Det har pratats ett tag om att Frankrike ligger i framkant vad gäller antipiratism. Alla var säkra på att den så kallade Hadopi-lagen skulle röstats igenom igår. Lagen skulle innebära att efter tre lagöverträdelser på Internet så blev du avstängd, och myndigheten som skulle ha hantera detta förkortas Hadopi (jag kommer inte ens att försöka uttala det på franska).

Men, så hände något oväntat igår. “Hela” 21 stycken röstade mot lagen, och 15 stycken röstade för. Av totalt 577 ledamöter har alltså endast 6 % närvarat och röstat. Lite kvotering kanske inte skulle vara fel. In med lite yngre(?) förmågor som faktiskt förstår vad den här lagen skulle innebära. För, det känns verkligen så, att politikerna inte bryr sig.

Läs om röstningen mot Hadopi-lagen hos IDG, SvD, DN, Rick Falkvinge, XOR och Cybernormer.

Aktiviteten var ändå störst i första livet a.k.a. afket; lokalen fullsmockad, baren välbesökt och filmvisningen minst sagt livad (eller kanske lajvad). Envar fick gratis ett välutrustat kit med prylar i entrén som på olika sätt kom till användning under den lekledarledda visningen av glamrockskräckkomedimusikalen The Rocky Horror Picture Show från 1975.

Extra kul blev det hela eftersom Antipiratbyrån på fullt allvar försökte stoppa arrangemanget! Så fort de fick nys om det, hade de tydligen ringt upp Fox för att kontrollera att Piratbion eller arkitekturstudenterna verkligen inte hade erhållit tillstånd. Under hela eftermiddagen ringde sedan Henrik Pontén och hans stab otaliga hotfulla samtal till arkitekturstudenternas alla lärare samt till allehanda ansvariga på KTH och kåren. Utan resultat, trots åtskilliga hot om polisanmälan för upphovsrättsbrott.

Men i slutändan bet inte heller hot om polisanmälan. Allt Antipiratbyrån uppnådde var att göra bort sig.
Visserligen beslöt sig arrangörerna för att inte, som planerat, visa filmen i Second Life, utan i stället streama ut en kamera som filmade publiken (fast som efterhand ändå vred sig och visade bioduken, med viss fördröjning, vilket blev lite kul då Second Life-vyn sedan i sin tur återprojicerades på en annan av biograflokalens väggar).
Ingen hade ju ändå använt Second Life-visningen om de satt framför sin dator och i första hand ville se The Rocky Horror Picture Show. Då finns ju enklare sätt.
Antipiratbyrån kan knappast ha sett en ekonomisk förlust i arrangemanget. I stället kan vi nog anta att de är skraja för att grupper med “pirat-” i namnet inte bara högaktningsfullt ignorerar upphovsrätten, utan dessutom gör det i samarbete med undervisningen på ett kungligt lärosäte.

Det måste vara frustrerande för Antipiratbyrån att se hur dem man vill brännmärka rör sig så ledigt in och ut ur institutionerna, och förbryllande för dem att Piratbion vågar experimentera med “nya sätt att uppleva bio, som inte bara handlar om duken och om blint stirrande”, som det förklarades innan visningen. Hoppas på fler desperata interventioner i samma stil – det är stor underhållning. Och hoppas på lika festliga piratbioarrangemang under våren. När samtliga i lokalen fortsätter dansa även under städningen är det uppenbarligen lyckat.
Arkitekturstudenterna, å sin sida, fortsätter att etablera samarbeten kring virtuell design. Om en vecka ordnar de en installation tillsammans med Moderna Dansteatern, återigen i två världar simultant.

På tal om det kan vi passa på att tipsa om mer dansrelaterat: Livekonstkollektivet MELO, med bland andra Ollibolli (som flera säkert minns för hans första solodansframträdande, på en Piratbyrån-fest), kör sin musik- och dansföreställning Tie me to this world på Dansens Hus under nästa vecka.

Ingen ytterligare indignation ska här spillas över det faktum att Hollywood och FBI har fått utbilda svensk polis. Vi nöjer oss med att notera ett intressant namn. Inbjudna till Polishögskolans seminarium om fildelning och upphovsrätt, som hölls den 24 januari, var enligt uppgift:

• Andrew Myers, FBI-agent
  
• Henrik Pontén, chefsjurist på Antipiratbyrån
  
• “Bryssellobbyisten Peter Bergström, företrädare för MPA“

From: peter@anti-piracy.se
Sent: Thursday, March 10, 2005 9:29
To: Tilbury, Chad; Seymour, Dan; Winter, Craig
Subject: Swedish pirates busted!

Hi guys!

After 2 years of infiltrations our work finally paid of today with a successful raid on Sweden’s oldest and largest ISP named Bahnhof.
Bahnhof has been a source for top level piracy for several years and hosting some of the biggest and fastest servers in Europe.

Steven Daly – en gång trummis i inflytelserika Glasgowbandet Orange Juice, idag contributing editor på Vanity Fair – besökte ju Stockholm i somras.
Sedan dess har kunnat ta god tid på sig att skriva en lång text kring fildelningsfenomenet, med särskilt fokus på The Pirate Bay och med utgångspunkt från sina personliga erfarenheter av torrentsajten UKNova, där han laddat ner och upp närmare en terabyte av gamla brittiska teveserier. (“The cost of two burned-out hard drives seemed like a small price to pay.“)

Nu är reportaget i tryck, och det känns hyfsat fett att vara med just i Vanity Fair’s Hollywood Issue (vilken, vad jag förstår, dessutom har extra hög upplaga).
Texten är lång, pendlar mellan personligt och politiskt, och illustreras enbart av bilder tagna i Stockholm på oss i Piratbyrån och The Pirate Bay. (OK, har inte sett den på papper ännu. Får den i brevlådan snart, men förhoppningsvis hinner någon före med att länka en scannad version.)

If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Deadwood – a place where the rule of law leaves barely a footprint. Thanks to a combination of national copyright laws, laissez-faire social attitudes, and inexpensive and superior bandwidth, gentle little Sweden – which refers to itself as Europe’s “duck pond”—has become a file-sharing fortress in which more than 10 percent of its nine million citizens trade digital material, much of it provided by the country’s Pirate Bay site.

There are new business rules, and some art forms won’t be able to be supported anymore. I mean, in ancient Rome they used to stage full-scale naval battles in the Colosseum. We don’t do that anymore.

Antar att alla redan har läst på Piratbyrån och hos Swartz om IFPI:s senaste utspel, att polisanmäla innehavare av Direct Connect-hubbar. Ett saftigt försök att flytta fram gränserna och kriminalisera “de som indirekt driver möjligheterna till fildelning”, vilket förstås i förlängningen kan omfatta i stort sett vad och vem som helst.

IFPI är noggranna med att framställa sig som representant för samtliga skivbolag, “även de riktigt små bolagen”, eftersom de senare i den mån de är anslutna till de oberoende bolagens organisation SOM är indirekt anslutna till IFPI – även om alla vet är att det är de fyra (snart kanske tre) globala bjässarna som dirigerar antipiratverksamheten.
Därför är det välkommet att åtminstone två indiepopbolag – Hybris och Songs I wish I had written – omedelbart satte ner foten och förkastade IFPI:s vansinniga syn på det digitala.
Vi kommer ihåg det tills nästa gång IFPI, i medieutspel eller remissvar, påstår sig uttrycka “skivbolagens” åsikter.

Visserligen är det ingen nyhet att datorspelsföretag mycket väl kan tjäna pengar på att deras programvara sprids fritt. Men ändå är det kul att saken uppmärksammas, som idag av IDG i artikeln “Pirate Bay bra kanal för svenskt spelföretag“.
Det handlar om företaget Lockpick, sprunget ur datorspelsutbildningen i Skövde, som nästa vecka lanserar onlinerollspelet Dreamlords och nu skaffar lite extra uppmärksamhet genom att understryka att de bara tycker det är bra om spelet sprids via fildelningsnätverk:

– Vi tjänar pengar på prenumerationer, inte på själva klienten. Alla sätt som klienten sprids på är bra, säger David Rosén, vd på Lockpick /…/
Det kostar 12,95 euro eller 14,95 dollar i månaden att spela Dreamlords. Med 100 000 spelare ger det intäkter på över 10 miljoner i månaden. Men Lockpick tror på lönsamhet snabbare än så, kanske redan efter en månad.

Upphovsrätten ger upphovsmannen rättigheten [sic!] och möjligheten att kunna försörja sig på sitt skapande. /…/
Piratkopiering av datorspel skadar alla aktörer i datorspelsbranschen och i slutändan konsumenten. Om ett datorspel inte säljer tillräckligt på grund av att spelet piratkopieras fritt på Internet så kommer samtliga nyss nämnda aktörer att ha mindre resurser för framtida datorspel.

Reglerna slår fast att upphovsrättshavare ska ha rätt att avkräva information om intrångsgörande varors ursprung och distributionskanaler. Men vilken typ av varor eller spridningssätt det gäller definieras inte. Det betyder att justitiedepartementet nu har som uppgift att tolka direktivet för svensk lag och avgöra om det ska gälla även för aktiviteter på internet.

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran’s activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it’s only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).

Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /…/ They thus equate ‘grey’ /…/ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move

Even more problematic is the further assertion /…/ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication’.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.

the entertainment industry /…/ treat p2p as a clear and present danger

It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /…/
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.

Förra inlägget var uppvärmning, kommentarerna extra input; nu testar vi att extrahera fram en definition i punktform av vad vi har kommit att kalla “teknikneutralismen”:

• Teknikneutralismen är ett symptom på vanmakt hos en styrande instans, men en vanmakt som tar sig uttryck i expansion.
• Motsatsen till teknikneutral lagstiftning är inte teknikspecifik lagstiftning. Tvärtom. När det blir uppenbart att teknikneutralismen inte lyckats foga samman olika medietekniker till en legal enhet, dyker förslagen om teknikspecifika ingrepp upp som ett brev på posten, för att fylla ut gliporna. Motsatsen till teknikneutralism är snarare pragmatism.
• Teknikneutralismen omger sig alltid med sina bästa vänner: orden “bara” och “oavsett”.
• Teknikneutralismen förutsätter en slags platonsk idévärld, dit sedvanor förknippade med gamla medier med tiden kan smusslas in och ges en “evig” skrud.
  Ett vanligt exempel är antagandet att det finns en “radions idé”, vilken sedan manifesteras genom olika medietekniker (tråd, AM, FM, internet…) Idén och tekniken ges sedan olika ontologisk status. Medieteknikerna ses som olika manifestationer av samma idé, vars skillnader slätas över.
• Särskilt karakteristiskt är att teknikneutralismen används för att maskera förflyttade gränsdragningar mellan privat och offentligt. Just därför är idén om teknikdeterminism omöjlig att separera från den mystiska utopin om en välfungerande upphovsrätt på internet.
• Teknikneutralismen är ett sätt att förtränga det ohanterliga till framtiden. Var gång den förekommer finns goda skäl att spekulera kring ett eventuellt “return of the repressed”.
• Teknikneutralismen är inte konservativ, även om det går att förledas till att tro det. Vanligen framställer den sig som en sansad kompromisslösning, för att inte säga som en snusförnuftig antiintellektualism som värnar status quo. Men i själva verket är teknikneutralismen till sitt väsen varken framåt- eller bakåtsträvande, utan först och främst är den lössläppandet av ett gränslöst godtycke.
• Vad är alltså teknikneutralitet? “En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande.“

Är dessa teser praktiskt användbara, eller bara stundens infall? Den saken får vi nog tillfälle att pröva under året – något säger mig att det 2007 kommer produceras en hel uppsjö av kommittédirektiv, SOU:er och propositioner där ordet “teknikneutral” används som ledstjärna.

Hittade detta först nu, men nog är det en smula intressant:

– Vår inställning är att alla som gör musik tillgänglig på nätet ska ha tillstånd, men visst finns det rejäla gråzoner – vi representerar även de riktigt små bolagen som kanske bara vinner på att uppmärksammas på en blogg. Skillnaden mellan det och någon som läcker ut hela Robbie Williams nya skiva är enorm, säger Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi, de svenska skivbolagens branschorganisation.

(GP, 2006-12-30; ur en artikelserie om MP3-bloggar.)

