The Hen and Chickens Theatre are playing host to a rather interesting concept in their theatre this month, in the form of In The Lamplight’s new piece, Lady Julia. Based on the 1888 play Miss Julie by August Strindberg, In The LampLight bring a radical updated translation to suit the modern audience in their version retitled Lady Julia.

Yet where this performance makes a stand against other productions currently doing the circuit in the land of Fringe Theatre is that, Lady Julia, has been minimally directed, blocking has been left to that of the actors, and only entrances and exists are defined by Gabriella Santinelli as director. The outcome in Lady Julia is a piece that explores the relationship between the characters with electric tension and atmosphere.

Annabel Topham and James Kenward in Lady Julia

Lady Julia played by Annabel Topham is the daughter of a wealthy Earl who at a new year eves party in her fathers luxury home, finds that there is better fun to be had playing and partying with the lesser servants within the household. Lady Julia takes a liking to that of John, one of the Earls man servants, played in seduction and conflict by James Kenward. Despite Johns clear affection to his girlfriend, Christine, another servant played by Amy Rhodes, a sexual playing between the two leads to a night of passion and the hatching of a plan to escape the country, to fall in love, and live happy. However, with Stringberg’s play, and translated by Ben Kenward to a seductive 21st century, class and wealth is still a barrier that love can not break through, and things don’t quite go to plan.

Lady Julia, is a striking piece, which translates to the present time in an effective manner, showing the central themes of love, class and wealth to be deciding factors in the way that we live in todays society. Whilst some would argue that we no longer have a class system and we are equal in society, I would beg to differ, and state that money is still a crucial factor in how society is split, and this isn’t more evident than the distance between the characters of Lady Julia and John. Love, romance or a sleazy night of sex, does not easily jump the money gap between them, and ultimately they end up where they started, a tragic representation of their class.

As already stated Lady Julia is not directed in a conventional sense, which makes every night different during this run. The actors might know their lines, and know when they should leave and enter the stage, but everything between this is open to interpretation, change, and based on the rolling out of lines and action. It makes for a scary prospect, tackling a text from a purely in-depth character focus.

The outcome of the action is electric. Lady Julia is a raw piece, exposed to their workings of actors within a moment.

Sexual and Raw - Lady Julia

At times Topham as Lady Julia creates a tragic character who jumps between emotions within seconds, never fully settling, but taking her lines and throwing them at Kenward. Topham stretches from a seductive, “kiss my feet” woman to an emotional wreck, screaming until hoarse.

In contrast to this Kenward as John is that of a controlled and well mannered and timed series of smooth lines to win over Lady Julia. Kenward almost becomes sinister in how calm and collective he approaches the lines, but equally comes alive with power and strength in controlling Lady Julia and putting her in her place.

Whilst Topham and Kenward showed what it was like to reveal the inner workings of actors fully engaging with the space and lack of direction, Rhodes as Christine is a grounded rock amongst this storm. Her delivery and collected approach to Christine, showed that she is one to watch out for in future productions. Although not seen greatly in Lady Julia, her acting became that of a breath of fresh air for the production.

It is clear that Lady Julia is a complex piece, working on a series of multiple layers. With Santielli driving a character based anaylsis instead of direction of movement, creates an exciting and bold approach to a text driven performance. At times the actors were exposed to this lack of direction and looked clumsy on the stage, yet equally it proved throughout the running time that you could not take anything for granted.

Lady Julia is a piece full of surprises.

… and whilst these surprises were at times shocking, (take the killing of a bird by chopping off its head), it drove the piece into uncharted territory. It is fresh, funny, at times chaotic but above all it is unpredictable.

The only let down for the piece comes in the form of a scene of physical theatre/dance within the middle of Lady Julia. Whilst at the time, this sexually, tension filled moment was concieved brilliantly to reflect that of the tension and sexual energy of the characters, it was a device used only the once, and thus making it less effective. It was a stark contrast to the naturalistic styling of the rest of the piece, whose outcome was sadly lost.

Lady Julia will be developing a lot over the course of its run at The Hen and Chickens Theatre, and a development which will certainly be causing a stir to theatre audiences in Highbury and Islington. It will be interesting to return to the piece after a week, to see just how different the actors are now using the stage and their lines… watch this space.

