anonymitet « WordPress.com Tag Feed

Workshop om kryptering

pladen — Wed, 25 Nov 2009 02:36:59 +0000

Den första december börjar FRA officellt att avlyssna stora delar av svenska folkets internettrafik. Piratpartiet i Göteborg ordnar i samband med detta en workshop om hur man kan skydda sin internettrafik från att avlyssnas och kartläggas.

Plats och tid för detta är Gnutiken på Övre husargatan 27 i Göteborg, klockan 17:30 den 30:e november.

Workshopen kommer att ta upp krypterings- och anonymiseringstekniker och visa hur man kan använda sig av dessa med hjälp av fri mjukvara. Specifikt kommer vi att tala om GPG, TOR och I2P.

Jag kommer tillsammans med Jacob Hallén att berätta om GPG och hur man använder det för att kryptera sin epost,. Jacob kommer att inleda med att tala lite om teorin bakom gpg och kryptering med assymetriska nyckelpar. Jag kommer att visa praktiska tillämpningar på detta och demonstrera hur man installerar, skapar nycklar och skickar krypterad epost med hjälp av GPG. Jag kommer också att visa hur man med mjukvaran OTR kan kryptera så kallade snabbmeddelanden (msn, icq, xmpp/gtalk med flera.)

Eftersom både GPG och OTR är fri programvara finns källkoden tillgänglig för vem som helst att ladda ner från projektens respektive hemsidor. Ett faktum som är av största vikt då det gäller krypteringsmjukvara. Att vem som helst kan ladda ner och läsa källkoden gör att buggar och säkerhetshål rensas ut mycket snabbt eftersom användarna av programmet då själva kan hitta och rapportera dessa till utvecklarna. Framförallt säkerställer den öppna källkoden att det inte finns några så kallade bakdörrar, säkerhetshål som satts dit med vilje av utvecklarna av mjukvaran. Ett mycket känt exempel på bakdörrar är de som finns i IP-telefonimjukvaran Skype, där till exempel kinesiska staten har fått tillgång till en sådan bakdörr på begäran.

Jag kommer att inleda med att visa hur man, efter man installerat programmet GPG använder det medföljande kommandoradsverktyget för att skapa ett nyckelpar, laddar upp sin publika nyckel till en nyckelserver samt hur man laddar ner andras publika nycklar. Till GPG finns också ett antal grafiska gränssnitt och många epostklienter har också egna integrerade grafiska gränssnitt för att skapa, ladda upp och ner nycklar. Jag kommer också visa hur man sedan kan använda dessa nycklar i epostprogrammet Thunderbird och tillägget Enigmail.

När det gäller snabbmeddlanden kommer vi att använda programmet Pidgin med ett tillägg för OTR. Det finns en OSX-version av Pidgin som heter Adium och använder man denna behöver man inget tillägg för OTR då detta är inkluderat redan i programmet från början. Pidgin är mycket lätt att använda med OTR och programmet har stöd för en stor mängd snabbmeddelandeprotokoll så som msn, icq, gtalk, xmpp med flera, med hjälp av den stora mängd plugin som finns tillgängliga kan få stöd för ännu fler bland annat, twitter, facebook, identi.ca.

Observera att all programvara vi kommer att använda har öppen källkod och finns fritt tillgänglig att ladda ner via mjukvarans respektive hemsidor. Jag kommer också att sammanställa ett paket för nedladdning där jag samlat ihop de relevanta mjukvarorna för operativsystemen Windows och OSX då dessa annars måste hämtas hem från ett antal olika platser eftersom dessa operativsystem saknar ett rimligt system för att lätt och smidigt installera mjukvara via internet. CD-skivor med dessa paket kommer att finnas tillgängliga under workshopen och så snart jag är färdig med att samla ihop dem så kommer jag också att publicera paketen här på denna bloggen. Den som vill börja redan kan googla eller kika in här (OSX) eller här (windows).

Alla är välkommna, oavsett vilket politisk parti, kön, sexuell läggning, ras, intresseförening, folkgrupp , art eller vad nu man vill påstå sig tillhöra, även maskiner, så länge man inte skriker, slåss, luktar illa eller på annat sätt stör ordningen.

Väl mött!

PS.

Den som vill hjälpa till att sprida lite reklam på sin skola, arbetsplats, lokala bibliotek eller anslagstavla etc. hittar affischer här.

Omfattande IPRED-dokument: argument, studier, svenska fildelningsrättsfall

calandrella — Mon, 23 Nov 2009 20:41:09 +0000

På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.

Respons på Vänsterpartiets IPRED-motion

Respons på Vänsterpartiets motion till riksdagen 2008/09:v033: med anledning av proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG

Vänsterpartiets motion är generellt mycket välskriven, och behandlar de flesta invändningar som i debatten hörts mot proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (hädanefter kallad ”IPRED”). Nedan listas så komplett som möjligt de argument som anförts mot IPRED:

Rättssäkerhetsrelaterade argument

Den brottsuppklarande processen flyttas i och med IPRED i praktiken över till privata bolag (främst i exemplarförsäljningssektorn). De får möjlighet att skicka ut egna, godtyckligt satta skadeståndskrav till privatpersoner, som i praktiken ofta torde vara ovilliga att möta bolagen i rätten. Det är visserligen möjligt för bolag att även utan IPRED skicka ut brev med skadeståndskrav i mängder, men i praktiken torde inte det ske (verksamheten hjälps i alla fall på traven av IPRED; utan IPRED skulle kravbreven snarare blott väcka förvåning hos dem som krävs på pengar; lagstiftningen bör inte på något sätt uppmuntra eller förenkla för sådan verksamhet). Dessutom är det mycket enklare för eventuella bolag som ägnar sig åt missbruk om de kan skicka kravbrev till bara barnfamiljer som är låginkomsttagare. Oavsett det är argumentet att bolagen hursomhelst kan skicka ut kravbrev av teoretisk art; de gör det inte i praktiken utan IPRED, men gör det i praktiken med IPRED.

Bolag får vidare befogenheter än vad polisen har i nuläget. Polisen får enbart begära informationsföreläggande då fängelse, eller villkorlig dom, är ett möjligt straff för brottet. Att privata bolag får större möjlighet till brottsundersökning än polisen är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Visserligen föreslogs i ett utredningsdirektiv år 2007 att polisen skulle få begära ut personuppgifter bakom IP-adresser även i fall då personen bakom IP-numret inte misstänks för brott belagda med fängelsestraff/villkorlig dom (möjligtvis till och med då ingen misstanke om brott alls föreligger), men det förslaget har än så länge inte blivit lag (”Polisen ska få lättare att spåra all datortrafik”, Dn.se. Publicerat 26 december 2007.). Det är inte heller önskvärt att polisen får sådana befogenheter, då privatlivet faktiskt har ett egenvärde i och med att det skyddas från godtyckliga ingripanden i FN.s deklaration över mänskliga rättigheter samt Europakonventionen (se vidare ”Integritetsrelaterade argument”).
De begränsningar i möjligheten att begära ut informationsföreläggande som i debatten påtalats är i praktiken av mycket liten betydelse; enbart människor som misstänks för kopiering i större skala skall enligt propositionen kunna utsättas för informationsföreläggande. Som kopiering i större skala räknas offentliggörande av upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Således spelar den så kallade begränsningen egentligen ingen större roll, då de allra flesta personer som sysslar med upphovsrättsbrott på Internet.
Den enskilda kan inte vara säker på att domstolen kommer döma korrekt; generellt finns en misstro mot domstolars tekniska kompetens (vilket kan ses i exempelvis jävsanklagelserna mot Tomas Norström, domare i det så kallade Pirate Bay-målet i Stockholms tingsrätt; huruvida jävsanklagelserna är korrekta eller ej spelar mindre roll; det relevanta är huruvida folk instämmer i dem och agerar efter dem eller ej). Detta avskräcker folk från rättegång, och många personer betalar säkerligen hellre vad bolagen kräver i sina kravbrev än riskera att betala mångdubbelt efter en rättegång.
Det finns en risk för att så kallade skärmdumpar (det vill säga kopior av hur skärmen på en dator sett ut vid givna tillfällen) i rätten anses vara tillräckliga bevis för att upphovsrättsinnehavarens yrkanden på utlämnande av personuppgifter skall beviljas. Problemet med skärmdumpars bevisvärde är att de är mycket enkla att fabricera, något som enklast visas genom ”Bevismaskinen”, en webbsida där vem som helst kan fylla i IP-nummer och Bevismaskinen sedan konstruerar en skärmdump som visar på att det IP-numret ägnat sig åt fildelning av en viss fil. Om skärmdumpar skulle godtas som något som helst slags bevisliknande företeelse, skulle alltså det inte vara svårare att lura rättsväsendet än att använda Bevismaskinen, något så gott som vilken datoranvändare som helst troligen skulle klara; fabriceringen tar inte mer än högst någon minut i anspråk av användaren. Skärmdumpars bevisvärde är, kort sagt, noll, och räcker inte för att de ”sannolika skäl” att upphovsrättsbrott begåtts av IP-adressen som IPRED kräver för informationsföreläggande ska ha påvisats.
I fall som hör till civilrätten bör parterna vara ekonomiskt någorlunda jämställda; så är inte alls fallet i de rättegångar IPRED skulle kunna leda till. Privatpersoner saknar ofta en särskilt djup juridisk kunskap, och vet därför inte hur de bör hantera situationen om de får ett kravbrev från en upphovsrättsinnehavare. Denna okunskap riskerar leda till att den som får ett kravbrev för säkerhets skull betalar vad personen krävs på.
Det föreligger en stor risk för missbruk av IPRED. Medan polisen är noga kontrollerad av staten och under statlig styrning och insyn, och dess syfte just är att upprätthålla lagarna, och risken för missbruk av deras befogenheter därmed minskar radikalt, är bolagens per definition syfte inte att upprätthålla lagarna, utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om det skulle vara kommersiellt lönsamt, skulle bolagen troligen inte dra sig för att skicka ut kravbrev i mängder (även till personer som enbart på lösa grunder av bolagen misstänks för illegal fildelning), och hoppas på att några av dem som mottar kravbreven inte skulle våga riskera en rättegång utan istället betalar direkt. Ett sådant förfarande vore naturligtvis önskvärt om syftet med IPRED är att bolagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt; om syftet med IPRED istället är att förhindra och klara upp brott, är förfarandet naturligtvis icke önskvärt.
Det går inte att säkert säga att ägaren av ett IP-nummer är den som bedrivit samtlig verksamhet som skett via den Internetuppkoppling som har IP-numret. Är nätverket trådlöst går det att hacka sig in i nätverket och själv använda det, och ägare kan även öppna upp nätverk medvetet, så att vem som helst kan använda nätverket. Även om nätverket är inte trådlöst kan förstås andra personer sitta vid datorn och använda Internet. Således är det inte säkert allt att ägaren av ett IP-nummer är den som begått eventuella brott som leder till det IP-numret.

