Artikeln om den nyligen skjutne fackledaren Süleyman Celebi, fackförbundet DISK och Turkiets situation i största allmänhet publicerades i veckans Arbetaren.

DISK, Revolutionära Arbetarfackens Konfederation, är det mest inflytelserika radikala fackförbundet i Turkiet. DISK bildades 1967, och Çelebi som har varit politiskt aktiv sedan 1960-talet och även har suttit i fängelse för sitt fackliga arbete, menar att DISK har en viktig roll i det turkiska samhället av flera skäl.
– Vi är inte ett fackförbund av enbart ekonomiska skäl. Vi har ett ansvar att ge förtryckta en röst. DISK arbetar även för demokratin, därför kan man inte säga att vi bara bedriver ett klassiskt fackligt arbete, säger han.

Läs allt här.

46 medlemmar ur den turkiska vänsterrörelsen ESP (De förtrycktas socialistiska plattform) riskerar straff för “organisering i illegala grupper”, då det misstänks att de är med i den militanta organisationen MLKP (Marxist-leninistiska kommunistpartiet).

Politiska domar är att vänta, men följande lista över bevis är ändå makaber, till och med med turkiska mått mätt. Vad sägs om att du är en militant kommunist som förtjänar fängelse…

… om du protesterar mot det hårda trycket mot det pro-kurdiska partiet DTP?
… eller firar 8 mars?
… eller firar newroz?
… eller manar till generalstrejk på första maj?
… eller protesterar mot Israel?
… eller deltar i en kulturfestival mot rasism, chauvinism och militarism?
… eller kräver rättsliga insatser mot juntaledare från kupperna 1971 och 1980?
… eller innehar böcker av Paulo Freire?
… eller bär på en lapp med bilder på Che Guevara och Deniz Gezmis?
… eller om du helt enkelt innehar ett exemplar av Det kommunistiska manifestet?

Och nej, detta är inte något skämt. Tyvärr.

Beyazit, ISTANBUL.
Platsen där vänsteraktivisten Taylan Özgür mördades 23 september 1969. Taylan var studerande vid ODTÜ-universitetet i Ankara och var 22 år när han dödades. Än idag mörkas fakta kring vad som hände för 40 år sedan, men allt pekar på att det var poliser som sköt ner honom.
Mordet på Taylan blev en milstolpe. 68-rörelsen blev mer militant och den växande styrkan i vänstern skulle leda till att en militärjunta installerades 1971.
Varken glömt eller förlåtet.

När hela världen, med rätta, lyfter fram statskuppen mot Salvador Allende i Chile den 11 september 1973 lyser andra historiska militära maktövertaganden med sin frånvaro i debatten. Men militärjuntan från 12 september 1980 som  innebar att Kenan Evren installerades som landets ledare är varken glömd eller förlåten.

Evrens meritlista efter statskuppen 1980:
- 650 000 gripna
- 230 000 politiska domar
- Varav nästan 100 000 personer dömdes för medlemskap i politiska rörelser
- 517 avrättningsdomar
- 50 genomförda avrättningar
- Varav en av de avrättade var kommunisten Erdal Eren, 17 år.
- 300 ouppklarade mord som staten troligen stått för
- 171 döda under tortyrförhör
- 299 döda i fängelser
- 14 döda i hungerstrejker
- 14 000 indragna medborgarskap
- En odemokratisk konstitution (som ännu används)

Protester mot Evren

1980-juntans ledare Kenan Evren är ständigt aktuell, trots att han sedan länge dragit sig tillbaka från politiken. Anledningen är att han fortfarande går fri trots alla vidriga brott han begått som landets ledare mellan 1980 och 1983. Nu, 92 år gammal, är han sjuk och vänstern mobiliserade snabbt protester utanför sjukhuset där han ligger. Bland de deltagande partierna fanns ÖDP, som syns på bilden till höger. Och parollerna som ekade bör alla demokrater skriva under på; “Inte fly, du ska stå till svars”, “Mördaren Evren ska ställas inför rätta!” och “Evrens sladd ska dras ut av revolutionärerna!”.

Och visst är det en ärlig önskan om att Evren ska tillfriskna så att han kan ställas inför rätta. Men frågan är om det inte är lika bra att låta honom gå mot den sista vilan med tanke på att det turkiska rättssystemet inte är tillräckligt starkt och progressivt, ett problem även regeringspartiet AKP lider av, för att kunna göra upp med landets mörka förflutna.

Evrens meritlista efter statskuppen 1980:
- 650 000 gripna
- 230 000 politiska domar
- Varav nästan 100 000 personer dömdes för medlemskap i politiska rörelser
- 517 avrättningsdomar
- 50 genomförda avrättningar
- Varav en av de avrättade var kommunisten Erdal Eren, 17 år.
- 300 ouppklarade mord som staten troligen stått för
- 171 döda under tortyrförhör
- 299 döda i fängelser
- 14 döda i hungerstrejker
- 14 000 indragna medborgarskap
- En odemokratisk konstitution (som ännu används)

Debatten mellan RS Uddevalla och Bjarne Rehnberg (fp) fortsätter på Bohusläningens debattsida.  I en debattartikel den 23:e juli hävdar Rehnberg att han är anti-kommunist pga Lenin, Stalin, Mao och Röda Khemererna. Han undviker däremot att besvara de frågor vi ställde i vårat tidigare inlägg. Här är vårat senaste svar.

Det är alltid intressant när ens politiska meningsmotståndare går i svaromål. Det ger i regel en möjlighet att ta sig till och utvärdera både motståndarsidans och de egna argumenten. Det är därför väldigt olyckligt att se att Bjarne Rehnberg istället för att besvara våra argument och befogade frågor väljer att lämna ett raljerande svar över den fråga vi faktiskt aldrig ställde. Det är nämligen så att vi varken undrar vad som ligger bakom Rehnbergs antikommunism, eller för den delen sätter rubrikerna i tidningen [Bohusläningen]. Något han säkerligen hade noterat om han tog tillfället i akt att läsa mer än just rubriken.

Den förundran han känner över de skillnader i attityd som finns gentemot kommunism och nazism har självklart att göra med att även om kommunismens namn missbrukats kan knappast detsamma sägas om nazismen. Nazisterna uttalade tydligt redan från början att deras främsta mål var att krossa den politiska vänstern och då främst kommunisterna. Det var också därför nazisterna fick stöd av både högern och storföretagen. Socialisterna däremot stod i fronten för kampen mot fascismen och gör det fortfarande. Detta kanske stillar Rehnbergs undran något.

Att han sedan försöker skola oss i stalinismens brott är löjeväckande. Om han faktiskt hade läst vår insändare så hade han sett att vi väldigt tydliga i vårt ställningstagande. Många av våra kamrater mördades och skickades till Gulag när Stalin med våld började rensa ut vänsteroppositionen. Man kan också fråga sig när de borgerliga partierna skulle ha bekämpat nazismen med “alla demokratiska medel som står till buds”? Vi socialister agerar regelbundet när rasister och fascister dyker upp.

Vi kan konstatera att i och med Rehnbergs likställande av Vänsterpartiet med till exempel massmördarna i Röda khemererna så visar han på en sådan enorm brist på såväl politisk analys som logiskt tänkande att det är för oss föga förvånande att han är antikommunist.

Patrik Berg, Kim Holmstedt.
Rättvisepartiet Socialisterna Uddevalla.

Ja, nu är jag tillbaka från Italien och Livorno. Det finns ingen större anledning att dra en reserapport över vad mina vänner sagt och gjort som är väldigt kul. Istället är det den sammanfattade bilden av staden Livorno i Toscana som är viktig. De kortare vistelserna i Milano och Florens gav mig ingenting, medan Livorno är något jag aldrig kommer att glömma och framförallt ett ställe jag regelbundet kommer att besöka i framtiden.

Vad är det speciella med Livorno? Att staden på i princip alla plan tycks vara progressiv. Låt mig illustrera med ett exempel från de miljöer jag och min grupp Partigiani Livornesi Scandinavia hade förmånen att vista oss i. Många vänsteraktivister i Livorno är bra mycket radikalare än det största vänsterpartiet i Italien, Rifondazione Comunista. Partiet har tappat mark de senaste åren och djupdykningen är anledningen till att det italienska parlamentet för första gången på flera decennier inte har någon kommunistisk representation. Då man själv lever i ett land där det största vänsterpartiet inte är någon direkt maktfaktor att lita på är det lätt att försöka dra paralleller mellan Italien och Sverige. Här skulle många falla in i det klassiska vänstergnället. Bara tala om modernisering, döma ut ideologin eller kort och gott förklara tankarna som döda.

