A prominent human rights defender, Shirin Ebadi was awarded the Nobel Prize for Peace in 2003. The Norwegian Nobel Committee wrote that Dr. Ebadi was awarded the Prize ”for her efforts for democracy and human rights. She has focused especially on the struggle for the rights of women and children.”

On September 29th, she visited Lund to give this year’s Anna Lindh lecture.

The lecture, Barriers to the Advancement of Human Rights in the World and in Iran, is made available as a pdf by the Raoul Wallenberg Institute webpage

The Lund Association for Foreign Affairs interviewed dr. Ebadi in the midst of the meet and greet that followed. Dowwnload mp3.

Läste en intressant betraktelse av DN:s ledarskribent Hanne Kjöller. Rekommenderas för den som vill reflektera över politiker och offentligheten. Det år vi har framför oss kommer innebära en anspänning mellan att å ena sidan ha politiker som finns tillgängliga bland folk och å andra sidan undvika ännu ett vansinnesdåd. Att verka i gränslandet därimellan är oerhört svårt. Den nyligen genomförda rödgröna dagen i Kungsträdgården är ett bevis på det. Påminns om årsdagen då Anna Lindh togs ifrån oss. På ett sätt är jag glad över att jag inte spontant kom att tänka på årsdagen när den passerade. På ett annat sätt vill jag att hennes minne ska leva vidare. Men jag är övertygad om att hon själv skulle vilja att socialdemokratin ett år före ett val valde att fokucera på politikens innehåll och stärka sig för att återta den politiska makten. Ur det perspektivet tycker jag det är bra att årsdagen inte ägnas år minnesmannifestationer utan åt framtiden. Vi som vill vårda hennes minne gör det ändå inom oss. Varje dag.

Politiker är sällan kända för att ha bringat rättvisa, med oegoistiska motiv bakom, och gjort rätt för sig. Vi har alla möjliga skandaler. Vi har Monas Toblerone, spionskandalen, medlemsfusket inom ungdomsförbunden, egyptenaffären och så vidare. Det är precis som i en dålig såpa på TV, men det här, gott folk – är “seriös” svensk politik i modern tid. Man säger ofta att den utomparlamentariska vänstern är oseriös och inte sysslar med “seriös politik”.. då kan man ju fråga sig vad fan de “snälla partierna” håller på med egentligen.

Jag kommer ihåg natten Anna Lindh dog. Det var lite som på film, vår tids Palmemordet. Hon hade stuckits ner helt plötsligt. Av en psykiskt stöd man. Alla pratade om det ett tag. Men för att förstå det ur ett större perspektiv än att det är en tragisk händelse, så måste vi gå tillbaka lite i tiden.

Anna Lindh var gift med Bo Holmberg, som är känd för en sak. Han var med och drev igenom psykvårdsreformen på 90-talet som slutade med att massor av farliga, psykiskt sjuka människor, slungades ut i samhället. Det finns ingenting positivt med det här. Alla som har varit i kontakt med svensk psykiatri vet att den inte är den bästa, direkt. Du får inte den hjälp du behöver, det råder extrem underbemanning och oftast “löser” man folks problem genom att skriva ut skitmycket medicin. Skitbra för läkemedelsindustrin, inte bra för så många andra.

Ett decennium efter att Anna Lindhs make Bo drev igenom sin “fina” reform och slaktade psykvården, så har hundratals människor mördats, våldtagits, misshandlats med mera av människor som varit i omfattande kontakt med psykvården innan. Är inte det facit nog för att man inte skulle fuckat med psykvården? Staten spar in pengar, och sveriges befolkning får “blandas” med psykiskt sjuka människor, vilket kanske inte är så jättebra. Insider hade ett helt program om det här, vilket vred sig ganska mycket i magen.

Ironiskt nog så faller Bo’s egna fru offer för den havererade och förstörda psykvården kl 16:13 den 10 september 2003.

Innan man börjar förstöra och ändra i någonting som finns till för att hjälpa, så kanske man ska tänka på konsekvenserna. Släpper man ut hundratals psykiskt sjuka människor ut i samhället, för att dom ska “återanpassa sig efter eget behag” – ja, är det en så jävla bra idé då?

Samma dag som Anna Lindh dog, efter att ha knivhuggits av en psykiskt sjuk människa, så högg en annan psykiskt sjuk människa ner en femårig flicka, helt oprovocerat. Detta dåd fick en liten notis, för tydligen är det skillnad på Folk och folk.

Skär inte i psykvården! Skär i politikerna!

Och på topplistan över nästa personer som borde få en kniv i sig, så kommer:
1. Carin Götblad
2. Frederick Federley
3. Johan Stael von Holstein
4. Blondinbella

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Mehdi Ghezali saboterar för muslimer, Anders_S skriver Är det Säpo som är klantiga?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Vad menar Gunnar Bergström & Jan Myrdal?, tusenpekpinnar skriver Obegriplig delning mellan kropp och medvetande i ADHD-debatten…

Idag är det åtta år sedan 9/11-attackerna, där arga muslimer kapade flygplan och tog livet av 2,993 människor, de flesta Amerikaner, och drog igång det aldrig vilande, alltid rättfärdigade, Kriget Mot Terrorism, som hittils skördat mellan 73,530 – 1,173,600 offer. Man kan säga att USA utdelade en Kraftig Ägning som straff mot muslimvärlden.

