Den här Avatar-grejen gör mig så nervös. Det är något med att sikta så högt, så starkt, så stort som får mig att ofrivilligt empatisera med James Cameron innan han ens har misslyckats. Om han nu ska göra det. Känd som uppföljarnas mästare för sina bidrag till Alien- och Terminator-serierna är oddsen på hans sida, men det gör ju bara saken ännu mer nervig. Herregud, gubben har jobbat i fem år med filmjäveln. FEM ÅR! Det är mycket även för att vara Cameron. Jag vill inte ens tänka på hur mycket jag kommer att lida med honom om hans självskapade kombination av live action, performance capture, CGI-foto och realistisk animation filmad med stereoscop 3D Fusion-kamera inte går hem, och måste således släpa mig till bio själv och sympatititta, även om jag i ärlighetens namn (och det är här oron kommer in på allvar) tycker att den verkar suga totalt. Se teaser nedan.

Sedan kvarstår ju ett problem också. Avatar är designad för IMAX 3D, och det är i det formatet filmen kommer till sin rätt. Sverige har få IMAX-biografer, och exempelvis Cosmonova i Stockholm visar ju som bekant inte långfilmer. Att se Avatar i kompromissinfriande 2D/standard3D innebär en klar upplevelseförlust, vad jag har förstått, och samma sak gäller den sannolikt textade version som kommer att möta den svenska publiken, och som även den kommer att sätta käppar i hjulet för helheten då textremsor i förgrunden riskerar att blockera 3D-versionens lagereffekt. Nåväl. Jag ska inte ta ut något i förskott. Det kanske bli alldeles underbart det här. Döm själva!

Så mysigt vi har det! Sitter nu här och myser med paranötter, fikon, julmust och lite pepparkakor. Mums!

Vi har precis lagat mat här hemma och ätit pommes frites och färdiggrillad kyckling – så enkelt och så gott! Blir inte så mycket disk heller jämfört med när jag annars gör mat (gör så mycket från grunden själv vilket innebär en hel del kastruller, lite  jobbigt när jag inte har diskmaskin!)

Fördelen med att ha besök är framförallt att jag själv slipper bestämma vad jag ska äta och inte äta… förr tyckte jag det var hemsk att andra bestämde åt mig men detta har faktiskt börjat förändras, vilket jag aldrig trodde. Visst har jag fortfarande ett sjukt stort kontrollbehov och vill gärna vara med och styra och ställa i köket men jag inser vid sådana här tillfällen att det är skönt att kunna vara snäll mot sig själv och ibland lämna över kontrollen och på det sättet ge hjärnan lite semester. Det är ett bra framsteg även fast att målet i sig är att inte lägga i mig ett dugg när någon annan vill laga mat till mig. Någon mer som har liknande tankar?

Det är en skön kontrast att äta varje måltid tillsammans med någon jämfört med att alltid äta ensam. Jag känner mig så frisk när jag äter precis samma mat som mitt sällskap. Jag får ingen ångest och jag tänker knappt på att jag äter. Det går inte att förklara hur skönt det är att slippa räkna kalorier (jag försökte räkna i början av helgen men gav snabbt upp pga jag inte lyckades uppskatta den rätta mängden kalorier, lätt att jag tar i för mycket nämligen och resultatet blir alltid att jag straffar mig själv extra hårt, ville inte göra det denna helg) Men det är svårt att ha kontroll över antalet kalorier när vi äter ute hela tiden, t ex hur mycket väger en portion? Hur mycket smör, spannmål, mjöl och socker har man använt till såsen/ salladen/kycklingen/kladdkakan/etc?

Men istället för att se det “jobbiga” med att äta ute så försöker jag verkligen fokusera på det positiva. I fredags åt vi ute tre gånger och jag älskade det, det var en väldigt bra dag och jag hade jättemycket energi över och kände verkligen att jag levde som alla andra. Men i lördags “påverkade” jag vår dag så att vi bara åt ute en gång och på ett ställe som jag vet bara serverar mat som jag själv kan äta när jag har ångest. För ångest hade jag efter fredagen, jättemycket!

Tyckte det var skitjobbigt att det hade blivit så mycket kalorier på fredagen och vi bråkade om detta natten till idag faktiskt. Min vän känner mig superbra och var skitförbannad på mig för att personen hade kännt av mina ätstörningar och ångest jättetydligt under hela lördagen. Inte bra!

