att Bergenborna inte låter sig nedslås helt av att vandaler trampat sönder en hel Pepparkaksstad på 650 hus är mer än jag kan förstå, men på söndagen tändes ugnarna för att bygga nya.

Jultradition

Bara några timmar efter det att barnen i Bergen lagt ner sin själ i att baka och pynta den stora Pepparkaksstaden, en av stadens Jultraditioner, trampades den sönder av personer som av polisen beskrivs som “idioter”.

Pepparkaksstaden fanns utställd i ett tält i Bergens centrum. När tältet öppnades på söndagsmorgonen upptäcktes att nästan hela staden krossats. Dessutom hade förövarna tömt en brandsläckare och sölat ner hela tältet med färg. “Bergen i chock”, utropade tidningen Verdens Gang. Polisen ser Tack-o-lov allvarligt på förödelsen och efterlyser vittnen.

Hoppas man tar förövarna, men sen blir frågan Hur stort straffet kan bli.

Jag vill börja idag med att tycka till om gräs.. gräs är grönt.. dessutom så ska man inte skylla på gräset om man förlorar.. för det är samma gräs på hela planen.. antagligen har ni dålig kondis och då är det bra att skylla på något som inte kan försvara sig.. för det är väl inte konstgräs bara under vissa spelare???

Sen undrar jag vad försäkringskassan säger om det här.. för familjen lär ju på detta sättet förlora 3 månader av sin föräldraledighet.. för det är så många månader som är öronmärkta för pappan när det gäller att vara hemma med barnet.. och hur hade kommunen då tänkt göra med dagis… för de flesta dagis tar inte emot barn under året… och barnet har rätt till båda sina föräldrar… de hörs ju att de blivande föräldrarna tänker på barnets säkerhet i första hand… och som vanligt så är det pengar som styr.. när ska medmänsklighet och empati få lov att styra… det finns alltid undantag.. och när undantagen kommer så är de så lätträknade.. låt mannen få vara pappa…

När kan vi kvinnor få se ut så som vi är skapta.. för tydligen så duger vi aldrig hur mycket det plastikopereras… Dessutom anser han att han är Gud.. Han var inte ens attraherad av henne.. för mig sitter inte attraktionen i hur personen ser ut.. utan hur personen är inuti.. Kroppen är bara ett skal.. det är personligheten som är det viktiga.. och det kvittar hur mycket man än skär i en kropp.. för personligheten kan man aldrig skära i och göra om… inte ens om vi kvinnor stoppar in våra älskade bröst i en pyramid liknande form… för någon sådan protes lär vi aldrig få.. för det är det ingen som kommer att göra…

Det är bara att inse.. att som cancerpatient är man totalt ute.. utom möjligen under oktober månad.. då bröstcancer och cancer står högt upp på dagordningen.. och sen är det tyst resten av året…

Mina närstående.. mår dåligt de också.. för även om jag inte har en hjärntumör så ändras min personlighet också.. rädslan inför de olika undersökningarna.. oron och ångesten innan jag ska på återbesök.. döden som följer mig som en skugga.. tror ni inte kära läkare att detta förändrar en.. det är faktiskt inte bara närstående till hjärntumörspatienter som kan behöva hjälp och skottning… de ska stå där och heja på mig.. de ska stå där och ta hand om mig när jag faller ner i det mörkaste hål man kan hitta.. när ångesten kramar det sista glada ur en och man bara gråter… när oron gör att man inte sover som man ska.. när biverkningarna av cytostatikan gör att man inte kan äta.. och när jag har mina sovedagar.. och maken nästan tror att nu är det bar döden kvar..
Jag tror att alla som lever i en cancerfamilj mår dåligt… i olika stunder.. och att alla närstående ska få hjälp.. inte bara i form av kuratorskontakt… för det kan vara så mycket annat som de kan behöva.. En resa för att vila upp sig.. en dag på spa.. för att återfå kraften att ta hand om den cancersjuke… Det finns så många sätt att göra att den närstående kan få mer kraft och tålamod med den cancersjuke…

Jag vet vilken häxa jag var när jag gick på mina antihormoner… och vilka saker jag kunde vräka ur mig.. vilket inte är jag.. Det var den där klimakteriehäxan som tog kommandot över mina tankar och min kropp.. och att Den älskade maken stod ut är för mig en stor gåta… fast jag vet ju svaret… det var kärleken till den jag var därinne.. den där kvinnan som han träffade för lite mer än 10 år sedan.. Att hon fanns därinne någonstans.. det var bara att vänta ut henne…

Bara för att det är hjärntumörsveckan denna vecka gör inte att de som har hjärntumörer har det värre än de som har någon annan form av tumörer.. under oktober månad så är inte vi bröstcancerpatienter bättre än andra tumörer… För det är så att alla behöver vi våra hjärnor för att fungera.. hur man sen använder den kapaciteten man har fått tilldelat sig är upp till en själv..

Jag har lite svårt att sätta mig in i den här bloggkategorin: Sjukdomsblogg..

KÄNNETECKEN: Har fått ett omvälvande besked om någon typ av sjukdom, till exempel cancer.
DRIVKRAFT: Använder bloggen som terapi och för att söka kontakt med människor i samma situation. Blir de framgångsrika går pengarna ofta till välgörenhet. Viker inte för att visa bilder på sina operationsärr och från sina svåraste stunder.

För jag känner mig inte sjuk.. och att kalla den en “sjukdomsblogg”… tycker jag känns fel.. ska det vara en kategori så vill jag nog att det ska vara “levanublogg”, “ingamåstenblogg” eller varför inte den här kategorin.. “Jävlaknöljävlasjukdomjävlaranammablogg”… och jag vill att det ska vara en personlig blogg.. jag vill inte buntas ihop med en massa andra bloggar i en kategori.. min blogg är min blogg och den är inte som alla andra… för är den det så slutar jag omedelbart att blogga… för jag vill inte vara som alla andra.. Jag är jag och jag är unik… dessutom flyter inte två tandborstar i samma sjö…
Jag tjänar dessutom inte ett öre på att jag bloggar… för jag tycker inte att det jag vräker ur mig är värt något…

Fast om någon nu tycker det så kan ni gå ihop och göra en insamling till mig så jag kan få en laptop.. så jag kan blogga under veckan jag är på Sahlgrenska… *hejdlöst fnitter*
Annars får ni glatt vänta… tills jag kommer hem.. om jag nu kommer hem…
Vet hur det var förra gången jag var iväg.. och hade bloggvakt och allt.. och jag kom inte hem.. för jag fick blodförgiftning och låg inne fem dagar… totalt isolerad… så jag hoppas att det inte blir så denna gången…

