Det var inte idag det hände, med modern tideräkning. Egentligen var det den elfte december som Karl XII blev skjuten, men nynazister är väl inte så bra på historia så de firar idag.

Karl XII:s död fick en viss betydelse för en släkting till mig: Han var nämligen soldat under ledning av general Armfeldt. De hade slagit läger utanför Trondheim och planerade att inta staden. Allt var elände: Det fanns ingen mat, de hade inga vinterkläder och kanonerna hade kört fast i gyttjan för att tjälen inte hade slagit till. Och efter några veckor nåddes de av dödsbudet från Halden. Eländes elände, nu gällde det att snabbt ta sig tillbaka över gränsen för att inte bli tillfångatagna av norska motståndsmän. Så de gav sig av, fast de inte hade vinterkläder, och fast det blåste upp till snöstorm. Över fjället skulle de, så det var bara att ge sig av.

Storulvån, augusti 2005. Här i trakterna gick soldaterna, fast i sämre väder.

Varje morgon var det män som inte vaknade. Varje kilometer var det soldater som föll i drivorna, och de andra tog genast deras kläder för att skydda sig själva. De flesta blev kvar på fjället, och många dog även när de kommit ner till Handöl, som var en alldeles för liten by för att kunna ta emot alla soldater. Man fyllde tunna efter tunna med amputerade förfrysta kroppsdelar, och det var en bråkdel av de som kom tillbaka som ansågs vara friska nog att fortsätta som soldater. Min släkting hade tur; han var en skicklig skidåkare och spion, och hade bland annat tagit norska krigsfångar. Kanske gav det honom vissa fördelar, för han överlevde. Det är därför jag sitter här idag.

Detta var alltså 1718; snart trehundra år har gått. En släkting till mig riskerade sitt liv för en kung han aldrig hade träffat, och jag vet inte om han själv dödade någon människa, men det är inte otänkbart. Jag har en förfader som varit beredd att döda sina bröder för den kung som nynazisterna hyllar som sin hjälte, och jag har en annan förfader som grundlade en by och därmed trängde undan samerna från deras mark och bidrog till kolonialiseringen av Sameland. Tittar jag på min släkttavla bakåt finns det inte en enda person som inte är född i det som idag är antingen Norge eller Sverige.

Jag har en hudfärg som gör folk snöblinda, blå ögon och ett norskt efternamn med försvenskad stavning. Jag talar svenska utan tillstymmelse till brytning, och jag är född i Sverige och svensk medborgare och har bott här praktiskt taget hela mitt liv. Ändå är jag inte välkommen i Sverige, enligt de högerextremister jag pratat med. De bryr sig nämligen faktiskt inte om ifall man är släkt med fucking jävla Gustav Vasa, utan det enda de bryr sig om är om man tycker som de och ställer upp på deras idéer om vad Sverige, svenskar och svenskhet är. Demokratiskt och fint, kan man tycka: Även “invandrare” kan bli svenskar om de verkligen anstränger sig och “anammar svenska seder och värderingar”. Det är bara det att jag inte ställer upp på de kraven.

Falafel och sallad på julbordet

Jag är dåligt integrerad i det svenska samhället eftersom jag varken vill ha skolavslutning i kyrkan eller skinka på julbordet. Förmodligen har jag ätit fler falaflar än köttbullar i mitt liv, och jag känner mig inte ett dugg hemma i den pseudoateistiska smygkristendomen. Jag hejar aldrig på Sverige i fotboll och sällan i Melodifestivalen, och den svenska flaggan får mig mest att tänka på Lex Luthors kommentar till Stålmannen: “När ska du lära dig att grundfärger inte matchar?”. Jag känner mig illa till mods när människor förklarar att “såhär gör vi i Sverige” som om det är ett argument i sig. Jag har heller aldrig fattat köttnationalisternas tal om att Sverige är förskonat från djurplågeri: Det var förresten vad britter alltid hävdade om sig själva, tills för sisådär femton år sedan.

Jag är hedning, vegetarian, och barn till gamla grönavågare. Jag räknas in under minst tre av fyra bokstäver i HBTQ. Jag har en hjärna som är uppbyggd enligt andra mönster än de flestas, och känner mig ofta som en främling i ett land där jag inte kan språket. När normen skärps och människor delas in i “svenskar” och “invandrare” hamnar jag ganska ofta på sidan “invandrare” eftersom jag inte beter mig “svenskt” – vad det nu innebär.

Överhuvudtaget har jag läst lite för mycket historia för att gå på myten om Sverige. Jag är inte oikofob, som de kallar mig – jag är svenskofob. Jag vill inte bo i Sverige, utan mycket hellre på jorden. Det handlar inte om att känna solidaritet med “de” som är “invandrare”, för min del. Det handlar om min egen rätt att vara den jag är – och jag är inte svensk mer än på papperet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverige, svenskhet, Sverigedemokraterna, nationalism, patriotism, rasism, islamofobi, högerextremism, Schweiz, islam, Karl XII, historia, krig, soldater, bilder, Jämtland, Storulvån, 1700-talet, myter, normer, fördomar, kristendom, hedendom, vegetarianism, djurplågeri, speciesism, köttnationalism, djur, djurrätt, normer, fördomar, öppenhet, HBTQ, homofobi, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, psykologi, svenska flaggan, Stålmannen, traditioner, värderingar, mat, julbord

Jag älskar fredagskvällar. Nätet är lugnt, inget händer. Alla är upptagna med att festa, titta på tv eller så. Dessutom har någon av mina grannar ofta fest, vilket ger mig den perfekta ursäkten: Det finns ju ingen mening med att gå och lägga sig när man ändå inte kan sova.

Så vad gör jag istället? Jag pluggar. Nördigt, jag vet, men inte maniskt. Den här gången har jag ordning på studierna. Att plugga 25% gör det omöjligt att lägga hela min vakna tid på skolarbetet – vilket var en sån sak jag bekymrade mig för när jag började igen i höstas. Jag har lagt upp en plan för hur mycket jag ska göra varje vecka, och jag håller mig någorlunda till den. Det där med att plugga 100 timmar i veckan för att hålla jämna steg med resten av kursen är inget jag varken vill eller behöver numera. De första fyra åren på högskolan var fruktansvärt jobbiga, men det är fem år sedan sist och mycket har hänt.

Det finns flera anledningar till varför jag fungerar bättre nu än då, men en av dem är att jag får jobba hur och när jag vill. Att plugga på högskolan är som att äta morotskaka och spara glasyren till sist: Ju längre upp man kommer desto mer uppsatsskrivande och mer självständigt arbete. Det enda jag gör det här läsåret är alltså att skriva min D-uppsats, och det är verkligen som att slicka i sig ett tjockt lager glasyr efter att ha pliktskyldigt ätit upp själva kakan. Allt detta med seminarier och tentor och hemtentor och gudinnorna vet vad är sånt som gör att 100% egentligen betyder 250%, men den biten är jag i princip klar med. Jag har möjligheten att bestämma mer själv nu.

