1. Du är rädd för att bli kallad antikrist om du avlivar katten.
2. Du är rädd för att han ska återuppstå när du avlivar honom.
3. Du är rädd att nio avlivningar inte kommer räcka.
4. Du har hört att det ger otur att korsfästa katter.
5. Du kanske inte tycker det är så lämpligt att döpa en honkatt till Jesus, Jesus är ett killnamn.
6. Den kan inte gå på vatten.
7. Katten är för glupsk för att dela med sig av maten.
8. Jesus kunde snacka med gubbarna i templet.
9. Det skulle förstöra din bild av Jesus som människa.

Hvorfor insisterer noen troende på “sannheten” i forestillinger som verken lar seg bevise eller motbevise? Kanskje fordi det gir en opplevelse av absolutt makt.

Vi lever i de siste tider, de aller siste tider. Snart kommer Jesus tilbake for å hente sine. Hvordan dette skal foregå – med voldsomme slag ved Armageddon, med store trengsler og så videre – presenteres i detalj. Persongalleriet og rollelista er klar: Dyret, antikrist og andre skikkelser legemliggjøres av EU, paven, Kristin Halvorsen eller hvem det nå er.

Staten Israel spiller en selvsagt nøkkelrolle i det som holder på å skje. Og selve navet – episenteret for endetidsdramaturgien – er Jerusalem, nærmere bestemt stedet hvor tempelet en gang sto.

Ut over dette varierer forestillingene mye avhengig av hvem du spør og ikke minst: Når du spør. For det er alltids noen nye, ferske verdensbegivenheter som må få plass i den store fortellingen om de siste tider, enten det er tsunamien i Asia, 11. september i USA eller den nye ekteskapsloven i Norge.

Alt dette er sikre endetidstegn og står omtalt i bøkenes bok, angivelig.

Gjør jeg narr nå? Nei, egentlig ikke. Jeg tar det på alvor – i den forstand at jeg forsøker å spørre hvorfor det er så viktig i enkelte religiøse miljøer å holde fram slike eventyrlige verdensbilder. Hvor disse miljøene befinner seg og hvilken posisjon de har, får du en pekepinn om hvis du leser DagenMagazinet, Norge idag, Korsets Seier, debattsidene i Vårt Land eller tar en titt på TV Visjon Norge. Med andre ord: det er nokså utbredt.

Jeg tror det er viktig å se hvordan slike beskrivelser av virkeligheten gir makt til dem som framsetter dem. Hvorfor? Jo, fordi påstander om Jesu nært forestående gjenkomst knyttet, staten Israels rolle i en guddommelig plan (på palestinernes bekostning) og så videre er umulig å gjendrive.

Det vil si: De er umulige å dokumentere, og av samme grunn umulige å tilbakevise.

Du kan ikke vinne en diskusjon med et menneske som insisterer på at du tenker, snakker, handler og argumenterer som du gjør fordi du er forført av satan.

Og hvis noen hevder bestemt at slaget ved Armageddon vil finne sted der og der da og da, eller at Gud opererer slik og slik i kulissene, er dette fullstendig uangripelige påstander – med mindre du insisterer på å legge vekk alle argumenter som henter premissene i religiøse forestillinger.

Men dit vil ikke endetidsfantastene. Det ville krevd for mye av dem. De måtte forsvart posisjonen sin i et åpnet landskap hvor sannsynligheten, rimeligheten og ikke minst faktagrunnlaget kunne blitt gjenstand for en saklig vurdering.

Da glipper det lett i motbakkene.

Så lenge man i stedet kan vise til Gud – og djevelen – som konkrete aktører og forklaringer i historien og hendelser, beholder man initiativet og definisjonsmakten selv.

"Antikrists mirakler" av Selma Lagerlöf får ikke klassikerstatus av Apostrofen.

En av Sveriges største forfattere nådde ikke til topps i Apostrofen. Selma Lagerlöf fikk til og med totalslakt av lesekrinsens nye medlem.

