Vi har fått in massor av fina servetter och fyllt på decopagelimmet, så prova på decoupage. Vi har massor av pappaskar och träskrin som blir finfina att göra decoupage på.
Det är enkelt och superroligt!
Askar:

Några av våra fina servetter:

Så här blev några askar vi gjorde:

Åskar som ettåring tävlingstränar klass 2 för Anders och Heléne

Igår deltog Åskar och jag återigen i en heldags lydnadskurs för Anders Svensson (landslagsekipage) och Heléne Lindström (Talanggruppsekipage). Upplägget var tävlingsträning på förmiddagen och momentträning på eftermiddagen.

Jag hade följande mål jag ville uppnå genom att anmäla till kursen:

1. Det första målet var att ha ett datum till vilket elitmomenten skulle fungera på hemmaplan, så att vi åtminstone hade en grund att komma med till kursen.
2. Det andra målet var att helt enkelt delta i tävlingsträningen och ge Åskar de goda erfarenheter som tävlingsträning syftar till.
3. Det tredje målet var att få en bra bild av hur momenten fungerar i denna typ av situation.

Som ni ser är det mer eller mindre självklart att målen skulle uppnås och så vill jag ju helst ha det också Den information jag fick angående momenten var framför allt att:

• några av momenten inte är tillräckligt säkra och generaliserade för att fungera i en svårare situation.
• några av momenten saknar tillräckligt bra ritualer och fungerar därför inte i en tävlingslik situation.
• han har äntligen slutat fokusera på tävlingsledaren och störs varken av att denne kommenderar eller går med oss. Så sent som i första starten i klass 3 morrade han åt TL – så stor, positiv förändring!
• han gjorde sin första tävlingslika gå-runt-ruta mycket bra och samma sak i gruppmomenten. Även inkallningen och analysen av vittringspinnarna var bra.
• med rätt stressnivå fungerar fria följet mycket bra, vi fel stressnivå kommer han lite långt fram, framför allt i halter.

Annars tycker jag att han höll ihop bra hela dagen, var en go och glad kille som gärna visade upp sina kullerbyttor och gav de andra mattarna en Åsk-puss. Han tog genomgående belöningarna med glädje, lekte aktivt och åt köttbullar. Det gör det så mycket lättare att få ut maximalt av kurser! Jag själv var ganska seg med min förkylning och en rejäl huvudvärk men kunde få ut mycket ändå och har nya tankar om hur vi kan träna vidare.

Nu ska vi ge oss ut och träna lydnad på ett ställe där det går mycket änder – stor störning för en fågelhund!

Eva håller askkurs den här dagen hos oss. Hon kommer att göra en liknande ask som ni också får testa på.
Anmäl er till Skapa Hobby på tele 08-644 15 18
eller mail
info@skapahobby.se

Njut av två av hennes alster här nedanför.

Idag har vi varit i Sörmland och tränat, Åskar och jag. Vi hade äran att få följa med Hanna och Baggen till Kennel Kvicksans (flat) och deras underbara träningsmarker. Leo bjöd dessutom på ett färdigt träningsupplägg. Lyxigt!

Vi började walk-upträningen på gärdet med transporter rakt fram och vändningar och placerade oss därefter i riktning mot ett dike vid vilket markeringar kastades. Nyttigt för hundarna att antingen behöva ta sig över diket eller lokalisera apporten i det höga gräset nere i diket. Åskar kopplade duktigt av när det inte var hans tur och spikade sina markeringar. Allt eftersom gjorde vi det svårare för hundarna genom att lägga till minnesmarkeringar och dirigeringsapporter. Även detta redde grabben ut efter skolboken och jag känner en stor trygghet när jag skickar min hund på en apport.

Därefter bytte vi ställe och fick en dubbelmarkering, den ena ut på gärdet och den andra mot granplantering. Åskar gick rakt på den sist kastade och hade därefter även stenkoll på den som var kvar. Vi avslutade passet med att få en störningsmarkering som fick ligga och istället riktades hunden ca 90 grader åt vänster på en dirigeringsapport. Inga problem att gå ut på denna och han hade därefter gott minne av markeringen och hämtade in den utan omständigheter. Det är otroligt skönt när det är så här lätt att träna hund!

Efter detta gjorde vi andra nyttigheter, dvs. kastade apporter åt de andra. Även nu satt eller låg han lugnt vid mina fötter. Lös såklart. Mycket nöjd med grabben och att få ett bra pass serverat såhär i ny miljö, nya hundar och människor är som sagt lyx och vi tackar Minna och Leo för deras gästfrihet!

Med en bit tapet, 3D-glue och en tändsticksask kan det blir såhär.

Lucas är redan registrerad som viltspårschampion och via SKK’s smidiga webbtjänst syntes det dessutom på hunddata bara timmen efter att jag ansökt! Åskar behövde däremot ett testikelintyg för att få sin titel eftersom han inte är utställd. Så idag begav vi oss till veterinären.

