Från och med den första december 2009 är Sverige en övervakad nation med uppriven brevhemlighet – det är då som FRA får tillgång till en stor del av vår Internet- och mobiltrafik.

Detta kommer att få ett antal konsekvenser. De mest påtagliga är att flera grundläggande rättigheter i praktiken kommer att sättas ur spel. En självklarhet som brevhemligheten kommer efter den första december 2009 inte att existera på Internet. Även andra grundlagsskyddade rättigheter som källskyddet är starkt hotat. Många organisationer har skarpt protesterat mot FRA-lagen, däribland Journalistförbundet och Advokatsamfundet. En majoritet av det svenska folket är emot tillåtande av den avlyssning FRA-lagen medger.

Flera juridiska experter uttrycker dessutom stor tveksamhet till om FRA-lagen är förenlig med Europakonventionen, det vill säga den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Sverige har förbundit sig att följa den konventionen och rimligtvis bör lagen alltså prövas i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Telia ansvarar idag för en majoritet av den trafik som FRA kommer att vilja avlyssna. Därför uppmanar vi Telia: ta FRA-lagen till domstol.

–

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera, förbättra och publicera på din blogg. Kopierat och remixat från Olofs blogg. Kontakta gärna Telia-personer också, för att övertyga dem (se länken för tips). Anna Troberg, Polisstaten, XOR och Vänsterteknik uppmanas särskilt sprida vidare texten.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, avlyssning, massavlyssning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, brevhemlighet, brevhemligheten, FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, lag, lagar, lagstiftning, riksdagen, signalspaning, Telia, upprop, signalspaning, Europadomstolen, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Ce weekend c’était kewl, resto colombien avec mon pimp et son crew. On a mangé trois tonnes de bonne viande, bananes flambées, galette de maïs. Kewl quoi. Qui dit bonne bouffe dit bonne conversation, à l’ancienne, avec débats animés entre deux bouchées de riz sauce épicée. Mon pimp avait en plus décidé de foutre la merde en mettant le sujet de l’identité nationale sur la table. Vous savez, le débat à la con qui occupe l’espace médiatique pour rien. Parce qu’en vrai, c’est quoi être Français ? Pas de bol pour moi, j’étais en face d’un dur à cuire, le genre à te mordre jusqu’au sang tant qu’il a pas gagné. Forcément, déjà que je parle fort, c’est parti complètement en live. Pas au point de se gifler avec les côtes de porc, mais léger stress quand même. Le pire dans tout ça, c’est que ce débat, l’identité nationale, je m’en contrefous comme c’est pas permis.

A force de débattre du truc avec tout le monde dans toutes les situations, je crois que j’ai fini par mettre le doigt sur pourquoi ça m’insupporte. C’est quoi l’intérêt de définir l’identité nationale ? Le seul intérêt ? C’est de pouvoir déterminer qui est hors des clous. Une fois qu’on aura délimité la petite boîte, on distinguera tous ceux qui n’y sont pas. Ce débat est une vaste entreprise négative, dans le seul but de savoir sur qui taper, à qui demander des comptes, contre qui diriger ses insécurités et problèmes. A partir de là, pourquoi j’irai m’emmerder la vie à participer à cette vaste entreprise du côté obscur. Sérieux, le jour où on fait un grand débat sur comment faire pour que les gens kiffent mieux le pays, c’est-à-dire la même question posée de manière positive, sonnez moi, je serai le premier à débarquer. En l’état ça me fait mal de gâcher un bon steak de bœuf argentin pour satisfaire les relents racistes de frustrés.

C’était pas tant la faute de mon contradicteur que celle de mon pimp, trop content de nous regarder lutter. En fait faudrait juste que j’arrête de discuter idées ou politique. Je ne sais plus si je vous avais raconté l’anecdote qui a fait que j’ai presque cessé de participer à tout débat. M’enfin, y’a eu un jour et une heure précise où j’en ai eu marre, où j’ai préféré fermer ma gueule pour qu’on arrête tout simplement de m’emmerder. Le débat sur l’identité nationale, c’est un peu ça. J’ai dis ce que j’en pensais un paragraphe plus haut et je pense que je vais m’en tenir à ça la prochaine fois que ça tombera, entre deux tasses de thé, au fond d’un canapé ou dans un coin de soirée. Se prendre la tronche sur des conneries déconstructives qui occupent l’espace médiatique pour rien, aux dépens des vrais problèmes. Putain mais quelle tristesse.

Je crois que je préfère occuper mon temps libre à lire un bon bouquin ou à mater un DVD indé chopé sur un petit site. Ca tombe bien, on parlera de ces deux trucs demain.

MINORITY STAGE !!!

Les immigrés, une fois de plus, c’est Cartman qui en parle/lole le mieux.

På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.

These pieces discuss ethical ways of argumentation and provide examples of how to go about it. The subjects of these pieces range from advance directives to the role religion should play when electing a President of the United States.

Argumentative Essays

In internet fora (the plural of forum), and on blogs everywhere, there is a rule of argumentation.   It’s called ‘Godwin’s Law’, and it reads, ‘The first person to reference Nazis loses the argument.’

There’s a reason for this rule.  Nazis are polarising.  Making mention of them tends to overwhelm any other point being made.  It’s not conducive to continuing a debate.

It doesn’t matter why Nazis were brought up, for this law.  People will ignore any argument in which Naziism is mentioned reflexively, as a kneejerk reaction.

And such reactions make for poor argumentation.  Like it or not, there are times when comparisons to Naziism are entirely valid.  If a politician is suggesting a policy that was part of Nazi (or other Socialist) policies, it’s perfectly valid to call them on it.  It doesn’t necessarily mean that the politician is being likened to a genocidal maniac.

On the flip side, those who are doing the comparison should be certain to point out that they aren’t trying to tar the politician with the brush of genocide.

As an example, if you look at the political planks of the politicians in the US today, you can find some very disturbing paralells between them and the planks of the Nazi political philosophy.  It’s perfectly viable to point those similarities out, while also pointing out that you’re only comparing political philosophies, not specific actions.

But Godwin’s law isn’t the only fallacious argument out there.  In fact, there’s an entire subset of argumentation ‘rules’ which point out fallacious use of argument.  They’re referred to as logical fallacies.

You’ve probably heard of them.  Slippery Slope, Argument from Authority, Ad Hoc Hypothesis, etc.

They’re powerful tools, and – like Godwin’s Law – are intended to keep arguments on course and at least relatively accurate.  Trouble is, just like Godwin’s Law, they can be misused, resulting in debaters ignoring valid points.

To give you some more examples, we’ll start with Slippery Slope.  An argument is viewed as being a Slippery Slope Fallacy when the debater links the object of the argument with a list of things that will follow if  the object should occur.  For example, ‘If Joe Q. Public is elected, bridges will collapse, roads will become deathtraps and teenage girls will become debauched’.

The example shown is a valid example of a Slippery Slope fallacy.  There’s no information indicating why the debater considers those outcomes likely.  They’re just given as indications of just how bad Joe Q. Public’s administration would be.

There are, however, arguments using Slippery Slope that are valid arguments nonetheless.  If, for instance, I change the argument above to ‘When Joe Q. Public was in charge of Town Y, he cut funding to roads, bridges and schools, resulting in broken bridges, bad roads, and teenagers who left school early and wound up on the street.  If we elect him here, there’s no reason to believe he’d be any different’.

The second still says, in essence, ‘if we elect him, things will go downhill’.  The difference is, we show that we have a reason for believing things will go downhill.  We’re not just being alarmist, his previous administration resulted in exactly what we’re warning against.

For that matter, just because it’s argued against without direct proof doesn’t mean that it’s wrong.  A couple of real-life examples come to mind.

When the government was talking about banning cigarettes and the like from publicly owned buildings, civil libertarians argued that if we let them get away with that, it wouldn’t be long before they banned cigarettes in privately owned businesses, or even homes.  Both have now occurred.  The slippery slope has proven to be uncannily accurate.

Similarly, when the government pushed for registration of firearms, many people fought against it, arguing that a ban must surely follow.  And once guns were banned, we’d see government banning knives, as well.  Again, they were greeted with people yelling ’slippery slope!’ and told to shut up.  Then, around the world, registration became bans, and in the UK and Ireland, there are politicians pushing for Knife bans.

Some fallacy misuse stems from a misunderstanding of the fallacy in question.  Argument from Authority is often used in attempts to silence a debater who mentions a well-known figure in support of their argument.  And it is a perfectly valid counter, if the person mentioned is not an expert in the area in question. I emphasized that quite deliberately, to drive home the specifics.

If I’m arguing economic theory, and quote a famous actress in support of my ideas, I’m committing the argument from authority fallacy.  If, however, I quote an Economist, I am not – no matter how famous he or she is.  The better name for the fallacy would be ‘Argument from False Authority’.

Stephen Hawking is a perfectly acceptable authority if we’re arguing astrophysics – he isn’t, if we’re arguing fashion.  On the flip side, if we’re arguing astrophysics, Yves St. Lauren is useless, but for fashion, he’s an appropriate authority.

Take a moment to familiarise yourself with the logical fallacies.  Make sure you understand when they are actual fallacies and when they aren’t.    Use that to inform your argumentation and keep your debates on an even keel.

Applications are invited for a position for a Ph.D. candidate to work on a research project in policy-related argument reconstruction and formalization, at The Leibniz Center for Law of the University of Amsterdam. The candidate must have “a background in computational linguistics, or artificial intelligence, with an interest in argumentation. Experience with semantic web technology and practical IT skills are an advantage. Candidates should be proficient in English.”