Aktuell bok: “Antikrists mirakler” av Selma Lagerlöf.
Til stede: Øyvind Sandsmark, Jarle Mong, Gustav Kjølberg, Rolf Manuel Nese Skadsem og Asgeir Ueland.
Tid og sted: Torsdag 13. august 2009 i Morenefaret, Bryne.
Neste bok: “Vanære” av J.M Coetzee.
Neste møte: Hos Rolf torsdag 17. september klokka 19.00.

Karakterer på “Antikrists mirakler”:
Jarle – 7
Gustav – 7
Rolf – 6
Øyvind – 6
Asgeir – 2
Snitt: 5,6

“Antikrists Mirakler” av Selma Lagerlöf kunne vært en helt gjennomsnittlig Apostrofen-bok. Slik ble det imidlertid ikke. Lesekrinsens debutant, Asgeir, markerte seg fra første stund med uforbeholden slakt av romanen fra 1894. Han sjokkerte med å gi en av Sveriges største forfattere, nobelprisvinneren Selma Lagerlöf, en 2-er. En karakter som er svært sjelden i Apostrofen-sammenheng. Rolf og Gustav ga i sin tid samme karakter til kalkunboka “Drømmer ved havet”. Øyvind ga også en 2-er til kristenromanen “Skuret”.

Nå var det altså “Antikrists mirakler” som fikk gjennomgå. Hadde det ikke vært for Uelands krasse kritikk, ville romanen passert i Apostrofen-historien som en helt grei bok. Lesekrinsen øvrige medlemmer ga karkateren 6 eller sju.

Ueland brukte argumentene dårlig språk, overfladige karakterer og direkte klissete kjærlighetsbeskrivelser for å forsvare den lunkne karakteren. I tillegg mente han at selve historien ikke traff ham på noen måte. Ueland understreket at det ville vært spennende å få lese boka på originalspråket, da oversettelsen var direkte svak. Han mente også at lesekrinsen sannsynligvis hadde fått et større utbytte av å lese en annen Lagerlöf-roman, for eksempel Jerusalem. Som en digresjon kan det nevnes at Ueland har sett filmatiseringen av av sistnevnte roman på kino i Jerusalem. En svært skuffende opplevelse, da innspillingen var gjort i Marokko, noe som kan sammenlignes med at Garborgs Fred skulle bli spilt inn på Valdres.

Sandsmark var den som var mest uenig i Uelands slakt. Han sa seg enig i at han ikke ble helt revet med av handlingen, men at den fungerte som grei underholdning. Når det gjelder språket, hadde han et helt annet syn enn Ueland. Sandsmark hadde sans for Lagerlöfs infantile og muntlige fortellerstil. Han lurte på om dette språket var typisk for Lagerlöfs forfatterskap, eller om det var spesielt for denne boka. Dette var det imidlertid ingen som kunne svare på, da Lagerlöf var et nytt bekjentskap for samtlige.

Han så også at romanens karakterfigurer ble framstilt som svært overflatiske, til tider karikerte. I motsetning til Ueland mente han at dette måtte være et bevisst grep av forfatteren, og at det hadde en funksjon i fortellingen.

“Antikrists mirakler” skulle vise seg å bli en av de mest omdiskuterte bøkene på lang tid. Etter hvert som diskusjonen skred fram, dukket det stadig opp nye elementer. Det var flere ubesvarte spørsmål. Hva mente Lagerlöf egentlig om sosialismen? Igjennom hele boka tydet det meste på at budskapet var at sosialismen og kristendommen kan forenes. Slutten var derimot noe forvirrende. Var det en kritikk mot sosialismen, eller var det bare den katolske kirken som ble tildelt noen lyskespark? Det var iallefall hevet over all tvil at forfatteren hadde et og annet å utsette på katolisismen.

Det ble også stilt en del spørsmål ved hendelser i boka. Hvorfor ble Gaetamo sosialist i England? Var det helt naturlig på den tida? Hva er grunnen til at faren til den kvinnelige hovedpersonen holder skjult at han hjelper en landsby i nød? I stedet har han en dekkhistorie om at han og hans trofaste hest er på jakt etter fortidsminner. Dette spørsmålet forble ubesvart.