Lady Julia is on at the Hen and Chickens Theatre until 19th December. Booking tickets by calling 020 7704 2001 or via the Unrestricted View website.

nach August Strindberg

CORAM POPULO!
DE CREATIONE ET SENTENTIA VERA MUNDI

Mysterium

Personen:

DER EWIGE, unsichtbar.
GOTT, der böse Geist, der Usurpator, der Fürst dieser Welt.
LUCIFER, der Lichtbringer, entthront.
Erzengel.
Engel.
Adam und Eva.

—————————————————————————————————–

Erster Akt

DER HIMMEL
Gott und Lucifer, jeder auf seinem Thron. Sie sind von Engeln umgeben. Gott ist ein Greis, dessen Gesichtsausdruck streng, fast böse ist; er hat einen langen weissen Bart und kleine Hörner, wie der Moses Michelangelos.
Lucifer ist jung und schön, hat etwas von Prometheus, Apollo, Christus; die Farbe des Gesichts ist weiss, leuchtend, die Augen blitzen, die Zähne glänzen; hat einen Heiligenschein über dem Kopf.

GOTT:
Es sei Bewegung, denn die Ruhe hat uns verdorben! Ich will noch eine Offenbarung wagen, auf die Gefahr hin, mich zu zerteilen und in der rohen Menge zu verlieren.
Seht, dort unten zwischen Mars und Venus sind noch einige Myriameter frei in meinem Sonnensystem. Dort will ich eine neue Welt schaffen: aus Nichts soll sie geboren werden, und ins Nichts soll sie einst wieder zurückkehren. Die Geschöpfe, die dort leben werden, sollen sich für Götter halten wie wir, und unsere Freude soll sein, sie kämpfen und prahlen zu sehen. Die Welt der Torheit soll sie darum auch heissen. Was sagt mein Bruder Lucifer, der mit mir die Macht über die südliche Milchstrasse teilt?

LUCIFER:
Herr und Bruder, dein böser Wille heischt Leid und Verderben; ich liebe deinen Gedanken nicht.

GOTT:
Was sagen die Engel zu meinem Vorschlag?

DIE ENGEL:
Der Wille des Herrn geschehe!

GOTT:
Es werde, wie ich gesagt! Und wehe denen, welche die Tröpfe in der Welt der Torheit über ihren Ursprung und ihre Aufgabe aufklären.

LUCIFER:
Wehe denen, die böse gut und gut böse nennen, die aus Finsternis Licht und aus Licht Finsternis machen, die aus bitter süss und aus süss bitter machen! Ich lade dich vor das Gericht des Ewigen!

GOTT:
Das warte ich ab! Denn begegnest du dem Ewigen öfter als alle zehn mal zehntausend Jahre, wenn er diese Gebiete besucht?

LUCIFER:
Ich werde den Menschen die Wahrheit sagen, auf dass deine Anschläge zu nichte werden.

GOTT:
Verflucht seist du, Lucifer! Und dein Platz sei in der Welt der Torheit, damit du ihre Qualen siehst; und die Toren sollen dich den Bösen nennen!

LUCIFER:
Du wirst siegen, weil du stark bist wie das Böse! Für die Menschen wirst du Gott sein, du, der Verleumder, der Satan!

GOTT:
Hinunter mit dem Empörer! Vorwärts, Michael, Raphael, Gabriel, Uriel! Stosst: Samael, Azarel, Mehazael! Blast: Oriens, Paymon, Egyn, Amaimon! (Lucifer wird von einem Wirbelwind erfasst und in die Abgründe gestürzt.)

—————————————————————————————————–

AUF ERDEN
Adam und Eva unter dem Baum der Erkenntnis. Dann Lucifer in Gestalt einer Schlange.

EVA:
Diesen Baum habe ich noch nicht gesehen.

ADAM:
Diesen Baum dürfen wir nicht berühren.

EVA:
Wer hat das gesagt?

ADAM:
Gott.

LUCIFER
(erscheint.) Welcher Gott? Es gibt mehrere!

ADAM:
Wer spricht da?

LUCIFER:
Ich, Lucifer, der Lichtbringer, der euer Glück wünscht, der unter euren Leiden leidet. Seht den neuen Morgenstern, der die Rückkehr der Sonne verkündet! Das ist mein Stern, und darüber befindet sich ein Spiegel, der das Licht der Wahrheit zurückstrahlt. Wenn die Zeit erfüllt ist, wird der Stern aus einer Wüste Hirten an eine Krippe führen, in der mein Sohn geboren werden wird, der Erlöser der Welt.
Sobald ihr von diesem Baum esset, werdet ihr wissen, was gut und was böse ist. Ihr werdet wissen, dass das Leben ein Übel ist, dass ihr keine Götter seid, dass der Böse euch mit Blindheit geschlagen hat, dass euer Dasein sich nur abrollt, um die Götter zum Lachen zu bringen. Esset davon und ihr werdet die Befreiung von den Schmerzen, die Freude des Todes, besitzen!

