De efterlevande till en på Lidingö i Stockholm bosatt science fiction-älskare donerade vid förra månadsskiftet dennes samling om 1100 sf- och fantasyböcker till Stiftelsen Alvar Appeltoffts Minnesfond (vars uppgift är att dela ut stipendier till science fiction-fans). Det var den största donationen till Alvarfonden sedan den ursprunglige donatorn avled.

Böckerna finns nu till försäljning tillsammans med fondens tidigare lager av donerade böcker.

Jag har en hel del kokböcker, nya som gamla och jag har ända sedan jag var liten tyckt om att bläddra och läsa i kokböcker. Kommer ihåg mammas stora vita kokbok med plastomslag, kunde sitta i flera timmar och bläddra och titta på bilderna. När jag sedan flyttade hemifrån köpte jag ett par grundläggande kokböcker och naturligtvis följde min slitna Hemkunskapsbok med på flytten. Den hänger fortfarande med fast den knappt hänger ihop. Därefter har det blivit lite fler nya koköcker och även en hel del gamla. Hittade en del på auktioner och antikvariat när jag var i 20-årsåldern. Min bror är väldigt intresserad av gamla böcker och han vet såklart om mitt intresse för kokböcker så titt som tätt dyker han upp med en ny gammal spännande kokbok. Igår tittade han förbi med den här:

Boken är utgiven 1932 och i förordet kan man bland annat läsa följande: “I kokboken ingår givetvis såväl enklare som finare matlagning, men huvudvikten har lagts vid att få med ett rikt omväxlande urval av god, vällagad husmanskost. Då denna omfattar c:a 2,300 recept, torde alla hushåll däri kunna finna, vad som lämpar sig för dem.”

Nu är detta bara del 1 och innehåller 520 recept så det borde alltså finnas ett antal delar till. Ska försöka luska lite och se om jag kan hitta de övriga delarna också. Kan informera om att recept nr 1 är Kokta ägg.

Tyvärr har jag de flesta av mina kokböcker nerpackade men jag funderar på att sätta upp nån slags hylla i köket så att de får stå framme, så kan jag sätta mig vid någon ledig stund och bläddra och läsa och bara njuta.

Kram Ann

När jag har vägarna förbi Odenplan brukar jag titta in i mitt favoritantikvariat Aderton på Norrtullsgatan 13 (mittemot Akademibokhandeln och Apoteket). Alltid hittar jag något litet, men igår gjorde jag storkap! Tre diktsamlingar av Kristina Lugn: Hundstunden, Hej då, ha det så bra! och Bekantskap önskas med äldre bildad herre för 240 kronor! Nedan en dikt ur Bekantskap sökes med äldre bildad herre som kom ut 1983.

Jag ville egentligen inte dö

jag ville egentligen bara vara en bibliotekarie

som verkligen älskar sina kunder

ja jag ville vara en prydnad för var och en

som deklarerar poesi i sin ensamhet

och dricker smultronte

i källarutrymmen

och på piskbalkonger

För nån månad sen “upptäckte” jag Daphne du Maurier, det där namnet som flutit omkring i nån mörk och undanskymd vindling av min hjärna men som jag inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet för att faktiskt läsa henne. Detta har jag börjat råda bot på nu. Och det fantastiska är att det ju går förhållandevis lätt att få tag i böcker av henne! Jag hittade en på Myrorna, två på loppisen i Fornåsa, och nu en på h:ström antikvariat och bokhandel i Umeå. Den senaste heter Syndabocken och den kostade 60 kronor, i dåtidens pocket. (Heter det nåt särskilt? Ej inbunden alltså, med mjuka pärmar och sprätteblad.) Den fanns inbunden också, men över hundringen betalar jag inte. (h:ströms visade sig vara Ett Dyrt Ställe.)
Jag är i alla fall mycket tacksam över att den goda Daphne var en storsäljare på sin tid. Hon finns översatt, hon finns i många exemplar, och det är tillräckligt länge sen hon hade sin storhetstid för att hon ska ha landat på loppisar och antikvariat. Härligt!