En annan 9/11-relaterad ägning, är ju att det idag också är sex år sedan Anna Lindh bet rippen, dödad inne på NK i Stockholm av en förvirrad kille.

Gemensamt för båda dessa attacker är inte att de förändrade vår syn på omvärlden på något sätt, utan att respektive gärningsmäns bilder på wikipedia är av riktig dålig kvalité, vilket för tankarna tillbaka på hur mycket tekniken gått framåt sen dess. Vi kan idag vara glada åt att ha riktigt skarpa, högupplösta övervakningskameror att tillgå, så att vi slipper en massa brus och skit.

Franchell skriver öppet och intressant om livet i regeringskansliet, särskilt första halvan av boken gillar jag. Intressant om hur sossarna använder internationella konsulter och mörkar det, samt om hur de ringer runt och sprider falska (egenhändigt påhittade) rykten till redaktioner, om bl a Lars Leijonborgs äktenskap. Lite klurigt blir det dock när Franchell återger samtal hon själv inte hört. Hon anger att andra tjänstemän och människor runt omkring henne varit källor, men ibland är det lite väl vagt för att man ska kunna avgöra om allt är ’sant’ .

En stor fördel med Franchells bok är att hon inte har någon egen politisk karriär framför sig eller bakom sig, vilket gör att den känns ärligare på flera sätt – men också att den inte innehåller något eget långdraget ideologiskt manifest. Det är helt enkelt en välskriven redogörelse för en människas erfarenhet inom politiken – och den handlar mycket om just människorna, samspelet och intrigen. Det räcker långt. Rekommenderas.

(Uppdateringar nedan: vårt avslöjande plockas upp i Maariv och andra israeliska tidningar)

Sista ordet är inte sagt i skandalen kring Donald Boströms påstående att israelisk militär dödar unga palestinier och skär ut deras organ. Tydligen känner sig Boström trängd, eftersom han på flera ställen nu betonar att han bara vidarebefordrar palestinska rykten, och inte har en aning om sanningshalten i dessa. Hans reträtt kommenteras träffsäkert och syrligt av SvD:

Han skriver att behovet av organ är stort i Israel och att sjukvårdskulturen är mindre nogräknad vad gäller organhantering. Han meddelar även att organ i en aktuell amerikansk njurhandelshärva ska komma från fattiga människor i Israel.

Hur dessa tre teman hänger ihop och varför de figurerar i samma artikel, det får läsaren räkna ut själv.

Sydsvenskan konstaterade att

Aftonbladet smiter undan. [...]
[Debatten har] förvandlats till en fråga om pressfrihet.

GP kommenterar:

Det finns ingen anledning att den här affären skall växa ytterligare så att den skulle kunna ge Aftonbladet en i sammanhanget helt obefogad martyrgloria.

Det verkar som att GPs förhoppningar kommer på skam. Den här soppan var sanktionerad från (svenskt) regeringshåll. De anklagelser som Donald Boström framförde i Aftonbladet publicerades från början 2001 i boken Inshallah. Texten är i stort sett densamma som den som trycktes i Aftonbladet.

Riktigt intressant blir det när man tittar på nedanstående sida ur boken, där Donald Boström tackar för hjälp och finansiering:

Det visar sig alltså att Utrikesdepartementet, under dåvarande utrikesministern Anna Lindh, finansierade boken. Förutom detta direkta ekonomiska stöd från den socialdemokratiska regeringen har även pengar erhållits från:

• Diakonia, till 90% finansierad med skattemedel
• Forum Syd, helt finansierat med skattemedel
• Palestinagrupperna, delvis finansierat med skattemedel

UPPDATERING SÖNDAG: Vårt avslöjande på lördagen ovan ingår i en förstasidesnyhet på den hebreiska tidningen Maarivs söndagsutgåva. Och nyheten har plockats upp i Jerusalem Post. Det framgår också i båda artiklarna att Aftonbladet kommer att få det mycket svårt med pressackreditering i landet. Den Judiska Församlingen i Stockholm kritiserar den israeliska reaktionen som överdriven, och säger att Aftonbladet-artikeln därmed fått oförtjänt stor uppmärksamhet.

Huvudrubrik: "Sveriges dubbelmoral", om S-regeringens finansiering

Förutom att staten finansierat boken har även “arbetarrörelsen” funnit ändamålet behjärtansvärt, eftersom plånboken lättats även hos:

• Grafiska Fackförbundet
• Grafiska Fackföreningen Stockholm
• Broderskapsrörelsen
• TCO

Den sista finansiären, Frikyrkliga Studieförbundet, heter idag Bilda.

Vad organisationer inom “arbetarrörelsen” gör med sina pengar är deras medlemmars problem, men när staten finansierar fabricerandet av antisemitisk propaganda blir det ett internationellt problem.