Det hittills enda fall av användning av IPRED där beslut nåtts i en domstol, är det så kallade Ephone-målet, där några ljudboksförlag begärt att få tillgång till personuppgifter bakom en IP-adress tillhörande Internetleverantören Ephone. Tingsrätten menade att bokförlagen visat att det fanns sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts; huruvida de sannolika skälen består av skärmdumpar eller ej är oklart, men klart är i alla fall att huvudargumentet för att inte beordra informationsföreläggande Ephone drivit är att servern fildelning skett på skulle ha varit privat (”Förlagen vann i första Ipred-domen”, Dn.se. Publicerat 25 juni 2009.) När hovrätten senare tog upp fallet gick de på Ephones linje och menade att det inte visats några sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts (”Hovrättsdom går fildelares väg”, Dn.se. Publicerat 13 oktober 2009.); återigen rapporterar inte media om huruvida det ljudboksförlagen framförde som sannolika skäl var skärmdumpar eller ej, och själva domen förefaller svår att hitta på Internet. Således kan Ephone-ärendet tyvärr varken styrka eller avslå någon av ovanstående misstankar om rättsosäkerhet.

Integritetsrelaterade argument

Undantag görs i och med IPRED från personuppgiftslagen; samtliga undantag bör vara mycket väl motiverade. Hinder av illegal fildelning är inget giltigt sådant motiv; upphovsrättsbrott är helt enkelt inte så illa att det motiverar sådana privatlivsinskränkningar människor skulle utsättas för.

I och med IPRED riskeras (jag innehar inte den juridiska kunskap som krävs för att avgöra om det verkligen är så som ibland hävdas i debatten) bolagen i praktiken få rätt att gå in i privatpersoners hem (de får, möjligtvis, möjlighet att beordra Kronofogden att göra det), en rätt som enligt grundläggande rättsprinciper bör reserveras för polisen då det finns en konkret misstanke om brott från dess sida. Se kapitel 9 Kvarstad och civilrättsligt beslag i IPRED (regeringens proposition 2008/09:67).
Godtyckliga ingripanden i privatlivet kommer äga rum om skärmdumpar anses räcka som bevisvärde (om de inte anses räcka som bevisvärde kommer IPRED bli meningslös; se ”Effektivitetsrelaterade argument”). Alla människor är i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, skyddade från godtyckliga ingripanden i privatlivet. Tillåtande av en kränkning av en mänsklig rättighet är inte acceptabel i något lagstiftningssammanhang överhuvudtaget, allra minst för att förhindra och uppklara fall av ett sådant oviktigt brott som illegal fildelning.

Effektivitetsrelaterade argument

Räknas skärmdumpar, i enlighet med rättssäkerhetsmässiga principer, inte som giltig bevisning för att rätten skall ålägga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter, kommer i praktiken IPRED aldrig kunna användas, och därmed är den onödvändig. Det finns ingen anledning att i ett rättssamhälle ha en lag som i praktiken aldrig kommer användas. Skärmdumpar bör, då de har noll bevisvärde (se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”), varken räcka för att domstolen skall beordra informationsföreläggande, eller för att en person som misstänks ägna sig åt illegal fildelning skall dömas. Detta faktum – att skärmdumpar inte lever upp till beviskraven – har i Danmark, där IPRED funnits ett par år, lett till att ingen kan i rättegång dömas för illegal fildelning om personen inte själv erkänner (”Piratjägarlagen en flopp i ”föredömet” Danmark”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.). Alltså: om skärmdumpar inte räknas som tillräcklig bevisning för att personuppgifter ska tvingas lämnas ut, kommer IPRED redan i det stadiet aldrig kunna bli använd. Om skärmdumpar i det stadiet räknas som tillräcklig bevisning, kränks å andra sidan rättssäkerheten, då skärmdumpar har noll bevisvärde. Vidare: om någon anklagas för illegal fildelning i rätten, och skärmdumpar inte räcker som bevis för fällande dom, kommer i praktiken ingen kunna dömas för illegal fildelning och då uppklarande i rättsväsendet, med den rättssäkerhet det medger, torde vara det som eftersträvas av IPRED, kommer IPRED på det viset bli verkanslöst. Om skärmdumpar skulle räknas som tillräcklig bevisning för fällande dom mot misstänkt upphovsrättsbrottsling, skulle rättssäkerheten kränkas. Mycket sällan finns några andra försök till bevismaterial i fildelningsrelaterade mål än skärmdumpar Således finns det bara två möjligheter när det gäller IPRED: antingen blir den i praktiken verkningslös (förutom att en del personer på orättssäkra sätt blir ”utpressade” på pengar och inte vågar ta en rättegång och därför betalar, och därmed både verkningslös och rättsosäker), eller rättsosäker (om skärmdumpar skulle räcka som bevisvärde). Oavsett hur det blir är IPRED en dålig lag.
Möjligheten att öppna sina trådlösa nätverk finns, vilket kan leda till att IPRED blir verkanslös om många öppnar sina nätverk (se ”Övriga argument”).
En stor del av Internetanvändarna lär som sagt använda diverse olika anonymiseringstjänster; enligt Cybernormer gömmer sig, som sagt, 10 procent i gruppen som är 18-25 år, kanske några procent i hela befolkningen. I takt med den tekniska utvecklingen kommer anonymiseringstjänster troligtvis bli enklare att använda och billigare, och fler lär komma att använda dem (enligt Cybernormer skulle, som sagt, varannan svensk vilja det). Om folk använder en anonymiseringstjänst finns det inget sätt, åtminstone ej i dagsläget, att ta reda på vilket IP-nummer personen har.
Risken den enskilda uppfattar för att ”¨åka fast” lär, om rättsprinciperna tillämpas, vara mycket små, varför folks illegala fildelning därför troligen ej i längden minskar i särskilt stor omfattning. Internettrafiken minskade 1 april 2009 i relativt stor utsträckning, men trafiken rapporterades i Dagens Nyheter i juni 2009 vara uppe på samma nivåer som före den 1 april (”Nättrafiken tillbaka efter IPRED”, Dn.se. Publicerat 15 juni 2009.). 11 juli skrev dock DN att den på den illegala fildelningen minskande effekten av IPRED var kvar (”Fildelningen kvar på låg nivå”, Dn.se. Publicerat 11 juli 2009.). Det verkar föreligga oklarhet i IPRED:s effekter på den illegala fildelningen; medan branschorganisationer och butiker hävdar att IPRED haft en positiv effekt på deras försäljning (se bland annat ”Ipred ökar dvd-försäljningen”, Dn.se. Publicerat 4 maj 2009 – vad gäller just påståendet att dvd-försäljningen skulle ha ökat tack vare IPRED, bemöts det argumentet effektivt på second opinion, där det redovisas siffror som visar på att dvd-försäljningen visserligen ökar, men att den gjort det under en lång tidsperiod, inte alls bara sedan IPRED implementerade; relevant i sammanhanget är dock att det enligt siffrorna redovisade på second opinion sker en stagnering av ökningen av dvd-försäljningen), sade en person som företrädde Netnodstiftelsen att det var viktigt att inte övertolka effekten på den statistik de förde över Internettrafiken i Sverige. Således är det inte säkert huruvida IPRED haft stor effekt på den illegala fildelningen eller ej.
Folk kommer troligen i högre grad, för att skydda sig mot de potentiella privatlivsingripanden IPRED medför, använda anonymiseringstjänster, vilket försvårar uppklarande och förhindring av viktiga, ”riktiga” brott. Detta har redan visat sig stämma sedan implementeringen av IPRED för några månader sedan (och även debatten om FRA-lagen); enligt det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormers (som hör till Lunds universitet) använder redan tio procent av befolkningsgruppen som är 15-25 år något slags anonymiseringstjänst, och drygt varannan person uppgav i undersökningen att de vill använda någon anonymiseringstjänst (se ”En av tio unga gömmer sig för FRA och IPRED”, DN.se. Publicerad 2 november 2009.).
Det är möjligt för Internetleverantörer att omedelbart radera de uppgifter de har om vem som använt vilket IP-nummer vid vilken tidpunkt. I och med Datalagringsdirektivet, som nuvarande regering föreslår införa efter riksdagsvalet 2010 (och därmed, förhoppningsvis, hamna på de rödgrönas bord, så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att invända mot den godtyckliga privatlivsinskränkning Datalagringsdirektivet innebär; tyvärr är (S) med Bodström i spetsen mycket positiva inför Datalagringsdirektivet), skulle Internetleverantörerna tvingas spara dessa uppgifter. Dock kan det vara så att Datalagringsdirektivet enbart medger utlämnande av de enligt Datalagringsdirektivet tvångssparade uppgifterna till polisen, vilket alltså totalt skulle omintetgöra IPREDs funktion. Observera att detta är en möjlighet; huruvida Interleverantörer verkligen inte skulle få lämna ut uppgifterna till rättighetsinnehavare om Datalagringsdirektivet implementeras är mycket osäkert, och därom tvista de lärde (”Regeringen skjuter sönder Ipred”, Svd.se. Publicerat 19 maj 2009.). Om Datalagringsdirektivet inte skulle innebära att uppgifterna enbart kan lämnas ut till polisen, skulle istället den potentiella så kallade ”effektivitetsluckan” (i själva verket förefaller det vara en högst medveten lucka; enligt lagen om elektronisk kommunikation är det inte tillåtet för Internetleverantörer att lagra personuppgifter längre än nödvändigt; se själva lagtexten, 6 kap. Integritetsskydd, 5 § för bestämmelserna rörande detta) vad gäller IPRED – Internetleverantörers möjlighet att radera personuppgifter – täppas igen, då alla Internetleverantörer skulle tvingas spara uppgifterna och därmed inte kunna radera dem. Ett par Internetleverantörer har bestämt sig för att omedelbart eller åtminstone efter en mycket kort tidsperiod (så kort att IPRED i praktiken ändå torde bli verkanslös på användare av de Internetleverantörerna) radera personuppgifter; till och med har ett initiativ kallat Integrity startats, som samlar Internetleverantörer som bland annat säger sig övervaka sina kunder i minsta möjliga (lagliga) utsträckning (”Fler operatörer trotsar Ipred”, Dn.se. Publicerat 19 april 2009.).

