..Men jag förstår inte varför det hela tiden blåser så mycket just där vi är! Det är ju sommar nu!? Igen, Fortfarande, Eller inte.
Jag vet, hela tiden farväl från mig i bloggen… särskilt när vi ska ut på havet,
och det ska vi nu snart. Och det blåser rejält. Men vi tänker vara lite tuffare nu när barnen och Spirit inte är med, och gå ut i vindar som vi lärt oss undvika. Vi tror vi klarar det.
Planerar ankra nästa natt utanför Tavira, och sedan fortsätta mot Faro på tisdag morgon.
Jag har uppdaterat med vårt nuvarande, och enda fungerande, portugisiska telefonnummer under fliken “div info” längst upp i sidhuvudsbilden.
Det känns lika nervöst som alltid att gå ut i ovissheten om väderkonsekvenserna där ute. För några timmar sedan kändes det helt lugnt i mig, och jag tyckte Nuno studerade väderleksrapporterna tjatigt mycket. Kände mig kaxigt trygg med vår seglingsvana. Nu börjar modet svika, men ännu inte beslutsamheten. Beslutsamheten brukar vara ända tills det ändå redan är lite sent att vända tillbaka..
Ja så nu kommer ett till av mina farväl inlägg..
Farväl och tack för allt,
far väl till alla vänner som är byggstenarna och beståndsdelarna i vår färd,
god färd till er med mycket hjärta,
och god färd till oss tack..!

Jag ville lägga upp en samling av bilder från alla middagar vi haft med alla vänner längs vår väg.. det har hunnit bli en samling .. Nostalgiskt leende på mina läppar, vemod och insikt.
Vi har fått så mycket, av så många. Utan Er….wow……..TACK, för allt!!!

Och tack till goa Noa som upplyste mig om Boom-Festivalen i Portugal 11-18 augusti!
Vilken grej! Skulle gärna varit med!  mer

Istället kanske vi kan komma till festival i Skåne 1-3 augusti; Mossagårdens ekologiska festival, som både Magnus Billqvist och Camilla Åkesson tipsat mig om. Kolla också Camillas nya hemsida Hållbar Livsstil!

Kramar, J

SPIRIT GALEN PÅ STORA DELFINER I FLODMYNNING I ATLANTEN:

..Så nu har ni hört hur det låter ombord på Siska…
GLAD MIDSOMMAR!
RÍO GUADIANA!
Vi har kommit kommit fram till Río Guadiana som är gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Det luktar pinjeträd från den portugisiska sidan, men vi drar ut på nöjet och har hållt oss på spanska sidan i Ayamonte. Fint här. Och vi behövde köpa en portugisisk gästflagga, eftersom den flaggan vi hade är mycket större än vår svenska hemmaflaggan..
Med tidvattnet går vi vidare upp i floden om en timme, för att under helgen utforska så omtalade och bland seglare populära Guadiana så långt in i landet vi kan komma.
Nästa helg ska vi på portugisiskt megabröllop med stora släkten.

Och sedan bör vi hitta en lösning på hur vi ska komma hem,
vilket vi ännu inte alls har klart för oss hur det ska gå till.

VÄRLDSOMSEGLARBRÖLLOP
För ett år sedan firade vi midsommar i Dyvig i Danmark. Motorn slutade fungera, och vi hade just blivit påkörda av en tysk fiskebåt som bröt av vårt bogspröt och segelfäste. Känns fantastiskt att vi trots den början på resan har lyckats komma hit. Det bästa i Dyvig var människorna vi umgicks med där. Värdsomseglare Peter Mathiesen som tillverkar Aries Vindroder i Danmark, och hjälpte oss installera vårt Aries vindroder,
-Och blivande världsomseglaren Christian Schmoll från Tyskland som vi blev så goda vänner med.

Christian gifte sig nyligen med Leena, samma dag som de lämnade sin hemmahamn för en världsomsegling. Peter Mathiessen överlämnade brudgummen och bruden till varandra, och gästerna på avskedsfesten fick en överraskning, eftersom bröllopet var en hemlighet. De har avancerat snabbt på sin resa, trots problem med transportstrejken (som är slut nu) och fiskare som vägrade släppa in dem i de franska hamnarna pga sin strejk(!), så att de fick vända över till England, och därifrån utgå för sin resa över Biscaya. De hade en mycket tuff överfärd, men är nu i norra Spanien, och vi hoppas på något sätt hinna träffa dem innan de ska över Atlanten till slutet av sommaren.
Här är deras film med, delfinerna i Biskaya och deras hemsida - Molinaris.

Och nu när vi har internet ombord i Alcoutim, som vi firat och firar midsommar i, kan jag lägga in detta för här är perfekt på alla sätt och vis; vackert, varmt, vänligt, återfunna seglarvänner från Almerimar, billiga café och gratis internet, och mycket mer som får komma i nästa inlägg om att
VI HAR KOMMIT HEM TILL PORTUGAL!

Tack, tack, tack för alla gratulationer som jag inte fått…
PÅ MIN FÖDELSEDAG!!!
…för att igår när jag och Tassa åkte till Marocko så fick mobiltelefonen frispel och skickade mitt meddelande till Nuno tretton gånger till honom, …och sedan till ytterligare telefon-nummer (…det var pinsammare förra gången det hände och jag hade skrivit lite mer privata hälsningar..). Stängde av den, och sedan dess har det inte gått att aktivera SIM-kortet igen för +46-705-249085 eftersom det krävs en PUK-kod som kanske ligger någonstans i en låda där hemma i Sweden.
Så nu finns vi på spanska mobilnumret: +34-691 861 675 tills vidare,
och nu har Nuno precis lyckats få igång antennen på min laptop så att jag fått alla mail – TAAACK!!!!!! Tack för alla hälsningar!
Det är tajt med internet-tid just nu, och imorgon fortsätter vi NORRUT (!) på Atlanten i riktning Cádiz och längre fram Portugals Algarvekust, så förlåt jag blir sen med mina svar! Förlåt!

Allt är fantastiskt bra här, och kunde inte vara bättre – …föutom kanske en dusch då..!
Marocko, Afrika, var maxat, och vattenlinjen på Siska har sänkts ytterligare något.
Hamnpolisen här i Tarifa har mycket roligt åt oss och vår chiqitito båt.
I morse blev jag födelsedagsväckt av att de ropade på oss (för att vi måste flytta båten) och då sjöng de födelsedagssången Feliz Cumpleaños för mig .
Mer rapport från Marocko kommer nästa inlägg.
Nu kommer en massa vi samlat på oss sedan sist, och Tiago och Tassa har skrivit lite oxå. Det är Tassa som tar många av fotona här på bloggen och från Ronda som hon älskade kommer ännu fler nedan!

Gibraltar – by Tiago
22/5 åkte vi till Gibraltar med en hyrbil för att titta på Gibraltars klippa.
(Fler Gibraltar-bilder i högerlisten. Observera husen inne i klipporna på bilden här under.)

Där fanns jätte många apor. Vi var och kollade på en jättestor grotta som hette Saint Michaels Cave och där var jättefint När vi kom ut från grottan så kom vi till lite turistaffärer där det fanns väldigt många apor. När jag och Tassa köpte en Bounty så hoppade en apa ner från taket på restaurangen och tog min Bounty, vi stog bara och glodde med öppna munnar medan apan käkade upp min Bounty.

Sedan för att ge tillbaka så gick jag till bilen och hämtade en tom godispåse, jag stod och låtsades att jag åt ur den och direkt kom tre apor och drog i mig. De blev väldigt förbryllade när dem förstod att den var tom. Hihi!
/Tiago
(Spirits min när han såg aporna utanför bilen):

Ronda – by Tassa


23/5 åkte vi (”vi” är i det här fallet alla utom mamma som var i Sverige då) ut med den hyrda bilen till ett vackert ställe en bit från havet, Ronda. Det var väldigt fin utsikt på vägen dit.
Vi stannade några gånger och tittade och tog foto.

Det var jätte fint i Ronda, riktigt otrolig utsikt.

Det gick en klyfta rakt genom staden med en å längst ner på bottnen.



På ett ställe fanns ett gammalt fort eller någon sorts byggnad som var inbyggd i bergväggen längst ner på bottnen av klyftan. Jag och pappa gick hela vägen ner i de långa vindlande tunnel-trapporna som ledde ner till bottnen inuti berget. Jag hittade mitt drömhus i Ronda. Det var egentligen någon sorts museum, även om jag inte tittade på utställningen, utan bara huset.

Det var underbart i Ronda och det var helt klart ett av de finaste ställen jag varit på!

Tassa<3

Gibraltar – Tarifa
Här i Tarifa – Europeiska fastlandets sydligaste punkt – kan man sitta och titta. Barerna, pubarna, caféna – och alla andra namn dessa går under – ligger tätt i gränderna i gamla stan, blandat i en intressant kombination av det äldsta och det nyaste. De som vågar sig ut i kjol visar – gamla som unga – upp trosorna i vindkasten i de småsmå gränderna iTarifas gamla stadskärnan.
Blåsigaste stället i Spanien, och därav, sägs det, högsta självmordsfrekvensen i landet. Samtidigt dras folk från hela världen hit för de perfekta förhållandena för kite- och windsurfing. Och med dem följer softa chill-out ställen och coola figurer i avslappnade märkeskläder. Yin-yang symboler blandas med tribe-tatueringar, massage med kreativa skrivarkurser, ekologiska pizzor i vedeldad ugn med eklusiv inredning bland vackra valv, och dessutom fågel- och fjärilskådning med delfin- och valutflykter eftersom naturen bjuder på mycket här, både i vattnet, längs med vattnet, och uppe i bergen.
Vi är inställda på att återvända hit fler gånger.

Vi lyckades komma hit på andra försöket genom Gibraltar sund. Det ska inte vara för lätt! Och nu vet vi att det krävs mer än bra tidvattens- ström- och vindkartor för att klara det. Om man inte har en fet motor. Och det har vi som bekant i.n.t.e.
..välslitna svenska flaggan i Gibraltars uppgående sol
Idag – Imorgon – eller inte alls
Vi kom genom tack vare mina ihärdiga drömmar natten innan (nickar övertygat), med många människor i drömmen som rekommenderade mig att vi skulle göra så.
Istället för att gå tidigt på morgonen som dagens karta över tidvattnet och strömmarna rekommenderade, tjatade jag på Nuno om ifall det inte gick att gå ut lite senare framåt lunch(?). Precis som mina drömmar sa..
När jag frågade seglarna i hamnen (som är en privat klubb med bara spanjorer, där vi hade tur att få plats för en natt) sa vissa att vid lunch skulle det vara bra att gå ut mot Atlanten genom sundet. Men de var inte alla överens om det. Endel sa att vi inte skulle klara det, att vi skulle få motvind. För när man ser molnen samlas uppe bakom berget mot väster, då vet man att det blåser Poniente, dvs från väst från Tarifa. Men vinden skulle vända. Och sedan skulle den bli starkare. Och sedan ännu starkare.
Hos räddningsmanskapet Salvamento Marítimo var de lika oense. Den ene sa vi inte skulle klara oss mot strömmarna utan medvind med vår knappa motorkraft på fredagen, men att på lördagen skulle vi få bra medvind, så att det var bättre att vänta en dag. Den andre sa att det var visst det bra idag om vi gick vid lunch, men att nästa dag, lördag, skulle det nog bli för starka vindar.
Och sedan gick vi in till Algeciras centrum till ett Locutorio; ett rum fullt med datorer och telefonhytter som man kan köpa sig tid vid. Väderleksrapporterna på alla fem olika ställen vi konsulterar på internet var lika tvetydiga..
Nuno ville nog helst vänta till lördagen, och jag ville följa drömdirektiven och komma iväg NU fredag.
Det var så påtagligt insisterande drömmar. Annorlunda från de jag brukar ha. Mycket insisterande som sagt. Så jag insisterade. Lirkade och påtalade fördelar.
Så bestämde vi oss att göra ett försök. Hellre det än att sitta i hamnen hela dagen – eller ännu värre bli tvungna att återvända till Gibraltar för att ägaren till ”vår” plats skulle komma hem!
Men barnen var inte lika pigga på att riskerar tuffa tag i sundet utan ville hellre ta det lugnt. Då är det motigt att påtvinga att vi går ut. Men jag gav mig inte.

Och det var bra. Jag tror vi lyckades pricka in en ganska sällsynt lucka i sundet, och fick en förvånansvärt fridfull dag, nästan som en lugn innansjö, mellan Europas och Afrikas kontinenter, sökandes de rätta strömmarna ungefär längs tjugo meters linjen (havsdjupslinjen längs spanska kusten) som vi hört man skulle göra. Det såg helt annorlunda ut där ute jämfört med dagen innan när vi försökte, och fick vända.
Och jämfört med nästa dag – lördagen – när vindarna blev alldeles för starka! Tänk om vi hade väntat – då hade vi varit fast i Algeciras eller Gibraltar fortfarande i jag vet inte hur många dagar!
Här är i Tarifa är ett schysst ställe att vara fast på ett tag!
Lite omständigt i fiske- och kommershamnen, men bra energier.

Tog ett tag att hitta en lösning för att komma av och på när tidvattnet tog ner Siska långt nedan för kajkanten, och Spirit var mycket upprörd, förtvivlad,
när hans hem låg långt där nere bland de obehagliga fiskarna och guppade utom räckhåll för honom.
Här egentligen inga platser för segelbåtar, men som en spanjor marinero sa;
”med lite vaselin och välvilja går det”.
Fler bilder (många!!!) från Gibraltar förra veckan:

Hello everybody.

We are in Almeria. A very nice town here in the south of Spain. Nice and cheap harbour with free internet.
We have been here now 5 days, as the winds have been incredibly strong and from where we want to go. Hopefully on Monday we will move on, but according to the weather sites we consult we won’t go very much further the following days… too much wind again.
During this trip we have been having a lot of bad weather but also beautiful moments.

Here is one of that beautiful moments.

Love to u all,

The Kaptain

EN SEGLINGSRESA I KLIMATFÖRÄNDRINGARNAS TID
Kom inte till Almería idag, utan fick söka nödhamn i San José. Det började bra med vind akter ifrån, men sedan bara ökade vinden och ökade och ökade; och vågorna reser sig skrämmande fort här när vinden sätter igång, så de bara växte, och drev på med hög hastighet och brytande vitt vågskum överallt omkring oss; och växte ännu mer.
Det obehagliga är när inte väderleksrapporterna stämmer, för då vet man inte om det kommer att sluta öka, eller inte.
I Aguilas dit vi kom första april efter en väderleksrapport som var som ett skämt, men inte roligt, berättade hamnkillarna hur vädret varit helt ur led sedan påskas, och inte stämt.
Sedan första början av resan har det varit så hela vägen..

Folk har sagt till oss “..så här har vi aldrig sett vädret förut vid denna tiden..”

Det är förvisso inget överaskande för en svensk att sommaren regnar bort,
men i Dyvig i Danmark hade ingen förut varit med om att vattnet i hamnen blåste bort på sommaren:

I kanalerna inne i Nederländerna mitt i sommaren regnade och blåste det så kraftigt att vi knappt lyckades pressa oss framåt:

Korsande Ijsselmer hade vi över våra huvud hastigt skruvande sig ur molnen början till en tromb:

Ute på Nordsjön sa seglare som varit i samma farvatten sommar efter sommar i åratal, att vädret aldrig förr varit så dåligt, och vindarna så instabila.

Och efter det bestämde vi oss för franska kanalerna istället för Biscaya.
Till Paris hade sommaren fortfarande inte kommit i slutet av augusti och regnet vräkte ned även här:

I kanalerna står tiden stilla, men när vi kom till Medelhavet i mitten på oktober, var det redan för kallt för att njuta av varma bad, och dax att lära sig styra livet efter höststormarna.
För kallt vid fel tid, var den vanliga kommentaren från folk längs vår kustfärden.

I Barcelona bröt vågorna så enormt att varken vi eller någon annan sett något liknande där, även om fotot nedan bara visar morgonens efterdyningar:

Sedan var vi fast i Valencia med vinterstormar, när de där hade räknat med vårtider.

Och för att göra en lång historia kort är vi nu här i Andalusiens östligaste del; och ingen verkar begripa sig på vädret.