EVA:
Ich möchte wissen und befreit werden! Iss auch, Adam! (Sie essen die verbotene Frucht.)

——————————————————————————————————

DER HIMMEL
Gott und Uriel.

URIEL:
Wehe uns, unsere Freude ist aus.

GOTT:
Was ist geschehen?

URIEL:
Lucifer hat den Bewohnern der Erde unsere Handlungsweise enthüllt; sie wissen alles und sind glücklich.

GOTT:
Glücklich? Wehe uns!

URIEL:
Noch mehr, er hat ihnen das Geschenk der Befreiung gegeben: sie können also ins Nichts zurückkehren.

GOTT:
Sterben! . . . Gut! Dann sollen sie sich vermehren, ehe sie sterben. Es werde die Liebe!

——————————————————————————————————

IN DER HÖLLE

LUCIFER:
(gebunden.) Seit die Liebe in die Welt gekommen ist, ist meine Macht tot. Abel wurde durch Kain befreit, aber erst, nachdem er sich mit seiner Schwester fortgepflanzt hatte. Ich will euch alle befreien! Wasser, Meere, Quellen, Flüsse, ihr wisst die Flamme des Lebens zu erlöschen, steigt! vernichtet!

——————————————————————————————————

DER HIMMEL
Gott und Uriel.

URIEL:
Wehe uns! Unsere Freude ist aus.

GOTT:
Was ist geschehen?

URIEL:
Lucifer hat auf das Wasser geblasen: es steigt und befreit die Sterblichen!

GOTT:
Ich weiss! Aber ich habe ein paar von den am wenigsten Aufgeklärten gerettet, das niemals das Wort des Rätsels erfahren wird. Die Arche der beiden ist schon auf dem Berg zwischen den drei Wassern gelandet, und sie haben Dankopfer gebracht.

URIEL:
Aber Lucifer hat ihnen eine Pflanze gegeben, die sie Weinrebe nennen und deren Säfte die Torheit heilt. Ein Trunk Wein, und sie werden sehend.

GOTT:
Die Vorwitzigen! Sie wissen nicht, dass ich ihre Pflanze mit seltsamen Tugenden begabt habe: Wahnsinn, Schlaf, Vergessen. sie werden nicht mehr wissen, was ihre Augen gesehen haben.

URIEL:
Wehe uns! Was machen sie dort unten, die törichten Bewohner der Erde?

GOTT:
Sie bauen einen Turm. Sie wollen den Himmel stürmen. Lucifer hat sie fragen gelehrt. Gut! Ich werde ihre Zungen berühren, dass sie Fragen fragen, ohne Antwort zu erhalten; und mein Bruder Lucifer verstumme!

——————————————————————————————————

DER HIMMEL
Gott und Uriel.

URIEL:
Wehe uns, Lucifer hat seinen Sohn gesandt, der den Menschen die Wahrheit lehrt . . .

GOTT:
Was sagt er?

URIEL:
Geboren von einer Jungfrau, will dieser Sohn gekommen sein, um die Menschen zu befreien, und durch seinen eigenen Tod will er den Schrecken des Todes aufheben.

GOTT:
Was sagen die Menschen?

URIEL:
Die einen sagen, der Sohn sei Gott, die anderen, er sei der Teufel.

GOTT:
Was verstehen sie unter dem Teufel?

URIEL:
Lucifer!

GOTT:
(zornig.) Mich reut, den Menschen auf Erden geschaffen zu haben; er ist stärker geworden als ich, und ich weiss nicht mehr, wie ich diese Menge von Toren und Lumpen lenken soll. Amaimon, Egyn, Paymon, Oriens, nehmt mir diese Last ab; stürzt den Ball in die Abgründe. Fluch auf das Haupt der Rebellen! Pflanzt auf der Stirn des verwünschten Planeten den Galgen auf, das Zeichen des Verbrechens, der Züchtigung und des Leidens. (Egyn und Amaimon erscheinen.)