I Livorno finns inget av det. Det går att tala om sin besvikelse inför parlamentarismen, kanske skapa ett nytt parti och sedan försöka påverka. Eller så går man den andra vägen. Om det parlamentariska systemet är för snävt så får man gå direkt till folket. Genomför man ett gott basarbete och samlar på sig erfarenheter om den aktuella situationen i det samhälle man befinner sig i finns alla möjligheter att skapa politik utan att gå omvägar via ett så korrupt system som Italiens. Har du stöd så kan du agera utan att någon kan hindra dig. Därför är de hus som i många år varit ockuperade i Livorno fascinerande att se. Flera av byggnaderna har i uppemot 7-8 år varit i aktivisternas ägo. Vi fick se hur utrymmet i platserna användes till att skapa opinionsbildning i form av affischer och tröjor, vi fick lyssna på konserter som vanliga scener aldrig skulle erbjuda och vi fick uppleva hur solidariteten alltid var levande. Ett exempel på det var när två yngre killar mötte oss med badhanddukar och shorts i en ockuperad lokal. De var överlevande från jordbävningen i april. I Livorno erbjöds de mat och husrum av sina bröder. Världens mest självklara sak för vänsteraktivisterna i all sin enkelhet.

Anledningen till att det autonoma och utomparlamentariska arbete som förs i Livorno är mer inspirerande än det i till exempel Sverige är att uppslutningen och stödet till aktioner som till exempel husockupationer är totalt i en stad som Livorno. Det är resultatet av en mer uttänkt strategi där aktivisterna utvärderar samhällsituationen och det stöd man har från folket. Därför kan den repressiva staten och den fascistoida poliskåren i Italien knappast stoppa vänstern ute på gatorna, för bakom varje handling finns massor av basarbete och folkligt stöd. Visst kan man storma de sociala rörelsernas lokaler, men det skulle bara få motsatt effekt, vänstern skulle växa ännu snabbare. Därför var det samtidigt lärorikt att höra våra italienska bröders erfarenheter från den mjuka makt staten använder mot vänsterfästet Livorno. Det får jag anledning att ta upp någon annan gång.

Detta är de första intrycken jag vill förmedla. Inom kort kommer det uppföljningar med bilder och andra redogörelser för vad resan innehöll mer konkret. Mer om resan kommer snart i Expressens nya fotbollsbilaga, för övrigt. Den gamle Offside-medarbetaren Olof Peronius skrev ett reportage om oss under resan. Länk till det kommer när texten är publicerad.

Efter många turer är det nu klart; efter många år av kamp har arbetarrörelsen nu tvingat fram högerregeringen att helgförklara första maj. Den nya helgdagen kallas nu Solidaritets- och arbetardagen. Oppositionen i CHP och DTP har arbetat på att få första maj helgförklarad, men även grupper utanför parlamentet har satt press på AKP, vilket nu gett resultat.

Det står utom allt tvivel att arbetarfientliga AKP inte har något annat än populistiskt intresse av att nu kompromissa fram en helgförklarad dag. Deras nyliberala politik vittnar om det. Och mycket riktigt påpekar oppositionella att AKP bara gjort vad de tvingats till att göra, arbetarna har tagit tillbaka sin dag och inte fått någon allmosa. Andra beslut som togs innebär att arbetarna inte får fira på Taksim-torget, något som de större fackförbunden och ÖDP krävt. Avslag fick också de som lagt förslag om att Newroz ska bli helgförklarat.

Nu har fackförbunden med hjälp av parlamentariska grupper lyckats få igenom stora krav. Det vill jag personligen gratulera hela arbetarrörelsen i Turkiet för. De har äntligen tagit tillbaka något som alltid varit deras rättighet. Men än är det inte dags att kavla ner ärmarna. Det finns fortfarande massor att göra i Turkiet och de radikala facken, tillsammans med parlamentariska sympatisörer, kommer att genomföra sina demonstrationer på Taksim-torget, något som fortfarande inte är lagligt. Men det vi vet är att bollen är i rullning och att högerregeringen nu känner sig tvungen att lyssna på arbetarna igen. Nu tar vi resten av det som är vårt!

Läs mer om den fackliga kampen här:
Fackliga ledare sågar AKP
Facken flyttar fram positionerna inför första maj
De turkiska fackens syn på kurdfrågan i punktform
Turkiska fack bjuder in poliser till demonstrationer

En utmärkt artikel i Flamman behandlar skillnaden mellan när sverigedemokrater och vänsteraktiva drabbas av våld.

Alexander Bengtsson från Expo har svårt att tro att sverigedemokrater verkligen skulle vara mer utsatta än vänsterpartister. Däremot kanske de upplever sig så. En orsak är att aktiva i vänstern är vana. Det finns en attityd inom vänstern att man inte ska gnälla, tror han.
– Jargongen är sådan. Man är så van vid det. Jag tror också man anser att man jobbar i motvind och får räkna med sånt.

Artikeln är högst tänkvärd. Framförallt slutdelen är intressant. Alexander Bengtsson lägger senare fram tesen om att de som sympatiserar med Sverigedemokraterna verkligen har rasistiska åsikter.

– Väljarna är inte dumma i huvudet. De vet vad de röstar på.
Arbetarrörelsen och etablissemanget har inte velat inse att det finns rasism hos vanligt folk, menar han.

Det är kanske dags att sluta leta efter luckor och situationer där sverigedemokrater tappar masken och istället fokusera på ett långt större problem? Kalibers arbete med att avslöja SD:s interna rasistjargong fyller en viktig funktion, men ger oss knappast lösningar för att faktiskt bemöta främlingsfientlighet.

Mitt bidrag i Flamman blev för övrigt att skriva lokalt om situationen i Uppsala den senaste tiden. Läs de nedersta delarna för att se mer om det.

Väl medveten om att mina hyllningar till Kemal Kilicdaroglu i CHP börjar nå Obama-höjder fortsätter jag på den inslagna vägen och lyfter fram positiva tendenser hos detta politiska stjärnskott. Till skillnad från den innehållslösa hysterin kring den amerikanske presidenten finns det nämligen värde i att samla krafter för att se till att Kilicdaroglu nu vinner ytterligare mark i Turkiet för att kunna presentera ett tydligt alternativ till AKP, MHP och faktiskt även sitt eget parti CHP under Deniz Baykal.

Det senaste av intresse kring Kilicdaroglu är den kampanjlåt som användes i valrörelsen. Det har skrivit en del om att låten är misstänkt lik den nu avlidne vänstersångaren Ahmet Kayas låt Kadinlar. Ni kan jämföra själva.

Originalet: Ahmet Kaya – Kadinlar

Ny version (?):

Ahmet Kayas fru har dementerat att det skulle vara frågan om plagiat, men hon håller med om att likheten är slående. Låt oss utgå ifrån att Kilicdaroglu-lägret verkligen inspirerats av Kaya. Vad betyder det?
För att svara på detta måste vi förstå vem Ahmet Kaya var och vilken politisk sprängkraft allt som har med honom att göra innebär i Turkiet. Ahmet Kaya föddes 1956 i Malatya och var av kurdisk börd. Med sin poesi och känsla för protestsånger blev han snabbt en mycket omtyckt artist, även utanför vänsterkretsar.

I ett hårt kulturellt klimat släppte Kaya till slut bomben som skulle göra slut på hans rörelsefrihet i Turkiet; på en gala 1999 berättade han om sina planer på att göra musik på kurdiska. Den övriga artistkåren som bevittnade Kayas utspel blev vilda på klassiskt fascistmanér och skapade en lynchstämning. Ahmet Kaya klarade sig med nöd och näppe ifrån galan med hälsan i behåll och bodde resten av sitt liv i Paris, där han dog 2000. Kayas problem med att leva hälsosamt i exilen, mycket på grund av den psykiska press och förnedring som han mötte i sitt hemland, var källan till att hans hjärta till slut gav vika. I sin frånvaro hade han fått en fängelsedom över sig som var på över tre år.