Kulturrelaterade argument

Pengarna som kommer in kommer troligen inte i hög grad gå kreatörer, utan snarare stora bolag, till godo (”Danska piratskadestånd direkt till bolagen”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.); i Danmark går skadeståndspengar i praktiken till bolagen, som inte förefaller ha någon vilja eller skyldighet att ge en del av pengarna till kreatörer. Således fallerar argumentet att IPRED skulle se till att kulturskaparna kan tjäna pengar och på så sätt skapa mer kultur.
Visserligen skulle folk kunna skrämmas till att inte fildela, och vissa därmed övergå till att köpa kulturexemplar lagligt, men inte heller när pengar kommer in till exemplarförsäljarbolagen på det viset brukar särskilt mycket pengar gå till kreatörerna. Enligt ett flertal undersökningar spenderar personer som fildelar illegalt mer pengar på kultur än icke-fildelare. Skillnaden är ofta att illegalt fildelandes personer snarare lägger pengar på kulturupplevelser än –exemplar, och pengar till kulturupplevelser går i högre utsträckning till kreatörerna än pengar till kulturexemplar. Således kan fildelning till och med gynna kreatörer (även om det missgynnar exemplarförsäljningsbolag). Nedan listas några undersökningar gällande fildelningens påverkan på kulturskapande (naturligtvis är de undersökningar som är gjorda senare i tiden de mest relevanta, men även tidigare undersökningar kan vara intressanta för IPRED-diskussionen):
- En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
- En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
- En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
- En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
- En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
- En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
- En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
- En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.
Kulturskapande kan finansieras på andra sätt, exempelvis i större utsträckning än idag via skattemedel.
Bara för att exemplar av kulturella verk finns gratis, är det inte nödvändigtvis omöjligt att försörja sig på kulturskapande. Ett mycket gott exempel på detta är biblioteken. Sedan drygt hundra år har det funnits flera bibliotek öppna för allmänheten i Sverige. Biblioteken har knappast påverkat skrivandet negativt, utan snarare positivt; det har lett till att fler personer blivit intresserade av litteratur, och därmed mer benägna att betala för litteratur (trots att det finns en möjlighet att gratis läsa litteraturen). Biblioteksavgiften – som är mycket låg och enbart går till svenska författare – har möjligtvis haft viss betydelse för att biblioteken inte hotat litteraturen, men den betydelsen torde inte spela särskilt stor roll (och dessutom är det förstås möjligt för staten att ersätta kulturskapare för fildelning på dylikt sätt). En i sammanhanget måhända relevant skillnad finns förstås mellan biblioteken och fildelning på Internet; en lånar enbart böcker på biblioteken och måste lämna tillbaka dem efter en viss tidsperiod, medan en naturligtvis har tillgång till exemplar av kulturella verk en fildelat så länge en själv vill. Principiellt är det dock ingen stor skillnad; i båda fallen är det möjligt att nyttja det kulturella verket gratis.

Övriga argument

Från IPRED-försvararnas sida i debatten hävdas ofta att Sverige har implementeringsskyldighet gällande IPRED. Det är mycket riktigt att Sverige till viss del måste införa IPRED, men den kontroversiella delen – den som ger privata bolag möjlighet att få tillgång till personuppgift om personer som av de misstänks för illegal fildelning – har av EG-domstolen slagits fast inte behöver implementeras.
IPRED och jakt på personer som ägnar sig åt illegal fildelning i stort rimmar illa med den allmänna rättsuppfattningen. Några särskilt nyliga studier – och det är rimligt att anta att då denna fråga aktualiserats extra mycket detta och förra året är äldre studier än bara något år utdaterade – kan tyvärr inte hittas, men en undersökning gjord av Göteborgs universitet 2007 visar att det ” inte finns något brett folkligt stöd för kriminaliserandet av fildelning av upphovsrättsligt material.” (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.)
IPRED förefaller ogillas av majoriteten av folket (eller åtminstone ha fler kritiker än anhängare), varför det är odemokratiskt att ha lagen. 48 procent uppgav sig ogilla IPRED i en opinionsundersökning gjord av Sifo på uppdrag av SvD, medan 32 procent gillade den, och resten sade sig vara tveksamma eller inte visste (”Klart nej till ny fildelningslag”, Svd.se. Publicerat 17 mars 2009.). Intressant i detta sammanhang är att 59 procent av de tillfrågade personerna som röstar på Vänsterpartiet ansåg IPRED vara fel; således har Vänsterpartiet helt klart sina väljares stöd i sin kritik av IPRED.
Ägare av öppna nätverk riskerar erhålla skadeståndskrav för vad andra personer – kanske till och med utan ägarens kännedom – använt deras öppna nätverk (det vill säga trådlösa nätverk ansluta till Internet vilka är öppna för vem som helst som är i räckvidden för Internetanslutningsutsändaren att använda, utan lösenord eller särskilt tillåtelse från ägaren av nätverket). Detta är ett reellt hot mot öppna nätverk, då antagligen ingen person skulle vilja få ett skadeståndskrav, alldeles oavsett huruvida en begått brottet eller ej. Det är osäkert om rätten skulle förstå vad öppna nätverk innebär; det föreligger åtminstone en osäkerhet bland människor om rätten skulle göra det, som en del i många människors misstro mot domstolars tekniska kompetens. Det viktiga i sammanhanget är inte om domstolarna har den tekniska kompetens som krävs; det viktiga är om personer tror att domstolarna har det eller ej. Denna oro för att få skadeståndskrav som ägare av ett öppet nätverk är ett faktum (”Ipred hot mot öppna nätverk”, Dn.se. Publicerat 31 mars 2009.) och inga lösa spekulationer. Vidare kan nämnas att det i Danmark framgångsrikt hävdats i fildelningsärenden i rätten att svararen haft ett öppet nätverk, och att personen inte själv fildelat illegalt utan någon annan antagligen gjort det på personens öppna nätverk. Om samma praxis – med att det ska räcka för en anklagad att skylla på ett öppet nätverk för att gå fri – skulle IPRED kunna bli verkanslös, om samtliga Internetanvändare öppnade sina nätverk.

