Här är tjejerna i Sex & the city antagligen på toppen av sin berusning. Jag har under de senaste veckorna följt SVT’s dokumentär Kysst av spriten och genom den blivit inspirerad att söka mer kunskap om hur människans sexualitet påverkas av alkohol. För är det något som forskarna är överens om så är det att den gör det.

I boken Sexualitet och hälsa (Hulter 2004) beskriver författarna hur vi närmar oss vår partner sexuellt och hur vi på olika sätt signalerar att ikväll vill vi ha lite sex. Ett av sätten som beskrivs är just att kanske köpa en flaska vin till maten. Många kanske låter alkohol spela rollen av den där isbrytaren, alkohol får oss att slappna av lite, släppa på kraven, minska ängslan och osäkerhet. Min lärare sa häromdagen apropå Mindfulness att ett av de få tillfällena i våra liv när vi befinner oss totalt i nuet är då vi är berusade. Vi gör något så ovanligt som att inte planera och bry oss om framtiden, eller älta vår dåtid. Efter berusningen får vi ofta en enorm ångest över vårt handlande. Jag tror att en annan stund i vårt liv när det är enormt viktigt att vara närvarande är i sexuell aktivitet. En av orsakerna till sexuell dysfunktion enligt Master & Johnson är att man tar ett åskådarperspektiv, dvs man ställer sig utanför den sexuella interaktionen och blir iakttagare istället för aktör. Systembolaget har skrivit en bra text om bruk av alkohol och sex.

Jag hittar studier som tyder på att ett till två glas vin ökar kvinnans poäng på en skala som mäter lubrikation (hur våt man blir), sexuell lust och allmän sexuell funktion. Men jag hittar också studier som berättar om hur sexualiteten tar skada av alkohol. För precis som forskningen tydde på att ett till två glas vin förbättrade läget för hjärta och kärl så gäller en måttlighetsprincip även när det handlar om alkohol och sex. En studie från 1987 Disorders of sexual desire in a sample of women alcoholics (studiens ålder bör vägas in i läsningen av den) berättar om negativa konsekvenser av ett alkoholmissbruk kopplat till sexualitet.

Studien granskat 55 kvinnliga alkoholister samt en kontrollgrupp på 54 icke alkoholiserade kvinnor. Resultatet visar att kvinnorna med alkoholism i större utsträckning förknippar sexualitet med stress och konflikter. Det finns också en koppling mellan tillfällena med sex och alkohol hos de med alkoholmissbruk., sexuell aktivitet är i högre grad förknippat med alkohol. Kvinnorna med alkoholism har ett mer negativt minne av sitt första samlag och sitt nuvarande sexliv. I slutet konstateras något som jag tycker är väldigt viktigt, nämligen det att partnern bör inkluderas i en behandling av alkoholism samt att det även kan vara aktuellt med specifik sexualterapi.

Tyvärr rör de studier som jag hittar endast kvinnor. Männen lämnas utanför, trots att jag tror att alkoholism orsakar minst lika många sexuella problem för dem. Varför finns det då ingen forskning? Jag tror att mycket beror på att ämnet är tabu och att det handlar om människor som redan är väldigt utsatta i fråga om personlighet och identitetsskapande. Kanske ser man det som att ett arbete med sexualiteten skulle bli för mycket. Jag tror dock personligen att det istället skulle kunna fungera som en motivationskälla. Att höra att andra män med alkoholmissbruk upplever liknande problem med sex som man själv har gör kanske att man inte känner sig så annorlunda och ensam.

I texten Sexualitet och missbruk av Inger Nilsson och Claes Heijbel som vi har som kurslitteratur i sexologin beskrivs de svårigheterna som artikeln skildrar i intervjuform. Även denna text är från 1980-talet och min lärare i sexologi Gunnel Brander har förklarat för oss att det saknas viktig forskning inom det här området. Här är ett citat kopplat till missbrukare som prostituerat sig

“Den dag missbrukaren försöker börja leva ett drogfritt liv är insikterna om dessa förhållande inte lätta att leva med. De blir istället en börda av skuld, skam och äckel, som bara bearbetas steg för steg och mycket varsamt. Att lägga ett lock över den, leder till ett livslångt lidande och ofta ensamhet, men återfallet som andningshål”

I intervjun med Tore 40 år berättar han att

“Men faktum är att mitt förra återfall hade en direkt koppling till ett kontaktförsök med en kvinna”

Detta är en situation som vi möter ett antal gånger i texten, när personerna slutat missbruka så kan ibland de svåra känslor som relationer och att närma sig någon sexuellt vara det som tippar över och skjälper dem till ett återfall. Många berättar också om en tafatthet i sängen

“Jag är som en nybörjare. Hur gör vanligt folk i sängen egentligen och vad gör dem?”

I Sexualitet och missbruk kan vi läsa att alkohol har en starkt hämmande effekt på känsloliv. Sinnesimpulser från hjärnan till könsorganen försvagas kraftigt eller slås ut helt (Nilsson & Heijbel). Ett litet tecken på det kan vara som en vän berättade för mig att hennes förmåga att få orgasm helt försvann efter en festkväll. En viss mängd alkohol och en ganska liten sådan tog helt bort hennes förmåga att få orgasm. Många har när de slutar missbruka aldrig knullat nyktra.

Känner du att du själv eller någon i din närhet har problem med alkoholen finns information på den här sidan, det kan också vara en hjälp att ta kontakt med Anonyma Alkoholister, AA.

Öppet för alla.

Om du var nyfken eller är (det finns 12-stegs möten varje dag i nästan alla städer numera – tack och lov) så är det mycket intressant att besöka ett s.k. 12-stegs möte, dvs. där man jobbar för tillfrisknande av det man själv anser sig lida av (det finns för bl.a; mat & socker-, spel-, alkohol-, narkotika-, porr och relationsmissbruk m.fl.). Det finns även möten för de “normalstörda”. Boken, “Steg in i livet” av Keith J Miller är för andligt sökande som arbetar med 12-stegs lösning – bra tips.