Jag kan inte minnas att IFPI tidigare uttalat sig i andra termer än svartvita; varje oauktoriserad kopia är en piratkopia, och varje piratkopia är en förlorad försäljning. Att Magnus Mårtensson tar ordet “gråzoner” i sin mun känns som ett tecken på en tillhyfsad diskussion. Återstår då bara andra steget: Att få IFPI att erkänna att de representerar just sådana produkter som “Robbie Williams nya skiva” gentemot den långa svansen som förmår dra nytta av fildelning och MP3-bloggar.
För påståendet att IFPI “representerar även de riktigt små bolagen” må vara sant i en formell mening, men det betyder ju inte att IFPI har de små bolagens mandat för sitt krig mot nätet.

Så här ligger det till: IFPI ser sig som den världsvida representanten för skivindustrin. En titt på ledningsstrukturen bekräftar dock, föga förvånande, att de fyra stora bolagen (Warner, EMI, Universal, SonyBMG) har en särställning. Så hur kan då IFPI hävda att de representerar “även de riktigt små bolagen”?
Jo, SOM, Sveriges Oberoende Musikproducenter, där allehanda pyttebolag är medlemmar, bildades 1975 under namnet NIFF (Nordiska ickekommersiella fonogramproducenters förening) just för att de inte kände sig representerade av IFPI. Sedan föll de nordiska proggkollegorna bort och man bytte namn. Men varför anslöt man sig till IFPI? Jag antar, men har inte kollat upp saken, att det fanns en morot som brukar stavas “vissa upphovsrätten närstående rättigheter“, som omfattar musiker och skivbolag (inte kompositörer och förlag) och som gradvis har expanderat. Från 1986 och framåt innebär närståenderättigheterna t.ex. rätt till licenspengar från offentligt användande av musikinspelningar, fördelat på grundval av radio, och förmedlat via SAMI resp. IFPI.
För att få del av dessa pengar – som caféägare och andra ändå måste betala – var det nödvändigt av SOM att ansluta sig till IFPI svenska gruppen, som i det här avseendet fungerar som fördelningsorganisation. De har alltså inte valt att gå med i lobbygruppen IFPI, som dock mer än gärna stoltserar med att man har oberoende skivbolag som medlemmar, även om man förtiger att de är i praktiken maktlösa.

Kanske är detta inte hela bilden, möjligen har jag fått något om bakfoten. Därför är jag tacksam för kommentarer. Kanske t.ex. Hybris-Mattias kan hjälpa till att bringa klarhet i hela härvan: Varför småbolag är med i SOM, varför som är med i IFPI, exakt vad IFPI menar med att de talar för småbolagen, och vad småbolag i allmänhet tycker om att bli tillskrivna IFPI:s åsikter?

För att återgå till frågan om MP3-bloggar, kan för övrigt noteras att GEMA (tyska STIM) har gått till domstol för att stänga Rapidshare.com, ni vet den populära filspridningssajten som otaliga MP3-bloggare använder. GEMA:s ordförande säger rakt ut att han hoppas att domstolens utlåtande kommer bli till hjälp i GEMA:s framtida försök att sabotera “Web 2.0-tjänster såsom YouTube och MySpace”. Vore det dock inte modigare att börja med att rakt på sak stämma sådana giganter?Eller varför inte gå rakt på sak och åtala Gmail, som ju inte ligger alltför långt från Rapidshare i funktionalitet…?

Uppdatering: GEMA vill alltså kräva ersättning för varje fil som skickas på Rapidshare….

Vissa kanske tycker att Copyriot genom följande anmärkning förfaller till tröttsamt ordmärkeri. Må så vara; vi har redan förklarat vår syn på hur talet om “laglig nedladdning” bara i andra hand handlar om att sälja filer. I första hand saluförs en ideologiskt färgad bild av verkligheten.
Ur ett TT-telegram som kablas ut idag:

Försäljningen av legalt nedladdad musik fördubblades under 2006 jämfört med året innan.

Sammanlagt laddades det ner 795 miljoner låtar, legalt, under 2006. (TT Spektra)

Following on from the highly publicised launch in Stockholm of an international wave of actions, the number of Swedish internet users regularly infringing music copyright fell from 24 per cent in 2004 to 14 per cent in 2006.

[Jupiter] Research suggests legal actions against large-scale P2P uploaders /…/ have helped contain piracy /…/. Yet actions against individual uploaders are only the second best way of dealing with the problem. IFPI is stepping up its campaign for action from ISPs and will take whatever legal steps are necessary.

Internet Service Providers (ISPs) are the gatekeepers to the internet. They have it within their power to limit access to copyright infringing material and therefore hold the key to substantially reducing online piracy.
Technology similar to that used to block access to child pornography could be used to block access to websites that faciliate infringing file-sharing of copyrighted music. /…/
IFPI has asked ISPs to come to the table and address these isues voluntarily. Many of them initially made promising noises, but the discussions have so far gone nowhere and ISPs have generally refused to take effective action.
Governments have a vital role to play in requiring ISPs to engage in the fight against piracy.

Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.

someone can automatically identify and separate individual tracks from digital transmissions and store them for future playback in any order.
This is not time-shifting a favourite radio show for later enjoyment. the problem with digital stream ripping is that once recorded, a transmission licensed for one-time listening can in effect be turned into a library of permanent, free, high quality downloads, each labelled with artist and track information.

Rights holders and streaming providers cannot deliver solutions alone. Governments should as minimum ensure that copyright law does not inadvertently legitimise stream ripping services.

1. Fortsätt ta kontroll över språkbruket, genom att lägga beslag på innebörden i frasen “legal nedladdning“.
2. Försök åtala lite privatpersoner, men mest för att det ska ge rubriker. Krutet behövs på annat håll.
3. Fokusera i ännu högre grad på de sajter och tjänster som möjliggör oauktoriserad kopiering, och mindre på de faktiska upphovsrättsöverträdelser som miljontals individer involverar sig i varje sekund.
   
4. Sätt in de kraftigaste kanonerna mot internetleverantörerna. Först de mindre företagen, sedan de större. Dessa ska tvingas att blockera åtkomsten till vissa sajter (t.ex. The Pirate Bay). Naturligtvis kräver detta statens hjälp, genom ny lagstiftning och ny rättspraxis.
   
5. Försök även få statens hjälp i att förbjuda prylar och tjänster som kan användas för att fixera ljudströmmar tillsammans med tillhörande metadata, eftersom det underminerar åtskillnaden mellan “streaming” och “downloading”.

Inför varje nytt år levererar Edward Felten, superhacker vid Princeton University, vissa förutsägelser i sin ypperliga blogg.

För ett år sedan uppmärksammade Copyriot hans 23 gissningar för 2006. Nu har han själv “rättat” sina resultat, visserligen med något fler fel än rätt, men även de felaktiga gissningarna vittnar om en ovanligt bra insikt i mekanismerna bakom den digitala kopifajten och närliggande områden. Däremot besannades förutsägelsen att RIAA i all tysthet skulle trappa ner antalet åtal riktade mot enskilda fildelare – samt den återkommande profetian att DRM inte kommer att funka mer än vad grisar kommer att flyga.

Nu finns Ed Feltens 13 förutsägelser inför 2007, som är väl värda att läsa, även om fokus ligger på amerikanska förhållanden. Vi citerar fyra:

• (2) An easy tool for cloning MySpace pages will show up, and young users will educate each other loudly about the evils of plagiarism.
  
• (5) Major record companies will sell a significant number of MP3s, promoting them as compatible with everything. Movie studios won’t be ready to follow suit, persisting in their unsuccessful DRM strategy.
  
• (7) Some mainstream TV shows will be built to facilitate YouTubing, for example by structuring a show as a series of separable nine-minute segments.
  
• (12) Bogus airport security procedures will peak and start to decrease.

Tydligen brukar Lawrence Lessig sätta samman en ny presentation varje halvår, som han sedan övar in och kör runt om i världen på alla ställen han bjuds in till. Ikväll skulle han för första gången köra sin senaste uppdatering inför publiken på 23:e Chaos Communication Congress.
Nyckelorden flimrar genom projektorn medan Lawrence Lessig förklarar att det är “cool” att använda kod för att bygga maskiner, medan det är “very cool” att man sedan 20 år tillbaka börjat använda kod för att bygga kultur. (Well, siffran skulle lika gärna kunna få några fler nollor, men jag förstår typ vad han menar. Kopplingen mellan remixkultur och kod är dock inget han utvecklar vidare.)
Efter max ett par minuter rullar de första klippen med putslustiga hemmagjorda musikvideos, som ska demonstrera den väldigt coola remixkulturen. De flesta känns igen från hans förra framträdande i Berlin, för drygt tre månader sedan. Jag fann dem inte överväldigande kul den gången heller, men smaken är olika. Här dras det ner applåder och gapskratt i mängder, innan föredraget drar iväg från audiovisuell underhållning till politiskt brandtal.

Med avstamp i remixkavalkaden förklaras Löftet, den demokratiserade kulturen, a new literacy for the 21st century, freedom to capture, share, remix… Och Hotet, upphovsrättsmaximalisternas lock på kreativiteten. Sedan sist har han taggat ner lite på epokindelandet och är inte fullt så fokuserad på USA:s konstitution och historia. Annars är det ganska mycket samma saker som sägs, i annan ordning.
Vi vet från början hur svaret vi ska få kommer att stavas: Creative Commons. Innan Lawrence Lessig anländer där tänker han dock förklara de vägar som han menar inte är framkomliga (i Amerika, tillägger han). Varken revolution (hackarna krossar upphovsrätten), reform (att förlita sig på lagstiftarna) eller rättsprocesser (vilket Lessig själv försökt upp i högsta domstolen, och misslyckats) fungerar.
Underligt nog väljer han att presentera sitt alternativ Creative Commons genom en historisk parallell till 1930-talets strider om musiken på radio i USA. När Ascap höjt priserna på sina licenser med 448 % under åtta år, startade radiostationerna konkurrenten BMI, under deras egen kontroll och med längre priser. Gång på gång återkommer han sedan till att

internet is today’s broadcasters, we’re facing the same struggles …
the same question: “how do we free the future from the dead hand of the past”?

Japp, han menar verkligen att Creative Common är dagens motsvarighet till BMI, och att konflikterna liknar varandra. En väldigt märklig parallell, tycker jag.

Annars ägnar Lawrence Lessig en stor del av sitt tal till att bemöta kritiken från Richard Stallman om att inskränkningar i Creative Commons-licenserna, som den svårtolkade “non-commercial”, innebär ett fundamentalt avsteg från den copyleft-princip som ligger till grund för fri mjukvara.
Lessigs svar är att t.ex. musik och mjukvara har olika förutsättningar. Copyleft triggas när det görs bearbetningar, men inte om t.ex. Sony lägger en låt på en samlingsskiva och säljer, kanske utan att nämna artistens namn (hur sannolikt det scenariot nu låter…). Därför behöver vissa former av kultur även kunna reservera sig mot kommersiellt användande.

Lite knepigt är att Lessig inte nämner några namn, utan besvarar kritik från odefinierade radikaler som tycker att Creative Commons är en “kompromiss”. Hur som helst avslutas anförandet – som möts av stående ovationer, lite pingstkyrkostämning – med en maning till enighet; de som vill undanröja upphovsrätten och de som vill reformera den måste “spara sin oenighet till senare”.
En tysk som begär ordet under frågestunden instämmer, och påpekar att “en faktor för nazisternas maktövertagande var konflikten mellan sossar och kommunister på 1930-talet”. Lawrence Lessig: “Så vilka motsvarar judarna i dagens situation?”. Tysken blev förstås helt paff över den bisarra motfrågan. Historieparallellerna var som sagt inte helt stabila denna afton…

Lite uppfriskande munhuggning blev det ändå när konferensens keynote-talare John Perry Barlow begärde ordet och hävdade att det visst är möjligt, och nödvändigt, att knäcka upphovsrätten. “Civil olydnad på massnivå är vårt enda hopp”, sade han, i klar opposition mot ambitionen att reformera fram en mjukvare men bättre fungerande upphovsrätt. “Jag tycker vi ska vänta tills du och jag är döda, men de andra här i salen lever”, sade John Perry Barlow till Lawrence Lessig, som svarade att om vi väntar så länge med att fixa upphovsrätten “har vi förlorat” och kastas tillbaka till det hemska 1900-talet och dess read only-kultur.
Den gamle Greatful Dead-medlemmen fick sista ordet gentemot kändisjuristen:

You are such a pessimist, Larry!