Det är roligt att gå till veterinären med mina hundar och det är tur att även Smådjursklinikens personal har humor för den gule snattade helt omoraliskt ben i receptionen och den orangea studsade upp på undersökningsbordet fortare än kvickt och hittade en slang på väggen att dra i (skulle ju bara visa tant veterinär!)

Nu har vi i alla fall intyget, nya billiga reflexer som de hade på kliniken och jag hann träna Lucas i att vilja gå upp på undersökningsbordet. Några minuter med klicker och mjukost är allt man behöver för att gå från gul krabblik varelse till att förväntansfullt hoppa upp

Selon le nouveau petit Robert le mot HASARD signifie:

Cas, événement fortuit; concours de circonstances inattendu et  inexplicable. Quel hasard! – coïncidence.

Être là au bon moment, au bon endroit et parler avec la bonne personne n’est pas toujours évident. Qu’est ce qu’il fait bien les choses ce hasard! Lorsqu’on le rencontre, il rend notre expérience plus enrichissante ou plus amusante selon le cas. En voyage le hasard est toujours présent, car oui nous échappons à certaines choses, mais de toute façon, celles-ci nous donnent droit à d’autres choses. Enfin bref, vous comprenez le principe.

Je ne peux pas vous affirmer que je suis une personne de particulièrement chanceuse ou que j’attire les hasards, mais il m’est arrivé de belles surprises durant mes voyages. Une histoire en particulier retient mon attention et restera à jamais gravée dans ma mémoire et dans mon cœur.

Je ne vous parlerai pas du fait que j’ai rencontré un touriste à la frontière d’un pays difficile avec qui j’ai eu la chance de faire le trajet, mais plutôt d’une occasion rêvée dont j’ai bénéficiée par l’entremise d’une rencontre sur mon chemin.

Cette rencontre que j’ai réellement envie de partager avec vous a participé fortement à ma décision d’apprendre l’arabe ainsi que l’histoire qui se cache derrière cette région du monde qui me passionne tant qu’est le Moyen Orient.

Egill et moi à Beyrouth au Liban

C’était durant mon séjour en Iran en avril 2008 et ça devait faire une semaine que j’avais mis les pieds dans le pays. Je suivais le trajet soi-disant touristique bien que j’ai dû en rencontrer une dizaine tout au plus durant mes deux semaines et demie et ce, uniquement des hommes. Je partais de Esfahan pour la ville de Yazd où j’avais été hébergée par un frère et une sœur iraniens du site de couchsurfing avec deux Islandais et une Anglaise. Nous avons passé quelques jours ensemble et partagé beaucoup d’histoires de voyage entre nous. Les Islandais me parlaient d’un autre Islandais qu’ils avaient rencontré à un moment ou un autre durant leur voyage. Ce troisième Islandais était allé en Afghanistan pour une durée de six semaines et je me rappelle avoir été impressionnée. Du coup parce que je n’avais jamais rencontré un Islandais et voilà que trois se promenaient en Iran, mais aussi parce que ce jeune homme de dix-neuf ans à l’époque, avait été en Afghanistan, un des deux pays redoutables avec l’Arabie saoudite que j’aimerais bien visiter avant de mourir.

Je prends donc le bus pour Yazd, où je me trouve une « auberge de jeunesse » près de la belle mosquée Jameh. Dès mon arrivée, c’est inévitable, j’entends encore parler de ce jeune Islandais par d’autres backpacker qui eux, m’invite à me joindre à eux dans l’auberge d’en face afin de partager un narguilé. C’est là que je fais la rencontre de cet étrange garçon, Egill, l’Islandais. Il travaillait afin de ramasser des sous ou plutôt dans le but de ne pas payer son logement. Rien de particulier, nous échangeons tous ensemble entre touristes sur notre expérience en Iran et les autres sont curieux d’entendre ma version, celle d’une femme seule voyageant en Iran. Je passe deux jours dans cette ville avant de continuer mon chemin vers Shiraz, pour ensuite retourner à Téhéran d’où je prendrai le bus ou le train vers la Turquie.

Arrivée à l’auberge de Téhéran, je recroise Egill avec qui, cette fois, je discute seul à seul et véritablement. Je lui fais part de mes plans pour le reste de mon voyage : la Syrie, le Liban, la Jordanie et l’Israël. Il me demanda si j’allais visiter la Palestine et moi sans plan précis et en ignorant un peu la situation de l’Israël, je n’avais pas pensé de le faire. Il me déclara que si j’allais en Palestine, je ne voudrais plus rien savoir de l’Israël. Il finit en me disant qu’il sera au Liban en même temps que moi et on s’échangea nos adresses électroniques pour peut-être inch’allah, se revoir à Beyrouth. Eh bien Dieu l’a voulut!

On s’est revu, sans mon hijab, pendant deux jours à faire la fête, aller à la plage et déambuler dans les rues de la capitale du Liban.