De två antikvariaten i Skärhamn besöks tillsammans av mig och M1 ungefär en gång per sommar (sen smiter hon dit både före och efter utan mig, men det är en annan historia) och man kan väl säga att fyndmöjligheterna är blandade.

Det första antikvariatet som ligger snett emot Tjörns sparbank verkar vara ett restlager av framförallt nya böcker som köpts upp för en billig peng samt en väldigt blandad och ganska mager samling med antikvariska böcker. Jag vet faktiskt inte vad stället heter men kvittot gällde för köp på Bokrummet i Haga så det är kanske deras sommarfilial.

Fyra böcker blev årets skörd, tre nya och en begagnad:

Mera maffiga muffins av Lena Brorsson Alminger (och vilka recept sen, snålvattnet rinner), Manna – en medveten kokbok av K Bille, C Magnusson och G Bergkrantz (goda och hälsosamma recept), Den förskräckliga lilla mamsellens stol av Inger Edelfeldt (eftersom det är Inger som skrivit och ritat den så gick det inte att motstå) och så Mordet på Orientexpressen av Christie, i en fin upplaga för summa sumarum 137 kronor.

Därefter tog vi oss till hamnen och Maritime Books och jag bläddrade mig igenom deras pocketbord och hittade några fynd:

Imitatören av Val McDermid (Som jag läst men som inte varit i min ägo.), Det brinner en eld av Mary Stewart (Som jag läst men som inte varit i min ägo. Tyvärr i en ful pocketutgåva från 1994 med en kass baksidestext, vad som inte nämns är att vi pratar 1953 och inte nittiotal. Den får stå i bokhyllan tills jag hittat en av de inbundna utgåvorna), Katt och råtta av Christianna Brand (Jag har läst Brand tidigare men inte denna, också en femtiotalsbok.), Mord efter schema av Charlotte Armstrong (Ny bekantskap för mig men Bang promotar den på baksidestexten och det verkar lovande, från slutet av 1940-talet även om denna upplaga är från 1965.) samt  Dödens kupé av Sébastien Japrisot (Som skrivit En långvarig förlovning). För dessa böcker betalade jag 119 kronor.

Både jag och min sambo tycker om att gå på loppmarkander och antikvariat. Häromdagen besökte vi ett vattenhål vid Grottby som kan beskrivas som både och, dvs de har en antikvariatsdel och en loppisdel.

Vi hittade dessa glas som vi tänker använda som dessertvinglas till sherry, portvin, plommonsaké m m. Är det någon som känner igen dem, vet var de kommer ifrån, glasbruk eller vilken serie de tillhör så får ni gärna lämna en kommentar.

De är 13 cm höga och 6 cm i diameter.

Magnus Reuterdahl

Jag är fortfarande nyförälskad i antikvariat.net. Först och främst för att det är så enkelt att beställa en bok, och sen så är det så roligt att få den i brevlådan. (Adlibrispaketen får jag alltid fara och hämta på en kiosk som ligger åt fel håll och stänger för tidigt.) Och fort går det, olika för olika antikvariat förstås, men en del är riktigt snabba.
Problemet är att det inte blir så billigt som jag tror. Då tänker jag inte på portot, 36-40 kronor, utan på att när man köper en, två böcker i veckan så drar det ju iväg. Totalt sett har jag nog handlat för motsvarande en nedbantad adlibrislista, men jag har ju adlibrislistan kvar i vänteläge (oskickad) och har alltså inte tjänat nånting.
Mer än böcker och härlig läsning förstås.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om antikvariat, bokinköp

Jag har beställt en del böcker från antikvariat för att använda till mitt nya företagsprojekt och i dag fick jag en av dem med posten. När jag såg kuvertet var det enda jag kunde utbrista ett oj oj …

Detta är det mest välfrankerade brev jag någonsin fått. Damen som driver det skånska antikvariat där boken kommer ifrån har fullständigt tapetserat kuvertet med frimärken! Och verkligt antika sådana. Tittar ni noga ser ni t.ex. frimärken som tillverkades för att uppmärksamma den nya tronföljden 1980 – för övrigt mycket passande så här på kronprinsessans födelsedag. Och dessa är ändå inte de äldsta.