Nu ska jag ringa sjukresor.. för jag ska till Sahlgrenska på måndag.. *darrar*

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, fotboll, gräs, grönt, pappaledig, försäkringskassan, pengar, skapt, Gud, attraktion, personlighet, pyramidliknande, totalt, rädsla, oro, ångest, häxa, kommando, gåta, kärlek, bloggkategori, buntas ihop, tandborste, blodförgiftning, sjukresa

Vissa gifter sig av kärlek…andra av attraktion. Men detta????? Potential? Snacka om arbetsskada!

om mannen i stället för att klaga gick till underklädesaffärer och köpte raffset i storleken mindre än den hans fru har. Han kan alltid skylla på att han tyckt att hon använt för stora kläder för sin figur. Vilken kvinna skulle inte bli glad för att höra det samtidigt som hon får ett paket med snygga underkläder för mycket privat bruk?
“Jag vill att min fru skall piffa till sig, Aftonbladet 1 november 2009

”Känns det inte rätt, så är det inte rätt”, säger Jessica när jag har en panikattack gällande C. Det är jag som alltid brukar säga så till henne och nu får jag äta upp de välbekanta orden själv. Och visst, jag har alltid trott det, att det ska kännas så rätt, att man inte ska tveka. Så jag testar teorin i mitt huvud. Jag var kär i Johan i tre år. Det kändes helt rätt och jag visste att han och jag var gjorda för varandra. Vad hade hänt om jag verkligen hade fått vara med honom? Jo, då hade jag suttit där nu i en sunkig lägenhet i Göteborg med en alltför dominant man. Hade det varit bättre? Hade jag varit lycklig då? Tveksamt. Och A, som jag var beredd att göra allt för ett tag. Vad hade hänt om han hade sagt ja? Då hade jag suttit ensam i en stor villa i USA med en man som inte är alltför pratglad och som jag inte är helt säker på att jag har så mycket gemensamt med. Hade det varit bättre? Och alla de som har känt den rätta känslan och slagit till och gift sig och skaffat barn, men som nu 10 år senare sitter där ensamma och bittra och skilda, hur är det med dem? Var det då rätt? Jag vet inte vad jag ska tro, men är inte Känslan bara en attraktion som egentligen inte säger någonting alls om huruvida man passar ihop och faktiskt kommer att bli lyckliga tillsammans? Är inte Känslan bara något inprogrammerat i oss för att vi ska para oss med en partner som vi passar med rent genetiskt, alltså en person med rätt DNA-sammansättning för att det ska bli friska och starka barn? Vi är ju trots allt bara djur på savannen vi också i slutändan. Den Känslan betyder ju inte att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar. Samtidigt sägs det ju att när det är rätt så känns det enkelt och okomplicerat och det gör det ju verkligen med C. Han är så lätt att prata med och han känns som min bäste vän. Det är bara jag och min Känsla som komplicerar det hela. Jag blir lugn en stund. C är bra för mig. Men sedan kommer paniken igen. Jag tänker på det där filmklippet som jag inte kan släppa. Klippet som påminner mig om att den första känslan ofta stämmer och den första tveksamheten har sina orsaker. Klippet då en klok man tröstar en annan man vars relation precis gått åt skogen och som säger att han borde ha sett det från början, han borde ha förstått att det inte skulle funka. Den kloka mannen säger att man måste hålla ögonen öppna i inledningen av relationen och så säger han: ” Slutet finns alltid där, ända från början”.

Attraktion

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, kärlek, singel, attraktion, hormoner, dna, humor, personligt

När jag kom hem idag, efter att ha varit på muséum, promenerat och mysfikat, kunde jag konstatera att jag inte hade någon uppkoppling. Som om det inte vore illa nog började min dator konstra å det grövsta. Stod bara och tuggade och tänkte och gav mig ångest. Jag drog ur sladden, tvångsavslutade, väntade, väntade om och om igen. Men ändå ville datorn inte erkänna att den hade något innehåll i sig alls. Sjukt obehagligt. Jag kan inte fatta att jag inte tagit itu med det där säkerhetskopierandet än. Jag är så jävla dödsföraktande dum att jag skulle kunna strypa mig. (Endera dagen.)

För en stund sedan kunde jag lyckligtvis konstatera att datorn gick igång, med innehåll och allt. Pust! Mitt liv är räddat. För den här gången.

I övrigt kan jag konstatera att uteliv fortfarande kan vara både förjävligt kul (så länge man är full) och oerhört ångestpinsamt (dagen efter). Och att jag fortfarande alltid alltid fastnar för helt fel person (gåshud i nacken fastnar). För någon jag vet är omöjlig, i det närmaste dödssynd den här gången. (Kanske just därför?) Jag har ett och annat att ta itu med. Först en kopp kaffe.

Das folgende ist ein Nachtrag zu Die Frau als Opfer der mißglückten Biologischen Revolution.

Die Pille kommt uns teuer zu stehen. Sie verändert die Beziehung zwischen den Geschlechtern grundlegend. Sie verwüstet unser Sexualleben, verwandelt uns in Kastraten. Langfristig sogar wortwörtlich.

Alexandra Alvergne und Virpi Lummaa vom Department of Animal and Plant Sciences at the University of Sheffield haben bereits vorliegende Studien ausgewertet, die in der Zusammenschau zeigen, daß durch die Pille das natürliche Verhalten des Menschentiers grundlegend gestört wird.

Unmittelbar vor dem Eisprung zeigen Frauen natürlicherweise eine Vorliebe für maskuline Alpha-Männchen und für Partner, die sich von ihnen genetisch besonders stark unterscheiden. Umgekehrt finden Männer Frauen, die sich im fruchtbaren Teil ihres Zyklus befinden, besonders attraktiv.

Die Pille gaukelt dem Körper hormonell eine Dauerschwangerschaft vor. Entsprechend bevorzugen die Frauen durchgehend Männer, die weniger dominant und ihnen genetisch ähnlich sind. Umgekehrt sind sie für die Männer weniger attraktiv. Langweilige „Softies“, die normalerweise kaum eine Chance haben, finden zu Frauen, die sie nicht wirklich erregen.

Das muß langfristig verheerende sexualökonomische Auswirkungen haben. Es kommt zu einem ähnlichen Effekt wie bei den Verwandtenehen, die in moslemischen Ländern und in Indien üblich sind: Beziehungen ohne jede sexuelle Spannung, in denen sich die Partner buchstäblich „nicht riechen können“ (weil sie genetisch zu ähnlich sind) und die von einer untergründigen Abneigung geprägt sind.

Die Autoren fragen sich, wie sich die unnatürliche Bevorzugung genetisch gleicher Partner auf die Erbgesundheit zukünftiger Generationen auswirken wird.

Was die Verbindung ähnlicher Gen-Sätze über Generationen hinweg für das legendenumwobene „Südland“, aus dem die geheimnisvollen „Südländer“ kommen, bedeutet hat, haben wir schon in Scharia im modernen und menschenfreundlichen Deutschland und in Die Zerstörung der Zukunft von Homo sapiens diskutiert.