L’année précédente, Egill avait participé à un camp international d’une durée de deux semaines à Nablus en Palestine. Ce camp consistait à venir en aide à un camp de réfugiés en organisant des activités pour les jeunes réfugiés. Egill me remit les coordonnés du fondateur du camp en me disant que j’allais être bien accueillie.

enfants du camp de réfugiés Askar en Palestine

Comme de fait, bien que j’étais un peu gênée au début, Amjad, un des fondateurs du camp de refugiés Askar s’organisa pour que quelqu’un vienne me chercher ainsi que je sois hébergée par une famille du camp pour la première nuit. Puis les deux autres jours, Amjad m’hébergea dans sa maison et me traîna partout pour me montrer les différents centres que ce camp renferme. Ces centres s’apparentent à de petites écoles avec des salles de motricité, de thérapeute, d’art thérapie etc.

Raed et moi du haut du camp de réfugiés Askar, Palestine

Ma première journée fut extra! Raed, Khalil, Mohammad et Samii me firent visiter la ville de Nablus à pied avec deux autres touristes. Un moment merveilleux et très émouvant, car ces jeunes nous ont raconté des histoires par rapport à la ville et les israéliens. Par exemple, une maison a été détruite par un bulldozer conduit par un Israélien, puisque l’entrée dans la ville est trop petite pour que cet engin puisse passer. En commémoration de l’événement qu’ils qualifient de massacre, une plaque avec le nom des membres de la famille a été érigée et la maison n’a pas été restaurée. Aussi, ce chemin où les petits palestiniens marchent pour se rendre à l’école qu’ils surnomment the jewish road, car il est fréquent qu’un enfant palestinien se fasse tirer par un Israélien sur ce

Plaque commémorative du massacre

chemin, comme ça.

Maison de Nablus défoncée par un bulldozer

Puis, la deuxième journée je la passai dans les centres où les enfants font des activités soit de danse, d’art plastique, de musique, etc. J’ai eu cette chance inouïe de voir ces jeunes de 16 à 24 ans, amuser les plus jeunes en leur transmettant leur savoir. Ces jeunes animateurs bénévoles m’ont beaucoup touché puisque tous les jours, ils se rendent dans les centres afin de donner de leur temps et de leur énergie en sachant très bien que ce n’est pas pour l’argent qu’ils le font, mais pour aider ces jeunes à se développer malgré leur situation de vie difficile. Mohammed doit avoir deux ans de moins que moi et il enseigne la danse traditionnelle palestinienne, la Dabkah à ces jeunes réfugiés depuis quelques années, ce qui les amène à voyager en Europe afin de participer à des concours dans plusieurs pays. C’est une chance incroyable pour eux de voir le monde à l’extérieur de la Palestine à travers leur dance. Vu l’intérêt que j’avais pour l’arabe, ce même Mohammad prenait plaisir à m’apprendre quelques mots et expressions lors de mon passage que j’utilisais par la suite avec les autres du camp qui bien évidemment en furent ravis.

J’ai beau essayer de vous transmettre l’énergie que tous ces Palestiniens possèdent, la gentillesse, la générosité et de vous décrire la grandeur de leur cœur, malgré que ce soit des gens pauvres vivant dans une situation difficile, je ne sens aucunement que je leur rends justice. Ils m’ont offert une expérience inoubliable et j’en suis très reconnaissante. J’en ai les larmes aux yeux juste à y penser. J’ai vraiment compris ce que Egill voulait dire.

Mohammad mon professeur d'arabe en Palestine

En partant, j’ai eu le cœur gros, le cœur plein d’amour et cette profonde envie de connaître leur histoire et leur langue qui pour moi, est plus profonde, plus romantique, plus mélodieuse que l’Italien. Je me suis donc inscrite à un programme en langue et culture arabe et j’ai gardé contact avec beaucoup d’entre eux avec qui je communique sur une base hebdomadaire afin de partager nos différences de cultures et combler notre curiosité mutuelle sur nos pays

Ces jeunes me suivent dans mon apprentissage de la langue arabe et sont toujours prêts à m’offrir de leur temps pour répondre à mes questions et m’aider dans mes devoirs d’arabe. Je les remercie toujours du fond de mon cœur et si seulement ils comprenaient le français ils pourraient lire mon blogue et ce que j’écris sur eux.

Diner à Nablus avec les fondateurs du camp Askar

Alors voilà que j’ai rencontré Egill à Yazd en Iran, recroisé à Téhéran pour se revoir à Beyrouth durant le même voyage et finalement en juin de cette année, à New York alors qu’il réalisait un stage de photo chez le photographe connu grâce à la photo de l’Afghane du National Géographic.

Un an plus tard Egill et moi à New York

C’est incroyable ce que le hasard de ces rencontres anodines de voyage peut faire. Je remercie toutes ces personnes qui m’ont permis de vivre des expériences au delà de ce que j’espérais vivre! Moi, en revanche, j’essaie de faire la même chose, afin que d’autres bénéficient de mes expériences pour qu’ils puissent créer les leurs!

Merci encore de me lire, merci pour votre curiosité et votre volonté d’en apprendre davantage sur ce monde, sur mon monde!