Jag antar att antikvariat-damen postar en hel del böcker som folk köper hos henne. Och om hon då tapetserar varenda kuvert på det här sättet, hur många häften av dessa frimärken la hon egentligen vantarna på när det begav sig? Gick det lastbilar från postkontoret till hennes affär? Har hon haft enorma lådor av dem bunkrade sedan början på 80-talet? Jag bara undrar …

——————————————————————————————

Svänger
Nour El-Refais sommarprat som jag lyssnade på i dag. En klok person. Lyssna!

Svänger inte
Att mängden kläder jag vill ha med mig när jag reser bort alltid verkar ha en större volym än den tänkta väskan.

När vi klev ut från Wettergrens sade A: “titta de har bokrea där”. Och jag tittade dit, tvärs över gatan och mycket riktigt stod det bokrea, alla böcker 20 kr styck. Vi gick givetvis dit, som dragna av ett magnetiskt fält. Det visade sig att antikvariatet (som jag inte kommer ihåg vad det heter och de hade plockat ner skylten, men de ligger snett emot Wettergrens i början av Södra Larmgatan, mot Grönsakstorget) flyttar till nya lokaler och passar på att rensa ut lagren. På tjugokronorsnivån är det inte så lätt att hitta guldkorn hos erfarna bokhandlare, men jag var rätt nöjd när jag gick därifrån med fem böcker i en kasse.

Det blev Författarnas litteraturhistoria del 1* och del 2, Kvinnornas litteraturhistoria del 2, Vägen till Paris av R N Stephens och Farlig samling av Jill Paton Walsh.

*= Jag visste att jag hade en av Författarnas litteraturhistoria sen tidigare men kom givetvis inte ihåg vilken del det var så jag köpte båda. Givetvis var det inte den saknade tvåan som stod i bokhyllan utan del ett. Är det någon som vill komplettera eller börja samla på dem (tre delar!) så donerar jag med varm hand mitt ena ex av ettan.

Jag hade en vag idé om att besöka antikvariat på de orter jag besökt/besöker nu i under sommaren och det har inte gått helt enligt planerna. Framförallt på grund av att antikvariat inte har riktigt samma öppettider som t ex en vanlig bokhandel. I Hjo var antikvariatet öppet efter överenskommelse och det var lite svårt att planera in det under vår utflykt. I Malmö så öppnade de flesta antikvariat på eftermiddagen och jag hade en enbart en rätt tidig förmiddag till mitt förfogande.

Hittade en gammal artikel (2005) från Sydsvenskan på nätet och letade upp de som öppnade hyfsat tidigt och prickade in dem på en karta. Tyvärr så hade ett av de två antikvariaten flyttat eller stängt igen, men Perssons antikvariat på Amiralsgatan 8 var öppet så där strosade jag runt och tittade på böcker.

Två pocketböcker à 20 kr styck införskaffades, Kiffe Kiffe imorgon av Faïza Guène och Analys av mord av Jed Rubenfeld

Besökte häromdagen ett av mina smultronställen. Jag har nog berättat om det tidigare i min blogg – Grythyttan. Vanligtvis brukar jag åka dit på lördagar, för då är antikvariatet öppet, men den här gången var det ingen sån dag.

Det finns många vackra hus att titta på, visserligen är det en hel del som behöver lite underhåll, men de är vackra ändå, trots flagnande målarfärg och en del andra skavanker. Jag tycker att husen i den här trakten har en särskild charm, förmodligen är det något med mina gener, för jag känner en väldig dragning till de här trakterna.

Den här glasskiosken tycker jag ni ska passa på att besöka om ni har vägarna förbi. http://www.neerings.se/  Det är holländare som äger den och de gör egen glass som är helt suveränt god. Roliga smaker som man inte hittar på andra ställen, tyvärr rätt dyr, men värd pengarna. Det är ju inte varje dag man är här, så då bör man unna sig en rejäl strut. Det är nog tur att jag inte bor i Grythyttan, för det skulle inte vara bra för min figur eller min ekonomi. Kjollen har öppet på vintern också så troligen skulle man kunna hitta mig här vareviga dag. Ni kan tänka er hur det skulle gå!