Ellers ble det påpekt fra Apostrofens medlemmer at det var flere gode historier i boka som de likte svært godt. Det beste av dem alle var nok preludiumet. Munkenes store – og kanskje irrasjonelle – frykt for antikrists kan man trekke flere relevante paralleller til i dag.

Det ble konkludert med at “Antikrists mirakler” uansett ikke er noen brannfakkel i dagens samfunn. Spørsmålet var om innholdet var mer kontroversielt da boka kom ut på slutten av 1800-tallet. Det var det all grunn til å tro, selv om Apostrofen ikke hadde noen forutsetninger for å si hvor stor slagkraft den hadde.

Jarle mente at boka “i aller høyeste grad” har relevans i dag. Han pekte på at folk ikke lenger bryr seg om Gud, og kun er opptatt av seg selv og sine behov. Et tema som også blir problematisert i romanen. Jarle var også klar på at dette var en bok som han måtte lese på ny.

… Antisocial… Antikrist!
Jag gillar inte prefixet anti! Jag är mer för ‘pro-’. Som proaktiv, produktiv… Prosit!

Skämt åsido, allt som indikerar något negativt är inte bra, jag gillar när ett ord andas positivism, som tro, hopp och kärlek! Jaja, säger den rättrådige, hur är det med antirasist, antifacist eller antinazist då? Är det inte positivt att någon är anti sådana avarter? Jo, teoretiskt, men det är negativt att de ens ska behövas några antirasister överhuvudtaget. Fanns det inga rasister, så fanns det inga antirasister et cetera, et cetera, et cetera… Ja, du fattar
Men, det är ett svårt och definitivt känsligt område. Vi har nog alla varit rasister i något sammanhang i livet, det är nästan oundvikligt, tyvärr. ‘All men are created equal’ är 100% sant och går inte att argumentera mot, men så länge det finns en oliktänkande, och vi samtidigt har ‘freedom of speech’ så tillåts sådana personer att göra sin röst hörd. Vad är då alternativet? Diktatur och censur? A la Cuba? Nä, tror inte det va?! Ja, du märker hur invecklat detta blir. Blandar man sedan in religion i denna soppa, ja då blir den så gott som oätbar!

Mobbing…. Är inte det en typ av rasism, mot någon som är annorlunda, jämfört med just den gruppen av människors åsikter och värderingar?… Jag låter det hänga i luften ett tag, så det får möra till sig. Någon, jag eller du, återkommer säkerligen till ämnet framöver…

Antiklimax, det var min inledning och det får bli min avslutning. Jag skulle ju få ett viktigt besked igår, men fick aldrig det, varför ett hävdande av antiklimax är tillämpligt på denna beskedsiver.

Min förhoppning är dock att beskedslämnarna blev försenade och att jag får sagda besked idag. Ett positivt sådant, företrädesvis. Nanoo Nanoo!

Öppna Landskap

Som kristen tror jag på djävulen….

Får jag säga så? Händer det något speciellt om jag säger så? En del av mina kristna “syskon” menar det. Om jag överhuvud tänker på djävulen, så kan det hända sig att jag kommer öppna mig på ett sådant sätt att jag blir besatt, eller åtminstone tappar kontrollen över mina egna handlingar och börjar synda mer och hamna längre och längre från Gud.

Vem är då denna figur som verkar ha så stor makt över oss människor?

Som vanligt blir förklaringen en salig blandning av språk, religionsförvirring, divese folkloristiska inslag och förnumstiga katolska teologer.

I grunden finns det tre namn som tillsammans bygger upp Djävulens skelett: Lucifer, Satan och djävulen.   (PÅ Wikipedia finns en och annan artikel på Satan och Djävulen samt Lucifer.) Eftersom man lika gärna kan läsa där själv så går jag istället över till den mer spännande frågan  för oss troende: Har den där jeppen någon betydelse.

De flesta kristna har nog en viss tro på djävulen; alltifrån en odefinierad elakhet inom oss människor till en figur som hämtad ur en skräckfilm. Så till skillnad från ex “Ängeln Gabriel” är djävulens plats ganska dåligt definierad.

Det finns några kul detaljer:

1, Gud och Lucifer var väldigt nära före Lucifers fall. Lucifer var en ljus-gestalt, och som djävul en motsats – mörker.