Självdisciplin har aldrig varit något jag lidit brist på – tvärtom. Den har snarare urartat i självdestruktivitet gång på gång. Det jag behöver lära mig är, som min psykiater kallar det “att gasa och bromsa”: Att inte fastna i hyperfokus för långa stunder åt gången. Det är det jag tränar nu. I början av terminen var det omöjligt att sitta bara sex timmar i ett svep; jag satt lätt åtta timmar eller mer utan att äta, dricka, gå på toa eller höra telefonen eller veta vad klockan var. Idag kan jag faktiskt bryta efter bara tre, fyra timmar och ta paus.

Kerberos, trehövdad hund. Bild från http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cerberus_%28PSF%29.png

Att försöka kontrollera sin kreativitet är som att försöka lära Kerberos att gå fot, men jag har hellre en hund med två huvuden mer än normen än inga huvuden alls. I fem år har jag känt mig som en hund utan vara sig huvud eller svans, och jag vill inte förlora det jag äntligen har fått tillbaka – så man kan säga att jag jobbar på min lättja.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, skolan, högskolan, utbrändhet, psykisk sjukdom, sjukskrivning, stress, uppsatser, självdisciplin, tvångshandlingar, självdestruktivitet, lättja, midfulness, psykologi, kreativitet, hyperfokus, ADHD, NPF, Aspergers syndrom

Det är ett tag sen jag ramlade in här. Mitt eget ställe och jag hittar inte ens in här. Hmpf. Dålig Zstiiil asså.

Här är fullt från golv till tak. Både i huset och livet kan man säga.
Badrummet är färdigrenoverat. Ja, med undantag från spegel och ljusramp ovanför handfatet. Det kommer när vi varit på IKEA.
Sovrummet är i princip färdigmålat och tapetserat. Nu är golvet kvar. Det är bara att slänga sig på knä som gamla husmor och såpskura golvet.. Ska bara införskaffa mig ett ordentligt förkläde först Kanske en bättre borste också. Nog för att min nagelborste är större än de flesta men inte såå stor.

Jag har en ny Bärbara Barbara. Minimonster, -även kallad Hoppochstudsmaskinen, var liksom lite arg. Han fick inte sitta och spela på Barbara. Barbara är inte för Minimonsters. Då slängde han igen toppen på laptoppen. Locket alltså. Hårt. Ordentligt hårt. Knytnäve? Troligtvis. Jaha, tänker du som läser. Och. Det är väl inget att dänga igen en laptop, det har jag gjort många gånger.
-Lägg musen mellan t-bord och lock och stäng sen lika hårt. Titta sen hur fint mönster det blir på skärmen.

Nåja, med lite hjälp från försäkringsbolaget så har jag en ny Barbara. Barbara 2 heter hon
Klart det är en hon liksom. Så mycket intelligens och kunskap så kan det inte vara något annat. Vem är det man frågar när skärp/slips/byxor/strumpor/favoritkalsongerna/osv/osv saknas och inte går att finna? Inte är det han iallafall.
För att även dra fram något negativt även om det både bär emot och är ruskigt svårt att hitta något, -så vem är det som är lynnig, humörsvängningar, dagar av absolut utomjordighet? Som plötsligt går i strejk och vägrar samarbeta.
Jodå, det gäller män också, men inte i samma utsträckning. Åtminstone inte i detta huset. Fast visst finns det sånt även hos män. Först kommer PMaS och därefter kommer mans… Perioder av manlig hopplöshet. En grinig man är en störig man. Urtråkig…
Och dessutom har de mage att klaga över vår periodiska störighet.
Men Barbara2 är fin. Mannen, dvs Genbanken valde ut henne. Vad han kan.

Självklart är det ju krångel med skolor i vanlig ordning.
Mister trivs inte i sin skola. Orkar inte med alls. Går fortfarande 4 förkortade dagar i veckan. 2 dagar är som vanligt och två dagar är ännu mer förkortade. Ändå är det på gränsen.
Vi var iväg och tittade på en skola för barn o ungdomar med autism. Första gången pojken skulle byta skola såg vi den på nätet och tyckte den verkade bra. Tyvärr sa rektorn att det var odiskutabelt för den skolan är för särskoleelever och dit hör inte Mister. Nu fick vi veta att den är för särskoleelever i första hand men om man inte har det behovet så läser man enligt vanlig grundskoleplan. Så bra tyckte vi och var iväg på studiebesök. Vi bestämde att Mister ska få titta själv och därefter ta beslut. Vi ville ju men det är bäst att ha honom med sig.

Efter några samtal med start med ett NEJ ALDRIG och hojt hojt och till slut: “jag orkar inte mer. Jag vill byta skola. Iallafall titta på den” så ringde vi om tid. Det var svårt att få tag i rätt personer och till slut fick Genbanken tag i rektorn på skolan. Då säger han att Mister är ju högfungerande och då hör han inte hit. Här är bara förskoleelever. Genbanken tog upp det att skolpsykologen har ju hållt i detta och varit med på studiebesöket. Rektorn säger att hon nog inte har lyssnat på vad han faktiskt har sagt….
Så nu har vi en Mister som accepterat och numera är redo att titta på och ev byta till denna skolan. En chans att må bättre. Fast nu kommer han inte in iallafall fast han blivit i princip lovad en plats av skolpsykologen.
Vi har ännu inte vågat säga någonting. Måste dessutom ha lite mer information om vad vi har för alternativ att röra oss med. För i nuläget funkar det inte alltför bra.

Även Decibel har fullt upp. Numera ledig varje onsdag. Nu har hon varit hemma även igår och idag. Hennes lärare verkar närma sig den berömda väggen. Igår hade han inte klarat att ta sig till arbetet.
Man ska inte säga “vad var det jag sa”. Men jag tänker det. Högt. Jag sa faktiskt det efter mötena vi har haft. Han tar på sig och får på sig för mycket.
På dessa möten är det också bestämt att vi ska få veta när det sätts in vikarie i klassen. Så att Decibel vet om det innan och om det inte funkar för henne så får hon stanna hemma. Att läraren som inte mår bra inte ringer det säger sig självt men ingen annan har ringt heller. Inte heller rektorn som suttit med på dessa möten och som lagt en hel del på läraren. Och som sitter och säger att skolan har mycket mera att försöka förbättre. Vi lyfte tanken att om det fortsätter gå neråt så kanske man kan tänka tanken att byta till Rönnen där Mister gick.
Det är ju lätt att säga att det finns så mycket när hon själv inte behöver göra det. Det lägger hon ju på läraren. Som nu är hemma….
Eftersom skolan inte informerat oss har jag heller inte informerat dom. Ser inte vitsen med att tala med en av de andra klasslärarna som inte har med saken att göra. Genbanken skulle försöka få tag i rektorn idag och förhoppningsvis få lite information om hur det blir.

En av de positiva sakerna med att ha en aspergerdiagnos är att man räknas in i personkretsen för LSS. Bland annat betyder det att man har rätt till nödvändig tandvård under högkostnadsskydd, och kan få ut ett intyg för det: ett såkallat tandvårdskort. Det går att ha delade åsikter om det, men för mig är det rätt viktigt – i synnerhet idag.