Sammanfattningsvis är IPRED en lag som hotar och/eller inskränker rättssäkerheten, den personliga integriteten och öppna trådlösa nätverk, öppnar upp för vad som skulle kunna kallas ”utpressning”, inte i längden lär vara särskilt effektiv, med stor sannolikhet inte märkbart kommer gynna kulturskapandet, illa stämmer överrens med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller verkar ha stöd av det svenska folket. Det finns kort sagt få eller inga hållbara skäl att ha IPRED som en del i Sveriges lagstiftning, utan istället mängder av goda argument mot IPRED.

Jämförelse med Socialdemokraternas IPRED-beslut på sin kongress

På Socialdemokratiska arbetarpartiets (hädanefter kallade ”(S)”) nyliga kongress beslutades att IPRED skall förändras. Några detaljer gick (S) dock ej in på. På sin webbplats uppger (S) som viktigt beslut på det kulturpolitiska området från sin kongress vara bland andra: ”IPRED bör förändras så att rättssäkerheten och integritetsskyddet stärks, samtidigt som upphovsrätten värnas och kulturskaparnas rätt att kräva ersättning för sina verk garanteras”. I media sägs istället att upphovsrättsinnehavare skall få sina legitima krav på ersättning tillgodosedda. Denna skillnad i ord torde inte ha någon större relevans (det kan fås uppfattningen att upphovsrättsinnehavare snarare syftar på exemplarförsäljningsbolag än kulturskapare, men tekniskt sätt är det fel att kalla skivbolag och dylika bolag för upphovsrättsinnehavare; de är, om jag förstått saken rätt, juridiskt, enbart ”innehavare av närstående rättigheter”).

Huruvida (S) önskade version av IPRED är förenlig med rättssäkerhet, personliga integriteten et cetera är mycket oklart, då det är okänt vilka önskemål på förändringar rent konkret (S) har. Det är svårt att i nuläget se något sätt alls att förändra IPRED på som skulle göra den godtagbar, utan att helt och hållet ta bort den del som rör förhindrande och uppklarande av fall av illegal fildelning (och därmed göra IPRED till vad den från början var; ett sätt att bekämpa kommersiella immaterialrättsbrott). En version av IPRED som bara går ut på att bekämpa immaterialrättsbrott som sker i förvärvssyfte skulle med största sannolikhet inte vara särskilt förkastlig.

(S) förefaller, tyvärr, dock inte vilja förändra IPRED på ett sådant sätt, då de fortfarande vill att IPRED (eller lagstiftning i övrigt; det förefaller som att det är IPRED som skall syfta till detta) skall garantera kulturskaparnas så kallade ”rätt att kräva ersättning för sina verk” (om uppgifterna på deras webbplats, där (S) använder ordet ”kulturskapare”, och termen ”rätt att kräva ersättning”, stämmer). I media florerar istället ”upphovsrättsinnehavare” och deras ”legitima krav”. Den exakta ordalydelsen i själva beslutet som fattades vore intressant, men i syfte att kunna ge respons på (S) beslut överhuvudtaget utgår jag från att texten på deras webbplats är någorlunda korrekt.

Om texten på deras webbplats stämmer överrens med hur (S) vill förändra IPRED, menar (S) att kulturskaparnas krav på rätt till ersättning bör garanteras. Det finns felaktigheter i den formuleringen. Det finns nämligen ingen rätt att kräva (och, underförstått, beviljas) ersättning för sina verk ens med nuvarande upphovsrättslagstiftning. Det enda som finns, som ens liknar den rätten, är en rätt att bestämma över användning av ens verk. I praktiken innebär denna rätt oftast att kulturskaparen genom att mot ersättning bevilja en viss användning av ens verk kan tjäna pengar på sitt kulturskapande, men det finns på intet sätt en möjlighet för en kulturskapare att skapa kultur och sedan utan vidare kräva betalt för kulturskapandet; det behövs någon som är villig att betala för rätten att nyttja verket för att kulturskaparen ska få pengar för kulturskapandet. (Naturligtvis finns mängder av alternativa inkomstkällor för kulturskapare, men detta är hur de kan använda upphovsrätten för att få betalt; de alternativa inkomstkällorna existerar oberoende av upphovsrättslagstiftningens utformning.)

Vill (S) verkligen utöka upphovsrätten så att alla som skapar ska ha en rätt att kräva och beviljas betalning? Det verkar som ett väldigt ogenomtänkt förslag, då tiotusentals småbarn som ritar teckningar skulle kunna kräva och beviljas ersättning för sitt teckningsmålande. Förhoppningsvis var (S) bara oförsiktig med formuleringen. Att staten ger vissa kulturskapare betalt, i syfte att gynna kulturen och inte för att kulturskaparna skulle ha någon märklig ”rätt” att få betalt, är något helt annat än vad (S) verkar föreslå.

(En mycket intressant parentes, också rörande upphovsrätt, är att (S) på sin webbplats, på webbsidan om vad kongressen beslutade i kulturpolitiska frågor bland annat skriver: ”Socialdemokraterna tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt.”. Då Vänsterpartiet anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt, tar (S) starkt avstånd från Vänsterpartiet – och, för den delen, även Miljöpartiet. Det är… klart anmärkningsvärt, särskilt som (S) säger sig vilja bilda regering tillsammans med (V) och (MP). Hur kan det komma sig att (S) vill bilda regering med några de tar starkt avstånd ifrån?)

Något viktigt att minnas vid diskussioner mellan Vänsterpartiet och (S) rörande IPRED är att majoriteten av båda partiernas väljare är – eller åtminstone var, i mars, enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av SvD – kritiska till IPRED (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.). En varning gällande tolkning av resultatet av opinionsundersökningen finns dock i artikeln, som det vore ohederligt att inte ta med: ”Antalet tillfrågade är inte tillräckligt många för att dra några säkra slutsatser, men siffrorna ger en ungefärlig bild över opinionen.”. Naturligtvis kan även opinionen ha ändrats sedan i mars, men då snarare – enligt min lekmannabedömning – åt att den blivit mer kritisk mot IPRED (ett indicium på detta är Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet; Piratpartiet, och troligen i viss mån även dess åsikter, var inte lika populära tidigt på våren som vid EU-valet, enligt opinionsundersökningar publicerade i våras).

De argument (S) torde vara mest mottagliga för i IPRED-diskussion är:

Arbetarrörelsen har traditionellt sett stått på medborgarnas sida mot mäktiga privata, kommersiella intressen. Att den ordningen nu ändrats – då (S) förefaller i mångt och mycket vilja gå exemplarförsäljningsbolagens till viljes vad gäller IPRED – är märkligt.
Det förefaller finnas en stark folkopinion mot IPRED, särskilt bland de yngre väljarna (som i EU-parlamentsvalet inte var den grupp (S) klarade sig bäst hos, precis). Att gå till val på att verkligen ta bort de delarna av IPRED många anser dåliga/ändra de delarna många anser dåliga till något många anser bra, och rent konkret specificera vad som (S) vill ta bort/ändra, och sedan naturligtvis hålla sina vallöften (dels inför framtida val, men även för att politiker inte principiellt bör ljuga) torde vara betydligt mer framgångsrikt, än att litet luddigt utlova förändring av IPRED/utlova viss förändring rent konkret av IPRED som dock ej förbättrar eller tar bort de delar många anser dåliga.
IPRED handlar inte främst om upphovsrätt, utan om medborgarrätt, fundamentala demokratiska principer som rättssäkerhet. Oavsett vad en anser om upphovsrätten kan en ogilla (vissa medborgarrättsfientliga delar av) IPRED.
Straffsatserna för upphovsrättsbrott är orimligt höga. Nedan listas samtliga fildelningsfall i rätten jag lyckats hitta:

- En man, 28, från Västerås döms år 2005 i tingsrätten till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 16 000 svenska kronor i detta fall) för att tillgängliggjort ett filmverk (Hip Hip Hora) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Bevisningen som lagts fram och godtagits av rätten består i skärmdumpar (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: DN, SvD. Glädjande nog (ur en rättssäkerhetssynpunkt) river dock hovrätten upp domen senare, då bevisningen inte anses tillräcklig. Källor: ComputerSweden, SvD.

- En man, 32, döms år 2006 i Norrköpings tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) för att ha tillgängliggjort ett filmverk (Rånarna) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod. Källor: SvD

- En man, 44, döms år 2006 i Borås tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 20 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod; dock har mannen nekat till brott, varför någon form av ”bevisning” (om än skämt till bevisning, som skärmdumpar) rimligen måste ha funnits. Källor: SvD.

- En man från Trollhättan döms år 2007 i hovrätten (?) till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 24 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt vanliga fildelare idag gör). I media uppges den tekniska ”bevisningen” bestå av skärmdumpar, men då mannen tydligen även erkänt brottet, är det oklart huruvida rätten hade ansett skärmdumpar vara tillräckligt även utan erkännande för en fällande dom (låt hoppas att de inte gjort det; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: SvD, IDG.