Se också en engelskdubbad förkortad version av hur hebreiska TV2 tog upp dispyten på lördagskvällen, efter flera dagars rapportering:

(Ovanstående video går att se i 24 timmar. Sedan finns den arkiverad här).

Läs också:
- FiM: Så borde skandalen med Aftonbladet ha hanterats

SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, DN, 2, Ab, 2, 3, 4, 5, 6, 7, E, 2, 3, Gp, 2, 3, 4, N24, 2, 3, Syd, 2, 3, R, Dag, Hd, 2, R24, N, 2, F, 2, Smp, 2, Vl, B, Blt, Y

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Anna Lindh, Bilda, Broderskapsrörelsen, Diakonia, Donald Boström, Forum Syd, Grafiska Fackförbundet, Grafiska Fackföreningen Stockholm, Inshallah, Israel, organstöld, Palestinagrupperna, TCO, UD

Idag gick jag en match mot mitt jobbs förflutna. Plötsligt insåg jag att jag inte vet någonting alls egentligen som hänt före min tid.

I vårt kopieringsrum har det stått en stor flyttkartong med en förklarande post-itlapp: arkiv. Några gånger har mina företrädare hänvisat till lådan. Av erfarenhet har jag väntat in stunden för rond 1. Idag var det dags. När personalen på förmånsavdelningen började packa ihop sig för dagen släpade jag, inte helt olik en viss Karl-Bertil, ut lådan på golvet vid vår lilla kontorsö. Jag hämtade lådor och tidskriftssamlare att sortera i och när sista personen i vår ända av våning 6 gått satte jag igång. De klena datorhögtalarna fick sköta underhållningen – först EST, sen Röyksopp. Hela lådan tömdes och innehållet sorterades. En sån glädje!

Imorgon ska jag fundera på när jag ska ha tid och göra klart. Kanske på onsdag. Jag hann med några konstateranden i alla fall:

1. Det är en ganska dålig idé att spara en hel tidning när det egentligen bara är en kvarts tidningssida som är relevant att föra till historien.
2. Det är också en dålig idé att spara flera olika versioner av samma dokument – olika antal sidor, olika innehåll, olika layout och olika rubriker.
3. Det är en hemskt smart idé att posera med politiker som snart kommer att dö, t.ex. Anna Lindh. Däremot är jag övertygad om att det inte var ett genomtänkt drag.
4. Det är fruktansvärt roligt att hitta saker från förr. Det kändes lite som att läsa en gammal väns dagböcker, med skillnaden att jag faktiskt moraliskt sett får läsa verksamhetsberättelser och titta på bilder.

Dagens tips är att leta i historiska dokument. Och ja, pappersinsamlingen i soprummet är faktiskt nutidshistoria.

Denna bok är skriven av Eva Franchell – Anna Lindhs närmsta vän och den som var med henne den ödesdigra dagen inne på NK- och handlar precis om vad titeln antyder. Boken tar fäste på ett antal viktiga händelser i Sverige under de senaste decennierna, allt från inträdet i EU via Estonias förlisning, Göteborgsbranden, 11e september, Anna Lindhs död, tsunamikatastrofen fram till sossarnas valnederlag 2006. Franchell beskriver hur dessa händelser påverkade det politiska Sverige på ett sätt som oinvigda annars aldrig får veta. Ganska intressant alltså. För även om man inte får några tydliga svar på somliga frågor man undrat, – såsom exempelvis Lars Danielssons förehavanden annandagen 2004 – så framträder ändå bilden av det rävspel som förekommer bakom den politiska kulissen där man inte verkar kunna lita på särskilt många, samtidigt som det är underhållande läsning levererat på ett rappt sätt/ Lisa

I väntan på Mona Sahlin

En seg bok, trots att det var denna jag från början var mest intresserad av. Full av långa, tråkiga och hypotetiska resonemang av typen: …Mona tittar ut i fjärran…vad tänker hon på? Innehåller enerverande  utdragna spekulationer om det mesta, tex vem som kan ha gett ”toblerone-tipset”  – utan att komma fram till någonting. Även utdragna spekulationer om varför Mona Sahlin inte tycker om att stänga av sin telefonsvarare – författaren menar att hennes medarbetare borde ingripa (?).

Lite intressant information får man dock: Monas och Per Nuders pappor var kollegor hos bostadsminister Ingvar Carlsson, och författarens beskrivning av Mona gör att hennes bana känns nästan oundviklig. Att hon skulle tackat nej till ledarskapet inom S vore som att Victoria avsade sig tronen, typ. Delvis framstår Mona som en gisslan inom sitt eget parti, eftersom tidigt barnafödande gjorde att han aldrig utbildade sig och stakade ut sin egen väg i världen (detta är författarens tes). Den beskrivningen kan nog rymma en viss underskattning av Monas egen vilja och strategiska tänkande på senare år, tänker jag. Den socialdemokratiska ”adeln” beskrivs med viss insikt. Det är belysande när arvtagarna till Carlsson samlas och kommer överens om vem som ska ta över – snacka om maktkoncentration.