Lawrence Lessig bor och verkar sedan i höstas som gästforskare i Berlin. Följande närbild visar hans nya tyska stil – skäggstubb och Beck’s:

Sista ordet gick dock till en annan skäggstubb:

Uppdatering: Ännu en blogg som refererar Lessig/Barlow-munhugget.

Uppdatering, 1 jan: We-make-money-not-art rekapitulerar vad de träffande kallar “Lessig’s evangelization talk (or rather motivation session for the converted)” – vilket nu finns i sin helhet på Google Video.

– Vi tog ett förhastat beslut och frångick därmed vårt uppdrag. Jag beklagar detta. Tillsammans med vår nya styrelseordförande är vi i ledningen överens om att begränsning av Internets innehåll inte ligger inom ramen för vad vi skall ägna oss åt, säger Fredrik Winbladh, VD för Perspektiv Bredband.

– Det är av stor vikt att vi som telekom- och internetoperatör, en s.k. common carrier, fokuserar på att förmedla information. Vår position skulle kunna ifrågasättas mot bakgrund av det ställningstagande som gjorts vilket vi inte kan riskera. Ledningen och bolaget har lärt sig mycket av den debatt som ägt rum, /…/ säger nya styrelseordföranden Mikael Paulsson.

– Vi är en common carrier och kommer hålla oss till det

For this they were criticized but I cannot agree: This activism was at the end-user level. It is not the same thing for an end-user to say “You cannot access my site” as for an operator/access provider to suddenly determine what parts of the net people should have access to. Power has shifted from the center to the periphery, to the end-user. This is fine!

the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server /…/
then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions

This text is an edited conglomleration of two lectures held by Rasmus Fleischer in the autumn of 2006: Wizards of OS in Berlin (September 13) and Art|Net|Work at Aarhus university (October 25). Partly based on different earlier performances; concepts collaboratively developed around Piratbyrån.

Between artworks and networks:
Navigating through the crisis of copyright

Copying is an universal fact. It’s nothing we can decide for or against, but it can take place more or less public. That assumption is the simple basis for the concept of darknets.
Piracy in itself is not dependent on one single infrastructure. It finds lots of ways besides the open file-sharing networks, including physical offline routes. Thus the alternative to peer-to-peer piracy is not no piracy, but rather person-to-person piracy. Quite similar to the good old trading of cassette tapes, the digital person-to-person piracy can for example use local wireless networks, burned dvd:s, usb memory sticks, chat software or, not to forget, e-mail.

The attempts to stifle file-sharing networks aim at downscaling piracy. But in effect, it’s not so much about reducing the total quantity of copyrighted data that is exchanged, as it is about the scale of the networks themselves. Downscaling the swarms of peers accessing each others’ archives, while keeping bandwidth constant: That does not mean less piracy, but less pluralism in what is really shared.
If you have to rely on the archives of your personal social networks – that is, on darknets – then your available archive is so much more limited that in the end of the day, the dominant players of the copyright industry will keep a great amount of control over in what directions you will be able to develop your taste, even if they cannot inhibit the reproduction of their own “content”.
That means a certain amount of predictability for them, which they regard as highly important. During the second half of the last century, they adapted business models that was all about finding more and more sophisticated methods for predicting and controlling tastes. Thus they tried to ensure that the huge investments made in an artist’s first hit would be more than returned by a whole series of albums that would sell well regardless of their quality.
In a larger perspective, the ongoing war against file-sharing networks is more a war for securing this predictability, market synchronization and control, than it is about defending copyrighted works against their unauthorised reproduction.

A pyramid. That is the default image used by the Motion Picture Association of America to visualize online piracy. The pyramid theory rhetorically suggests that anti-piracy measures can cut the head of piracy. By taking away the small number of “suppliers”, the whole networks will dry up. Needless to say, this assumes that file-sharing networks are basically about distributing blockbuster movies, and only blockbuster movies. And indeed, if you’ve made your whole career in a business where the top ten is everything, then you will probably get such an impression when just looking at the top ten list of The Pirate Bay.

But what happens if we instead of the pyramid take the well-known image of the long tail, that lets us consider the quantitative relation between the few hits and the many non-hits? Then it becomes clear that the war against piracy is attacking the distribution of all those smaller niches that together makes up the majority of data in larger file-sharing networks – while pirated copies of the big hits are usually possible to get hold of anyway.

Copyright enforcement in the 21st century has changed its fundamental character. Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.

Of course, copyright cannot today be about regulating protecting an exclusive right to copying. Using digital information, even if only visiting a website, means copying that information to another place, beyond the possible supervision of any copyright enforcer. A computer works by copying bits all the time: From ROM to RAM, from www to cache, from device to device or client to client or peer to peer. Wireless networks and portable devices complicates the question of how to distinguish local file transfers from file-sharing between different systems. Developments in network architectures, software and hardware, continue to undermine the foundations of copyright law.

Enforcement therefore has to rely on rather arbitrary metaphors, in order to single out the data replications that should be practically regulated. Consider the artificial distinction between “downloading” and “streaming” of music, regarded as equivalents to record distribution and radio broadcasting, respectively. These notions from one-way mass-media are forcefully applied to the internet, although it is basically the same data transfer that is taking place in both cases. The only difference between “streaming” and “downloading” lays in the software configuration at the receiving end, where the digital signal is either saved as a file or directly converted to an analog output.

In order to understand the permanented crisis of the copyright system, we can identify three intersections, three conceptual divisions in a complex relationship to each other. They have never been fixed, but without a relative stability, without a basic discoursive agreement about where to draw these lines in any given context, the copyright system does in fact collapse.

• PRIVATE/PUBLIC.
  Question: What is a copy?
  In a social network, it’s unquestionably legal to invite some friends to watch tv and listen to music in your private home, without permission from any rights holder. But how large and how open may an assembly be until the media use is defined as “public”? The classroom and the small office, birthday parties and prayer meetings: these are just some examples of settings where the drawing of the private/public line has become an intricate task for copyright lawyers. But also for contemporary artists are playing with and questioning the same distinction.
  In a network of electronic devices, the corresponding question is about deciding when copying transgresses some kind of private sphere, and if a data transfer should be considered permanent or temporary. Here we can situate the whole DRM debacle, usually questioned mainly because its inability to permit the fully legal private copying, like transferring music files from a computer to the same person’s portable player. Yet it’s less about binary permissions saying a simple “yes” or “no”, and more about how everyday habits are shaped by the much more subtle technical barriers and possibilities: Interfaces, standards, traffic shaping, asymmetric connections.
  By enforcing distinctions between private and public, copyright operates in the Real.
• IDEA/EXPRESSION.
  Question: What is an artwork?
  Copyright protects expressions but not ideas themselves; that is written into every copyright law. Without such an form/content-distinction, worked out in the late 18th century by philosophers like Johann Gottlieb Fichte, copyright would either implode or explode. You can’t claim copyright on facts, words, chords or colours, but if you take a suffucient number of them and combine them according to your own soul, you might pass the “threshold of originality” into the realm of artworks.
  But how high is this treshold? Dan Brown took a ready-made conspiracy theory from an earlier book as core plot for his own bestseller but was taken to court but freed. On the other hand, hip hop producers cannot use a few seconds of sampled sound without special permission – they did it in the 1980s, but since then the line between idea and expression in music has been redrawn, creating a harsher copyright climate.
  There is not one single norm, but a lot of very different customs for different types of expression: For example, spoken words are not enclosed by copyright to any degree even close to that which regulates the use of musical sound, simply because a strict interpretation in that field would render mainstream journalism impossible. Photography has its own norms, very different from other visual arts.
  When it comes to computer software or databases, the distinction between idea content and expression form gets terribly confused. Sampling, appropriation and remixing practices dispute the drawing of this line. One brilliant example is Sven König’s software art performance sCrAmBlEd?HaCkZ!, using spectral analysis to rebuild musical sounds with fragments of other musical sounds, developed from his initial intention to “split the atom of copyright”. Constructing signifying chains by playing with notions of form and content, presenting the one as the other: Is that not a characteristic of much contemporary art, ever since Duchamp?
  By enforcing distinctions between idea and expression, copyright operates in the Symbolic.
• PRODUCER/CONSUMER.
  Question: What is an author?
  References to an imagined class of “the authors” seems to be inescapable in any discussion focusing on copyright. Thus, the fragmented reality of cultural production is replaced by a coherent whole. In reality there are old hitmakers and upcoming talents, pornographers and poets, living and dead, rich and poor. Ideology washes away all contrasts and instead presumes a common interest in strenghened copyright.
  Legally, copyrights are assigned to individuals regardless of their profession; anyone who has ever written a line on the web is a copyright holder. However, during the 20th century a practical process of collectivization took place. The copyright system expanded through the institution of numerous collecting societies, assigned to collect license fees for broadcasting and public performances, in order to redistribute it to the actual rights holders.
  With today’s statutory fees on storage media like cassette tapes and hard disks, the arbitrariness of this model takes on a whole new dimension. “Compensation” cannot even theoretically be motivated by the real use of the storage media, but the money is given out to an imaginary class defined through arbitrary statistics from older media.
  Dogmatic thinking about copyright presents producers and consumers as opposite poles, implicating the ideal of a “balance”. But isn’t it more appropriate to characterize contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption? Think about Walter Benjamin’s book collector who at a certain point turn to writing new books that he couldn’t acquire otherwise, or about the record collector whose passionate consumption smoothly glides into DJ:ing and further to producing new records.
  As one and the same device can be used for both operations, read and write, the intermingling of roles gets even trickier. The difference between author and audience does not disappears, but it gets functional, varying from time to time. To produce and to consume are verbs, but copyright ideology treats them as nouns.
  By enforcing distinctions between producer and consumer, copyright operates in the Imaginary.

Local/public, form/content, producer/consumer. It’s not that these three fundamental distinctions are disappearing, but they are deterritorialized and reterritorialized in ways far too complex, and far too different between different media and artforms, for one single system to handle. As the foundations are shaken and the concepts are getting fuzzy, a lots of greyzones are opening. We can recognize both a positive grey and a negative grey.
Intensified surveillance, scare tactics, paid infiltrators, pressure against hardware and network suppliers, spamming of networks with damaged files, screen dumps as legal evidence, private organizations building databases over suspected file-sharers, and of course the raid against The Pirate Bay: These are some examples of the negative greyzone in which anti-piracy activities are operating.
On the other hand, there is a positive grey that affirms the intermingling of concepts through undertakings that may be artistic or commercial, ethical or technological. Its basic characteristic is not anti-copyright, but rather an attitude of estrangement, or plain unconcern, towards copyright.

This positive greyzone connects all the everyday cultural exchanges that might formally constitute copyright infringement, but where no one would even care to claim that, as there is not even a dissatisfied rights holder to find. All the shades of grey between the penguin white of a creative commons licence and the pitch black of a zero day blockbuster release. Between what is formally allowed and what can practically be done, there is a space for multiplication of small habits that we call the Grey Commons.

In the middle of this sea of techno-cultural turbulence we have to navigate with the help of language. Copyfights are continuously raging at this conceptual level, deep under the legal and political surface. Rather than trying to solve the copyright issue, we try to keep it boiling and give space for a more shades of grey in the way we talk about everyday cultural life. Early compromises that tries to reform copyright law, usually just move the problem around, from one of the destabilized distinctions to another.
Some common dead-ends can be identified in contemporary discussions about peer-to-peer file-sharing. The first is consumerism – usually characterized by treating downloading as something separate from uploading. But file-sharing is a horizontal activity, where “up” and “down” are only very temporary distinctions, especially since the break-through of bittorrent swarming. Instead of justifying file-sharing as a response to high prices, we should focus on how it differs from the top-down record store model of selling pre-packaged information.

Another trap we see in so-called alternative compensations systems; institutional models promising to legalize filesharing by putting a fee on communication media and using the money to “compensate” copyright holders. There is no need to polemicize, but interesting enough to explore the unarticulated assumptions of that discourse. For example how to draw the line between files worthy of compensation and ordinary webpages, or between authors and non-authors, or between local and public file transfers. There is simply no water-proof way of measuring what is shared on an entity like “the internet”, wherever that ends or begins, in order to locate the authors that need “compensation”.