JAG KAN INTE SEGLA
Hade inte gjort det innan resan, och tycker fortfarande inte att jag gjort det. Seglat. Men jag tror jag blivit en rätt bra gast.
När vi var där ute idag och alla koncentrerade sig på att hålla balansen i rullningarna med spända miner, så kom en färsk väderleksrapport på VHF:en, vilken förtäljde att vinden skulle öka ännu mer, och därefter mer. Det var inte med den rapporten vi begett oss ut.. Vi hade redan stormstyrka på de hårdaste vindkasten, och det var inga korta kast. Det var pauserna därimellan som var korta, och de var inte precis några pauser, bara korta påminnelser om att andas.
Vi skulle segla från åtta på morgonen till åtta på kvällen för att komma runt Cabo de Gata och fram till närmsta hamn därefter. Och vindarna skulle vara ganska lugna. När vi hörde den nya väderleksrapporten, behövde vi inte prata med varandra. Överhuvudtaget blir det inget prat-prat när trycket ökar, utan var och en sköter spänt sina uppgifter, och that’s it.
Nuno började anropa Peter Pan som var en bra bit framför oss, för att diskutera nödhamn i San José innan kapet. De svarade inte på den handburna VHF:en, trots många försök, så Nuno gick in till den fasta VHF:en istället.
Då fick jag ta över rodret. Jag tycker det är sk-tsvårt att hålla båten på en kurs som följer vår inritade kurs men ändå se till att hålla seglet fyllt så att det inte börjar slå, och då menar jag verkligen SLÅ i vinden. Därför tog jag till en liten säkerhetsmarginal, för att inte ligga p-r-e-c-i-s på gränsen mellan aktervind från styrbord eller babord. Det var en falsk trygghet märkte jag snart när jag inte hade kalkylerat med vågornas riktning,
och vi började rulla så våldsamt av vågor rakt från sidan, att saker som annars brukar ligga stilla for iväg i sidor och golv med bankande smällar, och jag och Tassa skrek, med gråten i halsen.

Det är det allra värsta för mig; att veta att jag inte har någon kontroll där ute, och att vi är beroende av att Nuno finns ombord i bästa skick. Min största fasa är att det händer honom något, och vi inte klarar det.
Jag är ändlöst rädd för det, och försöker lära mig, men det är alltid i så hemska situationer jag tvingas lära mig, att jag är rädd för det oxå.
I vintras efter att jag slungats överbord av bom-smällen smakade jag med hjärnskakning på ett omfamnande lugn i havet, och har levt kvar i ett tillstånd av stundtals dödslängtan – om döden är en sådan frid. Havet har inte längre varit skrämmande med sitt stora vatten.
Men vad vindarna gör med båten skrämmer mig, och jag vill inte låta döden skåda någon av oss i vitögat, framför allt inte barnen.

För varje darrande dag blir jag klarare över min vilja att leva, på land.

Och imorgon skiljs kanske våra vägar åt.
Min på land, och Nunos på vatten.
Bestämmer imorgon med havet på ena sidan, bergen på andra, och nyaste väderleksrapporten framför mig.

Vunnit en fin utmärkelse, utvalda bland många miljoner andra, har just vår blogg-karta gjort i dagarna!
Honorable Mentions, Blog Map, Platial Map Awards 2007

I högerlisten finns “Our journey with Siska” som visar vår färd från Kågeröd, Helsingborgs Norra hamnen, Danmark och Dyvig, Tyskland och Kielkanalen och Frisiska öarna, Nederländerna, Amsterdam och kanalerna, Belgien, Frankrike med Paris, Avignon, Lyon och kanalerna genom inlandet, höglandet, vinlandet och våtlandet, och sedan Medelhavet ner längs Spanska östkusten mot Gibraltar, Marocko och Portugal.
Varje ställe vi stannat på över natten med S/Y Siska är utmärkt på Google Earth’s satellit fotograferade karta i detalj på exakt plats, och du kan zooma in eller ut i världen från tydlig närbild till stor helhet.

Jätteglad att just vår karta bland så många uppmärksammats, och peppad att göra den ännu finare!
Som jag berättat tänker jag fylla i med mer uppgifter om hamnarna vi besökt, och lägga till foto, mm.
Det fina med Platial & Frappr’s nätkartor online är, förutom 26 miljarder unika besökare per månad och 150 miljarder platser, att om man vill ha en öppen karta så kan vem som vill lägga till uppgifter, och nu kommer tjänsten att vara tillgänglig via mobiltelefon. Lite som att hitta sig fram via GPS, men mer personligt.

Jag blir sugen på att göra en öppen karta som alla seglare och båtvänner och vattenfärdandes kan använda tillsammans och uppdatera med hamnuppgifter – så håll utkik efter den! Och meddela mig om du är intresserad att bidra till The Harbour Map. Jättebra kan det bli!

GLAD PÅSK!!!

Ok, vi ligger for ankar precis soder om floden Ebros utlopp och delta. Alltsa ingen el, ingen slang med vatten till disken, och bara lite elkraft fran batteriet. Nuno fick vind i seglen i fodelsedagspresent och ett nytt kapitel som han langtat efter har borjat med nya seglings-utmaningar for oss nyborjare i ankring. Spirit vaktar oss mot fiskar som han upprort skaller pa, och vi tar jollen in till deltats platta land for att rasta honom – han vill fortfarande inte gora sina behov pa dack. Ar i sallskap med vara seglarvanner och ror och halsar pa varandra och turas om att bjuda pa fika och mat. Lite mat fran havet ser det ut att bli oxa. Otroligt avslappnat och skont liv just nu. Inte mycket pa schemat! Kommer att fortsatta mer sa har nu, men ga i hamn da och da for att handla, duscha, fylla pa med vatten, och hitta el + internet. Ska nog skriva av mig riktigt langt snart, men har mycket tankar nu (och mycket tid att tanka), sa allt har inte fallit pa plats annu. Hander mycket nar det hander lite. Blir som med stromavbrott; tidiga kvallar anpassat efter dygnets morker och sedan vaknar man klockan halvfyra pa morgonen hur pigg som helst och med tusen tankar i skallen!

Mmmmmmmm, we’ve had a perfect day today. The sea was pleasant and calm with quite fair winds. We were almost alone out there on the greenblue water. Only passing outside the big harbours of Barcelona we saw some big boats:

And then impossible to miss – a never ending stream of airplanes right above our heads the hole day; as we passed Barcelona airport.

When we left our friends in Port Forum it was a lot of waving, filming, etc, and I’m just to sensible with anything similar to a grandiose end in a typical Hollywoodfilm… Crescendos of emotions make me tremble on my voice and almost cry… What can I say..-
Anyway, the truth is we didn’t give Barcelona the attention it deserves. I think we’ll do Barcelona at some other point.

Why? When we arrived to Aiguadolc today in the afternoon-light, then I knew for sure that I have been looking forward to be in a small harbour with a picturesque atmosphere, and big cities are just not very tempting right know for us. We want to get to a place were we can anchor safely and enjoy the nature, as soon as possible.

Aiguadolc is the harbour by Sitges. Sitges is not a nature-reserve, but we did like it Big Time!

We arrived late, and dinner and washing-up takes its time. (I enjoyed being able to do the dishes outside in the dark evening without freezing – summer here we come, soon, soon, soon!) And then we went out for a long nightwalk as we are leaving early Wednesday-morning and wanted to see more of this clearly exclusive place. Expensive – 23 euros/220kr for one night, but better than a museum – so well worth the money.

Read more about Sitges in the link above. It’s famous for its film festival, carnival, nightlife, beaches, culture and history. So if you are looking for the best place to pass carnival in Europe – maybe this is it? Carnival is coming up around the corner!

And it’s well known in the gay-world. It’s very adult here, as a friend told me.

This cat passed the nightcold by the warm of the lamp:

We miss or lovely cats Kiwi and Jesus at home. – We miss you all, and we look forward to meet everybody again in the summer! Until then; we the crew of S/Y Siska are sleeping tight in the warm of each other

Den värsta dagen på resan för Nuno. Den bästa dagen på resan för mig. För barnen båda delarna. Och Spirit var imponerande lugn.

Inget blått, bara grått. Och de största dyningar jag någonsin gungats på. De var höga, men framför allt långa. Ibland kom en extra hög våg med större kraft, och då balanserade Siska en stund uppe på vågkammen, innan vi försvann ner i dalen. Dagen innan registrerades fem meters vågor i Rosenbukten, men idag var de nog bara mestadels två-tre meter. Det är hopplöst svårt att lyckas visa på foto eller film. Titta t.ex. på det här fotot..

Det Du ser är kanske en horisont långt borta och en massa lagom stora vågor? I själva verket befinner vi oss här nere i en vågdal, och fotot är taget mot den vägg av vatten som kommer emot oss täckt av mindre vågor längs sin yta, så någon horisont ser vi här inte skymten av.

T.o.m. Nuno kände snart av den obehagliga föraningen om risk för annalkande sjösjuka så snart vi kom ut på sjön ur den lugna hamnen i Roses. Men om jag tar denna oturs eller tur följda dag någonstans från början, så hade vi redan då känslor i bakhuvudet som inte bådade enbart gott.

Först dagens förstasidesnyhet som Nuno hörde på hamnkontoret: En engelsman stod igår med sina två barn på klipporna, för att fotografera dem när dyningarna slog in och stänkte flera meter upp bakom dem, och då plötsligt kom en stor dyning och bara svepte med dem ner i det kraftfulla vattnet. Pappan lyckades rädda ett barn, men från sitt sökande efter andra barnet återkom han eller barnet aldrig.

Undertiden Nuno var på hamnkontoret hade jag första-dagen-mens och tog en snabbdusch, samt en närmre titt på mitt ärr där läppen spruckit och sytts med fem stygn. Svullnaden har börjat lägga sig, och det känns som en liten kula inne i läppen. Ledsen kände jag mig nu när ärret framträdde mer och en liten vall av ärrvävnad syntes på läppen, för att följa mig resten av livet. Tänderna har också sett bättre dagar…men det har det mesta.

Vi hade händerna fulla av uppgifter för att förbereda för avfärd, och behöll våra tankar för oss själva. Det enda jag hört av nyheter var de växande siffrorna från den stora vågen i Bangladesh, och då blir ens egna bekymmer rätt små.

Men tydligen hade det för oss båda funnits olycksbådande tankar om att ge sig ut på sjön idag. Nuno viftade bort sina ungefär som jag mina, med att det bara var tankar från en olyckskorp rädd att flyga. Och så gav vi oss ut för att korsa bukten innan La Tramontana-vinden skulle komma och fånga oss i hamn igen. Kunde vi bara komma till l’Estartit skulle vi äntligen vara skyddade och fria från La Tramontana som styrt våra liv de senaste tre veckorna, ända sedan Gruissan i Frankrike. Idag var det ingen vind alls, så vi skulle gå för motor över bukten. Det skulle bara ta två-tre timmar. Vi åt upp en ordentlig laddning av den sista grahamnsgrynsgröten till frukost. Det var som en svensk höstmorgon med några strimmor gyllene sol de första morgontimmarna i en fuktig och drypande våt värld mittemellan kallt och varmt. Vid elva var allt färdigfixat och vi lämnade Roses som snabbt försvann in i dimman denna ovanligt molntunga dag. Ni vet, när man liksom färdas inne i ett moln hela tiden och hela omvärlden försvinner. Då och då såg vi i början disiga former av fiskebåtar i utkanten av vår värld, men sedan försvann även dessa tecken på annat mänskligt liv än vårt, och endast sjöfåglar återstod i vår lilla värld på stora havet.

Nej förresten, i början mötte vi den röda sjöräddningsbåten och Nuno tog kontakt med dem via radio för att höra deras åsikt om vädret och vattnet framför oss. De bekräftade lugna vindar på två till tre beaufort och stora dyningar, men att det inte skulle vara några särskilda problem till l’Estartit.

Så, dyningarna och havet var mäktiga och jag och barnen var imponerade. Men Nuno såg sammanbiten ut, och jag har honom som min avslappnings-termometer, och mina olycksbådande aningar ville inte släppa. Jag såg bilder framför mig av sådant som inte fick hända, som att Nuno skulle falla i vattnet och jag behöva kunna rädda honom. Frågade tjatigt om hur jag skulle gå till väga om det hände. Nuno blev faktiskt inte irriterad på mitt olyckstänk, utan förklarade tålmodigt igen vad jag skulle kasta i vattnet och hur jag skulle svänga båten, mm. Jag tänkte; f-n också att jag inte kan slappna av utan tror att det alltid ska hända något – ..bara för att det gjort det åttio procent av seglingsdagarna..! Och så bad jag tyst till de högre makterna om en trygg dag. (Nuno berättade senare att han flera gånger övervägde att vända.)

Snart började det regna, och bara jag stannade kvar på däck med Nuno. Jag märker nu – jag har en bit minneslucka – fram tills plötsligt motorlarmet börjar tjuta med sitt hemska öronskärande ljud! Då kommer två känslor: Lackhet!!! Så himla mycket lackhet på den där överhettningen av motorn..! Och rädsla! Vad gör vi utan motor, när vi inte har någon vind till hjälp för att styra oss dit vi vill, och bort från dit vi inte vill!? Vi hade storseglet uppe för att stabilisera båten och dämpa rullningarna något, men de vindslitna flaggorna hängde slakt idag, och vi var som sagt inne i ett moln av fukt och utan vind. Jag tog rodret, och Nuno fick igång motorn igen, men höll den på lägre rotationer. Sammanbiten stämning. Alla visste allvaret, och det fanns inte så mycket att diskutera. Skulle motorn lägga av skulle vi vara hjälplösa själva. Nuno kontaktade sjöräddningen, för säkerhets skull, och meddelade vår situation. De fick vår position och tiden vi borde vara i hamn med den nu sänkta hastigheten. Vi fick ett telefonnummer att ringa. Om de inte hörde av oss till fyra hade något hänt. Enligt ursprungsplanen skulle vi redan varit tryggt i hamn klockan två.

Minneslucka igen. Jag står vid rodret vilket dämpar sjösjukan bäst. Nuno står vid sidan om och håller koll på motorn, kartan och utsikten. Tassa är sedan länge utslagen och bara ligger. Spirit är rätt spak. Då kräker Tiago, liggandes på golvet i Siska.

Detta ger en bild av hur spänt läget var: Normalt sett skulle en kräkning, ett barns kräkning, utlösa en snabb reaktion och febril aktivitet för att hjälpa till, samt rädda vad som räddas kan undan spyor. Och eftersom detta dessutom var den första sjösjuke-kräkningen på resan, borde reaktionen varit desto större. Men allting är relativt. Vi konstaterar ”nu kräker Tiago” och ser den långa ljusgula ormen av gröt och tilltjatade potatischips välla upp ur munnen på honom. Den hade samma omfång som en öppen mun, var förvånansvärt fast i konsistensen, och höll ihop sin tubform när den fortsatte trycka sig ut ur Tiagos mun över kläder och filtar. Inga hastiga rörelser, bara ett ytterst sammanbitet lugn. Nuno gick ner och gav honom en balja, men stannade inte en sekund längre, väl medveten om att HAN FICK INTE BLI SJÖSJUK. Barnen var sjösjuka. Nuno hade sjösjukearmbandet på och jag rapade ihärdigt. Ingen av oss mår bra av sjösjuketabletterna, utan tycker mest det känns ännu värre; man mår bara pyton Utan att kräka. Nuno och jag fick inte bli sjösjuka. Kräket kunde vi ta hand om bara vi kom i hamn.

Nu hade vi en vägg av berg och mycket höga oregelbundna klippor på styrbordssida. Vi höll oss avsiktligt längre ut än planerad kurs, för att inte drivas in i dem av de stora dyningarna om motorn slutade fungera. Det hade slutat regna och Nuno hade öppnat locket till motorn för att kyla av den. Han såg oroligare ut än han gjort de sjutton år vi varit tillsammans:

Den sista biten var den mest kritiska för vi skulle in mellan fastlandets klippor och Medes-öarnas klippor som utgör ett omtalat naturreservat. När vi var uppe på vågtopparna såg vi bergväggen och vågornas vita skum som klättrade och stänkte mot de mörka kanterna. Jag ville säga till Nuno att vi skulle klara det, men var inte tillräckligt säker på det själv. Vi kände oss påtagligt ensamma på havet, och längs fastlandets klippvägg syntes inga mänsklighetens tecken. Det gråa vädret och de höga spetsiga konturerna på klipputsprången och öarna, gjorde att vi kände oss långt borta från den turkosa idyllen på vykorten från Medelhavet.