Folk från halva Sverige slöt igår upp för att fira Fyrisgruppens 25-års jubileum. Många intressanta talare och olika vinklingar. Började efter lunch och slutade först vid midnatt. Mycket kärlek, kramar och härligt humör. Många jag kände, kul! UNT skrev om mötet igår, läs här…

Ikväll skall jag besöka Livets Ords Europakonferens, som pågår fr.o.m. idag till nästa söndag. Fullmatat program med många olika talare från hela världen, likaså artister. Jesus i centrum – bra. Även om jag är präst i Svenska Kyrkan så besöker jag gärna andra delar av kristenheten. Blev ju intervjuvad av Ulf Ekman och blev där bjuden på middag med min familj förra året. Jag tror på att bygga kärleksfulla nätverk. Har ju talat i allt från Frälsningsarmén, Korskyrkan, Missionskyrkan m.fl.

Guds snillrika natur breder ut sig hemma. Oj, vad buskar och gräs växt, så idag fick jag förmånen att tukta det som inte skall växa fritt. Ungefär som jag blir positivt “tuktad” i självhjälpsgrupper och när jag möter Jesus. När mitt ego svämmar över så är det ju inte bra för mig eller andra. Det var bl.a. detta man talade om igår på AA. Vi är inte i centrum, det är Gud. Rätt prioritering gör att relationer fungerar, både gällande människor och Gud. Då fungerar livet vet jag.

Låg, varm röst, klara blå ögon och en närvarande blick som inte lämnar utrymme för mig att smita undan. Min hand i hans och vi delade varandras rädsla - närhet.

“Vem är du egentligen?” sa han skrattande när han gick. Jag svarade “Det får du se i sinom tid“.

När Gud vill.

“Jag har ju gjort det här, jag ska bara göra det en gång till i rent studiesyfte, det här ska ske på en rent intellektuell nivå och det är ingenting som kommer att beröra mig på riktigt.” Så tänkte jag. Jag glömde tydligen bort – för ett ögonblick - vad för slags program jag åter igen börjat arbeta sådär bokstavligt i, och i samma ögonblick som min penna rörde vid pappersarket så trodde jag på riktigt att jag skulle kräkas.

Hur blev det såhär? Varför är det inte över? Skammen tog mig igen och jag flyttade mig lite längre ifrån min fina vän och sponsor, åter igen kändes det som att jag är smittsam genom min blotta närvaro och jag tog ett djupt andetag och började skriva. Jag skrev om ångest, skräck, förtvivlan, känslor av värdelöshet och apati, jag skrev om vänner som svek, om drömmar som grusades, om nätter jag trodde var glömda och om den djupt rotade känslan av skam.

Skam. Att vara fel. Skam tvingar mig att kliva fram och ta kontroll för att hålla garden uppe, den tvingar mig att backa för att inte vara nåbar överhuvudtaget eller så gör den mig apatisk så jag kanske kan undvika att synas alls. Apati är mitt sista stadie av skam, det är där jag hamnar när det har gått för långt, när jag inte hittar ut, när jag inte ser något ljus, när jag ger upp eftersom jag tror mig om att vara så värdelös att det helt enkelt inte går att reparera. Intellektuellt vet jag att det inte är sant, att det inte finns något sådant som att vara värdelös, jag vet med huvudet att det finns människor som älskar mig men min känsla säger att det är bara för att de inte vet Sanningen (och självklart är det upp till  mig att avgöra hur den “sanningen” ser ut. Bah. Jag är så självcentrerad).

Min sanning är att om de visste hur det ligger till egentligen, om de visste hur kass jag är, om de visste vad jag har utsatt andra för, vad jag har tillåtit andra att utsätta mig för, om de visste allt det där så skulle de vända och gå och jag skulle bli ensam igen. Rädslan för att förlora min livlina, mina vänner, min familj - mitt liv – är så stark, och rädslan göder skammen som göder utanförskapet som gör mig ensam som jag inte vill vara.

Jag längtar tillbaka till värmen. För några ögonblick känner jag mig ensam i kylan, och jag hade glömt hur kallt det är härute.

Gode Gud, hjälp mig att vara sann, att våga möta allt jag behöver möta, ge mig mod att gå Din väg och inte vika från den. Hjälp mig att se allt jag behöver se så att jag kan före den insikten vidare till andra som lider som jag lider.

Jag älskar AA.

AA är en icke vinstdrivande organisation som har som enda mål och syfte att hjälpa alkoholister att tillfriskna från alkoholism. I lokalen där min hemmagrupp har möten finns bord, stolar, soffor, en tv med dvd till barnen, det finns kylskåp och microvågsugn och skrivbord och lampor och elen betalas och (den marknadsmässiga) hyran likaså. Vi får inte en enda krona i bidrag någonstans ifrån, framför allt för att det står i våra traditioner (jmfr: stadgar igen då) att vi ska vara självförsörjande och vägra ta emot ekonomiskt stöd utifrån. Våra utgifter (hyra, el, litteratur, kaffe, mjölk och allt annat) bekostas av medlemmarna själva, alla bidrar efter egen förmåga, och de som inte kan bidra ekonomiskt bidrar på andra sätt. Lokalen har rustats; väggar, tak och golv har målats, el har dragits om (alkisar är generellt duktigt yrkesfolk) och möbler har tillkommit. På grund av vad? Jo, på grund av det Rick Falkvinge pratar om som “brinn”: det som uppstår när människor samlas kring ett enda mål, när människor är engagerade och hängivna och samarbetar.

Jag älskar den medborgarrättsrörelse som Piratpartiet är. Jag älskar hängivenheten och passionen och “brinnet” som Pirater uppvisar, jag älskar det för att jag brinner för samma saker och jag älskar det för att jag känner mig hemma och trygg i en organsiation som är så transparent och “platt” som Piratpartiet är, för jag tillhör en annan organisation som funkar på samma sätt.

I morgon är det EU-val, om någon har missat det. Jag kommer att rösta Pirat, om någon har missat det.

Lästips:

Josh bemöter de vanligaste kritiska argumenten gällande Piratpartiet och han gör det jäkligt bra dessutom.

Fokus skriver om Rick.

HAX skriver om ytterligare skrämmande saker som vi behöver vara medvetna om.

Oscar skriver om FRA’s egna variant av PUL. Riktigt, riktigt skrämmande.

Det börjar dra ihop sig till EU-val, jag kommer självklart att rösta och med tanke på mitt tidigare inlägg så är det väl ingen hemlighet vad mitt hjärta klappar för. Jag har i perioder talat mig varm för Piratpartiet och emot mycket annat, jag har bloggat mig blå gällande FRA-lagen och jag har svurit över annan skit som överheten försöker tvinga på oss och även om jag varit rätt tyst om politik under ganska lång tid nu, så betyder ju inte det att min åsikt på något sätt har ändrats.