Men man måste verkligen plåga sig fram för att komma över det intressanta. Skumma och hoppa så mycket du kan.

Den som inte velat läsa deckare har denna sommar haft ett digert utbud av politiska pocketar som alternativ. Jag hunnit med fem stycken: en om Mona Sahlin, en om Fredrik Reinfeldt, en om Per Nuder, en om Göran Persson och en om Anna Lindh. Nordstedts förlag står för tre femtedelar av utgivningen i ett särskilt politiskt initiativ, vilket ju måste uppmuntras – så jag köpte alla tre.

Jag har läst böckerna medan jag passat barn, vilket kan ha gjort mig otåligare än vanligt, men en generell reflektion är att samtliga författare skulle behöva redigerare som kan stryka i texten. Alla böcker utom Eva Franchells innehåller långa och ganska segdragna ideologiska manifest eller analyser. Här blir både journalister och politiker som ointressantast. Jag antar att det är ett uttryck för att författarna måste visa att de har lite analytiskt och visionärt tankegods att komma med – men frågan jag ställer mig, efter detta pocketmaraton, är om de har det. 

Här kommer jag göra en ranking av böckerna. Denna rafflande ranking börjar med sämst först: boken om Mona Sahlin.

Zvi Mazel, född 1939, var Israels ambassadör i Stockholm från december 2002 till april 2004, då han efterträddes av Eviatar Manor. Mazel hade tidigare tjänstgjort vid israeliska beskickningar i Antananarivo på Madagaskar, Paris i Frankrike och Kairo i Egypten. Numera lever han som pensionär i Israels huvudstad Jerusalem.

 Zvi Mazel.

Det var den 16 januari 2004 som Zvi Mazel blev internationellt känd sedan han saboterat installationen “Snövit och sanningens vansinne”, ingående i utställningen Making Difference på Statens historiska museum i Stockholm, genom att koppla ur den elektriska förbindelsen till konstverket i fråga vilket utformats av den israelisk-svenske konstnären och musikern  Dror Feiler och dennes hustru Gunilla Sköld Feiler.

Dror Feiler föddes i Israel 1951 och gjorde sin militärtjänstgöring som fallskärmsjägare 1970. Han blev emellertid så kallad refusenik sedan han vägrat tjänstgöra i områden som erövrats av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967. Dror Feiler är en uttalad vänsterradikal som stöder den kommunistiska FARC-gerillan i Colombia.

Jag gör ingen hemlighet av att jag betraktar ambassadör Zvi Mazel som en hjälte. Vad han gjorde var att sabotera en installation som framställde den kvinnliga palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat, till tonerna av J. S. Bachs “Mein Herz schwimmt in Blut”, som en rättfärdig martyr för den palestinska saken. Vad jag kan invända mot är att ambassadör Mazel genom sin handling bidrog till att skapa ökad uppmärksamhet kring Feilers smaklösa så kallade konstverk, men jag tror ändå att de internationella svallvågorna kring den modiga gärningen i stort skapade en välbehövlig opinion mot stödet för den palestinska terrorn. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon ringde för övrigt upp Mazel och uttalade å den israeliska regeringens vägnar stöd för Mazels handling.

Ambassadör Zvi Mazel medverkar som intervjuobjekt i boken “Behind the Humanitarian Mask” i redaktion av Manfred Gerschenfeld (Jerusalem Center for Public Affairs, Institute for Global Jewish Affairs, Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies, 2008), som behandlar antiisraeliska och antisemitiska stämningar i de skandinaviska länderna.

Mazel uttalar sig på följande sätt om förhållandena i Sverige avseende antiisraelism och antisemitism (översättning från engelskan av bloggaren):

“Sverige gör anspråk på att vara en superdemokrati, ett exempel på upplysning och öppenhet. Människor med sådana anspråk borde vara litet mer välunderrättade om Israel, som trots allt är en annan demokrati. Och ändå vet den vanlige svenske medborgaren inte mer än vad landets ytliga medier talar om för henne. Detta är ofta antiisraeliskt och allmänheten påverkas av detta.”

Det skall här inskjutas att Mazel innan han utnämndes till Israels ambassadör i Sverige var ambassadör i Kairo i fem år, under vilken tid Israel så gott som dagligen gavs skulden för allt ont som hände i världen – Egypten anses dock vanligen vara ett “moderat” muslimskt land. “Jag väntade mig inte att finna en på något sätt liknande atmosfär i ett demokratiskt land som Sverige”, förklarar Mazel i boken.

“Snövit och sanningens vansinne” hyllade en palestinsk självmordsmördare.

Zvi Mazel är djupt kritisk till ledande svenska massmedia, vilka han menar genomgående betraktar staten Israel som ondskans representant i Mellanöstern-konflikten. I denna situation, menar han, är det inget under att  nazistiska och/eller extrema muslimska opinionsgrupper får vind i seglen. Mazel pekar i sammanhanget ut partier och grupperingar med sympatier för vänstern, miljöfrågor och socialdemokratin som klart antiisraeliska respektive antisemitiska.