- En man, 31, döms år 2008 i Linköpings tingsrätt till 40 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) och villkorlig dom för att ha tillgängliggjort ett par tusen musik- och filmverk på Internet. I media uppges inte vad (eventuell men ifrånutgådd) bevisningen består i, men advokaten till 31-åringen har sagt att tingsrätten ”i allt för liten grad beaktat den tekniska bevisningen. Man kan inte med stöd av bevisningen peka ut [advokatens] huvudman som den som har fildelat, menar [advokaten]”. Det förefaller – baserat på advokatens uttalande – vara skärmdumpar som spelat rollen som bevisning (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Att straffet inbegriper villkorlig dom kan ha särskild relevans i sammanhanget, då polisen – verkar det som – kan begära ut personuppgifter bakom IP-nummer från Internetoperatörer inte bara i fall som är belagda med fängelsestraff, utan även fall där domen kan bli villkorlig. Källor: SvD, DN, SvT.

Slutsatsen är att (S) önskemål om förändring snarare än avskaffande av IPRED förefaller ogenomtänkt och mycket svårgenomförbart (då det är svårt att se hur någon version av IPRED som är till för att stoppa fildelning skulle vara förenlig med grundläggande medborgerliga rättigheter), och tyvärr inte kan bemötas mer konkret förrän (S) specificerat på vilket sätt rättssäkerheten och integriteten skulle skyddas från ingrepp.

Pusha gärna inlägget!

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Anonymiteten långt borta....

cattasbubbla — Mon, 23 Nov 2009 10:09:49 +0000

Det tycks som att folk över hela världen är intresserade av vad som skrivs om Mehdi Ghezali. Sannolikheten att han får bli den anonyma människa han vill är inte stor som jag ser det…

Så här Inpå

just ME — Sun, 22 Nov 2009 16:28:16 +0000

att Bergenborna inte låter sig nedslås helt av att vandaler trampat sönder en hel Pepparkaksstad på 650 hus är mer än jag kan förstå, men på söndagen tändes ugnarna för att bygga nya.

Jultradition

Bara några timmar efter det att barnen i Bergen lagt ner sin själ i att baka och pynta den stora Pepparkaksstaden, en av stadens Jultraditioner, trampades den sönder av personer som av polisen beskrivs som “idioter”.

Pepparkaksstaden fanns utställd i ett tält i Bergens centrum. När tältet öppnades på söndagsmorgonen upptäcktes att nästan hela staden krossats. Dessutom hade förövarna tömt en brandsläckare och sölat ner hela tältet med färg. “Bergen i chock”, utropade tidningen Verdens Gang. Polisen ser Tack-o-lov allvarligt på förödelsen och efterlyser vittnen.

Hoppas man tar förövarna, men sen blir frågan Hur stort straffet kan bli.

Min tranny chaser och jag har det perfekta förhållandet: Inget alls

Immanuel Brändemo — Sun, 22 Nov 2009 04:04:59 +0000

Jag har en personlig tranny chaser, som ni kanske vet: En bisexuell man som tycker att en kille med fitta är den perfekta partnern. I ett par års tid har han skrivit till mig på Qruiser, och flörtat, raggat, stött, kommit med det ena förslaget mer fantasifullt än det andra, tiggt och bett… Han bor 60 mil bort, så det han ber om är framförallt detaljer i ord och bild.

Själv berättar han ingenting om sig själv mer än ålder, bostadsort och om sina sexvanor – och allt det skulle han självklart kunna ljuga om. Enligt hans profil bor han i en stor stad, och han ska vara ett år yngre än min mamma. Han har inte en enda bild på sig själv; inte ens en kukbild, som annars är standard för alla sexraggande killar. Det finns inget, absolut inget, som han berättat på två och ett halvt år som avslöjar något om vem han är. Det enda personliga man får ur honom är att han ibland kan nämna något av de ställen han brukar gå till för att ha sex, och att han ska ha varit gift med en kvinna en gång i tiden, eller hur det nu var. Han skulle kunna vara kristdemokrat eller vad som helst – och ändå hoppas han att jag ska skicka nakenbilder till honom. Hoppet är väl det sista som överger en.

Emellanåt blir jag galen på hans gnäll – som när han sveper med offerkoftan och anklagar mig för att rata honom för att han är en gammal gubbe – men det händer att jag tycker att han verkar charmig. Jag har en sugardaddy som förser mig med komplimanger i utbyte mot i princip ingenting.

Egentligen är vår relation perfekt – synd bara att det bygger på att vi inte träffas IRL. Han kan inte klia mig på ryggen, vi kan inte ligga sked och jag kan inte lägga huvudet mot hans bröstkorg och höra hjärtat slå, och såna saker jag verkligen längtar efter. Vi är inte ihop, vi känner inte varandra alls och vi har inte ens haft nätsex. Skulle vi träffas skulle det ofelbart spricka.

Jag vet absolut ingenting om honom. Bortsett från såna små detaljer har vi ändå det perfekta förhållandet – nämligen inget alls.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, relationsanarki, internet, sex, Qruiser, transofiler, transsexualism, transpersoner, läggning, könsidentitet, dejting, anonymitet, flirt

Globalindependece.dk - Smba vs ApS

globalindependence — Sat, 21 Nov 2009 14:15:14 +0000

Vi bliver ofte stillet følgende spørgsmål. Skal jeg stiftet et Smba (selskab med begrænset ansvar) eller et ApS (anparts selskab) min revisor mener det ville være bedst med et ApS.

Man kan hvis man spørger eksperter eller ligger på nettet i div. debat fora som f.eks. www.amino.dk eller andre iværksætter sider tydelig se at der er en hed diskussion omkring det at stifte i den rigtige selskabsform.

Hvis nu kigger på de faks vi har omkring disse 2 stort set identiske dog så forskellige selskabsformer.

Lad os starte med SMBA.

Faks om smba selskab (selskab med begrænset ansvar) også kaldt samba

Der er ingen kapitalkrav
Aktionærlån er tilladt
Man kan få udbytte flere gange om året
Ingen regnskabspligt til Erhvervs- og Selskabsstyrelsen (med mindre det bliver meget stort)
Anonymitet
Ind og udtræden af nye medlemmer giver ikke uheldige skattemæssige konsekvenser (arv.m.m.)
Selskabet er kun skattepligtigt til Danmark, hvis direktøren er bosat i Danmark
Ingen pligt til at bruge revisor
Ingen formkrav omkring afholdelse af generalforsamling mv.
Ikke så kendt i Danmark, selv om der efterhånden er stiftet flere 1000 SMBA selskaber.
Har kun været en interessant selskabsform siden 2006
Kan skræddersyes så det passer til dine/jeres behøv

Faks om ApS (anparts selskab)

Der er kapitalkrav (125.000 nu, bliver måske mindre senere)
Aktionærlån er ikke tilladt (overtrædes dette kan det blive dyrt for direktøren + det er strafbart)
Man kan ikke få udbytte flere gange om året, (udbytte udloddes 1 gang årligt)
Der er regnskabspligt som er tilgængelig for alle (offentlig) og skal godkendes af en Aut. Revisor
Der er ingen anonymitet omkring virksomhedens regnskab eller økonomi.
Det kan have store skattemæssige konsekvenser ved ind og udtrædelse af personer eller generationsskift m.m.
Selskabet er altid skattepligt i Danmark
Lovpligtigt årsregnskab skal tegnes af en Stats Aut. Revisor (er en enorm merudgift for virksomheden)
Der er faste regner omkring afholdelse af generalforsamling mv.
Det er en meget kendt selskabsform i Danmark
Bliver altid anbefalet af revisorer og advokater.

Som man kan se er der altid fordele og ulemper, spørgsmålet er bare om de ulemper hos den selskabsform du vælger er så lille at du kan leve med det og derved opnå en masse fordele som det andet ikke byder dig.

Ønsker du at høre mere om dine muligheder, så kontakt os på
@: jhs@emeacsi.com
W: www.gobalindependence.dk
tlf: +45 25 690 543
vi kommer gerne ud til dig, hvis du giver en kop kaffe.

Ordspråk!

caamad — Tue, 27 Oct 2009 18:56:16 +0000

När jag sa att jag hade två saker som varit till hjälp i min karriär, menade jag min hjärna och min ödmjukhet!