Ahmet Kaya är fortsatt populär bland många turkar, men många gör förbehållet att “de bara gillar musiken från den där terroristkramaren”. Med denna kontroversiella bakgrund är det därför förvånande och mycket glädjande att Kilicdaroglu-kampanjen präglats av Kayas progressiva anda. För mig som inte kunde hålla tårarna borta när jag besökte Ahmet Kayas grav vid Pére Lachaise-kyrkogården i Paris är det naturligtvis ännu lite viktigare att påpeka likheterna mellan sångerna. Vem vet, kanske var det ett medvetet drag att lyfta in Kaya i valrörelsen subtilt och smidigt?

Det lilla islamistiska fascistpartiet Büyük Birlik Partisis (BBP) ledare Muhsin Yazicioglu kraschade med en helikopter 25 mars efter ett valmöte inför lokalvalen på söndag. Tillsammans med en reporter och fyra ytterligare BBP-are har de ännu inte hittats. I artikeln anges det att 1 707 personer ur militären ingår i sökningsarbetet efter den kraschade helikoptern. BBP:s kvarvarande medlemmar vädjar till det turkiska folket att be för deras ledare medan politiker från andra partier bjuder över varandra i hyllningar till Yazicioglu. Men vem är denne Yazicioglu?

Fascistkommando
Yazicioglu föddes 1954 i Sivas, i centrala Turkiet. Under studietiden engagerade han sig politiskt och knöts snabbt till olika fascistiska rörelser som vid 1960- och 70-talet förutom att beväpna sig även hade påbörjat slakten av oliktänkande. Värst bland alla dessa rörelser var Grå vargarna, där Yazicioglu blev en värdefull hjälpreda. Officiellt har Yazicioglu varit ledare för de så kallade Ülkü Ocaklari, de föreningar som blev en brygga mellan fascistkommandon i Grå vargarna och nationalistpartiet Milliyetci Hareket Partisi (MHP). Han kom att starta sitt eget parti BBP 1993 eftersom Yazicioglu ansåg att MHP inte var tillräckligt islamistiska vid sidan av sin nationalism. Således byggdes nya motsvarigheter till Ülkü Ocaklari. Dessa kallades Alperen Ocaklari och är i BBP:s regi. På sin meritlista har Alperen Ocaklari Hrant Dink-mördaren Ogun Samasts medlemskap bland mycket annat.

Dessa olika fascistgrupper fann näring till sitt hat i ett turkiskt samhälle där vänstern växte. Den statliga rädslan för den attraktiva radikala socialismen gjorde att man ofta aktivt hjälpte gråvargar med underrättelser, vapen och amnestier. Att NATO även stärkte fascistgrupperna genom Operation Gladio gjorde knappast att de högerextrema minskade i styrka. Muhsin Yazicioglu är en av flera profiler inom dessa fasciströrelser som kom att förkroppsliga högerterrorn i Turkiet.

Hat mot vänstern
De grupper i samhället som Yazicioglu och hans gelikar riktade sitt hat emot var främst socialister, kurder och aleviter. Hatet mot socialister är lätt att förklara; demokrati, solidaritet och jämlikhet faller inte fascisterna i smaken. Misstron mot kurder är lika naturligt; människor av Yazicioglus sort ogillar den pluralism som kurder kämpat för genom historien. Aleviproblemet känner färre människor till, men är minst lika intressant. Alevismen är en gren inom shiitisk islam som främst praktiseras i Turkiet. Denna inriktning är den största religiösa minoriteten i landet. Genom århundraden har aleviter framställts som perversa otroende eftersom Anatolien alltid dominerats av sunnitisk islam. Deras inspiration från shamanism och oviljan att underställa sig auktoriteter har gjort alevismen till en symbol för självständighet och uppror.

En kort sammanfattning av denna muslimska inriktning förklarar varför alevismen inte setts med blida ögon alla gånger. Tron är i det närmaste materialistisk. Man anser att det finns en naturlig anledning till att saker och ting uppstår och förändras i världen utifrån en nästintill mekanisk världsbild som kommit att avlägsna metafysiska förklaringar. De känner heller inget behov av att gå till moskéer (de har istället samlingslokaler som kallas cemevi), bönen har inte någon lika framträdande roll och toleransnivån är generellt sett långt högre bland aleviter.

Med många många folkuppror på nacken har det alevitiska folket i det närmaste hatats av fanatiska sunniter. När vänstervågen på 1960- och 70-talet sköljde över Turkiet var det nog ingen slump att aleviter överlag var vänstersinnade eftersom en viss progressiv inriktning funnits redan i den religiösa tro som i det närmaste är en livsåskådning.

Slakter vi minns
Hatet mot aleviter, som Yazicioglu alltid eldat på, har tagit sig uttryck på många sätt. Mytbildningar om aleviter är en populär metod. Långt in på 1900-talet berättades det fortfarande om att de frisläppta och otroende aleviterna inte drog sig från att utöva incest exempelvis. I övrigt framställs aleviter tidvis som kommunister, provokatörer och gudshatare. Kanske var det inte konstigt att människor som Yazicioglu lyckades provocera fram och genomföra en massaker i Kahramanmaras 1978 där hundratals aleviter slaktades. Precis som i Sivas-massakern 1993, där 37 aleviter brändes inne på ett hotell av islamister, har Yazicioglu misstänkts ligga bakom åtminstone stora delar av planeringen och agitationen av slakterna.

Yazicioglu skapade alltså BBP, som idag är ett marginellt parti. Men genom att ställa upp i det senaste parlamentsvalet som oberoende kandidat lyckades han slinka in i parlamentet och är BBP:s enda representant där. Vad han har för historia har vi sett. Och en likadan politik förde han nu runt med BBP. Ingen kan glädjas åt en människas olycka men i sammanhanget är det intressant att Yazicioglu nu ligger hjälplös i en kyla som troligtvis blir hans död. Detta sker i Kahramanmaras-området, omgiven av massvisa mängder med byar och städer med en stor alevitisk befolkning. Symboliken i det inträffade går därmed inte att överdriva.

UPPDATERING: Fem lik har nu hittats, men ännu inte kunnat identifieras. Mycket tyder på att Muhsin Yazicioglu är död med andra ord.

Η Ευρωπαική Ένωση θέλει να παρακολουθεί και να ελέγχει τους μπλόγκερς!!! Η καταστολή από την Ευρωπαική Ένωση συνεχίζεται!

Μια πρόταση για να παρακολουθούνται και να ελέγχονται οι μπλόγκερς σε όλη την Ευρωπαική Ένωση ψηφίστηκε πρόσφατα από την επιτροπή για τον πολιτισμό και την εκπαίδευση. Την πρωτοβουλία την είχε η Marianne Mikko, ευρωβουλευτής από την Εσθονία, γνωστή αντικομμουνίστρια, σοσιαλδημοκράτισσα. Στις 22 Σεπτέμβρη έρχεται για ψήφιση στο Ευρωπαικό κοινοβούλιο. Αυτό γράφει σήμερα η σουηδική καθημερινή εφημερίδα Ντάγκενς Νιχέτερ. Ακόμα ένας λόγος για την αποδέσμευση από την ΕΕ.

EU vill registrera bloggare

Ett initiativbetänkande för att registrera och kontrollera bloggare har röstats igenom av Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning. Initiativtagaren Marianne Mikko menar att bloggare kan förorena cyberrymden. Detta skriver DN i dag.

Förslaget, som antogs av utskottet nyligen, är tänkt att klargöra bloggares legala ställning och värna om den mediala mångfalden. Media är viktigt för att skydda demokratin, och bloggar är ett betydelsefullt bidrag till mångfalden, konstaterar kulturutskottet. Men de tillägger att det finns ett behov av att kontrollera att inte felaktig information sprids.

“Bloggvärlden har än så länge varit en plats för goda avsikter och förhållandevis ärliga syften. Men när bloggarna blir triviala, vill också folk med mindre principer använda dem. De är i en position där de väsentligt kan förorena cyberrymden. Vi har redan alldeles för mycket spam, felinformation och ont uppsåt i cyberrymden.” säger estniska ledamoten och initiativtagaren Marianne Mikko (s) i ett uttalande.

Kris i Ukraina 1932-1933

Allvarlig brist på mat och t o m svält förekom inom många regioner i Sovjetunionen 1932-33. Många på landsbygden dog i epidemier av bl a tyfus och dysenteri.
Mycket dåliga skördar 1931 och 1932 var en huvudorsak till detta, och berodde på flera faktorer.