Dessutom är det ju så, att det finns så många andra här i bloggosfären som skriver mästerligt om just detta. Idag läser jag till exempel hos Emma på Opassande och hon briljerar i vanlig ordning. Drottningen, Josh, Anna Troberg och Rick fortsätter att göra skäl för att vara några av de människor jag verkligen högaktar och respekterar.

Igår fick jag en fråga om risken för splittring inom Piratpartiet när det ju är ett enfrågeparti och det slog mig efteråt att just det att Piratpartiet är ett enfrågeparti är en av anledningarna till att jag kommer att rösta lila.

Jag tillhör en annan organisation (icke politisk) som är en “enfråge-organisation”. I våra traditioner (jmfr: stadgar) står att vi “…tar inte ställning för eller emot i yttre angelägenheter” och anledningen till det är att OM vi skulle göra det, så riskerar vi splittring. Vi gör det vi är bäst på och låter andra göra det de är bäst på – det har visat sig vara effektivast och det säkrar vår enighet.

När jag läser på Piratpartiets hemsida så står där att “För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerat. Vi förenar oss kring värnet om rätten till ett privatliv och kritiken av upphovsrätt och patent.” och den idén låter ju väldigt bekant för mig. Strax ovanför detta stycke står att läsa att “Piratpartiet eftersträvar inte att sitta med i någon regering. Vårt mål är att utifrån en vågmästarställning i riksdagen stödja en regering som på ett bra sätt driver de frågor vi har i vårt program. Vi kommer i så fall att stödja den regeringen i de övriga frågor där Piratpartiet inte tar ställning.” och det hela känns väldigt tryggt.

Hörni, snart är det söndag och då röstar vi. Jag röstar för integritet, för yttrandefrihet och för demokrati. Jag röstar på ett parti som brinner för samma saker som jag brinner för och jag lägger min röst på något som gör att jag kan se min son i ögonen och veta att jag – även i det här – har gjort vad jag kunnat för hans framtid.

Vad är det egentligen med våra läsare och deras förhållande till alkohol? Vi som skriver här på tankesmedjans blogg kan nämligen se vad ni läsare har googlat på för att hitta den här sidan. Idag toppar sökordet “fylla” listan och det är inte första gången ska jag säga er. Det har hänt förr. När ni väl har kommit in på vår blogg så söker ni sedan, nästan desperat, efter ordet “fylla” ännu en gång i vår sökmotor uppe till höger på sidan (Ja, vi kan se det också).

En annan intressant observation är att tankesmedjans läsare är fullständigt utslagna på söndagar. Besökarantalet rasar alltid katastrofalt mycket på söndagar. Lördagssiffrorna eller inte heller så bra, men det beror väl på att ni är upptagna med att dricka då.

Jag kan dessutom meddela att majoriteten av våra läsare som kommer att delta i Earth Hour tänker dricka Castillo de Gredos (60% av rösterna), alltså inte mjölk (40% av rösterna). Ni väljer alltså fulvinet. Ni är ju för härliga

Nu är det ju helg också, så frågan är om ni hinner se det här inlägget innan fyllan infinner sig. Klockan är ju ändå en bra bit efter lunch. Men tankesmedjan vill ändå passa på att utbringa en skål och önska Er en trevlig helg… och ge er telefonnumret till Anonyma alkoholister: 08-720 38 42. Telejouren är bemannad dagligen mellan kl.11-13, samt kl.18-20.

Ses på måndag alkisar!

* Jag fick ta emot ett femtesteg igår. Stort och vackert och jag inser – igen – att min relation till de närvarande blir djupare och närmare än den var innan, att vi kommer att stå varandra nära på ett sätt som man inte gör med någon annan. Det finns inga ord att beskriva det…det är magi.

* I morse var jag ute i en och en halv timme med min hund. Fåglarna sjöng och solen värmde näsan och kinderna, det doftade vår och min hund var sådär glad som bara han kan vara. Svårslaget.

* Mitt jobb. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, men i torsdags satt jag i bilen och grät av tacksamhet när jag var på väg till jobbet. Wow.

* Min hemmagrupp. Jag är en del av en fantastisk samling människor som verkligen värnar om AA som helhet och om vår lilla del av denna helhet. Vi är en grupp människor som faktiskt har en ärlig önskan att hjälpa andra som lider som vi själva har lidit.

* Söndagar. Möte klockan elva, äta lunch med vänner och sen studiegrupp klockan tre. Det är dagen idag det. Och i morgon ska jag till jobbet igen. Tjoho!

Nu händer det grejer igen. Fina sonen är här hela veckan och det är fantastiskt. Vi myser och kramas och tittar på tv och promenerar och busar i snön och får en massa TID tillsammans – det är svårslaget. I morgon ska jag tydligen hålla på och fylla år, men jag låter nog bli det. Jag åker och gaddar mig i stället och sen har jag den enorma förmånen att få stå på scen tillsammans med Ricky, han ska vara förband till Lazee och han frågade mig om jag hade lust att vara delaktig. Självklart ville jag det! Vi har repat de senaste dagarna och det känns hur bra som helst. Igår när vi repade fick jag såna extrema lyckorus, tänkte igen och igen att det ju är såååå korkat att jag inte sjunger HELA TIDEN. Lycka, lycka, lycka!

Och som om det inte räckte så ska jag till Stockholm och tala på fredag och sen till Borlänge för att göra samma sak på lördag. Det är fantastiskt ju.

Tolvstegsworkshop i Stockholm med Theresa F från Los Angeles idag. Helt otroligt fantastiskt och dagen idag förändrade mitt liv ytterligare.

Det slutar ju aldrig.

Träningsvärk. Ont i ryggen. Sovande sponsee på soffan. Meditationsmöte i antågande. Tänker på workshopen i Stockholm i helgen – vet att den kommer att ändra mitt liv. Tänker tillbaka på att jag träffade mjuka, vackra, mörkögda, själsfränden från staden-tio-mil-norrut (nästan) igår och på hur gärna jag vill träffa honom oftare och inte bara på nätet utan sådär på riktigt som igår när jag fick krama honom och lyssna och prata och jag tänker på alla fina samtal vi har haft vid bardisken (nyktra dock) innan jobbet och jag tänker på hur väl vi förstår varandra och på hur vackert det är att ha såna vänner. Jag tänker på hur vackert det är att ha såna vänner även utanför AA även om det är just där (på AA alltså) som jag tillbringar den största delen av min tid och har de människor som står mig närmast.