Jag har precis kommit hem från tandläkaren, och det gick inte så bra. I sex-sju veckor eller så har jag dragits med tandvärk. Det som började som ilningar efter att jag ätit har blivit värre och värre och för några dagar sedan hade jag så ont att jag grät i flera timmar, innan jag till slut gav upp och masade mig ner till apoteket för att köpa värktabletter. Nu konstaterade tandläkaren att en gammal lagning har spruckit, förmodligen för att jag har gnisslat, och bakterier har letat sig in ända ner i pulpan. Rotfyllning eller utdragning var alternativen jag ställdes inför. Det är billigare att dra ut tanden, men just eftersom jag har tandvårdskort behöver jag inte tänka på den ekonomiska biten.

De gav mig en spruta med lokalbedövning, och när jag kände att det började verka så började tandläkaren att peta. Jag var lugn och avslappnad, tyckte jag, men det gjorde ont i alla fall. Det finns två saker att göra i en sån situation: Det ena är att skärma av mig från världen och gå helt upp i mitt inre så att jag glömmer bort att det gör ont, men det innebär också att jag stänger av möjligheten att kommunicera, vilket kan göra att det helt plötsligt gör alldeles för ont och jag är fastlåst inuti mig själv. Det andra är att fortsätta vara medveten, och därmed riskera att gå upp i smärtan och ångesten istället. Jag har alltid valt det förra, men nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle tappa greppet om verkligheten. Jag skulle inte fly.

Så jag gnydde och hoppade till när de petade i pulpan. Bedövningen tog inte utan det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, så de laddade en spruta till med bedövningsmedel. Den började verka, och tandläkaren hade precis börjat peta igen när jag signalerar att något är fel. Jag sluddrar att jag är yr och något om att “hela jag är bedövad”, och de hissar upp mig så att jag får sitta. Då börjar det: Förmodligen första gången på många år som någon annan blir vittne till mina icke-epileptiska anfall. Hela kroppen skakar, och huvudet slänger fram och tillbaka. Hjärtat bultar och jag får svårt att andas. Blodet rusar ner i fötterna och jag känner mig svimfärdig. Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att lugna ner mig tillräckligt för att det ska kännas som att jag är helt medveten om omvärlden igen och har slutat skaka; kanske tio minuter, kanske ännu längre. Och när de börjar gräva igen gör det fortfarande outhärdligt ont.

Jag är alltså både känslig och okänslig på samma gång, vilket är en ganska typisk reaktion bland autister. Två bedövningssprutor får mig att balla ur, men samtidigt gör de mig inte tillräckligt bedövad för att jag inte ska riskera att bita tandläkaren så han slinter med verktygen – vilket jag alltid är lite orolig att göra när jag får ont. Det enda de kunde göra var att peta i en tillfällig lagning och ge mig en ny tid. Först i januari får jag göra min rotfyllning, men den gången ska jag i alla fall få lustgas, och vi pratade också om att jag kanske skulle ha en bettskena också eftersom jag gnisslar.

För en gångs skull inte kände mig fånig och dum som reagerade som jag gjorde, för när de är medvetna om mina svårigheter blir det en annan sak. Jag har ont i munnen och det smakar illa, och jag är fortfarande lite yr, men jag behöver bara betala 150 kronor per besök eftersom jag har tandvårdskort. Hade jag inte haft högkostnadsskyddet hade jag förmodligen dragit ut på det ännu längre, och dessutom fått betala mer än andra eftersom jag inte riktigt fungerar och reagerar som de flesta gör och därför behöver prova mig fram. Att det känns i kroppen är jobbigt nog, men att slippa betala hela kalaset själv är en oerhörd lättnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tandvård, tandläkare, tänder, hälsa, vård, LSS, stöd, lagar, funktionshinder, autism, Aspergers syndrom, diagnoser, känslighet, bedövning, icke-epileptiska anfall, ångest, smärta, rädsla, tandvårdskort, funktionshinder

Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar mig om jag känner någon som “lider av Aspergers syndrom”. Visserligen känner jag många som har asperger, men jag brukar inte fråga dem om de lider av det. Själv lider jag i alla fall inte av min asperger.

Det har varit svårt för mig att veta hur jag ska prata om asperger på något annat sätt än i form av “syndromet”. Å ena sidan vet jag att människor har behov av stöd och insatser, och då måste man ha en diagnos – men å andra sidan är asperger i mångt och mycket snarare ett sätt att fungera på än något funktionshinder. Från vårdens sida har man försökt att bena ut det, och i det tredje diagnoskriteriet slår man fast:

“Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”

Det är alltså så att om man passar in på alla kriterier i övrigt, men inte egentligen har någon “nedsättning av funktionsförmågan” så kvalificerar man inte för diagnosen Aspergers syndrom. Massor av människor har en aspergerpersonlighet, men inte några större svårigheter – och de människorna får alltså inte heller någon diagnos.

Det här var en av de sakerna som kom upp igår, när jag lyssnade på Torbjörn Anderssons fenomenala föreläsning om “Radikala perspektiv på asperger och högfungerande autism”. Torbjörn använder nämligen ordet asperger i en vidare bemärkelse, och inte som en förkortning för Aspergers syndrom. Det han menar är snarare det som man kanske borde kalla aspergerpersonlighet; människor som fungerar på ett visst sätt – oavsett om de har en diagnos eller inte, och oavsett om de uppfyller det tredje diagnoskriteriet eller inte.

Att se asperger som en personlighetstyp istället för en störning är grundförutsättningen för att verkligen kunna prata om positiva sidor, möjligheter och begåvningar. Det gör det också möjligt att kunna diskutera aspergerdrag hos kända personer som inte fått någon formell diagnos: Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton och Emily Dickinson levde alla på den tid då ingen diagnos fanns att ställa, och många av dem hade kanske inte heller tillräckligt för att få en diagnos – men det faktum att så många av de stora vetenskapsmännen, författarna, konstnärerna och kompositörerna i historien hade autistiska drag är ändå något som är värt att fundera över.

Problemet med att se autismspektrum ur ett strikt medicinskt perspektiv – som något som ofelbart är en störning och helst borde gå att förebygga eller bota – är att man direkt diskvalificerar alla som är “för duktiga” för att räknas in. Därmed förstör man möjligheten att se bakåt och upptäcka den autistiska historien, och man hindras också från att läsa in autistiska drag – eller bokstavsdrag generellt – i framgångsrika människor som lever idag: De är ju inte störda, de har ju inget handikapp, de är ju lyckade. Det är inget fel på dem…

Att diskutera varför en känd person gör si eller så, och säga “hon fick ett DAMP-ryck och skrev mästerverket på tre dygn”, eller “hans förmåga att föreläsa är verkligen autistisk!” är inte självklart smickrande, hur mycket jag än önskar det. Men Torbjörn Andersson har verkligen en autistisk förmåga – inte savant, men autistisk på så sätt att han vet vad han pratar om och att det är det han brinner för. Asperger är förmodligen ett av hans specialintressen, och det märks.