Sen finns ju Måltidens hus eller Grythyttans gästgiveri för den som också vill ha en bit mat. Eller ett trevigt litet café (alldeles bredvid mitt favorit antikvariat) där man hittar såväl fikabröd som lättare käk.

Gott folk, Grythyttan är det perfekta stället för en semesterdag. Vacker miljö, fridfullhet och massor av gott att stoppa i sig.

„ ,Zajisté, pánové a dámy,’ vmísil se nyní do rozhovoru, ,dožijete se jí, té vaší velké, nádherné revoluce, ale nepřežijete ji. Většina z vás v ní zahyne, a to strašlivým způsobem’“ 

oblíbená kniha

Jean Genet byl zvláštním mužem, Sartre v něm viděl pravého existenciálního hrdinu. Jednoho dne se díky lidem jako byl S. či Cocteau proslavil, ale ona přílišná pozornost ho stejně tak prudce zbavila životní inspirace. “Udělal jste ze mě sochu,” píše S.ovi.

Včera jsem se potloukal po antikvariátu, narazil jsem na dílo od Gabriela Marcela a poté na Pohřební obřad od Geneta. V každém jsem si chvíli četl, Marcel brojil proti Sartrově “karikatuře esencialismu” a Genet popisoval homosexuální vztah hlavní postavy s nacistickým vojákem. Marcelovi jsem musel dát za nepravdu, chvíli jsem váhal, zda bych mu hypoteticky nedoporučil blízké setkání s Genetem (o kterém jsem tady kdysi chtěl napsat pár poznámek, takový ten obyčejný fragment, možná se k tomu jednou vrátím). Sartre byl možná stejný provokatér jako Genet, ale v jeho případě spíše na poli filosofickém, jeho filosofický počin zbavení všech hodnot apriornosti mu umožnil říci, že Genetova homosexualita je “aktem svobodné volby”. To musel Marcel pěnit, křesťanský existencionalista, který byl filosoficky přesvědčován o bezvýznamnosti Platónova učení na poli existenciálním právě na příkladu homosexuality.

No nic, Pohřební obřad doporučuji pouze čtenářům otrlým na blasfémie vůči všemu (většině toho), co chtějí mít rádi.

existencionální hrdina

Kleines, stimmungsvolles Antiquariat in der Querstraße gegenüber der Buchhandlung “U svatého jindřicha”. Von außen ein eher zwiespältiger Eindruck, von drinnen aber genau so, wie man sich landläufig ein Antiquariat vorstellt – vollgestapelte Regale, verbogene Böden, dazu noch mehrere Kisten und Kartons zum Wühlen. Neben Büchern auch zahlreiche Grafiken und Landkarten im Angebot, zudem gibt es eine kleine Ecke mit englisch- und deutschsprachiger Literatur. Und ein Teil der Belegschaft spricht auch Deutsch, so dass sich die Gelegenheit für kleine Fachsimpeleien bietet.

Varför syns bara nya titlar i kultursidorna? Varför uppmärksammas äldre litteratur bara om det gjorts en nyutgåva, eller en nyöversättning? För att det är nyheter givetvis. För att det säljer. Men behöver verkligen kultursidorna begränsa sig till nyheterna? Till det marknadsmässiga? Antar man att den stora massan känner litteraturskatten och inte är i behov av rekommendationer även i den djungel som utgörs av dammiga titlar på antikvariat?

Det hade varit intressant att se vilka effekter en recension av t.ex. Kris av Karin Boye skulle ge. Det stora inflytandet över konsumtionen som en kulturredaktion ändå hyser kunde kanske ge tillstånd en nyutgåva? Kris finns idag inte att tillgå i bokhandeln. Man måste söka sig till antikvariaten, eller biblioteken för en chans till läsning. Så är fallet med många många titlar. Att läsa litteraturvetenskap kräver utpräglade kunskaper i antikvariatsorientering i sökandet efter litteratur som, när den väl funnit sin plats i dina händer, måste sägas vara ständigt aktuell.