The very focus on reforming the copyright law is itself a common trap. First of all, because sweeping discussions about one entity called “copyright” obscures the plurality in how all the different cultural practises relate or do not relate to copyright. Some might need copyright, some might not – and some cultural forms we might not need to preserve at all.
Instead we should shift our attentions to the very particular and concrete ways in which cultural production and circulation works today and discuss each one on its own terms: How they relate to computer networks and how they can make themselves less dependent on copyright.
Focusing on the copyright law itself also bears the danger of ignoring the practical effects and non-effects of the law. No matter if you want a soft copyright that keeps some limited rights but also guarantees some freedom, or a hard copyright law banning everything unauthorized. The price for effective enforcement will be the same.
In any case, it demands that an individual can be made responsible for every single data transfer. Every IP address and every mobile device must be identified to a physical person. Implementing that means first of all a ban on all anonymous sharing of connectivity.
Any attempt to general enforcement of copyright in the context of computer networks necessarily leads to the same ambition: Defining, shaping and locking up the way our networks are organized and used. That (rather than any loss of privacy) is also the most significant aspect of the ongoing implementation of the European Data Retention Directive.

The big question taking shape on the horizon is: Free establishment of communications, or individualization of peers?
Free communications means the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server allowing anyone to connect and communicate. That is not an utopia, but rather how the internet has developed as long as we know it.
Individualization of peers, on the other hand, means that any activity in the network has to be identified to a responsible individual.
Such an ambition demands that Internet Service Providers are held responsible of delivering the information about which individuals that have had access to a certain IP address, and that every web community needs to identify their users, which is clearly incompatible with free networking. The result is oligopolization: A few licensed network providers, connecting the many individualized network ends by over-prized asymmetrical connections.
If, on the other hand, network providers are not held responsible, then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions, connecting network to network to network, with lots of inputs and outputs, giving a potential locality to the internet experience. But that also means the end of the state’s ambition to identify every person behind a certain IP address – for good and bad. Obviously, the copyright industry will fight with its claws for not giving up that control.

A computer is a machine that can simulate any other machine. Hence it can also do a perfect digital simulation of the copyright system. But the ideal notion of a pure “content industry” implies copyright to be the only machinic configuration. It wants the computer to simulate only one machine – and we don’t mind if a network somtimes simulates a crappy machine, as long as it’s able to simulate good ones as well.
It’s not about finding the perfect solution to be used in the future, but to exploit the grey zone to allow for a thousand of unforeseeable futures to blossom, and to let art and music keep playing with the disctinctions that copyright instead wants to keep rigid. We will always choose a large amount of half-ass solutions over the one totalizing master plan. There are techno-cultural complexities beyond our human capacity to compute.

Märkligt. Åtal i förundersökningen mot The Pirate Bay skulle ju väckas den 1 december, var det sagt, om nu inte Håkan Roswall beviljades förlängd tid från tingsrätten. Annars ska alla beslagtagna datorer omedelbart lämnas tillbaka till de många drabbade.
Nu är det måndagen den 4 december och inte ett knyst har hörts. Inga rapporter om att förundersökningen skulle ha beviljats förlängning. Inget spår av det åtal som skulle ha varit väckt. Betyder det att förundersökningen kommit fram till att The Pirate Bay inte gjort sig skyldiga till upphovsrättsbrott (vilket ju Håkan Roswall förutspådde i ett PM [pdf] för precis ett år sedan, innan det tyngre påtryckningsartilleriet satte in)? Eller råder det någon slags missförstånd, måhända är det först senare i december som klockan klämtar och kalabaliken brakar loss? Har någon endaste journalist lyft luren ännu?

Uppdatering, tisdag kl 8.00: Roswall har tydligen i sista stund begärt uppskov till 1 juni 2007. Piratbyråns juridiska ombud (i frågan om beslaget av våra servrar, alltså) har fått ett brev med möjlighet att inge yttrande senast 11 december. Fast vi kan nog räkna med att förlängningen beviljas.

Uppdatering 8/12:

• SvD: Pirate bay-åtal skjuts upp
• Computer Sweden: Pirate Bay-servrar blir kvar i beslag

Nicklas Lundblad dunkar in en riktig huvudet-på-spiken-formulering:

Det är inte acceptabelt att behandla Internet som ett sorts andrahandsmedium där yttrandefriheten är ett lustigt litet tillval.

Jämför med vad Henrik Pontén nyss sa:

internet och mobiltelefoner är de fegas forum. Här kan man häva ur sig vad som helst och slipper stå för det

Expressen-notisen i fråga, skriven av Magnus Hellberg, utmärker sig även för ett exceptionellt förljuget försök till pedagogik:

Antipiratbyrån företräder upphovsmännen – det vill säga de som skapat musiken och filmerna som fildelarna vill göra tillgängliga gratis över internet.

Bortsätt från felet om uppdragsgivarna – Antipiratbyrån företräder bolag som sysslar med film och spel, inte musik – berättar Magnus Hellberg en saga för Expressens läsare om varför vi som uppskattar fildelningsnätverk tycker att det är fel att bekämpa dem. Vi gör det, enligt honom, för att vi vill ta del av resultatet av just de investeringar som Antipiratbyrån vill värna.
Vilket ju inte alls är självklart. Särskilt vad gäller musik – bläddra i några delade mappar på Soulseek – är det märkligt att journalister fortfarande kan komma undan med att beskriva fildelning som en teknik för spridning av RIAA/MPAA-”innehåll“.
Just denna svartvita och försåtliga verklighetsbeskrivning är grundpremissen för nästan all den antifildelningsideologi som med jämna mellanrum pumpas ut i främst tryckpressmedierna.

Much of the mass-medial reporting are still blind to the grey. Paradoxically, they represent the binary world in an all-too-binary way. In their black and white picture, the conflict is about certain “content”; the picture is painted with The Pirate Bay on one hand and “the rights holders” on the other. Everything that is not juridically plain white like a penguin, is in that picture black.

Talet på Reboot-konferensen (som till vissa delar består av redigerade fragment av Copyriot-inlägg, andra är plagierade från vad andra piratbyråkrater skrivit) har uppmärksammats internationellt och även boingboingats. Helt osannolika besökssiffror på bloggen nu.
Här en bloggares sammanfattning av vad han uppfattade som kärnan i min text från Köpenhamn, vad gäller framtidsutsikter:

As I see it, history can now take two roads:

• One, more and more laws are made to prevent free creativity and sharing on the internet. This would probably mean the death of the internet as we know it, turning it into a network of commercial sites delivering “services” for download, with no interaction, no horizontal exchange.
• Two, law-makers realise that in the essence of this debate lies fundamental questions such as the right to free speech and democracy in the modern, technological age – that due to the way digital information is constructed, there is no way to prevent digital sharing in any way except through limiting people’s freedom.

Mitt tal på demonstrationen på Mynttorget pingstafton 2006, arrangerad av Piratbyrån i samarbete med Liberala ungdomsförbundet, Miljöpartiet, Piratpartiet och Ung Vänster.

När vi startade Piratbyrån, sensommaren 2003, anade vi nog att frågan vi gav oss in i inte var något överblåsande, utan tvärtom bara skulle fortsätta att växa i betydelse. Men att det skulle ske såhär explosivt, det kunde vi aldrig föreställa oss.
Piratbyrån har varit en oerhört lärorik process. Vi har etablerat ett ständigt pågående samtal bland alla de som likt oss menar att detta är framtidsfrågor som förtjänar att fördjupas och sättas i större sammanhang. Tillsammans med konstnärer, IT-folk, politiker och de över 60000 medlemmarna i vårat nätforum.

Den 31 maj 2006 stoppades detta samtal, på order av en organisation företrädande vissa filmbolag, i och med det urskillningslösa beslagtagandet av servrar. Officiella syftet var att utröna om sökmotorn The Pirate Bay på något sätt kan tänkas överträda upphovsrätten.
Branschorganisationen MPAA har gjort till sin strategi att utnyttja kryphål i lagen – med regeringens goda minne. Det handlar inte alls så mycket om att åtala och avkunna en dom, utan tillslaget är i första hand en ren sabotageaktion. Syftet är att låta datorer samla damm i polisens förråd, så att fildelningsteknikens infrastruktur såväl som Piratbyråns opinionsbildning ska ligga nere i månader och år. Även om beslagtagandet av över 200 hemsidor därefter underkänns i domstol och staten får betala ut stora skadestånd, är den önskade sabotageeffekten uppnådd.
Alla de pengar som plöjs ner i kriget mot fildelningen bör ses som en gigantisk statlig subvention till en handfull företag, som delvis håller på att göras onödiga.

Det är naturligtvis bra att frågan om ministerstyre kommer upp, även om den bara är en liten del av det hela.
Personligen kan jag tycka att det kvittar huruvida påverkan från Hollywood till Washington till Thomas Bodström till Håkan Roswall gick i form av skrivna order eller som underförstådda önskemål och hot som avhandlades kaffepauser. Det är lika illa. Och den huvudansvarige är Sveriges justitieminister, Thomas Bodström. En man som sedan tidigare ställt sig i EU-bräschen för att förbjuda anonym internettillgång och kontantkort till mobilen, och helt avskaffa rättssäkerheten kring allt användande av ny teknologi som inte uppskattas av de företag som tidigare kunde expandera tack vara sin dominans över enkelriktade massmedier.

Men internet är ett kommunikationsmedium, och varje försök att göra om det till någonting annat kommer att få katastrofala effekter. Vi har en föraning om dessa nu!
På order från ett litet särintresse har man försökt slå ut en hel infrastruktur som KAN användas för att skicka Hollywoodfilmer, men används för utbyte av allt mellan himmel och jord.

Inse vad det innebär att försöka stoppa mänsklig kommunikation! Precis som utbytet av brända skivor eller den fysiska kopieringen från bärbara hårddiskar i praktiken accepteras och måste accepteras om vi inte ska ha en polisstat, måste även fildelningen accepteras. Den måste få ha sin indexering och sin infrastruktur.
Kopieringen blir ni aldrig av med. Frågan är egentligen bara om den ska tvingas gå vägen från person till person, vilket innebär ett mer begränsat utbud som i högre grad domineras av topplistekultur, eller om vi ska dra full nytta av den unika kulturella bredd som finns i fildelningsnätverken.
Särintressen är rädda för en ny kulturell logik. Regeringen böjer sig villigt – till den grad att man saboterar själva den teknik som otaliga oberoende kulturproducenter själva använder för att nå ut.

* Vi kräver att ALLT politiskt samröre med MPAA avbryts, och att rättssystemet inte på något sätt ger sådana lobbygrupper en priviligierad position!
* Vi kräver att Bodström avgår och att Roswall tar time-out!
* Vi kräver en ovillkorlig rätt att tillhandahålla möjligheten att utbyta ettor och nollor!
* Vi kräver att alla beslagtagna servrar omedelbart lämnas tillbaka med en ursäkt, och att utredningen läggs ner och framför allt inte fördröjs!
* Särskilt kräver vi i Piratbyrån att vår opinionsbildande verksamhet via hemsidan tillåts fortsätta!

This is Piratbyrån’s talk at the Reboot 8.0 conference, under the title The Grey Commons. This version somewhat extended, but with some parts about current events left out.
Held by Rasmus Fleischer. Large parts copypasted from the earlier speech in Berlin and co-written by Palle Torsson.
Corrections and slides to come.
Note: As there seems to be some confusion around this internationally, I should clarify that Piratbyrån is not a political party, so this is not a speech from The Pirate Party (Piratpartiet) that is another Swedish group. Piratbyrån is also not synonymous with The Pirate Bay, but the relationship is briefly explained in this text.

Intro
There has been a lot of grey zone activity the last few days. You know that if you’ve followed the story about the Swedish police seizing the servers of the Bittorrent indexing site The Pirate Bay, a raid initiated by Hollywood’s MPAA and probably through several more than dubious stages of political influence, raising more question marks for every hour.
Anti-piracy is operating in its own grey zone. But I would like to start this talk from another direction, the positively grey, which was what was I originally was invited to talk about here at Reboot, to sum up some of the crucial points in copyright’s current crisis.