Jag vill att det ska gå att prata om asperger och ADHD som något mer än diagnoser, utan att för den skull förminska betydelsen av den hjälp man kan behöva. Jag vill att det ska vara självklart att det inte är något negativt att ha autistiska drag. Jag vill att folk slutar vara rädda för att stämplas som psykiskt sjuka, som störda, som handikappade. Eller som jag precis upptäckte att min kompis Jörgen hade skrivit på min Facebook:

“Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, personlighet, kändisar, förebilder, historia, fördomar, normer, neuronormer, neuromångfald, autismspektrum, vård, stöd, psykologi, psykiatri, cripteori, Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton, Emily Dickinson

Aspergers Syndrom

De sabbar ditt jobb och kidnappar dina barn och ställer till med sattyg. De “lånar” saker utan att fråga, och de är allmänt bakåtsträvande och fast i traditioner, men de är samtidigt väldigt arbetssamma och flitiga och sköter arbetet galant när de väl är motiverade. Deras kultur är så främmande och gammeldags, sägs det. Och ändå har de levt här sedan Lilit och hennes barn fördrevs från Edens lustgård. Det är vi som är invandrare i deras land.

Jag pratar om vittra.

När mamma frågade vad jag vill ha i julklapp var svaret självklart:

“Jag vill ha en butler i julklapp. Han ska helst prata brittisk engelska, men inte vara snobbig. Om han kan baka scones är det ett plus.”

Jag tror inte jag kommer att få någon butler i julklapp, för mamma föreslog att jag skulle hålla mig väl med vittrorna istället. För den som inte vet det är vittrorna eller vittra de där kortväxta typerna som bor i underjorden. Om man är generös mot vittra så kan de hjälpa en med hushållssysslor, och mamma föreslog att jag skulle sätta ut gröt.

Vittra tar dina getter, sägs det. Som om getter gick att äga.

Alla säger att vittra är gammaldags: De har ålderdomliga kläder och de är rädda för stål. Det är därför man lägger någon stålpryl i vaggan hos bäbisar, så att de inte tar ungen: Stål är nämligen kristet, och de är livrädda för kristenheten. Typ. Men tänk om det bara är våra fördomar om vittra?

Jag tror att det är vittra som ställer till det när tekniken inte fungerar: När program hänger sig, när sidor inte laddar som de ska, när mail försvinner och filer trasas sönder. Jag brukar skylla på min teknikpoltergeist som får datorer att krascha bara jag närmar mig en datorsal, men i själva verket är det vittra som spelar folk ett spratt. Det är så typiskt dem: de lånar gärna saker och busar och har sig.

Rovor. Är det mat för vittra?

Men om vittra nu har blivit såpass högteknologiska att de är i min dator, varför ska de då vilja ha gröt? Sist jag offrade till gudinnorna, på Samhain, fick de en morot och en handfull torkad rosmarin och oregano, men vittrorna föredrar bevisligen lagad mat. Kanske är allt tekniskt strul jag haft vittrornas sätt att säga att de är trötta på bilden av sig själva som gammelmodiga. Tänk om vitterfolket behöver frigöras från våra fördomar om dem.

Om jag nu inte får någon butler i julklapp, så får jag väl försöka att ställa mig in hos vittra. Det är lättare att förlita sig på dem än på det såkallade välfärdssystemet. Hemtjänst är lika dyrt som att köpa “hushållsnära tjänster” och då måste man dessutom stå ut med att ha människor omkring sig, fippla med papper hit och dit och ha intyg på allt. Då är det nog lättare att hoppas på vittra. Jag måste bara ta ner stålsaxen vid ytterdörren, så att de vågar sig in – och så undrar jag om de gillar pasta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vittra, folktro, butler, hushållsnära tjänster, övernaturligt, väsen, trolldom, Norrland, fäbodkultur, bilder, djur, getter, NPF, städning, hushållsarbete, matlagning, disk, tvätt, arbete, hjälp, boendestöd, hemtjänst, fördomar, välfärd, politik, funktionshinder, ADHD, Aspergers syndrom, psykisk ohälsa

I går fick jag hem ett bolltäcke att testa. http://www.komikapp.se/bolltaecke_autism.htm

Det är stort och tungt. Bollarna är något större än pingisbollar vilket verkar vara det bästa. Har hört om andra som fått testa täcken med bollar i storlek med ärtor och de har inte gillat det utan velat ha större bollar.

Egentligen skulle jag inte testa mer än någon timme till börja med. Provade i soffan och tyckte det var ganska okay. Sen la jag det i sängen och tänkte prova där när jag lagt mig. Tydligen fungerar täcket rätt bra då jag helt Jag trodde det skulle vara svalare då där är mycket luft som passerar mellan bollarna, men det blev ganska varmt i alla fall. Har kanske att göra med att bollarna är av plast.

Har nu 14 dagar på mig att testa täcket. Sen får jag köpa det om jag vill ha det. Det jag funderar på om jag skulle köpa det är hur det skall tvättas. Tror inte det går in i våra tvättmaskiner.

Jag bor på ett träningsboende för unga vuxna med Aspergers Syndrom.
Hela lokalen är ett trapphus, där alla ungdomar har sin egen lägenhet.
Här bor totalt  åtta ungdomar, men samtidigt som vissar flyttar ut, så kommer det in nya.
Personalen är här för att hjälpa ungdomarna (fast jag har inte förstått att de vill hjälpa mig).
De har även erfarenhet av undomar med självdestruktivt beetende och ätstörning och använder KBT (kognitiv beetendeterapi).
Träningsboendet heter OG och de vill hjälpa ungdomar med Aspergers Syndrom att leva ett fungerande liv i vardagen och samhället, eget boende, fortsatt stöd (om det behövs), skola eller arbete och fridtidsaktivitet.
Dom har även så kallade PU (Personlig utveckling).
Där undomen har en tid tillsammans med samordnaren och en konaktperson.
PU är väldigt invidullt, det skiljer sig från varje person.
Man sätter om mål, med hjälp av samordnaren och sin kontaktperson.
Vad man vill utveckla, ta upp något man inte riktigt förstår eller bara undrar över, något att arbeta med.
PU är flexibelt, man följer inte det strikt shemalagt.
Om det är något som ungdomen behöver ta upp som är viktigt, så tas det upp!
Mitt första mål: Att må bra!

Jag gick och la mig vid tio och ställde klockan på åtta, väl medveten om att jag inte skulle komma upp då. Eftersom boendestödet skulle komma klockan tio behövde jag åtminstone ta mig upp tills dess, och med två timmar på mig skulle jag åtminstone ha hunnit klä på mig. Så jag stängde av klockradion när den ringde, och vaknade när den visade 9:47. Hoppsan. Jag försökte väcka mig själv en stund, och när den visade 9: 56 kravlade jag ur sängen. Då ringde telefonen. Fan. Nu är han här och jag orkar inte.

Självklart är det precis det han säger: “Nu är jag här…” – men sedan fortsätter han pladdra i någon minut. Han förklarar att han är på gatan nedanför, men att hans chef precis har ringt och sagt att han måste ta sprutan. Nu. Så det är bara att vända och åka. Efter att han har pratat i säkert ett par minuter lyckas jag få ur mig att jag är trött, och vi kommer överrens om att ses nästa gång istället.