Die Pille erzeugt hier im Westen auf chemische Weise ähnliche Verhältnisse. Das natürlich nur in stark abgeschwächter Form, aber die Tendenz ist da.

Igår bestämde en mamma till en av Mirandas kompisar och jag att vi ska slå ihop flickornas kalas och göra en gemensam inbjudan. Det öppnar nämligen ett lekland här i byn. Så barnen ska få ha sitt kalas där! Gissa om både Miranda och hennes kompis var glada?! Leo’s Lekland heter stället och vi bestämde att dem skulle få vara i rummet med temat Disco. Ska bli riktigt härligt att bara gå dit och ta emot barnen för att sedan få allting fixat och ordnat av någon annan Själv tänkte jag kasta mig in i bollhavet pronto! hehehe.

Vi har förhoppningsvis ytterligare ett nytt, mera privat, lekland på gång, för idag ska vi gå och kolla på en lägenhet som jag hoppas jätte mycket på!! Så håll tummarna för oss! Jag har valt att lägga en hel del tankekraft och fokus på att finna en lägenhet eftersom jag tror på att man kan “dra till sig” det man vill ha. Detta har jag faktiskt fått “bevis” på ett flertal gånger att det fungerar så. Min vision=Min verklighet. Så den här lägenheten är vår!

Sedan har jag tagit tag i ytterligare en sak idag, en privat och känslig sak som var något jobbig att göra. Men jag kände mig tvungen, jag var tvungen att föra någons talan och ta mitt ansvar. Min magkänsla säger mig att jag gjorde rätt!

Kramen.

Sparris… betraktar jag som. . .                        Sparris. Och Svamp?

Med svamp ska man gå varligt fram. Svampar är varken ett djur eller växt!

De är sig själv!

Svampar varierar från mikroskopiska till arter som kan breda ut sig över 15 hektar! lästes någonstans. Man tror dessutom att det finns 1,5 miljoner arter på jorden och de flesta lever i marken osynliga för oss, räknas som naturens okända arbetare.

Svampar är extrema, skapar såväl som förstör. Kan vara källa till liv - utplåna det.

En jäser druvor till Vin, annan dödar druvor på ranka. Somliga får bröd att jäsa, andra frestar gourméer. Svampar berikar jorden men kan få trä att ruttna och det finns de som bildar mögelfläckar, orsakar sjukdomar. Men också de som botar. Svampar smyger in överallt på gott och på ont. Kan skapa KATASTROFER.

Vid 1800-talets mitt förvandlade en svamp Irlands potatisskörd till en svart slemmig massa – drygt en miljon människor dog. En annan utvandrade. Medan romarna på sin tid, svaga för Murklor, åt svamp med hjälp av dyrbara Bärnstensknivar ur silverskålar.

Dessutom lär svamp och djur kunna samarbeta. Har hört att Bladskärarmyran odlar svampar som föda och honan hos Bastborren bär svamp med sig i skyddade fickor, sprider ut dem som föda till sina larver medan hon själv går runt och äter. 

Men det finns Svampfördomar och de lever speciellt hos germanska folkslag. Och medan slaviska och romanska folk med förtjusning alltid ätit svamp så kunde man inte ens under de svåraste nödår – på Medeltiden då folk i Sverige svalt ihjäl eller förstörde magarna med att äta barkblandat bröd, lavar och mossor, förmå svenska bönder att äta Svamp. ”KO-äta” Kärringafis och Fes-sopp är svenska öknamn på svampar. Nej, någon status hade då rakt inte svampen i Sverige i forna dar. Det var först under 1600-talet när man gjort bekantskap med det franska köket man började blanda in svamp i mat här. Idag plockas gärna – många gör det, men Var kräsen. Man ska helst undvika okända vita svampar och bruna skivlingar! Några är ordentligt giftiga.

P.S.   Men

 en Champinjon behöver nog ingen presentation 

även om det finns liknande giftiga och många olika sorter av den. Men här kändes bara till några olika sorter tidigare. D.S.

Mitte der 90er Jahre verfasste ich eine Magisterarbeit zum Autorenverständnis innerhalb einer bestimmten Literaturepoche, die von den Gutachtern äußerst wohlwollend aufgenommen wurde. Die Einschränkung, dass mit der wissenschaftlichen Methodik angemessener umgegangen werden sollte, ist mir beim heutigen Durchblättern der Seiten nur zu verständlich. Ein Begründungsansatz der positiven Aufnahme lag darin, dass die Gutachter verstanden, wie existentiell die gewählte Thematik für meine Selbstkonstruktion war. Sie achteten die wissenschaftliche Untersuchung als Entwicklungsschritt im biografischen Selbstwerdungsprozess, was sowohl für ihre menschliche Größe als auch für ihre feinfühlige Humanität bürgt. Als ich jetzt, in einer völlig anders gearteten Lebenssituation, nach einem Werk über Stefan George griff, war es, zu meinem eigenen Erstaunen, noch immer dieselbe Grundfrage, die mich bewegte, wie damals, wenn auch mit leichten Verschiebungen im Betrachtungsfokus: “Was macht einen Schriftsteller?”

Waren es damals Fragen nach dem Einkommen und Auskommen gewesen, nach dem Markt, dem Außenverständnis und nach Klassifizierungen, die meine Überlegungen leiteten, so richtete sich diesmal die Aufmerksamkeit auf das “Charisma”, die Wirkkraft des nach außen Schreibenden und Veröffentlichenden. So war es wohl der Untertitel, der mich zu Thomas Karlaufs Werk greifen ließ:

Karlauf, Thomas: Stefan George. Die Entdeckung des Charisma. München, 2007. Nachdruck bei Pantheon, November 2008.

Um es vorweg zu sagen: Die Detailfülle dieses Werkes macht es für einen nur halbherzig darin Schmökernden unlesbar. Nicht nur bleiben Thematiken wie diejenigen, die mich in der Magisterarbeit interessierten, völlig außen vor, es wird auch mit einer Chronologie gearbeitet, die sich Kapitel für Kapitel thematisch neu entwickelt. Nun, genau das kam mir zupass – und so ließ ich mich nicht nur auf den von mir wenig bewunderten Stefan George ein, sondern auch auf eine Lesereise von ungewöhnlicher Dauer. 637 Seiten gestehe ich nur in Ausnahmefällen mehrere Wochen zu (so ich nicht beruflich extrem stark eingebunden bin), wobei hier allerdings ein hervorragender Anmerkungsapparat immer wieder zum Vertiefen der gegenwärtigen Information einlud. Schmerzhaft – im Fingerkuppen-Sinn des Wortes – vermisse ich allerdings ein Sachregister. Thomas Karlauf ist ein ausgewieser George-Experte und es ist eine Freude, seine Sachkenntnis stets neue Glanzlichter setzen zu sehen.