Extremt dåligt väder 1930-31 varierade mellan torka och långa perioder med ihållande regn.

Ca 90 % av de ryska bönderna var antingen entusiastiska angående kollektivisering eller passivt accepterande. De 10 % som visade motstånd var de bättre ställda, och de orsakade stora skador genom att sabotera jordbruksverksamheten. Bl. a. vägrade de leverera spannmål i ett försök att driva upp priserna.

Flera lokala myndigheter försökte genomföra tvångskollektivisering, vilket stred mot direktiv från regeringen och Kommunistpartiet.

Sovjetunionen var mitt uppe i ett desperat industrialiseringsprogram som var en förutsättning för att kunna försvara sig mot ett kommande angrepp. Antalet arbetare i städerna växte starkt. Regeringen satte kvoter för insamling av spannmål för att försäkra tillförsel av bröd till dem. En del lokala myndigheter satte ännu större kvoter, vilket orsakade matbrist på landsbygden.

Tidigt år 1933 var matbrist och svält mycket allvarligt. Regeringen satt igång en rad åtgärder för att lösa problemen. Tjänstemän i lokala myndigheter som hade brutit mot regler och direktiv angående kollektivisering och insamling av spannmål ersattes av andra. Ca 5,7 miljoner ton frö och mat fördelades på landsbygden i ett av de största hjälpprogram i Sovjetunionens historia. Speciella grupper tillsattes I viktiga regioner som Ukraina, Uralbergen och Volgaområdet för att dirigera vårsådd och organisera tillförsel av förnödenheter.

Skörden 1933 var mycket lyckad, och matkrisen upphörde.

Ca 2,5 miljoner människor dog i Ukraina av svält och sjukdomar under den värsta perioden. Men redan i mitten på 1930-talet uppstod en myt om att Stalinregeringen avsiktlig hade orsakat en svält som dödade många fler.

Myten analyseras i texten nedan, som också innehåller flera detaljer om vad som i verklighet hände i Ukraina omkring 1932.

Hur man tillverkar en myt

Myten om folkmordssvälten i Ukraina avslöjades en gång för alla av en kanadensisk journalist vid namn Douglas Tottle i Fraud, famine and fascism – The Ukrainian genocide myth from Hitler to Harvard, Progress Books, Toronto, 1987. Boken är ett imponerande exempel på historisk forskning, med omfattande dokumentation av citat och fotografier samt tydliga källhänvisningar.

Skräckhistorier om bolsjevikerna och Sovjetunionen hade varit gängse i Västs tidningar sedan revolutionen 1917. Exempelvis publicerade London Telegram 1930 en historia av en journalist som skulle ha bevittnat svält och blodiga massakrer. Det visade sig sedan att han hade lämnat Sovjetunionen nästan åtta månader innan händelserna som han skildrade skulle ha utspelat sig.

Den första historien om att den sovjetiska regeringen avsiktligen svält ut miljontals människor i Ukraina dök upp 1935 i den reaktionära Hearstpressen i USA. William Randolph Hearst hade nära kopplingar till det tyska nazistpartiet, NSDAP. De två journalister som författat rapporterna avslöjades snabbt som lögnare.

En av dem hette Thomas Walker. I hans artiklar fanns fotografier på svältande människor, som han gjorde gällande hade tagits i Ukraina 1932-1933. Men ett problem är att Walker uppehöll sig ungefär två veckor i Sovjetunionen hösten 1934 men aldrig i Ukraina. Ett annat problem är att många av bilderna visade offer för svälten 1921-1922, vilken som sagt var resultatet av det Interventionskrig som de västliga ”demokratierna” hade startat.

De andra bilderna var antingen tagna tidigare eller helt uppenbart manipulerade. En del av dem visade t ex soldater från det tidigare österrikisk-ungerska imperiet som påstods tillhöra den röda armén. En bild, som skulle ha tagits under hungersnöden sommaren 1932, visade människor som bar vinterkläder.

I detta sammanhang vore det intressant att veta vem som tagit foton av svältande barn som visas på Forum för levande historias sajt, var de tagits, och när.

Det är inte överraskande att Walkers fotografier publicerades i Voelkischer Beobachter, Der Sturmer och andra nazistiska tidningar, och spreds över hela Tyskland.

En annan nazisympatisör, doktor Ewald Annende, publicerade 1935 Muss Russland hungern?, en bok som baserades på källor från den nazistiska och fascistiska pressen, de ukrainska emigranttidningarna, och intervjuer med individer om vilka inga detaljer gavs. Boken innehöll många av samma fotografier som fanns i Walkers artiklar.

När Ronald Reagan satte igång sin propagandakampanj mot “det onda imperiet” kom 1984 en ny upplaga av Annendes bok ut i USA, med professor James E. Mace från Harvarduniversitet som redaktör och med titeln Human life in Russia. Samma fotografier användes igen.

Under tiden hade två fascistiska ukrainska emigrantorganisationer i USA 1953 gett ut Black deeds of the Kremlin, också med Walkers bilder. Boken är full med lovord för Symon Petliura, som ledde massiva pogromer (organiserad slakt av judar) i Ukraina under Interventionskriget, liksom för Roman Shukeyvych, en ukrainsk nationalisthjälte som ledde de militära enheter som nazisterna satte upp under andra världskriget.

En av bokens författare hette Alexander Hay-Holowko. Han tjänstgjorde i SS och var propagandaminister i den nazistödda “regeringen”, som leddes av fascisten och den synnerligen skicklige judedödaren Stepan Bandera en kort tid under kriget. Bland dem som stött publiceringen av boken fanns Anatole Bilotserkiwsky också känd som Anton Shpak, en f.d. officer i den ukrainska nazistiska polisen som personligen deltog i massavrättningar på judar.

The Ninth Circle av Olexa Woropay gavs ut 1953 i Storbritannien av beundrare till Bandera. Woropay hävdar att hans skildring av folkmord i Ukraina genom svält grundades på “forskning” vid ett flyktingläger i Tyskland under det sena fyrtiotalet, men han stödjer sina påståenden med Walkers bilder. Woropay ger ingen information om vad han gjorde under den nazistiska ockupationen av Ukraina.

År 1964 påstods i en artikel av jordbruksexperten Dana Dalrymple i den amerikanska tidskriften Soviet Studies att 5,5 miljoner hade dött i ett folkmord i Ukraina 1933. Dalrymples statistiska metod var enkel. Han samlade 20 olika påståenden om folkmordssvält, allt från 1 till tio miljoner, och räknade sedan ut genomsnittet. Bland hans källor fanns Walker, nazister och nazistsympatisörer, bl.a. doktor Ammende. Somliga kanske anser att nazister är pålitliga källor om den historiska sanningen, men det finns inget belägg för det i verklighet.

Dalrymple var uppenbarligen missnöjd med att det dödssiffrorna blev bara 5,5 miljoner. År 1965 skrev han ytterligare en artikel och refererade då till en rapport om 15 miljoner döda av doktor Horsley Gantt, som sade att han erhållit den siffran av ”sovjetiska myndigheter”. Ingen uppgift gavs om vad det var för myndigheter.

The Ninth Circle återutgavs av Harvarduniversitetet 1983 “för att fira 50 årsdagen av svälten”. Samma år publicerade professor James Mace Famine in the Soviet Ukraine och professor Walter Dushnyk 50 years ago – the famine holocaust in the Ukraine.  Där används samma källor, och samma falska fotografier. Mace hänvisar till och med till Walker, men han daterar dennes besök i Sovjetunionen till 1933 i stället för det korrekta 1934.

Historien om svält och folkmord berättades ännu en gång i filmen Harvest of Despair, gjord 1983 av fascistiska ukrainska emigranter i Kanada. Den vann en guldmedalj och en ”Grand Trophy” vid den 28:e internationella film- och TV-festivalen i New York 1985. De flesta av ”ögonvittnena” i filmen är ukrainska nazister eller nazistsympatisörer.

Ett problem angående filmen är att Marco Carynnik, som ledde gruppen som gjorde filmen och utförde den mesta forskningen, tvingades erkänna att “inte några av arkivfilmerna kommer från den ukrainska svälten och väldigt få autentiska fotografier från 1932-1933 finns med”. En dramatisk sekvens i filmens slut med en utmärglad flicka, som också användes för reklamen för filmen, kommer inte från svälten 1932-1933.