The position is in connection with IMPACT (Improving Access to Text), “an international project, partially funded by the European Commission under the 7th Framework programme. [IMPACT] will conduct original research to develop and integrate formal, computational models of policy and arguments about policy, to facilitate deliberations about policy at a conceptual, language-independent level. To support the analysis of policy proposals in an inclusive way which respects the interests of all stakeholders, research on tools for reconstructing arguments from data resources distributed throughout the Internet will be conducted. The key problem is translation from these sources in natural language to formal argumentation structures, which will be input for automatic reasoning.

“The candidate will be working on the design of an argument reconstruction tool, which uses a library of argumentation schemes to support the manual reconstruction of arguments from natural language texts. Moreover, an extension of existing XML formats for weblogs, such as RSS or Atom, will be developed which would enable future weblogs to mark up the structure of arguments in articles in such a way as to enable the arguments to be automatically aggregated, analysed and visualized, without human intervention. The extension may be based on the argument elements of the Legal Knowledge Interchange Format (LKIF) developed previously by the partners in the ESTRELLA project (IST-2004-027655). The research will result in several publications, including a PhD thesis.”

For more information, please see the position announcement.

HT Dr. Radboud Winkels.

Ari Fleischer, President Bush’s former press secretary, has a piece in today’s New York Times that is, to be polite, dumb.

His article is a lament that the Yankees only seem to win championships when Democrats are in the White House. Fleischer is both a Republican and a Yankee fan. What is he to do?

Yes, Fleischer presumably wrote with tongue in cheek. His argument is still stupid.

Correlation does not equal causation. There is no causal relation between the current president’s party afiliation and who wins the World Series. Fleischer has no need to fret about his divided loyalties. Maybe one reason the Times is doing do badly is that it too often uses its scarce op-ed space for fluff instead of substance.

För er som bara vill hjälpa till med IPRED och inte vill läsa om vad jag gjorde helt icke-pirat idag på riksdagen, hoppa ner till stycket som börjar med “När miljölagets möte var avslutat” och läs om hur du kan hjälpa till!

Idag var jag förstås återigen PRAO:andes på riksdagen, för Vänsterpartiet. Dagen började klockan tio, på riksdagens biblotek. Där mötte jag två andra PRAO-elever (de PRAO:ar båda för Miljöpartiet) samt en mycket historiekunnig riksdagsanställd. Den mycket historiekunniga riksdagsanställda är mycket historiekunnig tack vare ett par decenniers arbetande som “renskrivare” av gamla riksdagsprotokoll från Frihetstiden i Sverige (arbetet med att skriva om dem så att de rent typografiskt – språket moderniseras alltså inte alls, och förkortningar skrivs ej ut – blir enkla att läsa påbörjade på 1930-talet, då en borgerlig riksdagsledamot föreslog det i en motion som en enig riksdag biföll).

Vi var alltså på riksdagens bibliotek (som från början förresten var en bank, och som innehåller en nästan komplett samling protokoll från riksdagen genom tiderna; de äldsta protokollen dateras så långt tillbaka i tiden som till 1500-talet) för att lära oss mer om riksdagens historia. Först satt vi i några bekväma fotöljer i kanske en halvtimme, och den historiekunniga riksdagsanställda berättade rent generellt om hur det varit i Sverirge då vi hade tvåkammarriksdag och litet om övergången till enkammarriksdag, samt det  införande av (någorlunda) allmän och lika rösträtt som skett steg för steg genom århundrandena.

Den riksdagsanställda berättade mycket tydligt och klart, utan att förklara en hel del ganska komplicerade begrepp och förhållanden (det verkade som att historielektionen som den riksdagsanställda tydligen håller många gånger för PRAO-elever och dylika var anpassad för möjligtvis något äldre elever än jag; det var hursomhelst betydligt mer djupgående än vad vi lärt oss på historian och samhällskunskapen i SO:n i skolan; det kan förstås vara fallet att SO-ämnena är illa utlärda i min skola, men jag skulle inte tro det). Jag minns inte alls allt som den riksdagsanställda berättade, men anser mig att ha fått en betydligt större förståelse för Sveriges politiska historia.

Nå, när den riksdagsanställda pratat i ungefär en halvtimme och även visat litet av biblioteket, gick vi ut i den klara, kyliga Stockholmsluften. Tack och lov var det varmare än igår; annars hade nog promenaden som följde varit tämligen jobbig. Som fallet var nu var det istället mest uppfriskande, och en trevlig kontrast mot gårdagens ständiga möten och kontorsarbete, som hur intressant det än må vara inte innebär särskilt mycket frisk luft. Vad gjorde vi då ute? Vad var själva anledningen till att vi fick denna friska luft och motion? Naturligtvis ansågs inte den ha ett egenvärde i sig i sammanhanget, utan det fanns en utbildningsmässig orsak.

Orsaken var att vi skulle besöka, eller i alla fall från utsidan betrakta, ett par ur riksdagsuhistorieutlärandesynpunkt mycket relevanta byggnader, närmare bestämt de fyra där de fyra stånden huserade under 1600- och 1700-tal (om jag inte missminner mig). Först såg vi på riddarhuset, där adeln en gång hade sina möten, sedan bondeska palatset, i vilket bönderna höll till, men där numera Högsta Domstolen huserar. Oupphöerligt under vandringen berättade den riksdagsanställda om historia, när vi besökte husen förstås vad som skett där; att nedteckna samtliga faktauppgifter vi fick reda på skulle antagligen ta några timmar, och hursomhelst är det onödvändigt; information finns på Internet för den intresserade. Dessutom minns jag som sagt inte tillnärmelsevis allting vi fick berättat för oss.

Efter att vi i kanske en halvtimme-trekvart kollat på riddarhuset och bondeska palatset gick vandringen till Storkyrkan (jag berättade nämligen att jag aldrig varit där). Där kollade vi på St Göran vs. The Dragon, som det engelska namnet på träskulpturen enligt min uppfattning bör vara; statyn vi kollade på är alltså den som på svenska går under namnet Sankt Göran och draken (nog var skulptören kreativ i skapandet av statyn – att överhuvudtaget försöka göra en avbild av en drake kräver per definition kreativitet – men vid benämningen… var skulptören inte lika kreativ). Naturligtvis är träskulpturens betydelse enbart eller åtminstone till största delen metaforisk (den föreställer Sten Sture den äldre i hans kamp mot Danmark).

Då Storkyrkan avklarats pekade vår guide ut den del av kyrkan där prästerna haft sina möten, och berättade om kristendomen och dess politiska makt i Sverige på 1600- och 1700-talen. Sedan gick vi och kollade på den byggnad borgarna använt som möteslokal, och slutligen gick vi till den riksdagsanställdas arbetsrum, där vi fick se originalprotokoll den riksdagsanställda för närvarande skriver av. Dessutom fick vi pröva att skriva med gåspenna (nå… tekniskt sätt norsk svan-penna) och bläck. Därefter upptäcktes att vi dragit över tiden med knappt en halvtimme, och vi fick alla gå.

Jag gick och åt lunch, och hade efter det möte med Vänsterpartiets miljölag. Där diskuterades lite olika inte alls piratrelaterade företeelser; trots bristen på anknytning till piratideologin (eller, för den delen, antipiratideologin) var det intressant att uppleva hur formellpolitik faktiskt går till, vad som händer bakom kulisserna, vad som föregår politiska nyheter i media, beslut i riksdagen och dylikt. Dessutom fick jag träffa ett par riksdagsledamöter, och Lars Ohly kom in i rummet och sade “Hej” till gruppen med människor i vilken jag ingick; jag svarade “Hej” tillbaka. På ett sätt har jag alltså hälsat på en partiledare till.

När miljölagets möte var avslutat fick jag drygt en timme till på mig med den uppgift rörande IPRED jag fick igår: att ge respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, sammanställa argument mot IPRED och kanske framförallt analysera (S) kongressbeslut. Jag körde dock, bara minutrarna innan jag ändå skulle sluta med uppgiften för dagen, fast: hur bör argumentet “skivbolagen och andra kan även utan IPRED skicka ut kravbrev i mängder, och därmed skrämma en del personer till att betala trots att de är oskyldiga” besvaras? Det förefaller på ett effektivt sätt bemöta de rättssäkerhetsrelaterade argument som finns mot IPRED. Jag är dock säker på att det finns ett vettigt motargument. Kommentera om du har ett!