Därför sov jag extremt dåligt inatt, hade dödsånges igen. Har inte haft dödsångest på flera månader men i och med att personen sa saker som jag verkligen behövde höra som påminde mig om det viktiga i att jag inte låter ätstörningen “sova” utan verkligen jobbar stenhårt och äter extra kalorier VARJE dag och inte bara ibland utan faktiskt VARJE dag.)

Så imorse var jag återigen jättepeppad och bestämde mig för att strunta i antalet kalorier och vad jag ätit dagarna före. Därmed fick vi en riktigt bra dag och var inte styrda efter min matplanering. Vi fikade utomhus på Skansen under bar himmel. Det var både  svinkallt och svindyrt! 45 kr för glögg och pepparkaka, huva! Men men, nöden har ingen lag när blodsockret sjunker och man vill mysa lite… Tack vare fikan orkade vi gå en runda till på julmarknaden och sedan kurrade det lagom i magen för att åka bussen hem och göra middag.

Just nu: Ingen ångest. Lugn kropp, lugnt sinne. Varm inombords. Känner mig älskad. Noll tankar på mat och kalorier.

P.S Köpte inget på marknaden… imorgon går sightseeingen vidare till gamla stan… hoppas på större framgång där

Stadsbuss 3, Malmö

Det kommer på en kille ~20 med en valp. Två tjejer i samma ålder, längst bak i bussen, ser den genast. De tycker att den är jättesöt och pratar om den. Killen närmar sig tjejerna och efter ett tag börjar hunden nosa på dem och tjejerna börjar snacka med killen.
Killen (till tjejerna): Asså coolt! Jag trodde inte detta funkade på riktigt!!

Tunnelbanan, Stockholm

Tre kvinnor ~30 sitter på tunnelbanan och samtalar. En av kvinnorna pratar om hur hemskt det är med otrohet.
Kvinna 1: Jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot Rikard. (Tystnad) Nej, jag menar Jonas!

Bästa hemsidan någonsin.

Jag och Kalle följde fröken Zanya hem efter teatern, vilket resulterade i att jag vet exakt allt om deras klass. Om någon vill veta vem Ludvig, Kalle, Alva och allt vad de heter i 7B är kära i så är det bara att komma till mig.
Var vi också sådana för ett år sedan??

Vilken ångest jag fick när jag satt på tåget i fredagskväll. Jag hade åkt i en timme när det slog mig. Jag låste aldrig vagnsförrådet!!!! Från att ha varit en mallig “jag kan minsann rutinerna”-vikarie blev jag en helt vanlig vikarie. En sådan som glömmer och gör misstag.

Fick till slut tag på en av pedagogerna som fick gå dit och låsa. Vad jag skämdes idag när jag kom. Kändes rätt skönt när de började berätta om hur andra (ordinarie personal) till och med glömt låsa ytterdörren.

Det är märkligt vad humöret svänger upp och ned. Jag trodde medicinen kulle jämna ut dessa känsomässiga toppar och dalar. Vissa dagar är fortfarande skit. Andra, som idag, känns bra. Det flyter liksom på. Jag slipper snubbla på mina egna fötter.

Jag är trött i huvudet och ska ha utvecklingssamtal om tjugofem minuter.

Men Tobias Högberg från mitt lågstadium har gått och blivit trevlig, och efter det lagt till mig på facebook, så jag mår hyfsat bra ändå. Men åh, han var ju vän med alla underbara människor som jag ville vara för några månader sedan. Fan. 

I våra studier om pedagogiska upplevelser har vi fördjupat oss i själva designen av sådana. Upplevelsen skall definieras utifrån fem punkter:

* Aktivitet utanför det normala

* Aktivitet med en början och ett slut

* Individen upplever en förändrad tidsuppfattning

* Deltagarna upplever en upprymdhet

* Deltagarna blir engagerade

Mina damer och herrar, låt mig presentera för er:

Spökhotellet Gasten

Bortom normalitet.

Gästerna ifråntages initiativet redan i Entrén. Från att ha lämnat sina normala trygghetszoner i samma ögonblick de kliver över tröskeln möts de dessutom av ett mörker som gravt påverkar deras syn.  Som om inte det vore nog måste de dessutom förhålla sig till de givna regler och förutsättningar som råder på hotellet – De står nu inför ett möte med en plats totalt annorlunda från vad vardagen har ett erbjuda.

