Inställningen – eller avsaknaden av inställning – till religion kan ta sig många former. Monoteism, polyteism, ateism (stark och svag) och agnosticism är kanske de mest välkända; men därtill kan läggas ignosticism och apateism. Vad avses med dessa två synsätt?

• Ignosticism (eller teologisk icke-kognitivism) säger att frågan om Guds existens är meningslös eftersom “Gud” är ett icke-preciserat (och kanske icke-preciserbart) ord. Det går alltså inte att förhålla sig till det på något rationellt sätt. Jämför med analytisk ateism.
• Apateism säger att religiös tro är ointressant och att apati föreligger gentemot föreställningar om Gud. För ett icke-apatiskt försvar av apateism, se Jonathan Rauchs artikel “Let It Be: Three Cheers for Apatheism”.

Min syn: jag har viss sympati för båda dessa synsätt. Jag anser emellertid att ignosticism går att förena med den svaga ateism jag företräder, och så länge religion påverkar saker jag bryr mig om på ett i huvudsak negativt sätt kan jag inte vara apateistisk. Om religiösa själva vore apateistiska, eller om de skulle utöva sin religion strikt privat, skulle jag också vara det, men de flesta är tvärtom aktivistiska och försöker påverka människor och politik. Jag fortsätter därför min bana som aktivistisk anti-teist.

Tips: Niklas Elert.

Det har rapporterats tidigare om de så kallade “apatiska” flyktingbarnen. Ett mer korrekt ord bör nog vara “de lögnaktiga illegala invandrarna”. För det är precis vad det handlar om. De kommer till Sverige och har inget giltigt skyddsskäl – trots Sveriges extremt slappa regler – och struntar såklart i att respektera svenska lagar och domstolar. Istället iscensätter de apati hos sina barn, vilket såklart den korkade vänstern, och dessvärre politikerna i allmänhet. köpte med hull och hår.

Jag såg en artikel från 2005, där skriver SvD om lögnen, och det är inte första gången som detta påhitt exponeras. Det har rapporterats att

Elis Envall på Socialstyrelsens socialtjänstavdelning ser ett tydligt samband med första avslaget på familjens asylansökan och barnets “insjuknande”.

…

Artikeln nämner att man upptäckt detta [att antal "apatiska flyktingbarn" ökat dramatiskt, min kom] i bl a Flen. Kan det ha något att göra med faktumet att just Flen under en tid har varit försöksort för Migrationsverkets snabbhandläggning av irakiska asylansökningar? Och att många där fått nej?

I Expressen berättar Elisabeth Höglund i november 2008 om samma sak, där hon också tar upp medias propagandamaskin för dessa illegala invandrare:

Själv arbetade jag på den tiden på SVT:s Aktuellt, en redaktion, som drev en närmast kampanjliknande och okritisk journalistik kring de apatiska barnen.

SvD rapporterade om hur ryska organisationer lär ut apati-bluffen:

”Resebyrån” erbjöd detaljerade instruktioner om hur man får barn att framstå som sjuka och apatiska och även angav vilken typ av medicin som var lämplig att ge dem

Det är ingen hemlighet att detta är en lögn och förblir en lögn. När ska man ta och skicka hem de som kommit hit och som ljög sig till ett uppehållstillstånd?

Jag har börjat frukta över att jag tappar kreativitet mer och mer för varje dag som går. Jag läste här om kvällen igenom en fruktansvärd massa blogginlägg jag gjort under en period mellan Maj 2006 och Juli 2008.  Jag skrämmer mig själv med vad jag läser men samtidigt kan jag inte låta bli att undra vart jag tog vägen? Någonstans under de senaste åren har jag tappat bort mig själv och glömt vem jag var. Allt jag skrev var laddat med så mycket mer känsla och det verkade som om jag faktiskt var engagerad i mig själv även om jag mådde jävligt dåligt. Mina egna ord då om jag skulle förlora kontakt med mina känslor var bland andra följande;

“Det jag fruktar är att om allting som finns inuti mig, det som plågar mig, det som äter min själ, det som bryter ned mig och håller mig på den nivå jag är skulle försvinna, skulle jag då bara vara ett tomt skal? En zombie? Skulle jag bli totalt apatisk? Och sen frågar jag mig själv om apati är det jag faktiskt har strävat efter den senaste tiden? Jag är återigen kluven i delar och jag vill springa åt flera håll samtidigt.”

