna; som svar på detta gick Ryssland, på sydossetiernas egna begäran, in med trupper för att skydda sina medborgare.

Personligen är jag starkt emot alla dessa utbrytargrupper som vill hugga sönder länder och skapa småstater. Såsom exempelvis baskerna, kosovoalbanerna etc.

I detta fallet med Sydossetien – Ryssland – Georgien så menar jag dock att Sydossetierna har mer än rätt att göra det de gör.

För det första: de bryter sig inte ut för att skapa en liten småstat – de vill höra till Ryssland.

För det andra: Sydossetien gick, med Georgien, frivilligt in under Ryskt styre på 1800-talet. Det har hört till Ryssland i mer än hundra år. På egen begäran. När nu Georgien i början av 90-talet valde att bryta sig ut, så ville Sydossetierna stanna kvar. Detta sågs inte med blida ögon av Georgiskt ledarskap; härav deras anfall.

Allt detta är något helt annat än att som kosovoalbanerna flytta in massa människor av en viss religion/etnicitet in i en annan religion/etnicitets område, och när denna nya grupp blir störra, utropa självständighet.

På samma sätt som jag allstå stöder Sydossetierna stöder jag exempelvis Tibetarna som på ett hemskt sätt övertogs av kineserna.

Västvärlden ställer sig på Georgiens sida, inte för att det är “rätt” – utan för att de är fyllda av gammal russofobi. De lever i en såpbubbla där kampen om världen frälsning står mellan kapitalister och kommunister.

Något som gör denna konflikt ännu sorgligare är att både ryssarna och georgierna sedan gammalt annars har varit vänner och allierade; båda har varit – och är – fromma kristna, tillhörandes den ortodoxa kyrkan.

Gud förbarma Dig, över ryss såsom georgier! Gud förbarma Dig!

———————

Några slumpvis valda svenska artiklar om konflikten:

Svenska Dagbladet

Aftonbladet

Dagen

För rapportering ur ryssarnas/sydossetiernas synvinkel, se det kontinuerliga flödet av artiklar på Voices from Russia.

Today is a very special day. It is the 30th birthday of a young man.
But he doesn’t know. He is not aware.

He is alive but he has no life. He is breathing, eating and sleeping like the rest of us but who knows what he feels, if he feels or if he even knows. Does he hear the people talking to him? Does he understand what they say? Or is he simply locked in his own world?

Locked in a body that doesn’t obey him. Locked in a brain that doesn’t function properly.

I love him dearly. I love him with all of my heart and yet my only wish is that he would close his eyes one night and go to sleep forever. Forgive me, Baby Brother, for not being there for you. Forgive for not having the strength. I wish you a happy birthday, in your own world, but I will never tell you. I can’t.

I can’t look into your beautiful big brown eyes and not know what you are thinking. Not know what you know. Not know if you know me at all.

Please forgive me… I love you.

jag upplevt i naturen. Jag har nog aldrig upplevt en så häftig känsla i skogen att få vara så nära och se denna enormt vackra tjädertupp.

Tänk att få uppleva detta spel till “kvinnan”. Han har stått och spelat i flera dagar, igår när jag besökte honom i skogen skulle man kunnat tro att suttit och druckit whisky i flera dagar, “rösten” en riktig whiskyröst, knappt att han orkade få fram några höga läten. Jag hoppas verkligen att han hittar den rätta så som han har ansträngt sig.

Jag vill verkligen tacka mannen som ringde och frågade om jag ville komma till skogen och fota, se och beundra detta mäktiga spel. Han vaktade och gick till anfall när vi kom innanför hans revir, gränsen var en björk, upptäckte vi. Direkt jag var bakom björken lugnade han ner sig och backade, ett steg över gränsen och han gick till anfall.

 Margareta G som lever länge på denna naturupplevelse i Norrbotten någonstans utanför Luleå.

Ps Jag hade kameran med mig och kan konstatera att männen har mycket att lära sig när de ska imponera på oss