Große Teile des Werkes handeln vor dem Hintergrund des Übergangs von adoleszenter, narzisstisch besetzter Grandiosität in die Machtstrukturen des “Staates” des George-Kreises. Den Ausgangspunkt kennen wohl viele angehende Schriftsteller, die in Konflikt mit externen und internalisierten Vorstellungen einer geordneten Lebensbahn geraten. Da sich ihre Vorstellungen von denen ihres sozialen Umfeldes sondern, glauben sie etwas Besonderes zu sein, qua Talent Ausgestossene, die ihre eigenen Regeln zu fertigen haben, wollen sie sich nicht dem wahrgenommenen Karriere-Mittelmaß unterordnen. Sie ragen – vorerst nur im gefühlten Anspruch – heraus, wie auch der junge Stefan George, und müssen sich ihre eigenen Kompensationsmechanismen schaffen.

Tritt eine weitere Herausforderung hinzu – wie Georges, wenn man Thomas Karlauf glauben darf, zunächst nur latente, pädophil ausgerichtete Homosexualität – oder, bei Emily Dickinson und anderen, ein sozial inadäquates Erscheinungsbild – oder bei den Bronte-Schwestern die geografische Isolation – bei welchem unter unseren Großen ist das eigentlich nicht der Fall? – dann erreicht der innerpsychische Druck bedrohliche Intensitäten, vor allem in den Jahren der adoleszenten Persönlichkeitsbildung. Alle von Anna Freud beschriebenen Abwehrmechanismen mögen hier wirken, auf unterschiedliche Weise. George schuf sich früh einen Schutzhabitus, der im weiteren Dasein immer größere Schatten um sich werfen sollte, bis er schließlich zu einem “Staat” aus “Jüngern” kristallisierte. Karlauf allerdings verwendet diese psychologisch generalisierenden Beschreibungsmodi nicht – sie mögen hier als Kurzschrift für komplexe Vorgänge dienen – sondern beschreibt so schlicht wie akribisch die Geschehnisse, die George und sein Umfeld formten.

Innerhalb dieses biografischen Gefüges entwickelte sich nun etwas, das Karlauf an Webers “Charisma”-Begriff erläutert und in Bezug zur politischen und sozialen Entwicklung in Deutschland setzt, wobei er offensichtlich-vorschnelle Urteile zu vermeiden sucht. So fragt er nach Georges Verhältnis zu den Leerstellen in den jugendreformistischen Bewegungen des ersten Viertels des zwanzigsten Jahrhunderts und stellt eine Diskrepanz zwischen Georges Anspruch und Angebot an die Gesellschaft fest, die sich, im Hinblick auf die faschistischen Tendenzen, bis zum völligen Rückzug Georges gegenüber Eingliederungsversuchen in die sozialen Ausgrenzungsapparate verfestigt. Karlaufs George findet sich in der Schwebe wieder, immer wieder: zwischen Sendungsbewusstsein und Wirkungslosigkeit, zwischen Zuneigung zu Objekten des Begehrens und sozialem Verbot, zwischen Anbetungserwartung und empfundenen Ungenügen, zwischen Antisemitismus und intensiv gelebten Freundschaften zu Juden, zwischen Zwangshandlungen und kreativer Lebensgestaltung. Seine Brücke über diesen Spalt beschreibt Karlauf als eine doppelte: literarische Aktivität und soziale Erstarrung bei gleichzeitiger topografischer Mobiltät. So wird der Antisemit George in Karlaufs Darstellung selbst zu einem ewig Unbehausten, der ein Hochamt zelebriert, das nur den Auserwählten verständlich ist.

Die Sublimationsfunktion literarischer Aktivität und die Reaktionsbildung in der Entstehung von Sekten scheinen mir derart gut untersucht zu sein, sodass ich hier weiter keine Worte darüber verlieren mag – auch aus Abwehr gegen die Allgegenwart dieser oft zu banalen und einsträngigen Erklärungsmuster. Interessanter scheint mir ein Blick auf Georges “Charisma” zu sein. Wenn ich Karlauf richtig verstanden habe, dann waren es mindestens fünf Verhaltensweisen, die dieses hervorzauberten: durchinszenierte gesellschaftliche Auftritte (bei Lesungen, aber auch im inneren Kreis und durch Accessoires wie die Kamelhaarjacke und die Baskenmütze) bei konstantem Habitus (dessen isolierende Funktion Karlauf gelungen beschreibt), durch die Förderung von hierarchischen Strukturen (ohne “Jünger” kein “Meister”, der aber zugleich einem “höheren” Prinzip dient) und durch das Setzen apodiktischer, oft erratisch-anmutender Sentenzen. Für alle diese Vorgehensweisen gibt es jeweils auch andere Beispiele aus derselben Epoche (Hauptmann, Mann, Wagner, Nietzsche), aber George scheint eine durchformte Struktur der Perfektion dieses “Charisma” um sich geschaffen zu haben, die wirklich einzigartig ist. Das eben, wovon jeder grandios-megaloman veranlagte Jungschreiberling träumt: Ein Halbgott seiner Welt, zu Tragik berufen, zur Erlösung bereit.

Zufällig sind dies aber auch, traditionellem Verständnis zufolge, die Qualitäten, die ein Schriftsteller im Verfassen eines Werkes zu beachten hat: Er schafft die Szenerie und die Figuren oder formt sie nach, er liefert eine Arbeit (bis zum Durchbruch der romantischen Moderne zumindest) in einem Guß gleicher Schaffenshöhe, er leistet diese Arbeit (zumindest in der Regel) allein, er strukturiert sein literarisches Schaffen intern (im Werk) und extern (im Schaffensprozess) und er bildet die Stimmen und Klänge, die Rhythmen und Worte des Werkes aus eigener Kraft. Insofern, auf Werk und Schaffensprozess bezogen, arbeitet jede Schriftstellerin und jeder Schriftsteller “charismatisch”. Was bei George aber noch hinzu tritt, ist ein zwanghaftes Element, dass diese Arbeitsweise nicht nur im (extrem durchformten) Werk präsent macht, sondern auch in das soziale Geschehen um ihn herum verschiebt. Karlauf beschreibt dies nicht explizit – ich verweise, auch für das Folgende, auf die spezifischen Beeinträchtigungen meiner Lesart. Der Schwebezustand zwischen der poietischen (schaffensbezogenen) Allmacht (ich bin mir der oft parodierten Idealisierung hier durchaus bewusst: Kehlmanns Ruhm ist bei allen offensichtlichen Schwächen – vor allem den unsäglichen Klischees – ein aktuelles Beispiel aus den Bestsellerlisten) und der sozialen Hilflosigkeit, wie er sich bei George manifestiert, kann dennoch als exemplarisch gelesen werden. Sprechen wir also – etwas hochgestochen – vom Dilemma des Literaten.