Zvi Mazel uttrycker i intervjun viss sympati för förre statsministern Göran Perssons initiativ att sammankalla en större internationell konferens om Förintelsen, Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000. Mazels kritik mot den svenska socialdemokratin är annars inte nådig. I intervjun säger han bland annat:

“Aftonbladets redaktör, Helle Klein, är en avkomma av en känd rabbin men hon finner ingenting gott i Israel och hennes tidning anklagar oss regelbundet…Sedan Olof Palme blev socialdemokratisk ledare 1969 har partiet följt en antiisraelisk linje, som fortsätter tills i dag.”

Även Dagens Nyheter får sig en släng av sleven i Zvi Mazels intervjusvar. Särskilt anklagar Mazel tidningen för att ha publicerat en debattartikel av den så kallade islamkännaren Jan Samuelson, vilken skrev att det var fullt tillåtet för muslimer att hata judar till följd av Israels “ockupation” av “palestinska” territorier. Samuelsons DN-artikel var, i Mazels perspektiv, den värsta antisemitiska artikeln han läst i etablerad svensk press.

Sveriges förra utrikesminister Anna Lindh må vidare vara död, mördad av en sinnesförvirrad svensk-serb, men det innebär icke att ambassadör Mazel anser sig behöva skönmåla hennes minne:

“Hennes hat gentemot Israel kan endast beskrivas som patologiskt. Under hennes ledarskap publicerade Sverige fler ensidiga fördömanden av Israel än något annat land i EU.”‘

Anna Lindh, patologisk Israel-hatare, här tillsammans med PLO-führern Yassir Arafat.

“Den nya regeringen har slutat göra extremt antisisraeliska uttalanden”, hävdar Mazel, “men under ytan fortsätter antiisraelismen och antisemitismen att frodas och väntar på ett nytt tillfälle att bryta ut.”

Nej, den borgerliga alliansregeringens representanter plägar inte, till skillnad från den röd-gröna oppositionens företrädare, uppträda på demonstrationer tillsammans med Hamas-anhängare eller göra vansinniga antiisraeliska uttalanden, men dess utrikesminister Carl Bildt kan likväl på goda grunder anses vara en representant för den avmätta antisemitism som sedan länge utmärkt delar av den svenska överklassen. När Israels premiärminister Benyamin Netanyahu nyligen gav stöd åt tanken på en palestinsk stat valde således Bildt att fokusera på vad han ansåg vara de negativa aspekterna av Netanyahus uttalande.

Zvi Mazel passar även på att ge en välförtjänt känga åt Svenska kyrkan och dess förre, extremt antiisraeliske ärkebiskop K. G. Hammar samt åt den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia och den socialdemokratiska så kallade kristna Broderskapsrörelsen. Ingendera organisationen har något som helst positivt att säga om den judiska staten Israel.

Mazel kritiserar även justitiekanslern Göran Lambertz för att ha lagt ner utredningen om anklagelserna mot Stora moskén för dess saluförande av extremt judefientliga kassettband.

Ambassadör Zvi Mazel är och förblir en av mina hjältar för sitt modiga initiativ att sabotera den vedervärdiga installationen “Snövit och sanningens vansinne.” Glorifiering av självmordsmördare skall inte få förekomma under några som helst omständigheter!

(Bild: Kameramannen Miran, Sheraton Stockholm Hotel)

Lite i sista minuten hoppade jag på ett erbjudande där jag idag fick intervjua toppdiplomaten Jan Eliasson för kurdisk tv (bland annat för Kurdsat) inför valet den 25:e juli i södra Kurdistan (n.Irak) där både president och parlament ska väljas till den kurdiska regeringen.

Vi talade bland annat om den svenska välfärdsmodellen och demokrati i Kurdistan och om FN och säkerhetsrådet nya arbetssätt, från att ha dykt in med snabba insatser i konfliktdrabbade områden till en långvarig närvaro för att säkra stabilitet.

(Bild: Busken och Eliasson)

Efter intervjun skapades ett lika intressant samtal kort innan Jan skulle springa vidare till ett möte med kungen, nämligen om Socialdemokraternas engagemang inom kurdfrågan där han gav en kort men ingående reflektion kring Olof Palme, Anna Lindh och Socialdemokraternas kurdnätverks arbete inom frågan, lite kort sagt.

Intervjun kan ni se på tv inom kort, tills vidare kan ni ta en titt på när Jan Eliasson talade i Filadelfia kyrkan på 20-års dagen av folkmordet i södra Kurdistan, jag filmade hela denna gala som Womens Aid annordnade, fler klipp från kvällen finns på tuben att se!

Läs även andra bloggares åsikter om jan eliasson, fn, utrikesminister, sverige, socialdemokraterna, mellanöstern, kurdistan, kurdfrågan, kurdistanfrågan, olof palme, anna lindh, socialdemokraternas kurdnätverk, val, 25:e juli,

Sveriges finansminister Anders Borg blev angripen i regeringskansliets garage. Bevakningen av landets ministrar har stärkts efter dådet mot Anna Lindh. Visst är det trist att Sverige numera är som de flesta länder. Högt uppsatta politiker utsätts för hot och i värsta fall attentat. Det gör att personskyddet för dessa politiker måste vara omfattande. I den delen handlar det om mer än bara personbeskyd, det handlar om att skydda demokratin.