Vanligtvis när jag måste ställa in tider för att jag är för trött brukar jag ha dåligt samvete, som om jag gått på myten att det bara är att skärpa sig så blir det bättre. Jag borde veta vid det här laget att efter en heldag bland människor så är jag för bakis för att kunna ställa mig att städa och plocka klockan tio på morgonen. Jag borde ha fattat att det inte bara är något jag kan komma förbi genom att tänka positivt.

Det var tur att han var tvungen att ställa in så jag slapp mina orimliga skuldkänslor, men jag borde verkligen lära mig att boka mina tider mer realistiskt så att jag vet att jag klarar av dem. Om jag ska ha ett liv IRL borde jag lära mig att tillåta mig själv att vara trött också. Jag mår bra, psykiskt sett. Det är bara huvudet och kroppen som inte riktigt hänger med. Jag har en vanlig social baksmälla, helt enkelt, men den här gången utan särskilt mycket ångest. Min sociala fobi börjar luckras upp – det är bara tröttheten som består.

Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, sociala svårigheter, intryck, psykologi, stress, baksmälla, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, social fobi, skuldkänslor, boendestöd

Den dagen jag föddes hade Hans Asperger exakt en månad kvar i livet. Jag föddes den 21 september 1980 i Östersund, och han dog den 21 oktober i Wien. Begreppet “Aspergers syndrom” myntades året därpå när den brittiska forskaren Lorna Wing uppmärksammade hans arbete, men det var först på 90-talet som det blev mer känt.

Det fanns alltså inga diagnoskriterier eller ens något ord för det när jag föddes, och det skulle ta ytterligare ett kvartssekel innan jag fick veta att det var Asperger jag hade. Jag kallar den tiden för Mina ordlösa år. Jag hade inga ord för vem jag var, och därför kunde jag inte kommunicera ens de mest basala behoven. Jag kunde inte förklara att jag var trött, hungrig, törstig, varm, orolig, glad, rädd, stressad eller lugn. Först när jag fick ett ord kunna jag börja bygga mig ett språk.

För det är ju så: I en värld där det inte får finnas ord som beskriver det som är annorlunda finns det inte heller någon möjlighet att uttrycka att man ÄR annorlunda. Att säga att en diagnos är en stämpel är att göra den till en stämpel, även om det redan har gjorts tusentals gånger förut. Ord blir vad vi gör dem till.

Din diagnos är din egen, att fylla med innehåll och betydelse. Jag använder mina diagnoser som blomkrukor. Hur gör du?

Veckans bloggtema: Språk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, ADHD, autism, diagnoser, vård, psykiatri, ord, språk, psykologi, utveckling, kommunikation, barn

Något jag har svårt för är att i bland bli ansedd som ett studieobjekt. Att bli undersökt, utforskad och studerad.

Nyligen fick jag ett e-mail där någon som ville ha med mig på något sätt i en uppsats. Blev inte klok på om det var en förfrågan eller bara ett meddelande om att jag tydligen deltar på något sätt i denna uppsats. Jag har inte svarat än för jag vet inte vad jag skall svara. Visst jag bloggar och det är väl okay att de tar med saker jag bloggat om. Har inget att säga om det. Men det är en märklig känsla att någon skall utvärdera mig, fälla kliniska uttalanden om mig, att på något sätt vara en apa i bur.

Klart man måste få studera Aspergers Syndrom för att kunna bemöta oss på bra sätt. För att göra livet bättre för andra. Men trots allt, känslan av att vara ett djur på zoo finns där på något sätt.

Jag har perioder då jag känner mer eller mindre utanförskap. Perioder då jag kan känna mer eller mindre gemenskap med andra människor. Att få en sådan förfrågan i en period då jag kanske inte känner mig så hemskt annorlunda kan göra ont. Sen är det så också att jag lever mitt liv, visst reflekterar jag ofta över aspie vs NT saker. Men jag är jag i alla fall. Jag lever mitt liv och att plötsligt få en förfrågan att bli något slags studieobjekt är märkligt.

Läs även andra bloggar om Aspergers Syndrom, Studier, Uppsatser, Forskning, Utanförskap

Jag hade aldrig tandläkarskräck innan jag fick tandställning. Jag var femton år och de drog ut fyra tänder för att det var för ont om plats. Sedan fick jag räls i både över- och underkäke, och gummisnoddar för att hålla ihop dem som jag skulle använda dygnet runt utom när jag åt. Käken ömmade dygnet runt i ett och ett halvt år, och jag hade skavsår på insidan av läppen. Var sjätte vecka gick jag till tandregleraren som skällde på mig för att mitt överbett inte läkte ihop som det skulle; han var övertygad om att det var för att jag slarvade med snoddarna.

Jag vågade inte säga att jag använde snoddarna precis hela tiden, och att det gjorde så ont att jag inte ville äta. För det ska det ju inte göra. Tandställningar ska bara göra ont när de är nyspända, och inte jämt. Så det gjorde inte ont, bestämde jag mig för. Statistiken är självklart mer tillförlitlig än min egen upplevelse.

Det är minst fem år sedan jag var till tandläkaren senast. Nu är det dags igen; jag var där idag och skulle boka en tid för att jag tror att jag har tappat en lagning. Medan vi väntade hördes det välkända borrljudet inifrån något behandlingsrum, det som får blodet att isa i ådrorna. Jag förknippar aldrig det ljudet med tandlagning, eftersom jag bara har haft några enstaka hål, utan med tandställningen. Men allra mest förknippar jag det med den stora lögnen: Det här gör inte ont. Det, och min egen självförnekelse.

Idag vågar jag erkänna när jag har ont i tänderna. Idag skulle jag klara av att berätta att det faktiskt gör ont – det var därför jag var där ju. Jag tror jag behöver påminna mig om att jag har ett språk nuförtiden. Min tandläkarskräck är egentligen inte en rädsla för att det ska göra ont, utan en rädsla för att inte kunna förmedla att det gör ont. Jag är 29, och börjar lära mig att säga “aj”. Det är ju en milstolpe i min utveckling som heter duga.

Läs även andra bloggares åsikter om tandläkare, tandläkarskräck, tandställning, smärta, värk, lögner, självförnekelse, ljud, rädsla, fobier, språk, kommunikation, känslor, tandvärk, tänder

Förnuft och känsla

finns det ingen manual
råder ingen relevans

att skrika och förtvivla är fult

vad gjorde du
med ditt avskärmade allvetande

 om det var du
som blev nedtryckt och utsatt

cool man

då gjorde du helt enkelt
det enda raka

en jävligt elegant ;

 Hemingway…

thats it

Carola Zettergren

Bild:Moniqa Klintestrand Öberg

Att komma ut som transsexuell är verkligen en isbrytare som heter duga. Det är dessutom ofta ett utmärkt test på hur bra människor är på att hantera sina egna fördomar.