Wenn sich der Literat zur Gänze seiner literarischen Welt bequemt, dann geht er seiner materiellen Grundierung verlustig, öffnet er sich aber vollständig der gesellschaftlichen Erwartung, kann er sich nicht mehr als Literat begreifen. Ein derartig polarisierendes Denken ruft Stereotypen hervor, die wenig mit der Wirklichkeit gemein haben, aber von angehenden Schriftstellern als reale Bedrohungen begriffen werden, so sie nicht ungewöhnlich frühen und anhaltenden Erfolg erfahren, was wohl auf die wenigsten zutreffen mag. Stefan George bietet hier eine Relativierung an, die auch andere Größen wie Arno Schmidt gewählt haben. Die nicht sichtbare innere Weite des Handlungsraumes wird nach außen mittels der beschriebenen, mehr oder minder bewusst ausgebildeten Verhaltensweisen sichtbar gemacht. Das Schriftsteller-Sein wird durch ein soziales Auf-Schriftsteller-Machen ergänzt. Tatsächlich ergehen sich ja viele aufstrebende Autoren eher im Versprechen der Pose als in der Erfüllung der Ästhetik – was dann eher Angelegenheit der Arrivierten ist, so es ihnen zu ihrer Zeit gelungen ist, das allgemeine Versprechen in ein spezifisch-persönliches Handwerk umzugelten.

Der junge George aber war jemand, der eher schüchtern schien, dessen Pose früh Verweigerungsform annahm, seine “Bestrafung” zu erwidern. So mag sich erklären, warum er nicht fähig war, die Pose in ein Spiel mit der Pose zu verwandeln, wie es ja auch Schmidt nicht gelang. Zugleich war die Inszenierung bei beiden Autoren an eine eher zwanghafte, not-wendende Persönlichkeitsstruktur gekoppelt, die eine Loslösung erschwerte. Es ist wohl diese Unfreiheit, die demokratische Tendenzen verunmöglichte, denn es ist durchaus möglich, die Prozesse, die Autorschaft bedingen, in nicht-hierarchischem Rahmen zu beschreiben und zu leben. Gerade in der nachwachsenden, flüchtigen Moderne wurde eher kollektiv und interaktiv gearbeitet, wobei dieser Trend allerdings seit einiger Zeit abgeebbt zu sein scheint. Doch in einer Zeit, in der die Schöpfungsleistung des Rezepienten gleichrangig zu der des Autors gesehen wird, wirkt Georges “Charisma” wie ein letztes Aufbäumen eines sterbenden Rennpferds. Zwar sind noch immer dieselben psychischen Mechanismen am Werke, doch begegnen sie an der Oberfläche stark veränderten sozialen Mechanismen. Ich spreche von der “Oberfläche”, denn sogar in Zeiten wie diesen sind die Tiefen beständig und die Archetypen wirksam.

Und wenn ich diese Besprechung und diese Überlegungen hier in einem Blog notiere, das für jeden – wirklich jede und jeden! – der Zugang zu den technischen Hilfsmitten hat, einsichtig ist, dann heißt das noch nicht, dass sie mehr Rezepienten finden, als wenn sie vor fünfzig Jahren in einer randständigen Zeitschrift erschienen wären, vermutlich sogar weniger. Zygmunt Baumann und andere haben die Mechanismen der Beliebigkeit, der veränderten Rezeptions- und Wahrnehmungsmuster sowie der Schwarmflüchtigkeit ausreichend beschrieben. Reiz-Reaktions-Junkies verirren sich selten dorthin, wo kein Red Bull angeboten wird. Sprechen wir also über den letzten Aspekt charismatischer Verzauberung: Das Wunder! Stefan Georges Maximin-Wunderkind-Erlebnis war außerhalb pädophiler Kreise nie wirklich überzeugend und würde auch heute wohl eher an strafrechtliche Folgen denken lassen. Es ist ein “schwaches Wunder”, das wohl eher nach innen, ins Gefüge des “Staates” hinein, wirkte, als in die Welt: Es war kein “Weltwunder”, so wenig wie Rainald Goetz’ Stirnschlitz-Attraktion, die eher Jahrmarktscharakter hatte.

Tatsächlich aber ist jedes Werk, jedes Seiende ein Wunder, sobald es als solches erkannt wird. Der Akt, der ein Wunder erschafft, ist ja nicht das Bewunderte selbst, sondern die Wahrnehmung als Wunder. Und so ist es nicht erstaunlich, dass Menschen heute in “Maximin” ein Handelsprinzip sehen, keinen Erlöserknaben griechenbegeisterter Subkulturen. Während aber Schriftsteller arbeitsbedingt in dem Wunder-Erlebnis der Wort- und Sinnfügung beheimatet sind (ja, auch das ist eine pauschalisierende Idealisierung – aber Praktiker wissen vermutlich, wovon ich rede), ist auf Rezepienten-Seite die Profanisierung des Wunderbaren die Regel, sei es in der Marketingpraxis oder in der Verwandlung der Wunder in “Attraktionen”, die wenig mehr als interesseleitende Funktion haben. Gerade die Verbannung des Wunders in die Imagination ist ja die gewaltige Leistung unserer postmodernen, risikominimierenden Gesellschaftsordnung. Denn wo das Wunder ist, ist auch Gefahr. Gefahr, sich als jemand zu begreifen, der nicht mit den herrschenden Strukturen identisch ist. Wunder kann man nicht konsumieren – man wird von ihnen konsumiert, zumindest das bestehende Selbstbild. Wunder-Deuter sind aber nur diejenigen, die auf ein Wunder deuten, denn Wunder sind per definitionem jenseits der Bedeutung.

Nun gibt es Schriftsteller, die Attraktionen schaffen. So einer wollte oder konnte Stefan George nicht sein. Wie später auch Arno Schmidt glaubte er an die Einzigartigkeit von Jahrhundertgenies. Dass er in der öffentlichen Wahrnehmung und in der Wirkkraft seines “Wunders” so weit hinter die selbst geweckten Erwartungen zurückfiel, macht einen Aspekt seiner Tragik aus. Wie anders Rainer Maria Rilke! Rilke gelang es zuweilen – unter härtester lyrischer Fronarbeit – echte Wunder erkennbar werden zu lassen, ohne sie machen zu müssen. Unter anderem deshalb werden seine Werke von aufmerksamen Menschen so geachtet, weil sie diesen Aspekt viel zu selten gelebter Demokratie – besonders mit Besonderem, gemeinsam mit Gemeinsamem, wunderbar mit Wunderbarem – nicht: gleichgemacht unter Gleichgemachtem – spürbar werden lassen. Es ist die Bereitschaft, zuzuhören. Wenn ich also etwas von Stefan George, so wie ihn Thomas Karlauf präsentiert, lernen kann, dann ist es ein Lernen aus der Negation: Nicht charismatisch, sondern authentisch im Leben wirken. Nicht hierarchisch, sondern demokratisch mit Menschen schaffen. Nicht bewundernd, sondernd sinnlich konkret die Wahrnehmung verfeinern. Nicht zwanghaft posieren, sondern lebendig kommunizieren.