Det hände inget allvarligt denna gång, men det är tillfällena som gör att det kan hända otäcka saker. Det som hände Anna Lindh får inte hända igen.

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

“Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom “affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen “Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

“Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. “Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette “Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som “Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas “rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade “skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares “analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala “tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.

                                                                                                                                                                           Yasmin Levy

“Mano suave”

(World Village/Naxos)

Yasmin Levy har dämpat sig något på sitt nya album. Det är både till hennes och musikens fördel. Tidigare var hon så angelägen om att lyfta fram de judiska ladinosångerna att hon ibland tog i för mycket, sjöng alldeles för starkt och intensivt med stort vibrato. Sången – framförandet – kom före sångerna. Styrkan, intensiteten och skönheten finns kvar i rösten, men nu går hon djupare in i sångerna, låter texter och melodier bli delar av henne själv.  

Ladino är det språk och den kultur som uppstod när  sefardiska judar, efter att ha levt i fredlig samvaro med kristna och muslimer, 1492 utvisades från Spanien och flydde till Balkanhalvön. Yasmin Levy sjunger på nästan-spanska med inslag av grekiska, turkiska, hebreiska och arabiska. Även melodierna har påverkats av olika musikkulturer.

Ladinosång och musik kan låta olika, beroende på när i historien man lägger tonvikten. En flamencoaktig gitarr får Yasmins Levys sång att hamna i Spanien, men bland instrumenten finns också darbuka och andra orientaliska slagverk, zurna, ney-flöjt, oud, stråklyra, harpa, basfiol och piano. Musikerna kommer från olika håll i Mellanöstern, Europa och Sydamerika. De är judar, araber och varken… eller. 

Albumet ”Mano suave” blir en resa genom historien, både den  musikaliska och mänskliga. Musiken vandrar från Mellanöstern över Spanien, Grekland och Turkiet och tillbaks till Mellanöstern. Traditionen knyts ihop med nutiden och den framtid som Yasmin Levy drömmer om.  Sångerna är ofta traditionella men här finns också nya, egna sånger i en fortsatt ladinotradition. Texterna handlar om kärlek, sorg och smärta; känslor som kan förknippas med livets och mänskligheten alla skeden.  

Bara att sjunga på ett annat judiskt språk än hebreiska är kontroversiellt i Israel. När Yasmin Levy, som växte upp i en del av Jerusalem med blandad judisk och arabisk befolkning, valde att framföra titelspåret som duett med Natacha Atlas så var det förstås ett ställningstagande för fred och samlevnad. (Sen kunde ju jag ha önskat att hon valt en arabisk sångerska med en röst som bättre  kunnat matcha hennes egen, fast det är en annan sak.)

Sista spåret, ”Odecha”, sammanfattar budskapet i form av en lovsång och en bön. Också detta är en duett, här med Amir Shahsar. Några verser ur Psaltaren, som fått musik av Yasmin Levy, sjungs till lugnt men uppfordrande komp av oud och lyra. Bibeltexten handlar om en ratad byggsten som istället blev hörnstenen i ett nytt bygge.  

I korthet:

Bästa låt: ”Odecha” samt de orientaliskt klingande och arabiskt bubblande ”Si veriash” och ”Una ora”.

Lyssna också på: De tidigare albumen ”Romance & Yasmin” och ”La Juderia”.

Övrigt: Yasmin Levy fick 2006 ta emot Anna Lindh-priset för att ha bidragit till ökad dialog mellan kulturerna i Medelhavsregionen. Hon har flera gånger varit i Sverige och återkommer i mars för en längre turné.

(Tidigare publicerat i Svenska Dagbladet 2007)

Regeringen sprider just nu två myter om ordförande skapet i EU. Mytbildsningen gäller Perssons ordförandeskap vs Reinfeldts kommande.

Myt 1 – Den borgerliga borgfreden: Reinfeldt påstår att borgarna upprätthöll en inrikespolitisk borgfred under Perssons ordförandeskap. Det är en lögn.

“Malmström glömde nämna att Bo Lundgren attackerade Göran Persson i en stor ­artikel på DN Debatt inför toppmötet i mars 2001. ­Regeringen visar undfallenhet mot Ryssland, hävdade den dåvarande moderatledaren inför Vladimir Putins besök i Stockholm.”

Myt 2 – Regeringen Perssons passiva hållning: Reinfeldt hävdar att Persson inte med liv och lust involverade sig i EUs utveckling, men det kommer minsann han; Fredrik; att göra.

Det stämmer dåligt med hur andra beskriver det förra ordförandeskapet för åtta år ­sedan.