(Efter IPRED-uppgiften närvarade jag på Vänsterpartiets gruppmöte. Inget piratrelaterat sades, men jag upplevde det ändå som lärorikt.) Åh, och något annat som hänt idag, som på sikt riskerar flytta makten helt från riksdagen till EU är att Lissabonfördraget är redo att implementeras. Tråkigt med överstatlighet, och det blir nog mindre demokratiskt med Lissabonfördraget; dock verkar det ändå inte som att alla beslut inom EU nu tas mycket odemokratiskt, som vissa hävdar. Glad över nyheten är jag inte,
men det är ju EU-parlamentet (som är folkvalt), ministerrådet (som är utsett av folkvalda) samt kommisionen (som är utsett av folk utsedda av folkvalda) som stiftar lagarna. Visst, det hade kunnat vara mer demokratiskt, men det är ingen katastrof, om jag förstått saken rätt. Kommentera gärna om du anser det vara katastrof.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, nyhet, nyheter, pirat, riksdagen, PRAO, skola, skolan, utbildning, Vänsterpartiet, IPRED, IPRED1, rättssäkerhet, (V), upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, Lissabonfördraget, EU, Europeiska Unionen, demokrati, makt, SO, historia, samhällskunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Der Ursprung des Wortes “Halloween” entspringt aus “All Hallow’s Eve”, womit der Vorabend von Allerheiligen gemeint ist. Der Brauch stammte ursprünglich aus dem keltischen Raum und symbolisierte den Abschied vom Sommer. Auch ging man davon aus, dass Halloween ein besonders günstiger Tag war, um mit den Toten in Kontakt zu treten, da sie sich an diesem Tag unter die Lebenden mischten. Aufgrund der Annahme, dass sich die erscheinenden Toten dann für ein Jahr den Körper eines Lebenden suchten, wurden ihnen Opfer gebracht, damit der eigene Körper möglichst verschont blieb. Einige wollten jedoch auf Nummer sicher und den Toten lieber ganz aus dem Weg gehen, in dem sie sich in der Halloween-Nacht möglichst gruselig anzogen, so dass sie gar nicht erst als Lebende erkannt werden konnten.

Gängige Symbole sind Hexen, Teufelsgestalten, Dämonen, Eulen, Spinnen, Fledermäuse, Gnome/Zwerge und natürlich nicht zu vergessen Gespenster, Skelette und Kürbisse! Sämtliche dieser Bildnisse soll(t)en böse Geister abschrecken.

Während (zumindest in den USA) eher in überwiegend katholischen Gegenden diesem Brauch nachgegangen wird, lehnen Evangelisten Halloween teilweise ganz massiv ab. Vielmehr vertreten sie die Auffassung, dass mit dem Feiern dieses Festes Missbrauch durch satanische Vereinigungen betrieben werden könnte. Letzteres erweckt in mir allerdings eher den Eindruck des “dann haben wir auch mal etwas dazu gesagt”, denn einer vernünftigen Argumentation. Aber sei’s drum.

Während sich Halloween in Deutschland überwiegend auf Dekorationen im Haus, möglicherweise auch Garten, beschränkt, wird dieser Brauch z. B. in Nordamerika zum Outdoor-Ereignis. Das Land ist mittels ausgehöhlter und meist mit eingeschnitzten Fratzen versehener Kürbisse (“Jack O’Lantern” genannt) in Orange getaucht. Echt oder aus pflegeleicht-wetterfestem Plastik industriell hergestellt. Mit diesen Grimassen werden die Kürbisse verziert, um auch auf diesem Wege zu versuchen, böse Geister abzuschrecken. Ursprünglich wurden dazu keine Kürbisse, sondern Rüben verwendet. Da Kürbisse sich aber aufgrund ihrer Größe besser gestalten lassen, wurden diese wenig später zur Abschreckung eingesetzt.

Die moderne Form des Bettelns mit “Trick or Treat” (Streiche [Saures] oder Süßes), was ursprünglich das Betteln um “Seelenfutter” bedeutete mit dem Versprechen, für die Gebenden besonders intensiv zu beten, hält sich in Deutschland durchaus in überschaubaren Grenzen. Die meisten Menschen hier könnten vermutlich nicht einmal etwas damit anfangen, wenn plötzlich eine Horde gruselig verkleideter Kinder vor ihrer Tür stünde und um Süßes bitten, anderenfalls Saures androhen würde.

Das “Saure” beschränkt sich jedoch meist auf Klingelstreiche oder ähnliches. Dass einem z. B. die Hütte abgefackelt wird, ist eher nicht zu erwarten. Es geht bei “Saures” eben um Streiche, nicht um Straftaten. Letztendlich steht heutzutage immer der Spaß an der Sache im Vordergrund.

Mitunter kann einem jedoch während Halloween reichlich mulmig werden! Ich erlebte es einmal in Florida: Eine riesige Gestalt, komplett schwarz vermummt, kam bedrohlich auf mich zu, nahm mich wortlos in den Arm und zerrte mich regelrecht weg … in dem Fall zur nächsten Theke um dann die Gesichts-Verkleidung grinsend etwas zu lüften In Amerika sind während Halloween sämtliche öffentlichen Gebäude mit (künstliche) Spinnweben und anderem Gruselkram geschmückt, Bedienungen tragen die absonderlichsten Kostüme und pflegen während dieser verrückten Zeit meist auch eine ganz andere Ausdrucksweise. Für Ängstliche nicht unbedingt geeignet, für nicht Ängstliche mitunter ein riesiger Spaß. Und wer sich noch nicht ganz sicher ist, wie er auf solche Szenarien reagieren würde, kann ja in Deutschland erstmal üben: Hier wird all das längst (noch?) nicht so intensiv betrieben, wie in manchen anderen Ländern.

Und wer glaubt, dass er die Nummer nüchtern überhaupt nicht ertragen kann, sollte sich vielleicht schnell noch eine Blut-Bowle zaubern:

Zutaten: 2 Liter roten Traubensaft , 1,5 Liter Martini Bianco oder weißen Rum, 0,5 Liter Tequila, 4 Blätter Gelatine, Zitronensaft (Menge nach Geschmack)

Zubereitung: Gelatine in warmem Wasser einweichen, Saft und Alkohol in eine Bowlenform geben, mit der Gelatine andicken, bis es wie Blut aussieht. Lauwarm servieren.

Und wer sich das nicht allein zutraut, könnte auch noch schnell per E-Card ein paar Einladungen rausschicken, um die kommende Nacht in möglichst lebendiger Gesellschaft zu überstehen:

Klick mal hier! ;o)

Viel Spaß!

Arguably, an insufficiently celebrated trick of slippery rhetoric, political and otherwise, is to argue against an assertion someone has not made. In the study of rhetoric, this trick is sometimes called “the straw man” argument, but the more practiced employers of the trick are usually more subtle in that they often don’t go so far as to create a whole false argument to refute (an easily dispatched, lightweight manikin); rather, they tend to reach a conclusion the “opponent” has not reached and then refute it. Here is an example (I think) I gleaned from the American Constitution Society’s blog (October 9, 2009):

“I have been in Jewish cemeteries. There is never a cross on a tombstone of a Jew,” observed ACLU lawyer Peter J. Eliasberg during oral argument in Salazar v. Buono this week. The case presents the issue of whether a cross erected by the Veterans of Foreign Wars (VFW) to honor war dead on federal land is permissible under the Establishment Clause of the First Amendment.

Eliasberg was fielding pointed questions from Justice Antonin Scalia on whether a cross commemorating fallen soldiers is a Christian symbol. When Eliasberg argued that the cross is generally a Christian symbol, and therefore it honors only the Christian fallen, Scalia replied, “I don’t think you can leap from that to the conclusion that the only war dead that that cross honors are the Christian war dead. I think that’s an outrageous conclusion.”

Please note that Eliasberg apparently hadn’t concluded that a Christian symbol honors only “the Christian fallen”–”fallen” being, by the way, a loaded term in Christianity. As the ACS blog notes, Eliasberg’s observation about there being no crosses on Jewish tombstones was but one element of an inductive argument leading to the proposition that if a cross that is obviously shaped to suggest the Christian symbol is erected prominently in a graveyard, most people are then likely to regard the entire graveyard as Christian. Of course, if the graveyard is owned and operated by a Christian church–there are Catholic cemeteries, e.g.–then that expectation is appropriate. But the graveyard in question is not affiliated with a Christian church, so the erection of a cross, arguably, would probably change the way people interpreted the public area, and change it so as to blur the lines between one established religion and the State, as represented by federal land. At least that’s my amateur’s interpretation.

But Scalia apparently didn’t contest that implied assertion. Instead, being the helpful sort, he reached a conclusion Eliasberg hadn’t asserted and then found that conclusion outrageous. Scalia outraged himself. He “Scalia-ed” Eliasberg.

Direkt fortsättning på förra blogginlägget. Den betydligt roligare händelsen var ett studiebesök till riksdagen - referat följer:

I fredags åkte jag (iklädd min Piratpartiet-tröja) och min skolklass till riksdagen (Mynttorget 2, närmare bestämt; ja, Demokrativerkstaden ligger precis under Moderaternas partikansli) för ett studiebesök. Studiebesöket var mycket intressant, roligt, engagerande och lärorikt. Besöket bestod nämligen inte enbart i att vi fick veta mer om arbetet som riksdagsledamot; vi fick även uppleva det. Det rollspel vi fick spela kallas Demokrativerkstaden, och går helt enkelt ut på att leka riksdagsledamot. När min klass – som för övrigt består av ungefär 30 elever – anlände till platsen för studiebesöket fick vi först och främst en roll. Alla blev riksdagsledamöter från olika påhittade partier. Medan detta kan låta tråkigt (när jag fick reda på hur det skulle gå till tyckte jag det inte verkade så kul; varför bry sig om låtsaspartiers låtsasfrågor?), är det faktiskt inte det.