De delas in i grupper och rör sig framåt genom hotellet samtidigt som de konfronteras och påverkas av för temat designade effekter i form av ljud, ljus och rörelser. Dessutom icke att förglömma av hotellets Gastar.

Mellan upphetsning och kontroll.

Upplevelsen är uppbyggd så att de värsta scenarion skapas i gästernas huvuden. På så sätt skapas en förstärkning och individanpassad dramaturgi som är bättre än vilken utomstående regissör som helst kunde kreera. Genom hotellets design skapas ett flow som ger en naturlig rörelse framåt. Om det skulle kärva ser Gastarna till att flödet upprätthålls.

På grund av hotellets fysiska konstruktion samt psykiska inverkan upplevs bland gästerna en rubbad tidsuppfattning. En del är redan efter ett par minuter övertygade om att utgången finns bakom nästa hörn. Ack så fel…

Erlöse mich!

Som alla åk- eller walkthrough-attraktioner bygger Gasten på de gamla vedertagna reglerna för katharsis – det grekiska ordet för ”rening”. Redan Aristoteles filosoferade runt att vi renas genom att uppleva tragedier. Först byggs ångesten upp genom att man utsätts för sina rädslor och fobier. Själva förlösningen av dessa sker bland annat genom skrik, skratt och gråt. Efter dessa emotionella reaktioner sker en psykisk lättnad och man upplever sig vara förnyad, en helande process som kommer både kropp som huvud till gagn. I de fall svimning eller panikångest inträffar påbörjas den helande insikten efter det fysiska uppvaknandet, detta kan dock ske med viss fördröjning som resultat av nämnda fysiska tillstånd.

I de flesta och bästa fall glömmer gästerna bort att det egentligen inte finns några spöken utan reagerar i stället som om de står inför verkliga faror. De har absorberats av temat och engageras till den grad att hela upplevelsen ytterligare förstärks.

Aktiviteten påbörjas egentligen redan i köfållan då gästernas förväntningar byggs upp dels utifrån vad de själva har hört och upplevt gällande hotellet, dels genom de skrik som tränger ut genom väggarna. Aktiviteten avslutas om man tagit sig igenom hotellet och kommer ut på andra sidan. Om…

/PC

Har ångest, över min kropp, för första gången på evigheter. Det riktigt kryper i mig och jag vill inte visa mig för nån, för jag skäms. Känner….äckel. Hade glömt hur det känns!

Ända sen jag kom hem i Onsdags har jag bara suttit still, i princip. Det enda jag har att göra, som jag gillar att göra, här ute innebär att sitta still. Sitta och rita, sitta vid datan, sitta och titta på film, sitta och plugga, sitta och övningsköra,  sitta och dricka kaffe, sitta och redigera bilder. Att fota är nästan omöjligt i skitvädret, att motionera är något jag knappt gjort för jag har väntat på mamma eller pappa att komma hem för en promenad eller löptur, men när dom kommer hem orkar dom inte efter att ha jobbat hela dan och jag vågar inte gå ut i mörkret själv. Den här veckan har jag inte heller jobbat, vilket brukar vara det som håller mig igång någorlunda. Fan, låt mig jobba mina två dagar den här veckan!!

Jag ser hur kläderna sitter åt, idag har jag ful putmage och låren går ihop. Jag vill inte ha den där kroppen jag hade i somras, jag vill ha den jag hade för två veckor sen!! Jag vill ha flytt. Jag vill flytta, kunna styra över mitt liv, träffa människor, dela saker med vänner. Jag blir tokig av att sitta här ute, för det är inte jag!

Nubbly.

Det är helt sant!

Jag tvivlar på att någon annan blogg har lika omtänksamma, kloka, smarta och intelligenta läsare som jag själv har.

Jag älskar när ni delar med er av era egna erfarenheter. Och som ni vet började min lördag riktigt dåligt igår. Jag hade ångest och föraktade mig själv. Äcklades av mig själv!

Men responsen på inlägget om att känna ångest över frukt var precis vad jag behövde höra. Det är sjukt och lite läskigt att vi alla fungerar på samma sätt. Det är såklart inte roligt att höra att ni också har problem med sötsuget och har svårt att hantera det men på något vis blir det ändå lättare att acceptera när man vet att man inte är ensam om det.

Under dagen blev jag dock så trött på att gå runt och vara irriterad och bestämde mig återigen för att maten inte ska få uppta så mycket tid av mitt liv. Gick därför och köpte hasselnötter och sesamfrön som jag rostade i ugnen när jag kom hem.