فانيسا

vanes

Le hasard est le voyage de l’incognito. (proverbe arabe)

Voici le site web du Camp Askar, pour plus d’informations: http://www.darna-nablus.ps

Den orangea faran med den rosa näsan överraskade mig lite idag och det finns nog två sätt att se på saken…

Pessimisten säger: hunden gjorde inte ett enda rätt i momentet rutan idag!
Optimisten säger: hunden var väldigt kreativ i momentet rutan idag!

Idag tänker jag som så att Åskar och jag har kommunicerat kring vilka beteenden som lönar sig vid rutskicken. Varken mer eller mindre faktiskt. Han gjorde sitt bästa genom att vara uthållig (en envishet som jag verkligen uppskattar!) och jag gjorde mitt bästa för att lägga svårighetsgraden på en nivå där antalet lyckade repetitioner motiverade honom att fortsätta försöka även efter en misslyckad repetition.

Ibland blir momenten dåliga, vissa kallar det slarvfel, andra att hunden testar ens ledarskap osv., själv är jag inte så intresserad av att ha ett namn på det. Jag tror att det kan innebära att man fokuserar på fel sak. Alla som tränar hårt vet att man misslyckas ibland men det som jag personligen tror skiljer agnarna från vetet är huruvida man lyckas fokusera på lösningen snarare än problemet och ser framåt mot ens mål, både kortsiktiga och långsiktiga. Jag läste någonstans att ett bra fokus är att se 5 cm brett och 8 km långt… Tänkvärt!

Har fått flera trevliga och givande kommentarer på inläggen om Hunden som kunde gå på vatten och Nervös? Ett av dessa skrev Jenny som även har Åskars pappa Billy. Jenny skrev om hur hon använder målbilder för att tränga undan tankar om misslyckanden och istället visualiserar hon hur hunden klarar av uppgiften.

Jag använder mig framför allt av målbilder i träningen och när jag sätter kriterier. Dessa handlar då om attityder hos hunden, hur vill jag att min hund ska kännas och vad ska den utstråla när den gör något? För att tydliggöra vad jag menar så tänkte jag dela med mig av några bilder som på ett bra sätt illustrerar de jag har i huvudet:

Orädd.
Detta var första gången i båt för Åskar och han fann sig som ni ser snabbt i situationen. En milstolpe för matten! Jag vill ha en orädd hund som klarar av många miljöer och denna bild påminner mig om det.

Jävlar-anamma.
Den här bilden använder jag i inkallnings- och apporteringssammanhang. Man ser hur han tar i och jag vill att hunden ska rusa in!

Trygghet.
En viktig bild när det kommer till tävlingar: det är fortfarande alltid jag och min hund som är viktigast och tävlar gör vi för att det är så kul. Den goda relationen ska inte äventyras!

Koncentration.
Den här bilden är viktig för mig därför att Åskar ofta är tokig och en liten clown, så jag behöver en minnesbild av att han faktiskt är en duktig kille som kan ge ett intelligent intryck. Den här bilden växer mest just nu!

Styrka.
Behöver jag ens förklara de här bilden? “Allting som jag vill kan jag göra” sa Åskar 8 veckor gammal och lyfte den tunga truten.

Självförtroende.
“Att kasta sig ut på okänt vatten” Också en bild av honom som växer. Istället för att som tidigare titta på mig och undra hur vi ska göra har vi lyckats utveckla initiativförmåga och självständighet att lösa många saker själv.

Dessa bilder är som sagt en hjälp för mig, både när det gäller att utveckla moment och personliget. Om någon av er som läser också har bilder som betyder extra mycket och som hjälper er att visualisera så vore det kul att ta del av dessa!

Här kommer en “liten” rapport om vad vi gör och vad matten tänker på just nu

Lucas och jag tränar mycket konskick och fritt följ. Det känns som att han har två lägen vid konskicken, det ena är vår gamla variant som jag la ner eftersom det innebär trav ut till konen och ett snett oengagerat ställande där han knappt tittar på mig (än mindre hör vad jag säger). Det andra läget innebär en bra galopp ett språng förbi konen för att därefter vända runt och hamna precis bakom konen med hukande huvud och fullt fokus på nästa signal. Tyvärr får jag inte alltid till de senare skicken i tävlingslik träning utan han är hjälpberoende så det sjunger om det! Vi jobbar på det…

I fria följet lägger jag fokus på en bra stressnivå. Jag upplever att han i grunden har ett tekniskt bra fritt följ men under en period körde jag med för heta belöningar vilket har gett resultatet att han laddar mer och mer och hamnar längre och längre fram ju längre tid vi går. Varför har jag släppt igenom en massa skräp? Men jag gillar att peta i detaljerna i fritt följ med Lucas för han tröttnar ju aldrig! Han älskar att gå fritt följ, varför vet jag inte men han känns som ett litet explosivt lyckopiller och det är goda förutsättningar att jobba med. För mig är utstrålningen i fritt följ väldigt viktigt men ingen ursäkt för att inte försöka förbättra det tekniska.