Carynnik förklarade i en intervju: “Jag sade till om att den här sortens felaktigheter inte fick förekomma, men de struntade i mig (Toronto Star, 20 November 1986).

Myten om folkmord-svält fick till slut sitt genombrott i Robert Conquests The Great Famine. Tidningen the Guardian avslöjade sent på sjuttiotalet att Conquest under många år arbetade för spionorganisationen MI6. Att sprida desinformation var hans yrke.

Denna s.k. historikers uppfattning om historisk korrekthet illustreras i hans bok The Great Terror, som jag tror först gavs ut 1968: “Sanningen kan bara komma fram genom hörsägen” och “egentligen är skvaller den bästa, om än inte ofelbara, källan”. Inom inget annat forskningsfält än Sovjetunionens historia skulle uttalanden som dessa accepteras. En brottmålsadvokat som gjorde liknande påståenden skulle skrattas ut ur domstolen.

Källorna i Conquests bok är för det mesta intervjuer med eller skrifter från tyska och ukrainska fascister, däribland en del av dem som nämnts ovan. Conquest återger också en lång rad falska fotografier, bl a Walkers.

När andra världskriget slutade togs omkring 10 000 fascistiska krigsförbrytare till USA med falska papper, som de hade fått av amerikanska tjänstemän, och integrerades i USA:s armé, säkerhetstjänst och affärsliv. Med president Trumans och hans regerings kännedom och godkännande. Många av förbrytarna kom från Ukraina, och de inrättade sig också i Kanada. De startade en rad organisationer med uppgift att sprida desinformation om Sovjetunionen, nästan alla finansierade av CIA och den amerikanska extremhögern. Läs Blowback, Christopher Simpson, Weidenfeld & Nicholson, NYC, 1988.

Kollektivisering – en komplex process
Under tjugotalet hade Sovjetunionen stora problem när det gällde mattillförsel, delvis på grund av bristen på boskap och utsäde som var en följd av Interventionskriget. Organisering av jordbruket diskuterades intensivt. Majoriteten av partiets ledarskap kom överens om att det var nödvändigt att kollektivisera men att detta måste göras gradvist. Kollektiviseringsprocessen visade sig bli mycket komplex.

Kulakerna utgjorde endast 4-5 procent av hushållen på landsbyggden1927, men de ägde mer än 15 procent av den brukbara jorden. De ägde också kvarnar och smedjor, lånade ut pengar på ockerränta till fattiga bönder och hyrde ut maskiner och djur till dem. D v s de skodde sig på de fattiga böndernas behov. Kulakerna kontrollerade dessutom en stor del av detaljhandeln i jordbruksområdena och naturligtvis bestämdes priserna till deras fördel.

Kollektiviseringsprogrammet som inleddes sent på tjugotalet omfattade kollektivisering av mark och andra produktionsmedel som kulakerna ägde. De rikaste kulakfamiljerna skulle vräkas och flyttas till annan plats. Kulakerna kämpade hårt för att behålla sina positioner.

Mot slutet av tjugotalet hade fattiga bönder och partifunktionärer på distrikts- eller regionalnivå satt igång spontana försök till kollektivisering, särskilt i Ukraina, ibland tillsammans med arbetare från städerna. Konflikten med kulakerna intensifierades när de vägrade leverera säd och viktiga livsmedel i ett försök att tvinga regeringen att höja priserna på jordbruksprodukter. Arbetarna i städerna riskerade svår undernäring och rent av svält, enligt Isaac Deutscher i Stalin, Penguin, 1976. Spontana försök att öka kollektiviseringstakten fortsatte, ofta utan föregående diskussion med partiets ledarskap.

Regeringen beslutade 1930 att den spontana kollektiviseringen hade gått för långt och måste stoppas. I en artikel med rubriken ”Yra av framgång”, tryckt i Pravda den 2 mars 1930, skrev Stalin:

“Vår politik med kollektiva jordbruk har haft framgångar bland annat eftersom den vilar på frivillighet hos lantbrukets kollektivrörelse och på att man har tagit hänsyn till de skilda förhållanden som råder i Sovjetunionens olika regioner. Kollektivjordbruk får inte organiseras med våld. Det skulle vara dumt och reaktionärt. Lantbrukets kollektivrörelse måste ha aktivt stöd från den stora bondemassan.”

De flesta bönder hade en positiv inställning till kollektivisering
I motsats till borgerlig mytologi om hur bönderna i Sovjetunionen kämpade mot kollektivisering, har moderna (icke-marxistiska) forskare visat att bara ca 10 % av dem kämpade emot. Dessa var naturligtvis de bättre beställda (kulakerna) som vid kollektivisering skulle förlora deras ekonomiska dominans. Den stora majoriteten protesterade inte.

Bönderna i allmänt insåg att kollektivisering skulle förbättra deras liv, eftersom de bl a skulle få reglerade arbetstider, garanterade löner, semester och pensioner. Många av dem ansåg att det var deras plikt att förse arbetarna i städerna med mat, och att kollektivets (Kolkhoz) gemensamma jordbruk skulle bli mer effektivt än de individuella.

Dessutom hade kolkhoz många drag som påminde om en gammal rysk tradition av kollektiva landbruk och rättvis distribution.

Se Mark Tauger, “Soviet Peasants and Collectivization, 1930-39: Resistance and Adaptation,” in Rural Adaptation in Russia by Stephen Wegren, Routledge, 2005.

Lokala myndigheternas övergrepp
Professor Robert H. McNeal (icke-marxist) har ägnat en stor del av sin karriär åt att studera Stalin. I Stalin, man and ruler, Macmillan, 1988, skrev han om den omtumlande och dåligt organiserade kollektiviseringen sent på 1920-talet:

“Det finns en hel del bevis för att entusiasmen för kollektivisering och eliminering av kulakerna hade stimulerat mycket initiativtagande på lägre nivå innan Stalin uppenbart försökte ingripa i kampanjen (d v s tvångskollektivisering)…Det finns inte anledning att tro att Stalin i juni 1929 förmådde statsmyndigheten Kolkhoztsentr (Kollektivjordbruksbyrån) att bestämma att det var nödvändigt att drastiskt öka femårsplanen om kollektivisering, omfattande sju eller åtta miljoner familjer bara 1930. Inte heller var Stalin inblandad i beslutet från Khoperdistriktet, ett stort område i tidigare Don Kossakland, att man skulle uppnå fullständig kollektivisering vid slutet av planens period. Inte heller kan man direkt till Stalin koppla vräkningen av ett stort antal kulakfamiljer från sina gårdar 1929, det vill säga innan han hade tillkännagett planen att ’likvidera kulakerna som klass’. Såvitt framgår av sovjetiska studier skulle 30,000 familjer eller fler än 200,000 människor ha vräkts 1929.”  

Ändå fortsatte konflikten på landsbygden och 1932 utkämpades i själva verket ett lokalt krig mot kulakerna i Ukraina och andra områden.

Socialistiska rådsrepubliken Ukrainas officiella historiebok är synnerligen kritisk mot de partikommittéer på regional- eller distriktsnivå som försökte genomföra kollektivisering av hela Ukraina till hösten 1930.  ”Det var ett vulgärt brott mot partiets direktiv för takten och metoderna i kollektiviseringen… Politiken att stärka alliansen med mellanskiktet bönder tillsammans med de fattiga bönderna i kampen mot kulakerna ersattes av en politik som var fientlig mot leninismen, som gick ut på att kommendera mellanskiktet bönder.”

“Alla dessa förvanskningar och misstag, som inte hade något gemensamt med partiets leninistiska linje, gynnade kulakerna, de borgerliga nationalisterna, högeropportunisterna och trotskisterna.”

Den verkliga krisen i Ukraina
Det var kris i Ukraina 1932-1933: svält och omfattande epidemier med bl a tyfus, och dysenteri. Ralph Barnes från New York Herald Tribune uppskattade antalet döda till omkring en miljon, Walter Duranty vid New York Times sätt siffran två miljoner. Båda var i Sovjetunionen de åren. Enligt kanadensaren doktor Hans Blumenfeld, som var i Ukraina i 1930-talet, var förmodligen de flest av dödsfall 1933 orsakade av epidemier.