Då skedde de stora framstegen om utvidgningen, menar Ungerns dåvarande utrikes­minister. ”I mitten av juni blev det en ­kompromiss om alla fyra friheter och om miljön”, säger Janos Martonyi. ”Det var det verkliga genombrottet”.

Både Martonyi och dåvarande danske statsministern Poul Nyrup Rasmussen lyfter fram Anna Lindhs roll:

”Det står utanför alla tvivel att Anna Lindh ­hade en avgörande roll under ordförande­skapet.”, säger Rasmussen. ”Hon skapade de nödvändiga förutsättningarna för framstegen i Göteborg.”

Det är graverande att Reinfeldt dels försöker lägga locket på den politiska debatten när landet är kris, dels ägnar sig åt ren historieförfalskning. Fredrik känner marken bränna under fötterna, och tar till alla trick i boken för att rädda sitt sjunka skepp.

I’ve published my first blog post for the South Africa Project!

(And I’m writing a blog post about a blog post! Go me!)

I’m really excited about this because I’ve been working for the South Africa Project for something like a month now and have really only used Twitter, Facebook, and to a degree worked on the MySpace and Flickr pages. This has been an opportunity for me to really write.

The South Africa Project is a campaign built by the non-profit organization Ubuntu Now, aimed at bringing attention to social issues in South Africa during the 2010 World Cup. The five areas of focus for the South Africa project are promoting gender equality, rape prevention and female empowerment, post-rape care for victims, orphan support, and providing access to financial independence. We have just become a certified 501(c)(3) tax-exempt non-profit organization.

As for my first blog post, I wrote about the legacy of Olof Palme, the Swedish Prime Minister who was assassinated in 1986 outside of a cinema. Palme’s name is probably forgotten to most people nowadays, especially in this part of the world, but his death sent shockwaves through Sweden and Europe, as it was unfathomable to the Swedish people that one of their public officials could be murdered in such a callous manner. To this day, many Swedish officials are able to live without round-the-clock protection from a bodyguard, but more are choosing to travel with protection; Sweden revisited the shock of losing a public official in 2003 with the Minister of Foreign Affairs, Anna Lindh, was murdered while shopping in a Stockholm department store.

Palme was known around the world for his committment to peace, justice, and equality, shown in part by his stance against apartheid. I had written about media coverage during the investigation of Palme’s death for an international media course several years ago, so I am rather familiar with Palme’s story and was able to connect his involvement with South Africa when I began working on the South Africa Project. I believe that it’s important to remember how Palme contributed to the struggle against apartheid when considering the ways in which we should approach the push for change in South Africa’s current climate; despite the political freedoms granted in 1994 when all-race elections broke racial barriers, there are still serious issues regarding equality and justice that require worldwide attention. Although I have certain opinions when it comes to interfering with another nation’s democratic process, I feel that these are very important issues that are relevant to the rest of the world, much in the way apartheid was; especially now that South Africa is hosting the World Cup in 2010, it would show a lack of responsibility to let these injustices go without being addressed. Palme serves as an example for how the international community should come together for such issues, and it is a shame that he is not here today to help the cause.

I’d greatly appreciate it if anyone who reads this goes and takes the time to visit the blog for the South Africa Project. I’d be great to get some traffic to the site, but I’d also love to see any comments — not just on my post, but on other posts, as well. Please go check it out!

Det senaste dagarna har man kunnat iaktta ett intressant fenomen i medierna. Ikoniseringen av Anna Lindh. En av Lindhs bästa vänner, Eva Franchell, har  skrivit en bok – “Vänninan: Rapport från Rosenbad” – om  sin tid som medarbetare till Anna Lindh. Självklart ligger det taktiskt pr-tänk från förlagets sida när det gäller att i förväg släppa valda kontroversiella delar av bokens innehåll. Men bortsett från detta är medias behandling av frågan (så här långt)  ett intressant fenomen.

I boken framkommer anklagelser mot förre statsministern Göran Persson och förre justitieminstern Thomas Bodström. Enligt Franchell ljög Bodström både till medierna och i KU, något som Bodström självfallet förnekar. Göran Persson säger sig, föga förvånande, ha “en annan minnesbild” än Franchell.

Jag har ingen uppfattning om vad som är sant eller falskt i de olika versionerna av händelserna kring avvisningen av egyptierna. Har inte heller för avsikt att försöka ta ställning i den frågan.

Det intressanta är att se att  alla går kring Anna Lindh med ullstrumpor. Delvis är det ju helt naturligt – man skriver inte vad som helst om en minister som blivit mördad förhållandevis nyligen. Men, rent teoretiskt, är det ju fullt möjligt att Anna Lindh är den stora boven i dramat, att hon faktiskt hanterat frågan klumpigt. Att Eva Franchell har ett intresse av att ge en bild av att Anna Lindh är ett oskyldigt offer i den här härvan faller sig naturligt. Franchell är uppenbarligen, direkt eller indirekt, en part i målet.

Ska bli intressant att se om någon journalist törs ställa lite mer ifrågasättande frågor till Franchell.