Jag träffade min blivande mentor för första gången idag: En annan student som ska vara ett stöd för mig, och som jag fått via funktionshindersamordnaren på högskolan. Vi har mailat lite, och så skulle vi alltså ses. Tanken var att vi båda skulle känna oss för och komma fram till hur vi ska göra och vad jag behöver och så. Jag visste inte vad hon visste om mig, men vi letade i alla fall upp ett litet rum och satte oss och pratade. Vi berättade lite om oss själva, och jag förklarade vad jag behöver hjälp med och hur jag fungerar och vad Aspergers syndrom är, och så kom vi in på mitt uppsatsskrivande. Allt kändes bra, som att det här är en person som det nog kan fungera med, så jag var bara tvungen att köra min standardkontroll.

Jag hade tyckt att det var märkligt att hon inte verkade ett dugg fundersam eller förvånad över mitt utseende eller min röst. De flesta människor som förväntar sig en Immanuel och ser mig brukar bli lite förvirrade om de inte själva är höjden av queerhet, men hon hade verkligen inte visat det minsta osäkerhet. Passerar som kille gör jag inte, det är jag medveten om, så därför misstänkte jag att samordnaren redan hade outat mig. På sätt och vis var det rätt. Så jag började:

“Du tyckte inte att det var konstigt att se mig när du förväntade dig någon som hette Immanuel?”

Njae, hon hade tyckt att det var lite speciellt, men det finns ju så många olika namn. Mina föräldrar kanske kom från något land där tjejer heter Immanuel, sånt är ju så olika i olika länder. Helt plötsligt mindes jag att hon en stund tidigare återberättat vad samordnaren sagt om mig, och använt ordet “hon”. Då kopplade jag. Tjejen framför mig hade utgått från att jag var en tjej som hette Immanuel, utan att tycka att det var mer än stavningen med I som var särskilt konstig.

Så jag berättade att jag är transsexuell, och hon tappade hakan och lutade sig bakåt i stolen. Hon hade inte vetat någonting och hade inte anat det alls, och bekände direkt att hon har fördomar – för “alla människor har ju fördomar, det är ju så”. Jag berättade lite om min könskorrigering och att jag vill bli kallad han, och efter kanske tio minuter så var det undanstökat och vi gick vidare till att jämföra olika städer. Eftersom hon var smålänning bekände jag mina fördomar om smålänningar – att alla smålänningar är snåla och älskar lingonsylt, och det får jag säga för jag är kvartssmålänning själv – och vi skrattade lite.

När det började skymma utanför fönstret och det blev dags att gå verkade det som om hon redan hade hunnit smälta nyheten, och det kändes väldigt bra. En person som kan erkänna att hen har fördomar utan att fördenskull klamra sig fast vid dem är förmodligen en person som jag kommer att kunna fungera bra ihop med.

Jag skulle säga att min nya mentor är klart godkänd på fördomstestet, men jag undrar hur andra gör för att avgöra om en människa är värd att satsa energi på. Den som inte kan komma ut som transperson – åtminstone inte utan att ljuga – antar jag använder andra metoder för att avgöra vem de har förtroende för. Mitt sätt är i alla fall något som både faller sig helt naturligt och samtidigt är otroligt praktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om transperson, transsexualism, komma ut, garderoben, relationer, möten, studier, högskolan, funktionshinder, mentor, Aspergers syndrom, sociala svårigheter, namn, kön, genus, könsroller, könskorrigering, fördomar, normer

Jag fick en fråga av Immanuel för någon dag sen om på varför jag har lättare för att tala engelska än svenska. Nu menar jag inte att skriva för då behärskar jag svenskan bra när jag kan följa mina ord med ögonen.

Har funderat en del på det. Jag tror att anledningen är att när vi i skolan fick lära oss engelska fick inte bara lära oss teoretisk grammatik. Att lära sig engelska var också tydliga lektioner i social samvaro. Vi fick lära oss hur man var artig på engelska. Man fick lära sig hantera olika sociala situationer på engelska, som småprat om väder och vind. Kort sagt många saker som jag som aspie inte på egen hand förstått blev väldigt tydliga och in i detalj förklarat på engelsk lektionerna.

Svensk lektionerna var torr grammatik. Verb, adjektiv och substantiv m.m. Man var ju redan förväntad att förstå det här med den sociala biten. Inte fick vi öva på vanligt småprat och artigheter under svenska lektionerna.

Så där är nog en av de största anledningarna till att engelskan flyter lättare om jag skall tala. Jag vet hur den fungerar, jag vet i vilka situationer man kan använda vissa ord och varför. Jag hade behövt lära mig svenska på samma sätt som jag fick lära mig engelska, då hade jag kanske känt mig mindre obekväm i samtal och sociala situationer.

Läs även andra bloggar om Aspergers Syndrom, Språk, Inlärning, Grammatik, Övningar, Engelska, Trollhare

Det finns många jag skulle vilja berätta om min diagnos för. Allt från lekkamrater sen jag var liten till mobbare i skolan som jämt hånfullt frågade saker de egentligen inte menade som riktiga frågor. T.ex. “Hur kan man vara så dum som du är” eller “hur kan man vara så äcklig som du är”. Men främst skulle jag vilja berätta för den psykoterapeut jag hamnade hos för depression som 18 åring.

Hon hade förklaringar till min depression. Många och omständiga. Jag minns att jag frågade henne saker och hur lycklig jag kunde bli när hon rakt och tydligt svarade på frågor om sociala relationer. Som hur man hälsar på folk. Vad småprat handlar om. Jag minns att jag tydligt sa till henne att jag inte är som andra människor men jag vet inte vad det är som gör det. Hon sa att det var mobbingen i skolan som fick mig att känna mig så. Att de skadat min självkänsla. Några år senare fick jag min diagnos, då hade hon, psykoterapeuten gått i pension.

I dag ser jag orsak och verkan, nej det var inte mobbingen som orsakade min känsla av ett annorlundaskap. Mitt annorlundaskap fanns först och det var därför jag blev mobbad. Orsak och verkan.

I bland skulle jag vilja hitta hennes e-mail adress och berätta om diagnosen för henne. Men hon skulle säkert inte minnas vem jag är.

Läs även andra bloggar om Aspergers syndrom, Diagnoser, Depression, Upprättelse, Psykoterapeut, Mobbing, Självkänsla

I dagens SvD på psykologisidan skrivs om en bok av litteraturprofessor Christopher Lane “Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness”

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_3779227.svd

Den stora könsskillnaden mellan aspies som barn och unga, är ofta att killar är mer utåtagerande medan tjejerna många gånger tas för att vara extremt blyga och tillbakadragna.

Även jag blev ansedd som väldigt blyg som liten och kan säkert anses vara som ovanligt blyg även nu. Men sanningen är att jag är inte blyg, jag är bara aspig. Jag har helt enkelt ofta inget behov av andra människor IRL och har ganska lite intresse av att kommunicera med folk jag inte känner, såvida jag inte är så illa tvungen. Säkert förvillande likt blyghet för många. För andra känns det kanske som kallt avståndstagande.