We are the many shades of the Grey commons
DJ Danger Mouse took the vocals from Jay-Z’s The Black Album and re-mixed it with the Beatles’ White Album and in his creation, The Grey Album, he was ignoring copyright law.
The whole circulation of the Grey Album would never have been possible without P2P file-sharing. These networks exists in the same space as remix or mash-up culture; a space of production, of inspiration, obtaining, downloading – remixing and reinserting distribution and up-down-loading of data. This grey zone is fading in and out of historically dominant forms of circulations, slowly tearing them apart and replacing them with new ones, through rapidly multiplicating small habits.
It is not a grey commons in terms of the law, but inscribed in the technical habits we use every day. The grey is not optional, it is not here by an effort but rather as the shortest way to make life work with technology. The test, the query, the shading, the tuning and twisting is omnipresent; it is not something you can wish away. This is the way we live and come alive.
The Grey Album could escape the claws of copyright owners, because the channels of distribution where there and rather untouchable. But this claw is stretching to bring us all back to a time before internet, P2P file-sharing and the universal computer. Two days ago, there was a major clampdown in Sweden, with the police seizing a large part of the world’s filesharing infrastructure, The Pirate Bay, as well as silencing the voice of Piratbyrån. Of course only temporarily. We’ll get back to that. But below such dramatic outbursts, the copyfight is raging on a conceptual level, where the permanented crises of copyright is masked by images grounded in a one-way mass-medial logic, images with no room for greyscales.
In this dislocated situation piracy is about reestablishing connections that has been lost or cut-off. By developing the tools and discourses of file sharing, we try to expand the grey zones and make room for the unforeseeable. Instead of talking about things in the copyright industry’s universal terms, and instead shift the focus to the diverse reality of cultural circulation: what we call The Grey Commons.
On this Grey Thursday I would like to present som thoughts that have been cooking around projects like Piratbyrån and The Pirate Bay. About pirate ontologies, geneaologies and strategies for the grey commons.

Some words on the projects
Piratbyrån (The Pirate Association or Bureau of Piracy) in Sweden and Piratgruppen (The Pirate Group) in Denmark are sister organizations that tries to develop and deepen the questions about intellectual property and file sharing, through discussions, events, media appearances, publishing, lectures; developing and deepening
Piratbyrån was born in late summer 2003, emerging out partly from an integrated internet radio broadcast community and partly from IRC channels populated by the Swedish hacker community and demo-sceners. Piratbyrån was initiated to support the free copying of culture and has today evolved into a think-thank, running a community and an information site in Swedish with news, forums, articles, guides and a shop and has to date over 60000 members.
But two days ago, it was closed down by the Swedish police seizing the servers, that stood in the same server hall as The Pirate Bay, the world’s largest Bittorrent tracker. It was started by Piratbyrån in november 2003 but grew faster than anyone could imagine, therefore it was naturl to branch it off and today, The Pirate Bay is a fully independent entity, but in a very friendly relation to Piratbyrån.
[Presentation about the razzia and current events left out in this version.]

It’s not about downloading, stupid!
For a long time it was legal to download copyrighted files in Sweden, while the uploading of copyrighted material was criminal. But with the 2005 implementation of the EU copyright directive in Swedish law, also downloading was turned illegal. The anti-piracy lobby of course wanted everyone to believe that it suddenly has become very dangerous to be a file-sharer. While many voices have spoken up against the supposed “mass-criminalization of teenagers”, Piratbyrån has tried to present a more realistic picture.
Most file-sharers use bittorrent, where every downloader is also an uploader, and thus were probably in a formal sense criminals also before this law, that doesn’t really seem to have changed anything.
It is of big importance not to accept this terminology where “downloading” appears as some kind of activity completely separate from the uploading. We instead insist on talking about file-sharing as an horizontal activity.
Just like the activity of breathing includes both taking in air in the body and letting it out, filesharing has the same symmetry between up and down. Taking them apart, if even only through language, can only fill the purpose of replacing open exchange with centralized control.
Talking about “downloading” obscures the fact that horizontal P2P-communication is essentialy different from vertical mass-distribution. It is not the same “content” taking different paths to the “consumer”. It is about different archives and different architectures.

There is a constant buzz, driven by mass media, about so called “legal download services” for digital movies and music, presented as an alternative to P2P networks.
But the aim of “legal download services” is not primarily selling movies or music. It is rather about selling language, selling ideology, appropriating the very notion of “legal download”. In that ideology, “legal” is understood as “for payment”, and “download” as an up-down-transfer from a central server offering a limited range of so-called “content”, to a consumer.

So, we are totally mistaken if we think that we are criticising the content industry by saying that “offering legal downloads is good, but DRM sucks and prices are too high…” etc – because with that terminology we have already swallowed the ontology of undifference.

Horizontal exchange or vertical distribution? Open and unstable archiving, or centralized and limited? Those are the fundamental questions. Much more fundamental than the questions asked in the discourses about accessibility, consumer rights, social justice or compensation.

Metadata, not copyrighted material, is the war on piracy’s target
Pirated copies will be produced, no matter the fate of file-sharing networks. We’re all too often today equalising unauthorised digital copying with file-sharing networks, but it’s a fact that a lot of the illicit warez arrives at the hard disk from a physical storage medium, like an usb-device, a borrowed cd or a burned dvd.
To the extent that some people may avoid P2P networks, research shows that they just reconnect to other sources of data – be it physical copying from family and friends or files exchanges with mail and chat clients. It’s all a piracy performed in a grey zone outside surveillance.

So the question is not piracy or not, nor if darknets are desirable or not, but what infrastructures piracy will take use of.
Burning cd’s or gmailing files or giving them away with services like Yousendit.com, means quite much that piracy is stuck in the same infrastructure that it had during the era of the cassette tape and the photocopier, only multiplied by digital effectivity. There is still a dependence of finding someone (a friend, a library) with access to the source. File-sharing networks, however, connects every private archive that in one particular moment is connected, into the largest and most accessible archive ever.

The war against file-sharing is essentially a war against the distribution of uncopyrighted metadata, not against the distribution of copyrighted material. It is about hindering the ever-present piracy from globalizing and open indexing, pushing it back to the family and the schoolyard and the workplace. Scaling-down, not in quantity but in network scale, from peer-to-peer to person-to-person.
The result is not less piracy, but less plurality in piracy. More dependence on personal contacts means that more iPods will be filled with mainstream music that is exposed through mass media, while less people will curiously sneak around shared folders just to try out stuff.
But the iPods will no doubt be filled anyway. And you can forget that it will be according to an “one copy – one payment” formula.

Mental rights management
The grey zone also becomes visible if we consider how arbitrary the very definition of “copying” is. How it is based upon outdated technical cathegories.
We emphasize and affirm the tendency that it is getting harder to distinguish between local transfers of data and “file sharing” between different systems, for example in wireless environments. Digital technology is built on copying bits, and internet is built on file-sharing.
Copying is always already there. The only thing copyright can do is to impose a moral differentiation between so-called normal workings and immoral.
For the copyright industry, it is of extreme importance to keep people uninformed of the real workings of networked computers. They want to make an artificial distinction between “downloading” and “streaming”, as equivalents to record distribution and radio broadcasting.
But – and we should keep insisting that – the only difference between “streaming” and “downloading” lies in the software configuration on the receiving end. However, copyright law will never be able to acknowledge that. It has to rely on fictions, on a kind of cognitive mapping, where notions valid for traditional one-way mass media are forcefully applied to the internet. We call it Mental Rights Management (and it is the very precondition for DRM).
It is essential for the copyright industry to keep the majority of computer users trapped in the belief that the ”window” of their web browser is exactly a window, through which they can look at information located elsewhere, under someone else’s control. Then our job is to clarify that everything you see on your screen or hear through your speakers, is already under your control.
Zeros and ones have no taste, smell or color – be they parts of pirated material or not. Therefore it is impossible to construct a computer that cannot reproduce and manipulate these zeros and ones – as such a machine would no longer be a computer, but something as grotesque as a digital simulation of the machines of the last century.

From one-way to read/write
But of course the aim of copyright is to do exactly that. Copyright was born in 18th century England in order to regulate the use of one specific machine, a machine that was expensive, few in numbers and that could write but not read, namely the printing press. Ever since, copyright laws have tried with varying success to make other machines imitate the characteristics of that one-way medium.
The concept was pretty easily adapted to the first technologies of sound and image recording, as grammophone and film entered around the turn of the last century, both being one-way media.
But in the seventies, machines that could both read and write, like the Xerox photocopier, the audiocassette and video recorders, came into the hands of a wider population. This transformed the production of culture, as well as the distribution. Remix, cut-up and mash-up cultures flourished, with early adopters like William S. Burroughs.
The record industry started to claim that home taping was killing music. Initially, they wanted to stop the cassette technology altogether. However, the common compromise solution in Western Europe gave the introduction of a special tax on magnetic tapes, in order to “compensate” the copyright holders for a calculated loss of sales.
Since that time, the sampler, the CD-burner and portable memory devices has continued to make the possibilities greater. Now we’ve got the combination of home computers, broadband, network protocols and compression algorithms that together define what we know as P2P file sharing.
As we stand here today a fair question must be if a principle that was implemented for controlling printing presses in 18th century England should be the hole which our present world must circulate through.

The threefold division: A parenthesis in musical history
In the beginning, copyright was simply a regulation of the reproduction of printed matter. Anything that was not made with printing presses, was not really under copyright’s domains.
Sound was something essentialy fleeting and intangible, something that happened in real time. In particular cases, musical notation was used, but primarily as a simple memory-helper for musicians. The Western classical tradition, however, evolved on its on way, more and more dividing the role of the composer from the role of the performer, by making notation more and more exact. But music and musical performances had nothing to do with copyright. Only the printed graphical representations of music was affected.

But things changed with the new reproduction technologies for sound and film, some time roughly around year 1900. Legislation transformed as a response to the possibility to reproduce sounds and not only symbolic representations of sound. Copyright went from covering texts to covering Works.
A Work can be defined as the abstract product of any artistic creation, existing independently of its material forms.
Now, composers not only owned the symbolic representation of music in form of a musical score on a printed paper, but also the melodies themselves. The realm of copyright conquered two new territories: public performances and recorded music. But it was still based in the concept on written music.
The symbolic score secured its power over the real vibrations stored in records, as well as over the live music experience. That meant that a lot collecting societies had to be funded, responsible for channeling money to composers and publishers, who still were the only musical copyright holders.
Radio broadcasting meant a growing cake, and soon some musical performers and record companies demanded their share from it too. And they got it in the early 1960s, when the Rome Treaty gave international copyright two new layers: performer’s rights and producer’s rights.
Music copyright, and the whole phonogram economy, is still built on this threefold division between the composer, the performer, and the producer. Those are the three main roles, each one represented by a different collecting society, each getting their own share of money for every song played on the radio and every CD-R sold.
But since this system was institutionalised, the division itself has shown clear signs of dissolution, and in quite many cases, one can observe how all those three roles are converging into the figure of the bedroom producer.
A convergence driven by the development of recording and mixing technology, from the multitrack tape recorders of the 1960s, to the contemporary average computer able to simulate what only some years ago demanded very expensive studio time.
But lowered production costs wasn’t saluted by everyone.

Mechanical music menace
At first, synthesizers were marketed as a substitute for living musicians. Advertisements presented the Roland MC-8 Microcomposer as a huge orchestra. No wonder that the musicians’ trade unions, all over the world, depicted electronic instruments as a threat. They preserved the traumatic memories of when the introduction of talking films created mass unemplyment amongst cinema musicians, and held a strong belief that technical reproduction of music was a threatening rival to live performances.
During the early eighties, the American Federation of Musicians fought against use of synthesizers to mimic string and wind instruments, in the name of employment. One idea, seriously considerated in several countries, was to impose a special fee on synthesizers, to make them less attractive and to support orchestras with “real” instruments.
The London chapter of the British musicians’ union went one step further, demanding a complete ban on synthesizers – which caused a split in the union, where musicians affirming electronics started their own Union of Sound Synthesists (USS).
Both electronic musicians and DJ:s were being labelled as sell-outs who played the game of commercial interests. The unionist resistance against the synthesizer, was rooted in ideas about how capitalists tries to lower production costs, just for their own profit.
The basis for that argument, was the hegemony of a very narrow definition of a musical performer: Only people mechanically controlling the production of sound in an instrument, like a violin or a saxophone.
But that narrow view was soon to be undermined by a number of experiments in hacking and indeterminacy, that explored the sonic machines as something else than just representational technologies. DJ:s hacked the turntable, transforming it into an instrument of musical production, and the discjockey became a cathegory of creators not fitting in any of the roles in the tripartite division of composers, musicians and producers.
The Roland TB-303 was designed to reproduce the sound of a bass-guitar, but was hard to configure and made interesting mistakes. Soon the misuse became the norm, as the unique squelching sounds produced by its filters came to define a whole genre of music – acid house.