Jag vet inte alls om det märks någon skillnad från hur jag skrev då jämfört med nu, men rädslan för att bli tom fanns där och jag antar att det är precis vad som hände. Någon sa; (undrar om du minns och läser det här) “Skulle du inte kunna fyllas av mycket annat då? Slippa tänka på allt det där och börja om, bygga upp dej igen och bli hel?” Jag tror att jag har samma svar på den frågan som jag hade då, även om jag inte sa det till dig. Jag ska svara med en fråga. Med vad ska jag fylla mig? Det är ett stort problem för mig eftersom jag inte har någonting kvar. När jag flyttade till Norge tror jag att jag tog livet av mig på ett sätt. Eller så jag tog livet av mitt tillstånd och det tillståndet var det enda som kunde identifiera mig som Jonny. Om man bortser från en och annan ångestattack och sporadisk släng av hobbyalkoholism är jag på jävligt rätt spår. Och det jag behöver göra nu är att ta steget över klyftan som kommer att forma mig till vad jag vill vara. Men det kommer inte bli lätt och jag kommer definitivt inte att klara av det ensam.

If I go crazy, then will you still call me superman?

Jag vill ut.
Bort.
Springa, gå på långpromenad, ta ett box-pass, gå tillbaka till judon och slänga någon i mattan, ha plankan-tävling, fyspass, konditionsträning, gympalektion, gymma.
Vad som helst, så länge som jag slipper ifrån denna totala apati.
Jag sitter framför datorn.
…mför dato…

…itter f…

…orn.

Jag…

Apatisk.
Iväg till yard, nu!
- Julia

Helgerna är lite av ett lotteri, antingen får ensamheten grepp om mitt sinne eller så får den inte det. Den här helgen har varit helt ok fram till och med idag, men just den här dagen har pendlat fram och tillbaka en hel del. Eller rättare sagt, när jag inte klarat av att hålla mig sysselsatt har det varit lite jobbigt.
Och när jag inte förmår att få ur mig mer än tre meningar om vad det gäller (det är väl skitsamma egentligen) så inser jag efter några minuter att de senaste två dagarna har jag inte haft kontakt med någon överhuvudtaget de senaste två dagarna. Internet, mobiltelefon, telefon, det har varit helt tyst. Nu är det inte jätteovanligt för min del egentligen, men det ger en lite märklig känsla när jag tänker efter på det. Den senaste tiden har det lite då och då ringt någon telefonförsäljare (jag har inte svarat), men inte ens något sånt har det varit de senaste två dagarna.

Det är konstigt. Det känns som att inte existera. Men inte nödvändigtvis på ett deppigt sätt, åtminstone inte den här helgen. Mer på ett likgiltigt vis. Det är såhär det är helt enkelt. Att skriva de här raderna känns som att blogga när övriga mänskligheten dött, jag bloggar för min egen skull, som alltid, men det känns som att skicka ut ord i tomma intet. Att blogga på det viset gillar jag. Att leva på det viset gillar jag inte. Men av någon anledning förmår jag inte ens att bry mig i det den här helgen. Jag känner mest bara en likgiltighet över mitt liv och den där likgiltigheten gör att jag inte ens kan reagera över det.

… Jag funderade tidigare under helgen. Jag har försökt, jag vet inte om jag orkar det längre. Jag orkar inte försöka spela tennis mot en garagevägg som inte existerar. Om jag försvinner så gör det så liten skillnad, det är svårt att återskapa tankarna i denna tillfälliga stund av apati, det kanske inte spelar någon roll eftersom ingen bryr sig, för tillfället alltås inte ens jag. Men jag vill kunna sätta ord på det.

Eller… jag behöver inte ens fundera särskilt hårt för att komma på vad det handlar om… och det gör mig bara ledsen… och så “svårt” var det alltså att bli av med apatin. God natt på dig Virulence.