Igår hade vi varit på Roses Citadell och museum över de senaste tiotusen-årens mänskligt liv här. Jag tänkte på sjöfararna som varit utanför samma klippor som vi nu, och fascinerades av att vad de sett då var ungefär samma som vi såg nu. På havet har inte lika mycket förändrats som på land. Invånarna I havet är bara inte längre lika många. Så greker, romare, sjörövare och långt senare krigsskepp från II:a Världskriget har sett samma kustlinje som vi nu fruktade. Året delades för sjöfarare på Medelhavet in i två halvor, och vi är i den halvan som började från och med november; av grekerna kallat cheimon, och av romarna mare clausum – den ofördelaktiga tiden på året att färdas på Medelhavet. En resa här kunde lika gärna ta fyra dagar som fyra månader. Innan romarnas lättare och snabbare fartyg, tävlade man om att bygga så stora fartyg som möjligt, med plats för roddare i tre ovanpåliggande nivåer längs hundratjugo meter där man satt fyrtio roddare på varje bänk, med en roddar-besättning på fyratusen man och därtill tretusen soldater ombord. Jag tänkte på hur de sett ut då, och hur vi såg ut nu. Vi talade om vad vi skulle göra om motorn inte klarade mer, och om ifall våra ankare skulle göra någon nytta. Våra ankare ser inte precis ut som dessa urgamla ankare vi såg igår:

Precis när vi gick in mellan klipporna började motorlarmet isa i blodet igen..!

Så uppgivet! Hur i h-vete är universum skapat!? Just exakt när det inte skulle hända, så hände det igen!! Det var mer än typiskt! Det var mer än onaturligt eller otursamt! Det var bara för mycket exakt vid fel tidpunkt för att det skulle kunna vara utan avsikt från livets högre makter! Och vi höll tungan så benhårt rätt i munnen att käkarna var som spikade. Vågvägg och bakom Islas Medes:

Puuuhhh! Det gick att få med sig motorn om vi höll ännu lågre rotationer, och vi åkte upp och ner genom det korta sundet i en evighet av knappa två knop. Framför oss såg vi dimmigt murarna till l’Estartites skyddade hamn, och jag vågade säga till Nuno att vi skulle klara det, fast vi hade klippor på båda sidorna om oss och världen verkade skrämmande obefolkad. Vi höll fast varandras händer kring bomskotet, och jag upprepade ”vi kommer att klara det, vi kommer att klara det” som ett mantra, medan Nuno såg ut som om han inte riktigt vågade utmana turen ännu. Till barnen som låg där inne sa vi inget. Vi var ännu inte säkra. Ända in i de sista metrarna vid pirens stora stenar fruktade vi att motorn skulle ta farväl och lämna oss i vågornas händer. Men när vi kom runt dem fick Spirit komma upp och beundra de av medelhavstall gröna kullarna med husen nedanför längs det lugna lysande mörkt turkosa vattnet i hamnen. Vi klarade det…..!!! Och äntligen hade vi kommit runt bergskammen som skyddar mot de annalkande vindarna från La Tramontana! Och vi klarade det! Jag meddelade barnen och hämtade fendrar och förtöjningslinor! Det var overkligt lugnt, och vi var stumma i kropparna. Våra rörelser kändes tröga och ovana när vi tog emot hjälpen från den underbara hamnpersonalen. Vi kunde prata med alldeles riktiga levande människor ståendes tryggt på land, och försiktigt prova på att låsa upp käkmuskulaturen och småskratta lite i sociala småskämt! På skakiga ben gick vi mot hamnkontoret, när Nuno kom ihåg att han måste ringa sjöräddningen och säga att vi kommit iland! Klockan tio över fyra ringde han, och de stod på tå redo att ta emot vårt samtal för att komma och undsätta oss! Vi var så tacksamma, så jätte tacksamma att de fanns, och förebrådde oss själva att vi inte kommit ihåg att ringa dem klockan fyra när vi rundade piren in i hamnen. Medan vi förtöjde hade de ringt oss tre gånger! Tusen tack till dem!!

Man skulle ju kunna tro att dagen var i hamn här..

Kräk skulle tvättas, mat skulle lagas, elkabel och vattenslang skulle kopplas och mycket behövde torkas. Allt var lika blött och utmattat som efter en lång vandring i regn med våt packning och genomsurt tält. Metodiskt tog alla fatt i olika uppgifter. För två dagar sedan köpte Nuno en ny och bättre Gardena-sats till slangen för att vi ska kunna diska lättare ombord nu när det är kallt att sitta på bryggan eller däck och göra disken. Nu for den i vattnet av trycket och singlade ner på hamnbotten. Kort därefter lämnade även en gummipackning oss och tog samma väg ner i vattnet. Nuno var nära bristningsgränsen. Jag stod med en spann överfull med nedkräkta grejer inklusive Tassas båda par skor, och skulle spola dem med reserv-munstycket – som också öppnade sig så att jag liksom Nuno förut blev helt nerstänkt. Gasen tog slut när vi lagade mat, och det verkade inte vilja ta slut på utmaningar, först stora och nu små på rad efter varandra.

Den värsta dagen på resan för Nuno. Den bästa dagen på resan för mig. För barnen båda delarna. Och Spirit var imponerande lugn.

Nuno var så slutkörd, och jag var så lycklig och tacksam. Aldrig mer sa han! Aldrig att detta skulle ha hänt för fem månader sedan sa jag! Inte en enda gång efter att vi lämnat Roses blev Nuno irriterad eller skrek. Inte en enda gång! Förstår ni hur fantastiskt detta är!?? Nä, det kan ni nog inte förstå – men jag skulle vilja kalla det ett mirakel! En gudagåva från himlen sänd! En lång resa av så kallat latinskt temperament i ständig krock med min natur, som ligger mig för nära för att jag ska kunna sätta namn på den utan att skriva en uppsats, en lång slitande resa, som idag var som bortblåst en vindstilla dag. För mig fanns det äntligen lugn, och jag tackade och älskade och tackade. Och barnen märkte att vi var i harmoni med varandra, och stämde in sig i tonskalan, så att kvällen blev varm och skön ombord på vår lilla båt tillsammans.

Hej… vet knappt var jag ska börja..

Så här såg jag ut i söndags och så här ser jag ut idag:

Det tar aldrig slut, eller hur .

Jag har fortfarande minnesförlust, men jag har förstått att bilder jag trodde var från en dröm jag drömde var vad som hände i verkligheten efter att jag hamnade i vattnet och kom till medvetande, efter smällen av bommen med full kraft. Jag kommer inte ihåg något av vad som hände med bommen. Nuno som såg det, som i slow-motion, har skrivit om det längre ner här.

Som Nuno skriver var jag helt lugn i vattnet. Senare på sjukhuset när jag började förstå vad som hänt, så bekräftade Nunos berättelse bilderna jag “drömt”. Jag minns det kalla vattnet genom kläderna, men det kändes inte obehagligt, bara susigt skönt och stort. Jag har ett minne av att jag kände hur jag höll på att tappa mina leopardmönstrade fleece-innetofflor jag köpte tillsammans med Michael mest på skämt för att reta Nuno, och att jag tog dem i handen och simmade med dem genom vågorna. Det var stora men långa vågor. Båten var långt borta, men jag var nog avsvimmad ett tag, för för mig var inte Siska borta länge. Jag var noga med att simma så att jag inte skulle komma under fören minns jag. Och väl vid aktern räckte jag först upp mina skor och tänkte att Nuno skulle protestera och säga åt mig att strunta i skorna..! Jag började ta spjärn mot skrovet när jag drog mig upp, och frågade för att försäkra mig om att propellern inte var någon fara för mina fötter. Kommer inte ihåg hur jag kom upp, men vet att Siska normalt är en båt som ligger väldigt nära vattenlinjen och att hon med alla våra grejer ligger ännu djupare, så det underlättade säkert mycket för mig och mina räddare. Senare kom minnesfragment av hur jag var rädd att ramla tillbaka i vattnet när jag svajjade över relingen de sista centimetrarna. Och sedan var jag i säkerhet, och minns inte mer, förrän när jag vaknar i Tiagos koj med honom vid min sida med mjuka ömma händer pysslande om mig så att jag skulle ha det bra. Då fattade jag ingenting och mindes inte min “dröm”. Ställde nog endel konstiga frågor då.

Sedan var det ett gång ambulanskillar som tog väl hand om mig, försökte höja min kroppstemperatur med filtar och påsar med varmvatten, sydde ihop min läpp osv.  (Alla som vill slippa min – iofs relativt – närgågna berättelse om kissande hoppar över detta stycket som följer här.) Rätt snart blev jag klar över att jag behövde kissa, och när de hjälpte mig att få en sådan där hopplös grej som de tror att de konstruerat smart för kvinnor att kissa i, så märkte jag att jag inte visste vad det var för kläder jag hade på mig. Jag lyckades inte kissa med alla där, då i ambulansen. Men fyrtio minuter senare på sjukhuset var det helt tvunget, och alla sköterskorna sa att det skulle gå så bra så.. Jovisst! Hade jag bara varit litelite kissig så hade det nog kunnat rinna Neråt i “skålen” i maklig takt, men då skulle jag inte heller ha gjort mig besväret att insistera på att det var det viktigaste i mitt liv just då. Okey jag ska sluta prata om det..!

Jag var ledsen då där på sjukhuset när jag var ensam bland en massa sjuksköterskor på akuten som inte hade tid med mig utan lämnade mig under en otrevlig lysrörslampa bakom några ljusblåa draperier. Fick iallafall klart för mig att min spanska är fullt intakt och förstod allt som sas i rummet. Äntligen kom Nuno, så att jag kunde hålla honom i handen och gråta, och fråga vad som hade hänt och hur det var med barnen och Spirit. Barnen fick inte komma in . Jag tror jag röntgades sju gånger i huvudet och nacken. Jag är inte riktigt som jag ska i kotorna, men så var det inte heller första smällen de fick.. Det första jag var klar över var att jag var innerligt glad att av oss ombord var det jag som fick smällen ner i vattnet, för jag tar mycket hellre det än att det händer mina älskade barn eller min älskade man. Jag vet inte om jag skulle klarat av räddningen lika bra som de gjorde. Nu har de iallafall fått träna på mig .

Tillbaka i Siska i Portbou igen. Byn vid Pyrenéernas fot precis innanför spanska gränsen, där jag tillbringade en tågluffningssemester med min mormor när jag var fjorton år. Vi kom in i Spanien i söndags. Då var det en fantastisk dag i paradiset. Först red vi många vågor utanför klippan där gränsen mellan Frankrike och Spanien går, under tiden som Tiago hissade nya gästflaggan.

Och sedan in runt hörnet ligger Portbou som en dold liten juvel med extremt rent och klart vatten. Vi såg botten under oss i hamnen på tio meters djup, och vi var stormförtjusta. Fiskarna var förvånansvärt orädda vid bryggan.

Och så fanns där en klättervägg på den bastanta muren mot stormarnas vågor.
Nu blir det mycket bilder, för det var alldeles underbart vackert att komma hit och visa stranden där jag blev kär i en spanjor för över tjugo år sedan, och var jag fick förevigt tjock hud där jag skrapade foten mot en sjöborre när jag dök för nära klippkanten. Vi badade och njöt.

Jag hade gärna stannat, men hade inte tänkt mig det riktigt så här.. Nu har dessutom vindarna från bergen satt igång igen och då blåser det rakt ner mot oss med en skrämmande våldsam kraft, så medan vi tar det lugnt här med superspända linor passar jag på att lägga in det jag skrivit förut om resan hit. Och först två bilder från mannen som räddade mig och gav mig barnen som är mina hjältar – Nuno intar sitt morgonkaffe och Nunos matlagning som doftar gott av öl och vitlök.

Här hittade jag minsann en kvällsbild med internet oxå – medan Nuno står vid spisen:
Här nedan följer rader från en av nätterna i Gruissan där bergsvindarna fångade oss några dagar förra veckan :

Känns som om det var mycket länge sedan vi var i Sverige. Sète lämnade vi för några dagar sedan, och det känns också som mycket länge sedan. En av de sista kvällarna där var det regn och rusk. När vi tittade ut över det strömmande levande vattnet mot andra sidan kanalen såg vi ett stort bål under bron, och förstod att uteliggarna försökte värma sig. Så många människor fryser under så många broar. Nästa dag fick vi veta att de bostadslösa slagit sönder och brutit upp båtarna längs andra sidan för att använda allt brännbart till brasan.

När vi lämnade Sète med masten uppe under lyfta broar, lämnade vi oxå Michael som varit vår bästa vän enda sedan Viviers, och det kändes tomt utan honom. Tack vare hans oändliga hjälp mötte vi Medelhavet med vår båt Siska i finare skick än sedan länge skådat. Här är några av våra andra grannar från Sète:

Och Medelhavet var alldeles fantastiskt! Färgen på vattnet var lysande djupt turkost. Vågorna var långa och lugna. Horisonten var glittrande och storslagen. Vattnet tog emot våra dinglande ben utan att kyla oss. Silverblänkande sardiner flög (!) plötsligt förbi oss i ett stort stim över vattnet, ner i vattnet, och upp över vattnet igen.

Det var så makalöst fridfullt att det var märkligt att uppleva – Medelhavet. Vi hade verkligen väntat in en lugn dag. En komplett kontrast mot allt vad vi mött de senaste fyra månaderna. Jag hade svårt att ta lugnet med lugn eftersom jag aldrig förut mött havet så välvilligt inställt. Det gick att bara sitta eller ligga ner och njuta, hela vägen till Agde. Okey, Tiago hade svårt att sitta stilla och ville bara att vi skulle skynda oss att ankra så att vi kunde hoppa i och bada. Här är en bläckfisk som spolats upp på stranden och dött. Tiago är fortfarande arg på mig för att jag fotograferade den, och undrar om jag skulle plockat fram kameran oxå om det var en död människa. Respekt!

Precis utanför Agde´s hamninlopp ligger en gammal piratö, som senare varit fängelse. Det är häftigt hur sagor om pirater här blir så påtaglig verklighet och del av historielektionerna. Det som fascinerar mest med Agde är att det är byggt på den stelnade lavaströmmen efter ett vulkanutbrott långt tillbaka i tiden. Öster om Agde ligger ett av världens främsta naturist-samhälle, med fina ljusa sandstränder som på sommaren fylls av nakna nudister vars vardag sköts utan kläder såväl i affären som på banken. Väster om Agde fortsätter de ljusa sandstränderna. Men just där där lavan vällde ut kantas den asfaltsvarta stranden av eroderade klippor i rostiga färger. Konsistensen man vandrar i på stranden är en barfotaupplevelse. Hade vi stannat längre så hade vi besökt den ovanligt rika undervattensvärlden i dessa delarna av Lyonbukten.

Men vi fortsatte nästa dag längre in i bukten, västerut till Gruissan. Vi visste att starka vindar var på väg och att vi inte fick anlända hamn för sent på eftermiddagen. Hamnen i Gruissan var liksom i Agde storslaget omfattande och vykorts-turistig. Palmer överallt längs båtfyllda bryggor och samstämmiga sommar-lägenheter. Att komma så här när det inte ens längre kallas lågsäsong, utan dödsäsong, det är speciellt. Överallt är barer, butiker, nöjesfält, allt som påminner om vimlande vilda sprängfulla sommarhamnar, stängt och igenbommat. Fönsterna i lägenheterna gapar tomma med sina jalusier i aluminium väl låsta. För vintern övergivna lyxiga segelbåtar och motorbåtar finns det massor, men människor ser vi inte många. Märkligt att vandra här som ett levande spöke på eventuell irrfärd. Fördelarna är många. Hamnavgifterna är överkomliga. Duscharna är lediga. Attraktionerna får vi nästan för oss själva. Stränderna är nästan öde. …Det är såklart en smaksak, och att vi uppskattar dödsäsongen i Medelhavet innebär inte att vi undviker högsäsongen, tvärtom väcks vår nyfikenhet kring hur livet levs här när svetten rinner och hjärtan brinner. Utan tvivel är för en icke överfull plånbok dödsäsongens hamnavgifter, enda möjligheten i denna delen av Medelhavet.

I Gruissan träffade vi ännu en – och sedan en till – av dessa sällskapliga svenskar som inte satt sin fot i Sverige på många många år. Arne kom och knackade på och berättade om sin segelbåt som blivit uppeldad i Canal du Midi för tre veckor sedan efter att allt av värde först stulits. Tydligen är det inte helt ovanligt i Canal du Midi. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, för Arnes nya liv var så nytt att det är osäkert att sätta på pränt. I alla fall fick vi åka med hans kära väninna och honom upp i bergen för att på Alla Helgons Dag besöka en kyrka helt tillägnad de som försvunnit på havet. Den slingrande stigen upp till toppen av krönet med den gamla kyrkan, var kantad av tomma gravar för fiskare, kaptener, sjömän samt besättningen från tre franska ubåtar som förgåtts i havet.