Varför finns inte Kris i nyutgåva? Varför är det enda man ser av Agnes von Krusenstjerna Fröknarna von Pahlen, men så mycket av Strindberg? Om vi inte vill se en bokmarknad som ger oss klassiker strikt ur den kanoniserade hyllan borde landets kulturredaktioner kliva fram. Brevid alla läseexemplar från förlagen skulle de lägga ett lånekort. “Veckans nygamla tips”. Inte helt fel.

Jag fick ett tips idag om en ny sajt för att köpa begagnade böcker: Gojaba!

Om jag förstår det rätt specialiserar de sig på ovanliga böcker, och det är ju kul i dessa bästsäljare-och-inget-annat-tider. Jag testade den lite, genom att söka på några favoriter som inte finns att få tag på överallt. En träff på Claque, en på “Villervalle i Söderhavet” men tyvärr ingen på “På hemligt uppdrag i gobiöknen”.

Någon som använt sig av sajten och vet om den är bra?

.. det har jag helt glömt att skriva:

När mamma kom ner med Mary Poppinsböckerna från barndomens bokhylla insåg jag att de böcker jag läst och läst om i barndomen är nummer 1 och 3, av FLERA. Det finns alltså fler. Gissa vem som var snabb på bokborsen.se-knapparna. Flera av dem har redan kommit hem till mig (Antikvariat är SÅ mycket snabbare än Bokus!!!) så jag vet en till som blir glad, nämligen A som kommer ner från Göteborg nästa helg för att hälsa på mig, maken och magen.

Om man nu har köpstopp på böcker och knappt vågar läsa på Bokhorornas blogg – eller La Bibliofille – vad ska man då ägna sig åt för njutningsfull synd?

Tja – man kan ju alltid analysera sitt missbruk. Det är åtminstone gratis och tar ingen plats.

Och eftersom jag bara är en hängiven läsare enligt detta test – så har jag en liten bit kvar tills jag ligger i rännstenen utanför antikvariat, bibliotek och boklådor och väntar på att de ska slå upp portarna för en stackars förtappad själ.

Ett av stadens syndiga nästen har dock stängt. 140-åring i graven, Antikvariat krävs på halv miljon.

DN har en trevlig artikel om antikvariat.

Antikvariat är roliga. Jag tycker om antikvariat. Skulle gärna någon gång jobba på ett antikvariat. Inte för pengarna då. Ingen lär ju bli rik på det direkt. I Vasa finns ett bra antikvariat, Lafkan, som alltid är kul att besöka när man är i stan. Kaj Järn, killen som äger stället, vet mycket om böcker och litteratur, och är alltid redo att stå till tjänst med tips och nya bekantskaper. Han ingår gärna i diskussion om någon bok som han gillar, eller ev. inte alls gillar.

Under bokmässan blev C lite vimsig medan vi gick där bland alla böcker och författare och all marknadsyra. Så vi gick till den antikvariska delen av mässan, där det också traskade omkring rätt mycket folk, men där det rådde ett märkligt lugn. Det var trevligt, och C sade att hon gillar den antikvariska sidan av mässan avsevärt mycket bättre. När det gäller böcker är det också minst lika kul och fascinerande att gå till ett bra antikvariat som att gå till en välförsedd bokhandel. De intressantaste och mest estetiska böcker i min bokhylla har inhandlats på antikvariat. Forum-bibliotekets pocketböcker tex.

Lustigt förresten att DN:s På Stan-nätsidor har adressen pastan.se, som om det vore en guide över Sveriges bästa pastarestauranger.

Andra bloggar om: Antikvariat, Böcker

Jeg har fundet et par ting, der rykker på Facebook. Det ene er en gruppe, og det andet er en applikation.

Gruppen først.