Partierna och frågorna var nämligen realistiska. De fem partier vi blev indelade i (vi kunde också välja, om vi ville) kallas Balanspartiet (Bp), Solidaritetspartiet (Sp), Gemenskapspartiet (Gp), Frihetspartiet (Fp) och Värdepartiet (Vp). Bp var nästan en exakt kopia Miljöpartiet; de satte miljön främst. Sp var ungefär som Vänsterpartiet, medan Gp också var ett vänsterparti, dock inte lika extrema; Gp motsvaras bäst av (S) i verkligheten. Realistiskt nog fick Gp även flesta röster, men dock ingen egen majoritet. Fp:s politik liknar moderaternas, centerns och det verkliga FP:s. Värdepartiet var KD-wannabier. Inget pirat parti fanns, vilket var lite synd, men dock realistiskt (det finns ju inget pirat parti i riksdagen!). Som det dock skulle visa sig innebar detta inte att inga piratfrågor alls skulle komma upp. Tvärtom…

Själv valde jag att bli balanspartist (och fick en välgjord namn- och partibricka; överhuvudtaget var hela rollspelet mycket välgjort), och fick rollen Muhammad, en flykting som brydde sig mycket om arbetsfrågor, demokrati och mänskliga rättigheter. Miljöpartiet är, som sagt, det parti jag mest delar åsikter med utöver Piratpartiet, och jag kunde inte tänka mig att försöka försvara exempelvis KD:s ideologi (som jag behövt om jag blivit värdepartist). Att en av de klasskompisar jag är bättre vän med – som dessutom är en av de bästa i klassen vad gäller argumentation – också blev balanspartist var inte heller någon nackdel. Nå, Bp fick i denna påhittade riksdag bara fyra (av ungefär 30) mandat, men det gladdes vi, enligt talmannen i inledningen av rollspelet, dock av; det var första gången vi fick vara med i (låtsas)riksdagen, eller Demokrativerkstaden, som denna påhittade riksdag kallades.

Talmannen berättade även i början att Sp, som bildat minoritetsregering, lagt fram två propositioner Demokrativerksdagen (med andra ord låtsasriksdagen) skulle behandla under dagen. Den ena rörde klotter (“Jahaja, ungdomsanpassade frågor naturligtvis… Synd.” tänkte jag), med den andra inopererade mikrochips, obligatoriska för alla människor i Sverige. Det låter som något från den utmärkta  satirbloggen Badlands Hyena, och jag blev skräckslagen (trots att jag förstås var medveten om att det var ett fiktivt förslag; det är intressant hur hjärnan vid lyckade rollspel kan reagera på påhittade företeelser som om de vore verkliga). Jag hoppades även innerligt att Bp inte skulle stödja propositionen i rollspelet; om hur jag skulle gå till väga om så varit fallet hade jag ingen aning.

Vi ombeddes gå till olika partibås (små utrymmen avdelade med “väggar” på vilka partiets namn fanns) som fanns, vilka alla hade ett slags interaktiva tv-skärmar uppsatta på sig. På skärmen spelades filmer upp, och vi skulle följa instruktionerna. Först och främst skrevs alla motioner de olika partierna skrivit om förslagen ut i en skrivare som också fanns i partibåset, samt själva propositionen. Regeringens argumentation till fördel för lagförslaget var ungefär att det bidrog mycket positivt till folkhälsan och skulle spara pengar och förkorta vårdköerna. Tack och lov var Bp:s motion kraftigt negativ till propositionen, och föreslog att den skulle avslås (samt dessutom att sjukvården skulle se till hela människan, och att doktorer istället för att bara skriva ut läkemedel skulle få skriva ut motion). Motiveringen löd (och jag citerar rakt av nu; då jag planerade att blogga om saken såg jag till att spara samtliga papper vi fick; fetningen och kursiveringen är dock min):

Vi måste leva i samklang med naturen. Inopererade mikrochip ska inte vara en naturlig del i våra kroppar. Samhället kan aldrig tvinga någon att operera in ett mikrochip. Det är en kränkning av integriteten att tvinga människor att använda mikropchip. Vi vill att sjukvården ska bli bättre på att se hela människan. Ett inopererat mikropchip ger staten full kontroll över den enskilda individen. Vi får ett samhälle där staten övervakar varje steg vi tar. Balanspartiet ser stora risker med att företag till exempel försäkringsbolag, får tillgång till information i choippen.

Rent utsagt underbart! Yes! Jag skulle inte behöva argumentera för något jag tycker är uselt, utan tvärtom kunna använda samma argument (det vill säga FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, och Europakonventionen) jag skulle använt i en verklig diskussion! Fantastiskt! (Jag tyckte verkligen att det var fantastiskt; det visar hur medryckande rollspelet var. Egentligen hade förstås Demokrativerkstaden ingen betydelse alls för mikrochip.) Något annat positivt var att jag hamnade, tillsammans med min diskussionskunniga goda vän, i justitiutskottet, som var det utskott som skulle hantera frågan om mikropchip (klottret skulle diskuteras i det enda andra utskottet som fanns i Demokrativerkstaden, socialutskottet). De andra i gruppen gick även med på att jag skulle bli partiets talesperson i frågan om mikrochip (skärmen gav oss nämligen i uppgift att utse en sådan). Klotterfrågan brydde jag mig inte så mycket om, då jag ändå inte skulle diskutera den (därför kommer jag inte skriva ned särskilt mycket om den frågan).

Sedan fick vi gå runt bland de andra partierna och höra oss för om deras åsikter, och försöka förhandla med dem. Det verkade som att vi, tillsammans med Värdepartiet (“KD”) och Frihetspartiet (“M, FP och C”), skulle ena oss i kritiken mot propositionen. Vi var dock osäkra på huruvida det räckte för att fälla lagförslaget. Efter minglandet började det första utskottsmötet. Min goda vän valdes till utskottsordförande, och vi började med att samtliga partiers talesperson i frågan fick framföra sin åsikt, men en minuts taltid.

Det var inte särskilt svårt att tala för Bp:s åsikt i frågan, då den var så gott som identisk med min egen. Jag behövde bara prata på om hur rätten till ett privatliv var en mänsklig rättighet. Dessutom uppfann jag, eller kanske Fp:s talesperson (Fp ville ha inopererade mikrochips, men det skulle vara frivilligt för var och en att operera in dem, något vi i Bp höll med dem om; tekniskt sett sade vi enligt motionen egentligen nej till mikrochips överhuvudtaget, men det spelade ingen större roll; dessutom skulle vi kompromissa), ett till argument: folkhälsan skulle kanske förbättras, men det borde vara en fråga för individen. Om en individ värderar sin egen hälsa mer än sitt privatliv, fine, då får de inopererade mikropchips, men vi som faktiskt kan tänka oss att inte ha ett 100-procentigt sjukdomsförsvar (även de med mikrochips skulle ju hursomhelst slutligen dö, av ålder som inte annat) om det innebär att våra privatliv respekteras skulle kunna strunta i mikrochips.

Regeringsföreträdaren och Sp:s (“V”) företrädare kunde inte riktigt besvara de argumenten, varken när de talade eller senare i den öppna debatten, som ändå gick relativt sansat till; alla fick komma med inlägg, med en halv minut per inlägg (om jag inte missminner mig), men en måste först anmäla sig till talarlistan (ordföranden bara klickade på ens namn för att lägga till en; resten skötte datorn, ungefär). Jag talade flera gånger, och jag, som balanspartist (Bp; “MP”), frihetspartisterna (Fp; “FP, M och C”) och värdepartisterna (Vp; “KD”) attackerade och massakrerade skickligt motståndarnas argument. Vi tre partiers talespersoner tog även i hand på att rösta ned regeringens proposition. Segern i voteringen föreföll säker; vi hade nämligen majoritet tillsammans, kunde vi se på skärmen. Någon gång under tiden mottog vi även ett e-mail från nätverket Rätt till integritet, som protesterade mot påtvingade inopererade mikrochip. E-mailet fick mig nästan att skratta; det var… tja, läs själva:

Sjukt förslag

Från:                        Rätt till integritet [post@ratt_till_integritet.se]
Skickad:                  2009-10-23
Till:                           Socialutskottet                     [socialutskottet@demokrativerkstaden.e]

Hej!
Vi är ett gäng ungdomar i åldern 15-18 som tycker att det är helt fel med obligatoriska mikchip. DOm säger att mikrochippen gör att sjuka får bättre vård…not. :] VI tycker att förslaget är helt sjukt!!! Tänk om någon skulle kunna hacka sig in migrochippen och styra människorna. Redan idag är det stora problem med personer som hackar sig in i olika datorsystem. Kolla gärna in vårt upprop på Facebook där vi samlar tusentals motståndare yill inopererade mikrochip. Var modiga, säg nej till chippen!

Med vänliga hälsningar
Nätverket Rätt till integritet

Det är dels så likt verkligheten, men samtidigt baserat på fördomar. Dels brukar vi nätmedborgarrättskämpar inte skriva så dåligt, och dels brukar inte Facebook vara huvudarenan för det digitala motståndet; Facebook är ofta en del av det digitala motståndet, men knappast själva samlingsplatsen för kritikerna. Nå, detta e-mail stärkte oss förstås bara än mer i vår kritik av obligatoriska mikrochip.