Eines aber kann ich kraftvoll von ihm aufnehmen: Sollten sich die Geister, die ich rufe, als Mörder und Brandschatzer, als Barbaren im übelsten Sinne des Wortes erweisen: dann zeige ich ihnen die kalte Schulter, verweise sie meines Einflussbereichs und ziehe aus ihrer Mitte einen Stauffenberg heran! Aber wie wünschenswert könnte es sein, dass mein Geschreibsel mal mehr erreicht, als das zu sein, was es ist? Ich bin, schließlich, der adoleszenten Phase entwachsen, hoffe ich.

Nu är vi inne i den s.k. Rötmånaden och här har just hällts ut en förpackning Minimjölk eftersom den inte längre var mini, inte ens lätt utan en trögflytande vit kornig illaluktande massa. Fy. Hörde av någon att knepet skulle vara att inte ha mjölk i kylskåpsdörren. Den skall tydligen stå högst upp där det lär vara kallast.

Tur. Äntligen dags igen för alla de älskade färska och många kan också med fördel förvandlas till Dryck.

Funderat över vad som skiljer en Frukt från en Grönsak? Svaret är inte okomplicerat eftersom vårt språkbruk av förståsigpåare anses vacklande.

Först en titt på Tomater, Gurka, Meloner, tro det eller ej men botaniskt är det Frukter. Slutprodukten av en blomma, innehåller frön, frukter, blad, knoppar eller blomanlag.

Sen har vi gruppen med bl a Spenat, Bönor, Bryssel-och Blomkål t ex. De kallas vanligen Grönsaker. Men man använder också det ordet som samlingsord för färska växtdelar som används i förrätter, sallader, huvudrätter men inte särskilt ofta i efterrätt. I några fall räknas även fleråriga växter oftast som Grönsaker. Exempel på detta är Sparris. Det finns inte någon botanisk definition på Grönsak men en sak är säker, de behöver definitivt inte vara Gröna

Frukt är för de flesta bland oss vanligen frukten från fleråriga växter som vi använder som föda t ex Äpple, Banan, Jordgubbar och andra bär, nötter och vad som anses vara den mest odlade frukten i hela världen – Vindruvan.

Med ROTFRUKT menas den växt vars underjordiska delar används som föda. Men sen … Potatis räknas ofta som självständig grupp och ibland räknas “mjälla” rotfrukter ex Jordärtskocka, Rotselleri, Persilje-och Svartrot men även vit Sparris, som Grönsaker. Faktiskt även Lök. Men den räknas tydligen ibland också som helt egen grupp.

Sa jag Att språkbruket är vacklande

???

Inlägget har fått översyn. Det får inte odlas skrivfel på Bloggar. Men fortfarande gäller att Det med säkerhet är mycket lättare att vara en stor författare på Brasserie Lipp i Montparnasse än på Norrmälarstrand. (punkt)

Ja ja jaaa – jag har ju naturligtvis läst något sådant någonstans någon gång, även om det här nu rör sig om gamla trakter och högg till i hjärtat när jag satt med ett glas svalt och utsökt vitt vin medan jag tänkte ut det. 

Normalt tillåter jag mig inte minnas det jag  eventuellt kan sakna. Bäst så. Men… Visst var det väl vackert skrivet? Och. Det är mycket vackert på Norrmälarstrand. Stockholm är en av världens allra fräschaste och vackraste städer. Fast jag brukar hålla inne med den visdomen av det enkla skälet att det låter lite väl snofsigt i Skåne, på gränsen till… i USA och Frankrike, även om det låter trevligt både på svenska och engelska däremot blir helt obegripligt på franska. Det är  förresten mycket som blir översatt från svenska till franska. Försök med lagom.

Men här nu närmast blir det en kopp kaffe i halvdunklet under grönskan från de långa grenarna på en ”fruktfylld” hon-Bok vid altanen även om i tankarna i New York med “Så fick vi se slutet” av Joshua Ferris i händerna. Boken handlar om en reklambyrå där medarbetarna försöker hantera att företaget går allt sämre, kollegor sägs upp på löpande band och där man bl a kan springa på Tom som oförklarligen har tre lager företagsskjortor på sig varje dag, Carl vars okontrollerade depression får honom att ”låna” ur annan kollegas apoteksvarulager samt Yop, som misstänks för att ha stulit Toms stol – en hyllad debutroman. Otrolig i sitt slag och mycket vass. För en gång skull har det tagit tid att närma sig slutet på en bok, tillhör annars snabbläsarnas skara. 

Sen ska här rensas Ängschampignoner – de sticker upp huvudet redan efter regnandet. Hej på ett tag nu…

Postat

För det har inte jag. 0 rätt av 10 möjliga. Annat var det med Face-book och Elvis!

Du kan testa din kunskap om Madonna själv här http://quiz.svd.se/?sTid=408

Es sind nicht mal 30 Kilometer, die mich von meiner Heimatstadt trennen, aber der Unterschied könnte nicht größer sein. Jedes mal, wenn ich mich auf Heimaturlaub begebe, amüsiert es mich wie die Menschen dort auf mich reagieren.

Ich bin nichts Besonderes. Ich bin klein, fast winzig, trage eine Brille und bin freundlich. In Brauntown dreht sich niemand nach mir um. Aber daheim in Salzskittle, meinem Geburtsort, jenem Ort, an dem ich 22 Jahre meines Lebens verbracht habe bin ich die Attraktion. Warum? Nunja…

Seit meine Eltern umgezogen sind, erwartet mich nach dem Aussteigen aus dem Zug ein Fußmarsch von etwa einer Viertelstunde. Durch die Innenstadt. Egal wie leer es auch sein mag, jeder der mir entgegen kommt, starrt mich an und dreht sich zu mir um. Lächle ich dann freundlich – oder grinse frech, je nach Tagesform – schauen sie beschämt wenn nicht verängstigt weg.

Und das alles nur, weil ich schwarz gefärbte Haare habe und ein Piercing in der Lippe. Längst sind die Tage vorbei, in denen mein Kleiderschrank fast ausschließlich schwarze Kleidung enthielt. Ich mag meine T-Shirts wieder bunt. Damals habe ich es ja noch verstanden, wenn man Angst vor mir hatte. Aber die Tatsache, dass ein Metallring meinen Mund ziert, ist in dem Nest wohl derart ungewöhnlich, dass man mich für ein böses krawallmachendes Mädchen hält. Dabei halte ich sehr gerne und oft Türen auf. Trage ich dann auch noch eine Sonnenbrille, Porn Glasses, sind sie völlig aus dem Häuschen. Ich muss sagen, ich genieße es, nicht angerempelt oder übersehen zu werden. Stattdessen öffnet sich vor mir eine breite Schneise durch die ich bequem hindurch tanzen könnte. Einfach herrlich!