Antikvariatet på Blågårds Plads er lukningstruet. Det har fået en af de ansatte til at oprette en gruppe på Facebook og derigennem forsøge at sælge butikken på 540 folkeanparter til 500 kr. stykket. Gruppen hedder Tilbage til Kærlighed til litteratur og bøger? – Mæcén søges!, den har pt. fået 1169 medlemmer – og solgt 276 anparter til en værdi af i alt 138.000 kr.

Det er et rigtig sejt initiativ, der fortjener omtale. I forhold til selve projektet er jeg temmelig indifferent. Faktisk har jeg en god ven, der står på spring til at skulle overtage butikken, hvis det ikke lykkes “Bønne” at redde den. Men det ser det faktisk ud til, at det gør. Og det er et af de eneste eksempler, jeg kender på at grupper på Facebook reelt set har rykket noget, og været i stand til at indsamle penge. Normalt er det jo temmelig gratis at støtte op omkring en sag på Facebook. Det er et super-flygtigt medie. Lige i tidsånden. Og på mange måde egentlig ikke særligt sympatisk, netop fordi det er så flygtigt og ekshibitionistisk. Men jeg bruger det jo i ét væk.

Og denne gruppe har noget særligt over sig. Det er jo ikke sikkert, at Facebook har gjort hele udslaget – men det er helt sikkert, at det har været medvirkende. Held og lykke med projektet, Bønne.

Så til applikationen

FedEx har udviklet en applikation på Facebook, så man kan sende filer – via Facebook – til sine kontakter. Jeg har installeret den, men har dog ikke gjort brug af den endnu, så jeg har ikke det store kendskab til, hvor meget værdi applikationen vil tilføre mig. Men jeg kan i hvert fald konstatere, at jeg NU kan noget på Facebook, som jeg ikke kunne før: Jeg kan sende et dokument til en fyr, som jeg måske ikke har mailadressen på. Det var Morten Saxnæs ovre på The Constant Beta Blog, der oprindeligt skrev om det.

Og det er da reel værdi. Det er her Facebook bliver interessant; når man kan kombinere netværket med den del af det virkelige liv, der ikke foregår på Facebook. Så er det også fedt, at det er Federal Express, der har udviklet det. De har ikke blot forsøgt at overføre deres brand til Facebook – de har forsøgt at overføre deres produkt til Facebook. Der er udviklet utallige fuldstændig ligegyldige og overflødige applikationer til Facebook. Og jeg ignorerer i ét væk. Men den her accepterede jeg. Her kunne mange virksomheder med et ønske om at “gøre sig” på netværket sagtens lære noget. Faktisk lære en del.

Under 1990-talet fanns ett samarbete mellan antikvariat som gick ut på att varje månad inventera sitt bokbestånd och skicka in en lista till den gemensamma samordnaren. Den kund som sökte efter en speciell bok kunde på detta sätt få fatt i den på antikvariat långt bortifrån, beställa den och få den hemskickad per post. Smidigt var det inte, men möjligheten fanns.

Internet förändrade saker och ting. Idag finns antikvariat.net, en webbkatalog över allt som antikvariatens bokbestånd. Eftersom det blivit så mycket enklare, är många fler antikvariat med än på den gamla onda tiden. Många antikvariat har numera en väsentlig andel av sin omsättning från nätförsäljning. Eftersom dagens bokhandlarna behandlar böcker som vilka varor som helst där den ena titeln är utbytbar mot den andra blir handeln med begagnade böcker viktigare. Antikvariaten omvandlas från ställen för mer eller mindre planlös rotning efter något intressant till ett för bokmalen livsviktigt komplement.

antikvariat.net är praktiskt, men visst är det mysigare att kånka hem sina fynd i kassar än att bara beställa vad man vill ha och hämta ut paket. Man går ju miste om själva rotandet. Trots allt så snavar man inte helt okända men spännande saker i en internetkatalog.

——

Andra bloggar om antikvariat, böcker, bokförsäljning, antikvariat.net

När vi flyttade till Söder för mer än preskriptionstid många år sedan, var det en stadsdel som gjord för att ha små barn i. Eller åtminstone fäder till små barn… Under mina pappaledigheter vandrade vi tillsammans igenom antikvariat efter antikvariat – hela Wodehousesamlingen (komplett, sånär som på en par, tre titlar) införskaffades till exempel den vägen. Och dom här små prylställena med nittio procent damm och tio procent störtbilliga överraskningar!