Så är då blyghet ett sjukdomsliknande tillstånd eller ett karaktärsdrag? Om jag vet vad som förväntas av mig kan jag säkert vara mera framåt, men jag kommer nog aldrig att vara den som är aktivt kontaktsökande. Tidvis har jag någon form av social fobi. Det har hänt att jag fått ta ångestdämpande medicin för att orka med kontakter med okända. Där går nog gränsen tror jag. När man mår dåligt av kontakt med andra är nog gränsen för normal blyghet till social fobi passerad. När det påverkar en fysiskt och framkallar ångest attacker. Vilket inte får förminskas. För det är hemskt att genomlida det, att bara kalla det för blyghet är inte att ta människors lidande på allvar.

Säkert mycket lätt att sätta sig till doms över människor med olika svårigheter. Det finns ju ett motstånd till alla nya bokstavs diagnoser där även Aspergers anses vara ett nytt påfund. Kan tänka att man inte förstår vad det innebär, och kanske inte vill sätta sig in i vad en sådan diagnos innebär så avfärdar man det hela med nymodigheter. Fanns det inte förr så finns det inte nu. Det är bara det att det är namnen och diagnoserna på olika syndrom som är nya. Själva syndromen har alltid funnits. En 60 årig kvinna jag känner säger att en av hennes klasskamrater i lågstadiet hade med all säkerhet Aspergers, men då fanns inget namn för det. Man var hänvisad att anses som utvecklingsstörda, djävulungar, ouppfostrade eller som idioter. Jag har svårt att förstå dessa motstånd mot att sätta ett namn på människors olikheter. Är det så farligt att någon som är rädd för människor får kalla sig social fobiker? Är det så hemskt att någon med svårigheter med impulskontroll får säga att de har DAMP eller ADHD? 

Jag kan förstå oron att diagnoser sätts för lättvindigt. Det ligger någon slags missuppfattning att en diagnos alltid innebär en sjukdom. Vi med Aspergers vet att så är inte fallet. Tyvärr ligger nog mycket okunskap bakom kritiken mot diagnos sättande. Diagnoser är förhoppningsvis framför allt ett verktyg att klara av livet på. Jag är inte som normalstörda. Jag skiljer mig i grund och botten från normalstörda. Utan min diagnos hade jag jämt och ständigt stångat pannan blodig mot alla sociala regler och uppförande som är förväntat av mig. Med min diagnos kan jag utforska skillnaderna på ett annat sätt. Det är för mig med min diagnos okay att fråga om jag inte förstår en social regel. Jag kan förlåta mig själv och förhoppningsvis andra om saker går galet.

Läs även andra bloggar om Aspergers Syndrom, Diagnoser, Blyghet, Social fobi,

Min matvarubutik utökar och bygger om. Det verkar kanske inte så märkvärdigt för de flesta, men för mig är det ren katastrof. Att plötsligt inte i hitta där jag tidigare har gått som i en snitslad bana är ångestframkallande. Visst det blir säkert fint, visst de behöver säkert mer plats. Men är det tvunget att byta plats på allting? Inte har de fått upp skyltar heller, så man famlar i blindo. Det känns verkligen som att de berövat mig synen för jag hittar verkligen ingenting!

Det enda som för tillfället känns det minsta positivt med denna omändring är att de även tänker inför personallösa kassor. Alltså där man själv scannar in sina varor, betalar i en automat och sköter sig helt själv. Jag tar mig hellre an 100 maskiner än 10 människor. Så gissa om jag kommer att bli stammis vid de kassorna.

När biblioteket byggde om var det ganska okay. Då hittade jag böcker som jag troligtvis inte skulle ha brytt mig om innan.

Någon har kommit på att Smileys är något form av missbruk och har bestämt sig för att ta en så kallad vit vecka många har hakat på i bloggarna. Nu är det väl så att en vit vecka brukar röra människor som vill göra ett uppehåll i sitt alkoholbruk och ibland som något slags test om man hamnat i ett alkoholmissbruk.

Nu är alltså våra glada, sura eller blinkade gubbar att jämföra med missbruk. Jag vet egentligen inte om jag mest vill skratta eller gråta åt det hela.

Troligtvis är alltsammans någon ogenomtänkt ploj. Inte alls tänkt som något allvar. Men för mig som inte har så många verktyg att klara av kommunikationen med NTsar så blir det lite märkligt. Jag behöver de där små gubbarna! Det är nämligen så här att många NTsar kan säga en sak och mena en helt annan. De kan vara ironiska. Uttrycka en sak och mena absoluta motsatsen. Detta är ofta inget problem för andra NTsar att klura ut. En liten smiley är en signal till mig att försöka tolka texten på ett annat sätt än min första instinkt säger mig.

Visst allt är gott och väl för de som inte har problem med sådant. Vad jag förstår så har en del tolkat “No smiley rörelsen” som att människor gömmer sig bakom smileys på något sätt. Jag förstår inte riktigt hur man menar med det. Man står väl för sina ord med glada, sura eller blinkade gubbar eller inte?

Att ha smileys i verkliga livet hade varit en dröm för mig. Tänk att kunna plocka upp en liten glad gubbe och visa upp att jag trots min brist på mimik och ögonkontakt har känslor. Jag skulle gladeligen stoppa fickorna fulla med smileys och visa upp dem i lämpliga sammanhang. Tror faktiskt att om jag kunde göra så skulle kontakten med NTsar blir mer jämlik. De skulle nämligen aktivt och medvetet få avgöra vad någon känner och menar. Precis som jag alltid får göra.

Har lust att starta en motrörelse. Leave my Smileys alone 

Läs även andra bloggar om Smileys, Aspergers Syndrom, Kommunikation, Jämställd

PS ingen som har en lista på vilka smileys finns att tillgå på WordPress? DS

17:44 igår bestämde jag mig för att haka på den smileyfria veckan, och för att tjuvstarta på prov.

22:27 skrev jag min första smiley ändå. Det var svårare än jag trott.

När jag började chatta med Dennis, för snart tre år sedan, märkte jag snabbt att det blev många missförstånd. Jag var van vid att lägga till en smiley när jag skämtade, men inte annars. Dennis använder smileys mest hela tiden, och uppfattade min avsaknad av virtuell ansiktsmimik i kombination med mitt sträva sätt att formulera mig som att jag var ledsen, sur eller missnöjd. Det var nog först när han berättade det som jag förstod hur viktigt det är för många att få bekräftande leenden snarare än ord. Jag var van vid att beskriva mina känslor mer målande, men i en chatt fanns det sällan utrymme för sånt. Så jag började använda smileys mer genomgående.

Ganska snabbt märkte jag en förbättring. Folk tolkade mig mer sällan som aggressiv och tvär, och jag kände mindre skam över att vara pretto. Precis som när jag lärde mig att visa olika ansiktsuttryck IRL började jag känna att behovet av att använda stora mängder ord minskade. Visserligen gick även smileysar att missförstå, och de var inte särskilt exakta, men de blev ett kodspråk som jag lärde mig mycket lättare än ansiktsuttryck. Det finns tusentals olika sätt att le på, men bara några få leende smileysar. Dessutom finns det tillochmed guider som berättar vad olika smileysar betyder, för att det inte är självklart för alla.