Ja, jag tillbringar mycket tid i lokalen. Inte för att jag måste. Inte för att det är en sekt. Inte för att jag skulle börja supa om jag inte gjorde det. Nej, för jag har faktiskt tillfrisknat från alkoholism och det tillfrisknandet är inte beroende på hur mycket tid jag sitter på möten. Det är inte därför jag är där.

Nej, jag är där för att jag vill. För att jag älskar att andas in den där doften av stearinljus och kaffe och kärlek. För att jag älskar de obekväma stolarna som tar död på min rygg (den enda som funkar för mig är oftast upptagen, för andra gillar den också), för att jag älskar varenda en av människorna där inne, för att jag jag vet att om det inte vore för den kraft jag funnit genom AA:s program så skulle jag inte ha suttit här och bloggat just nu. För jag hade varit död.

Den kärlek jag hyser till AA:s program och AA som helhet kan jag inte beskriva i ord. Det går inte. Men jag kan vara där och jag kan försöka ge vidare något av allt det fantastiska jag har fått genom att låsa upp dörren så folk kan komma in, jag kan göra det jag kan för att människor ska känna sig välkomna, jag kan koka kaffe och jag kan ställa i ordning lokalen för möte, jag kan hålla i möten och jag kan hjälpa andra människor som lider som jag har lidit – helt enkelt göra för dem vad den man som så kärleksfullt tog sig tid att ge vidare sin erfarenhet till mig gjorde den där dagen i augusti 2000.

AA gav mig mitt liv. Då kanske det inte är så konstigt att jag gärna låter mitt liv stanna kvar där. Det har ju blivit så bra.

Jösses är ett roligt ord och det tänker jag använda efter att ha läst ett knasigt inlägg på nätet om att Lindsay Lohan ska konvertera till judendomen. Läs mer här. Jag känner ett par där kvinnan i förhållandet har konverterat på grund av kärlek. Jag träffar på fler och fler som är i denna situation men även de som har andra anledningar. Det har nog aldrig varit så många konvertiter idag i Sverige eller så är det bara jag som fått up ögonen för att det existerar. Eller så kanske jag helt enkelt blivit mer öppensinnad och ser vad som finns runt mig. Jag stöttar de i vått och torrt så länge de har argument som håller hela vägen.

För mig är det delad glädje att se att en person konverterar. Jag är född in i kulturen och religionen så för mig är det något som burits med mig sedan barnsben men dessa människor som valt att konvertera vaknar en dag och vet vad de behöver och liksom ger järnet för att nå deras mål. Men, jag har även förstått på en del andra konvertiter att det först fanns som ett litet frö som växt sig större och större och tillslut blivit en blomma då den där magkänslan infunnit sig som talar om att de blivit 100% säkra på att det är judendomen de vill ge sig hän åt. Och inte bara judendomen. Det är så mycket mer än en religion.
Oj nu ger jag mig nog in på en oprövad bana. Säg till om ni inte förstår vad jag menar.
Jo med tanke på det jag sa innan om att vara född in i att vara judisk så vet jag med mig efter alla dessa år att det är även en etnicitet, kultur, gemenskap men såväl en religion. Det är det som är skillnaden mellan alla andra religioner och judendomen. Att vara judisk innebär inte per automatik att du är religiös. Jag är inte religiös så tillvida att jag praktiserar judendomen. Jag grubblar då och då om G-d finns eller om det bara är ett ord eller ett namn som instiftats och som man kommit överens om i den sociala konstruktivismen. Eller om G-d faktiskt existerar som något högre. En G-d i de orden han/hon återfinns/beskrivs som i Torah (Bibeln Gamla Testamentet). Men jag har aldrig beskrivit mig själv som religiös.
Jag är mer en person som kan beskrivas som en funderare. Filosferare. Traditionell i viss mån. Och för mig är det att hålla kosher, gå till synagogan när det faller mig in och inte känns som ett tvång, fira shabbat under avslappnade former, fira de största högtiderna. När jag säger avslappnade former menar jag att jag får lov att vara mig själv, ifrågasätta, fundera och ta min tid men även att få lov att säga nej.

I inlägget om Lindsay Lohan som blivande konvertit skriver de undrandes om detta bara är en “grej”. Jag hoppas att hon förstår under sin process att bli konvertit är inget man bara blir. Eller som de skrev i inlägget att ett tag var Lindsay inne på Kabbalah och under en annan period Anonyma Alkoholister och vid ett annat tillfälle var det någon slags fredsrörelse. Det låter som att hon försöker hitta sig själv och att hon flackat mellan olika rörelser för att förstå vart hon hör hemma. Och jag är tveksam till om hon hör hemma i judendomen. Jag vet med mig att många konvertiter idag förstår att det inte är bland det lättaste de gett sig in på. Man prövas ständigt varje dag. Och så kommer det alltid förbli. Men det är på något sätt värt det. Det är en slags kärlek, en tillhörighet som ger en värme och styrka och gemenskap som är starkare än allt annat.

Åååååååhhhhh vilken daaaaaaaag!

Jag talade (och det blev väl bra trots att jag inte tyckte det själv), men det mest fantastiska var liksom själva andan i lokalen – och så David B förstås. (klicka på länken så kommer ni till en sida med AA-talare. I den vänstra spalten finns David – bland andra. I den högra är min pappa faktiskt)

Ja jösses. Jag skulle vilja skriva massor, men jag behöver verkligen vila en stund innan jag ska iväg och jobba. I morgon ska jag ju tatueras gudbevars.

Huvudet fullt med snor eller var eller något annat otrevligt, det känns som om kraniet är sisådär sju nummer för litet hur som helst – ONT gör det. Nåja, jag ignorerar det och åker och hämtar ungen och i morgon ska jag tala på ett konvent i Borlänge. En otrolig ära och enormt spännande att få vara en del av AA på det här sättet.

Ja, och så går jag och väntar på ett telefonsamtal som gör att jag ska få bli fri från den här klumpen i magen och få göra rätt för mig. När Gud vill, så ringer han. Inte när jag vill.