Endel av dessa sjömän från trakten, hade dött alldeles utanför i Golf de Lyon, och andra mer långt borta längs Afrikas kuster eller ännu längre bort i Indiska Oceanen. De flesta minnesstenarna var från artonhundratalet eller början av nittonhundratalet. Uppe på berget blommade ett böljande hav av rosmarin så långt ögat kunde nå. De ljust blåa blommorna, de ljust gråa stenarna, de bulliga tallarna och en hänförande utsikt över bergen och havet.
Vilket godomligt vackert landskap piraten Barbarossa hade i alla vädersträck runt sin borg i Gruissan. Han härjade i hela bukten, från Italien och hit under femtonhundratalet. Han kom från Turkiet och hans bror hette Haroudj. Jag gillar att säga Haroudj. Det känns läckert i munnen. Man vet att de intog hela Nice, och samtidigt verkar man inte veta så mycket, och vi bara längtar efter mer information! Hundra år senare fick kardinal Richelieu kungen av Frankrike att demontera slott och borgar där fiender kunde härbärgera sig, och kvar blev bara Barbarossa Tower, ett ensamt torn på en klippa mellan sjö och hav. Gruissan är oxå berömt för sina strandhus på pelare, och jag mindes franska filmer jag sett med dessa. När vi var på stranden vid de säregna husen, så var det närapå sandstorm – en ny upplevelse för de flesta i vår familj. Vi hade roligt där i den flygande sanden.

Allra roligast hade vi kanske åt att vinden blåste fram Spirits annars hårtäckta delar mer än väl på vägen dit, och han förstod inte alls vad det var vi skrattade åt så mycket:

På grund av den kända/ökända vinden från bergen fick vi stanna i Gruissan flera dagar. Arne visade oss till Phillipe´s café ”Antik och Kuriosa”. Phillipe har bott i Sverige i över tjugo år som mästerkock och bl.a. chefskock till Nobelmiddagen. Nu kokar han ihop en ljuvlig glögg som värmer kroppen och smaklökarna när bergsvindarna blåser rakt genom märg och ben. Här träffade vi den andre svenske stamgästen. Ytterligare en som inte varit i Sverige på sju år, och inte kallar det för ”hemma” längre.

Män vi egentligen inte känner, men som vi träffat flera stycken under resan med liknande avskurna band, får oss att undra vad det är som förgyller deras vardagar. Jag tänker, de verkar ha skurit av alla band med allt, utom alkoholen. Det är mitt ytligaste och starkaste intryck. Sedan är de var och en fulla av spännande historier, och jag vet att jag inte vet sanningen om dem och bara spekulerar.. Och fortsätter jag dra alla över en kam, så är det det här att de talar så gärna, men ändå verkar dölja något väsentligt om sig själva.

Förlåt, jag ska sluta smygdöma och fråga rakt på sak nästa gång.

Sista dagen i Gruissan roade Tassa och Tiago sig högeligen högt upp i träden, uppe på berget med Parcour. I Frankrike finns det över fyrahundra Parcour-anläggningar, och vi är imponerade över hur mångsidiga invånarna i detta land är när det gäller både sport och kultur. Men för att göra en lång historia kort; så gillar vi Parcour, som betyder hinderbana. Här i träden:

Det har börjat växa fram ett Parcour-intresse i Sverige oxå. Då handlar det oftast om att ta sig fram i ett oavbrutet och smidigt flyt i urbana miljöer bland murar, trappor, hustak, träd osv. Det började med en fransmans framgångar på militära hinderbanor. Jag tycker det är fett läckert! Googla på parcour och kolla videosnuttarna på nätet!

Förra gången jag skrev en massa tog jag upp den vanliga frågan hemmaifrån om vad vi äter. Nu vill jag beröra den vanligaste frågan; om hur det går att undervisa barnen. ..Som ni förstår blev det en bra idrottslektion på Parcour-anläggningen. Idrottsundervisningen blir annars bara segling, vandring och en oändlig massa lagträning – med varierande framgång. Vi är ett litet lag ombord på båten, och hur vi förhåller oss till varandra och livet Är Allt. Denna resan skulle inte vara samma resa för någon annan, även om det vore på en båt bredvid oss, samma tid och plats. Bara att byta ut en enda individ i vårt lag skulle förändra allt. Det är en sanning vi står ansikte mot ansikte med varje dag och natt, utan uppehåll. Ibland går det bättre, ibland sämre. Men det räcker att en enda av oss bestämmer sig för att det ska gå bättre, och tar ett positivt initiativ i stunden, så sker det förändring direkt. Med facit i hand borde det vara löjligt enkelt. Men det kommer in så mycket känslor och behov. Hunger, sömn, trygghet…

En av ingredienserna till varför vi tror att detta året tillsammans ger mer än ett år i skolan för barnen, är just närheten i alla situationer. Och en av anledningarna till att jag inte vill hem ännu är att vi har så mycket kvar att nysta rätt i vårt förhållande till varandra. Bit för bit hamnar pusselbitarna på plats i mönstret. Det finns stunder när det inte känns så, när det känns som om vi jobbar på varsitt pussel och det vore bäst om vi fortsatte med det, var och en på sitt håll. De stunderna skriver jag inget, för då skäms jag över soppan jag kokat ihop av livet. Men våra känslor och tankar skiftar som vädret, vindarna och vågorna, och verkar vi fastna löser det sig bara vi fortsätter vidare.

Idag har vi haft den mest perfekta seglingen på resan. Vinden var fortfarande stark när vi lämnade Gruissan på morgonen. Vi seglade med revat storsegel och sju knop. Vågorna var på väg åt samma håll som oss, liksom vindarna. Himlen var blå och hela vägen ruvade Pyrenéerna med snöklädda toppar snett framför oss vackert, lockande och imponerande. Vi kunde sitta ner och prata, och lyssna på radio med perfekt musik. Ett härligt hopkok av språk härskar i dessa trakter där franskan är mest spansk men samtidigt lite italiensk. Spaniens Katalonien och självständighetsivrarna där på andra sidan gränsen ligger inte långt bort. Här i Frankrikes Languedoc har självständighetkraven sedan många hundra år varit på tapeten, och landskapet är döpt efter att man talar språket ”doc”; langue-doc.

…Ja det är sådana saker vi tar med i undervisningen under dagarna och kvällarna. Det finns hela tiden saker att lära sig omkring oss. Såklart. Det blir inte exakt samma saker som i skolan, men jag har heller aldrig tyckt att skolan har patent på vad som är viktigt att lära ut. Seglingsdagar går det inte att sitta ner och skriva några läxor, men sedan kommer det lugna dagar i någon hamn när vi tar fram bordet och jobbar på mer. Det blir inte lika många timmar som i skolan. Tassa som skulle gått första året i högstadiet har fått en saftig samling böcker att bearbeta, och hon är full av lust att lära. Tiago leker mycket, och ligger ändå rätt bra till tror jag. Engelska och andra språk finns omkring oss hela tiden. …Jag tänker faktiskt låta bli att rada upp alla ämnena just nu… Sanningen är att vi tror på att göra den här resan tillsammans och att värdet av den är större än allt annat. Om vi har fel kommer det att visa sig, och då får vi göra det bästa av situationen då. Vi gör vårt bästa. En dag i taget.

Jag = 35 år och 2 månader gammal idag.

Behöver sortera senaste tidens intryck…

HUNDAR (viktigt i mitt liv)

Först – såg en total tiopoängare i blandras-resultat i Belgien. Helt uppslukad i hänförelse och utan skam i kroppen när jag stoppade ägaren och frågade vad det var!? Den såg ut som den mest perfekta drömkramgosedjurnallebjörn in i minsta detalj. Svar: En Akita Inu och Sankt Bernhard korsning! En stooor Akita, poängterade husse. Den var så där fyrkantig i kroppen och kramdjurs-knubbig i ansiktet som en Akita, och nästan helt i den krämfärgade varianten. Samtidigt hade krämfärgen fått en ton av det varma röda från Sankt Bernhard och lätt, lätt toning av vitt på tassarna plus lite, lite ljusare och mörkare i ansiktet. Pälsen var alldeles jämnfluffig och mjuklurvig över hela kroppen…! Helt underbar! Och stor. Tio år gammal fin herre som nonchade Spirit-mops helt.

Sedan – Från den så naturliga hund-acceptansen i Danmark, märks det nu stor skillnad. Tyskland var också hundtätt och verkade älska sina hundmedborgare. I Danmark fanns det på vissa platser gratis hundbajspåsar strategiskt utplacerade. I Tyskland verkade folk inte lika noga med att plocka upp – som att det var självklart att inte göra det. I Amsterdam i Nederländerna var tonen mer skarp, och otaliga var skyltvarianterna med förbud att bajsa om man var hund. Det låg gott om hundbajs på gräset längs trottoarerna. Vissa skyltar signalerade t.o.m. att det var förbjudet för hundar att bajsa på trottoarerna, men att gräset vid sidan om var helt ok, så till den grad att jag misstänkte att gräset fanns med i stadsplaneringen just för detta ändamål.

Det gick upp ett kultur-ljus för oss när Nuno fick en flashback från sin barndom om att inte gå på gräset. Normalt för mig handlar ”trampa-inte-på-gräset-skyltar” i Sverige om att skydda gräsmattan från nötning. Nuno mindes att i hans värld lärde man sig som barn att hålla sig borta från gräset – för att det fanns bajs där. Vilket förklarar en av anledningarna till att jag blev ufo-förklarad i Portugal. Jag uppsöker gärna gräsplättar och sätter eller lägger mig på som den självklaraste sak i världen.

I Belgien blev läget ännu skarpare och av skyltarna att döma vore det bättre om min hund överhuvudtaget inte existerade. Förbjudet inte bara att bajsa – och kissa – utan även att ens passera. Aldrig har jag varit så demonstrativt stolt med mina bajspåsar som här. Hittade ingenstans att slänga dem och sopgubbarna ville inte ha dem i sina tunnor utan skickade mig vidare. I några blomkrukor vid en port stod det skyltar med miniföreläsningar om hur ouppfostrat det är att låta sina hundar kissa på krukor. Kontentan av alla dessa förbud verkade ganska tydligt vara att folk gjorde precis tvärtom och lät sina hundar ”pissa på” det hela. Och då var det ändå, med bilder så tydliga att barn skulle förstå det, på skräpkorgarna teckningar med hur man fick betala böter om man skräpade ner.

I Frankrike har jag ännu så länge inte sett till särskilt många hundar. Några små bjäbbiga saker i någon bil och några outsiders i på parkbänkar med sina hundar. De som valt punkvägen här verkar ha med ett helt gäng hundar i livsstilspaketet.

Det om hundar.

Ja, och om någon undrar; så är det mycket vanligt med hundar på andra båtar vi möter.

Nu mer specifikt om vår kära Spirit:

SPIRIT (Black Spirit och tusen kära namn till)

Spirit är vår oändliga kärleksmaskin.

Lena rekommenderade mig att på seglingsresa ha med en röd keps; som den som vill markera behov av att vara ifred kan sätta på sig. Och Lotta gav oss ett fint hjärta i rosenkvarts i ett halsband att hänga om halsen, när någon vill visa att han/hon behöver extra mycket kärlek den dagen.

Eftersom vi har Spirit har vi inte behövt någotdera. Men ibland sätter vi på Spirit halsbandet så att det kan laddas upp med kärlek, för han är vår batteriladdare och kärleksladdare. Vet inte hur vi skulle klarat oss utan honom. Han är alltid full av kärlek. Vill vi gosa så finns han där, och vi leka så finns han där. Alltid lika delande och närvarande. Han delar ut morgonpussar, middagspussar, kvällspussar och godnattkramar. När vi seglar är hur vi mår och var vi är det viktigaste för honom. När vi kommer iland – är flickor det viktigaste för honom – och han vill alltid dela sin glädje över markens fröjder med oss. På stränderna får han till våra förtjusta skratt och rop fullständigt frispel och far runt i högsta fart med vattnet stänkande om honom och med svansen som roder i svängarna. I Blankenberge upptäckte han i vår enda riktigt,riktigt varma sommarkväll hur hjärtat spritter extra vid att rusa rakt in i en måsflock på stranden när solen gått ned och allt skimrar i magiska färger.

SOL

Det var vår varmaste dag. Vi trodde den var början på många fler, men nu är det kallt igen. Därför ska jag extra mycket älska den dagen tills det kommer fler. Vi lämnade Scheveningen, Nederländerna, tidigt på morgonen innan solen gick upp. När vi rastade Spirit innan var oron större än privat-censuren tillåter mig beskriva.

Vi kom ut på ett blankt hav i en magisk stålblågrå färg.

Och sedan bara fortsatte dagen att vara perfektion. Vågorna var lagom, vinden var lagom och solen var gassande. I den här familjen är det jag som älskar värmen mest. När de andra tror att de ska dö av värmeslag i bilen och flyr för sina liv till is och skugga sitter jag kvar och njuter. Min bil är min bastu, och de två viktigaste knapparna i en bil är för mig värmeknappen samt musikknappen. Jag kan som ingen annan njuta av att sova i en sovsäck i stekande sol. Ja, alltså – solvärme makes my day. Och den här dag var precis så som jag sett framför mig en dag på havet! Ä-n-t-l-i-g-e-n var det så varmt att jag kunde ligga på fördäck och njuta.

Jag började numera ovan vid värme att försiktigt plocka av mig klädesplagg. Och till min ivriga lycka blev det bara varmare och varmare och allt plattare hav. Jag kikade mig noga om kring horisonterna. Förhorisonten, styrbordshorisonten, babordshorisonten och akterhorisonten – kusten var klar! Av med kläderna! Ja! Rusig lycka! Det är så här jag hade tänkt mig segling! Naken i solen! Ja, okey, jag hade föreställt mig stormar också, men de fantasierna var inte lika magiska i verkligheten.. Somnade i solen på fördäck.

Älskar solen mer än den någonsin vet. Allt blir vackert och lätt när den finns med sitt ljus och sin värme. Vill inte leva utan den. Längtar efter den varje dag. Njuter av den varje stund.

När jag vaknade låg det ett band av skum och vågor inte alls långt borta. Konstig syn. Vi seglade parallellt med grundare vatten och nya strömmar. Hade jag varit lite snabbare att då få fram kisstuvorna jag plockat till Spirit hade jag kanske haft större chans att få honom att kissa uppe på däck. Men vi måste ändra kurs och kom in i guppigare vatten med mycket stänk och gungningar och Spirit knep ihop och vägrade tänka på att kissa, så jag satt snart där framme själv, och tittade på de nu blötslokande små plantorna i stänket.

Som tur var gick resan snabbare än långsamt och vi kom fram i trettioengradiga varma vindar klockan åtta på kvällen till Belgien. Vi hade skippat 24 timmars resa direkt till Frankrike – skönt nog. Men det var ändå 15 timmar som Spirit höll sig, och det känns definitivt inte bra, så till nästa gång får vi hitta radikalare lösningar med någon som kissar på däck före Spirit. Nu behöver vi inte tänka på det förrän i Medelhavet. Längs de franska kanalerna får vi gå i högst 3,5 knop och det är så gott om slussar att barnen och Spirit kan följa oss till fots längs kanterna när de vill.

RÄDSLOR (Bara kom!)

Hmmmm… Det har varit mycket rädslor för mig som försöker leva efter att inte basera några val i mitt liv på rädslor. Väldigt jobbigt. Väldigt mycket jobbigt.

Jag tänker landa nu med fötterna nära jorden igen i den franska myllan, som är mer stenig än mullig. Får se vad det blir av mig. Tror det har hänt något med mig. Tror att när jag mötte rädslan så mötte jag också modet. Trodde jag vandrat orädd på land förut, men nu känns det helt annorlunda, och jag förstår att det är så här det känns när man blivit av med en massa rädslor man inte visste man hade. Efter första landstigningen redo att kyssa jorden efter att ha varit på havet, så hade jag gladeligen blivit våldtagen bara jag var på land – so what!? Bara jag var på land!