Music is, as it were, performance
When making electronic music, the bedroom producer is programming patterns that are interpreted not by musicians but by machines, and then mixing the components together. But the bedroom producer is not really a composer and not a producer – but truly a performer.
In contrast to the institutionalised image of the musician interpreting the symbolic notes of a composer’s score, the bedroom producer interprets not symbols but real sound samples and the imaginary musical styles.
Recombining, refining. Redefining bugs to features. Performing a beat, that in real time is performed again by the dancing crowd, interpreting sounds into bodily movements. Or maybe recorded, encoded as MP3, copied though Soulseek, and psychogeographically performed by playlist fanatics. Music is, as it were, performance. Even the uses of recorded sound must today be understood as real-time experiences – if we are not to be stuck in a dead-end road like the musician’s unions fighting the synthesizer.

Similar tendencies – with selection and recombination as an ever more important creative role – can be seen everywhere on the artistic fields. Without openly confronting copyright law at all, these practices subtly marks out a line of flight. Along that line, creativity and artistic interpretation migrates out from the realm of copyright, leaving its gateways to the realm of semantics wide open and leaking.

Beyond the consumer/producer-dichotomy
The copyright industry today likes to present the problem as if internet were just a way for so-called “consumers” to get so-called ”content”, and that we now just got to have ”a reasonable distribution” of money between ISP:s and content industry. But we must never fall in that trap, and we can avoid it by refusing to talk about “content” altogether. Instead, we talk about internet as communication.
Therefore, it is totally wrong to regard our role as to represent “consumer interests”. On the contrary, it’s all about escaping the forceful division of humanity into the two groups ”producers” and ”consumers” that copyrights produces in different ways.
An obvious example is the movie industry’s bizarre lobbying to “plug the analog hole”, by introducing a law banning video equipment able to rip analog media. The law proposal put forward by the MPAA mentions that so-called professional producers of course should have a license to use these video cards anyway. The effect would of course be an extreme consolidation of the split between producers and users.
But so-called “alternative compensation systems”, that some voices put forward as a progressive alternative to DRM and mass-criminalization, they are no less reproducing this split. The idea is usually to impose a special fee on every internet connection, so that a bureaucracy could channel the money to publishers and other rights holders.
This way we can save both the copyright system and file sharing, says amongst others Lawrence Lessig, the EFF, and the Swedish Green party. However, none of them likes to specify exactly how it should be decided which creators that should get money. If book authors should get compensation when their books are digitally transmitted, why should not bloggers get a part of this compensation as well? So, for the very notion of “compensation” to work, there must be someone filtering out the “worthy” forms of artistic creation from “unworthy”. (Or the system could give every internet user money for every line they are writing in a chat, but that would maybe better be called an universal basic income.)
This dilemma also illustrates the schizophrenic nature of industry. Companies like Microsoft and Sony on one hand tries to use DRM to block out independent cultural production. But on the other, they are already totally dependent of what they call “user-generated content”.
Clever entrepreneurs of course do understand that internet business is not about selling information. It is about selling the possibility to interact. Overcoming the split between producers and consumers is not some utopia of a world to come, but a necessity to let communication media be communication media instead of simulating one-way media.

Copyright’s three points of crisis
I have mentioned two key points in copyrights’ permanent crisis, points where concepts that where evolved to handle the separated flows of one-way mass-media clashes with the reality of networked computers.
One was the fact that the very concept of copying is rather arbitrary when it comes to digital technology, as using digital information already implicates that it is copied. Another was the extreme problems with institutionalizing a producer/consumer-division, inside a media technology used for horizontal communication. Both anomalies seems totally unsolvable, from the perspective of copyright, and indicates that the copyfight is very unlikely to cool down. Now I will go on to the third point of crisis: the form/content dichotomy.

Three key points in copyright’s permanented crisis

• RAM/ROM; the very definition of ”copying” is arbitrary
• Consumer/producer; impossible to institutionalize, especially in communication media.
• Form/content; the distinction can only pass a digital cable as simulation

The form/content-division belongs in the age of postal distribution
Year 1793, Johan Gottlieb Fichte wrote a piece that for the first time clearly separated “form” and “content”, with the specific and successfull goal of establishing literary copyright. While an author’s ideas are the universal content of writing, he gives them an unique individual form, which is his intellectual property. Then, on another level, the copyrighted material itself usually is described as content, then understood as abstracted artefacts, not bound to a specific media form.

Communication media are, on a kind of third level, also logically divided between form and content; or, more specific, in address and message, or instruction and information. That division could seem totally unproblematic at Fichte’s times around year 1800, at the dawn of modern copyright and a couple of centuries after the postal system got public. The postal system has always built upon the physical separation between the address outside the envelope, and the message inside it, the latter hidden and legally protected.

Already with telephony, however, this separation wall started to leak. The “hole” between form and content was signified by the frequency of 2600 Hz, used by phreakers to insert information that the central servers interpreted as instructions to connect calls for free. But, as the servers were still centralised, this tiny hole never grew to be a huge gap in the wall.

Networked computers, however, are not only media, but universal semiotic machines. Computers makes no difference between information and instruction, they’re storing text and code in just the same way: Form and content cannot be distinguished objectively.

But that distinction is what European politicians today are trying to resurrect, in the implementation of the data retention directive. What they say and probably believe, is that data retention has nothing to do with supervising what people say to each other on the net – it’s not about the content, only about who is communicating with who.
And that is maybe possible if this is restricted to e-mail communication using the SMTP protocol. But what for, if every criminal knows that they can just communicate in chatrooms or with community messages?
Either politicians must give up their stated ambition, or they are bound to go into ever more detailed regulation of specific internet protocols. But Sweden’s judiciary minister thomas Bodström, that has been spearheading the European plans for data retention, still talks about supervising only the address layer and not the content layer.

The important point, in criticising data retention and similar surveillance measures, is not about so called “privacy” or “personal integrity”. We would like to stress the importance of different media logics. The distinguishing of form and content is a physical part of an postal letter, but it cannot pass a data cable. The only way for it to pass, is as a simulation.
And every single regulation that is based on such a simulation, will inevitabely kill one thousand other possible simulations. It will block the exploring of one thousand paths.

Instead of assuming the holiness of privacy, we are questioning the technological consequences of data retention, in terms of detailled regulation of communication protocols, and the ban on anonymous internet connections.
The main problem with surveillance and with the war against filesharing, is maybe not about an unfair trespassing on what should belong to the individual subject – it is about an unfair and absurd attempt to turn networked computers into individual subjects.

A vital experiment of complexity
Maybe what is most important now, is to bypass the urge for solutions, for victory in battles or for compromise and stability.
For example, talking about how to “compensate the creators” is to obscure the truth about the social production of culture. Such talk establishes the myth of copyright as some kind of “wage” for artists, and the strange idea that real-time performative aspects of culture are secondary or unimportant.
And while some of the Creative Commons licenses can of course be usable sometimes, it would also be a wrong to believe in that a “some rights reserved”-approach would do anything to cool down the three anomalies mentioned before. Instead, that approach sometimes just seems to move the problem to another field: Instead of the producer/consumer-dilemma, you get something quite similar, namely the commercial/uncommercial dilemma.
Making general statements about the alternative to copyright always brings the danger of strengthening copyright’s universality claim. On the contrary, trying to keep the grey zone as open and wide as possible will almost automatically produce better conditions for cultural production to go beyond prevalent economic imperatives.
We think that our projects have generally succeeded in escaping the most obvious re-territorializations, like explaining file-sharing just as a response to expensive records. Instead, they aim is to open up and explore new grey zones.
The Pirate Bay is one example – a grey zone currently under attack. Much of the mass-medial reporting are still blind to the grey. Paradoxically, they represent the binary world in an all-too-binary way. In their black and white picture, the conflict is about certain “content”; the picture is painted with The Pirate Bay on one hand and “the rights holders” on the other. Everything that is not juridically plain white like a penguin, is in that picture black.
But we would like to direct the attention to the grey zone, that is all the movies and music and text on The Pirate Bay that no rights holder ever thinks about trying to stop, either because they affirm it as a possibility or because they really don’t care or because the works are actually orphaned.
The attack on Pirate Bay is an attack on that grey zone. Rather than securing their own copyrights, the movie industry are attacking an infrastructure that is needed for many kinds of independent production. They are not attacking piracy in general, as the sharing of digital files can always take its physical routes. They are attacking the very possibility to interconnect metadata of private archives. But while intellectual property will surely continue to be a battleground for major clampdowns in our society, there will always be enumerable lots of open ways.
The drive of discovering, thinking and inventing alternative processes of production is the affirmative power of life as a vital experiment of complexity. Internet piracy is all about desiring-production, and its long-term effects are beyond our human capacity to compute.

Dagens Industri:

Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån, är du nöjd nu efter onsdagens polistillslag mot piratsajten The Pirate Bay som Antipiratbyrån fört en hård kamp mot länge?”Ja, jag är nöjd med att polisen har börjat arbeta med den här typen av ärenden. Samtidigt har ju vi på Antipiratbyrån i första hand agerat gentemot den upphovsrättsfientliga organisationen Piratbyrån, som ligger bakom sajten. The Pirate Bay är mer i botten på kedjan, även om den skada som sajten har orsakat är mycket omfattande.”

OK. Alltså. Nu har Henrik Pontén klantat sig. Nog för att vi anade att Antipiratbyrån inte direkt sörjde att Piratbyrån stängdes av polisen, ja att det sågs som en önskvärd effekt av attacken.
Men nu säger Henke det rätt ut! Han säger (om inte Dagens Industri helt har förvrängt honom) att Antipiratbyrån inte i första hand arbetar mot kopiering av ettor och nollor representerande material som MPAA har upphovsrätten till. Nej, de arbetar gentemot communityn/tankesmedjan/hemsidan Piratbyrån, som bildar opinion för en annan syn på kopiering och kommunikation än de själva. Och, märk väl, han anklagar oss inte för något olagligt! Men ändå förklarar han att han är särskilt nöjd med att ha tystat denna kritiska röst!
Well, inte bara Piratbyrån. Även t.ex. hiphopgruppen Fattarus hemsida lyckades de släcka. Hurra för kulturvärnarna!OK. Alltså. Enligt husrannsakningsordern C9-17-155-06, handlade det om att utreda om The Pirate Bay (en verksamhet som i och för sig alltid varit helt öppen) sysslade med något olagligt eller inte. Men nu säger anmälaren, Henrik Pontén, att man egentligen ville komma åt Piratbyrån. Oj. Oj. Oj.
Samtidigt säger ansvarige åklagaren Håkan Roswall, som vägrar låta sig “intervjuas på band”, att servrarna kommer att få samla damm under lååång tid. De gottar sig åt att ha skadskjutit Piratbyrån! Visserligen kommer såklart sajten upp igen, men den senaste backup som gått att hitta är inte helt aktuell.

Riksdagsledamoten Johan Linander (c) har visat handlingskraft. Han anmäler regeringen till konstitutionsutskottet för att på svar på vilket politiskt spel som legat bakom tillslaget, och ställer en skriftlig fråga till Thomas Bodström.

Pirate Bay har visserligen fått servrar för hundratusentals kronor tagna i beslag, ett beslag som medvetet görs långvarigt – för tro inte att den här “utredningen” kommer att prioriteras, nu när servrarna väl samlar damm. Henrik Pontén gottar sig över detta:

Är du oroad över att The Pirate Bay ska återuppstå?
– Personerna bakom har ju redan gått ut och lovat det, men det är ju i enlighet med deras mediala profil. Sedan ska man komma ihåg att de servrar som nu har tagits i förvar av polisen kostar hundratusentals kronor att ersätta. Vi får helt enkelt vänta och se.

Du behöver nog inte vänta många timmar till, Henrik…Andra bloggar skriver:

• Johanna Nylander: Censurering av upphovsrättsfientliga åsikter
• Sagor från livbåten: Pontén på Antipiratbyrån talar ur skägget
• Intrikat IT: Piratbyrån målet?