Woran liegt dieser Unterschied? Sind sie in der „Großstadt“ daran gewöhnt, dass Menschen nicht alle gleich aussehen? Oder weisen die Anwohner der „Kleinstadt“ einfach nur ein geringeres Level der Toleranz auf? Ich weiß es nicht. Obwohl… an mangelnder Toleranz kann es ja eigentlich nicht liegen. Sonst würde ich nicht die Angst in ihren Augen flackern sehen. Gern würde ich ihnen zurufen „Die will doch nur spielen!“ aber ich fürchte, dann würden sie erst recht Reißaus nehmen.

Eins ist jedoch in beiden Städten gleich: die Blicke wenn ich öffentlich rauche. Auch hier plagt mich die Frage nach dem Grund. Zum einen könnte es daran liegen, dass Raucher allgemein als Abschaum der Gesellschaft angesehen werden. Wir sind böse, wir sind rücksichtslos, wir bringen den Tod. Ganz ehrlich Leute: Wenn ihr seht, dass ich rauche, stellt euch halt nicht neben mich wenn es euch stört! Militante Nichtraucher sind doch die besten.

Die zweite Erklärung für dieses exzessive Anstarren könnte darauf begründet sein, dass ich aussehe wie 14. Jawohl, 14. Ich könnte also durchaus als mein eigenes Nachhilfe-Kid durchgehen. Früher hat mich das geärgert, aber mit fortschreitendem Alter (und zunehmender Anzahl der grauen Haare) wurde ich begeistert. Menschen, denen ich begegne, entgeht oft, dass ich mit 14 noch kein Piercing haben dürfte (und sollte!). Und so kommt es wie es kommen muss, man starrt. Runzelt die Stirn. Schüttelt den Kopf. Einige Mutige treten sogar an mich heran und fragen, ob meine Eltern wissen, dass ich rauche.

„Nein“, antworte ich dann wahrheitsgemäß. „Aber ich denke, das ist nicht so schlimm. Schließlich bin ich vor 7 Jahren von zu hause ausgezogen.“

Darauf folgt in 100% der Fälle eine hochgezogene Augenbraue und ein schockierter Gesichtsausdruck. „Heimkind“ lese ich in ihren Augen. „Schwer erziehbar.“ Nur die wenigstens trauen sich, weitere Fragen zu stellen. Erstaunte Fragen wie „Ja, wie alt bist du denn, meine Kleine?“ Stets antworte ich auch hier wahrheitsgemäß, nur um gleich darauf meine Aussage beweisen zu müssen. Zücke ich dann meinen alten rosanen Führerschein, haben sie genug Beweis ohne draufschaun zu müssen. Sehr schön. Hätte nur ungern sensible Dokumente her gezeigt.

Weiter geht es also zum nächsten bösen Blick. Ein Glück, dass ich sowas toll finde. Sonst würde ich mich kaum aus dem Haus trauen.

Also freue ich mich nun auf den kommenden Donnerstag. Da fahre ich nämlich wieder nach Salzskittle um mit meiner Mama ins Kino zu gehen! Keine Ahnung wie sie zu geschockten Menschen steht, aber ich denke auch sie wird es angenehm finden, mal nicht über den Haufen gerannt zu werden. Erwäge vorab Autogrammkarten drucken zu lassen.

Nu måste här tänkas till.

Tillfrågad om att delta i internationellt bloggande krävs större genomtanke vid författandet   eller   att vara behjälplig vid översättningar. Hm man vet ju att det finns inhemska uttryck svåra att översätta och andra som helt enkelt inte låter sig översättas. Associationerna kan dessutom bli omfattande, definitioner ibland problematiska, det kan de förresten bli också i vårt ”ordrika” språk, och ”vitsighet”, skämt, missar ibland helt poäng vid översättning. Så, nej.

Men visst vore det roligt – även om livet har lärt mig,  

vissa händelser bör förbigås med Tystnad.

 Foto: R-M (Rosis)

Det är ju inte bara det vi fokuserar på som styr hur vi mår, vi behöver förstås ta hand om vår hälsa också. Jag hade en diskussion med en kompis efter jag skrivit förra inlägget och blev påmind om att jag skulle skriva om det också. Det är ju faktiskt inte så lätt att ta sig upp när man är nere om man inte vet hur man ska göra. Jag tror att det främst är tre faktorer som bestämmer hur vi mår: vår fysiska hälsa, dvs vår kropp – att vi är fysiskt aktiva regelbundet och äter nyttig mat. Maten påverkar mer än man tror och tyvärr innehåller maten väldigt lite näring idag, varför jag rekommenderar kosttillskott. Sen är språket viktigt, vad jag säger till mig själv (min inre monolog) och hur jag kommunicerar till andra, hur jag tänker kring saker. Frågar jag mig själv “hur ska det gå med föredraget?” eller “hur kan jag hålla ett så bra föredrag som möjligt och samtidigt ha roligt? Fokus skrev jag om i förra inlägget.

Yoga i Haga - ett sätt att behålla sitt inre lugn

Igår slog det mig att vi har ett visst antal känslor som vi upplever regelbundet.  Det kan vara glädje, frustration, missnöje, harmoni osv. Sen har vi även ett grundtillstånd där vi befinner oss som mest och vad som än händer runt omkring oss så återgår vi till det här grundtillståndet. Så om det händer något jobbigt eller irriterande så har jag bestämt mig för att jag ska hitta det positiva eller roliga i situationen och då kan jag för det mesta skratta åt det och stanna kvar i mitt glada tillstånd. Människor som tänker negativt hittar alltid ett sätt att komma tillbaka till sitt negativa grundtillstånd. De fokuserar på det som inte fungerar i livet eller det de inte har. Hur mycket de än får så hittar de alltid något som inte är bra med situationen eller något som skulle kunnat vara bättre. Det jag fokuserar på är det jag får mer av i livet… Vad vill du ha mer av i ditt liv?

Jag får ofta höra att jag är så glad och positiv. Det är till stor del ett  aktivt beslut från min sida. Det kanske kan låta konstigt för vissa. Jag har lärt min hjärna att fokusera på det som är bra och inte ta livet eller mig själv på så stort allvar. När allt skiter eller jag står inför en risk tänker jag: vad är det värsta som kan hända. För det mesta är det inte så farligt. Jag kan sätta det i relation till när jag var på en workshop, fick en halvtimme på mig att skriva en text och sen tonsätta den och gå upp på scenen och uppträda. När jag gjort det tänkte jag: nu kan det inte finnas något värre att göra . Jag överlevde även denna komiska aktivitet.

ska man nog inte blogga. Området är troligen för smalt för det. Kanske går det bättre hem med 10 miljövärstingar?