Nu när jag är här vid Nordsjön och vid stränder som så många tusentals människor dött på under ett så fasansfyllt krig, nu tänker jag på att det finns många rädslor kvar att möta. De soldater som kom hit för att genom Nordsjöns vågor kliva in i sin kanske första dag i krig, de måste precis som jag på morgonen varit helt på det klara med att det här kunde vara sista dagen i deras liv. Och det som låg framför dem var så mycket blodigare än det som just nu ligger bakom mig. Så jag tycker inte jag kan ömka mig mer, utan håller tyst nu om hur tufft det varit på Siska på Nordsjön.

”Mastery of fear” är en utmanande resa att påbörja och jag är full av känslor och tankar kring min resa. Jag var nog främsta anledningen till att Nuno valde bort Biscaya för nu, och ändå var jag den sista att släppa det målet. Jag är missnöjd med att inte ha klarat det. Det hade varit häftigt att klara det. Då skulle jag varit riktigt stolt med mig själv. Det känns för dj-ligt att avmasta Siska. Vemodigt och hjärtrispande.

TYCKT OM ATT RESA

…har jag alltid gjort. Speciellt nuvarandet i att stå i en vägkorsning och i stunden låta det bli höger eller vänster. Lockelsen i att fortsätta runt en krök till, och en till. Njutningen i att sova under ett nytt träd varje natt med okända faror och tillit till det goda. När jag möter en människa vet jag inte om det är för en kort stund eller för resten av livet, och överallt är det fullt av sådana människor och möjligheter. Jag är på resa och inga måsten finns.

Erkänner att jag är fascinerad över hur den här resan som var sagd att inte ha några planer, fick så många planer, och nu bytt ut dem helt. Vi vet inte ens längre om vi kommer att komma till Portugal. Vi vet inte alls om vi kommer att komma någonstans. Och ju långsammare det går ju nöjdare är jag. Nuno är inte riktigt där där jag är, men lite närmre har han kommit på sistone. Han oroar sig mindre nu. Ändå är de så att när han oroat sig minst är när vinden blåst med högst styrka i Siskas segel. Då är han hemma och lycklig och fri. Jag hade velat dela den lyckan och frihetskänslan med honom. Och har inte lyckats. Men lite närmre har jag kommit på sistone.

Jenny

FYRA METER NER

Allt som syns av Siska när det är lågvatten i Norderney – Masten (den med maststeg)+ grannarnas master:

Spirit var inte lätt att hjälpa upp och ner. Det var med fara för livet vi bar honom med ena armen och försökte flytta den andra handen från steg till steg på stegen upp. Sedan han sprattlade i Fredericia och jag ramlade har han varit stilla som en mus och stel som en pinne, med alla klorna utspärrade som en skrämd katt. (En mudi är många djurarter i samma paket ):

Ok. Ligger på havets botten och skriver bland musslor, krabbor och tång medan jag kittlar Tiago som vägrar göra sitt skolarbete. Det är fyra meter upp till kajkanten, och vi har sovit knappt i natt eftersom tidvattnet hela tiden rör oss upp eller ner längs de skrovliga kanterna. Till vår glädje har vi återigen blivit grannar med Michel och Nadja på Optimist. De var redan här när vi kom hit ett dygn efter dem, och skulle då fortsätta vidare. Efter en timmes försök där ute vände de, kom tillbaks, och förtöjde längs med oss eftersom hamnen redan började bli överfull av segelbåtar som sökte skydd från kulingvindarna. Det gick inte att komma ut. Sedan kom det fler. Och fler. Nu ligger vi närmst en kant som egentligen är för större skepp; betong full av vassa små vackra snäckor. Och utanpå oss ligger fler båtar förtöjda mot oss. Bild med Nuno på Siska och Michel på Optimist, 3meter ner:

Orolig natt eftersom vindarna fick fatt i de större båtarna som drog i oss, och senare när vinden vände; pressade oss mot kanten. Blev inte mycket sömn den natten. Var sjätte timme är vi längst uppe vid kajkanten, eller längst nere på botten stadigt stilla i bottendyn. Fyra gånger per dygn. Däremellan ett glidande och vaktande längs kanterna, flyttande av fendrarna och åtstramning eller lösgörning av linor.

Ganska spöklikt att stå på botten mitt i natten med blöt droppande tång och ostron som stöter ut långa vattenstrilar, som en fuktig levande vägg medan vinden tjuter i alla vajrar i hamnens båtar. Det ljudet gillar jag. Tjutandet av vinden i kombination med hamnens trygghet. J

SAMMANFATTNING

Resan hit till Norderney var ….hmm, försöker hitta ord… inte att leka med..!

Har redan skrivit om allt en gång och förlorat tutti i den där hungriga euro-ätande osympatiska datorn på hamnkontoret..! Skriver på Word nu på min lappie och sparar till nästa tillfälle till internet uppkoppling. Vi har verkligen noll koll på annat i världen än vindarna och vädret omkring oss. Vädret. Vädret är helt ur sitt vanliga spår. Andra seglare här som gör turer i trakterna sedan åratal har aldrig varit med om något liknande i väderväg så här års.

Igår hade vi kuling på vägen hit från Wangeroore.

MOTORPROBLEM

Vi kom till Wangeroore som har nationalparksstatus med mycket skönhet, via en sjösjuk resa från Cuxhaven. Jag tvekar att tala illa om vår motor, därför att varje gång den inte bara är den långsammaste motorn på de sju haven, utan dessutom Lägger Av (!!!), varje gång inser vi hur grymt beroende vi är av att den ska fungera, och att vi Älskar när den gör det – fungerar! När vi kommit ut ur Cuxhaven en tidig morgon – den 19:e juli- så hade alla andra morgonpigga redan passerat oss, när de lite tröttare nosade oss i aktern, och de allra-allra piggaste på väg mot norr delade passagen i kanten av farleden med oss. I farleden gled giganterna, titanerna, med ena sidan i morgonsol och andra i skugga. Då började motorn Tjuta. Som värsta inbrottslarmet! Så där så att det skär som skalpeller genom allt mellan öronen, och man inte vet vad man ska göra av sig själv. Och vad vi skulle göra var ett dilemma. Helt klart ett dilemma, av akut behov att lösas. Vi gled okontrollerat in i farleden eftersom vi hade varken strömmarna eller vindarna på vår sida. Men efter storbråket vi kommit vidare ur, var vi mer överens om min tillit till Nunos förmåga, och med is i magen meckade han efter mycket tjutande oss ur det hela. Troligen något som sugits in i avkylnings-systemet så att motorn blev alldeles överhettad.

Nu har motorn svikit för många gånger för att vi någonsin känner oss helt trygga med den. Jag får flash-backs från när jag hade en skruttomobil med sjutton olika specialare bara för att överhuvudtaget ta sig in i den och starta den. Samma klump i magen. Samma sax i magen. Och samma påse i magen. Vikten, eggen och tomheten. Sten-sax-eller-påse-leken på allvar, hela tiden. Känslan av osäkerhet – ska jag klara det idag eller inte? Kommer medgång att vändas till motgång nästa minut? Det är befängt att oroa sig för det som inte hänt, men desto svårare att låta bli när det hänt alltför många gånger.

MÄKTIGHET, SJÖSJUKA, SKRÄCK

Det blev väl mycket nerver för mig, och när jag gjort allt som jag måste göra dedikerade jag mig åt min sjösjuka. Barnen var oxå sjösjuka. De upptäckte liksom Spirit att stället det gungar minst på är golvet, och där låg de i flera timmar. Det var en lång resa till Wangeroore, och tufft men slutligen befriande att komma in i hamnen.

Nästa morgon, den 20:e juli, lämnade vi tidigt den skyddade hamnen för att möta Nordsjön. Det var ett möte som tog mig en vecka att hitta ord till (skriver i efterhand nu).

Nu vet jag vilken känsla jag upplevde den dagen – Skräck.

Jag var taggad, riktigt taggad, på mötet som började när tidvattenströmmarna krockade med starka kulingvindar och stora vågor med dyningar som rullade in långt utifrån någon storm. Det var då vi kommit ut ur ström-passagen för att vända söderut och sätta segel. Nuno förankrade sig i säkerhetslinan och lämnade mig ensam vid rodret för att få upp seglet. Och när Siska skar, rammade eller red vågor på 2-3 meter satt jag där fastklamrad som en vanvetting och parerade. Jag skrek inombords och viskade krampartat i sittbrunnen. Formade ord ut i luften, men sa nog mest bara –hjälp, hjälp, hjälp. Eller ”help”… jag tror jag sa det på engelska… Det gick inte att höra varandra och jag var helt utlämnad att fixa det själv. Det gjorde jag, och det var Mäktigt. Rorkulten i min högerhand vibrerade av kraft, och med min vänsterhand höll jag mig fast för att inte tappa bort Siska. Den mäktiga känslan det är, kan jag personligen bäst jämföra med att sitta på en hästrygg i full galopp och känna kraften under sig, samtidigt som man genom vind-tåriga ögon ser musklerna jobba. Nedåt syns en fors av ben, jord och gräs som rusar samman i ett myller av hastighet. Och i händerna håller man kontrollen av den framåtgående kraften som lever ett eget liv av lust att öka, öka. Liv som pulserar i total närvaro. Skillnaden var att på en hästrygg har jag känt mig trygg och med kontroll, med en segelbåt i mina händer kände jag ingen trygghet what so ever.

Det värkte i min högerarm, och jag tänkte en malplacerad tanke på att det var ju bra träning för axelmuskeln. Plötsligt såg jag inte Nuno, och hade inte sett honom på ett tag. Jag kastade en snabb sökande blick bakåt genom skummet, vågorna och kaoset utan att andas. Jag kunde inte se honom. Jag var rädd att jag förlorat honom och den rädslan högg mig i magen. Jag klarade vågorna för jag hade inget val. Kanske t.o.m. skulle jag ha klarat att rädda min man ur de då ändlösa vågorna?

Ett möss-klätt huvud dök upp bakom masten, och jag fortsatte kampen genom ovädret tills kapten kom tillbaka och tog över.

Vi hade lämnat Cuxhaven plötsligare än vi tänkt och matförrådet var knapert förberett, vilket inte blev bättre av att Wangeroore var ödsligt och butiksbefriat i hamnen och vi anlände sent. Wangeroore-morgonen, den morgonen, åt vi ingen frukost. Och när det var dax för lunch var vi så illamående att ingen hade förmåga varken att tillaga eller äta någonting. Jag tror detta varit enda dagen vi haft medvind, och då hade vi det med besked, så vi anlände Norderney tidigt på eftermiddagen. Då var jag inte längre taggad. Efter kraftansträngningen på morgonen satt jag med Nuno och kände hur min hjärna var tom på blod, och vad som var kvar var Svart. En dag till där Nuno var mestadels ensam vid rodret. Jag låg därinne och orkade ibland vända blicken ut för att se honom sjungande och dansande i stormen med musik från iPoden i örat. Sedan, i sista minuten för att inte störa mig, blev jag utkallade för att hjälpa till in i den strömmande passagen. Då nyktrar man till snabbt. Ironiskt att se de breda stränderna fulla av lugna turister när man själv vidsidanom är i fara om man kommer för nära stranden. ”Vad gör jag här?”- tanken kom inte för första gången den dagen..

Jag är totalt fascinerad av hur olika världar kan tangera varandra, röra vid varandra, och vara helt väsens-skilda.

Det händer överallt hela tiden. På McDonalds händer det. T.ex. Vid ena bordet sitter lyckliga familjen med glada friska barn som uppför sig enligt konstens alla regler medan de talar vänligt till varandra om trevliga saker. De har haft en strålande dag och ser framemot en soft kväll i goda vänners lag. Det finns inga problem, bara utmaningar. Vid det andra bordet sitter trasiga familjen med sura gnälliga barn som skriker och gör allt tvärsemot medan de anklagar varandra och gör högljudda scener. De vet inte när de hade en bra dag senast, och vet att till kvällen blir det inte bara värre utan troligen brakar loss totalt. Det finns bara en önskan; att det tar slut nu till vilket pris som helst. Och de sitter där bord vid bord, så nära att de skulle kunna röra vid varandra, men de lever i världar så långt ifrån varandra att det skulle krävas år för dem att byta plats, om någonsin.

För mig var det en mås. En ung mås, för den var gråspräcklig. Den guppade fridfullt på vågorna utanför Norderneys strand. På babord-sida såg jag den, bara någon meter bort, i sin lugna trygga värld. Samtidigt var jag uppfylld av skräck när jag återigen satt ensam vid rodret utan kontroll. Varje gång jag blir tillsagd att gå upp i vind, för att Nuno ska ta ner seglen, varje gång blir det kaos och panik i min värld, för det blir fel, fel, fel, och jag kan inte, kan inte, kan inte. Jag såg måsen vid sidan om i sin ro, jag såg Nuno framme vid masten kämpande med seglet och skrikande åt mig, jag anade barnen nere under däck i mörkret samtidigt som jag var totalt medveten om dem och om att båten plötsligt lutade så mycket att vi nästan stod på sidan. Jag hade gått upp i vind och sedan, alldeles lite för mycket gått ett steg för långt och tappat kontrollen över båten när Siska svängde över så att det inte längre gick att styra. Som jag vet Nu, är rodret meningslöst utan att vi gör fart. Farten via vinden hade jag tappat bort i manövern, och farten från motorn var som att viska i motvind med de tidvattenströmmar på 5 knop vi befann oss i. Vad Nuno skrek till mig att göra var grekiska och min enda tanke var fastlåst i skräcken att Siska höll på att välta där vi drev okontrollerat med vågorna inslående från sidan. Att släppa det grepp jag hade om kanten mot himlen fanns inte, även om Nuno ville at jag skulle genomföra något därnere vid mina fötter i riktning botten. Det fanns inte i min värld någon förmåga att hantera situationen. Måsen lyfte med en förnärmad min och flög femvågdalar längre bort.

Jag skriver ju detta, så ni vet att vi inte sjönk. Fråga Nuno hur det gick till. Barnen var inte särskilt imponerade, varken av mig eller min skräck. Men jag vet att jag inte är helt kocko för under den färden hörde jag anropen efter räddning av andra båtar via VHF-radion som är på under varje resas gång. Det var en dramatisk dag på Nordsjön för fler än mig.

PRIORITET TRYGGHET, OCH GLÄDJE

Fiskebåt på lugn grunt vatten:

Här någonstans nådde Nordsjön Nunos gräns för vad han är beredd att göra med sin familj. Resandet över vatten var inget nöje för någon av oss så här. Han som förut aldrig oroat sig för att ge sig ut på havet, höll på att sjunka av vikten av ansvar och oro för oss. Vill inte försöka sätta ord på Nunos tankar och känslor. Kort och gott: Från och med Norderney ändrades reseplanerna till ett lugnare tempo på tryggare vatten.

Vi var en dag på stranden. Vi bunkrade upp med varierad mat och färskvaror för några dagar framåt, och vi gjorde oss redo för att gå på insidan istället för utsidan mot Amsterdam. Jag tappade vår enda lilla spegel i golvet, och trots att jag inte tror på vilket skrock som helst, så var det med lättnad jag såg att den höll i glaset. Ramen gick av, men Tassa kunde laga den. Precis när vi skulle ge oss ut på vårt nya idylliska seglingsliv så började det åska och himlen svartnade. Alla väderleksrapportörer sa emot varandra, och vi kunde inte fatta hur motgångarna kan vara oss så oupphörliga. Vi tvekade. Ännu en gång. Helt oberäkneligt det här med när man tror att man ska segla ut, i förhållande till när man verkligen gör det. Vi gjorde det.

Jag tänkte på brevet på bloggen från Malin jag läste precis innan vi åkte. Saknade, så klart. Tänkte på allt som händer där hemma som jag inte vet om här. Och tänkte på orden om att ”vi säkert hade det underbart”. -Nä, det har inte varit mer plus än minus. Men vi ger inte upp.

GRUNDARE VATTEN

Märkligt att segla på insidan av Frisiska öarna. Du ser ett vidsträckt hav omkring dig i alla riktningar, men endast markerade slingriga rutter har djup nog att passeras, resten är dolda sandbankar med enorma mått. Eftersom passagerna flyttar sig är de inte märkta med tunga bojar utan mer lätthanterliga kvistar. Ser lustigt ut.

Så vi slingrade oss fram till Greetsiel, och lyckades samtidigt slingra oss undan de dova ovädersmolnen med stor tursamhet. Jag är bra på att läsa kartan och var under den här färden tryggare än Nuno i min tillit till att det skulle gå bra.