Efter kvällsmaten gjorde jag sedan en kaffe latte och bredde en dansk fullkornskiva med mjukost. Strödde över hasselnötter och sesamfrön och käkade alltsammans framför datorn innan jag skulle lägga mig. Blev rätt mycket nötter men jag hade ett skönt lugn i kroppen och sov jättebra hela natten. Skönt att se att kroppen faktiskt är villig att samarbeta, bara man ger den vad den vill ha så löser det sig.

Men visst, det blev mycket kalorier igen och det är jobbigt. När jag skriver “mycket” innebär det att dagsintaget slutade på cirka 2 500 kcal. Vet att det inte är mycket egentligen, rätt normalt har jag fått höra? Men som f.d anorektiker är det mycket mer kalorier än vad jag (läs: anorexin) är van vid och det är jobbigt att vänja sig vid det här. Jag tänker att 2 500 kcal inte  är normalt och att det är alldeles för mycket. Jag tänker att jag kommer utveckla bulimi och är en dumbom som inte klarar av svältleken längre. Jag är svag som börjar ge efter. Svag för att jag börjar bli som alla andra…

Men!

När jag skriver det här inser jag ju att det inte är fel att börja äta “som alla andra”. Det är friskt och normalt och det är så alla gör. Jag är inte svag även om anorexin försöker lura mig att tro det. Tvärtom borde jag vara jävligt stark som fortsätter käka på även fast att kroppen blir mjukare och jag allt oftare är lättirriterad. Jag måste komma ihåg att det inte är jag – Anna – som är irriterad utan det är anorexin som reagerar så starkt när jag inte gör som hon vill.

Jag har börjat välja livet igen och det är fan klart att det inte kommer bli lätt. Det vet jag ju egentligen om. Ätstörningarna har varit mina bästa vänner i åtta år så det är väl klart att dem inte kommer ge upp så lätt. Dem vill äta upp och döda mig.

Jag vill inte dö. Vill inte heller gå omkring och bara finnas till…

Jag vill känna att jag lever. Och det känner jag när jag äter!

Om det nu blir så, kommer jag att läsa upp min lyrik nästa vecka.
Jag vet inte om jag vågar öppna mejlen om mer information.
Samtidigt som jag känner mig mogen för detta, så känner jag mig liten.
Som jag inte kommer att fixa det, så att min röst, istället för att vara tydlig och stark, så kommer min röst att brista och kommer att tala för fort.
Rädslan ökar.
Men jag tror att jag klarar det ändå.

En tidsfördrift jag har kommit underfund med är att spela sims, det får mig på andra tankar.
Baby, you know I’m cute
But you have forgot I have the raw scream inside me

Aldrig i livet jag bakar lussekatter i år…
När en påse med 0,5 gr saffran kostar nästan 40 kr.
Aldrig i livet!! Så nu blir det inga lussekatter i det Hottskahemmet.
Men kanel är billigt så kanelbullar blir det…
Egentligen har jag ingen lust men måste ändå baka i kväll.
Barnen vill ju ha bullar till Adventsfikat i morgon.
Jag som hade hoppats på att dom skulle glömma hela ståhejet med Advent.
Men det kan jag glömma …. det är viktigt med sådan grejer för barnen.

Har iaf kommit så långt att jag har putsat köksfönstret på insidan
Adventsstaken är också på plats..
Plus en stjärna i Hannas och Marcus rum.
Bytt ljus till “förra årets” adventsljusstake…
Ja en sådan där med mossa..
Egentligen har jag haft samma mossa och kott&bär arrangemang i flera år.
När julen är över så är det bara att stoppa staken i en plastpåse
så håller den tills nästa år… Det är bara och stoppa i nya ljus =)
Mossan är mjuk och luktar mossa faktiskt
Så den har iaf inte möglat…Haha

Ingen julgran ska vi ha i år… ingen sådan stor i alla fall.
Får inte plats i vardagsrummet… det är så fullt där.
Men vi har en miniplastgran inköpt på Jysk för en 6 år sen
för 30 pix med prydnader. Den får duga i år…
Köpte en ljusslinga för 25 kr att ha i den…

Vi ska inte ha några julklappar heller..
Vi slår bara in förra årets och det får duga i år…haha
Tyvärr så är det bara önsketänkande från min sida =)
Men barnen är “införstådda” med att det kommer att bli knapert i år.
Tycker nog dom tar det rätt så ok faktiskt..
Antagligen så kommer det att bli annat ljud i skällan
när det går in att morsan inte skojades…
Livet är hårt… men så är det bara.