Källa: Madonna till ett skrattande pressuppbåd

Dagens Bild!

caamad — Sun, 25 Oct 2009 13:28:42 +0000

promenadingarna!!!!

caamad — Sun, 25 Oct 2009 13:10:06 +0000

Ut dom gick! brrrrr vaa kallt!

sovande seger

caamad — Sun, 25 Oct 2009 11:06:36 +0000

ja man kan ju vinna på många sätt ett nytt sätt är en sovande seger!!!!!

städa städa...

caamad — Sun, 25 Oct 2009 09:02:41 +0000

ja man måste ju städa lite ibland….

pannkaka eller inte pannkaka

caamad — Sun, 25 Oct 2009 07:35:27 +0000

denna morgon har jag just stälts inför denna mycket komplicerade fråga, Pannkaka eller inte pankaka…

Nu måste jag springa, men jag kommer att fortsätta klura!?

en guda gåva!!!

caamad — Sat, 24 Oct 2009 11:45:46 +0000

det finns många underbara saker i livet…

men den största guda gåvan är Glass

Dagens Bild.

caamad — Fri, 23 Oct 2009 07:23:58 +0000

Tiden Går...

caamad — Thu, 22 Oct 2009 23:23:52 +0000

tiden går… jag tror poengen är att man skall göra något vettigt av den. allt handlar om balans

hur hittar man balansen livet?

balansen mellan nytta nöje?

balansen mellan glädje sorg?

balansen mellan rätt och fel?

det tål att tänka på…

Anonymitet=

caamad — Thu, 22 Oct 2009 12:32:04 +0000

Anonymitet vad är det: wikipedia står det så är: Anonymitet (från gr. ανωνυμία sv. “Utan namn“, från början “Utan lag“) innebär att den personliga identiteten eller annan identifieringsinformation om personen inte är känd för någon (till exempel då det gäller äldre verk) eller bara för ett fåtal. Då en upphovsman är anonym och det också saknas pseudonym används ofta termen N.N. istället för namnet. Ordet anonym används också när skrivaren inte vill uppge sitt riktiga namn, eller när de inte ger någon annan pseudonym. Enklare tidningar som riktar sig till yngre läsare brukar använda anynom när personen inte uppger något namn.

I vårat fall har vi inte haft något val efter snart 3 års trakasserier! detta är ett ämne vi kommer att ta upp lite då och då!

* Höstens fina färger.

Ufint, kanskje, men ikke udemokratisk

Tankeren — Mon, 14 Sep 2009 05:17:17 +0000

Hadia Tajik reagerer på en anonym løpeseddel sirkulert i muslimske kretser, som karakteriserer hennes holdninger til Islam på det hun mener er en feilaktig måte. Hun beskriver det å fremsette anonyme påstander som ufint, udemokratisk og helt uakseptabelt.

Ufint? Kanskje det, men udemokratisk eller uakseptabelt er det ikke. Som Arbeiderpartiets informasjonssjef konstaterer, klarer folk utmerket å vurdere seriøsiteten i slike utspill på egen hånd. I dette tilfellet vil jeg anta at de fleste vurderer det som lite seriøst. De som står bak har en god grunn til å være anonyme: de vet at synspunktene er upopulære. Personlig mener jeg det er fint å få dem opp i lyse dagen, og også at det kan gjøres anonymt, slik at de som står bak slipper å stemples for resten av livet. Kanskje de endrer mening av reaksjonene som kommer, og det blir en ventil for mange. En debatt som ellers ikke ville funnet sted, får leve i stedet for å undertrykkes. Tajik innrømmer dette delvis ved å svare på påstandene og si at de er feilaktige. Hun burde vært ennå mer rett-fram i å konfrontere trollene, det ville vært mer effektivt. Sannsynligvis er de som har laget løpesedlene ikke alene om det de mener, og derfor er det viktig å svare på heller enn å fordømme utspillet.

For min del, setter Tajik seg selv i et negativt lys ved å kalle utspillet udemokratisk. Jeg blir engstelig for om hun kanskje ønsker å forby anonyme utspill, eller gjeninnføre lovene mot ærekrenkelse som man nå anser som unødvendige.

Om... P.S.--D.S.

just ME — Sun, 23 Aug 2009 16:11:50 +0000

Har funnit att många av de yngre idag inte lärt sig skriva Brev. Ja dvs. skriva kan man men varken särskild Skrivstil (Finstil) eller hur man ställer upp ett brev – officiellt eller privat. Sån’t lärde man ut de första skolåren förr men kan ju knappast tillämpas på SMS – där t ex You är = U numera. Långt mindre vet man vad vissa begrepp betyder som t ex. P.S. resp D.S. i slutet av ett brev – det fick jag nyligen erfara när tolkningen av begreppet blev allt annat än tryckbart. Tänker inte upprepa det här.

P.S. eller Post scriptum (lat. “efterskrift”), innehåller tillagd text i ett brev eller liknande meddelande. Post Scriptum efterföljs ofta av D.S. som betyder Deinde Scriptum (på svenska har detta översättningen ”den samme”,”den samma” eller pluralt ”de samma”.

Så var det med det.

Det här var “tofftigt” (läs rft) sagt så nu tycker jag vi tar en vacker bild från havet.

“Just ME”

P.S. Om man skriver mer än ett post scriptum i samma brev, lägger man till ytterligare P i början av förkortningen. P.P.S. betyder således “post post scriptum” och sedan blir det P.P.P.S. o.s.v. D.S.

Det fria ordets död

komigenuva — Fri, 21 Aug 2009 09:31:29 +0000

Pressfriheten är hotad över hela världen – nyliberalismen gör det dessutom svårare för den att överleva där den överhuvudtaget finns, eftersom EU vill avskaffa presstödet och istället överlämna åt Marknaden – som i sin tur vill stänga nätet och därmed stoppa yttrandefriheten för att skydda sina ekonomiska intressen.

Religiösa intressen dödshotar enskilda yttrare om de kritiserar religionen eller till och med bara ironiserar om den och länder – nu senast Sverige - blir utsatta för diplomatiska påtryckningar om att stoppa misshagliga publiceringar.

Inom arbetsliv är det tack och adjö för whistle-blowers och inom EU:s internetpolitik en fortsättning på Bushs War on terror vilket innebär en aktiv kampanj inte bara mot demokrati och transparens i lagstiftningen utan framför allt också mot yttrandefriheten.

Det visar att en av de viktigaste uppgifterna idag för alla demokrati- och yttrandefrihetsvänner är att stå upp för det fria ordet - oavsett om det yttras av bloggare, journalister eller vem det vara må. Att fritt få tala, skriva och uttrycka sin mening är inte bara en grundläggande mänsklig rättighet utan också en garant för övriga mänskliga rättigheter – såsom jämställdhet och rätten till skydd för eget liv, frihet och frid.

Se även: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8, CNN, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, AB9, AB10, AB11, AB12, AB13, Sydsvenskan, Expressen, Världen Idag (om Paul van Buitenen), DN1, DN2,

Bloggar: Alla Dessa Dagar, Motbilder, IpTegrity, Dick Erixon (anti-socialt medium där man inte kan lämna kommentarer), Johan Ingerö, Knuff

Se också alla tidigare bloggposter om Internet, FRA, Datalagringsdirektivet, Stockholmsprogrammet, Telekompaketet, Lissabonfördraget, europeisk arresteringsorder, åsiktsregistrering m fl

SKRIV PÅ AMNESTYS UPPROP FÖR YTTRANDEFRIHET PÅ NÄTET - BE IRREPRESSIBLE!

Regjeringen må ta stilling nå - si nei til datalagringsdirektivet!

Fredrik Graver — Wed, 19 Aug 2009 12:28:34 +0000

Personvern er en grunnleggende verdi i et demokrati. Personvernet innebærer en rett til å være i fre

Kan slå riktigt fel

cattasbubbla — Wed, 19 Aug 2009 10:00:21 +0000

En domstol i new York har tvingat Google att avslöja en bloggares identitet, detta efter att en modell blivit utpekad och kränkt på bloggen. Nu kan man ju tycka att bloggaren får stå för sina åsikter och så vidare, men jag tror precis som en Micke909 skrev i kommentarerna till artikeln att man måste se det i ett vidare perspektiv. Detta innebär ju faktiskt att regimkritiker, religionskritiker och andra som inte av säkerhetsskäl kan stå öppet för vad dom skriver kanske kommer att avslöjas och få straff som är betydligt värre än en kränkning.

Visst är trakasserier och förföljelser på internet ett problem, inte tu tal om saken. Vanligt folk hängs ut som både det ena och det andra och ingen kan göra något åt det, mer än att hoppas att normalt folk kan sålla bland alla galningar som finns. Samtidigt finns det för vissa mycket goda skäl till att vara anonyma, man kan ha ett viktigt budskap att föra ut men vara tvungen att vara anonym för sin egen säkerhets skull. Det är kluvet då man samtidigt är trött på alla idioter som vräker ur sig en massa skit,hotar, ljuger och förföljer personer helt utan konsekvenser. Men samtidigt så är vi i Sverige så skyddade så vi tänker kanske inte på andra delar av världen där du kan arkuberas för att du haft en åsikt om fel person, och det finns bloggare runt om i hela världen som kan drabbas av detta på ett sätt som vi aldrig kan tänka oss.

Jag vet inte hur man skulle göra för att komma åt idioterna men samtidigt skydda de som riskerar att råka illa ut eller helt enkelt är anonyma av privata skäl. Jag är absolut för att man ska kunna vara anonym, samtidigt som jag är emot att folk ska kunna trakasseras hur som helst. Men som sagt, i Sverige är vi rätt skyddade, i andra länder kan det få katastrofala följder för enskilda personer. Och hur det än är så är Google och bloggar världsomspännande och konsekvenserna av detta beslut kan bli förödande

Ung, dum og forelska i en annen. Dødssynder og sms.