Något annat som dök upp på skärmen var en nyhetssändning på radio. Vi valde att lyssna på den. En mycket professionell, kvinnlig röst läste på ett journalistiskt och trovärdigt sätt (tänk Ekot) upp ett nyhetsinslag om mikrochipsen. Sifo hade tydligen gjort en opinionsundersökning, som visade att större delen av svenskarna var negativa till lagförslaget och tyckte att det var ett alltför stort ingrepp i den personliga integriteten. Inte bara själva nyhetsförmedlingen, utan även nyheten, var alltså trovärdig. Och beväpnade med ytterligare ett argument – folkets åsikt – gick jag och min goda vän till det andra och avslutande utskottsmötet i justitieutskottet rörande mikrochips. Något oroväckande var dock att Gp (regeringspartiet; “S”) hade besökt Värdepartiet (“KD”) väldigt mycket, troligen i syfte att få dem att ändra sig om mikrochippen. Det gavs väldigt olika bud från Vp (“KD”), och alla verkade rätt förvirrade och mycket stressade, inklusive mig själv, när det var dags för det sista utskottsmötet och därmed beslutet av Socialutskottets betänkande rörande inopererade mikrochip.

Allt verkade väldigt rörigt. Vp (“KD”) sade sig ogilla mikrochip, men samtidigt hade de ingått en allians med Gp (“S”), för tillsammans hade de tydligen majoritet, och de ville inte dela på makten. Samtidigt hade tydligen Gp (“S”) gått med på frivilliga istället för obligatoriska mikrochip, för att kunna samarbeta med Vp (“KD”). Vp (“KD”) hävdade, typ, att de gått med på en kompromiss… huruvida kompromissen var att mikrochip skulle finnas, men dock bara vara frivilliga (Vp:s egentliga åsikt från början var egentligen ett nej till alla inopererade mikrochip, frivilliga som ofrivilliga), eller att de givit med sig helt och hållet och skulle rösta för obligatoriska mikrochip var mycket oklart. Det verkade som om Gp (“S”), när verkligen tillfrågadem, i alla fall inte ville ha obligatoriska, utan bara frivilliga, mikrochip, men enda anledningen till att de inte ville rösta så var att de inte ville rösta med oss… Ologiskt och irrationellt; om vi höll med varandra, varför inte rösta tillsammans? Enligt deras skruvade logik skulle de nog få mer makt med egen majoritet… Dessutom fanns frågor om huruvida vi skulle ha en ny myndighet, vad pengarna staten tjänade på mikochip skulle gå till, samt vad mikrochipinformationen fick användas till. Nå, utskottet lyckades till slut producera ett betänkande som (delvis) lydde:

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

a. Det ska vara frivilligt att operera in mikrochip.
b. Mikrochippen får bara användas inom sjukvården.
c. En ny myndighet, Mikrochipmyndigheten, ska se till att informationen vara används inom sjukvården och inte för att kontrollera människors liv.
d. Pengarna staten tjänat på en effektivare sjukvård ska gå till bistånd.

Ingen var nog egentligen särskilt missnöjd med betänkandet. Det fanns en reservation, men för att det var så kaosartat var det oklart om någon ens stödde den. Förvirrat, ja. Slutligen gick vi dock till plenisalen (inte riksdagens verkliga, alltså…). Först förklarade talmannen att en företrädare för majoriteten inom utskotten skulle tala i talarstolen för betänkandet, och sedan en reservant för reservationen. Då det egentligen inte (det var, som sagt, oklart) fanns någon som stödde reservationen, som ändå existerade, talade bara en riksdagsledamot i talarstolen om mikrochips. Gissa vem? Just det.

Jag fick hur lång tid som helst på min att tala, inledde talet med “Tack, fru talman” som vi instruerats (och som jag förstås upplevt på riktigt, i verkliga plenisalen, bara någon vecka tidigare), berättade att vi yrkade på avslag för regeringens proposition (roligt att äntligen få praktisk användning av formell politik-språk), framförde alla de punkter som fanns i betänkandet (fast jag tror jag möjligtvis glömde att pengarna skulle gå till bistånd) och argumenterade helt kort för våra förslag. Argumenten var 1) att kränkningen av privatlivet skulle vara för stor med regeringens proposition, 2) att majoriteten av svenskarna var negativa enligt Sifo-undersökning och 3) att de som bryr sig mer om sin hälsa än sitt privatliv med vårt förslag bifallet skulle vara fria att inoperera mikrochip. Jag möttes av stora applåder, både före och efter mitt tal, och gick ned från talarstolen med ganska stor säkerhet om att vi skulle få igenom våra yrkanden.

Efter att klottertalarna (en som företrädde majoriteten i riksdagen, och en minoriteten; vi i Bp – “MP” – tillhörde sorgligt nog minoriteten, då vi yrkade på avslag av regeringens proposition som bland annat innebar rätt för poliser att kroppsvisitera misstänkta klottrare och ökade strafflängden för klotter) hållt sina tal i talarstolen, var det dags för voteringen. Voteringen skedde inte genom handuppräckning, som jag trott att den skulle göra, utan på ett betydligt mer professionellt sätt (professionalitet genomsyrade hela rollspelet): ett slags apparater med knappar använder, och resultatet visades upp på en skärm. Var och en av utskottets betänkanden röstades om för sig.

Var en och en av socialutskottets betänkanden rörande inplanterade mikrochip gick igenom, och det med klar majoritet. Jubel! Privatliv FTW (just det ropade jag faktiskt ut i salen…)! Yes! Jippie! Tjoho! Underbart! Det kan tyckas irrationellt att fängslas så av ett egentligen obetydligt rollspel, men jag kände uppriktig, äkta glädje. LOL. Det var hursomhelst uppiggande och -glädjande. Behövt efter mer än en veckas (med undantag av tiden på Öland; fågelskådningen var även den distraherande) nedslagenhet.

Efter voteringarna lämnade vi in partibrickorna, men fick behålla nyckelbanden vi haft dem i. Vi diskuterade rollspelet genom att vi skulle ställa oss i olika hörn av salen beroende på vad vi hade för svar på den fråga handledaren (i rollspelet “talmannen”) Sofia (Sofia arbetar som riksdagsinformatör, vilket till stor del består i att arrangera detta rollspel) ställde. Det visade sig att de allra flesta tyckte det varit väldigt roligt, och inte heller särskilt svårt. Klassen var väldigt splittrad rörande vad som varit svårast. Klart jobbigast, eller kanske med ett bättre ordval mest ansträngande, var enligt min mening den andra utskottsdebatten och minglet som föregick den; det var så hektiskt, oklart och spännande. Ha i åtanke att “jobbigt” i detta fall inte är synonymt med “tråkigt”, “obehagligt” eller “avskyvärt”, utan snarast synonymt med “arbetsamt”.

När jag efter rollspelet frågade en del klasskompisar om huruvida de helst gjort studiebesöket eller haft vanliga lektioner och därmed slutat i vanlig tid, vilket var ungefär två timmar tidigare än när vi faktiskt slutade då vi hade studiebesök, svarade flera att de föredrog studiebesöket. Det säger bättre än alla mina positiva ord om Demokrativerkstaden hur skickligt skapat spelet var.

Nå, studiebesöket var inte klart i och med avslutningen av rollspelet. Efteråt besökte vi riksdagen. Jag fick möjlighet att ställa och få svar på alla möjliga frågor om riksdagen (bland annat fick jag reda på att elektronisk omröstningen diskuteras, men att några konkreta planer inte finns, och att det inte heller finns planer på författningsdomstol); jag försökte till fullo nyttja möjligheten att få politisk information då jag för en gångs skull faktiskt pratade med en person som hade som yrke att just sprida information om riksdagen (vanliga SO-lärare är inte specialiserade, så de räknas inte; Sofia hade förresten varit SO-lärare tidigare, vilket kan förklara mycket av hennes höga kompetens i informationsspridning till högstadieelever). I riksdagen besökte vi plenisalen (dock inte under pågående debatt eller votering; således kunde Sofia prata obehindrat), och när vi blev tillfrågade om det svarade faktiskt ett par personer att de kunde tänka sig att arbeta på riksdagen (jag räckte upp min hand redan innan hon avslutat frågan).

Klockan fyra slutade vi (i och med att vi slutade för dagen påbörjades även höstlovet, om någon undrar varför jag när det normalt sett är skola sitter hemma och bloggar ). Studiebesöket var extremt lyckat; det var roligt, intressant, och lärorikt, inte bara för en politiknörd som jag, utan – åtminstone till synes – för hela klassen. Alla eventuella SO-lärare som läser detta: boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Och alla eventuella högstadieelever som läser detta: tjata på era SO-lärare om att boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Platserna för hösten är tyvärr uppbokade, men det finns några kvar i vår. Skynda er; de lär ta slut fort.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att själv fotografera. Fotografier från Demokrativerkstaden finns dock på diverse olika platser på Internets.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, riksdagen, demokrati, Demokrativerkstaden, studiebesök, skola, skolan, utbildning, SO, samhällsorienterade ämnen, samhällskunskap, mikrochip, inopererade mikrochip, obligatoriska inopererade mikrochip, obligatoriska mikrochip, frivilliga mikrochip, frivilliga inopererade mikrochip, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, lag, lagar, lagförslag, lagstiftning

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Jag har inte bloggat på en och en halv vecka. Anledningen stavas, förenklat, FRA. När FRA-lagen gick igenom – när det uppenbarades att Sveriges grundlag, Europakonventionen och FN:s deklaration över mänskliga rättigheter bara är tomma ord på papper i lagstiftarnas ögon – försvann min tilltro till den påverkan på politiken bloggosfären har, och media i allmänhet, faktiskt (ha i åtanke Aftonbladets uppmaning att e-maila riksdagsledamöterna). Värre än det var dock att folkets möjlighet till påverkan också reducerades till möjligheten att rösta vart fjärde år; under ständigt återkommande fyraårsperioder är vi utelämnade till 349 människors nycker (och önskan om fortsatt maktbehållande). Visst visste vi det alla innan, men jag hade inte… erfarit det på samma sätt.