Idag har jag insett att jag har svårt att släppa taget om dem istället. Smileysar har blivit lite av en trygghet, precis som när jag var yngre och försökte mig på att le för att släta över det faktum att jag uttryckte mig klumpigt i ord. De är i mina ögon ett icke-autistiskt sätt att försöka kommunicera via autismtillgängliga kanaler: Internet är i sin grundkonstruktion autistiskt, men smileysar är ett försök att öka tillgängligheten för bokstavslösa. De är ett språkligt hjälpmedel för de som inte klarar av att låta sina ord stå på egna ben, och för de som hellre delar känslor än tankar.

Jag vet inte om jag är redo att klara mig utan smileysar i en vecka, men jag är redo att göra ett försök. Någonstans saknar jag det där gamla sättet att uttrycka sig på, när jag använde ord och inte ansikten, och när det var viktigare att förklara HUR jag var glad än ATT jag var det. Vi får se hur det går; om jag har tappat min gamla stil eller om det fungerar – och hur länge jag kan hålla mig.

Initiativet kommer från Jardenberg, och Bloggvärldsbloggen/Mymlan, Elkers och Karibien hakar på. Det här blir intressant. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, smileys, smileyfri vecka, ansiktsuttryck, kroppspspråk, kommunikation, språk, bloggosfären, twitter, chatt, IRL, autism, Aspergers syndrom, ord, missförstånd, förståelse, psykologi, NPF, teknik

För att vara en aspie är jag språkligt begåvad utan att kunna uttrycka det. En paradox som tyvärr blir alldels för uppenbar emellanåt. Att skriva är viktigt för mig då jag kan följa orden med ögonen och se mitt sammanhang. Jag är alls inte lika duktig verbalt. Det blir halva meningar, tappar bort mig själv i orden. Förstår inte alltid när andra skall till att replikera eller avsluta sina meningar.

Engelska lärde jag mig genom teven och var duktig redan i lågstadiet. Skall jag göra mig förstådd verbalt gör jag det bäst på engelska. Men det går ju inte an. Hur knäppt är inte det att en etnisk svensk helst talar engelska. Tack och lov att det är mer förlåtet att be om att få skriva e-post. Men det är inte alltid det är tillåtet det heller.

Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers Syndrom, Språklig begåvning, Engelsktalande, Verbal förmåga

Det är inget nytt att det finns teorier om att autism orsakas av D-vitaminbrist. Det är inte heller något nytt att autism bland somaliesvenskar kallas för “svensksjukan”, fast det är så SvD vinklar det när de berättar att barn med somaliskt ursprung i Sverige har tre till fyra gånger större chans att få diagnosen autism än genomsnittet. Bristen på solljus, täckande klädsel och skillnader i behovet av soljjus för att kunna bilda D-vitamin beroende på hudfärg är några av förklaringarna.

Hursomhelst så har det bloggats en del om detta larm, och Mamman skriver bra och ger mig en tankeställare:

“Likaså kan man ju fundera ur en social aspekt – är det så att det svenska samhället fungerar sämre för människor med autism (speciellt om man tittar på den högfunktionella autismen/ a-typisk autism). Kanske finns autism även i Somalia – men handikappet är inte lika tydligt? Samhället där fungerar bättre för personer med detta handikapp… handikappet kanske inte blir ett handikapp ö h t?”

Jag tror att omgivningen absolut kan ha en viss betydelse. Autister finns förmodligen över hela världen – men det kanske är så att det i vissa miljöer är lättare att smälta in, att passera som neurotyp, normal, icke-autistisk, för den som har högfungerande autism, atypisk autism och Aspergers syndrom. För de som har klassisk autism är det däremot ofta en annan sak.

Det finns planer på att skrota diagnosen Aspergers syndrom och istället sortera in allt under autism. De som jobbar med DSM-V, den nya diagnosmanualen, vill kunna samla ihop flera diagnoser till en större och sedan kunna bredda möjligheterna inom diagnosen. Jag är kluven: Det är så långt emellan, så stora skillnader. Samtidigt är det mycket som förenar. Och det är den springande punkten, som jag ser det: Skillnaderna är stora, och likheterna med. En vattendelare är just om man huvudsakligen passerar som normalstörd eller inte; om man bemöts som en människa men får höga krav på sig att bevisa sin mänsklighet, eller om man uppfattas som sjuk/störd/handikappad/besatt/gudomlig och därmed blir ett undantag. Även autister av alla grader blir påverkade av hur vi blir bemötta.

Det går inte att exakt beskriva vad det är som gör ett samhälle tillgängligt för autister, eftersom alla människor är olika. Om jag själv önskar mig en värld där kommunikation i första hand sker skriftligt, så finns det de som har läs- och skrivsvårigheter som skulle få det svårare då. Om jag behöver friheten att planera själv så finns det de som behöver tydliga ramar för att fungera. Och så vidare. Istället tror jag att det viktigaste för att skapa ett samhälle som är tillgängligt för bokstavsmänniskor av alla färger, former, smaker och dofter snarare är flexibilitet och mångfald.

Att inte förutsätta att alla människor fungerar exakt likadant, diagnos eller ej, och att inse att det inte alltid är det som är det vanligast förekommande som är det bästa för alla. Den dagen det är verklighet kanske många diagnoser inte behövs. Tills dess är det bara att beklaga att det svenska samhället lider av ett svårt funktionshinder: Neuronormativitet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, funktionshinder, vård, diagnoser, DSM-V, psykiatri, psykologi, NPF, D-vitamin, vitaminer, hälsa, normer, fördomar, samhälle, Sverige, Somalia, psykologi, psykiatri

Mamman funderar om “Sverigesjukan”. Mycket vettiga funderingar tycker jag. Nu är vi kanske inte helt överrens om D-vitaminets orsak till autism. Men tanken att vi i Sverige med autistiska funktionshinder är mer handikappade i Sverige än vi hade varit i andra länder är mycket intressant.

För mig med aspergers så är det ju faktiskt omgivningen som är det stora problemet med de sociala kraven som ställs på alla individer. Om man då har medfödda svårigheter att knäcka sociala koder blir hindren väldigt stora.  Kanske är det så att det är omgivningens inställning som är mitt stora funktionshinder! I andra länder är kanske inte kraven på sociala färdigheter lika viktiga, varpå människor med lättare autism inte alls anses vara så märkliga och därmed inte lika utestängda från samhället och den sociala gemenskapen.

Visst är det viktigt för oss att få våra diagnoser i ett land som Sverige. Utan diagnos får man ingen hjälp från samhället eller skolan. Tyvärr försvinner kanske helheten i vår identitet och personlighet  i och med att man får en diagnos. Människor slutar se oss som vanliga människor men med vissa svårigheter i vissa lägen.  I stället kommer diagnosen i första rummet och personen i andra.

Ser att även jag själv kanske gör detta. Jag valde t.ex. att sätta en titel och förklaring om bloggen där Aspergers framgår med en gång. Men och andra sidan så är det tänkt att bloggen skall handla om mitt funktionshinder.

Läs även andra bloggar om Sverigesjukan, Samhället, Sociala koder, Identitet, Funktionshinder, Människosyn