Befinner mig i Köpenhamn där startskottet just har gått för superspännande konferensen Reboot, där jag ska prata imorgon. Därför tänker jag inte heller blogga ingående om händelserna den 31 maj 2006, då Hollywood efter ett par års påtryckningar slutligen fick svensk polis att storma in i en säkerhetsklassad lokal de inte fick storma in i, och plocka på sig både Pirate Bay och en rad andra sajter – inklusive Piratbyran.org. Antipiratbyrån/MPAA lyckades alltså lura svenska staten att med våld tysta en meningsmotståndare.
Nicklas Lundblads rättsliga funderingar är lika strålande som vanligt. Men jag vill bara i förbifarten understryka, att attacken mot Pirate Bay sannolikt inte primärt handlar om att åtala folk. Räkna med att anmälan får lägsta prioritet, medan servrarna i hundratusenkronorsklassen får samla damm i polisens lager. Sabotage mot fildelningens infrastruktur, och mot en opinionsbildande sajt som veterligen aldrig anklagats för något brottsligt. Vänta alltså inte på ett rättsligt avgörande, för detta är en politisk fråga.
Läs mer hos Isobel, Ung Vänster, LUF, Mattias Lönnqvist, Oscar Swartz (som också är på plats här i Köpenhamn), Expressen, Realtid, Beta Alfa, Sänd mina rötter och Piratpartiet.
Sveriges/Hollywoods nätcensur har för närvarande tvingat Piratbyrån till Blogger.com. Skadestånd kommer naturligtvis att krävas, men vad saken gäller just nu är inte att få rätt i framtiden! Nu handlar det om politik.
Polisen måste lämna tillbaks Piratbyråns servrar med en ursäkt innan veckan är slut (för någon konkret brottsanklagelse lär de få svårt att krysta ur sig). Detsamma gäller förstås alla de andra oskyldiga som fått sina servrar beslagtagna. Om de behålls i polisens arkiv, eller för den delen om “utredningen” mot The Pirate Bay fördröjs, så har ett litet särintresse från Hollywood segrat över yttrandefriheten. Låt det bli ett jävla liv!
Nog om den saken. Jag har föredrag att följa och föredrag att förbereda. Tänker ta upp konceptuella reflektioner kring kriget mot fildelningen och upphovsrättens permanenterade kris. Som alltid med utgångspunkt i gråzonerna. Texten kommer online tids nog, liksom sannolikt även rapporter från allt visionärt som sägs här på Reboot.

Uppdatering: Erik Hultgrens parodi/remix är kanske det mest träffsäkra av allt som skrivits:

(TT) Razzian mot The Pirate Bay följdes senare upp av en liknande razzia i USA. Ett tiotal personer är tagna till förhör efter en jätterazzia i jakten på fildelare. 300 poliser har på ett tiotal platser i landet genomfört husrannsakan på företag och i bostäder. Brotten ska ha skett genom MSN messenger.– Vi har beslagtagit flera servrar som ingår i systemet för MSN. De häktade personerna är ansvariga för systemet kring den hemsidan.

MSN messenger är en av världens största knutpunkter för fildelning. Sajten förmedlar kontaker mellan folk som vill ladda upp och de som vill ladda ner musik, filmer och spel. Enligt egna uppgifter har man flera miljoner användare. Efter tillslaget är servern nu nedstängd.

- MSN är ett program som tillhandahåller upphovsrättskyddat material där upphovshovsrätten inte har följts.

Under razzian råkade man även stänga ner Skype, icq och ett antal andra chatprogram. Inga av dessa är misstänkta för något brott.

Uppdatering: Riksdagsledamoten Johan Linander (c) har ställt en skriftlig fråga till Thomas Bodström. Ansvarige åklagaren Håkan Roswall verkar ha gått under jorden. Kvällspostens ledarskribent Peter J Olsson protesterar kraftfullt. Polisen uttrycker sig nonchalant angående de beslagtagna servrarna – de verkar fortfarande tro att de ska kunna behålla t.ex. Piratbyran.org inlåst i ett skåp i månader eller kanske år.

Uppdatering: Håkan Roswall måste stoppas!

Förundersökningen mot Pirate Bay leds av kammaråklagare Håkan Roswall. Han vill inte låta sig intervjuas på band /…/ men han medger att det kan ta tid innan de får sina datorer tillbaka. De måste först undersökas. Och hela förundersökningen mot Pirate Bay kommer också att ta lång tid. /…/
Kammaråklagare Håkan Roswall svarar på det att han inte vill föra en juridisk argumentation med Pirate Bay i media.

Alltså: Det handlar om en högst välmedveten och planerad kapitalförstöring.

Vad tjänster för “laglig nedladdning” säljer är inte i första hand filer med film och musik. De säljer, eller snarare dunkar in, själva begreppet “laglig nedladdning”.
Så Universal har låtit kungöra att de om någon vecka lanserar en ny filmnedladdningstjänst, där man för 229 kronor får en DRM-skadad fil som bara kan spelas under Windows, plus en fysisk dvd-kopia i brevlådan. Wow, det kan man ju raljera över, samt dra den vanliga visan “Laglig nedladdning är bra, men priset/filformatet/utbudet etc suger, istället borde filmbolagen…“.

Men genom att ge sig in i sådant simpelt pucklande har man redan köpt om inte grisen, så åtminstone säcken! Man har köpt filmkartellens nätåskådning, som finns inbakad i själva begreppet “laglig nedladdning”.
Laglig blir synonym till “betal-”, att man betalar för tillgång till de långfilmer som filmbranschens egna, centraliserade distributionskedjor tillhandahåller.
Nedladdning döljer det faktum att horisontell P2P-kommunikation är väsensskild från vertikal massdistribution – som om fildelningskultur aldrig hade handlat om annat än att komma över filmerna på bensinmackens videotopplista.
“Laglig nedladdning” är ett djupt ideologiskt begrepp. Gentemot internets oöverskådliga komplex av informationsflöden erbjuder det en återställd ordning: Frågan förs tillbaka till hur man bäst organiserar en vertikal distribution av ett begränsat antal långfilmer, tillhandahållna av ett fåtal företag.

Myten förnekar ingenting, dess uppgift är tvärtom att tala om hur saker och ting är; den renar dem helt enkelt, gör dem oskyldiga, förankrar dem i natur och evighet. /…/
Myten döljer ingenting och den förkunnar ingenting: den vanställer; myten är varken en lögn eller en bekännelse: den är en böjning. /…/
myten upplevs som ett oskyldigt yttrande: inte därför att dess avsikter är dolda: om de var dolda, skulle de inte vara effektiva; men därför att de är införlivade med språket, naturaliserade.

Roland Barthes: Mytologier

Och det funkar. Inte att sälja skadade filmfiler alltså. Men att sälja begreppet “laglig nedladdning” och den nätåskådning som finns inbakad däri – det funkar! Ett litet pressmeddelande, och de önskade fraserna får rejält med utrymme i varenda dagstidning.
Fantastiska rubriker som “Universal lanserar legal filmsajt“. I vilken annan bransch är det en nyhet att ett storföretag håller sig inom lagens råmärken när de öppnar en butik? Redan här förutsätts uppenbarligen att läsaren läser “laglig” som “betal-” och “filmsajt” som “sajt med nya Hollywoodrullar”. Alla tusentals sajter där man sedan länge kan ladda ner kortare och längre filmer gratis, de räknas inte längre. Nu är det ju “Premiär för laglig nedladdning av film“!
Antagligen ska inte Tobias Brandel (vars kopifajtbevakning brukar vara oklanderlig) skyllas för att SvD sätter rubrik och ingress helt enligt Universals önskan att få vara “den första legala nedladdningstjänsten för film i Sverige”. DN rubricerar faktiskt mer korrekt: “Premiär för köp av nedladdningsbar film”.
Fast det stämmer ju inte heller. Glimz.net har ju erbjudit kortfilm, dokumentärer och videokonst mot betalning sedan en bra tid tillbaka. Men än så länge härskar den metonymiska betydelsen av ordet “film” (underområdet “långfilmer som går på bio” får representera helheten), som förvisso också är en metafor: Vi syftar ju på digitalt lagrade ettor och nollor, inte på kemisk film.När jag förra veckan mumlade något om “långfilmens död” fick jag förstås förklara mig i kommentarerna. Självklart menar jag inte att standardspelfilmer i av långfilmslängd kommer att försvinna. Konstnärliga uttrycksformer brukar inte dö ut sådär.
Snarare innebär långfilmens död – om den nalkas, det är en öppen fråga – att långfilmen reduceras till ett format i mängden av rörlig bild, så att tidningsrubriker likte de som citeras ovan blir otänkbara.
“Let’s face it, episodiskt berättande (od) är framtiden, skrev en kommentator. Och det råder inget tvivel om att flitiga fildelare tenderar att välja bort långfilmer till förmån för episoder av teveserier (gärna skådade i lång följd), kortare filmklipp, mer nischade dokumentärer… om de inte slukas av Japanboomen.
Att en person väljer ur detta utbud, oavsett om det blir veckans amerikanska talkshow eller en gammal tjeckisk kortfilm, förorsakar mer skada för Universal än att samma person väljer att spendera kvällen med en piratkopierad Universal-film. I det senare fallet befästs åtminstone filmen som gemensam referenspunkt, som låter Universal kränga McDonalds-leksaker och andra skojiga kringprodukter.

Köp film, kopiera film, spela in film. Det ena utesluter inte det andra. Ödsla bara inte din energi på att vara den duktigt förbannade konsumentet som påpekar bristerna i “lagliga nedladdningstjänster”.
För dessa sajter säljer inte film. De säljer ett språk, en vanställd nätåskådning. Universal deltar inte direkt i debatten om internets framtid. Effektivare för dem är att delta indirekt – varje gång en ny “laglig tjänst” lanseras, sätter ju lydiga journalister igång att formulera ideologin, omdefiniera orden, dra ner samtalets ribba.
Allra mest passionerat utförs arbetet denna gång på Östgöta-Correspondentens ledarsida:

De teknikkunniga fildelarna har ett rejält trumfkort på hand: de jobbar inte för att tjäna ihop till brödfödan, utan för att de vill och kan. Hur många skiv- och filmindustrin än anställer för att skydda sina produkter kommer det att finnas fler som försöker knäcka koderna och lägga ut filmerna, tv-serierna och musiken på nätet.
Förhoppningsvis kan nöjesindustrin i framtiden bli bättre på att erbjuda sina produkter digitalt. I slutet av maj startar den första lagliga tjänsten för filmnedladdning i Sverige. /…/
de borde tilltala en stor grupp av bekväma, laglydiga nöjeskonsumenter.

claes ericson: gogo

Upphovsrätten kringskär möjligheterna att göra dokumentärfilm, i ovanligt hög grad. Betala fantasisummor, ta risken att bli stämd – eller ändra dina idéer, byt ut det där livfulla arkivklippet mot en torr expert som i stället får återberätta framför kameran vad klippet visade. De flesta har nog aldrig ens reflekterat över hur mycket slätstrukenhet som i själva verket är ett simpelt resultat av upphovsrättslagar.
Varför är då just dokumentärfilm så utsatt? Nicklas Lundblad formulerar svaret briljant:

Anledningen är enkel. Dokumentärfilmare arbetar med verkligheten, och verkligheten är ett kollage av verk som skyddas av upphovsrätten: arkivmaterial, bakgrundsmusik på ett kafé, en tavla som råkar hänga på en vägg, en staty bredvid någon som protesterar mot kriget i Irak…exemplen är tallösa. Dokumentärfilmare kan helt enkelt inte hitta miljöer som inte innehåller något skyddat verk om de inte spelar in alla dokumentärfilmer på en öde ö med nakna människor som aldrig lyssnar på musik (och då kallas det väl dokusåpa?).

Touché! Men det finns ännu ett skäl som försätter dokumentärfilmandet i en prekär situation. I många andra sammanhang kan man ju helt enkelt strunta i rättigheterna. Det görs också. Mashups och annan illegal musik spelas friskt på dansgolven.
Men dokumentärfilmare kan vanligen inte röra sig i lika skyddade sammanhang som DJ:s kan. De vill sälja sina dokumentärer till tevebolag, och

TV-bolag är inte villiga att ta några som helst rättighetsrelaterade risker och missar hellre en riktigt bra dokumentär om de tror att det finns någon risk att bli stämd.