Den senaste veckan har varit minst sagt omvälvande. Det har varit både enorm lycka, massor med skratt och bottenlös förtvivlan. Jag har upplevt en maktlöshet som har varit nästan förlamande, jag har sörjt något som aldrig blev och varit lycklig över det som ändå finns kvar.

Någon som står mig nära har tagit återfall men som genom ett under faktiskt överlevt (trots 180 kilometer i timmen på glashal motorväg mitt i natten) och sedan kommit tillbaka till gemenskapen och programmet med en iver och hängivenhet som jag sällan skådat. Jag har sett mirakel ske alldeles framför mina ögon (på RIKTIGT alltså – helt otroligt!), jag har fått bevisat att jag har mer självrespekt än jag är bekräftelsetorsk nuförtiden (äntligen!)  och jag har varenda dag, varje timme och praktiskt taget i varje andetag känt att Gud är närvarande i allt jag gör och allt som sker – både allt det som gett mig sådan lycka att det nästan känts som att jag ska sprängas och i det som har gjort ont.

Jag känner mig hudlös – på ett bra sätt (nej, S – jag leker inte med någon osthyvel), jag har av någon anledning inga försvar, inga murar, och människor kommer mig således nära på ytterligare ett nytt sätt. Jag känner mig delaktig och och jag känner att jag verkligen kan knyta an till människor, och även om det, som sagt, också har varit mycket smärta den senaste veckan så är det liksom mindre viktigt på något märkligt sätt – för jag har fått förmånen att vara med om så osannolikt mycket som är så enormt utvecklande.

Dessutom har jag plötsligt begåvats med någon slags förmåga att se saker i ett större perspektiv. Jag förstår vad som händer när det händer i stället för efteråt, som det alltid har varit tidigare. Bara det är ju en vinst utan dess like.

(jag läste precis igenom vad jag skrivit och jag inser att jag låter nyförälskad eller nyfrälst, och det är nog inte så långt ifrån sanningen: en nytändning i livet. det är ju också lite konstigt att det kommer nu – under den period på året då jag brukar må som sämst. jag har aldrig mått såhär bra. någonsin.)

och nu tog orden sådär abrupt slut.

.

.

.

Uppdatering: Ricky har ju släppt en skiva som jag vill tipsa om. Hiphop och lite reggae och funk på svenska om sånt som jag gillar: tillfrisknande och kärlek och Gud och sånt. Det är inte utan att jag är stolt över att ha sådana människor omkring mig.

* Skrivit en sångtext på beställning. (aldrig gjort förut)

* Haft migrän. (heeeela dagen idag. värdelöst!)

* Inte gått på hockey som jag skulle. (för att jag hade migrän)

* Tänkt och vridit och vänt på allt möjligt – och som vanligt inte blivit så mycket klokare för det.

* Åter igen fått bevittna hur Den Omtalade Förändringsprocessen griper tag i en människa som förvandlas alldeles framför mina ögon.

* Haft ett snack med en man med mediala gåvor. Han bekräftade en del saker som jag tänkt på ett tag och det var skönt.

* Sjungit på Sinnesrogudstjänst och hamnat i tidningen på köpet.

* Fått den enorma förmånen att ta emot ett femtesteg. Igen.

* Fått en tatuering i julklapp. Tjoho!

Nu packar jag in sponseen, ungen och mig själv i mammas bil och åker till världens bästa lokal där det formligen dryper av kärlek i väggarna.

Jag hoppas att ni alla har en riktigt god jul.

Det blir liksom två dagar i taget nuförtiden, har inte riktigt hittat flödet i skrivandet ännu, det händer så mycket runt mig och i mig och med mig så jag hinner liksom inte med.

Igår var jag till avgiftningen i Vågbro tillsammans med några av mina vänner i AA. Representanter från min hemmagrupp och de andra grupperna jag går i åker upp varje lördag för att försöka sprida lite hopp. Det gör underverk för min egen nykterhet att se människor i det där tillståndet, för jösses vad jag inte vill dit igen! Igår var finaste A med, han var den som var mest drivande under mötet och det är en sån otrolig förmån att få lyssna till honom. Och vilken förmån det är att kunna kalla honom för min vän! När vi kom hem från Vågbro åkte jag, A och en av mina sponseer hem till mig, slappade en stund och sen åkte vi vidare hem till A för att äta och titta på film. Jag såg “Samtal med Gud” för fjärde gången, och i vanlig ordning blev jag helt uppfylld och alldeles lycklig. Efter filmen var det hemgång och jag somnade för att bli väckt av telefonen kring fyrasnåret. Drygt en timme senare somnade jag om igen och vaknade i lagom tid för att göra mig i ordning för mötet som började klockan elva idag på förmiddagen.

Möte mellan elva och ett, efter det åkte jag till utslussningsavdelningen på anstalten och hälsade på grabbarna och försökte sprida lite julefrid i form av massage. Som tack för det fick jag mat, fantastiskt goda hembakade semlor (tänk att en kille som ser ut som att han äter små barn till frukost kan göra så goda semlor! Mina fördomar blir krossade i parti och minut) och en hel massa kärlek. När grinden slog igen bakom mig kände jag att jag dels hade gjort något bra för några andra människor men också att jag hade fått så mycket. Det är stort.

Nåväl, efter besöket på anstalten åkte jag hem, vilade en stund och åkte sedan iväg för att hålla handen på en av mina sponseer som skulle tatueras. Tatueraren är en fantastisk konstnär och en fascinerande människa med ett lika fascinerande livsöde, han är tolvstegare precis som jag och det är såklart fint tycker jag. Nu är jag naturligtvis vansinnigt sugen på att täcka typ HELA kroppen med bläck, men det får vänta. Har bollat lite idéer med honom och jag har full tillit till att det blir jättebra när de väl förverkligas.

I övrigt händer det som sagt mycket med mig. Det är ju sådär med processer… Jag gläntar på en dörr och inser att den inte går att stänga. Jag går in genom den och har ingen aning om vem jag kommer att vara när jag kommer ut på andra sidan, men jag har i alla fall lärt mig såpass mycket att jag alltid kommer ut som en bättre och starkare människa – även om jag stundvis glömmer bort det under tiden processen pågår. Det är alltså en fråga om tillit.