EGYN:
Herr! Euer grausamer Wille und das ausgesprochene Wort haben ihre Wirkung getan! Die Erde stürmt auf ihrer Bahn dahin; die Berge stürzen ein; die Wasser überschwemmen das Land; die Achse zielt nach Norden; Kälte und Finsternis, Pest und Hunger verheeren die Völker; die Liebe ist in tödlichen Hass verwandelt, die kindliche Ehrerbietung in Elternmord. Die Menschen glauben in der Hölle zu sein, und Ihr, Herr, Ihr seid entthront!

GOTT:
Zu Hilfe! Ich bereue meine Reue!

AMAIMON:
Zu spät! Alles geht seinen Gang, seit ihr die Kräfte entfesselt habt . . .

GOTT:
Ich bereue! Ich habe Funken meiner Seele in unreine Geschöpfe gelegt, deren Hurerei mich erniedrigt, wie die Gattin ihren Gatten besudelt, wenn sie ihren Körper besudelt.

EGYN (zu Amaimon):
Der Alte redet irre!

GOTT:
Meine Tatkraft erschöpft sich, wenn sie sich von mir entfernen; ihre Verderbnis ergreift mich; die Torheit meiner Nachkommenschaft steckt mich an. Was habe ich begangen, Ewiger? Habe Erbarmen mit mir! Weil er den Fluch geliebt hat, falle der Fluch auf ihn zurück; und weil er kein Wohlgefallen am Segen gehabt hat, weiche der Segen von ihm.

EGYN:
Welcher Wahnsinn!

GOTT:
(wirft sich nieder.) Herr, Ewiger, es gibt unter den Göttern keinen, der dir ähnlich ist! Deine Werke sind unvergleichlich. Denn du bist gross und du tust Wunder; und du allein bist Gott, du allein!

AMAIMON:
Wahnsinn!

EGYN:
Das ist der Lauf der Welt: wenn die Götter sich vergnügen, die Sterblichen sie drum betrügen! . . .

DU KNUT, DU KNUT: Om hundrede aar er alting glemt, men etter kun seksti er det på tide å måle krefter i cyberspace.

WordPress gir meg muligheten til å se hvilke søkeord som har sendt lesere til bloggen min. Noen søkeord går igjen, og men det fleste søker etter for å dukke opp her hos meg er Knut Hamsun.

Ja, slik er det, damer og herrer. Hovedinngangen til mitt bloggrike er en steindau forfatter med Hitler-sympatier.

Oversikten over søkestrengene fikk meg imidlertid til å se på en gammel konflikt med nye øyne. Ja, jeg fikk lyst til å trekke opp et moderne måleapparat for å ta temperaturen på en av de store forfatterkamper vi har sett her til lands.

Først litt bakgrunn. Om vi reserverer oss for nyanser (og overser en ung forfatters behov for posisjonering) kan vi si følgende: Hamsun hatet Ibsen. Knut Hamsun latterliggjorde både den lille skjeggete figuren og dramatikken som fulgte med.

I 1892 skrev han til den danske forfatteren Ove Rode: “Vær ogsaa saa venlig at sige os Deres Mening om Ibsens Indflydelse paa Rishøsten i Indien eller paa Himmelklodernes Baner”. Hamsun kalte også Ibsen for “Hs. pharmaceutiske Herlighed”, og mente den gamle dramatikeren og hans enkle karakterpsykologi burde kastes overbord fortere enn svint.

DEN SPRUKNE FJOMP: Knut Hamsun mente Henrik Ibsen var en gammel gjøk og en litterær hauk. Og skal vi dømme etter dette bildet, hvor den eldre Ibsen kan beskue seg selv på sokkel foran Nationaltheatret fra en ikke helt moderne hestedrosje, må vi jo gi ham litt rett.

Hamsuns agg fikk også utslag i skjønnlitteraturen, og i Mysterier (1892) omtaler hovedpersonen Nagel Ibsens skuespill som “det rene mekaniske kontorarbeide”.

Ok. Det var konflikten. Hva er så min moderne kikkert?

Jo, Google Trends. Dette nydelige verktøyet som lar deg se det totale søkevolumet for en søkestreng. Google Trends er en enkel framstilling av hele den søkende verdens interesse for et fenomen eller en person.

Her er mine funn. Kanskje dere bør sette dere.