Varje pixel och varje klick måste “clearas” med möjliga rättighetsinnehavare. Rädslan har institutionaliserats. Ängsligheten har ett namn: “the clearance culture”, klareringskulturen.Nicklas Lundblad föreslår också en väg ut ur låsningen, genom sedvanerätt, vilket han menar hade underlättats av en fair use-princip även i svensk upphovsrätt.

Sedvanans svaghet i regleringssammanhang är att den oftast lever bäst i små sektorer och under väl definierade förhållanden. Sedvana skalar illa. Men hoppet om att en sedvana kan utvecklas som leder till en rimligare utformning av immaterialrätten kräver förstås att det finns en öppning alls för sedvana att bildas. Det kan ifrågasättas om så är fallet i dag. Citaträtten räcker verkligen inte för att utforma en mer omfattande sedvana kring inskränkningar i upphovsrätten. /…/
”Fair use” och sedvana kan tillsammans vara en genväg till en reformerad upphovsrätt – men det riskerar att bli en skör genväg som skalar dåligt. Men kanske är det värt ett försök.

Var dras då gränsen för “fair use”? Nicklas Lundblad citerar ett Documentary Filmmakers’ Statement som menar att det skall vara fritt fram att använda upphovsrättsskyddat material om

1. Användningen av materialet gäller social, politisk eller kulturell kritik av materialet i fråga.
2. Användningen utgör citering för att illustrera en poäng eller ett resonemang.
3. Användningen sker vid filmandet av något annat.
4. Användningen syftar till att framställa en historisk sekvens.

Att detta låter rimligt håller nog många med om. Ett radikalt ökat handlingsutrymme och minskade risker för dokumentärfilmare, jämfört idag. Skivbolaget vars femton sekunder hörs svagt i bakgrunden under en intervju, skulptören vars offentliga konstverk skymtar förbi, tevebolaget vars nyhetssändning från 1973 citeras – de får alla finna sig i saken, och skulle få svårt att hävda några egentliga ekonomiska förluster om fair use-regler av detta slag började övervägas på riktigt.I vidare perspektiv kan två intressanta effekter förutspås på kulturproduktionsklimatet.

1. Testa att applicera kriterierna ovan på musik, och tolkningen blir helt öppen. Rätten att “framställa en historisk sekvens” måste ju betyda att jag fritt kan sampla Miles Davis trumpetslingor. Och Håkan Hellström kan äntligen slippa de aggressiva anklagelserna om upphovsrättsintrång när han lånar rader från Morrissey och Cornelis, det är ju “citering för att illustrera en poäng”.
   Låter toppen. Men kanske svårare att få igenom. De fyra fair use-kriterierna är ju utformade för just film, en viss rationalitet som vi har vant oss vid att förknippa med dokumentärfilmer men som inte rakt av går att applicera på musik.
   Samtidigt har upphovsrätten, genom ett par års historiskt tilltrasslande, gått från att bara skydda text på papper till att skydda alla tänkbara “konstnärliga verk”.
   Idag befinner vi oss vid en punkt där det anses otänkbart att reglera t.ex. text, ljud och bild med olika regler. Samtidigt är det självklart att olika sedvänja råder, t.ex. får man citera text på oändligt mycket friare sätt än musik. Dilemmat är att upphovsrättssamhället förutsätter att rättigheterna framställs som något otvetydigt och allmänt – att börja peta i dem och explicit kodifiera vad vissa konstformer får göra, upplevs därför som ett hot mot hela grundtanken.
2. Den andra effekten är något som Nicklas Lundblad själv tar upp:
   

   Men gör nu ett tankeexperiment: antag att webbplatser som YouTube.com helt plötsligt också anammade dessa sedvaneregler som en del av sin affärsmodell? YouTube är en hysteriskt framgångsrik firma som låter privatpersoner dela med sig av sina hemvideofilmer, och det är lätt att inse att det i dessa filmer säkerligen finns en hel del immaterialrättsligt skyddat material.
   Privatproducerade parodier och fanmovies kan mycket väl bli extremt framgångsrika och väl spridda.

   Och här tror jag är skälet till att filmindustrin räds fair use för dokumentärfilmare! Alltså inte för att de är rädda för att förlora de små klareringspengar de får när någon använder utdrag ur deras material. Rådande regler leder ju ändå inte i 99 fall av 100 inte till att rättigheter klareras, utan att den planerade dokumentärfilmen får göras om på ett tråkigare sätt, om den ska kunna visas i teve. Nej, precis som med försöken att plugga igen “det analoga hålet”, handlar det om att trycka ut konkurrens. Priset på utrustning för att producera rörlig bild har störtdykt. Och det skrämmer filmbolag. Klareringskulturen blir då ett värn som får myllret av oberoende producenter att stanna utanför de officiella kanalerna. Ett vattentätt skott mellan YouTube och televisionen, mellan “konsumenter” och “producenter” av film.

Som utlovat kommer här en rappport från det seminarium om fildelning som i onsdags ordnades av Skap (Sveriges kompositörer av populärmusik).
Publiken bestod av uppemot 100 personer, huvudsakligen musikskapare men även andra branschfolk av olika slag. Det framgick att merparten inte hade tagit klar ställning till hur de ville relatera till fildelningen. Utifrån vad som sades gavs ännu en bra provkarta över diskussionens aktuella positioner.

Seminariets initiativtagare Roger Wallis, ordförande i Skap, dolde inte sitt ogillande av IFPI och deras antipiratverksamhet. Enligt honom visar sig en “allt större diskrepans” mellan artister och skivbolag, i frågan om hur internet ska hanteras. Sådant försökte förstås IFPI:s ordförande Ludwig Werner sopa under mattan. En skicklig debattör som driver den linje han har betalt för att driva, och håller sitt pokerfejs när han ställs mot väggen (vilket skedde ofta under kvällen).
Ludwig Werners uttalande “IFPI Sverige är dominerat av independentbolagen” fick inte stå obesvarat. Han räknade förstås kvantitativt, men i full vetskap om att det är fyra storbolag som dominerar totalt, och det vittnades också om hur independentbolagens indirekta IFPI-medlemskap (via SOM) i praktiken knappt är en observatörsroll.
Hopplösaste fallet i panelen var – föga förvånande – Musikerförbundets ordförande Jan Granvik. Suck, suck, suck. Han upprepade fraserna “måste få betalt” och “våra prestationer”, och blev utskrattad när han fullständigt misstolkade vad skivbolagsdirektören Terry McBride sagt över telefon, men ändå vägrade ändra sig. Jan Granvik jämförde internet med “tobak och alkohol”, såtillvida att “staten har ett ansvar att informera”. Men danskarna hade minsann löst det, förklarade han, de har nämligen gjort så att det “kommer upp på skärmen om man gör något olagligt”(!?). Musikerförbundets officiella inställning till fildelning definierades på ett sätt som enklast beskrivs som att både äta kakan och behålla den: å ena sidan måste den individuella rätten vara okränkbar, men “där pengarna finns ska vi också ha intäkter” (läs: bredbandsskatt).

Bredbandsskatt/fildelningslicens var den “tredje väg” som arrangerande Roger Wallis tagit ställning för. I panelen fick han uppbackning av Lars Ilshammar, ledamot av Sveriges Radios styrelse och något av en socialdemokratisk IT-ideolog. Bredbandsavgift är “ingen dum idé” eller åtminstone “det minst dåliga” och hur som helst är en licenslösning en reformlösning “i svensk anda”, sade han.
Alldeles i slutet av samtalet tog även riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) till orda, upprepandes exakt samma “teknikneutralistiska” budskap som tidigare i våras. “Fildelningslicens är en spännande tanke” sade hon, det kanske kan vara en lösning “sen i framtiden”. Men hon förutspådde att “när lagliga alternativ växer fram” kommer de att konkurrera ut fildelningsnätverken. Totalt på huvudet! Först ska fildelningen trängas bort genom enkelriktade DRM-modeller, för att sedan legaliseras? Behöver jag tillägga att alla de jag snackade med efteråt – inklusive skivbolagsbossar, jurister, artister – bara skakade på huvudet på hennes dumhet? Den andra riksdagsrepresentanten, Tasso (v), imponerade knappast mer med sitt mysko snack om hur generösa politikerna ändå varit eftersom “man får göra tillfälliga kopior” (eh, allt annat hade kriminaliserat www).

Vi kan i alla fall konstatera att april 2006 blev månaden då idén om en “bredbandsskatt” som kompromisslösning i fildelningsstriden fick sitt svenska genombrott. Tyvärr blev det inte mycket diskussion om vem som ska “kompenseras” av licenspengarna. Men Mattias Lövkvist som driver popskivbolaget Hybris gav inte mycket för inrättandet av en fördelningsbyråkrati för internet, väl medveten både om att “hans” något smalare artister knappast skulle få se mer än ett rött korvöre, och om att människor faktiskt använder internet för annat än att fildela musik.

Mattias Lövkvist hade kanske lite svårt att få fram sina både framåtblickande och verklighetsnära idéer om musiklivets relation till internet när flera andra fortsatte att upprepa dogmer. I alla fall förklarades att Hybris bygger på fri spridning och fri fildelning som en marknadsföringsmekanism. Fansen laddar ner 30000 låtar per månad från bolagets hemsida, och räknar man därtill in vidarespridningen via P2P så kanske det rör sig om 100000 kopior – och om detta leder till att 2000-3000 skivor med musiken säljs under samma månad, är Mattias Lövkvist mer än nöjd.
Hybris betalar inte till Stim för detta. Men på direkt fråga, svarade Stim:s representant i publiken att de kräver betalt av bolag sprider fritt på nätet – minst 0,1 euro per nedladdad låt! Alltså kräver Stim (även om de tills vidare tycks kunna se mellan fingrarna i just detta fallet) minst 3000 euro per månad av Hybris. Snacka om att belägga det friska med straffavgifter för att belöna det sjuka!

Den manliga övervikten var total i panelen och rätt kraftig även i publiken, men efter en dryg timme tog den första kvinnorösten till orda, med den dittills klokaste kommentaren: Själva idén med skivbolag måste tänkas om helt, för oss som artister är det viktiga att kunna ge något direkt till publiken. Då avbröts hon bryskt av Per Sundin från SonyBMG! Denne menade att hela samtalets perspektiv var för pessimistiskt: “Släpp de kommersiella krafterna fria så löser sig allt – bara upphovsrätten skyddas”, var hans budskap. Per Sundin menade att försäljning av digital musik för mobiltelefoner var den verkligt intressanta frågan, och lockades föga av idén om en bredbandsskatt. IFPI:s Ludwig Werner förklarade skivbolagens tveksamhet till en fildelninglicens inte handlade om den ekonomiska frågan, utan om kontroll, att kunna kontrollera vilken musik som sprids. På vilket Roger Wallis replikerade att han och andra musikskapare ändå aldrig sett något av den där kontrollen från den dag de kontrakterat över sina rättigheter på ett bolag.

Avslutningsvis ställde Per Sinding-Larsen, utmärkt som moderator, frågan om hur situationen kommer att se ut om tio år. Panelens fyra svar gav en intressant provkarta!
IFPI: Om tio år så “kanske vi har nått vissa lösningar”, så att man kan “betala på olika sätt, för kort tid eller för lång tid. Kanske det inte kostar att provlyssna första gången, utan man betalar först andra gången…” Här råder det i vart fall inget tvivel om vilken den våta drömmen är: DRM-spärrar inbyggda i all hårdvara!
Svenska Musikerförbundet: Tror/hoppas att skivbolag i dagens form inte kommer att behövas, utan artister spelar in och ger ut själva, “och det kommer utvecklas till att man också säljer filer naturligtvis”. SMF uppger sig hålla på att utveckla en lösning för denna filförsäljning, men det förklarades inte varför just deras DRM, till skillnad från alla andras, faktiskt skulle funka. Därför slängde man även in en avvaktande helgardering: Fildelningslicens/bredbandsskatt vill man också ha, i alla fall om det går igenom i Frankrike.
Hybris: Om tio år kommer fildelningen att flöda fritt, den kommer att vara helt normaliserad och fungera som den grund på vilken olika andra verksamheter kan stå. Nätets killer app är inte försäljning av filer, utan communities: Last.fm, Skunk, Myspace. Och upphovsmännen kommer på ett eller annat sätt att tjäna mer pengar än idag – dock inte genom något licensssystem.