Greetsiel var och är pittoreskt på hög turistnivå. Goda bröd och bakelser hade de oxå J. Ralle ringde! Kul överraskning J. Vi seglade vidare nästa dag. Samma sorts segling som dagen innan. En säl tittade upp och följde oss med blicken några minuter. Vid ett tillfälle hjälptes vi alla åt att sakta treva oss fram med hjälp av eko-lodet, och när det bara blev grundare och grundare svängde vi tills vi hittade vägen ut där djupet ökade igen. Än hade vi inte gått på grund!

NEDERLÄNDERNA

Kom fram till Delfzijl, Nederländerna, sent på kvällen. Hade svårt att begripa oss på hur det fungerar med slussar, kanaler och broar där. Slutade med att vi lagligt eller olagligt förtöjde vid baksidan av ett sjavigt industriområde, och kröp ur våra plaskvåta kläder under tak och forsande regn.

Nästa dag var idag, även om det känns som en vecka sedan. Natten hade varit för oss märkligt lugn utan tidvatten, vågor och alla hamnljud. Vaknade med lukten av gödsel i näsborrarna, nästan lika hemkärt som lukten av nybakta bullar J. Vi stack iväg så fort vi bara kunde på morgonen för att inte riskera en utskällning. Hade Eemskanal för oss själva länge och väl. Tredje dagen som jag höll i rodret nästan lika självklart som Nuno. Har fortfarande lite svårt med koordinationen av höger och vänster och rodret tvärtom – särskilt idag när jag styrde med vänster hand istället för höger. Petitesser som endast de som är lika maskineri-efterblivna som jag förstår vidden av.

I Groningen stoppade vi för att proviantera och fylla på vattenförrådet. Det blev barnens första egentliga möte med Nederländerna, och naturligtvis tornade en välförsedd sex-shop upp sig runt första hörnet.. De fick med öppna munnar en snabblektion i skillnader på Sverige och Holland.

ONORMALT VÄDER

När Siska lämnade vilan i hamnen i centrum började det regna. För att ta sig igenom Groningen ska ca femton broar öppnas och stängas, och det hanterade vi när plötsligt regnet förvandlades till piskor med stor vindhastighet och förrädiska kastvindar. Den första kastvinden vände Siska helt om, så att vi fick kämpa för att snurra henne på rätt kurs igen bland alla husbåtar längs kanterna. Och en annan kastvind lurade upp oss på vårt första grund. För att komma loss fick jag och barnen ställa oss allra längst fram i fören medan Nuno trixade med motorn i backläge. Uppe på däck var jag och Nuno alldeles förfrusna där vi för femtielfte gången sedan Sverige gick i motvind med en nästan chanslös motor. Vi kunde inte tro det var sant vad vi upplevde! Det var inte ens en höststorm mitt i högsommaren – det var en vinterstorm!! Fiskare som suttit fridfullt längs kanalkanterna med sina tält eller stora paraply kämpade för att rädda vad de kunde, korna vände bakarna åt vinden med pinad min och trädkronorna kastades fram och tillbaka. Vi tog det säkraste kortet och gick in i en hamn till slut. Kände tacksamhet att vi inte var ute på Nordsjön, och hörde på radion att livräddningsbåtarna haft fullt upp därute.

Vet inte om vädret är lika crazy där hemma?

Jag har ångrat mig. Jag vill hyra en flodbåt i Indien istället. Eller snöar det där?

Jenny

Måndag

HEEJ

Solen skiner och vi lever gott i Cuxhaven, Tyskland, vid Elbes utlopp i Nordsjön. Vi är flera stycken svenska seglare här i hamnen som väntar på att vindarna ska blåsa rätt i kombination med tidvattnet. Vi hade tänkt segla hit i söndags, men när en värmebölja la sig som ett svettigt täcke över den knökfulla hamnen i Brunsbuttël på lördageftermiddagen, då kände vi oss alla fem snabbt sugna på vindar och nya vatten och drog hastigt ut till slussen, ut ur Kielkanalen.

Har inte haft Internet sedan i Danmark. Blir mycket att komprimera här nu.

DYVIG

Den 9:de juli lämnade vi Dyvig efter nästan 2,5 veckor där med reparationer, regn och goda minnen av nya vänner.

På fredagen den 6:e juli (behöver strukturera upp datum och händelser i mitt huvud och i skrift), då följde jag och Nuno med Peter till ett föredrag han höll om sin fem år långa segling runt jorden. Peter lånade sin pappas segelbåt över sommaren och skulle lämna tillbaka den efter 2-3 månader, men kom hem 5 år senare.. J Det var klassisk diabildsvisning och en väldigt uppskattad äventyrsresa, berättad med värme, humor, och i dess mest positiva betydelse; barnslig inlevelse i en aldrig tidigare skådad värld, oavsett hur många andra som förut sett den. Peter håller egentligen inga föredrag längre, men när det här sköna gänget önskade en repris så gjorde han ett undantag, och vi fick äran att följa med som gäster. Där var de så gulliga att de sjöng en visa på svenska, för vår skull, och jag var så känslosam att jag blev alldeles rörd av att sitta där och delta i ”Höstvisa” av Tove Jansson, Mumintrollens skapare. Allt det här hände för länge länge sedan, men jag kan inte lämna Dyvig utan att igen berätta hur härliga och vänliga och hjälpsamma människor vi mötts av där. Sista dagarna målade jag en tavla till Peters barn; Erik och Daniel. Så här blev den:

Och här är en bild på Peter och Nuno vid Siska:

SØNDERBORG

När vi gled ut ur en av Danmarks finaste naturhamnar gjorde vi det med ett Aries vindroder på plats i aktern, och under blå himmel. Tiago och Spirit håller utkik i fören efter nya äventyr:

Nuno var jublande glad när vindrodret fungerade och skötte styrningen av kursen mot Sønderborg. Det var en kort och skön resa med omväxlande friska vindar, regndroppar och sedan vindstilla i solen. Såg ett vikingaskepp oxå

Vill tacka Karin som gav oss perfekta fleeceplädar till resan . Tack! Välanvända! Här runt Tassa framme i fören:

I Sønderborg skulle vi under en uppfällbar bro; kom i god tid, lät bli att hetsa på gasen längst fram, beaktade föreskriften om långt avstånd till övriga båtar, och blev omkörda av alla så att bron stängdes mitt framför näsan på oss. Dagen var så perfekt att det gjorde inget, och efter nästa öppning gled vi in vid huvudgatan längs vattnet och förtöjde.

Nästa stopp var vid makalösa mega-glassar som vi firade vår toppendag med. Sønderborg har vi vandrat runt i kring centrum, och den som frågar mig får gärna veta att jag tycker där är Jättefint! Smakfullt och omsorgsfullt genomtänkt även i minsta gränd.

I de klara vattnet simmade även här ett svan-par, och jag, Tassa och Tiago är numera helt fast i förtjusning över dessa djur. Spirit delar inte vår förtjusning. Och Nuno kan inte begripa varför det är Svanarna på mer än hälften av alla våra foton..! Jag ska bespara er hela samlingen, men här är iaf två till:

På kvällen när jag och Tassa var ute och gick med Spirit, hittade vi oväntat en rökande snubbe vid en bänk. Och så här såg det ut när hon kom på sin pappa med att röka, vilket han lovat sluta med:

THE TASSA-CAUGHT-NUNO-SMOKING-SERIE

DAGEN TILL KIEL

…var hemsk. Tyckte jag. Det började fint, och vi tycktes ha turen med oss eftersom åska, blixt och horisontella mörka moln-massor hela tiden var vid horisonten, men inte vid oss.

Till slut så hamnade även vi i dem. Naturligtvis. Nu har det redan gått exakt en vecka sedan dess, och det av naturen inbyggda överlevnads-systemet i kroppen har raderat längden av timmarna i rädsla och illamående för mig. Allt jag minns är tre saker. Och jag är inte ens säker på att jag minns dem i rätt ordning. Tre gånger trodde jag det var slutet. Nuno har ingen aning om vad jag pratar om. Men jag var rädd rädd rädd.

1. Nuno går fram i fören och grejar med seglen som måste ändras när ovädret slog till. Någonting går fel, Nuno svär. Jag ser en helikopter vid horisonten och tänker att fler är illa ute. Barnen och hunden är under däck, och jag förbereder mig för det värsta. Faller Nuno i så har jag inte en susning om hur jag ska rädda livet på oss. Biter ihop och tar mig fram till Nuno i fören för att hjälpa till med seglen. Regnar och stänker och skakar och dunkar. Jag får inte panik, jag försöker hålla Nuno lugn genom att vara lugn. Till slut antar jag att det löste sig, för nästa jag minns är att jag kryper ner med blöta kläder under täcket. Illamående och rädd för att jag inte visste hur jag kunde rädda mina barn, försvinner jag in i glömskans sömn för att slippa tänka, slippa inte veta.

2. Vaknar då och då av det obehagliga dånandet av ljudet från bommen som slår över till andra sidan och allt smällandet från segel, vajrar och skrovets dunkande i vågorna. Det droppar in vatten från fönsterna. Allt som inte är välstuvat far från ena sidan till andra. Tassa kör samma lösning som jag och sover i kojen bredvid. Tiagos lugn störs bara av att vågorna inte är tillräckligt höga för hans smak, och Spirit är tystare än någonsin. Varje gång bestämmer jag mig för att jag inte står ut med att vara vaken, och väljer sömnen igen. Ända tills det där sköna suset av sömn som gör att allt annat tonas bort i fjärran, slutar infinna sig. Suset lyckas inte dämpa knakandet i skrovet, vibrationerna ner genom masten som går genom däck och ner i golvet vid sidan om huvudkudden, eller ljudet av seglens smällande i vinden. Förbannade mig själv att jag satt mig själv i den här situationen med mina barn. Inte våra barn längre. -Mina barn. Tvivlade starkt på om min man var någon att räkna med. Och om jag var en idiot som litade på honom. Kunde inte längre gömma mig under täcket, och tvingade mig upp.

3. Nästa minne jag har är att vi närmar oss land i ett allt trängre sund med grund. Och då är det plötsligt inte alls långt till ett grund precis babord (måste fortfarande tänka efter, men babord är vänster) om farleden (full med stora fartyg). Det funkar inte att styra upp oss med seglen, minns inte varför, så motorn ska snabbt igång. -…Och startar inte! Jenny = Panik. Tredje gången den dagen jag trodde det var slutet. Minns inte mer.

Men på något sätt fixade Nuno det, och efter elva stundtals plågsamma timmar (för mig) kunde vi angöra bryggan i Holtenau vid Kiels utkanter, just där slussen till kanalen börjar. Vi kom så sent att trots mycket rundvandrande lyckades vi inte hitta något ställe med färdig mat att inhandla. Jag stupade i sängen och har inte en aning om vad de andra åt, men åt gjorde de, medan jag sov. Jag tillagad något till oss där ute på havet, men priset för det har varje gång varit att jag blir illamående av att stå så länge under däck med fokus på matlagning medan allt gungar. Ett ömsesidigt tröttnade på varandras kapacitet har här, bl.a., sitt ursprung. Jag anstränger mig, och Nuno tycker inte jag gör något, och inget blir roligt. Men mer om det senare. Ville bara ge en hint om vad som komma skall.

KIEL

I Tyskland är och förblir vi förvånade av det konsekventa utelämnandet av information på något annat språk än tyska. Hursomhelst. Vi tar oss via färja och buss in till Kiel-centrum, där vi (igen) betalar tusenlappar för utrustning till Siska plus fler sjökort. Tiago shoppar loss i en leksaksaffär eftersom han lämnat alla playmobil-saker hemma och känner sig otröstligt orättvist behandlad. Romerska legionärer i mini-format invaderar Siska och historieboken kommer fram för att ge autentiska namn till alla forna hjältar; Julius, Brutus, Spartacus, Pompejus, Crassus, Augustus osv. Efter en kväll, en heldag, och en morgon utanför Kiel, så är vi så redo som möjligt att äntra slussen.

KIELKANALEN, DAG 1

Monstruösa fartyg ska in i kanalen med jämna mellanrum, och då får alla vi småbåtar samtidigt chans att tränga ihop oss som små guppande flisor runt omkring i slussen. Första morgonslussen var vi inte kvickt nog framme, utan blev tillsagda via Nunos första samtal i vår VHF-radio att vänta till nästa gång. Nästa gång kom Kess. Och Kess var så stor att ingen annan fick plats.

Inte förrän tre timmar senare när vi låg ordentligt många segelbåtar väntande, cirklande utanför slussen kom nästa chans att trängas med en jätte. Visa av jakten att komma först genom bron i Sønderborg visste vi att de andra med sina genomgående starkare motorer skulle göra sitt för att ta bästa platserna. Nuno höll sig långt framme och hade sin plats i sikte. Vi var alla på helspänn redo att genomföra alla nya okända manövrar en sluss kan innebära. Bli inte förvånade att de andra rusade genom vattnet förbi oss ockuperande alla platser. Allra sista platsen var borta och ett tag fruktade jag att Siska skulle bli utkommenderat för att slussarna skulle kunna stängas. Vi försökte lägga till vid sidan som de andra, och jag hoppade av för att fästa förtöjningslinan. Nej, nej, icke, det fick vi inte, vi skulle komma för nära portarna. De som tagit platserna framför oss var nu hjälpsamma och uppmanade oss att lägga Siska på tvärs istället, fäst vid dem istället för vid kanten. Som packade sillar i en enda röra lagom omskakade av de gigantiska motorerna från lastfartyget högt däruppe. Jag dealade med förtöjningarna i fören och höll koll på att inte stöta emot någon. Barnen hjälpte till allt vad de kunde med Spirit och med fendrar. Nuno glömde att vara lugn. Alla väntade på oss. Vi var sist. Alla tittade på oss. Och så PANG!

OLYCKA

Totalt hjärtstopp i ett stillastående tidshopp. Sekunderna man hinner frukta det värsta och smaka på skräckscener av blod, sirener, lasarettkorridorer, tår-dränkta dygn utan ände av tomhet. Sekunderna man vet; nu kanske aldrig någonsin igen livet blir vad det varit. Sekunderna vi slutade att andas och luften förvandlades till ett nära men fjärran skrik genom stillastående eter. Sekunderna vi var beredda på att se Nuno falla i vattnet med en kluven skalle. Bara trettio minuter tidigare hade pappa Nuno varnat Tassa för att komma för nära vindgeneratorn. Den sitter rätt högt upp och långt ut på hörnan av aktern, så den är inte direkt lättåtkomlig. Men den snurrar med fem blad så snabbt att man inte ser dem. Och när Tassa stod upp i aktern varnade han henne från att få skallen delad. Trettio minuter senare stoppar Nuno full av adrenalin in huvudet i vindgeneratorn när han försöker hitta ett sätt att fästa aktern säkert i slussen. Vi ser det och skriker. Jag släpper allt annat till alla de andra, som också ser. T.o.m. högt däruppe på lastfartyget ser de. Och i slusstornet ser de. Alla ser, och alla slutar andas de sekunderna. Nuno tar sig för ansiktet och två av generatorns blad faller ned i vattnet. Han är som sagt full av adrenalin och tänker bara på två saker; måste fixa slussningen, och faaa-an vindgeneratorn är väck. Han är synligt skadad på kinden och i örat, men säger att han är okey, och går upp till sluss kontoret för att betala de 12 euro det kostar. Vi fortsätter skakade att fokusera på sluss-röran, och Tassas ben är så spaghetti att hon knappt kan stå på benen. Det blir rörigt därinne när förtöjningen på en av båtarna släpper i kanten så att den och båtarna innanför som var fästade på den första sugs in mot lastfartygets turbulenta akter under allmän tumult. Och jag och barnen har fortfarande inte börjat andas, och kan bara tänka på hur allvarligt skadad Nuno egentligen är. Att han kunde vara i chock och envishet och därmed vägra erkänna att han kunde behöva vård. Vi var oroliga för hur hårt det hade tagit. Som tur är hade han sin mössa på, eftersom håret är på utväxt och ser bäst ut under en mössa under en avsevärd period. Och som tur är lyckades han ducka i sista stund när bladen kom. Och som tur är tog blev det ingen klyvning av skallen, inget avskuret öra, och inget sönderslaget öga. Det var nära. Sår på en mycket svullen och öm kind samt ett blödande jack i örat, och huvudvärk.