Eremitt — Sat, 15 Aug 2009 18:06:50 +0000

Jeg skriver stadig vekk meldinger til Krigere’n som jeg ikke sender. Det er flere grunner til dette.

Jeg vil ikke at han skal vite at jeg savner ham. (Hovmod).

Jeg vil ikke at han skal vite om mine selvmordstanker. Han kan ikke få vite at han er hele mitt livsgrunnlag. Eller føle at han må styrte inn døra for å sjekke at jeg er i live. Jeg er ikke lenger hans ansvar. Dessuten vil jeg at han skal føle seg hjelpesløs og skyldig, hvis jeg velger den retningen. (Vrede).

Mine tanker er mine. Jeg deler de riktignok med en liten gruppe mennesker som klikker seg inn på denne bloggen, men ingen vet hvem jeg er. (Griskhet).

De siste to årene har jeg vært en passiv tilskuer til eget liv (Latskap), men det kan bli bedre. Som en motpol til livsterminering vil jeg at min suksess og rehabilitering skal falle som en granat i skallen hans. Han skal ikke få innblikk i min progresjon. (Hovmod og griskhet igjen).

Jeg vil heller ikke at han skal vite hvor høyt jeg fortsatt elsker ham. Å miste ham ommøblerte hele solsystemet mitt. Ingenting stemmer lenger og savnet etter å kjenne ham nær meg er altoppslukende. (Begjær).

Jeg unngår å sende fyllemeldinger, selv om mange av de jeg legger ut har blitt skrevet i fylla. Jeg har drukket mer eller mindre i ett siden han gikk (Fråtseri). Jeg vet det er usunt. Og jeg vet det er hel gal fremgangsmåte, men ikke bruk unødvendig energi på å fortelle meg hvordan jeg burde takle dommedag.

Når det gjelder Suppa MedHåri, vil jeg ikke at han skal vite hvor inderlig jeg hater henne, og hvor sint jeg er fordi hun nå har det som en gang var mitt. (Misunnelse og vrede igjen).

Men spør du Henrik Ibsen er “Den store, nådeløse synd – det er å myrde kjærlighetslivet i et menneske”. Så uansett hvor mange dødssynder jeg bryter i sorgens tåkebank. Er Suppa MedHåri den største synderen. Og Kriger’n likeså fordi han valgte henne.

Denne posten vil jeg nok oppdatere innimellom. Mao hver gang jeg skriver en melding jeg ikke sender, men allikevel ikke klarer å gi helt slipp på.

Here we go!

1. jeg har gått meg bort. For mange av mine avgjørelser har vært for å tilfredsstille deg. Ikke at det gjorde deg mer hengiven. Jeg står ved korsveien og av de mange retningene jeg kan ta, finnes det egentlig bare to mulige. Døden og livet som gemen. Jeg har mistet min sjanse til å bli noe stort. Jeg er for gammel til å bli kunstner. Det er min egen feil. Jeg har ikke skapt noe på mange år. Min tid er forbi. Så fortsetter jeg nå, ender jeg i beste fall opp som en intelligent manns skulderglitter. Og det er mange variabler som skal klaffe før dét er mulig. Det mest sannsynlige utfallet er et liv som middelmådig. Med relativt lav inntekt og et moderat antall venner. Et liv blant aristokrater er ikke lenger oppnåelig. Og kanskje et menneske som er så opptatt av å bli godtatt av overklassen ikke fortjener å leve? Så der har vi den andre retningen. Umiddelbar oppløsning.

2. Jeg savner deg. Så mye mer enn jeg kunne forestille meg. Ensomheten er uutholdelig. Den ligger så tungt i lufta at jeg sliter med å puste. Jeg trenger en som vil holde meg. Trøste, vise ømhet og omsorg. Jeg har ingen slike i mitt liv. Mutter og Fatter er forpliktet som foreldre til å gi ubetinget kjærlighet. Men du vet like godt som meg at det ikke finnes nærhet i min familie. Ingen kroppskontakt og ingen følelsesutbrudd. Du var den jeg kunne støtte meg til. Den som alltid skulle være der. Uten deg er jeg ingenting. Mindre enn ingenting. Ikke elsket av noen, men aller minst av meg selv. Nå som du er i Suppa Medhåri sine armer kjenner jeg på et svik som jeg tror jeg aldri vil komme over. Mine tillitsproblemer har ekspandert langt utover det som allerede var der i forbindelse med sosialangsten. Jeg vet jeg burde snakke med noen. Men du var den eneste jeg stolte på. Den tiden er forbi. Hadde du bedt om en ny sjanse nå vet jeg ikke om jeg hadde kunnet gitt deg det. Trygghet, stabilitet og udødelig kjærlighet var fundamentet for vårt forhold. Og alt det er borte nå. Men kanskje var det bare jeg som så på forholdet vårt slik. Kanskje var planen aldri å slå seg til ro med meg. Jeg ble født til ensomhet og hver dag er ett skritt nærmere lidelsens slutt.

3. Jeg hater deg. Jeg hater deg mer enn jeg noensinne har elsket deg. Det ville vært meg en glede å systematisk fjerne organene dine, mens du hylte i angst og pinsel. Men da slipper du for lett unna. Torturen bør vare så lenge jeg gidder å holde deg i live. Suppa MedHåri er jeg for utålmodig til å ta livet av, så henne skulle jeg nok blitt ferdig med i løpet av et par uker. Jeg skulle gravd ut øyeeplene hennes med skje, trukket negler og tenner og jeg skulle latt henne trygle om å få slippe før jeg fora henne godt og begravde henne levende. Jeg vet hvordan du alltid har likt “Seven”. Hvor fint hadde det vel ikke vært å leie et lager, kneble deg til ett underlag, gi deg næring intravenøst og la deg ligge å råtne i din egen avføring i årevis. Men først skulle du få gjennomgå samme behandlingen som Suppa. Deg gidder jeg ikke begrave levende. Da hadde du visst at slutten nærmet seg og det ville vært en lettelse og mot sin hensikt. Så jeg tror jeg bare skulle latt deg forvitre. Jepp. Dette er en god plan! Gled deg fuckface!

4. Jeg har hele tiden tenkt på Suppa MedHåri som noe midlertidig. En fase du har måttet gjennom. Din rebound. Men jeg ser hvor forsiktig dere går frem. For å bevare de følelsene som har blitt brygget over år. Jeg ser hvor varsomt du behandler dette nye. Så det skal vare evig. Jeg har tenkt at musikk og film-interessegapet mellom dere burde bli et fornøyelsesproblem med tiden. Men kanskje ikke. Selv om vi har super kompatibilitet på Last.fm, har musikk som fellestrekk blitt mindre viktig med åra. Jeg tenkte også at kulturforskjellen ville bli for stor. Men du har jo alltid villet til Afrika. Nå har du sjansen. At hun er bimbo og “mindre reflektert” trenger jo heller ikke være et tilbakeslag. Bedre med enkel, blid dame enn (relativt) klok, deprimert dame. At hun foretrekker Onkel Donald fremfor intime brune puber, ser jeg lett for meg at du kan venne deg til. Du har jo egentlig alltid tilhørt kretsen omkring snobbene og hvermansen. Til tross for innslag av kunstnere og musikere etter vi møttes. Fordelen med dette er at vi vil frekventere i totalt forskjellig miljø, og hvis jeg er heldig treffer jeg deg aldri igjen. Kanskje var det slik det alltid skulle være. Vårt forhold var en blindgate. En feilkjøring. En syv år lang omvei.

5. Hvem faen er du? Jævla sellout! Dette har vi diskutert så mange ganger. Hva som er viktig i et forhold. Har du vært enig med meg for at sosialantropologen, popgutten og den overfladiske gubbejævelen i deg skulle forbli usynlig? Jeg begynner å lure på om du i det hele tatt liker rock. Kanskje har den r’n'b-dissinga bare vært et skalkeskjul. Du har stjålet så mye mer enn fremtiden min fra meg. Du har gjort de siste syv årene meningsløse. Du har blitt ett av disse individene vi har gjort narr av. Helvete! Det holdt ikke å finne deg en blåst bimbo. Hun måtte være min rake motsetning på alle tenkelige måter. Jævla drittsekk! Er du klar over hvor verdiløs jeg føler meg nå?

Misstänkt beteende och misstänkta filer

Martin a.k.a. NPC]Otyg — Tue, 04 Aug 2009 14:20:00 +0000

Fritänk hade en bloggdiskussion med Mark Klamberg om effektiviteten i övervakningslagarna i allmänhet och FRA-lagen i synnerhet. En sammanfattning av diskussionen finns här.

Nu ska jag inte gå in på det som diskuterades direkt, utan jag tänkte rikta in mig på en sak som kom upp i någon av kommentartrådarna. Det som kom upp var Tullens möjlighet i vissa länder (USA har det implementerat vad jag vet, och det finns signaler som tyder på att det kommer bli aktuellt i EU också) att genomsöka datorer och lagringsmedia.