2, Han störtades ner, bort från Gud (till var? jorden? helvetet?) eftersom han är motsatt.

3, Namnet djävul kommer av det grekiska diabolos som betyder den som kastar sönder/omkring.alltså en som agerar motsatt till det skapande som kännetecknar Gud.

Tydligt är att Djävulen verkar vara förknippad avstånd till Gud – men innebär det att djävulen bör vara en motsats att vara rädd för?

Det som skulle kunna bli en pedagogisk poäng i att “Om Gud är god, skapande och människotillvänd “the other guy” tvärtom så kommer vi människor att i en jämförelse befinna oss i ett kontinuum mellan dessa, ett kontinuum på vilket vi kan röra oss. Ibland mer åt ena ibland åt andra, men eftersom Gud styr, så är det ingen fara, utan bara ett sätt att orientera sig. Skulle det bara finnas Gud blir ju alla rörelser utanför Gud ett lika stort och allvarligt avfall, med Djävulen blir detta avfall möjligt att relativisera. Om vi istället måste se djävulen som en aktiv människofientlig makt, blir det mycket svårare att mer avslappnat förhålla oss till närheten till gud, eftersom avståndet till Gud blir ett hot och inte bara just ett avstånd.

Problemet är som vanligt när vi söker definiera, kartlägga, förklara, måla ut och vägleda istället för att bara ta det med en klackspark och försöka att närma sig Gud som både gud och en aspekt av det goda.

Om man ser sig själv och andra som möjliga änglar, men också möjliga djävlar, utan att vara den där ondsinte gubben med horn, utan bärare av andliga spekter, då blir hela kampen mellan det onda och goda mer begripligt och hanterbart eftersom det blir en mänsklig kamp. Då kanske det till och med kan vara synd om djävulen. Då blir också helvetet på jorden begripligt och möjligt att bearbeta och stoppa. Då kommer vi att kunna bearbeta och stoppa mer ondska eftersom vi vet att den är mänsklig.

Var fanns Gud på ett ställe som Auschwitz? Varför gjorde han inget?

Var fanns vi goda människor? Varför gjorde inte Vi något?

Som varande kristen har jag någon gång då och då fått frågan vilken musik jag lyssnar på. Jag berättar vad jag lyssnar på (dvs allt, utom möjligen…….svensk country, dansband…och ..fast ibland har de också bra låtar…allt utom möjligen utpräglad “kristen pop-musik”, den kan jag bara inte med)

‘När jag svarat att jag faktiskt uppskattar metal, och faktiskt har såväl Marilyn Manson, Deicide och Megadeath hemma, och gillar dem på sitt sätt, men har svårt frö kristen “lovsångspop”så håller en del med och andra får något jagat i blicken.

För många kristna är kopplingen mellan satanism och musik, lika farlig oavsett det är en pose eller riktig satanism, oavsett man gör det för pengar eller för att få åka med till blåkulla.

För mig känns det konstigt att göra den uppdelningen – musik är musik, och texterna är bra eller dåliga, spekulativa eller autenteiskt öppenhjärtiga. musikerna i fråga skickliga eller klantskaft, seriösa eller inte.

När jag på en av mina Deicide skivor hittade en intervju, där medlemmarna ondgör sig över hyckleriet – mest det sexuella hyckleriet – bland amerikansk kyrkor, så kan jag ju inte annat än hålla med, däremot kan jag inte säga att jag lyssnar så speciellt ofta den skivan, eftersom det finns de skivor jag gillar mer. men utvecklinegn av deras “growl-sång” är klart spännande.