Tillit är för övrigt ett hett ämne i mitt liv just nu. Det har hänt saker som gör att jag går omkring med en massiv ledsen-klump i magen, om Gud vill och skorna håller så kommer det kanske att kännas bättre efter ett möte som är planerat till i morgon förmiddag klockan tio – jag hoppas verkligen det. Tyvärr så känns det som att situationen som uppstått liksom passerat en gräns, den där gränsen som jag inte kan vända tillbaka från, den där gränsen då saker och ting går från att vara lite naggade i kanten till att bli helt trasiga, och när det väl blivit helt trasigt så kan jag inte laga igen. Eller, jag har inte kunnat göra det tidigare i mitt liv i alla fall, kanske har jag kommit längre nu – jag vet inte. Ledsen är jag i alla fall. Nog om det.

Nu har klockan hunnit bli tio – i morgon ska jag på det där mötet, sen handla, sen fixa hemma inför att fira lilla sonen som fyllt år och som kommer i morgon, sen sponseeträff och sen hem och bara UMGÅS med min lilla ängel.

Nu be, meditera och be igen – sen förhoppningsvis sova en stund. Jag ska försöka komma ihåg att allt är precis som det ska vara. För det är det ju.

[09:48]

Igår var jag på Sinnesrogudstjänst och fick sitta alldeles bredvid R och bli andlös av hans blotta närvaro. Från början gjorde rädslan att jag kände mig separerad och ‘på avstånd’, men i takt med att minuterna flöt förbi så försvann den känslan och jag kunde andas ut och bara njuta. Jag kommer att få tillbringa praktiskt taget hela helgen tillsammans med honom, och det är så vackert. På min andra sida satt min sponsee (som också heter något på R) och som är så klockren att jag blir tårögd av att bara tänka på henne och hennes fantastiska utveckling. För inte ens ett par månader sedan mötte jag en rädd tjej som knappt vågade möta se in i mina ögon, hon gick med tunga steg och blicken stadigt fäst vid marken. Idag är hon en ung kvinna med ljus i ögonen, rak rygg och ett brett leende. Hon går med Gud.

Efter Sinnesrogudstjänsten blev det filmkväll tillsammans med några av mina närmaste vänner och sen sova på soffan hos en av dem eftersom klockan var sent och min hund är hos finaste T i helgen.

Om några timmar ska jag vara talare på ett talarmöte i Söderhamn, det är läskigt och fint, läskigt för att jag “återvänder till brottsplatsen” och fint för att jag vet att jag har 24 av mina bästa vänner med mig.

För övrigt såg vi en fantastisk film igår, den heter “Once” och jag vaknade i natt av att jag låg på A’s soffa och sjöng i sömnen. Den här låten sjöng jag. Den är otrolig ju.

Hur det var:

Första gången jag var full var jag åtta år. Vi drack körsbärsvin i en kompis gäststuga och jag kräktes som en hund. Det dröjde dock till jag var elva innan jag blev verkligt förälskad i alkohol, och jag minns det som om det var igår.

Jag minns känslan av berusning. Jag minns att jag tänkte “jag önskar att man kunde vara full jämt” och min förälskelse i alkohol höll i sig under några år. När jag var sexton tyckte min mamma att det var dags för mig att göra något vettigt av mitt liv, och eftersom hon ständigt omgett sig med alkoholister så lade jag skulden för mitt dåliga mående på henne och hennes livsval och påbörjade en behandling för anhöriga till alkoholister. (jag inbillade mig att jag minsann inte kunde vara alkoholist eftersom jag bara var sexton år. vilket argument!)

Behandlingen sade sig vara baserad på Anonyma Alkoholisters 12 steg, och jag hade ingen anledning att ifrågasätta något – jag visste ju inget.
Efter tio veckor i behandling insåg jag att man absolut kan vara alkoholist när man är ung, då hade jag dessutom hunnit bli sjutton. Jag fick dispens från Socialtjänsten och påbörjade en öppenvårdsbehandling för mitt beroende trots att jag inte var myndig ännu. Då kom jag i kontakt med AA för första gången.
Jag tyckte att jag hade hittat hem.

Jag var nykter i ganska precis två år, men sysslade inte nämnvärt med något arbete i de tolv stegen. På mötena hade jag fått höra “Ta det lugnt” och “Ett steg om året“, så jag tog det verkligen lugnt, och mådde sämre och sämre och det ledde till samma sak som det obönhörligen alltid gjort tidigare: att jag började dricka igen.
Mitt återfall påbörjade jag den 24:e april 1998. Min första helt nyktra andetag efter den kvällen var den 25:e november samma år. Mitt återfall varade alltså i sju månader ganska exakt, och under den tiden var jag inte nykter en enda dag.

Jag är inte en av dem som haft (’varit välsignad med’, brukade jag säga) minnesluckor, jag har alltid kommit ihåg precis vad jag har sagt och gjort, men däremot varit helt oförmögen att kontrollera mitt beteende. Denna sju månader långa sejour gav upphov till många “jag-måste-bli-av-med-ångesten-för-vad-jag-gj- orde-igår”-fyllor, och eftersom jag var arbetslös under den här tiden så var det inget problem för mig att på kvällen innan jag somnade ställa fyra öl på nattygsbordet för att ha till kommande morgon. Min morgonrutin såg ut som följer: först svepa den första ölen innan jag ens hade öppnat ögonen, den andra slank ner medan jag sträckte på mig, den tredje inmundigades sittande på sängkanten och den fjärde följde med in i duschen. Efter fyra öl inom loppet av ungefär en halvtimme var jag redo att påbörja en ny dag i den misär jag kallade ‘livet’.

Jag levde tillsammans med en man som pluggade och som (o-)turligt nog hade vunnit en ganska betydande summa pengar. Själv hade jag en blygsam inkomst, men det var ändå några tusen som kom in på mitt konto varje månad. Självklart visste min sambo inte om de pengarna eftersom jag dolde det för honom, jag tänkte att vi skulle använda mina pengar sen när hans var slut. Så blev det naturligtvis inte. Nästan 200.000 hjälptes vi åt att göra av med inom loppet av fyra månader, och det är nog ingen överdrift att säga att jag säkert stod för åtminstone två tredjedelar av konsumtionen eftersom jag även använde droger väldigt intensivt.