KANALRESAN

Kanalfärden kändes trygg så fort jag fått koll på hanteringen av rorkulten i möte eller passage med de absurt stora lastfartygen. De kommer som utomjordiska dinosaurer glidande mellan fälten och vatten-nivån sjunker en meter längs deras mitt hela vägen ut i kanalkanterna så att vassen visar rötterna och ankorna flyr sina hem. När detta händer gäller det att hålla sig precis i balans mellan att inte komma för nära fartyget och inte komma för nära kanten där botten-nivån kommer plötsligt nära. Samtidigt som svallvågorna från fören redan svänger Siska fram och tillbaka innan vi ens passerat mitten av fartyget. Eller tvärtom, skulle jag skrivit, för det enda Vi passerat är ankor, stora fina flockar med svanar, och fotgängare längs kanalstigarna –i övrigt har precis alla passerat Oss, inklusive cyklister… Barnen hade tivoli-känsla varje gång vi kastades runt av vågorna och det var party varje gång. Maffigt att se när giganterna möttes i kanalen. Och så har jag lärt mig uppskatta flaggor, för det är kul att se var folk kommer ifrån. Kanal-livet var soft, helt klart. En jättetrevlig dansk seglare i Dyvig försökte övertala Nuno att det var livet för oss –kanalerna ner hela vägen tilll Medelhavet. Men med en svag motor som redan klabbat känns det inte guld. Och att gå för motor hela tiden är inte riktigt vad vi tänkt oss. I alla fall; vi hann inte hela kanalen med våra tre knop och ihärdig motvind, så natten tillbringade vi i Borgstedt precis innan Rendsburg. Litet, nytt, fräscht och underbara duschar som inte behövde några polleter för att bjuda på varmvatten en låång stund. Kunde också tvätta tre tvättmaskiner och torktumla genom att gå upp under natten och byta. Rena lakan! Naaajs!

KIELKANALEN, DAG 2

Lugna livet på kanalen fortsatte till Brunsbüttel där vi möttes av en överfull hamn precis vid slussinloppet ut till Elbe. Utanför väntade tidvattnet, och alla låg och inväntade rätt tillfälle. Här köpte vi ett Vodafonekort som vi ska kunna använda för att köpa oss 15 minuter eller 2 timmar på Internet. Det är det jag ska prova att använda för att skicka allt detta jag skriver här i Cuxhaven. Brunsbüttel sov vi i förtöjda vid en annan båt –alla låg på rad fastsatta i varandra. Oroliga men taggade var vi för att ta slussen ut mot Nordsjön. Mycket kalkylerande och diskuterande med andra seglare kring tidvatten och vindar.

ELBE

Elbe ja… Först slussen. Vi kände oss redan som sluss-proffs och var alla topp-redo efter förra gångens prövningar. Det gick galant. Högt upp höjdes vi, för att trollas ut ur en tryckande värmebölja av stillastående ångande luft, rakt ut i forsande vågor och friska vindar. Det var ett snabbt fattat beslut och vi var fulla av äventyrslusta. Jag och barnen tog med beslutsamhet och blicken vid horisonten varsin sjösjuke-tablett, Postafen, och greppade tag i dagen framför oss. Racet ut ur slussen var motsatt det in. Nu spreds sig en stor klunga segelbåtar snabbt ut bland vågorna, alla med samma riktning, men med något olika kurs. Vi kom ut till en farled med Ännu större fartyg. Det största jag såg hade tjugo lastbils-stora containrar liggande på längden från akter till för , med flera i bredd vid sidan om och höjd ovan på. Full av duktighet tog jag mig an matlagningen, eftersom vi fattat beslutet så snabbt att dra ut att vi inte hunnit äta lunch ännu. Jag var så duktig att jag borstade potatisar och donade. Sedan mådde jag så lagom bra, och blev inte precis bättre av att stå och pumpa toaletten efter allas diverse besök. Tidvattnet strömmade rätt, men vinden vände nästan direkt så att vi hade motvind hela vägen. Nuno kryssade med Siska och över grund kom vi upp i 8,5 knop så att det forsade om oss. Säkert jättebra, men jag mådde illa och sökte upp sömnen i underbara horisontal-läget efter för mycket pulande under däck. Det lutade mer än någonsin och saker som brukade hålla sig på sin plats for fram och tillbaka mellan kryss-slagen. Försökte säkra allt och haspa fast kökslådorna som for ut. Spirit provade att ligga stående, dvs ligga på golvet med raka ben, ”låsta knän”, mot andra sidan så att han precis fyllde upp gångbredden och inte halkade runt. Så länge vi var samlade föreföll han lugn, om än mer maniskt slickig än vanligt..!

Tror att Nuno njöt av seglingen medan jag sov. Kändes ändå ofarligare än förra gången –lite vant . Barnen varvade mellan sömn och segling. Tiago älskade vågorna.

När vi närmade oss Cuxhaven visste jag inte att det skulle bli en tid av den värsta rädsla jag upplevt i mitt liv.

När Tassa blev brännskadad som liten var det skräckfyllt, och det var hjälplöst, och det var en fruktansvärd syn –det var hemskt. Hemskt. Men annorlunda. Inte livsfarligt.

När jag vaknade upp ur narkosen efter ett blodigt missfall, var jag kanske fortfarande drogad och allt förvandlades till en skräckfilm av ondska, skräck och panik –det var hemskt. Men annorlunda.

Sedan finns det stunder av mer utdragen rädsla, månader av krypande rädsla, men det är inte jämförbart.. Och stunder av livsfara har jag nuddat vid, men antingen var de bara en snabb påminnelse om att livet kan vända plötsligt, eller så var det som i min cykelolycka så nära att jag i den direkta närheten redan hade passerat rädslan för vad som komma skall. Det hade redan hänt, resten var återhämtningsfas.

Men när vi skulle in i Cuxhaven, då fanns det gott om tid att bygga upp rädsla. Det tog inte slut utan bara fortsatte. Vi dog inte, jag bara fruktade vi skulle göra det. Inte så att jag hann se hur vi skulle dö i detalj, men en klar medvetenhet om; att om Nuno skulle falla överbord, skulle vi vara helt utlämnade till naturens krafter -ett häpnadsväckande tidvatten som strömmade med 5 knops kraft så att vår motor inte hade en trygg chans. Motvinden mot strömmen gjorde vågorna hetsiga och hackiga –det kallas ”krabb sjö”. Som jag skrivit förut går det långa stunder av monotont seglande, och sedan, Smack, så smäller det till och allt går för fort och ska fixas i en väldig fart, allt på samma gång. Och minsta lilla som blir fel då blir fel rejäl,t och får märkbara konsekvenser. En knut på ett rep som är no-big-deal i vanliga fall blir en ovälkommen katastrof. Det är bråttom! Seglen smattrar och smäller, båten vänder åt fel håll, båtarna runt omkring närmar sig okontrollerat, allt rasar runt, och Nuno skriker och svär, samtidigt som dånandet och vinden gör att jag inte hör vad han säger. ”Fort!” skulle jag komma och hjälpa till! Oförberedd, ovetande om vad som händer -utan koll..! Vet bara att det är bråttom, och att det är viktigt. Livsviktigt verkar det som, i en snabb bedömning av läget, för vad jag ser är kaos. Jag har ingen kontroll, och Nuno svär och säger alldeles för många gånger ”vi kommer inte att klara det! vi kommer inte att klara det!”. Säkert tio gånger säger han det. Jag ska hålla i rorkulten, men båten lyder inte. Motorn var inte på, eller inte stark, minns inte, för allt gick så fort. Nuno tar ner seglet för att gå in mot hamnen för motor. Han tänker inte på att under tiden vi ”står stilla” och han får ner seglet, under tiden strömmar tidvattnet vidare under oss och för oss en lång bit förbi hamninloppet. Så vi befinner oss med obehaglig hastighet motströms från hamnen, och ganska långt ut i farleden. Strömmen är starkare än motorn. Jag förstår med full klarhet varför jag hört om, och läst om, att den stora utmaningen är att komma In i hamnen. Tryggt lugnt vatten kan ligga där och vänta inom synhåll, och det kan vara helt kört att komma dit! Grymt frustrerande. I vintras dog flera stycken portugisiska fiskare utanför Nazaré´s vackra strand. Deras familj och vänner stod på stranden och såg dem dö en utdragen död inte många metrar ifrån dem, medan strömmarna och vågorna gjorde det omöjligt för dem att nå varandra. Här på Elbe kändes trafiken runtomkring med ostoppbara monster livsfarligt utan kontroll. Just att inte ha kontroll, men att ha försatt mina barn i det och vara ansvarig för dem, var fruktansvärt!

När Nuno såg att vi strömmade iväg från hamnen ville han få upp seglet igen, för att med hjälp av det som nu var medvind, hjälpa motorn mot strömmen.

”Vi kommer inte att klara det!” igen..!

Makabra scener i mitt huvud väcks av de orden och jag är så rädd att jag skakar och gråter. Segel-vajern har fastnat på något sätt och endast med hjälp av fler händer kan det tas loss, och barnen får inte komma upp i de korta höga vågorna, så seglet får fortsätta hänga där det hänger. ”Vi kommer inte att klara det!”

I duschen i Holtenau berättade en kvinna för mig att hon inte brukar få panik, men att i tidvattenströmmarna har hon fått det -Panik. Men hon sa också att man kan anropa hjälp, för de finns beredda i närheten. ”Om vi inte kommer att klara det –så be om hjälp” skriker jag till Nuno. ”Nä, vi ska inte ropa på någon hjälp” morrar Nuno. Jag har inte själv lärt mig hur man anropar på radion, och återigen skriker det i mig av vetskap om att jag är hjälplös här ute. Jag kan se land, men aldrig har land verkat så långt bort.

Det blir en kamp för Siska mot strömmen, med hjälp av vinden i en liten bit segel längst fram. Centimeter för centimeter tuggar vi oss tillbaka för att återerövra det förlorade avståndet till hamninloppet. Jag är så rädd att jag står kvar. Redo att möta kampen med det värsta.

Med en hårsmån som såg ut att kunna brista ända in i de sista sekunderna, lyckas motorn och Nuno få oss precis, precis på rätt sida om hamninloppet innan strömmen hann svepa förbi oss. Siska låg helt tvärs mot strömmen och försökte komma framåt samtidigt som strömmen förde henne 90 grader åt andra hållet. Med lördags-flanerande turister några meter ifrån oss var kontrasten stor mellan ro och oro när vi for in i hamnen. Jag blir helt matt när jag tänker på det nu, för vi var så adrenalin-pumpade då att lugn var okännbart. Här inne gick allting fortfarande för fort, och anläggningen vid bryggan var den sämsta hitintills. Siska fick ett halvmeter-långt skrapmärke i fören, för fendrarna hann jag inte få upp i Nunos hamn-stress.

Efter den pärsen kunde jag knappt röra mig och var som förlamad i själ och kropp. Jag ville bara lägga mig ner och gråta och fatta vad som hade hänt och njuta av att jag levde. Jag ville kura ihop mig i en liten hög för att samla kraft nog att ta mig upp ur hamnen, till gräsmattan. Jag såg framför mig forna tiders sjöfarare som korsat världshaven i veckor av skräck för världens ände och föll på knä på stranden för att kyssa marken och ropa högt av tacksamhet för att få återuppleva fast mark. Trygghet! Jag förstod inte hur jag någonsin hade varit, eller skulle kunna vara, rädd för någonting på land! Rädd?! Rädd för vad?! Vad skulle möjligtvis kunna vara skräckinjagande på land jämfört med att vara hjälplös på havet. Men.

STORBRÅK

Eftersom Nuno inte hade en aning om, eller hade något intresse av att veta, att jag på fullaste allvar varit Livrädd för några minuter sedan, så hade han efter Sin upplevelse noll tolerans för att jag lackade ur. Jag tvingade mig upp, men situationen var likt en laddad pistol, och jag höll på att brista. Nuno hade en hel del på lager på bristningsgränsen han oxå. Jag tror inte jag åt den kvällen. Ville bara vara för mig själv efter bråket och känna jorden under mina fötter i Cuxhaven. Nuno turistade runt med barnen. Nästa dag fortsatte vi med turistandet med barnen, och besökte ett Fiskerimuseum. Men till slut brast det ordentligt. Jag var säker på att jag inte kunde fortsätta resan under gällande omständigheter efter att droppen runnit över bägaren. Jag kände mig inte trygg ombord med barnen. Om jag fortsätter är jag en idiot?

Jag satt hela eftermiddagen och såg de andra båtarna gå in i hamnen med varierande framgång under samma tidvattenstimmar som jag själv upplevt 24 timmar tidigare. Såg att vi var långt ifrån de enda som kommit för långt och kämpat mot strömmen för att komma tillbaka.

Vi bråkade ännu mer när jag återvände till Siska och läget var rätt låst. Det verkade som om den sjuttonåriga drömmen var en bortkastad bit av mitt liv. Halva mitt liv. Vi var främmande för varandra. Nuno förstod mig inte, och jag vägrade att inte bli förstådd.

Jag vill ha en rolig resa med mycket kärlek. Och så hade det glasklart inte blivit. Vill Nuno berätta sin version får han göra det. Ni förstår själva att den inte är samma som min.

Misslyckande. Svart på vitt misslyckande. Precis så hopplöst som ett riktigt storbråk är.

Detaljer? Massor. Meningsfullt att rada upp dem? Kanske. ..Orkar inte.

Nuno gav med sig. Lät mig gråta ut mina rädslor utan att håna mig, och lovade att vi skulle förbättra alla säkerhetsrutiner, samt uppdatera oss alla på båten om vad som händer och varför. Jag lämnar inte hamnen utan genomgång av allt.

KÄRLEKSFULL ÅTERFÖRENING

Solsken och underbara dagar med massor av kärlek efter den skitiga utrensningen. Vi är alla är mer omsorgsfulla med varandra, förstående, kärleksfulla och lyckliga. Nystart.

Vi umgås med de andra svenskarna i hamnen, Michel och Nadja på Optimist, och återgår till konverserandet kring tidvattenströmmar och vindar. Vindarna blåser på fel håll och vi alla som ska söderut fruktar hamnrötan. Tassa och Tiago hade bästa tiden med nyfunna vänner från Sverige som är syster och bror med exakt samma tidsmellanrum. Hanna och Jonathan på nyinköpta Sayonara. Bryggseglandet är skönt en stund, men nu börjar det rycka i nerverna och vi alla vill komma vidare. Johan och Herbert på Teresia väntar också på vindar som blåser mot Amsterdam.

Vi kom i lördags kväll, nu är det onsdag kväll, och planen att segla på torsdag ser ut att bli framskjuten till fredag, då det förvisso är kulingvarning, men i rätt riktning.

Vet inte vad som väntar härnäst.

Har gjort strålande jobb på Siska idag. Vet inte hur många som sagt till mig att “det börjar regna snart”, och jag har checkat vinden, kollat molnen, och sagt emot. Regnmolnen har glidit preciiis vid sidan om oss, ett efter ett. Big smile.

När det gäller mitt nya liv med mindre envishet, så har jag inte fått så många tillfällen att träna. Endast Tiago som är ännu envisare än VAD JAG ÄR (skriver detta med versaler för att någon ska vara så snäll och berätta för min mormor att jag tänker på henne och alltså inte skrev “än mig” utan “än vad jag är” -där har vi ett exempel på envishet från mormor genom hela mitt liv som uppnådde sitt mål , Kram mormor!), endast Tiago har påkallat min envishet. Och nu ska jag berätta, att; okey, jag ger med mig!

Det här året får på området “duscha” bli hans fri-år från tjat från mig. Han får för min del själv bestämma var hans lort-gräns går. Jag var inte känd för att vara någon borstad och nystruken unge själv, så… Har alltid tyckte bättre om toviga, leriga, halvklädda, vilda, sjävgående gatubarn än parfymerade, inpackade, stylade, stela, korrekta barn med tydlig bena i håret, så…  Och hans hjältar är piraterna i Pirates of the Caribbean, så varje gång han måste duscha så blir han i sin egen värld en utav the baaad guys, i sina fina frisyrer, kråmiga kläder och ondskefulla tankar på utrotande av de Fria Piraterna, The Brotherhood..! (Therese -piratboken du och klassen gav honom i present blir läst nästan dagligen, och han ser den som den enda bok som är värdig att användas till läxläsning) Skönt att släppa mamma-oket med vad andra i skolan och byn ska tänka om en så smutsig liten kille. Riktigt skönt. Ja, så jag har tagit steget att ge med mig. Han får för min del själv säga till när han vill duscha. Han säger att han inte kommer att göra det alls. Han ska bara bada i havet det här året. Och han är orubbligt bestämd på den punkten när han säger det. Men eftersom han hade svårt att somna här om natten för att det kliade så mycket överallt, så har han med sin mer medgörliga pappa gått med på att duscha nu ikväll. Just nu är han nyduschad ute i bushen och härjar vilt, för att återställa sin ordning, gissar jag. Men vad vet jag. Han lever i en annan verklighet än resten av oss gamlingar här .