För mig finns det storheterna bra eller dålig kultur som x-, & y-axlar med möjligheten att placera in allt möjligt. dessutom finns z-axeln för värt att avnjuta eller ej. å-axeln med frågan “kan man släppa denna musik eller inte” Stravinsky är ex bra och genomtänkt kultur, men booooooring!!! Annat finns som är så dåligt gjort, men man omöjligt kan släppa för att det är så’n njutning att lyssna på det.Det viktigaste är ändå fågan om de verkar seriösa som konstnärer och i kontakten med oss lyssnare:

När Marilyn Manson intervjuad av Michael Moore, på frågan: “Vad skulle du säga till ungdomarna på Coumbine High?” svarar: “Jag skulle inte svara, jag skulle lyssna på dem, för det är just det som ingen har gjort.” Har han en poäng, moral och människokärlek som jag tror många som skyggar för honom och hans “badtaste-musik” missar. (http://www.youtube. com/watch?v=UzEOZF9MNS0 )Jag tror vi måste lämna tanken på musik som social eller ideologisk markör. Dvs. Om man som kristen faktiskt inte gillar Sepultura, utan Laila Dahl – inget konstigt, men om man som jag avfärdar Laila Dahl bara för att hon är kristen pop eller likt andra avvisar Deicide bara för att de skulle (kanske) skulle vara satanister, då tror jag vi missar en god möjlighet till dialog. Dessutom kanske man missar bra musik.

An Iron Maiden monster with an “Eddible” logo

Igår spelade Iron Maiden på Ullevi. Jag var inte där, men jag kan tänka mig flera präster som var där och kanske till och med “headbangade” och gjorde “fula gester med pek-, och lillfinger.

Präster jag vet älskar Jesus & rätt förkunnar Guds ord, men också gillar “en god årgång metal”

Fotbolls-EM är inte roligt längre.

Fotbolls-EM är inte roligt längre eftersom det blir mål och när det blir mål i fotbolls-EM så spelas det målmusik.

Målmusik är en skymf.

Istället för lyckovrål och spontana ramsor dränks fansen – och miljoner tv-tittare – i nån slags samba-techno som förmodligen nån marknadsförare på UEFA valt ut för att ”göra det hela publikvänligare”.

Man ska akta sig jävligt noga för att göra idrott publikvänligare.

Det experimentet har redan prövats fullskaligt i en annan sport.

Det gick sådär.

För som ni minns så kom nån magnifik idiot på idén att ersätta hockeyorgel och hejaramsor med Små Putslustiga Jävla Musiksnuttar, typ att spela Snickerboa väldigt högt när nån åker ut på en crosschecking. Tillsammans med sponsorpaket och företagsbiljetter lyckades man på kuppen att döda hela hockeyns läktarkultur.

Uppenbarligen har man nu bestämt sig att detta inte var nog utan att det är dags att göra ett försök att också slå ihjäl fotbollskulturen på internationell nivå.

Och vilka väljer man som banemän?

Målmusikmännen. Två tyskar som gör samba i marschtakt och annan debil techno-muzak som är så rakt igenom usel att den för att den ska kunna prackas på en publik måste maskeras med visuella dimridåer i form av videor och scenshower som bäst kan beskrivas som nån slags nycirkus med dansande kubanska horor.

Målmusikmännen kallar sig Bellini.

Herr W kallar dem antikrist. De låter sin musik agera spade i grävandet av fotbollens grav.

Och någon på UEFA håller glatt i spaden i publikvänlighetens namn. Utan att inse att de enda som förlorar på detta är publiken.

De borde skämmas.

/Herr W

Jag läste nyligen ett vårnummer av barnens tidning Kamratposten. Där fanns ett uppslag om Gud och religion, väl synkat med att skolorna hade religionsundervisning i våras. Många barn kom då för första gången i kontakt med frågor som “finns Gud?” och med andra världsreligioner än Kristendomen.

Eftersom det nya är mer spännande än det invanda tyckte många av barnen som intervjuades att reinkarnation verkar häftigt, osv. Även tidningen Kamratposten verkar gå mycket efter läroplanen eftersom Bahá’í-tron inte alls nämndes. Men Bahá’í är en världsreligion enligt FN:s, EU:s och många andra internationella organisationers, respekterade massmediers eller uppslagsverks definitioner.¹ ² Därför får eleverna i många andra länder bekanta sig även med Bahá’í. Men så är det inte i Sverige.