Åskar och jag börjar få till flera elitmoment riktigt bra och jag får ibland en skön känsla av att bra delar så småningom kan bli en bra och stabil helhet. Förutom momentträning lägger jag mycket fokus på att träna enklare tävlingslika kedjor och att använda mycket lek. Med leken kommer uthållighet och det känns bra att han numera tar lekbelöning ett helt långt pass igenom utan att vissna ens en gnutta. En annan effekt som jag ser att vi får ut av lekbelöning är att han visar att det är mer värdefullt att utföra momenten. Om man tänker sig skillnaden mellan en hund som genomför ett moment och en hund som tycker det är viktigt att genomföra ett moment så blir skillnaden lite tydligare.

För jaktträningens räkning får jag upprepa Camillas ord från förra veckan: huvudet har fått ett innehåll! Sanningen är den att han överraskar sin matte lite grann varje gång numera. Det kanske trevligaste är att vi just nu har en väldigt bra balans mellan självständighet och samarbete. Jag gillar min nya jakt-Åsk väldigt mycket!! Vi får se varthän det bär.

Idag följde vi med Camilla och Kina till Ola Lagerbäck någonstans i Sörmland. Camilla och jag har en otrolig förmåga att åka fel och inte blir det bättre när GPS:en lägger sig i och ber om U-svängar i tid och otid. Idag skrattade vi oss nästan av vägen… Väl framme gjorde Kina ett perfekt spårarbete och med sista 1:an, maxpoäng och mycket gott omdöme från domare Ola tog de championatet!! STORT GRATTIS!

I närliggande marker hittade vi ett underbart jaktträningsställe som gav möjligheter till både vatten, skog och gärde att träna på. Åskar var riktigt duktig både på vatten och på markering- och dirigeringsarbete i 100 meters klassen. Kul att kunna träna på sådana ytor! Lucas var mest busig och for runt som en skållad råtta och letade änder, pigg och glad trots att hans blodöra tömdes i fredags och han var öm igår.

En härlig dag som ger energi för en ny arbetsvecka!

Vi tränar ju både det ena och det andra men jaktträningarna på helgerna kan närmast beskrivas som heliga. Dagens skogsvisit innebar både jaktträning och viltspår. Idag fick grabbarna dessutom gå sitt första spår på gris för när Pelle sköt vildsvin i Svenskund var Camilla snabb att säga “pax för klövar och blod”! Att gå spår på vildsvin var verkligen uppskattat av grabbarna, för bägge två ville äta upp klöven i slutet

Jaktträningen hade fokus på vattendirigeringar. Snart är det vinter konstaterade nämligen vi när vi svängde ut från min gata, och det är lika bra att passa på att träna i vatten medan man kan! Vi åkte till ett ställe där det går ut flera små halvöar i sjön och vid yttersta udden på dessa eller vid stenar/gräs i vattnet la vi apporterna. Avstånden till dessa öar var inte särskilt långa så vi körde enbart med dolda dirigeringar.

Åskar simmade ut jättebra på alla apporter, kom snett några gånger men löste det antingen med vinden eller med anvisningar från mig. Runt stenarna var det uppenbart att apporterna hamnade i lä för vinden för flera gånger simmade han precis förbi apporten utan att känna den. Men han är duktig på närsökssignalen både på land och i vatten. Vad jag däremot märkte att vi behöver träna mer på är att dirigera “snett” på vatten. Åskar simmar helst rakt ut från strandkanten och får därför dirigeras höger/vänster efter en bit och det känns inte optimalt.

Vid landövningarna, långa markeringar och dirigeringar, var han idag en riktig stjärna! 100% fokus och fart. Det är så härligt när man känner att allt är enkelt och effektivt, det är definitivt såndana tillfällen man ska spara inom sig som målbilder!

Idag fick det bli ett fotokollage av bildskörden! Fotograf: Camilla

Det tar ju ett tag efter man har varit sjuk innan man kommer tillbaka med samma styrka som innan. Åskar blev lite väl tunn under borrelian och drogs ju även med magproblem så jag har fått vara lite återhållsam med träningen och sakta byggt upp en ny grund samtidigt som han ätit energifoder.

Nu har han matchvikt igen och jag känner att den där orken som sträcker sig längre än spring-i-benen-energi är tillbaka. Sedan förra veckan fystränar vi igen, har i alla fall förutom långpromenaderna joggat när det varit svalt ute och därtill lagt in simpass och/eller snabbhetsträning. Lucas är givetvis med också men på en mindre del, framför allt på simningen som ju är skonsam mot kroppen.

I lydnaden har Lucas och jag fokuserat på signalkontroll i inkallningen där han gärna föregår mig med ganska exakt 1 sekund vid varje signal. Just nu upplever jag att utförandena blir något sämre, i alla fall ställandet och ingången men jag tror det blir bättre av sig självt när han återigen är säker på att det är lönsamt att vänta på mina kommandon.