Nå, vart fjärde år har i alla fall svenska folket möjlighet att rösta. Nästa vart fjärde år (eh…) är 2010, och Piratpartiets chanser att komma in i riksdagen är inte obefintliga (om media fortsätter ignorera medborgarrättsfientliga lagförslag som de gjorde med FRA-lagen inför senaste omröstningen hamnar de tyvärr långt ner på agendan för många svenskar, trots att de egentligen - om de visste hur medborgarrätten var hotad, och inskränkts – hade röstat på oss). En enkel tröst för er (“Nu kör vi vidare inför riksdagsvalet om ett år! FRA-lagen skall rivas upp!”). En klen tröst för mig, på grund av min ålder. (Om ni låter mig påminna er om artikel 21 i FN:s deklaration, vars första del lyder “Envar har rätt att taga del i sitt lands styrelse direkt eller genom fritt valda ombud.”… “Envar” är “alla” – underförstått “alla människor” – och även vi under 18 år är människor.)

Första december kopplas kablarna in. Första december kommer all vår elektroniska kommunikation som går över gränsen skickas vidare till staten för genomsökning. Första december kommer brevhemligheten bli ett skämt. Första december kommer Datalagringsdirektivet inte längre låta så uselt; att bara registrera metadata om vår kommunikation istället för själva kommunikationen är underbart jämfört med FRA-lagen. Första december kommer svenska regeringen med all önskvärd tydlighet klargjort att Bushregimens “Allt som ens vagt kan tänkas avvärja terrorismen – denna förhållandevis lilla dödsorsat – bör nyttjas i kampen mot den, oavsett hur många demokratiska principer som försvinner med terrorismen.”

Jag hyste… kanske inte hopp, men åtminstone djup misstro mot att Karl Sigfrid skulle rösta igenom detta skämt till lag. Karl Sigfrid, som förstod sig på så mycket om hur Internet var en del av verkligheten att han tog sig tid och energi att agera ordförande på Wikimedia Sveriges årsmöte. Karl Sigfrid, som även tog sig tid och energi att närvara på ett av de i Sverige mest seriösa Internetdiskussionsmötena i år, Juliagruppens Nät & Samtal. Karl Sigfrid, som knappt yttrat sig i någon mer fråga än medborgarrätts- och nätrelaterad ämnen. Karl Sigfrid, som jämnt och ständigt på sin blogg protesterade mot de allt grövre inskränkningarna i våra medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter. Karl Sigfrid, som inför förra FRA-voteringen gick ut i media och visade sitt ogillande av FRA-lagen, men sedan på ett av SvT dokumenterat vidrigt sätt tvingades kvitta ut sig från voteringen, men ändå inte uttryckte sitt stöd för lagen.

Jag var inte särskilt missnöjd med Sigfrid för att han inte klarade av det hemska tryck Reinfeldt och de andra moderata riksdagsledamöterna använde mot honom. Men nu går han ut i media och säger att lagen blivit mycket bättre! Han tvångskvittas inte ut den här gången, utan står upp för att han gillar en lag som vem som helst som har någorlunda kunskaper i teknik inser upphäver brevhemligheten! Karl Sigfrid hade kunnat stått upp för medborgarrätten även denna gång, tvångskvittats ut igen och i media berättat allt detta, för att visa på Reinfeldts och FRA-lagens uselhet. Istället sviker han oss och försvarar i media lagen, utan att ens ta debatten på sin blogg (vilket kanske, rent generellt, inte vore så märkligt, men det är märkligt när det gäller Karl Sigfrid; Sigfrid brukar, som sagt, alltid ta upp medborgarrätts- och Internetrelaterade lagförslag på sin blogg; FRA-lagen, utan tvekan det största sådana lagförslaget i Sverige, bloggar han inte en rad om, trots vädjan om att han skulle göra det).

Karl Sigfrid svek oss. Karl Sigfrids blogg – som jag förut beundrade så mycket – är inte längre något som är värt att läsa; uppenbarligen är allt ändå inte uppriktigt. När det kommer till kritan gillar inte Sigfrid medborgarrätt. Att låtsas göra det genom att blogga i medborgarrättsförsvarets namn är patetiskt.

Någon som däremot inte svek oss, var Camilla Lindberg. Hon hävdade visserligen att det skett betydande förbättringar, och att Tolgfors med fler lyssnat på kritiken, men hon röstade i alla fall inte igenom lagen, och hon undvek inte debatten. Hon vågade gå emot partilinjen, och är för det värd tack. Camilla försökte även övertyga Göran Thingwall (vars anförande Rick ansåg vara förvirrat; jag fick tvärtom hopp av det) att rösta nej, men sedan säga att han bara råkat rösta fel. Thingwall var, enligt Camilla (jag pratade med henne strax efter voteringen), osäker in i det sista. Dessutom planerar inte Thingwall att ställa upp i nästa riksdagsval, så oavsett vilket bemötande han fått av att rösta nej hade han bara behövt stå ut med det i knappt ett år. Nå, Thingwall röstade ja.

Glädjande också att de rödgröna röstade emot (och att flera av dem argumenterade mycket väl mot FRA-lagen; Mehmet Kaplan har jag träffat utanför ett politiskt sammanhang, och han verkade som en trevligt person; han verkar nu ännu mer som en trevlig person, efter att ha totalt ägt sönder Staffan Danielsson med sitt uppläsande av delar av det öppenhetsmanifest Centerpartiet gick till val på; Kalle Larsson var nog annars den bästa talaren, där han med lugnt och kyligt allvar visade på fel, fel och fel i förespråkarnas argumentation), men oroväckande att (S) verkar vilja ha någon som helst signalspaning i kabel. (Uppdatering: V verkar i alla fall bry sig om integriteten.)

All signalspaning i kabel innebär ju att kablarna med vår privata kommunikation kopplas in till staten, och det är i och med inkopplandet av kablarna privatlivsinskränkningen sker. Vilken gallring som sedan spelar ingen större roll. Jämför med att en person torteras, men sedan får skadestånd och offentliga ursäkter; visst är det bra att personen får skadestånd och offentliga ursäkter, men det spelar liksom ingen roll; det viktiga är att rätten att slippa tortyr kränkts. Kränkningen går inte att ta tillbaka genom att göra något efteråt. Exakt samma gäller FRA-lagen: kränkningen av rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande (vilket är en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration över sådana) sker i och med att kablarna kopplas in till staten. Att viss trafik senare filtreras bort spelar liksom ingen roll; kränkningen av en mänsklig rättighet är redan utförd.

Efter voteringen, när jag och några andra pirater tänt ett begravningsljus för det öppna samhället, kom Tolgfors ut ur riksdagen. Jag tror inte att jag någonsin i mitt liv befunnit mig så nära en person jag hatar så innerligt. Min patetiska våldsimpuls lyckades jag dock behärska (vilket jag är glad över; dels och framförallt för att jag är pacifist, men även för att jag hursomhelst snarast orsakat mig själv fysisk skada, om någon alls…), men Jonathan – med sin kamera – och jag gick ändå efter honom. Jonathan sträckte fram sin kamera och fotograferade Tolgfors och sade att han var från FRA och genast började implementera lagen. Tolgfors svarade, måttligt road, “Hej piratpartist”. Det hela finns fotografiskt dokumenterat (personen i den lila tröjan är jag; Tolgfors har på bilden vit jacka och något slags väska på vänstra axeln).

(Något annat jag vill nämna är min medkänsla med Staffan Danielsson (C). Han fick ensam bemöta de mycket mer kompetenta debattörerna från de rödgröna, som anförde välgenomtänkta argument mot FRA-lagen. Fast medkänslan är liten. Mycket liten. Och den försvinner så gott som totalt när jag betänker vad det var han ensam fick försvara.)

Nå. Detta gjorde, som sagt, väldigt ledsen. Sanningen att säga spelade en högst privat händelse in också, men den händelsen är för privat för att beskrivas på denna blogg; jag antar att jag passar på att använda min privatlivsrätt medan jag fortfarande har den i någon form; den högst privata händelsen skedde nämligen inte elektroniskt varför FRA omöjligen är medvetna om den. Oavsett den privata händelsen hade jag dock blivit riktigt glad av ett fällande av FRA-lagen, och den privata händelsen hade nog inte bekymrat mig så mycket. Utöver FRA-lagen och denna privata händelse höll dessutom en resa till Öland för fågelskådning mig borta från bloggande; det är inte tekniskt möjligt att utan Internetanslutning blogga…

Hursomhelst utgör alltså FRA-lagen – eller mer specifikt den nedslagenhet FRA-lagen åsamkade hos mig – den största anledningen till bristen på blogginlägg, med flera mer eller mindre privata händelser som bidragande faktorer. Nu börjar detta blogginlägg bli väldigt deprimerat och nedslående. Dags att berätta om vad jag från början främst tänkt blogga om – eller åtminstone ta upp på bloggen. Det är nämligen en betydligt roligare händelse än allt annat beskrivet i detta inlägg (möjligtvis med undantag av Camillas mod).