Det är en sjuk, sjuk stad vi lever i. En stad där folk praktiskt taget kliver över en utslagen narkoman utan att stanna. Hans vän ber om hjälp med att i alla fall få bort honom från vägrenen och vi bär honom till närmsta bänk. Han tackar mig och säger att jag är den första som stannat på nästan en kvart trots att han bett om hjälp till flertalet.

Jag blir illamående.

Samhället skall inte se ut så här. Har ni ingen skam i kroppen? Är ett liv inte värt mer i era ögon? Jag önskar nästan att det är ni som ligger utslagna nästa gång, eller era barn. Och ingen stannar.

Det är en sjuk, sjuk stad vi lever i.

Det har varit ett par intensiva, helgalna och mycket festliga dagar på Peace & Love i ljuvliga Borlänge. Känner mig lite som ett apatiskt flyktingbarn nu och det lär ta ett par dagar innan kropp och själ samlat sig igen. En utförligare rapport kommer när jag återvänt hem till Skåneland.

Hejhopp!

Brainstorming angående ofrånkomligt tema: Ideal

Jag skrattar jag gråter jag ser mig i spegeln håller med mår illa och dubbelmoral. Jag blir ledsen jag blir mesig dum och det enda jag i grund och botten vill är att få vara nöjd (inte vara som dom=dubbelmoral för det vill jag (inte!)).

(Det skulle vara fint att vara) Månen: Är alltid vacker och för det mesta uppskattad, är för långt borta för att kunna höra vad alla säger, kan inte heller läsa och bli onödigt upprörd, den kan inte se och därmed inte se vad den skulle sett, inte ha något att jämföra med.

Liksom Katharina tar jag idag helt ställning mot Monica Antonssons bok ” Mia – Sanningen om Gömda.”

Man får inte Asyl i USA utan anledning, ett barn blir inte apatiskt utan anledning.

Jag tycker även att journalisten som intervjuat Mia i Aftonbladet idag verkar ha utfört ordentligt med research, tror knappast man skulle vågat publicera artikeln annars med tanke på alla som är på hugget angående Gömda just nu. Jag tycker även att Mia verkar trovärdig i intervjun. Kan inte länka till hela artikeln, man måste köpa tidningen eller betala för Plus på aftonbladet.se, men här är en liten text om det hela.

Är det dessutom så som Mia säger i artikeln att Mias båda ex-män var vänner och umgicks redan från början så att säga så är det ju inte konstigt att deras syn på Mia och sanningen är ungefär densamma. Eller hur?

Jag undrar hur Monica Antonsson tänker bortförklara detta eftersom journalisten från Aftonbladet verkar ha fått kopior på alla möjliga papper och dokument.

Kommer hon påstå att de är förfalskade? Eller att Mia lyckats manipulera myndigheter runt om i hela Sverige samt i USA?

Nej, nu finns det bara en väg att gå med äran i behåll Monica, be om ursäkt för att du brustit i din research och påstått det vara sanningen utan att ens höra den andra parten. Be om ursäkt för att du påstår dig ha skrivit en sann bok, precis som du fått andra att pressa Liza Marklund till att be om ursäkt för att det inte står “baserad på..” på omslaget av Gömda.

Jag tycker att det är pinsamt att kalla någon annans historia lögn och påstå sig ha sanningen och sedan redan efter några månader vara överbevisad och ändå vägra inse det.

Mias ex-män ser säkert på sanningen som sanningen är i Mia – Sanningen om Gömda och det har de rätt att göra, Monica också om hon vill, men att anklaga andra för att ljuga och inte låta dem ha sin sanning det är fel. Att säga sig ha någon annans sanning, det är också fel. Särskilt när det finns dokument man eventuellt inte har fått se. Då är man ute på hal is som journalist.

Vad tycker ni som läst artikeln?

Psyk/bryts tema är ju

“Alla genier är psykiskt instabila”

Har inte riktigt tänkt färdig på det, men kanske är det så.

Jag har nog alltid tyckt att det verkar slitsamt att vara geni på många sätt, och det där är väl ett av skälen. Det måste i alla fall vara ensamt. Därför är det inget ödmjukt med mina uttalade ambitioner att vara icke-genial. Jag är bara bekväm av mig.