Åskar och jag har inomhus tränat på distinkta fjärrskiften och där har han själv kommit på hur man får fina belöningar… Tydligen såg han samband mellan att han tog i så det hördes “duns!” i golvet och belöning (och det stämmer ju rätt bra faktiskt!) så nu gör han skiftena med en rejäl duns, vid ligg slår armbågarna hårt i golvet, vid sitt lyfter han frambenen så högt att det dunsar när han sätter ner dem (ungefär som när dom sätter sig från sitt-fint) och till stå kör han hopp-stå. Tror det kan bli snyggt! Vi blandar detta med omvänt lockande eftersom han blir lite väl sugen att skifta igen och igen och igen…

Åskar har dessutom fått till en gör-snygg dirigeringsapportering åt vänster. Vet inte riktigt hur det blev bra så snabbt… Ska repetera lite sen vila detta moment och därefter börja med höger. Tror mycket på mitt upplägg i detta moment, dvs. att betrakta sändande till kon med dirigering till vänster som ett moment, och sändande till kon med dirigering till höger som ett annat. Har därför olika kommandon för vänster och höger. Till vänster säger jag “ta den” och till höger “get-it”.

Nu blev det en lång blogg så jag avslutar med lite bilder som beskriver morgonens träning: vatten och fältsök!

Bollen är ännu inte kastad – det gäller att vara ute i god tid tycker Åskar

Gud så vacker på denna bilden

Gammal bild från Svensksund då vi också tränade fältsök

]]> http://klickerhundar.wordpress.com/2009/09/06/tva-nyplockade-viltsparschampinjoner/ Sun, 06 Sep 2009 18:06:25 +0000 Moa http://klickerhundar.wordpress.com/2009/09/06/tva-nyplockade-viltsparschampinjoner/

Imorse hämtades vi av Camilla och kosan styrdes mot Nävekvarn för SSRK Östra arrangerade ordinarie viltspårsprov. Alla tre hundarna spårade till sig första pris idag och mina två grabbar blev därmed Svenska Viltspårschampions. Camilla och Kina har ett första pris kvar men det kan de lika gärna skicka till henne med posten för den lilla dåran spårar verkligen bra!

Vi tackar vår domare för dagen, Helena Sjöström, och SSRK Östra för ett mycket bra arrangemang, vilken toppenstämning det var från morgon till eftermiddag!

Mot nya mål…

Första gången över fårstaket…

Hm… Ja, han hoppar ju i alla fall! Kanske inga stilpoäng precis…

Kollar man snabbt ser det ut som en räv som flyr… Bättre teknik i alla fall!

Nu börjar det hända nåt! Lite sned i kroppen men han har fått kläm på det!

Nu har han full kontroll och fokus framåt…

…och tillbaka med apporten! Första gången med lite väl god marginal till staketet…

…men andra gången i full balans och kontroll på marginalerna!

Je suis étudiante à L’université du Québec à Montréal en langue et culture arabes. Vous êtes surpris?! Au grand désespoir de ma grand-mère maternelle roumaine, j’ai mis de coté mon projet d’apprendre le Roumain au profit de l’Arabe. Je vous explique.

Je suis Roumaine. Non, je suis née au Québec, mais je ne suis pas Québécoise. Je suis donc une jeune femme née au Québec d’un père québécois et d’une mère roumaine. Je ne sais pas trop ce que je suis vraiment, mais je m’identifie au peu de la culture que je connais et celle qu’on m’a inculqué. J’ai une famille et c’est les Georgescu. Les parents de mon père étant décédés dès mon jeune âge, je n’ai pratiquement eu aucun contact avec eux.  Mon côté roumain s’est développé beaucoup plus étant en contact direct avec mes grands parents roumains et les traditions roumaines. À Montréal, je me sens plus Roumaine, en Voyage, Canadienne Française, donc Québécoise. Il s’agit d’un sentiment quelque peu étrange puisque j’ai été dans une école secondaire non seulement bilingue mais fréquentée par des enfants d’immigrants en grande partie.  Les Québécois pur laine n’étaient pas la majorité. En conséquence, mon entourage, des Argentines, une Polonaise, une pakistanaise, des Canadiens anglais etc. ont joué un rôle plus important que je ne le croyais. Je vivais au quotidien dans la différence des cultures et je m’y plaisais bien. Probablement que si j’avais fréquenté des institutions totalement québécoises y compris le Cégep et en partie l’Université, probablement que m’indentifierais plus à la culture québécoise.

Canada

Dès l’entrée de la Roumanie dans l’Union Européenne en janvier 2007, j’entamai les procédures pour obtenir la citoyenneté roumaine. Ce n’est que deux ans plus tard et des centaines de dollars investis que je suis officiellement à la fois citoyenne Roumaine et Canadienne! Quelle honte d’avoir la citoyenneté d’un pays sans parler la langue officielle de celui-ci. J’éprouve toujours un pincement au cœur lorsque je réponds aux gens qui me posent la question, que bien que je sois moitié Roumaine, moitié Québécoise, non, je ne parle pas la langue. Ce n’est pas parce que je ne veux pas, au contraire, mais dans le passé, des circonstances que j’ignore encore font que ma mère nous l’a pas enseigné.