Men tyvärr, kära läsare, är detta inlägg redan ganska långt. För att inte tynga er med fler textsjok, lämnar jag berättelsen som studiebesöket till nästa inlägg. Med andra ord: förbered er för ett betydligt mer positivt blogginlägg från mig imorgon!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, avlyssning, massavlyssning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, brevhemlighet, brevhemligheten, FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, nyhet, nyheter, lag, lagar, lagstiftning, riksdagen, signalspaning, Camilla Lindberg, Karl Sigfrid, Göran Thingwall, Staffan Danielsson, Sten Tolgfors, Mehmet Kaplan, Kalle Larsson

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Kann man mit dem Jenseits (bzw. seinen äh… Bewohnern) kommunizieren? Die Macher der Ausstellung „Hello and Goodbye im Museum für Kommunikation in Bern sind davon überzeugt – auch wenn sie gleichzeitig nicht sicher sind ob es so etwas wie ein Jenseits überhaupt gibt (beides kann man der Ausstellungsbroschüre entnehmen)…

Ausstellungsflyer "Goodbye & Hello"

Die Exponate und vorgestellten Aspekte des Themas erinnern immer wieder an „unglaubliche Phänomene“, wie man sie im sonntagnachmittäglichen Privatfernsehen bequem nach Hause geliefert bekommt: Videozeugnisse von Nahtoderlebnissen, Aufzeichnungen von Telefongesprächen, in welche Tote hineinfunken und Bilder von Malern, die ihre Hand direkt von verstorbenen Künstlern leiten lassen werden hier fast kommentarlos aneinandergereiht. Das Museum für Kommunikation wärmt also vor allem altbackene Obskuritäten neu auf. Diese mögen dem einen oder anderen wohlige Schauer über Rücken schicken – Anregungen für eine kritische Auseinandersetzung über Jenseitskontakte im Diesseits bietet die Ausstellung aber kaum. So herrscht hier Suggestion statt Information und das ist schade, denn eigentlich böte das Thema viel Diskussionsstoff…

J’accompagne actuellement une jeune commerciale en formation BTS NRC (Négociation Relation Client) de l’institution Robin de Vienne (38).

Lors de récentes campagnes de prise de rendez-vous nous nous sommes rendu compte que les rendez-vous n’étaient pas suffisamment qualifiés : pas d’intérêt suite au rendez-vous ou  interlocuteur absent au moment du rendez-vous.

Cela m’incite à revenir sur un aspect primordial de la fonction commerciale, celle de prendre des rendez-vous de prospection : oui mais avec un intérêt réciproque des protagonistes à se rencontrer!

Aussi dès la prise de rendez-vous par téléphone surveillez les points suivants :

• un rendez-vous pris très (trop) vite
• une dernière remarque de votre interlocuteur du style :
  • “venez on verra”
  • “passez quand vous voulez”
  • “je suis toujours là”
• un interlocuteur qui, de toute évidence, ne note pas le rendez-vous (cela s’entend, se ressent)

Puisque votre travail ce n’est pas de perdre du temps sur la route en déplacement, je vous invite, en cas de doute, à revenir immédiatement sur l’intérêt du rendez-vous, une fois que vous l’avez bien noté sur votre agenda avec votre interlocuteur.

Cela peut se traduire par un phrase de votre part, du type :

• “quel sujet souhaitez-vous que l’on aborde en priorité lors de notre rendez-vous ?”
• “quels éléments techniques souhaitez-vous avoir de ma part aux vues des questions que vous-vous posez ?”
• “à quel stade en êtes-vous pour le recrutement de nouveaux fournisseurs ?” …

Si vous avez oublié de traiter une objection en cours d’entretien, vous donnez une occasion de plus à votre interlocuteur de dire en substance qu’il n’est pas encore en position d’achat, de recrutement de nouveaux prestataires ou de recherche d’information sur un sujet …

Il vous dira immanquablement : “je sais pas c’est vous qui tenez à me voir”, “c’est vous qui insistez pour me rencontrer” … Autant vous dire que cela n’est pas gagné pour vous.

Dans ce cas finissez l’entretien téléphonique en ces termes : “je comprends vous n’êtes pas encore prêt, à quel moment puis-je en rediscuter avec vous ?”, à quelle période reviendrez-vous sur ce sujet …?”

Dans la réalité voilà ce qui peut vous arriver pour un rendez-vous en ville à 100 km de votre point de départ : une demi journée de travail de perdue, du stress supplémentaire, votre responsable commercial qui voudra connaître l’issue du rendez-vous, des frais pour rien (un Pv pour excès de vitesse car vous voulez rattraper le temps perdu) …

[NOTE: Updated on 16 November 2009 to link to the long version of the abstract of Dr. Bex's dissertation, and to link to the Making Sense of Evidence Project.]

Dr. Floris Bex of the University of Dundee Argumentation Research Group, will defend his Ph.D. dissertation, entitled Evidence for a Good Story – A Hybrid Theory of Arguments, Stories and Criminal Evidence, on October 29, 2009, at 4:15 p.m., at Aula van het Academiegebouw, Rijksuniversiteit Groningen, Broerstraat 5, Groningen. Please RSVP to Dr. Bex if you plan to attend. Click here for the long version of the abstract of the dissertation. Here is the short version of the abstract:

“The subject of this thesis is reasoning with evidence to establish the facts in criminal cases. In al legal context, the study of evidence is often equated with the study of the ‘law of evidence’, for example, the legal rules of evidence that govern which types of evidence are legally valid or admissible. However, a large part of the study of evidence constitutes the study of the ‘rational process of proof,’ which concerns the facts of the case rather than the legal specifics. The reasoning in the process of proof, which is discussed in chapter 2, involves constructing, testing and justifying complex hypotheses about what happened in a case using evidence (e.g. witness statements, tangible evidence such as a knife or blood) and general commonsense knowledge (e.g. generalizations such as ‘witnesses under oath usual human behaviour).”

Some of the research for Dr. Bex’s dissertation was conducted in connection with the project: Making Sense of Evidence: Software Support for Crime Investigations, and utilizes “a sense-making and visualization tool for Dutch police analysts called AVERS.”

Congratulations to Dr. Bex.

Jag funderade på om jag kanske överdrev då jag skrev om Dick Erixons islamofobi. Jag fick i alla fall vatten på min kvarn då jag läste hans analys av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons vansinniga utbrott mot muslimer i Aftonbladet häromdagen. Ingen helt vettig människa kan läsa Åkessons debattinlägg och se något annat än ren främlingsfientlighet. Men Erixon vill normalisera och relativisera, och av någon anledning “strikt begränsa sig [mig] till den 4.700 tecken långa artikeln” – jag vet inte ens vad det betyder, som om man kunde läsa en sån här artikel utan någon som helst förförståelse för islam, muslimer, sverigedemokrater… det behöver man väl knappt vara postmodernist för att förstå, det räcker väl med nåt slags, ehh, “sunt förnuft”?

I alla fall. Det var liksom inte alls meningen att den här bloggen bara skulle innehålla en massa Dick Erixon-bashing. Det bara blev så. Det är nånting med honom som provocerar mig. Jag började fundera på om någon överhuvudtaget bryr sig om den här snubben. Minns att han någon gång i bloggosfärens begynnelse hamnade på topp tio i någon slags bloggtopp.

Så såg jag debatten mellan Jimmie Åkesson och folkpartisten Fredrik Malm på SVT Debatt. Hade ingen vidare koll på Malm, men tyckte att han gjorde bra ifrån sig, så jag gick in på hans blogg och kollade. Lo and behold – bland Fredriks favoritbloggar i högermarginalen återfanns Erixon. Jag skrev följande kommentar till ett av Fredriks inlägg där han berättar om ett inlägg på SVT Debatt-hemsidan:

Fredrik – bra skrivet, och bra debatterat mot Jimmie Åkesson i rutan ikväll!

Jag har en fundering.

Du har i din blogroll en länk till Dick Erixon. I ett inlägg idag anser han att “de hårda orden mot Åkessons artikeln i Sverige är grovt överdrivna”. Anklagelser om rasism förkastas med att “[m]uslimer är inte en ras” – en distinktion som Åkesson själv inte verkar bry sig så mycket om i sina resonemang om födelsetal, och som är rätt så irrelevant för kärnan i kritiken: att Åkesson attackerar muslimer som grupp. Det låter Erixon bli att kommentera.

http://erixon.com/blogg/2009/10/vilket-ar-jimmie-akessons-uppsat/

“Vi behöver en seriös diskussion i fråga om multikulturalismens och integrationens misslyckande” säger Erixon – och verkar se denna artikel, där muslimska män beskylls för ett Sverige med “flest våldtäkter i Europa”, som ett steg mot en sådan seriös diskussion…

Är detta ok?

Du länkar som sagt denna blogg från din, och det är inte min avsikt att beskylla dig för något som Dick Erixon står för med någon slags guilt by association. Men någonstans drar man väl en gräns för vad som är tillräckligt nära ens egen verklighetsuppfattning för att föräras marknadsföring medelst en länk…? Det finns ju gott om duktiga liberala bloggare utan smygislamofoba tendenser; länka till dem i stället, tycker jag.

Tack för din insats mot Sverigedemokraterna!

Kommentaren släpptes inte igenom. Lite förvånande kan jag tycka, då han släppte igenom flera kritiska kommentarer. Han kanske tyckte den var off-topic, då det förstås är hans blogg och inte Erixons. Det är okej med mig. Jag försökte brasklappa mig ifrån det, men på nåt sätt var det väl guilt by association jag höll på med. Kletade Erixons åsikter på Malm, och i förlängningen, Sverigedemokraternas åsikter på Malm. Mmmm… kleta åsikter.