I november -98 hamnade jag så på instutition. Efter 12 veckor i behandling kände jag mig om möjligt ännu tommare än vad jag gjorde när jag kom dit. Jag kände det som att det enda jag fick lära mig var vad jag inte skulle göra, och det visste jag ju mycket väl, dock var det ingen som kunde förklara vad jag skulle fylla mitt liv med i stället. “Gå på möten!” sa de – men det hade jag ju redan provat utan något vidare bra resultat. Jag åkte hem, gick på möten, blev gravid, fick en son, och när han var ungefär fem månader gammal så brakade helvetet löst igen.

Den här gången var alkohol inte på tapeten överhuvudtaget, för i slutet på min sejour -98 så upptäckte jag ecstasy, vilket blev mitt livs dittills största kärlek. När återfallet så var ett faktum där i juni 2000 så var det ju inte alkohol jag ville åt. Jag tyckte att det verkade otroligt dumt att dricka sprit när det ju fanns droger! Ett par månaders intensivt droganvändande resulterade i tre hjärtstillestånd, förlust av jobb och lägenhet och värst av allt: jag förlorade vårdnaden om min son.
.
.
.
Vad som hände:

En dag i augusti satt jag på en stekhet balkong, påverkad av ecstasy, amfetamin och hasch och jag funderade över vad jag skulle göra. Jag beslutade mig för att begå självmord, men fick ett hastigt anfall av samvete och ringde min mamma för att berätta vad jag hade för plan. Jag ville inte att hon skulle bli uppringd av någon polisman och bli avkrävd att identifiera mig och vara alldeles ovetande – någon morbid del av mig trodde att det skulle vara lättare för henne om hon liksom redan visste att jag var död. Det är märkligt hur man tänker. Hon lyckades hur som helst övertala mig att jag skulle åka hem till dem över dagen, och den dagen kom att förändra mitt liv.

.

“…om du innerst inne inser att du måste ha någon form av hjälp, ja då vet vi att vi har en lösning för dig. En lösning som aldrig misslyckas om du arbetar med den med samma energi som du uppvisade när du skulle ta ditt nästa glas.” (min fetstil)
(I den ursprungliga versionen av texten stod det faktiskt att man bara behövde använda hälften av den energi man uppvisade när man skulle ta sitt nästa glas, och det säger mig att den gode Dr Bob verkligen visste vad han pratade om. Varför man ändrade det är jag faktiskt osäker på.)

.

Det där citatet fick jag uppläst för mig när jag var hemma hos mamma och pappa den där tisdagen i augusti 2000. Jag hade varit vaken i nästan två veckor, jag hade inte en ven på kroppen som inte var sönderstucken; händerna, fötterna, armarna och halsen var full av blåmärken som varierade i färgskala. Jag försökte dölja dem medelst stickad polotröja, men pappa tittade på mig med den där “pappablicken” som man helt enkelt inte kan argumentera emot och sa “Ta av dig tröjan” efter att jag tyckt att jag var modig och faktiskt berättat hur det kom sig att jag satt med den där stora tröjan på mig trots att det var trettio grader varmt i deras lägenhet (pappa var under cellgiftsbehandling och hans kropps termostat var lite i olag. Han frös JÄMT). När jag tog av mig tröjan fick jag höra pappa svära för första gången, han lät blicken svepa över mina armar, mina händer och min hals och sa “Men för fan, Pia… Vad i helvete har du gjort?!” och först då insåg jag hur allvarligt det verkligen var. Förutom den där gången så hörde jag pappa svära en enda gång till, och det var samma dag som han dog.

Min plan var att jag skulle åka till Amsterdam och knarka ihjäl mig, för jag ville inte att min son skulle växa upp med en mamma som knarkade, även om det så var vartannat år. Min skruvade logik sa att han skulle få det bättre om han växte upp med vetskapen att hans mamma dog när han var liten. Någon väg till att bli drogfri såg jag verkligen inte.

Jag tyckte verkligen att jag hade gjort precis allt jag kunde, jag hade gjort behandling i öppenvård, i sluten vård, jag hade gått till otaliga läkare, psykologer, kuratorer, terapeuter, präster, andra typer av själavårdare, varit på bastuterapi (hos scientologernas Narconon faktiskt), gått på tusentals 12-stegsmöten med det resultatet att jag förvisso var nykter och drogfri i perioder, men jag mådde fortfarande lika jävla dåligt. Det, i sin tur, ledde mig ohjälpligt tillbaka till alkohol och droger, för då fick jag i alla fall en stunds frist, en andningspaus från allt det där mörka och tunga som ständigt var min följeslagare.

Pappa tog fram boken Anonyma Alkoholister och frågade mig om jag hade läst den. Jag svarade jakande och tyckte att det var en jäkligt dum fråga. Klart att jag hade läst den! Pappa frågade vad jag tyckte om den, och jag sade att de första kapitlen var otroligt tråkiga, men att de personliga berättelserna var rätt intressanta. Han såg länge på mig och sen frågade han om jag hade följt instruktionerna i boken. Efter att ha varit vaken i nästan två veckor och med den vidriga känslan av att vara på väg att närma sig avtändningens helvete, kändes det som att hjärnan skulle implodera av hans – som jag tyckte då – idiotiska frågor.

Jag fräste något till svar och sen började jag gråta för det kändes så hopplöst. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, hur jag skulle bete mig för att överleva. Innerst inne ville jag naturligtvis inte dö, jag hade ju en son som jag ville leva vidare för att se växa upp och jag ville inte utsätta mina föräldrar för att överleva sitt barn. Det var då pappa slog upp boken och läste det där stycket för mig. En liten strimma hopp tändes i mig, särskilt när han läste orden “…en lösning som aldrig misslyckas”.

Han sa att han kände någon som kunde hjälpa mig om jag var villig att ta emot den hjälpen. Jag var tveksam och pappa sa “Är du intresserad av en deal?” och då spetsade jag öronen. En deal är en deal, och sånt kan vara fördelaktigt. Pappa sa “Om du ger det här en ärlig chans, ger det hundra procent av din energi i sex månader och om du fortfarande mår lika dåligt efter den tiden så flyger jag dig första klass till Amsterdam och betalar drogerna åt dig. Om du mårbättre så…ja, då är väl det vinst nog?” Jag tänkte att det faktiskt var en rätt schysst deal, för jag hade förlorat vårdnaden om min son och skulle inte få träffa honom ALLS förrän jag varit nykter och drogfri i sex månader, så då tänkte jag att jag ju kunde testa den där jäkla boken och om det visade sig att det inte fungerade så fick jag i alla fall chansen att säga hejdå till min son innan jag åkte. Dessutom skulle jag inte behöva oroa mig för pengar till flygresa och droger. Jag såg misstänksamt på pappa och frågade om han menade allvar. Han såg rakt på mig och frågade om jag hade något skäl att tvivla på honom och det hade jag ju inte. Jag sade “Mmmmm. Det är en okej deal” och pappa sträckte fram sin hand och sa att en riktig deal ska man minsann skaka hand på, så gör alla skurkar och vi två var väl av samma skrot och korn som vilken skurk som helst, så ett handslag borde passa ’såna som oss’.
Vi skakade hand.
Han ringde den där personen han kände som han trodde kunde hjälpa mig.
Tio minuter senare ringde det på dörren.