I slutet av 2001, när hysterin efter 9/11 var som störst avvisas två terrormisstänkta egyptier under minst sagt vidriga former. De överlämnas till amerikanska säkerhetstjänsten CIA och flygs till okända öden.  Den ene släpptes utan rättegång, den andre dömdes till 15 års fängelse, och tystnaden bredde ut sig.

Idag briserar bomben med full kraft, sedan Eva Franchell, ledarskribent på Aftonbladet, släppt en ny bok. Enligt uppgifter i diverse media var såväl dåvarande Statsminister Göran Persson och dåvarande  Justitieminister Thomas Bodström informerade och media exploderar med frågan: “Vem visste vad“?

Som jag ser det finns det tre dimensioner i denna skandal, för en skandal är det.

Én svensk socialdemokratisk regering utvisade två personer till CIA, på ett sätt som strider mot ala svenska rättsregler. Det är den stora skandalen. Att en svensk regering oavsett partifärg inte har ryggrad att ställning för mänskliga rättigheter är upprörande. Att det är dessutom är en S-märkt regering gör mig än mer upprörd. Det finns absolut inget försvar, kanske förklaringar, men inget försvar.

Om det är så som Eva Franchell påstår att USA hotade Sverige med handelssanktioner det nästan en lika stor skandal. Vem f-n tror de att de är? I det läget borde den svenska regeringen sprungit rakt ut till media, kallat till samman värdspressen och hängt ut USA som de banditer de uppförde sig som. Ställda inför en rasande världsopinion skulle USA ha backat. USA behövde dessutom stöd av flera EU-länder för sina kommande krig, de skulle aldrig ha riskerat att alieniera sig med Storbrittanien över misstänkta terrorister.

De politiker och tjänstemän som var inblandade i beslutet höll naturligtvis tyst, och hänvisade sedermera  till dåvarande utrikesministern Anna Lindh, som i efterhand fick bära hundhuvudet för skandalen. Eftersom hon är död, finns ingen möjlighet att verkligen kontrollera uppgifterna. Det är i sammanhanget den minsta skandalen. Nu kommer det att gå ett drev som antagligen kommer att kosta Thomas Bodström hans politiska karrirä, vilket kommer att glädja en och annan. Att den i Aftonbladet inbäddade borgerliga ledarskribenten Lena Melin tillsammans med resten av borgerligheten vädrar morgonluft är helt klart.

Tyvärr tvivlar jag på att någon större medialt utrymme kommer att ägnas åt själva huvudfrågan, vilken är de abnorma metoder som USA använder för att jaga misstänkta terrorister, och de faktum att Sverige inte kunde stå emot. Vi måste säkerställa att en svensk regering, socialdemokratisk eller inte,  aldrig mer behamdlar på folk på detta oanständiga sätt.

AB1  AB2  AB3  Svd1  Svd2  SvD3  SvD4  DN1  DN2 DN3  Sydsv1  Sydsv2 Svensson AB3 SvD5

Återigen kommer det ut en ny bok som visar upp socialdemokratin och dess regering från insidan. Jag har givetvis inte hunnit läsa boken som Eva Frenchell skrivit. Den heter “Väninnan – rapport från Rosenbad”. Och handlar givetvis om Anna Lindh.  En präktig skandal är dock redan redovisad ur boken. Det är hur utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna gick till. Bodström och Persson skyllde i efterhand på Anna Lindh som var död och inte kunde försvara sig, trots att de båda varit informerad och delaktiga i beslutet. Det är en sliskig och vidrig skandal om uppgifterna stämmer. Mycket pekar på det.

Socialdemokratin är återigen i blåsväder och i skandaler. Det hela visar på en cynism inom rörelsen. Förtroendet för socialdemokraterna kommer att sjunka än mer. Det återstår att se hur hela denna historia utvecklas, sista ordet är nog inte sagt. Man kan inte låta bli att fundera på vilka mer skandaler som kan komma fram ur boken.

Tomas Tobe har nu KU anmält Bodström och Persson. Mycket bra, det är mycket allvarligt om de ljugit när de var ministrar om detta.

Bodström förnekar att han visste om att CIA skötte utvisningen av egypterna. Detta kommeer bli en stor skandal där Bodström riskerar sin fortsatta karriär. Han kom förmodligen inte bli minister igen efter detta. 

Fler bloggar på temat, MinaModerataKarameller och HAX och Zacs åsikter och Tokmoderaten.

Dags att skaffa fram de hemligstämplade dokumenten, angående de frihetsberövade Egyptierna! Kanske får vi då klarhet, till motivet varför statsministern och Bodström skyller allt på en numera död, fd utrikesminister. Ännu bättre vore det om en eventuell konspiration bakom det hela kom fram. Rikets säkerhet är i fara, när man gömmer undan bevis, det borde Bodström veta bättre än någon annan. Det borde anses vara en kriminell handling! Likaså den sk grafvfriden runt Estonia. Hur är det med friden för alla anhöriga som inte vet motivet bakom det som skedde på Östersjön, den natten. Dags att regeringen lägger korten på bordet istället för locket på. Sanningen kommer ändå fram till slut, oavsett vem som har makten.