Hårt är det också känslomässigt.
Barnen kommer antagligen att få ännu en tagg levererad i sina hjärtan.
Många funderingar över varför han inte kom i år heller…
Som så många jular för.
Det finns en stor längtan och förhoppning hos dom
Att denna jul kommer det att bli annorlunda..
Att Pappa kommer att komma…

Det är sådana här helger som gör extra ont i hjärtat.
Att se barnens längtan och undran om det är dom det är fel på
är svårt och fruktansvärt jobbigt…
När man inte riktigt har dom svaren som kunde lugna dom
Eller få längtan att bli mindre.

Det är dom här helgerna man vill bara åka bort med barnen…
Någonstans… bort hemifrån….
Då kan barnen också säga till sig själva att
“Vi är bortresta så pappa kunde inte komma för den skull”
Det skulle nog bli lättare för dom att anamma den förklaringen.
Sen att han säkerligen inte skulle ha kommit ändå spelar ingen roll.
Men det är säkerligen betydligt lättare än att vara hemma..
och en pappa som inte kom…så tror jag i alla fall.

Varje jul säger jag till mig själv… Nästa jul åker vi bort.
Varje jul så misslyckas jag katastrofalt…
Givetvis är det ekonomin som sätter stopp för det… igen.
Det är nog därför jularna för mig är enbart jobbigt känslomässigt.
Det är så mycket som ska klaffa… uppfyllas… fixas och donas.
Sen är det väl lite så att man kompenserar barnens förlust av pappa
genom att tex köpa det dom önskar i julklapp…
Säkerligen är det många som känner igen sig i mina ord…
Det går inte i längden… inte längre…inte för mig i alla fall.
Många gånger har dom ekonomiska efterverkningarna av julen
varit kvar många, många månader efter jul
Måste vara realist och hoppas bara barnen kommer sen att förstå det..
Ja någon gång i alla fall… dom blir ju äldre hela tiden.

Nu är barnen såpass stora att det går att förklara saker för dom
på annat sätt än tidigare… ja försöka förklara iaf.
Men eftersom det handlar om känslor så är det svårt ibland.
Förnuft och känslor går inte alltid hand i hand…
Barnen är ju inte mera än människor…
Så klart att dom önskar saker som är orimliga för mig att uppfylla..
Klart är det också att dom blir besvikna.
Men skönt är det ju att inte besvikelsen sitter i länge…
Man får förklara om och om igen.. och igen…
Att det är våran tur någon gång..
Att vi står på livets väntelista
Just nu är det så här men sen…. så är det vi.
Det ger en hopp och vi alla fixar lite till… alltid!!
Då brukar det gå ganska bra faktiskt =)

Min förhoppning är ju att denna jul kommer att bli annorlunda
känslomässigt än dom tidigare jularna…
Att förståelsen har kommit… lite iaf när det gäller Pappa.
Vi får önska det… hålla tummarna och be.
För då är det mycket lättare för barnen att fira jul…
Det vore den bästa julklappen jag kunde få i alla fall…
Det vore underbart om barnen kunde få ha oförstörbar glädje hela julen.
Då jublar mitt hjärta en massa extra =)

För mitt hjärta jublar ändå… varje dag.
Över dom vackra underbara ungarna som jag har.
Vad kan man egentligen mera begära av livet!?
Jag har ju det viktigaste och värdefullaste redan…

Jag känner stor ödmjukhet och tacksamhet varteviga dag
över mitt liv och över barnen.

Sköt om er!

LOVE YOU ALL!

KramKram!

gjorde ett test i en sån där crappig söndagsbilaga till någon kvällstidning som låg på jobbet. räknade ut min så kallade biologiska ålder, baserat på frågor om mina matvanor, mitt leverne osv. 63 år gammal är jag.

Hej

Det är lördag, imorgon kommer min mammis upp till Stockholm för att hjälpa mig med flyttstädningen. Det känns så tungt att jag inte bara kan lämna nycklarna och hyrorna jag är skyldig, och sedan bara åka därifrån med ett rent samvete och ett mindre tyngt hjärta.

Jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt mycket att jag som kommit med glädjebesked att jag äntligen ska få mina pengar och kommer kunna betala tillbaka skulder, men att jag nu istället måste be att få låna mer pengar. På måndag ska jag ringa soc och försöka få hjälp igen.