IBSEN VS HAMSUN: En oversikt over søkemengden på Henrik Ibsen (rød) og Knut Hamsun (blå) over hele verden. Ibsen knuser sin yngre forfatterkollega, selv om det tar seg opp for Hamsun i inneværende jubileumsår.

Det dere ser over er en kraftmåling for de to forfatterne på verdensbasis. Henrik Ibsen er en stor dramatiker på verdensscenen, så det er kanskje ingen overraskelse at han tukter sin oppkjeftige kritiker ute i den store verden. Men vender vi blikket mot Norge, ser vi .. nei, vent litt.

Jeg må bare vise én ting til først .. bare for å vise hvor stor Ibsen faktisk er. Uvitenskaplig er det jo, men hold det nå ikke mot meg:

VERDENSDIKTER: Ja, visst pokker er Ibsen det! Denne oversikten viser det samlede søkevolum i hele verden, og Ibsen gjør seg ikke til skamme. (PS: Shakespeare er utelatt da han er så suverent mest søkt etter.)

Så der har dere Ibsen. Han kan måle seg! Han gruser både kommunisten Bertold Brecht, den nevrotiske Strindberg og banker latteren ut av Ionesco. Han sliter litt mot Samuel “Do you get it?” Beckett, men taper kun med en hårsbredd. Imponerende!

Så. Hvordan var det om vi kun ser på Norge.

Jo, damer og herrer, bildet ligner kanskje det vi så først. Jevnt over er nok Ibsen mer populær og mer ettersøkt. MEN Hamsun holder seg tett, svært tett, på sin museale rival.I 2006 regjerer riktignok Ibsen alene, men det var også hans store jubileumsår – med oppsetninger i Kairo og Gud vet hvor.

Men se her:

NÆRMER SEG: På oversikten over søkemengden kun i Norge, er bildet mellom de to likere, selv om Ibsen jevnt over har flere søk og flere nyhetstreff. Hamsun et hestehode foran i jubileumsåret. Husk at Ibsen selv hadde jubelår i 2006.

Ser vi på den mer nøytrale perioden mellom siste halvdel 2007 og 2008, jevner det seg egentlig ganske greit ut. Da Hamsuns jubileumsåret tar til i 2009, går modernisten forbi og blir mer ettersøkt enn Ibsen. Og som Robert Ferguson er inne på i mitt intervju med ham: Hamsun er for alvor på vei inn i verdenslitteraturen igjen. Jeg spår en ny vår for Hamsun i 2010. Google will show.

Litt kaldt vann i blodet og benpipene likevel: Knut selv vrir seg nok uansett i graven. For han ville nok ikke vært fornøyd med å være “en god nummer to”. Eller som han selv sa det: «Jeg er en stor mand i Paris, jeg slår Ibsen i hjel. Begrav ham!».

Hadde han imidlertid skrevet det samme fra en annen by enn Paris, foreksempel Bodø, hadde han vært nærmere sannheten. For som neste plansje (neida, bilde) viser, søker folket i Nordland mer på Hamsun enn på Ibsen.

En annen detalj: Både Ibsen og Hamsun bodde lenge i Aust-Agder, mitt hjemfylke, og det er også her det søkes mest etter de to forfatterne.

Og en tredje: Oslo-folk søker ikke stort på de to forfatterne.

Ja, ja, mer var det ikke.

God kveld videre!

Lars Ring skriver i en kommentar att Strindberg är en “nationalskald” som förtjänar massvis av våra pengar. Detta för att finansiera en festival som onekligen hade gjort herr Ring lycklig.

Problemet är bara att Strindberg inte är särskilt förankrad. Faktum är att mannen var en högljudd socialist och likaså en högljudd kvinnohatare. Detta är väletablerat och välkänt. Det gör att för oss som varken är socialister eller kvinnohatare, så finns det ytterst lite av nöje eller värde i Strindbergs produktion.

Problemet är att Strindberg är otroligt omodern. Socialistisk klasskampsretorik och föråldrade, unkna idéer om kvinnans plats gör sig inte väl i detta århundrade, vilket kanske förklarar varför ingen förutom de extremt gamla, de extremt kulturellt korrekta, och stackars skolungdomar utan val, är de enda som idag ser Strindberg som god underhållning eller god samhällskritiker.

Nu kan du som har nedsatt syn också få tillgång till Ensamhetens broar. Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har producerat en talbok som kan laddas ner via TPB eller ditt lokala bibliotek.