Jag mötte ett glittrande, livfullt ögonpar som talade om allergi och besatthet, om kraftlöshet och kraft, och som pratade om det på ett sätt som jag förstod. Plötsligt fann jag en logik som jag saknat under alla år jag irrat på möten. Han vägledde mig genom AA:s tolv steg och ja… I augusti var det åtta år sedan. Jag kom aldrig till Amsterdam.
.
.
.
Hur det nu är:

I stället fick jag ett nytt liv, jag fann Gud och jag började skönja en gemenskap som jag tidigare bara drömt om. Jag utbildade mig och började jobba med att hjälpa kraftlösa människor på samma sätt som jag blivit hjälpt. Jag fick möjlighet att ta körkort. Min son flyttade hem.

Det där med Gud var en kraftig stötesten för mig, men tack vare frågeställningen “Tror jag nu, eller är jag åtminstone villig [att tro]?” (min fetstil) så blev det betydligt enklare. Jag behövde inte godta någon annans uppfattning om vad Gud är för att börja min resa mot tillfrisknande, jag behövde inte inte ens TRO – jag behövde bara vara villig. Min syn på vad och vem Gud är har naturligtvis ändrats under resans gång, och den fortsätter utvecklas ju mer jag utvecklas.

Jag är inte rastlös på samma sätt längre. Jag känner mig inte jagad som jag gjorde förr. Jag är inte rädd när posten kommer, jag vågar svara när telefonen ringer (även när det är skyddat nummer) och jag har fått verkliga vänner. Jag känner mig som en del i något större, jag känner att jag är viktig och att jag räknas bara genom att vara jag. Jag vågar prata med människor och jag vågar vara tyst tillsammans med andra. Jag känner inte samma behov att hävda mig ständigt, den där tidigare allestädes närvarande känslan av bottenlös tomhet finns inte kvar. Andra människor kan få ha fel utan att jag behöver vara där och rätta dem.

Jag har funnit något som syns i mina ögon, människor säger det igen och igen och det har lett till att jag fått förmånen att dela med mig av allt det fantastiska som jag upplever. Jag får möta nykomlingar i AA och jag får se hur deras ögon går från att vara beslöjade av skam, ångest och ensamhet till att börja lysa och våga möta åter andra. Jag har svårt att komma på något som är vackrare än det.

Det allra största miraklet för mig är ändå att jag har funnit ett sätt att leva som gör det möjligt för mig att handskas med situationer som tidigare var ohanterliga, och det sker mer och mer på ett omedvetet plan. Alltså; det är inget jag planerar eller behöver lägga ner särskilt mycket energi på – det bara händer.
Ekonomin kan rasa tillfälligt, älskade människor kan bli sjuka och till och med dö, jag kan gifta mig och skilja mig, jag kan leva under allehanda omständigheter som för bara några år sedan med absolut säkerhet skulle ha drivit mig tillbaka till alkohol och droger, men att dricka eller knarka är inget alternativ längre. Det är magi.

Min djupaste tacksamhet och vördnad går naturligtvis till de hundra första medlemmarna i den organisation som kom att kalla sig för Anonyma Alkoholister, för att de valde att skriva ner sina erfarenheter i en bok i stället för att – som de bland annat tänkte – bygga sjukhus i Amerika. Utan dessa människor och deras förgångare hade jag aldrig suttit här i min lägenhet idag.

All värme och kärlek också till mina bröder och systrar i denna fantastiska andens gemenskap. Jag hoppas få möta många av er under min resa genom allt det här fantastiska som jag idag vet är livet.

Idag är en sån dag som jag borde skriva om Twin Towers och Anna Lindh och FRA och all annan skit som pågår i världen, men det går faktiskt inte.

Trots migrän och allt så har jag haft det så fantastiskt bra, jag har världens bästa vänner (Tack J! Alltså… På riktigt – vad du är viktig för mig!) och jag har suttit i sju timmar och tagit emot ett femtesteg och det är så vackert och jag har Gud i mig och runt mig och överallt. Och så fick jag ett brev idag, ett brev som jag väntat på i veckor men som kom lagom när jag hade släppt taget om det och försonats med tanken på att det sker när det är tänkt att det ska ske och inte när jag tänker att det ska göra det. Ja jävlar ja. Det blir ju så bra.

Mitt liv består just nu av väldigt mycket AA. Det är möten, konvent, service, besök på behandlingscenter och avgiftningskliniker, det är att hjälpa andra som lider så som jag har lidit – det är stort och vackert och det inspirerar mig att växa ännu mer.

Idag fick jag ett tydligt bevis på att min toleransnivå för mitt eget beteende har sjunkit betänkligt, och det känns väldigt bra. Jag var på ett möte och klev i med hela huvudet och tyckte i ett svagt ögonblick att det var min plikt att rätta till ett sakfel, men så snart jag hade kommit dragandes med mitt mästrande så fick jag en klump i magen. Jag tänkte “Äh, det är en skitsak, jag behöver inte bry mig om det där” men klumpen bara växte och det slutade med att jag bad om ursäkt till gruppen för mitt beteende och det var så otroligt befriande. Nu var det i och för sig ingen annan som upplevde mig som mästrande, men inuti mig byggde det bo, och det är det som räknas.

Det faktum att jag inte står ut med att jag rättar någon i sak – trots att jag har rätt – när mina motiv är grumliga (här handlade det om ego BARA, det var idiotkunskap som varken gjorde till eller från egentligen) gör att jag kan känna att jag faktiskt vågar vila lite i att jag troligen inte kör över folk som en ångvält som jag gjort tidigare i mitt liv. Det är stort när man har levt på det sätt som jag har gjort.