(Missförstå mig rätt. Jag har  absolut ambition att vara fantastisk och underbar – åtminstone i någras ögon. Och så småningom, endera dagen är jag nog beredd att inte bara satsa på att vara det så där allmänt och i relation till folk som strängt taget inte vet bättre, alltså t.ex. mina föräldrar och barn. Men geni – nej usch vad svårt det verkar)

Psyk å andra sidan (som är oomtvistligt underbar och fantastisk, det har jag allt lagt märke till) han är i alla fall snudd på geni. (Du är i riskzonen Psyk lille – hojtar ÖVERJAGET hjälpsamt)

Det tänker jag efter att ha läst det här

Jag som verkligen känner mig politisk så det sprakar emellanåt, jag tycker regelbundet att jag borde skriva fler politiska inlägg. Och jag försöker allt. Men till min stora förtrytelse blir det mest småputter och allmänt tant-mys.

Jag som är SÅ ARG och har så mycket att säga om den där gräsliga högerpolitiken som drar genom landet som en farsot. Varför blir det inget? Inget bra i alla fall. Så jag muttrar och refuserar…

Det är som att skriva glada dikter. När jag försöker blir det bara platt och banalt.

Men det gör kanske inte så mycket när man har så kloka vänner.

Sluta läs hör OMEDELBART och klicka dig genast iväg till Psyk/bryt. För säkerhetsskull lägger jag länken en gång till. HÄR!

ÖVERJAGET är för en gångs skull stum av beundran och gör vågen under tystnad. DET ÄR SÅ BRA!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Psyk, Sven Erik Littorin, Littorin, arbetsmarkandsminister, Arbetsförmedling, arbetslösa, utförsäkrad, apati, högern, högerpolitik, högerspöke

Now what.

Varför, egentligen? Det måste vara den mest onödiga företeelse som finns. Jag hatar samhället.

Jag blir ledsen, arg och till viss del maktlös.

Jag behöver hjälp. Hjälp att komma loss, komma igång, komma upp och ut och iväg. Jag har ätit frukost och hittat en lagom intressant film att titta på (Crush), så att jag ska slippa. Slippa vad? Tja, göra något, antar jag. Jag kan inte beskriva känslan som annat än förlamande. Ni vet som när man drömmer att man inte kan röra sig, kämpar och kämpar och lyckas inte lyfta ett finger? Ungefär så, fast det här är inte fysiskt. Det sitter helt och hållet i huvudet. Jag har trasiga tändstift.

Trots detta (eller kanske tack vare?) härbärgerar jag så påfallande många känslor, så mycket lidelse, passion och också… lidande. Fast det sistnämnda tänker jag inte ge någon uppmärksamhet. Inte idag. Idag ska jag … tja, försöka leva, helt enkelt. Kanske småskaligt och en smula försiktigt, men i alla fall. Leva. Lite grann.

Inatt drömde jag om Förtjusningen (tror att det funnits flera olika, men den här var mitt skinande ljus och min ledstjärna på jobbet för ett par år sedan). I drömmen besökte jag honom i hans gigantiska våning vid St Eriksplan och det låg liksom något i luften. En särskild känsla. Hans hem innehöll en massa mörka, polerade träpaneler. Och när jag vaknade kom jag plötsligt ihåg vilken skön lirare det här är. Absolut unik och väldigt speciell. En Riktig Människa. En av dem jag halvt om halvt tappat bort p.g.a. min oförmåga att hålla kontakten. Och som jag definitivt vill träffa. Om jag bara kunde komma mig för att höra av mig. Till honom, och till nästa Förtjusning, som inträdde strax därefter. Jag tänker inte vara mer specifik än så kring dessa herrar eftersom de är kända (i mina kretsar) och detta är ett öppet forum. Och hur som helst så handlar det ju om mig, det här. Inte om dem.

Jag såg en snutt av Oprahs program och där pratade man om att göra “vision boards”. Det är en sorts kollage, där man monterar (antar att man lämpligen klistrar) bilder och ord/kortare texter som ska illustrera vad det är man vill ha eller uppnå och sedan förväntas Universum hjälpa en dit. Ungefär så. Jag tror faktiskt att det här är något Pian gjort och berättat om för mig någon gång. Jag minns dock inte om jag fått någon rapport om huruvida det gjort någon nytta.