Frederick Schuman, professor i statsvetenskap på Williams College (Massachusetts, USA) besökte Ukraina på det tidiga trettiotalet. Han skrev att kulakernas ”motstånd kom inledningsvis till uttryck i att man slaktade boskap och hästar hellre än att låta dem bli kollektiviserade. Det blev en svår motgång för det sovjetiska jordbruket, eftersom nästan all boskap och alla hästar ägdes av kulakerna. Mellan 1928 och 1933 minskade antalet hästar i Sovjetunionen från nästan 20 miljoner till färre än 15 miljoner, boskap från 70 miljoner till 38 miljoner, får och getter från 147 till 50 miljoner och svin från 20 till 12 miljoner. Den sovjetiska jordbruksekonomin hade inte hämtat sig från denna enorma förlust 1941”.

“En del kulaker mördade tjänstemän, satte eld på kollektivens egendom och brände till och med upp sina egna åkrar. Fler vägrade att så och skörda, möjligen trodde de att myndigheterna skulle ge efter och under alla förhållanden hjälpa dem att klara sig. Resultatet blev den ukrainska hungersnöden 1932-1933”.

Douglas Tottle hänvisar till Isaac Mazepa, en ukrainsk nationalist, som bekräftar Schumans beskrivning och säger att kulakernas mål var att ”systematiskt ödelägga bolsjevikernas plan för jordbruket. Katastrofen 1932 var det hårdaste slag mot sovjetiska Ukraina som rådsrepubliken fick ta emot sedan svälten 1921-1922. Både höstens och vårens såningskampanjer misslyckades. Hela områden fick ligga öde… I söder lämnades skördarna ute på fälten och förstördes”.

Våren 1933 vidtog sovjetregeringen åtgärder för att lindra situationen och skickade 5,7 miljoner kg säd, mat och foder till Ukraina. Man förändrade och förbättrade också organisationen och styrelserna för kollektivjordbruken, och tusentals fler traktorer, skördetröskor och vagnar levererades. Doktor Blumenfeld skrev:

“Det kom tillräckligt med regn 1933. Partiet sände sina bästa kadrer för att hjälpa till att organisera arbetet på kollektiven. De lyckades – efter skörden 1933 förbättrades situationen radikalt och med häpnadsväckande hastighet.”

När det gäller avsiktlig utsvältning skrev Blumenfeld:

”För den som känner till Sovjetunionens desperata behov av arbetskraft under de åren framstår idén att ledarskapet skulle avsiktligen minska denna begränsade tillgång som absurt.”

Fascism – ett kapitalistiskt fenomen

Massmedier och många akademiker i Sverige och andra kapitalistiska länder brukar skilja mellan kapitalism och fascism. Men fascism kan inte skiljas från kapitalism. Mussolini-Italien, Hitler-Tyskland och Franco-Spanien var kapitalistiska samhällen.

Att döma av informationen från Forum för levande historia, var antisemitism kärnan i de fascistiska rörelserna. Så var inte fallet – det var antikommunism. Det är därför att fascisterna fick stöd från kapitalisterna över hela västvärlden.

Herbert Tingsten, professor i statsvetenskap vid Stockholms högskola 1935-1946 och chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959, beskriver fascism i Nazismens och fascismens idéer, Ratio, 1992 (ursprunglig utgåva 1935): ”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerliga, antisocialistiska folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”  (Notera ”i princip fria konkurrensen”, som i verkligheten blev privata monopol.)

Fascismen i Italien
Situationen i Europa efter revolutionen i Ryssland 1917 och slutet på första världskriget 1918 var mycket turbulent. Konflikten mellan arbetarklassen och kapitalisterna skärptes och blev i många fall våldsam.

T.ex. i Finland, som fick sitt oberoende av Leninregeringen, vann arbetarna parlamentsvalet och utropade en socialistisk republik 1918. De borgerliga gjorde revolt och med hjälp av soldater från Tyskland krossades den nya regeringen. Mer än 14 000 tillfångatagna arbetare arkebuserades. Ca 90 000 män, kvinnor och barn från arbetarklassen kastades i fängelser, där ca 30 000 dog.

I de baltiska länderna, också oberoende tack vara Leninregeringen, kämpade arbetarna mot tyska förband (s.k. Freikorps) och en brittisk blockad. I länder som Tyskland, Österrike och Ungern förekom beväpnade strider under flera år.

I Italien var situationen alarmerande, enligt USA:s UD: ”Om vi inte vidtar åtgärder kommer det att bli en revolution till”. Olika fraktioner av den italienska borgarklassen hade svårt att ena sig politiskt. Benito Mussolini insåg att dessa klassfraktioner hade en viktig sak gemensamt – sitt hat mot kommunismen – och övertygade dem att satsa på hans fascistiska rörelse.

Med aktivt stöd från borgarklassen tog Mussolini makten i oktober 1922 och började en klappjakt på fackföreningar och arbetarklassens ledare. Traditionella demokratiska institutioner blev nedlagda. Västvärldens ledare var nöjda. Den amerikanske ambassadören i Rom rapporterade till Washington att fascisterna var ”förmodligen den starkaste kraft för att krossa bolsjevismen i Italien”.

En av Mussolinis största beundrare utanför Italien var Winston Churchill, som sade att den italienske diktatorn ”hade ett fast grepp om den ekonomiska verkligheten” och var ”vår tids största lagstiftare”. (Se Richard Lamb, The Drift to War, W. H. Allen, 1939, och Mussolini and the British, John Murray, 1997).

Mussolinis regering fick omfattande finansiellt stöd från USA, och amerikanska bolags investeringar i Italien under 1920-talet var större än i något annat land. (David Schmitz, The United States and Fascist Italy, University of North Carolina Press, 1988).

Antisemitismen spelade ingen roll i Mussolinis fascistiska rörelse. T o m hans mångåriga älskarinna var judinna. Detta förklarar varför fascismen i Italien så sällan diskuteras av borgerliga historiker eller av Forum för levande historia. Ty om man skulle börja syna de gemensamma dragen i de italienska, tyska och spanska versionerna av fascism skulle man snabbt komma fram till Herbert Tingstens slutsats, nämligen att fascismen är ett borgerligt – kapitalistiskt – fenomen.

Fascismen i Tyskland
I likhet med utvecklingen i Italien fanns intressekonflikter mellan olika fraktioner av den tyska borgarklassen, vilket gjorde att de hade svårt att ena sig politiskt i den s.k. Weimar-republiken som hade etablerats 1918. Exempelvis ville de stora godsägarna få bort tullen på importerade jordbruksmaskiner, medan tyska tillverkare av sådana maskiner och deras underleverantör av bl. a. stål ville ha höga tullar för att skydda sig mot utländsk konkurrens.

I likhet med Mussolini insåg Adolf Hitler att hatet mot kommunismen kunde ena hela borgarklassen, och övertygade dess ledare att hans parti skulle kunna bli spjutspetsen i kampen mot kommunismen och därmed mot arbetarklassen.

Redan 1923 kom det första finansiella bidraget från tyska storföretag till nazistpartiet i form av 100 000 Reichmark i guld. Fler och fler företagsledare följde med, och bidragen ökade kontinuerligt. Utan dem skulle nazisterna aldrig ha kommit till makten.

Enligt boken ”Om detta må ni berätta” valdes Hitler till makten pga. den höga arbetslösheten i Tyskland. Men den tyska arbetarklassen röstade inte på Hitler. Rösterna kom från borgarklassen, småföretagare och bönder. De såg Hitler som den man som skulle rädda Tyskland från kommunismen, och han hade lovat att tillgodose deras enskilda ekonomiska intressen.

I valet sommaren 1932 fick nazisterna 37,3% av rösterna. I valet i november sjönk antalet röster till 33 %. Både de nazistiska ledarna och borgarklassen var nästan i panik. Hitler tillsattes som statsminister av president Hindenburg i en regelrätt statskupp och 81 folkvalde kommunistiska parlamentsledamöter arresterades. Den traditionella borgerliga demokratin avskaffades och tillsammans med storföretagare kontrollerade nazisterna Tyskland genom terror.