I USA är den protestantiska kristna högern stor, både när det gäller inflytande, kontaktnät och ekonomiska tillgångar. Eftersom Bahá’í-läran och FN har ett nära samarbete har den kristna högern börjat skrika högt om att Anti-Krist har anlänt, och många skolor i USA har börjat lära ut att Bahá’í-religionen och dess grundare Bahá’u'lláh är djävulens sändebud. “Beviset” är att det står någonstans i Bibeln att denne Anti-Krist ska förvilla världens folk genom att skapa fred och rättvisa på jorden — vilket är exakt sådana frågor som FN och Bahá’í-läran jobbar med.

När jag själv på 1980-talet läste religion på gymnasiet så hade vi faktiskt en lärobok som ägnade en sida åt Bahá’í. Men sådana läroböcker finns inte längre. I så fall skulle väldigt många ungdomar bli nyfikna på Bahá’í-tron, eftersom den har följande grundprinciper:

1. Var och en måste fritt och oberoende söka efter sanningen när det gäller vad man ska tro på
2. Religion måste befrämja endräkt och harmoni
3. Religion måste vara i harmoni med vetenskap och sunt förnuft
4. Universell och obligatorisk utbildning
5. Frigörelse från alla slags fördomar och från tankar, ord och handlingar som skadar en medmänniska
6. Rättvisa i form av jämställdhet mellan man och kvinna och jämlikhet mellan olika folk vad gäller fördelningen av resurser
7. Ett universellt språk vid sidan av alla världens nationella språk
8. Andlighet måste vara ett av de verktyg mänskligheten använder för att lösa bl.a. ekonomiska och ekologiska problem
9. Ett universella rättvisans hus, en internationell domstol och ett världssamhälle där alla är medborgare ska inrättas
10. Universell fred genom avrustning och människosläktets enande.

När jag flöt igenom skolbiblioteket häromdagen fann jag boken Survivor – a novel; skriven av skaparen – alltså författaren – bakom Fight Club. Nu har jag aldrig varken läst eller sett Fight Club, men eftersom den är i det närmaste kultförklarad -samt eftersom boken hade en så fin framsida – så beslöt jag mig för att läsa den. Så, det gjorde jag.

Boken är, skulle jag vilja säga, som en liten pusselbit av det stora pussel vilket utgör ett dekadent, nästan apokalyptiskt och på ett sätt antikristligt samhälle – nämligen vårat. Nu menar jag inte att boken (och inte heller vårat samhälle) är fylld av svavel och eld, uppryckningar, demoner, Scharzeneggers som försöker hindra kvinnor från att föda djävulsbarn etc. Inte heller är den fylld av konspirationer, advokater och fredsälskare som tar kontrollen över FN och visar sig vara superskurkar. Nej. Den handlar om en nolla, en städare, vilken spenderar sin fritid med att via telefon ge rådet åt deprimerade folk att ta självmord. Mannen i fråga är en av få överlevare av den s.k. Old Testament Creedish Death Cult, en slags amishgrupp som tagit kollektivt självmord.

Boken börjar med att mannen – Tender Branson – sitter ensam i ett flygplan som är på väg att störta i havet, under det att han berättar sin livshistora för svarta lådan. Boken är hans livshistoria. En bild inte bara över hans eget liv, utan över hela samhället. Nu har jag visserligen inte läst färdigt boken, men sentensen tycks ungefär vara: Världen suger. Samhället suger. Mänskligheten suger. Allt suger. Med andra ord: vi lever, som sagt, i ett mörkt, dekadent, sjukt samhälle – och det är detta som Tender resonerar över, lever i, utnyttjar. Det är detta som är det apokalyptiska. Ingen eld, inga explosioner, ingen ond bråd död – bara tomhet.

Egentligen vill jag ej avslöja detta, men eftersom bokens baksida själv säger det, så känns det ok ändå: Tender blir uppfångad av en agent, vilken förvandlar honom till en snygg, karismatisk superkändis, en spirituell ledare för miljoner människor; hans budskap visas på bästa sändingstid i TV – och han gör t.o.m. mirakel. Först måste han dock förvandlas totalt, med plastikkirurgi, steroider etc etc:

Nobody wants to worship a God who ties His own shoes. Nobody wants to worship you, if you have the same problems, the same bad breath and messy hair, and hangnails, as a regular person. You have to be everything that regular people aren´t. Where they fail, you have to go all the way. Be what people are afraid to be. Become whom they admire. People shopping for a messiah want quality. Nobody is going to follow a loser. When it comes to choosing a savior, they won´t settle for just a human being. People need to reconcile being good, and being good-looking.