Avslutningsvis; några tänkvärda ord- tyckte jag uppenbarligen eftersom jag tänkt på dem. Träffade en ung kvinna här som blivit befriad från en hallick och maffiaboss av sin, numera, pojkvän (polis i specialstyrkan). Hon hade aldrig seglat förut, men när hon kom ut på havet -då kände hon för första gången sig fri!! Inga tankar på bekymmer kring seglandet, ingen oro -bara äntligen Frihet! Inte den sortens frihet som vi vanligtvis förknippar med havet. En viktigare frihet. Och framförallt; på havet kände hon sig för första gången Trygg. Maffian skulle inte komma åt henne.

Jag tycker om att tänka på det. Det ger perspektiv. Det ger mig en annorlunda infallsvinkel att betrakta havet genom.

Skrivet lördag, insänt tisdag, beroende på när internet korta stunder behagar fungera.

Kolliderade med tysk fiskebåt i fredags. En sådan där dag som man önskar att man stannat kvar i sängen. För min del kom första kollisionen redan på morgonen då jag skulle gå ombord Siska med tandborste osv i ena handen, och Spirit under andra armen. Efterklokheten som inträdde rätt snabbt sa att det hade varit bättre att ta det i två omgångar, men jag kanske ville styla inför båtkillen bredvid och visa vilken koll jag hade.. Nu blev det inte någon stilig ombordklivning, utan Spirit började sprattla omåttligt mitt i klivet över mantagsnätet, som är fäst i en övre stålvajer, och jag föll som en fura när min fot inte kom hela vägen över nämnda vajer. En oundviklig insikt om att ”nu ramlar jag” varade i den blixtsnabba evigheten det tog att landa mot jollen på båt-taket och glida ner på däck. Jag hade inga lediga händer att ta emot med. Spirit tog sig loss ur greppet efter att ha blivit halvmosad mot jollen. Jag låg besegrad av mitt övermod kvar klubbad på däck, och sa mycket stillsamt ”Nuno?” in genom ventilen i näshöjd. Blev upphalad och omplåstrad. Min vänstersida fick stryk. Igen. Blev av med endel hud. Igen. Mindes att förra gången det hände, 3år sedan fast mycket allvarligare, så fortsatte det tills jag fått så många smällar av livet att livet blev helt annorlunda. Fick en tanke om att det är dags att ömsa skinn igen.

När vi kommit en bit längre på den dagens resa och gått för motor genom en lång stäcka trångt, ringligt och vackert sund, var Nuno ivrig, nästan irriterad, i iver att få upp seglena. Jag fick ta rorkulten (har lärt mig i en bok nu att det heter så), och skulle gå mellan öarna och undvika andra båtar.

…Som jag såg det:

Mellan öarna var det båtar i den högra delen av passagen, och i den vänstra var det fritt eftersom enda båten där låg stilla vid stranden. Den fortsatte ligga stilla vid stranden ända tills vi var rätt nära. Då körde den rakt ut i nittio graders vinkel mot vår kurs. Här hade jag kunnat vara lika smart som Nuno och kalkylerat med att han kanske inte sett oss. Då skulle jag ha ropat på Nuno och frågat vad jag skulle göra. Som ni förstår gjorde jag inte det, utan fortsatte framåt i tron att motorbåten som var snabb skulle väja undan när han kommit ut från stranden, eftersom jag visste att fritids-motorbåtar ska väja för segelbåtar. Sedan gick det väldigt fort. Motorbåten fortsatte rakt mot kollisionspunkt, jag visste inte vad jag skulle göra, ropade på Nuno i fören, och visste fortfarande inte vad jag skulle göra. Hade det inte varit land på aktersida om motorbåten skulle jag svängt dit, men det vågade jag inte, och svänga åt andra hållet var i stort sett lika mycket kollisionskurs nu. Överhuvudtaget så hann jag inte med. Nuno ropade allt vad han kunde till gubben i motorbåten, och jag ropade till barnen att hålla i sig. Och mannen fick syn på oss, girade rakt mot oss, kanske i tron att han skulle kunna väja på det sättet, eller i okontollerad överraskning, vet inte men smällde gjorde det. Panik. Skrik. Inga människor skadade, men hela främre bit av bogsprötet som ankaret hänger fast i var av.  Motorbåten körde iväg på ett håll, och vi gled iväg åt ett annat. Allt var för jävligt just då, och allt hade förändrats på så kort tid. Snart lyckades vi närma oss varandra båtarna emellan, och det visade sig att han var tysk och varken kunde engelska eller danska eller svenska, och vi kan ingen tyska. Hans båt hade fått plasten uppskavd på babordsida där krocken med ankaret och bogspröt skett när han svängde upp mot oss. Nunos lösning var att var och en åker vidare till sitt liv. Nuno ville komma fram till Dyvig eftersom Peter väntade på oss där, och han ville inte lägga någon tid på tvist och byråkrati. Så vi dividerade inte mer med tysken utan att förstå varandra. Han körde snabbt iväg, och vi var kvar i en jobbig stund att hantera sinsemellan. Förtroendet för varandra mellan mig och Nuno var på lågvatten, och just då ville jag inte vara med längre.

Det gick nog någon timma tills Nuno tröttnade på att vara rädd för att sätta segel med en kanske instabiliserad fästpunkt i kvarvarande bogspröt. Det var bra vind så storseglet fick komma upp, men inte genuan i fören. Omskakade och upprörda lugnade vi oss efterhand som timmarna gick, och det som hänt redan kändes långt borta. Det är något annorlunda med tidsupplevelsen när man reser så här. På kvällen är det svårt att tro att det som hände på morgonen faktiskt var samma dag. När vi skulle in i Dyvig, som sägs vara en av Danmarks finaste hamnar att ankra i, så blev det återigen många saker på en gång. Det växlar verkligen fort från lugn till villervalla i känsliga lägen.

Bommen krängde just som Tiago kom upp på däck, och han fick en bula på huvudet när de krockade. Samtidigt fanns där inget tidsutrymme i de viktiga sekunderna att få Siska rätt, så det gick inte att stoppa och ta en tröstpaus då. Jag har de här dagarna noterat att när man kör bil och det händer för mycket omkring går det (iaf i Sverige) att köra till sidan och stoppa tills man samlat ihop situationen. Det går att stoppa. Det går inte här. Man måste fortsätta. När läget var stabiliserat igen så pratade vi med Tiago och han var okey. Hela tiden händer det saker på gott och ont som gör att Tiago vaknar upp till allvaret i leken. Ännu har han inte förstått helt hur livsviktigt det är att göra som vi säger i känsliga lägen, men det kommer, tror jag. Han tycker fortfarande att explosioner är mer lockande än frid och lugn som är trååååkiiiigt. I Dyvig fanns det krabbor under bryggan och hans världsordning var återställd.

Vi fick lägga till längs med ett yngre par i båten Molinari, och gå över deras däck för att komma iland. De var också där för att få ett av Peters vindroder installerat på sin båt. Nice people J.

Detta var vår midsommarafton. Att komma till lugnet och skönheten i Dyvig, prata med båtfolket, äta och ta det lugnt tillsammans.

INRE RESA

Nästa morgon tog jag ett snack med de högre makterna, för att reda ut vad det är som händer och varför. Att jag både fysiskt och psykiskt ömsar skinn är klart och aj så tydligt. Har fortfarande kvar mina blåmärken efter att jag blev påkörd för två veckor sedan. Anser mig ha kommit förbi kulmen av gränssättande, och vill veta vad kollisionen handlade om för min del. För Nunos del vet jag att det handlade om tydligare kommunikation och slut på att vi ska försöka läsa hans tankar för att de är så självklara för honom att alla borde begripa dem bara genom att observera. För Tiago tror jag som sagt det handlar om att samspela med människorna omkring honom och ta del i konsekvenserna av sitt handlande. Tassa återstår det att se vad som blir resan för henne på väg in i tonåren.

…Och nu vet jag vad det är dags att förändra i mig. Min envishet. Min kära envishet, som varit min trogna följeslagare i så många år. Det är dags att byta ut den. Mot vad? Vad är motsatsen till envishet? Det tog mig en morgondusch att i min envisa värld märka att jag inte var bekant med motsatsen. Att ge med sig är vad jag hittat. Förslag på bättre ord är välkomna. Ge med sig. Släppa. Ge av sig själv. Medge. Erkänna sig ha gjort fel. Kan knappt skriva det, som det tar emot. Jag gör mitt bästa, jag gör inte fel…………… Så den inre resan fortsätter och målet nu är att ge med mig och kunna skratta åt mina misstag. Det är den inre resan jag är här för. Ska lägga till det i kategorier i högerspalten.

Fysiska resan fortsatte i går lördag i danskt firande av Sankt Hans med fest och bål här uppe i backen. För nu har detta året nått sin höjdpunkt i växande, och sommaren fortsätter mot mognad och höst. Jag är innerligt glad att veta att för oss blir inte dagarna kortare och mörkare och vintrigare detta året, för vi fortsätter söderut efter att vi lagat och fixat med båten här kommande vecka.

Kvällen och början på natten tillbringade vi ombord på Molinari, som nu ligger för ankar en bit ut dit vi rodde i jollen. De ska påbörja en jorden-runt-seglats om ett år. En sådan tar ca tre år, vill jag poängtera för alla som tror att vi ska segla runt jorden på det här ettåriga året vi är ute. Ikväll är vi bjudna hela familjen på middag ombord på Molinari.

Skrivet onsdagkväll Ballen, insänt torsdagkväll Fredericia.

(GLAD MIDSOMMAR där hemma om jag inte lyckas hitta något nät i masten imorgon!! )

Vi och flugor är i Siska skyddade från regn ikväll i Ballen, på Samsö. Jag har tre flugor här vid lap-värmen. Har redan fångat två, men vet inte var jag ska göra av dem. Släppte ut en som flög in igen, och släppte in nästa under täcket hos Nuno, hehe.  Ballen är ett namn som roar Tassa och Tiago. I förrgår sov vi i Gilleleje. Där fanns en skylt med namnet bögebakken. Det var också populärt. J

Vi mår bra, och färdas så inkognito som man kan med en mudi och två barn, en högljudd portugis och mig själv som får nog av cirkusen ibland. Allt på en liiiten båt full med saker. Dels alla våra saker som kommer ut i solen så fort den skiner i hamn, dels långfärdsutrustningen som påkallar mycket uppmärksamhet och många frågor. Redan i Gilleleje, första anhalten, trodde folk att vi måste ha varit iväg långt..!

Det var skönt att komma iväg äntligen efter sjutton år. Så länge vi ff är här uppe i norra Europa så känns det dock lite som att lifta i Åstorp (när man bor i Kågeröd) –lite väl nära hemma för att ta sig själv på allvar. Första turen började som förr med att Nuno inte begrep att jag inte begrep, och jag hoppades bara att ingen stod med den utmärkta kikaren i yachtklubben och synade skådespelet. Det var knappt någon vind, men komplicerat nog att försöka förstå vad Nunos pekande och “den/det”-benämningar betydde. Prova själv att lära segling av någon som inte vet vad något heter på varken svenska eller seglarspråk! Jag och Tassa hjälper varandra att upprätta en ordlista för vad kommandona på Siska egentligen betyder  .

Den här första rutten över sundet bjöd på kraftigt omslag i vädret, och det var mycket mäktigt att redan första dagen uppleva hur det är att segla rakt in i oväder. 

Kanten på molnet vi seglade under in i blixtar, åska och störtregn var som en sådan där lampa på kinarestaurangerna som man som barn inte kan låta bli att sträcka sig efter och känna på med händerna, bara alldeles kall och våt och mörk. In i en annan värld seglade vi in under molnkanten och genast krusade sig vattenytan av en kylig vind som svepte bort allt ljus. Himmel och hav förenade sig i en vägg av vatten som överröstade alla andra försök till ljud. Ett magiskt litet rum av torrhet blev Siska för mig och barnen och Spirit, som förundrat skådade Nuno i en helt annan miljö 1,5meter ifrån oss; stående i grått forsande vatten och en kraftig sidovind som höjde kontrasten mot lugnet innanför luckan. Allt annat försvann. Det var häftigt J.

Nästa dag, måndagen den artonde juni, tillbringade vi i strålande solsken i hamn i Gilleleje. Vi noterade alla med stort nöje att förhållandet till hundar var helt avslappnat, och snart gick Spirit lika lös som så många andra hundar där. Stor skillnad mot Kågeröd! Såklart är hundarna också mer avslappnade när de får umgås naturligt på egna premisser, och först tyckte Spirit att det var säkrast att vara stel som en pinne, men så småningom blev även han en cool kille J.

Det sipprade in vatten kring fönsterna i störtskuren, och på måndagen fick jag sikaflexa enligt samma princip som jag första gången målade naglarna med (Maracaibo 1989). Man stryker på så gott man kan, och lägger sedan nästkommande timmar på att försöka torka bort runtomkring så proffsigt som möjligt.

Det kom även upp en bit mantågsnät, och min status på båten steg lite när jag redde ut hur det skulle fästas lagom till att Nuno försökt på så många sätt att håret (på utväxt) spretade mer än vanligt.

Vi blev bjudna på ett litet studiebesök på vackra Gratitude av Stefan som visade oss runt bland cirka tjugo killar på fjorton plus, som var ute och seglade i tio dagar för första gången. En av dem frågade oss vilket som var snabbaste tåget hem till Göteborg från Helsingborg. Blev inte klok på om han skojade.. Vi hade gärna bytt plats med honom när som helst! Härligt skepp!!

Ser många par som är äldre än oss och seglar med större båtar.

Och såg Sverige hela tiden från Gilleleje. Kändes konstigt att titta ut över sundet och ha Kullen där på andra sidan, och veta att det är det sista vi ser av Sverige på länge länge.

Drömmer mycket på Siska. Vet inte om det är för att jag sover så bra, eller om det är för att jag sover så dåligt, men jag sover mycket på Siska. Så fort jag känner mig minsta lilla sjösjuk vill jag bara lägga mig ner och sova. Det får gärna gunga massor, bara jag får sova, sova, sova. Tassa läser, som vanligt. Tiago och Spirit håller igång varandra, som vanligt. Nuno seglar och jag sover, inte som vanligt, men mycket välkommet J.

På Själlands udde, där vi sov i Oddenhavn natten till onsdag, tror jag (redan tappat kollen på dagarna), var det så fint att Tiago ville flytta dit. Han och Tassa fick upp jättemånga stora krabbor i hamnen när de fiskade med en mussla i en tvättklämma. Så där vill Tiago bo. J Det blev inga krabbor till kvällsmat, för då skulle Tassa ha vänt på hälen och gått hem, så de bor kvar under bryggan. Mat tar mycket av vår tid. Diska (Tack till Lahega som skänkt rengöringsprodukter i toppklass! Mer sponsringslänkar kommer snart i högerlisten!) vid bryggan gör jag tre gånger om dagen, och fyller på med ny färsk mat titt som tätt gör vi ofta eftersom vi inte har kylskåp. Under färd ska det också lagas mat, och första gången mådde jag så illa att jag höll mig uppe på däck efter det, eftersom bara tanken på att gå in där nere fick det att kväljas i mig. Idag innan vi seglade ut ur Oddenhavn tog både jag och Tassa en sjösjuketablett. (Det krävs Väldigt mycket för att jag ska stoppa i mig piller från apoteket..! …och då har det knappt varit någon vind eller några vågor ännu.) Tack till mamma och Marie & Bosse som försett oss med olika preparat mot illamående. Stundtals blir Spirit en ovanligt lugn mudi och lägger sig ned med huvudet på kudden –tror han oxå känner av gungningarna i magen då.

Han har redan vant sig vid situationer som han för någon dag sedan var väldigt hispig för. Han har tagit det som sin uppgift att skydda oss, och till havs oroar han sig mycket när vi inte är samlade på samma punkt i Siska. Då måste han få kolla laget runt att vi alla är ok, annars är han inte lugn. Han tittar med stor misstänksamhet och skepsis på vattnet vid sidan om, men blir modigare för varje dag som går.