Hela eftermiddagen har jag legat och vridit mig i sängen av ångest och inte kunnat ta mig upp. Medicinerna har varit helt verkningslösa. Min pojkvän som jobbat till klockan 19 hela veckan har fått göra sysslorna jag lovat att göra idag, tex diska, städa och dammsuga. Nu står han och lagar mat, kommer med vatten och pussar mig på pannan.

Han är inte arg eller besviken. Han vet att jag inte väljer att må såhär. Det betyder så mycket att han förstår det. Annars vet jag inte hur jag skulle orkat med.

Tack älskling.

Update: Nu har hjärtat nästan slutat göra ont. Halsont + hjärtont kan inte båda gott. Hoppas det går över tills jag ska ta mina mediciner vid 20.

Idag är jag så tacksam att jag har bloggen så jag kan få ventilera det här. Jag är så otroligt arg, sur och irriterad. Så himla besviken på mig själv!

Anledningen?

Återigen gjorde jag igår kväll precis det som jag har lovat mig själv att inte göra. Fattar inte att det ska var så jävla svårt för mig att fatta alltså? Why liksom?! Dessa jävla ovanor och rutiner som jag har skaffat mig! Fan, piss, jävla skit. Åt helvete är vad det är!

Scenario:

Jag är jättehungrig när jag kommer hem på kvällen och det är rätt sent (dvs längesen jag åt lunch). Steker lax och omelett som jag äter med bönor och avokado. So far so good.

Är mätt och belåten men känner att jag är sötsugen. Vill äta något men har svårt att bestämma mig för vad. Jag gör då som jag brukar (hatar att erkänna detta, tur jag är anonym här):

Jag skär upp lite frukt; honungmelon, äpple och mandariner. Käkar rostade majskorn till. Blir inte nöjd. Skär upp mer frukt, äter mer majskorn. Men vad fan, känns om att kroppen skriker efter ännu mer socker (but why?! Det är socker i fruken ju?!).

Fortsätter äta. Sammanlagt 500 gr äpple, två mandariner och ett x antal melonskivor + stor mängd med majskorn. Kroppen känns orolig och jag har svårt att fokusera mina tankar på annat än socker. Kommer på att jag har torkade fikon och Marabou Vinter i skafferiet. Gör en smoothie på lättyoghurt och lättmjölk. Dricker upp smoothien, äter fem fikon, en ruta choklad och en banan. Äntligen nöjd.

Kroppen och tankarna lugnar ner sig.

Jag skäms. Mår illa över mitt sjuka ätbeteende. Vet att det inte är friskt och normalt att äta de här mängderna på samma gång. Svär och slår på mig själv.

“Varför gör du så här? Din idiot! Nu har ju ju överstigit ditt kaloriintag igen med mat som du bara äter för att bli mätt. När ska du lära dig att direkt välja det som du verkligen är sugen på?”

Poängen här är att jag kunde ha ätit en stor kladdig chokladkaka med grädde och blivit nöjd. Istället är jag tvungen att fortsätta äta och äta men kroppen känner ingen själslig tillfredställelse så jag proppar i mig mer o mer frukt. Det är på det här viset folk blir “fruktfeta” gissar jag… man blir inte lika nöjd som man blir efter en mörk chokladkaka eller en skål med vispgrädde. Och det är detta som stör mig, jag kunde ha valt det som jag, Anna, verkligen var sugen på istället för att överäta av sånt som jag egentligen inte kände något sug efter.  Suck!

Har hellre lite ångest över att jag är onyttig som moffar i mig choklad och nötter (detta är ju friskt, sånt gör alla!) än att jag avviker på ett ätstört sätt genom att smälla i mig över ett halv kilo frukt utan  att bli nöjd. Får ju tokmycket ångest av det här och känner nu att jag vill svälta (=äta “ren” o nyttig mat) i flera dagar framåt. Som straff och för att kunna börja om igen på nytt om några dagar. Suck, jag hör ju hur jag själv låter. Hatar det här. Jävla ortorexi/anorexiamonster.

Hatar mig själv just nu. Detta ätbeteende är nämligen såååå typiskt för mig! Jag och min jävla frukt. Jag blir alltid sötsugen på kvällen och direkt efter maten. Varför? Vad kan man äta istället för att bli nöjd? Mer feta produkter eller vad är problemet? Vad är det för fel på min hjärna? Magen är ju mätt, varför känner jag det här sötsuget?