Eller måste man, som en Damtidning, dra till med Kungens ointresse för Dotterns Daniel för att lyckas? Tål  tas  funderare på.

Ikväll var jag på Victoria med några kompisar. Jag kände mig rätt stressad, egentligen utan anledning innan jag gick dit. Tankarna for runt i huvudet och jag var väldigt fokuserad på allt jag skulle tänka på, göra i framtiden, livet som singel och diverse val. Jag hade nästan lust att skippa utgången, men som tur var så gick jag dit. Det var en massa människor där, många gaykillar och roliga uppträdanden. Jag blev påmind om hur viktigt det är att leva i nuet och inte i huvudet och hur musik hjälper mig att vara här och nu. När jag kom hem från krogen tog jag på mig mina träningsskor och träningskläder och gick en powerwalk som avslutades med situps, armhävningar och rygglyft. Det är underbart att skippa alkoholen!!!

Ålder är ett elastiskt begrepp. Å ena sidan kronologisk ålder och kroppsligt förfall, å andra mental ålder och ungdomlighet.

”Vi är i princip lika unga bara mer erfarna.” skrevs för inte så länge sedan i M Magasin – i en Studie av ålder och åldrande i Populärpress för kvinnor 40+. Det lät ju trevligt. Någon övre ålder nämndes hänsynsfullt nog aldrig.

Slutsatsen var att det som gällde var att försöka se lika ung ut som man känner sig samt att stigande ålder medför erfarenhet och mognad, men också en form av statusförlust, vilket måste kompenseras med ungdomlighet. Dessutom hävdades att kvinnor över medelåldern har kluven inställning till ålder, svårt att känna igen sig i spegeln, dessutom anser sig tvungna att hålla sig unga på ett sätt som tidigare generationers kvinnor inte behövt.

Då vet vi det. Men nu är det så att jag hänger inte med hela vägen. Känner oftast inte igen mig i speglar alls.

Ikväll var jag ute på sen spontanmiddag med en kille. Det var riktigt trevligt men ingen jag vill satsa på. Han är riktigt schysst men vi är totalt olika i saker som är viktiga för mig. När vi skulle säga hejdå sa han att han gärna hade bjudit hem men att det var lite rörigt hos honom. Jag sa att det var helt ok och att jag behövde gå upp tidigt dagen efter. Han frågade om jag ville ses igen. Och jag blev förvånad när jag hörde mig själv säga: Det skulle vi kunna göra. Jag kände direkt att jag mådde dåligt av min osanning. Det är iaf härligt att jag får feedback från mig själv när jag gör eller säger saker som går emot mig själv. När jag cyklade hem kände jag hur “osanningen” sänkte min energi. Tänk vad viktigt det är för mig att vara ärlig i allt jag gör och säger.

Historiskt är svenska partier till största delen folkrörelseförankrade och att de flesta aktiva förtroendevalda är sprungna ur verkliga livet på gräsrotsnivå samt att jobb, fackföreningar och föreningsliv i allmänhet också varit starka krafter i sammanhanget kan vi väl vara överens om, men det påstås nu att utvecklingen pekar åt att den klassiske politikern är på väg att slås ut. Vad sägs om det?

Det anses, där det rör sig, att det traditionella partiarbetet i allt högre grad kommer att ersättas med bloggar, lobbyism och individuellt tyckande utan tidigare strikt ideologisk tillhörighet och att många därför frågar sig idag

Hur stor betydelse får de nya kommunikationsvägarna vid valet 2010?

Dessa frågor har nu utvecklats på bloggen   MIN no 2   och föreslår därför att intresserade av ämnet vandrar över dit i stället med hjälp av länk på   Blogroll   på hö. sida i marginalen.

Kanske det hjälpa upp med Blå fötter?

Ytterligare en lång dag på Ängsbacka! Idag var jag på en workshop som handlade om pengar, vilket var rätt intressant. Jag var trött först och somnade, vaknade av att en tjej knackade mig på axeln och undrade om jag ville göra en övning med henne. Självklart svarade jag och så var det bara att vakna. Vi pratade länge om våra gåvor och vad vi behöver för att dela med oss av våra gåvor. Några började röra på sig otåligt efter en halvtimme och tyckte att det här har ju inget med pengar att göra… Enligt föreläsaren är pengar bara ett tecken på utbyte av kärlek. Att ta emot är att vara generös. Pengar du får är ett stöd för att dela dina gåvor. Han berättade om hur vietnameser tar emot och ger pengar. De behandlar verkligen pengar som en gåva, tar emot och ger med båda händerna. Och om ena handen är upptagen lägger de handen eller armen över den andra armen så att armarna är i kontakt med varandra. Där fick jag mig en tankeställare – hur behandlar jag mina pengar? Och ser jag det som en gåva när jag får pengar, hur tar jag emot det.

Tårta

Dagen började tidigt med Dynamics meditation som var uppdelad i olika faser, lugna, utagerande, hoppande osv. Det var häftigt. I den utagerande fasen mötte jag igen min frustration över att jag inte gör det jag brinner för i livet. Sen var det underbar frukost i trädgården – jag skulle kunna föräta mig här, det är inte ofta jag får såhär god mat. Efter frukosten var jag på heart dance. En obeskrivligt härlig upplevelse – sång, dans och möten med människor. Att visa sig själv med sång och dans är otroligt starkt. Efter middagen var jag lite trött och hade tänkt gå hem men hamnade på en vänskapsmeditation som var full av kramar, uppskattning, dans och sång. Jag trodde att det skulle bli lite lugnare, men tänk så fel jag hade. Jag hittade en massa galna lekkompisar som var fulla av energi, som jag kunde dansa med. Rummet var fyllt av tacksamhet för alla fantastiska människor som var där för att ge av sig själva. Det var häftigt att se vilka jag verkligen connectade med, som jag aldrig träffat tidigare. Och det är alltid de som är mest utagerande. Haha, bla en 17-årig kille som var otroligt lekfull – han trodde att jag kanske var något år äldre, men idag är jag ju 31 . Sen gick jag och fikade med meditationsläraren från morgonpasset.

Mitt på dagen gick jag iväg för att ringa upp de som ringt för att gratta mig och såg då att det fanns en stor tårta på ett bord och hittade ett till födelsedagsbarn, så jag fick tårta . Det blev mycket fika för mig idag. En annan kompis bjöd på morotstårta och chokladboll – mums vad det var gott!!!

Födelsedagsbarnen på Ängsbacka