Boken tar upp mycket sådant som finns i vår tid, såsom onödiga dödsfall, överdriven kändiskult (och hur detta påverkar kändisbrancshen), sjuka företeelser lite här och var, prostitution, mord, stalkers etc etc. Något som verkligen överraskade mig, var att boken dessutom ägnar hela tre sidor åt att berätta lite om de s.k. gammaltroendes historia i Ryssland.

För övrigt så skulle jag vilja säga, att om man översätter den här boken till musik, så skulle resultatet bli The Doors*; exempelvis någon av deras låtar i stil med Back Door Man, Whiskey Mystics and Men, Break on Through, Roadhouse Blues, Five to One eller Wiating for the Sun. Typ.

Jag känner för att avsluta med ett par citat ur boken:

“Imagine a Cinderella story where the hero looks in the mirror and who´s looking back is a total stranger. Every word he says is written for him by a team of professionals. Everything he wears is chosen or designed by a team of designers.”

“If Christ had died from an barbiturade overdose, alone on the bathroom floor, would He be in Heaven?”

“If a tree falls in the forest and nobody is there to hear it, doesn´t it jsut lie there and rot?”

“The stickers I use are just black and white with the black letters saying: GIVE YOURSELF, YOUR LIFE, JUST ONE MORE CHANCE, CALL ME FOR HELP. The my phonenumber. [...] A guy will call. Some looser…He can´t sleep without having these terrible nightmares. In his dreams he sees planes full of people crash. It´s so real, and then no one will help him. He can´t sleep. He can´t get help. He tells me he´s got a rifle tucked up under his chin, and he want´s me to give him one good reason why not to pull the trigger. [...] I tell him, go ahead. Hurry, before I fall back asleep. I tell him this isn´t such a beautiful world that he has to stay in it and suffer. This isn´t much of a world at all. I hear the little click of a trigger. Theres the blast…I don´t expect you to understand. It´s a different kind of entertainment. It´s a rush, having that kind of control. The truth is, this is a terrible world, and I ended his suffering. Please don´t think I´m here to save lives. To be or not te be, I don´t labor the decision.”

“A guy´s calling to say he´s failing Algebra II.

Just as a point of practice, I say, Kill yourself.

A woman calls and says her kids won´t behave.

Without missing a beat, I tell her, Kill yourself.

A man calls to say his car won´t start.

Kill yourself.

A lady calls to ask at what time the late movie starts.

Kill yourself.”

“You can tell people the truth, but they´ll never believe you until the event. Until it´s to late. In the meantime, the truth will just piss them off and get you in a lot of trouble. So you just walk home.”

Nu känner jag att jag måste lätta upp stämningen lite. Så jag avslutar med ytterligare ett citat, en liten tanke från bloggen Qatl Qitl Qutl:

“Liturgical music is not “art,” per se, but rather an icon of the worship and theology of the Church, and as such, it should be devoid of humanistic artistic expression.”

*The Doors var ett L.A. – baserat band från 60-talet, vilka kan sägas ha hört till San Franscisco-scenen muskaliskt sett. Spelade psykedeliskt rock, och var ett av de mest drogromantiska banden av sin tid. Sångaren, Jim Morrison, var även poet och hade ett slags religiöst intresse, drevs av någon form av sökande, trots att han samtidigt var emot religioner. Namnet The Doors är hämtat från Aldous Huxley´s bok “The Doors of Percepton”, en bok där han undersöker effekterna av mescalin; han provade knark på sig själv alltså. Om jag inte minns fel var han befrändad med Timothy Leary – Harvardprofessorn på 60-talet som blev en knarkprofet för sin tids ungdomar – samt the Merry Pranksters, med Ken Kesey, Neal Cassady och det där patrasket.