Roumanie

Malgré que Montréal soit une ville merveilleuse et multiculturelle, aucun cours de roumain officiel n’est offert. Il faut donc se déplacer en Roumanie, ce qui engendre des coûts et un temps qu’il faut s’allouer pour partir et s’y dédier à temps plein. Un plan que j’ai considéré jusqu’à ce que ce désir d’apprendre l’Arabe, suite à mon voyage au Moyen Orient, entrent en conflit avec l’importance d’apprendre le Roumain. Je me suis inscrite pour le temps d’une session dans un programme bidon pour nier ce souhait d’apprendre l’Arabe. Ce genre de comportement ne dure jamais très longtemps pour moi car je suis passionnée. Quand une passion me frappe, je ne peux faire autrement que de la vivre. À la mi session d’automne 2008 j’ai décidé de cesser de dénier mon envie profonde d’apprendre l’Arabe qui va au delà du Roumain, pour l’instant et de m’inscrire dans le certificat de langue et culture arabe de l’UQAM.

On me disait que cette langue est l’une des plus difficiles à apprendre, mais moi, non, j’y arriverai. Inutile de spécifier que j’ai la tête dure et que je suis déterminée! Ma conclusion après treize cours, interrompus par une grève des professeurs, je dois admettre que ce n’est certes pas une langue qui s’apprend en tâtonnant et en changeant la lettre finale d’un mot par un « o » ou un « a », ce qui la rend encore plus mystique et intéressante. Il s’agit d’une langue des plus complexe par sa calligraphie magnifique et par sa structure totalement différente de la langue française. La calligraphie arabe est un art de l’écriture que seuls ceux qui se donnent le défi de l’apprendre peuvent avoir le privilège de comprendre. Elle est un art à part entière. Un art du trait qui s’écrit de droite à gauche et son alphabet contient 29 lettres dont seulement 19 sont différentes, puisque les autres se différencient par des points. Voici un bon exemple de deux son distincts ayant trois points comme seul différence à l’écriture : lettre « s » elle s’écrit ainsi : س  et le son « sh » : ش . De plus, la majuscule n’existe pas en arabe et la façon d’écrire les lettres est différente selon leur position dans le mot. En arabe, la plupart des mots dérivent d’une racine composée généralement de trois lettes et parfois de quatre. Si on prend par exemple la racine « b,h,r », on obtient le mot « bahr » signifiant mer, « buhayra » se traduisant par lac ou encore « ibhâr » signifiant embarquement. Ces trois mots ont une racine commune et un son commun en arabe, alors qu’en français, il n’y a aucun lien phonétique entre eux. La langue arabe compte plus de vingt mille racines et chacune est à l’origine d’une centaine de mots. Contrairement à l’écriture en Occident où il est possible de couper un mot en deux et d’user du trait d’union afin de ramener la deuxième partie du mot à la ligne suivante, en arabe, on doit reporter le mot entier à la ligne suivante. Cependant, les mots seront étirés de manière à remplir la ligne et donner l’esthétisme recherché. Si je désire écrire mon nom, Vanessa, il s’agit d’une tâche ardue car la lettre V et E n’existe pas en Arabe. Mon nom se prononce Fanissa, Banissa ou Wanissa selon les pays arabes. Lors de mon voyage, j’étais toujours amusé d’entendre les Arabes prononcer mon nom d’une façon différente à chaque fois même si je tentais de les faire répéter doucement comme on fait avec bébé qui commence à parler. Alors que j’étais de passage dans camp de réfugier Askar à Nablus, en Palestine, on me rebaptisa Jamila (جَميل) pour la durée de quelques jours. Il faut savoir que chez les Arabes et les Iraniens, tous les prénoms possèdent une signification. Jamila se traduit par belle, nom très commun dans le monde arabe.

De savoir l’écrire et de pouvoir commencer à lire l’arabe est, selon moi, un privilège que je m’accorde. Seul l’amour de cette langue nous permet de persévérer.

فانيسا

Vaness

Jamila

Toutes choses sont difficiles avant que d’être faciles. (Proverbe arabe)

Igår åkte vi ut till min mamma på landet och jag la tre stycken viltspår till Lucas. Spåren hölls korta, ca 100 m med en vinkel och ett bloduppehåll i varje och i tre olika terränger. Det första på kalhygge, det andra i lövskog och det tredje i blåbärsskogen.

Lucas har spårat sitt sämsta de tre senaste gångerna, inklusive provet då domaren och jag misstänkte noskvalster så för att inte fastna i en ond cirkel så fick det blir tre korta spår som ger självförtroende. Och redan vid spårupptaget i det första kände jag att det skulle gå bra. Skönt att min spårlus var tillbaka. Jag behövde inte ens hålla linan för han travade så lugnt och fint med nosen fast i backen som på räls genom alla tre spåren. Skönt! Hoppas på en lika lyckad fortsättning nu framöver…

Åskar har också varit duktig och till och med överraskat lite. Morgonpromenaden tog vi över tröskade gärden och jag passade på att lägga ut dolda apporter. Jag har känt att han har haft väldigt långa, fina avstånd i kroppen vid dirigeringarna sedan ett tag tillbaka så jag tog ut avstånden rejält, ca 75-100 meter i olika riktningar låg apporterna. Han sprang långt som attan på den första innan han fick den i näsan (medvind) och därför ökade jag avståndet ytterligare mellan oss och sidvindsapporterna innan jag skickade på dem. Inga problem. Gisses vad fina linjer! Kände för första gången känslan av att han bara sprang rakt ut i väntan på närsökssignal (och inte bara en inlärd sträcka där de brukar ligga).