Men, som sagt, antikvariaten var favoriterna. I min värld har ju böcker en själ, och att då ha någon sorts återvinning av böcker är ju på något sätt en stadsdels sätt att visa respekt för de här själarna. Jag gläds varje dag åt mina fina gamla titlar i bokhyllorna: åldrande Wodehouse, Ellery Queen, Vic Sunesson, HK Rönblom, Folke Mellvig, mängder av andra klassiska deckare och drösvis av femtiotalspulp som jag först köpte för omslagen och sedan läste med god behållning. Jodå, sida vid sida står även modern litteratur, både inbunden och extrovert sådan.

Även om jag inte är den förste att acceptera att saker måste förändras, är jag verkligen ingen motståndare till att det händer. Våra liv förändras både av yttre omständigheter – bostadsrättifieringen bidrar till hyreshöjningarna när amatörkapitalister som vi själva skall kräma skiten ur hyresgästerna – och inre, ungar som blir större och drar med sina föräldrar på nya grejor, egna nya fixa idéer som ger nya verksamheter. Mycket har kommit till. Och således måste någonting försvinna.

Antikvariaten försvann. Först ut var den ständigt hostande farbrorn en bit upp på Renstiernas Gata, där det senare har gjorts italienska fikförsök men nu tycks husera en Sushieria. Han älskade vår dotter och hade ständigt några PIX böcker redo att ge henne. Och sedan skrattade vi bägge åt henne när hon tuggade i sig böckerna i stället för att läsa, och roade oss med det ständiga skämtet “en riktig liten bokslukerska”. Fler ställen upptäcktes; ett tag tror jag att vi hade sju ställen på listan. Förutom det fina på Västerlånggatan och de som fortfarande (var är rättvisan här i världen?!) ligger kvar på Drottninggatan. Men de sista åren har det varit bara ett. Och nu får jag veta att även detta skall ta ned skylten. Innehavaren, som varit min trogne rådgivare i litteraturfrågor sedan vi flyttade hit, går i pension och rear just ut merparten av sitt lager. Det blev tre kassar igår. Kanske håller det mig, tillsammans med övriga inköp, flytande till sommaren. Och sen?

Det är sorgligt. I butiken, får jag veta, skall det nu bli fotoateljé och möbelaffär. Precis vad vi behöver.

Det känns djävligt svårt att släppa. Jag hoppas och tror att alla fina gitarraffärer får ligga kvar ett tag till. Jag har då fan gjort mitt för den saken, så mycket är säkert.

Nokre timar i Tvedestrand, bokbyen ved Skagerrak. Det var eitt av mange ferieønskje for den turen Inger og eg er på nå. Ein bokby er ein liten stad med mange antikvariat og bokutsal. Så vidt eg forstår, er det visse kriterium som skal til for at ein stad kan kalla seg ein bokby. I Norge har me to slike bokbyar; Fjærland og Tvedestrand. 

Inger valde å sjå på kunsthandverk i Risør den dagen, og eg hadde nokre timar då eg bare kunne gå og sjå i bokhyller og bøker. Ja, eg fann også eit par bøker eg kjøpte, men det er ikkje hovudsaka ein slik dag. Det er spennande i seg sjølv bare å gå og leita, lesa, tenkja, drauma og sjå. Sola skein både ute og inne!

Kvart bokutsal har sin sjarm. Skal eg dela ut blomar, vil eg seia at Skagerrak Antikvariat og Ex Libris gav dei største opplevingane. Slik skildrar dei seg sjølve:

• Skagerrak Antikvariat – bokhus i tre etasjer med 60.000 eksponerte bøker. Allment antikvariat med spesialkompetanse på nynorske bøker.
• Ex Libris – “i antikvariatet med 67 hjørner finner du sikkert en krok etter ditt hjerte. Ti rom fulle av bøker og godstoler som innbyr til lesing, filosofering og kaffe”