Angreppet på arbetarklassen började omedelbart. Fackföreningarnas tillgångar beslagtogs och deras ledare arresterades. Tidningen The Guardian rapporterade 21 mars 1933 att det första koncentrationslägret inom kort skulle öppnas i den bayerska staden Dachau och enligt chefen för polisen i München vara avsett för ca 5 000 kommunister och andra representanter för arbetarklassen.

Kapitalisterna hittade ett drömläge i Hitlers Tyskland. Arbetarnas reallöner sjönk med 25 % under 1930-talet och storföretag gjorde rekordvinster (Ernst Mandel, Late Capitalism,Verso, London, 1978). Amerikanska bolag som Standard Oil (numera Exxon), IBM, ITT, Ford och General Motors investerade stort i Tyskland och tog hem mycket tillfredsställande vinster.

IBM:s dåvarande hålkortssystem för sökbara databaser användes flitigt av Hitlerregeringen för att hålla reda på kommunister, socialdemokrater och judar. General Motors köpte biltillverkaren Opel som senare under andra världskriget levererade motorer för pansarvagnar till den tyska armén. GM tog emot utdelningar på aktierna i Opel under hela kriget genom Bank for International Settlements i Schweiz. Opel-fabrikerna bombades av de allierade under kriget och efteråt fick GM kompensation för skadorna – från den amerikanska regeringen.

I mitten på 1930-talet fattades beslutet att sätta igång med en massiv upprustning av den tyska militärmakten för att kunna lansera ett angrepp på Sovjetunionen. Upprustningsplanen togs fram av direktörerna för storföretaget IG Farben, som senare blev ägare till en del av Auschwitzlägret och tillverkade gasen Zyklon för massdödande av judar, romer och ryska krigsfångar.

Upprustningen finansierades till en betydande del av västerländska banker. En orsak var att kapitalisterna i väst liksom deras motpart i Tyskland betraktade det kommande tyska angreppet på Sovjetunionen som en fortsättning av deras angrepp på Ryssland 1918. En fortsättning som de hoppades skulle bli framgångsrik den här gången.

Varken i boken ”Om detta må ni berätta” eller i den s.k. informationen på Forum för levande historias sajt förekommer så mycket som ett ord om kapitalisternas förhållande till nazismen och andra former av fascism.

Fascismen i Spanien
Regeringen som valdes i Spanien 1936 var en koalition av flera vänsterpartier, inklusive kommunisterna. Främst på programmet stod en omfördelning av mark till fattiga bönder samt en förstärkning av fackföreningarnas rättigheter.

Juli 1936 ledde general Franco en revolt för att skydda kapitalisternas och storgodsägarnas intressen. Det tyska flygvapnet bidrog med flygplan för att transportera Francos trupper från Marocko, då en spansk koloni, till Spanien. Spanska arbetare och bönder visade snart att de inte skulle låta sin regering krossas. För att hjälpa Franco skickade Italien och Tyskland soldater som stred mot folket. USA skickade militärt material.

Västmakterna såg Spanien som en blivande kommuniststat och hade inga invändningar mot de tyska och italienska insatserna. För att hjälpa till att strypa Spaniens lagligt valda regering uppfann västmakterna den s.k. Non-intervention policy, vilket innebär en blockad som hindrade den spanska regeringen från att köpa militärt material på den internationella marknaden.

Som i så många andra sammanhang, uttryckte Winston Churchill kapitalisternas syn på kriget i Spanien på ett tydligt sätt. Han beskrev den legitima spanska regeringen som ”ett utfattigt och efterblivet proletariat som vill störta kyrkan, staten och egendom, och tillsätta en kommunistisk regim”. Emot dem var ”patriotiska, religiösa och borgerliga krafter under arméns ledning… som marscherade för att återställa ordningen genom att etablera en militär diktatur”. I sina memoarer The Gathering Storm (1948) skrev Churchill att ”I denna konflikt var jag neutral”, vilket var en grov lögn. (se Clive Ponting, Churchill, Sinclair-Stevenson, 1994.)

Sovjetunionen var det enda europeiska land som hjälpte den spanska regeringen. Mexiko skickade krigsmaterial.

Efter tre år av blodiga strider segrade fascisterna. Kapitalisterna i väst kunde andas ut. Som i Italien och Tyskland började snabbt angreppet på arbetarklassen och i detta fall fattiga bönder. Ca 200 000 människor mördades av Francoregimen under ett fåtal år. Den spanska arbetarklassen levde i flera decennier under hårt förtryck.

Kanske det mest intressanta i sammanhanget är att 1945 fanns bara en fascistisk regim kvar i Europa, nämligen Francos. Under andra världskriget hade han skickat soldater till östfronten för att kämpa med nazisterna mot Sovjetunionen som var allierad med USA och Storbritannien. Västmakterna kunde ha avsatt Franco inom några veckor under sommaren 1945. Men istället skrev USA ett avtal med honom för upprättande av amerikanska flygbaser i Spanien.

Dessa baser skulle kunna utnyttjas i ett senare angrepp på Sovjetunionen. USA bidrog också med finansiellt stöd till Spanien och hade tillsammans med andra västmakter goda relationer med den fascistiska regimen fram till Francos död 1975.

Φόρουμ για την Ζωντανή ιστορία

Τι κατόρθωμα!

Μία σουηδική κρατική υπηρεσία – Φόρουμ για την ζωντανή Ιστορία – της ανατέθηκε από την κυβέρνηση να κρίνει και να κατακρίνει την ιστορία άλλων χωρών. Η προιστορία στην καταδίκη του κομμουνισμού από την σουηδική κρατική υπηρεσία είναι η έκθεση στο Συμβούλιο της Ευρώπης που ψηφίστηκε μετά από πρόταση του σουηδού συντηρητικού βουλευτή, Γιόραν Λίντμπλαντ, που προέτρεπε όλες τις χώρες της Ευρώπης να συνταχθούν πίσω από τον αντικομμουνισμό του. Η απόφαση του Συμβουλίου της Ευρώπης δεν ήταν αυτή που ήθελε, υποχρεωτική, αλλά κάθε κράτος-μέλος αποφασίζει μόνο του. Και η Σουηδία βέβαια συντάσσεται πίσω από το αντικομμουνιστικό ψήφισμα. Η Τσεχία κι αυτή συντάσσεται και αποφάσισε την απαγόρευση της ΚΝ Τσεχίας. Η Ουγγαρία κι αυτή συντάσσεται και καταδίκασε έξη κομμουνιστές με αστήρικτες κατηγορίες αν και αθωώθηκαν στο εφετείο αλλά τους καταδιώκουν ακόμα. Η Γερμανία καταδίωκε κομμουνιστές ήδη από την δεκαετία του 1950.

Στην κεντρική Ευρώπη εδώ και πολύ καιρό γίνεται προσπάθεια να εξισωθεί ο ναζισμός/φασισμός με τον κομμουνισμό, κάτω από το ψευδεπίγραφο όνομα, ολοκληρωτισμός. Ο φασισμός όμως ήρθε με την βοήθεια του κεφαλαίου και των στρατοκρατών όταν ο καπιταλισμός ήταν σε κρίση και ό εχθρός τους ήταν ο κομμουνισμός. Χρειάστηκε ένας Μουσολίνι, ένας Χίτλερ, ένας Φράνκο για να σταματήσουν την επανάσταση, όπως στην Σοβιετική Ένωση. Ακόμα και τα ΜΜΕ που στηρίζουν το καπιταλιστικό σύστημα αναγκάζονται να παραδεχτούν ότι στα πρώτα στρατόπεδα εργασίας από τους ναζί πριν 75 χρόνια ήταν οι κομμουνιστές, οι πρώτοι πελάτες τους.

Γιατί λοιπόν αυτή η στάση;

Επειδή ο κομμουνισμός δεν πρέπει να παρουσιαστεί σαν εναλλακτική λύση στο σάπιο καπιταλιστικό σύστημα. Μια νέα γενιά που μεγαλώνει με το σύνθημα ένας άλλος κόσμος είναι εφικτός, δεν πρέπει να βρει τον σοσιαλιστικό δρόμο. Η κομμουνιστική κοινωνία δεν έχει κτιστεί ως σήμερα, αλλά χώρες που έκτιζαν τον σοσιαλισμό. Γιατί λοιπόν είναι ακόμα τόσο ζωντανός ο 190χρονος Μαρξ και το 160χρονο Κομμουνιστικό Μανιφέστο; Επειδή στη θεωρία του Μάρξ αλλά και στον ταξικό αγώνα υπάρχει το όραμα για μια δίκαιη κοινωνία, για την ισότητα, την κατάργηση της εκμετάλλευσης ανθρώπου από άνθρωπο. Το ξέρουν τα αστικά κόμματα πολύ καλά. 