“Sök sanningen. Sanningen skall göra er fria.” Sålunda skall vi se sanningen i alla religioner, ty sanningen finns 1 alla och sanningen är en! (‘Abdu’l-Bahá, (1844 – 1921))

Idén med en svartsjuk, vrångsint och oberäknelig gud som straffar människorna för deras olydnad – är tyvärr en vrångbild i huvudfårorna i religionerna Judendom, Kristendom och Islam, och som kanske även Baha’i riskerar att hamna i. I samtliga fall är det människor som i efterhand förgripit sig på gudsmanifestationer som Moses, Jesus och Muhammed genom att förvanska Deras texter så att de skulle passa samhällets eller politikens syften. Endast mystikerna i dessa religioner –- Kabbala bland judarna, Gnostikerna bland de kristna, Sufi-ordnarna bland muslimerna och Bahá’u'lláhs mystiska skrifter bland baha’ierna har försökt stå emot vrångbilderna av Gud och Hans profeter.

Inte, inte inte kan väl Gud ha sagt följande till Moses:

“Om någon ligger med en kvinna som har sin månadsrening

och blottar hennes nakenhet, blottar han hennes blodflöde.

De skall båda utrotas ur sitt folk.”

Men det har Han, enligt någon lag som någon ivrig skribent långt i efterhand petat in i Moseböckerna. Men lugna! Vad få känner till är att det inte är Gud dessa texter handlar om. De beskriver snarare mänskliga egenskaper. Vad få känner till är att enligt Kabbala inom judendomen är inte Bibelns skapargud Gud. Till skillnad från Moseböckernas gudsbeskrivning är den högsta och enda Guden fullständigt dold och obeskrivlig. Men Kabbala talar ingalunda om två gudar.

Den dolda guden kallas En-Sof (Den Utan Slut). En-Sof ger sjg främst till kännkänna geom 10 Utstrålningar, (Sefirot). Dessa utstrålningar fungerar som bryggor mellan En-Sof och det universum vi kan uppleva med våra sinnen. Universum skapades alltså av Utstrålningar som En-Sof gav upphov till. Meningen var att Sefirot skulle ha inrymts i tio kärl. I samband med universums skapelse förstördes sex av dessa tio kärl. Genom denna olycka spreds dessa utstrålningar i universum som skärvor Om detta inte hade skett skulle vi idag inte ha behövt stå ut med vår ofullständiga värld, med ondska, smärta och lidande. Vad få känner till är att den som kallas Gud i större delen av Gamla Testamentet, dvs. den vi känner som den svartsjuke och grymme Jahve, inte alls är någon Gud. Jahve är blott en av dessa skapande Utstrålningar som inte fungerar. Vad få känner till är att människans mål är att inse att Gud är En-Sof och att Gud och människan måste samla ihop skärvorna och laga de spruckna kärlen.

I Nya Testamentet har vi Jesus lära om förlåtelse och kärlek. Det slutar storstilat med att Han till och med dör på korset för att ta på Sig våra synder. Sedan förstör man hela denna underbara lära och omvandlar den till Läran om Jesus. Den ondskefulla Uppenbarelseboken har placerats allra sist i Bibeln. Uppenbarelseboken innehåller en helt ny lära som inte har någonting med Jesus Kristus budskap att göra. För plötsligt har en figur som heter Satan eller Antikrist makt nog att ta över jorden och mänskligheten för en tid. Och efter denna tid ska vi slitas upp ur våra gravar och dömas — vissa till tortyr i evighet. Det stämmer inte. Ta bort Uppenbarelseboken ur Bibeln — för den är bara en källa för skräckfilmer och djävulssekter.

Både Muhammeds liv och Koranen har drabbats av metervis med tolkningar. Annars kan man inte förstå Koranen, har de lärda hävdat. De förstår inte att Koranen är poesi, att det är meningen att orden ska dansa in i våra hjärtan. Ordet talar till våra själar, inte till våra hjärnor. Om man läser Koranen som prosa måste man säkert tolka den. Och då blir det fel, mycket fel, på många ställen. Då blir det krig och splittring i stället för den ENHET Koranen talar om. Det är inte svårt ens för den oerfarne att läsa Koranen som Guds poesi, men vill man inte så vill man inte.