Vad gör ni andra?

Usch, det här var ingen bra start på dagen.

Fy fan.

Jag läser ofta om folk som har ångest för jul De tänker på sina anhöriga som gått bort och hur jobbiga julen är då.

Men min julångeest beror på stress stress stress. Jag vill bara vara hemma. Inte fara omkring som en kringresande Zieganer som vi gör.

När barnen var små så hade jag ännu julglädje lite grann så man kunde pynta och ta fram saker med som för dom. Men senaste åren känner jag mig som Grinchen. Julen är Pain in as.Sticka i röven på ett utedass är till och mer roligare!

I går var vi på Rusta. De undviker jag innan jul men mitt Jean Helen Schampo var slut så de var bara åka. Och dottra ser denna förbannade Julgran:

De så jag har nu i svag stund lova henne 2 år denna julgran. Men den har vart slut jipiiiiiii … Men tro ni de var de nu när vi var ute i god tid?

Visst vet ni vad jag tycker om rosa*nickar* Ska inte granen vara grön så ska den banne mig vara svart. Nåja hennes jul är räddad och ni ska veta denna gran kommer jag att spara tills hon flyttar hemifrån! För den ska hon då få ta med sig.

Första advent på Söndag. Minns när kidens var små och man skulle på stan. De var alltid snö och svinkallt. I år har vi nu plus 4 grader och gröna gräsmattor. November i år har vart den varmaste på 40 år. Men meteorologen i Luleå sa de har blivit mer och mer snöfria julskyltningar.

Så om vi får barnbarn kan vi berätta “När vi var små hade vi en meter snö i Luleå i november, snö..Ja ni vet sån där vit som kommer från himmelen”

Första advent på sändag..Men..De postiva är de snart bara ett halvår kvar till Midsommar de ni!

Maken ska då jobba mellandagarna på Krogen och nyårsafton med. Så de blir lugna puckar här hemma sen blir de för han att de d lite lugnare med sitt helgjobb. Nu ska han dock vara ledig 2 helger.

Nästa helg ska vi ju tillbringa på Pite havsbadet. Vi tog “extra” timmar på hotellrummet så vi checkar ut först kl 14 så skönt! Måste testa kläderna maken beställde hem åt mig och på köpet så beställde han även ett par stövlar med lite klack. så han har gjort “Makeover” sin frun inför kvällen som kommer nästa helg.

Idag var de dag förvirrad. När jag kom ut på E4:an kom jag på att kaninen satt och bet i gallret inge mat. Men glömde henne lika fort (Dottra sov hos mina föräldrar) Så jag gjorde nå jag ALDRIG gör. Ringde och sa åt maken “Ge kaninen mat” sen la jag på. Prata i mobil och köra bil gör jag inte och jag blir irriterad om maken gör de. Men de var och ens ensak.

Satt och reta mig på att makens vindruta inte ville bli skienade ren. De så vi har en försäkring som kostar oss 350:- för 2 år tro jag de var och då får vi byta ut ruta GRATIS om de går sönder eller blir stenskott. Så vi är inne på våran andra nya ruta i bilen och de så skönt! Jag vill ha klar sikt när jag kör.

Hur som helst så spolde jag av rutan men tyckte njaa..Fasen de syns inte så bra ut som jag vill. Men tänkte efter lite irritation de där får jag kolla när jag ska hem och de ljus i fall de nå skit på insidan..Och de ska ni vet att jag upptäckte att de var när jag klev ur bilen*nickar* de var brillorna mohaaaa…

Efter morgon rapportering så tog jag två av de boende som man kan ta själv. Gå bredvid som elev är svårt för mig. Men de uppskattas att man tar egna initiativ och jag har sagt jag kan inte vara kardborre heller hela tiden.

När jag kom ner så frågade de hur de gick hos h*n jag var till. BRA tyckte jag. När jag kom in satt h*n på KÖKSBORDET.. De jag skulle säga var VID köksbordet.

Samma nr 2 jag var in till och hjälpte med diverse så gick jag in senare och sa “Vet ni h*n sitter på köksbordet ännu!” Där var de samma.. De skulle vara VID..Så de vart lite skämt och roliga skratt.