Τώρα οι μαθητές του γυμνασίου και του λυκείου πρέπει να αφομοιώσουν την κρατική και κυβερνητική προπαγάνδα. ΜΙα συμβουλή, αφήστε την κάθε χώρα να αποφασίσει για την ιστορία της, κι αυτό βέβαια ισχύει και για την Σουηδία.

Οργάνωση Στοκχόλμης του ΚΚ Σουηδίας

Σημείωση του μπλόγκ

Πέρα από την δεξίά υπάρχουν και οι σοσιαλδημοκράτες. Αυτοί είχαν την πρωτοβουλία αυτού του οργάνου και μαζί με τους συντηρητικούς χρησιμοποιούν τον αντικομμουνισμό. Βέβαια και το Αριστερό κόμμα (το αδελφάκι του ΣΥΝ/ΣΥΡΙΖΑ) τον προηγούμενο μήνα έδωσε την στήριξη του σε αυτό το όργανο.

Όλοι ενάντια στους κομμουνιστές (δεξιοί, σοσιαλδημοκράτες, οπουρτουνιστές) ακόμα κι αν οι κομμουνιστές είναι πολύ λίγοι, αλλά ξέρουν ποιοί είναι οι εχθροί τους.

Η Σουηδία επίσης θα πρέπει να διδάξει στους μαθητές της το βρώμικο ρόλο του της σουηδικής αστικής τάξης και των κομμάτων της στον Β΄παγκόσμιο πόλεμο, τον ρόλο της Σουηδίας στον ρατσισμό και στα κέντρα βιολογικής καθαρότητας που υπήρχαν μέχρι το 1976 και άλλα πολλά.

Forum för levande historia

Vilken bedrift!

En statlig svensk myndighet – Forum för levande historia – har fått regeringens uppdrag att bedöma och fördöma andra länders historia. Förspelet till de svenska domarnas räder efter kommunismen och dess påstådda brott är att Europarådet för drygt ett år sedan antog en resolution från Göteborgsmoderaten Göran Lindblad som uppmanade Europas länder att ansluta sig till 2000-talets kommunisthets. Resolutionens genomslagskraft blev inte sådan att alla länder kunde åläggas kampanjen utan nu är den frivillig. Och Sverige vill. Och Tjeckien vill och har förbjudit det kommunistiska ungdomsförbundet. Och Ungern vill som har dömt sex ledande kommunister till villkorliga straff med felaktig anklagelse. Dock blev de friade i andra instans och ärendet pågår. Och Tyskland jagade kommunister redan på 1950-talet.

I Mellaneuropa har man länge försökt jämställa kommunismen med fascismen under begreppet totalitär. Men fascismen kom till makten med hjälp av näringsliv och militär i en kapitalism i kris som var riktad mot kommunisterna. Det behövdes en Mussolini, en Hitler och en Franco för att det inte skulle bli revolution som i Sovjetunionen. När det i dagarna uppmärksammas att de första tyska koncentrationslägren stod klara för 75 år sedan medger till och med åsiktsindustrin att kommunisterna hörde till de första som häktades.

Och varför denna bedrift och denna halsbrytande logik?

Jo, kommunismen får inte framstå som ett alternativ till en alltmer rutten kapitalism. En ung generation som har myntat parollen ”En annan värld är möjlig” ska inte leta i socialistisk riktning. Något kommunistiskt samhälle har ju hittills aldrig funnits utan bara socialistiska samhällen under uppbyggnad. Varför är då 190-årige Marx och 160-åriga Kommunistiska Manifestet så levande? Hos Marx och hans skrifter och i arbetarrörelsens kamp finns visionen om rättvisa, jämställdhet och alla människors lika värde som tilltalar en ung generation. Det vet moderaterna och andra högerkrafter mycket väl.
Den unga generationen, Sveriges gymnasieelever, som i åratal inte haft historia på schemat har nu utsetts till mottagare för borgerlighetens historieförfalskning. Ett gott råd: Låt varje land självt ta ansvar för sitt förflutna. Och det gäller i lika hög grad Sverige.

Sveriges Kommunistiska Parti, Stockholmsdistriktet

Anmärkning från blog

Utöver högern finns det också sossarna. De röstader igenom Forum för levande historia och de ligger tillsammans med högern bakom antikommunismen. Utöver detta finns det V som stödjer nu detta!!!

Alla mot kommunisterna (högern, socialdemokraterna och opportunisterna), även om kommunisterna är inte så många men de vet, vilka är deras fiender.

Sverige också måste lära sina elever om den hemska rollen som Sverige (deras borgarklassen och alla partier utom kommunisterna) spelade under andra världskriget, till stöd för rasbiologin med mera.

Solidaritet med Kuba mot den antikubansk kampanj från “Jouranlister utan gränser”.

Unesco stoppade alla kontakter med  ”Jouranlister utan gränser”.

 I dag har en organisation som kallas “Journalister utan gränser” har en kampanj mot “begränsningar på internet”. Denna kampanj har blivit en kampanj mot kuba istället. Den organisation uppmanar folk att skriva och protestera mot Kuba för att det är en ofri stat och fängslar journalister, som se säger!

Det pågår nu en motkampanj! Skriv på engelska och protestera till rsf@rsf.org!
Solidarity with Cuba, stop the blockade against Cuba, release the five cubans from USA.

Skicka också för kännedom till cubainformacion@cubainformacion.tv

Även Unesco har beslutat att stoppa alla relationer med denna organisation. “Journalister utan gränser” frå bidrag från Endowment for Democracy (USA) och har fått bara under 2005, 1 miljon euro. Det finns anklagelser för att det finns samröre mellan den organisation och CIA .

Att döda kommunister

Det är straffbart att protestera mot armén i Sverige! Så skriver Metro i dag. En värnpliktig protesterade mot att en officer gjorde antikommunistiska kommentarer och ville döda kommunister! Han kom inte tillbaka efter två veckors tjänstgöring. Han fick villkorlig dom och samhällstjänst.

Frågan är om det skulle vara officern som skulle dömas istället för att han ville döda andra människor och spred detta till underordnade.

Självklart i ett kapitalistiskt land rättvisan är inte neutral! Rättvisan lyder under den klass som har makten, i det fallet borgarklassen. Heder till den värnpliktige som vågade säga och göra något!

Να σκοτώσουμε κομμουνιστές  

Είναι εγκληματικό να διαμαρτύρεσαι στο στρατό στη Σουηδία. Ένας φαντάρος παρουσιάστηκε στο Κέντρο εκπαίδευσης για ΟΥΚ, σύμφωνα με την εφημερίδα Μετρό. Μετά από 2 βδομάδες είχε άδεια αλλά δεν γύρισε στην μονάδα του. Αιτία ότι ένας αξιωματικός τους έκανε αντικομμουνιστική προπαγάνδα και έλεγε στους φαντάρους να πάνε να σκοτώσουν κομμουνιστές (!)

Ο φαντάρος λοιπόν καταδικάσθηκε για την λιποταξία. Οι έλληνες που το διαβάζουν αυτό μην βγάζουν βιαστικά συμπεράσματα. Ο στρατός στη Σουηδία είναι πιό λάσκα. Εδώ όσοι θέλουν πάνε και γενικά δεν κυνηγάνε τους άντρες να πάνε φαντάροι. Προφανώς πρόκειται για μιά πολιτική δίκη και απόφαση. Ο αντικομμουνισμός στη Σουηδία είναι πολύ ισχυρός.

Μπράβο στο παιδί που αρνήθηκε να γίνει πιόνι του συστήματος. Ο αξιωματικός αυτός έπρεπε κανονικά να καταδικαστεί επειδή απειλεί να σκοτώσει άλλους ανθρώπους. Η δικαιοσύνη δεν είναι τυφλή, είναι ταξική!

Αυτά τα δημοκρατικά απ΄τη Σουηδία!

En intressant video som är gjord av Greklands Kommunistisk Ungdom (KNE)

Ένα καλό βίντεο από την Κομμουνιστική Νεολαία Ελλάδας (ΚΝΕ)