När det var dags att gå hemåt tyckte jag att jag såg ett tjockt koppel ligga på gärdet och gick närmare. Då såg jag att det var den längsta huggorm jag någonsin sett! Ja, ni kan ju tänka er hur lång den var när den förväxlades med ett koppel… Vacker var den att titta på men vi håller oss undan, inga fler olyckor!

Idag klämmer jag ut de sista gula tabletterna mot borrelian och hoppas att det var en engångsgrej, för detta har inte varit roligt! Vi har tjuvstartat lite med det normala hundlivet sedan någon vecka eftersom jag tycker han varit ganska pigg men nu hoppas vi kunna avancera och börja bygga kondition igen… Över 3 veckors vila innebär ju en del förluster på den fronten och med tanke på hur många discipliner vi håller på med så behövs den, både för maximal prestation och långsiktig, fysisk hållbarhet. Vädret är i alla fall på vår sida och erbjuder både simning, cykling och joggning

We are back!

Äntligen så frisk så man får busa lite med sin tjej!

Att träna innebär ju att öva på någonting med målet att bli bättre. Men det räcker tyvärr inte bara med att träna – man skall träna bra också!

Bra träning för mig innebär t.ex. att:

* ge hunden ett flertal bra repetitioner av ett moment eller delmoment så att den upplever att den vet vad den ska göra på given signal/situation. Repetition är kunskapens moder, men det skall vara bra repetitioner också!

* belöna på ett sådant sätt att hunden verkligen vet att det var bra och vad som var bra. Det kan vara kul att se hundar som missuppfattat ett moment därför att det säger så mycket om förarens timing med belöningar. Jag kan ju nämna Lucas förmåga att skälla vid konen som exempel – vilket uppenbart har lönat sig riktigt bra (historiskt sett såklart! )

* belöna på ett sätt som gör att hunden ser fram emot nästa gång vi skall träna just detta moment. Att bygga värde för att utföra momentens olika delar har man stor nytta av, en hund som tycker det är värdefullt att springa till rutan springer ofta lika lätt dit på 30 meters avstånd som på 15 meter…

* “lägga ribban” på en nivå där jag känner att hunden gärna antar utmaningen. Jag vill gärna känna en gnista hos hunden att “det här grejar jag matte!”

* avsluta på ett bra sätt, helst när hunden fortfarande är “på topp”. Jag vill t.ex. inte nöta rutan med så många skick att hunden vid avslut lunkar av planen, nöjd med att få vila. Nej, jag vill hellre behöva sätta på ett koppel för att inte hunden ska springa till världens bästa ruta av sig själv en sista gång!

Idag fick vi till en riktigt bra träning, den bästa i år! Därför har jag även passat på att analysera vilka faktorer som låg bakom, att veta hur man skall göra för att det ska bli bra är givetvis en lättare utgångspunkt än att bara veta vad man skall undvika att göra…

Lucas hade en klockren attityd (och många av er läsare vet ju att Lucas ibland mest påminner om Sir Väs, herr Sork eller nån annan tecknad figur till sättet). Dessutom genomförde han de moment (rutan, dir.apport, sittande i grupp och platsliggning) vi tränade på ett perfekt sätt och hanterade belöningslek, transporter och passivitet precis som jag vill ha det. Allting flöt på! På grund av dålig träning från min sida kan Lucas ha väldigt svårt att prestera på första försöket, det är något vi jobbat och jobbar med och som verkligen är värt att lägga tid på, upplever jag.

Åskar, min lillsprätt tränade samma moment som Lucas förutom dir.apporteringen. Han var väldigt självklar idag och jag fick verkligen känslan av hur en välplanerad träning som faller väl ut kan föra en långt fram mot målet. Den berömda poletten föll och föll Jag upplever trots detta att vi har en ganska lång bit kvar till elitklass-start eftersom han är ganska omogen, men momenten börjar bli fina och resten tror jag kommer med lite miljöträning och tävlingsträning.

Goa grabbar på härlig morgonpromenad med frukostmatsäck!
Foto: Johanna

August 17, 2008. That was the day www.masernaut.wordpress.com was unveiled to the world. And here it is, one year later. Just as strong.

For a student like myself, this blog has come a long way. Others have also helped in order to keep the blog running – and I cannot forget that it is because people come and read this blog from time to time, that I still wish to continue it. I am proud that I have not given up on this blog, and will continue it in the future.

Happy One Year Anniversary – The Random Muses!

You just lost the game BTW