En dator idag ger i princip tillgång till en människas hela liv, vi lagrar mejl (både privata och “officiella”), bilder, kalendrar, dagböcker och jag vet inte allt som tidigare har varit saker som man förvarat i fickan och i skrivbordslådor. Många av dessa sakerna är sådant man vill behålla för sig själv eller inom en starkt begränsad krets, inte för att de är hemliga utan för att de är privata.

Till de privata delarna kan man lägga affärsmässiga handlingar, sådant som rör ens arbete. Bland dessa uppgifterna kan finnas sådant som är hemligt (offerter, ritningar etc), men det kan även finnas saker som inte är direkt hemliga samtidigt som de inte är “allmän egendom” som tillexempel adressregister och liknande.

Jag har funderat en del över vad syftet med att ge tullen möjlighet att gå igenom en dator vid en gränspassage egentligen är. Vi har det vanliga tjafset om barnporr och terrorister, men jag tror inte på det (som vanligt). Alla som någon gång har letat efter en försvunnen fil på sin dator vet hur frustrerande det är, men många gånger kan man gissa på filnamn, filändelsen brukar man ha klart för sig och många gånger kan man begränsa sökningen till filer inom ett visst tidsspektrum.
Hur ska man som Tullare kunna hitta barnporr i en laptop på en flygplats? Jag kan bara komma på lösningen att manuellt gå igenom alla bild- och filmfiler på datorn. Sen tillkommer det att bilderna kan ligga inbäddade i dokument eller mejl, alltså får man gå igenom dem också.
Detsamma kan sägas om terroristplaner och annat. Uppgiften är i princip omöjlig från början om man inte har tid och resurserna till det. Tid har man inte eftersom ett genomsök ska gå snabbt, alternativet är att beslagta datorn och släppa resenären eller att göra en diskavbild och gå igenom den senare. Ingen av varianterna är bra eftersom resenären då kan försvinna (personen kan ha rest med falskt pass t.ex.).

Om vi istället antar att hårddisken, och eventuella andra lagringsmedier, är krypterade. Hur kommer tullen då att agera?
Det naturliga är att man begär att få krypteringsnyckeln, men vad händer om resenären vägrar uppge den av en eller annan anledning? Faktum är att det kan vara så att resenären inte kan uppge krypteringsnyckeln.
Redan själva handlingen att kryptera disken kan ses som misstänkt, att man sedan inte kan berätta hur man låser upp krypteringen stärker misstanken väsentligt. Personen i fråga har uppenbarligen något att dölja, och det han döljer är av sådan art att han inte vill att någon ska se det.

Frågan är om det antagandet är sant.
Att kryptera hårddisken på en bärbar dator ser jag som en sund inställning eftersom bärbara datorer är stöldbegärliga och, som sagts ovan, så innehåller våra datorer våra privatliv och ibland direkt farliga uppgifter. Genom att kryptera disken har man i alla fall försökt skydda dessa sakerna ifall datorn blir stulen. I det optimala fallet försvinner datorn, men informationen kommer inte i orätta händer.
Att vägra dekryptera disken för att någon utomstående vill det ser jag också som en vettig inställning, man vill inte att någon utomstående ska gå igenom ens liv.
Detta kan jämföras med hur kränkande många upplever det att få sin post öppnad eller sin dagbok läst av utomstående personer.
En annan anledning till vägran kan vara att man har affärskritiska data eller hemliga uppgifter på datorn och man vill inte ta risken att dessa kommer på vift efter en genomsökning.

I en del fall kan jag dessutom se att man vägrar därför att det man har på datorn kan leda till misstankar, även om materialet inte är olagligt.
Om man tar min laptop som exempel så finns där verktyg för att kommunicera anonymt (TORoch Mixmaster), verktyg för att genomföra portscanningar och identifiera körande tjänster, verktyg för att identifiera operativsystem (aktivt och passivt) över nätverk och ett antal verktyg för att leta efter sårbarheter och i vissa fall utnyttja dem.
Bara genom att titta igenom programlistan så kan man snabbt konstatera att jag är en rejält skum typ som begår it-relaterade brott, mest för att jag har verktyg för att bryta mig in i datorer och förmåga att kommunicera anonymt.

Återigen är frågan om detta antagandet är sant. Det kan vara så att jag arbetar som säkerhetskonsult och endast använder verktygen mot företag som anlitar mig för att testa sin säkerhet, det kan även vara så att jag använder verktygen för att testa min egen it-säkerhet rent privat. Oavsett fall så finns det inget som säger att verktygen används i brottsliga syften. Men en person som går igenom min dator kan aldrig konstatera detta endast genom att titta på vad jag har på disken, däremot kan personen dra en personlig slutsats och agera efter den. Nu vet jag inte hur rättsläget ser ut på denna punkten i Sverige, men jag skulle gissa att man utifrån verktygen i alla fall skulle kunna göra en anmälan om förberedelse till dataintrång.

Jag ställer återigen frågan; vad är syftet med att ge tullen möjlighet att genomsöka datorer?
Vilka risker finns det för oss som anser att vi inte vill släppa iväg personlig information hursomhelst?
Vilka risker finns det med själva genomsökningen?
Hur effektivt antar man att det är?
Finns naturligtvis fler frågor man kan ställa, men min uppfattning är rätt klar. Ett genomsök av en dator, utan brottsmisstanke, kommer skapa fler problem än det löser.
Det är en skillnad mellan att polisen knackar på dörren efter ett tips och beslagtar datorn och att tullen gör det vid en gränspassage för att man inte kan uppge krypteringsnyckeln till disken. Frågan är också vilka resurser man kan lägga på att genomsöka disken, även om den är okrypterad.

Intressant

med Tystnad?

just ME — Sun, 26 Jul 2009 13:01:32 +0000

Nu måste här tänkas till.

Tillfrågad om att delta i internationellt bloggande krävs större genomtanke vid författandet eller att vara behjälplig vid översättningar. Hm man vet ju att det finns inhemska uttryck svåra att översätta och andra som helt enkelt inte låter sig översättas. Associationerna kan dessutom bli omfattande, definitioner ibland problematiska, det kan de förresten bli också i vårt ”ordrika” språk, och ”vitsighet”, skämt, missar ibland helt poäng vid översättning. Så, nej.

Men visst vore det roligt – även om livet har lärt mig,

vissa händelser bör förbigås med Tystnad.

Foto: R-M (Rosis)

Ännu mer tankar om anonymitet

trollan — Wed, 15 Jul 2009 15:00:01 +0000

Jag kan på något sätt inte helt släppa min diskussion med Ann Helena och jag går gång på gång tillbaka och läser hennes inlägg och mina svar. Saker som jag känner nu att jag borde ha skrivit, men jag har redan skrivit en massa hos henne så jag flundrerar väl vidare här.

Men som sagt Trollan verkar inte ha något förtroende varken för mig eller omvärlden. Och det är det sorgliga. Om det i Sverige går runt massor med rädda människor, så mår detta land inte bra. Och av döma av hur många som är anonyma på nätet så är detta land översvämmat av sådana människor.

Vi är alltså inte alls så fria, som vi påstår att vi är, utan många hukar i rädsla för staten, för övervakning, för våra medmänniskor, för släkten, arbetskamraterna och vännerna.

Ja, jag var lite inne på mitt svar där om anledningen men jag vet inte om det riktigt kommer fram. Varför vill jag vara anonym på min blogg?

Jag missade att hon faktiskt skrev med där att vi hukar i rädsla för våra våra medmänniskor, för släkten, arbetskamraterna och vännerna. Men frågan är om jag och AHR då tänker på samma rädsla när vi talar om det. Den största anledningen till att jag här väljer att vara anonym är friheten att kunna skriva. Jag vill kunna skriva om min familj. Om jag stör mig på mina systrar eller mina föräldrar vill jag kunna analysera det här på nätet. Skulle det skada mig om det kom ut vem jag är?

Nej, jag skriver ingenting revolutionerande. Kanske skulle en del bli förvånad över att jag röstade Pirat, men det är ingenting jag döljer heller om någon undrar. Men för mig är det värsta som kan hända att jag sårar någon. Det är det som jag är mest rädd för. Så om jag skriver om min syster någon gång när jag har stört mig på henne och hon får läsa det. Hur skulle det kännas för henne? Det är sådant jag är rädd för. Det innebär att jag skulle censurera det jag skriver ner. För mig känns det som en positiv egenskap att bry sig om sina medmänniskor och inte vilja skada dem, vilket gör att jag inte har något intresse att ändra detta beteende hos mig själv.

Jag skulle utan vidare kunna döda alla troll, som kommer i min väg för den förmågan har vi alla. Tro inte något annat, men jag har valt att inte bli sådan. Jag hjälper dem gärna istället. På så sätt kan världen bli ett bättre ställe.

Det är väl där jag känner att vi kanske inte är överens – för att hjälpa “Trollen” så måste man förstå dem och var de kommer ifrån. Där behöver man kanske lyssna på det de säger, och kanske även lyssna på hur de upplever att man sagt. Jag har haft givande diskussioner med alla de som benämns som häxor i olika sammanhang, framförallt Katharina. Så man ska nog inte vara så snabb att döma ut folk om man vill få världen till ett bättre ställe. Men det är bara mina åsikter det.