De så härligt gäng att “jobba” hos och de så härliga boende. Man blir varm i hjärtat för var dag som går när flera och flera säker kontakt med en. När man kommer på morgonen och de ropar”Hej S!!” Samma när jag skulle hem”Hej då när kommer du tillbaka?” Då känner man sig “hemma”

Även här har jag blivit kallad ängel..”Du ser ut som en ängel” .. Vem vet jag kanske är en fallen ängel..Skämt och sido..De mitt hår som gör att även när jag har jobba i hemtjänst,avlastninghem och äldreboende senaste åren har jag fått kommatar “Här kommer ängeln”

Nää..nu måste jag off… Slut som artist men lever..De gör jag..TREVLIG HELG!

Nu har jag precis kikat på första Twilight-filmen! Den var bra. Men fattar inte riktigt hysterin runt den :S Nu måste jag dock se 2an, man vill ju se vad som händer! Hehe.

Dagen har varit lat och skön. Vaknade alldeles för sent och innan jag visste ordet av var klockan 1 och pappa kom hem från skogen. Vi stack ut och övningskörde, och jädrar vad bra det gick!! Antagligen bästa körrundan nånsin. Jag körde typ 90 km/h och allting funkade bra, inga motorstopp, nada. Så stolt över mig själv! Nu är det ju faktiskt bara typ 1½ vecka kvar till första körlektionen, spännande! Sushi kräktes på mattan i hallen idag, inte okej! Fast jag tycker om henne så mycket så jag förlåter henne två sekunder senare, (känner att jag avvek från dagsrapporten där, ehe). Jag har också skrivit klart skoluppgifterna för den här gången, och skickat in. 1 vecka för sent, men vafan! Jag hade faktiskt läst typ 50 sidor för långt i studielitteraturen så det är nog lugnt, ehe. 1 vecka kan jag nog ta igen. Känns bra att äntligen skickat iväg det, men minuten innan och efter var sjukligt prestationsångestfyllda!

Nu har jag precis druckit min sista kopp kaffe, väntar på middan som verkar bli väldigt sen idag, och en cola light på det! Nom nom nom. Senare ska jag och farsan ut och springa, jag har faktiskt haft ångest idag, vilket händer väldigt sällan nuförtiden, men hade verkligen tankar som hörde ihop med anorexian i mitt förflutna. Sen hittade jag ett par jeans jag lagt undan för att jag inte kunde ha dom i somras. Jag kunde ha dom nu! Så jag kan inte vara större än då iaf.

Nubbly.

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Det känns som om någon bestämt att fredagar ska vara riktiga skitdagar. Jag är trött, stressad, hänger inte riktigt med. Precis som förra veckan. Det är på nåt vis som att jag kör på i 120 veckans första halva och när fredagen kommer så går luften ur mig. Huvudet slutar fungera. Jag tappar helt förmågan att tänka klart och rationellt. Står helt handfallen när ungarna skriker i kör när maten ska fixas. Jag kan bara känna en enda känsla. Panikartad ångest som stegras tills jag inte orkar mer. Då brukar jag skrika och gråta. Jag blir arg och elak. Det är inte en sådan mamma jag vill vara.

Hej!

Nu har jag varit ute på hundpromenad, pratat med von Knöös och sökt jobb! Glömde ta min medicin i tid så det blev lite skevt i huvudet, men nu mår jag helt okej igen. Ibland är det bra att ångesten har katt-allergi.

Jag är en person som lever på förhoppningar om framtiden. Jag måste alltid ha någonting att se fram emot, annars känns nutiden överflödig och tung. Det är en av anledningarna till att jag orkat med att kämpa med A-kassan, jag ser verkligen fram emot när jag får pengarna som jag faktiskt har rätt till. En sak jag ser jättemycket fram emot är nästa fredag! För då har jag flera AWESOME DUDES på besök och vi ska ha så skoj. Iihhhh!!

En annan sak jag ser fram emot är att min pojkvän kommer hem från jobbet. Jag ska överraska honom med nybakad mjuk pepparkaka och pussar när han kommer in genom dörren! ^___^ Jag saknar verkligen sönder den killen om dagarna.

Nu ska jag spela lite Sims3.

mamma, pappa, syskon, är det okej med teckningar i julklapp eller?

vh Kom in till mig innan jag hann förstöra glaset.
Det gjorde mig ledsen, behövde ett till sår.

Nu är läget under kontroll, har på TV, lyssnar på Placebo, för att jag behöver ljud kring mig.
Då ångesten inte kommer inom lika lätt.
Och bruset från rummet blir svagare.
Baby, you know I’m cute
But you have forgot I have the raw scream inside me