Oprahs gäster rekommenderade det varmt och några av dem visade också sina visionstavlor. Och jag gillar idén, även om jag (idag) inte riktigt köper “läran”. Jag tror fortfarande att det fungerar, men då av enkla psykologiska skäl för att du dels tvingas konkretisera dina drömmar och visioner när du gör visionstavlan, dels blir påmind om dem varje gång du ser eller tänker på den. Och det hör man ju att det här är något jag borde ta mig an. Göra något konkret, kreativt, praktiskt och framåtsträvande. Utvecklingsbefrämjande. Något för att kanske komma loss. Min tröskel och mitt hinder (eller i alla fall den ursäkt jag oftast använder för att avstå sådant här eller skjuta det på framtiden) är att jag inte vet vad jag vill. Men det kanske ger sig när man väl börjar. Det kanske är ett av de tänkta resultaten. Så…

Det första jag behöver ta ställning till är det rent materiella. I vilka tidningar är det störst chans att hitta ord och bilder som passar mig och mina framtidsvisioner? Fast vore det inte lite befängt att gå ut och handla tidningar (blanka magasin antar jag är bäst) bara för att få urklippsmaterial? So what, egentligen. Tidningar som innehåller sådant jag gillar lär jag väl ha utbyte av att läsa också. För att inte tala om att alltihopa ger mig ett mål och en mindre mening. Ett Projekt. Ett Livsprojekt, till och med. Och vad har jag eller kan skaffa för att montera dessa ord och bilder på? Tavelramar borde funka bra, så där har jag nog redan vad som behövs. Saxar har jag många av. Klister… förmodligen, om jag bara vet var jag ska söka det.

Aktion föder aktion. Det ena leder till det andra. Det finns alltid hopp.

Jag har bestämt mig för att skaffa fusknaglar. Nageltjejen hävdar att det går att fästa även på mina extremt korta, så då får jag väl lita på det. Det vore roligt att göra sig lite fin och märkvärdig. Jag ska boka Rosenterapi också. Terapeuten har flyttat och finns nu ännu närmare hemifrån. Och tid hos frissan, men frågan är om jag vill ha lockar eller coola färger. Kortare lär det i alla fall bli för att få bort det slitna längst ned, men det kommer fortfarande att vara långt. Även om jag på sistone lekt med tanken på att kapa det. Bli korthårig. Som omväxling, ni vet.

Det här är ju den årstid då jag brukar vidta yttre förändringar. November.

Det regnar ute, men där finns också nästan allt det jag vill ha. Så dit ska jag. Nu!

Ibland blir den här bloggen nästan för naken även för mig, och då menar jag inte ärligheten utan snarare hur jag uttrycker mig. Ärligheten, eller öppenheten om man så vill är ju själva meningen med bloggen, en ventil. Men ibland spyr jag bara saker ur mitt hjärta väldigt ogenomtänkt och väldigt känslostyrt, jag uttrycker mig på sätt som jag inte skulle normalt sett. Man kan säga att jag tar väldigt lite hänsyn till någonting egentligen annat än det faktum att jag vill få ur mig något.

Ofta när jag skriver inlägg så kan jag, om jag går tillbaka till inlägget i ett senare skede, känna igen precis den känlsan jag vill förmedla. Men när jag skriver så naket som jag gör ibland, så rakt, så blir det en sorts blandning av det igenkännande men även något… nästan rakt motsatt.

Nåväl. Efter den natt som var anledning till mina senaste två inlägg har jag varit ganska nollställd, det brukar oftast bli så. En väldig känslomässig urladdning under en natt på det viset brukar leda till att dagen efter blir väldigt tom. Nu börjar dock känslan av ensamhet sakta krypa sig fram igen, med den en känsla av stress… press.

En del av mig vill skriva lite till men en annan del orkar inte bry sig, klockan är trots allt snart fyra, och jag borde sova… som jag tänkte för ungefär två timmar sedan. Jag känner igen det alltför väl.