En grej jag skulle vilja återkomma till är Erixons invändning att detta inte är “rasism”. Det verkar vara ett vanligt försvar mot anklagelser om rasism, antisemitism och islamofobi – att börja tjafsa om semantik och på så sätt undvika sakfrågan. “Muslimer är ingen ras.” “Araber är också semiter.” “Sverigedemokratofob.” “Homofob-fobi.”

Etcetera.

Uppdatering 2009-10-25: Bloggarna Bulten i Bo och Motbilder tar upp samma sak.  Fast jag vet inte, att Wolodarski 2004 skrev att han “dagligen går in på” erixon.com kanske inte helt motiverar att han ska avkrävas ett avståndstagande…

I just saw this funny little cartoon – hat tip to the Friendly Atheist – and had to share it with my thoughts…

I like to call this the “Google-of-the-gaps” logical fallacy, which is a humorous version of the classic god-of-the-gaps fallacy. Essentially, the god-of-the-gaps is a logical fallacy which is an argument from ignorance: it states that because we lack the knowledge to draw any kind of reasonable conclusion upon a particular question (such as life after death, for example) then in our ignorance some stat that God (or gods) must be the solution.

Of course, the god-of-the-gaps is a silly argument to make, because with just a single change in wording, by substituting something else for the word “God”, one could argue that the explanation is Santa Claus, unicorns, leprechauns, space aliens, or numerous other silly things which are wholly unsupported by any evidence.

As I tell my students: you must make conclusions based upon what you do know, not upon what you don’t know.  And lacking substantive evidence to draw a conclusion, simply state the most obvious truth: “I don’t know.”

But I bet Google knows

Earlier, I indicated that significant research went into deciding a new name for the Special Library Association. I assume the decision also involved careful deliberation of the research results and the development of criteria which the new name should meet.

As the day for us to vote on the proposed name quickly approaches, how do you decide whether to support or oppose the name ASKPro? I’m sure some members will let their emotions or “gut feeling” decide for them. In my opinion, that’s not the ideal way to decide the name of our professional association–a name we will (presumably) have to live with for several decades.

However, there’s nothing wrong with emotion. In some situations, your “gut feeling” is the best solution to a problem. In other cases, it gives us a vantage point from which to examine the issue; if you can recognize and argue one side of an issue, then the door opens to examining other arguments.

To help you develop your personal argument in support of or opposition to the name ASKPro, I suggest you answer these four questions:

1. Is it clear? Do you understand the message conveyed by Association of Strategic Knowledge Professionals and ASKPro? Is anything confusing (e.g., what is strategic, the knowledge or the professional)?
2. Is it accurate? Does the name describe the organization? Are we, for the most part, knowledge professionals?
3. Is it relevant? Does the name reflect the current state of the profession? Will it continue to do so 25-50 years down the road?
4. Is it sufficient? There are hundreds, and perhaps thousands, of unique job titles relevant to our field–does this name encompass them all? Does the name go beyond job titles to convey our values and ethics?

These are very basic, common questions to ask when analyzing an argument. What other questions or considerations would be helpful in making your decision?

Hey, guys. This, the 17th installment of Top 20 errors in reasoning and argument deals with something mentioned in my Top 20 Logical Fallacies #2; just for the purpose of being a gratuitous pedant and going all Latin on y’all, the Tu Quoque, or ‘you too’ argument, a subset of ad hominem in which one attempts to justify wrong doing by arguing that one’s opponent commits the same, that one’s opponent is no better. This is a way of cheaply dismissing an argument without actually addressing it, as per a normal ad hominem, by attacking the one argued with rather than the argument. A few examples are provided below:

Why should I accept your contention that global warming is real, and at least partly caused by human beings, when you drive a gas-guzzling SUV of the same make and model as mine? Your argument is bogus!

or another…

I do not feel compelled to hold free elections in this country to restore peace when your followers in the opposition party commit just as much violence against my militia and others of my own tribe as you claim mine do!

and a third comes to mind…

Your argument that the evidence for psi is not sufficiently robust to establish it’s reality carries no weight when your organization launches scathing personal attacks against my institute’s staff in response to our criticism of your blind scientistic ideology.

…and so on.

Guten Abend liebe Leser und Innen!

Gerade mal wieder im Forum der Niveaulosigkeit unterwegs, da stoße ich auf folgendes:
Das Thema war “Koffein ab 16?” und die Leute diskutierten darüber, dass sie ihren Energydrink nun nur noch bei Vorzeigen des Ausweises bekommen usw.
Ein ganz schlauer User meinte mal wieder, das ganze mit seinem überragendem Wissen widerlegen zu müssen:

“ich weiß ja net wo ihr wohnt oder so…aber bei uns braucht man keinen ausweis zeigen …und das ist doch völliger shit man…weil wenn man ein cola oder so will wo koffein drin ist und das erst ab 16 bekommt dann ist das ein schwachsinn…weil welches kleine kind oder so mag dne kein cola trinken?? also das ist völliger shit mit dem koffein ab 16…“

Richtig und wenn ein 12 jähriger Vodka trinken möchte, dann ist das auch völliger Schwachsinn, dass man ihn erst ab 18 bekommt? -  Verstehe.

Gruß
Ihr/Euer Jan

This blog is a place where I will chart the progress of my honours project.

My project title is Argument Blogging. The project involves creating a system with which to track and store the arguments the people have online. My system will build upon and extend a project created by another student at the University of Dundee last year.

More details of the project to follow shortly.

Offensichtlich angesagt bei WordPress:

einer von vielen nationalistischen Blogs im Internet.

Interessant ist, wie sehr die Äußerungen aus dem Zusammenhang gerissen werden. Darauf will ich jetzt nicht eingehen, es gibt genügend Material, das Schmidts eindeutig demokratische Überzeugung belegt. Vielmehr fiel mir jedoch der Kommentar des Autors am Ende auf:

“Als Deutscher sollte man keinem BRD-Kanzler uneingeschränkt vertrauen – und zwar von Adenauer bis Merkel. Vorgeblich lobenswerte Ausnahmen sind Illusion. Die bundesrepublikanisch-politischen Eliten werden außerhalb Deutschlands gekrönt – und gelenkt; seit 1949.”

Das offenbart, wes Geistes Kind der Autor ist. Da wird wieder einmal davon geredet, daß das Nachkriegsdeutschland fremdgesteuert wird. Dabei soll die Frage entstehen: von wem eigentlich? Es gibt Leute, die wollen einfach nicht von der Mär der jüdischen Weltverschwörung abkommen. Das soll offensichtlich den Eindruck erwecken, daß Deutschland in bezug auf das Nachkriegsszenario kein freier Staat wäre.

Dann frage ich: was war denn vor 1949? Waren die Jahre etwa von 1933 – 1945 von Freiheit geprägt?

Eigentlich kann man über derartige Beiträge froh sein, denn die Dummheit der Autoren entlarvt deren geistige Haltung: vordergründig von mangelndem Integrationswillen und niedrigen Bildungsniveau der Migranten sprechen, aber hintergründig die Zeit vor 1949 daherwünschen.

Keiner von uns weiß, ob es je eine Zeitmaschine geben wird und wie sie aussehen wird. Aber ich weiß, daß sie garantiert nicht mit Dampf betrieben und rechteckige Räder haben wird. Dieses Bild gibt nämlich der “angesagte” Artikel auf WordPress ab…

Over at NPR, George Mason professor Russ Roberts looks at why Goldman Sachs prospers as Bear Stearns and Lehman Brothers die, despite following more or less similar business practices. Key point:

[C]apitalism is a profit and loss system. The profits encourage risk-taking. The losses encourage prudence. If the taxpayer almost always eats the losses for the losers, you don’t have capitalism. You have crony capitalism.

The content deserves close study. So does the delivery; Russ is one of the clearest economics writers there is.

Some of the consequences of increasing government’s role in health care are easy to predict. One is that cutting costs requires cutting the amount of care. That means rationing. People judged not deserving of care would be denied it.

Another is that if government uses its increased bargaining power to lower drug prices, there will be less money for R&D. That means less innovation. That could well mean the end of increasing life expectancies.

Some people see these consequences and oppose more government in health care (I refuse to call President Obama and Congress’ proposal a reform; that word implies improvement). Others see those same consequences as reasons for supporting proposed legislation.

Today’s issue of OpinionJournal’s Political Diary (requires paid subscription) shows that Robert Reich, who supports government-run health care, realizes its effects on rationing and innovation, supports it anyway, and said so in a public speech at UC Berkeley in 2007.

Mr. Reich told the Berkeley youngsters: “You — particularly you young people, particularly you young healthy people — you’re going to have to pay more. And by the way, if you’re very old, we’re not going to give you all that technology and all those drugs for the last couple of years of your life to keep you maybe going for another couple of months. It’s too expensive . . . so we’re going to let you die’”

Reich goes on:

“I’m going to use the bargaining leverage of the federal government in terms of Medicare, Medicaid — we already have a lot of bargaining leverage — to force drug companies and insurance companies and medical suppliers to reduce their costs. What that means, less innovation and that means less new products and less new drugs on the market which means you are probably not going to live much longer than your parents.”

Whether you support more government in health care or not is up to you. But it is not disputable that those consequences exist. They should be factored into your opinion. Supporters of proposed legislation should acknowledge the effects of their ideas. Instead, they usually run away from them.

Kudos to Robert Reich for the intellectual honesty he displayed in his speech. More, please.