Du kan lyssna på boken i en Daisy-spelare (se bilden), en CD-spelare som läser mp3-filer eller i en dator med läsprogrammet AMIS som kan laddas ner gratis från TPB:s webbplats.

Inläsare är Bengt Renfors som för TPB tidigare läst in böcker av Graham Greene och August Strindberg.

En stämningsfull skildring av det bohemiska konstärslivet och byråkratin i Stockholm vid den tidpunkten. Karaktärer i boken är: författaren Arvid Falk,skådespelaren Rehnhjelm, två filosofer-Olle Montanus och Ygberg, två konstnärer-Sellén och Lundell. Den ger helt klart fina bilder av Mosebacke och restauranger i stan. Upplevde dock svårigheter med att se storheten i berättelsen. Problematiken känns inte lika aktuell eller intressant idag. Därför kan boken kännas som lite långtråkig. Den känns överreklamerad i vår samtid. Boken brukar får mycket fin kritik för sitt språk.

Mat:

Betyg: Ja, just det, DLKs lägsta: En etta! Det var kanske inte helt utan förväntningar vi läste denna och den levde inte upp till dem. Han har skrivit betydligt bättre.

In his work titled “The Vampire” Edvard Munch depicts the simplest of scenes: a woman with rich red hair (flowing blood red?) leaning over the neck of a strangely passive male. This male might be crying, and to the casual observer, the woman attempting to comforting him. But no. That was not what Munch had in mind. Look at the shadows surrounding them both: the waiting darkness is threatening to swallow them; here there is alienation, a sense of loss, a sense that reality itself is endangered – embodied in the form of the painting, and in Munch’s use of colour.

Originally titled “Love and Pain” the painting was thought by some to represent the troubled artist’s visits to prostitutes – his empty search for love in the physicality of the flesh; others felt it was a macabre vision of his favourite sister following her death. It certainly created outrage and controversy.

August Strindberg wrote a prose-poem on Munch’s paintings:

“Golden rain falls on the unfortunate kneeling creature who craves of his evil genius the boon of death by the prick of a needle. Golden fibres which bind to earth and to suffering. A rain of blood flows in torrents over the accursed head of him who seeks the misery, the divine misery of being loved, that is – of loving.”

Dusting the Greats is a blog-in-blog about literature. Unpacking crates of books – the books that made my generation what we are – I try to remember why they were important. Today: August Strindberg.

Author: August Strindberg
Title: Assorted
Language: Swedish.
First Read: Not yet
Number of times read: Non applicable, but have lied about it with great success on a many occasions
Influenced: Completely unfounded sese of superiority
Opinion today: Am finally admitting I don’t have one
Shelf or Attic: Shelf, in the hopes I will grow up and get to it

Heap of Preconceptions

My grandfather, wanting to encourage my love of reading, thought there’d be a good point starting off with the greats. Hoping to give me some sort of classical ground with which to balance the clamour of the present day, he gave me the official Swedish Academy edition of the collected works of Strindberg. (Comparable, given your cultural context, of the amassed musings of your regional Zola, Hugo, Dickens or Tolstoy.)

Unfortunately, he had deeply overestimated my maturity. At this point I thought it was great fun to be a rebell, and had recently discovered that all you needed to smash an enduring literary classic, is a heavy, blunt, political argument.

You haven’t read a male author? Sneer and call him misogynist. You haven’t read an author published before 1970? Dismiss him as colonialist. And don’t get me started on the unimportance of reading anything written by women. Of course they have only been added to the curriculum for show…reading Austen would only strengthen the death-grip of the patriarchy.

However, I’m out of uni now, and I have the luxury of discarding politics the way I once discarded history. And as proof, grand-pa dearest, I promise to get through those damn things.

När konjunkturen går ned och många människors ekonomi är osäker, fyller kulturen en nyckelroll i samhället. Kulturen skapar mötesplatser, inspirerar samtal, främjar kreativitet och sprider bildning. Det vore en katastrof att spara på kulturen när den behövs som mest. Inför 2010 lägger vi därför en mycket offensiv kulturbudget.

Kulturbudgeten ökar totalt med 22 mkr, men eftersom flera projekt avslutats under 2009 och därmed inte behöver finansieras, kommer ännu mer pengar att frigöras.

Läs gruppledarnas presentation här: Budgetpresentation 2010. Förslaget till budget finns här. Uppdatering: Gruppledarna skriver om budgeten på Newsmill.

Den största satsningen blir på biblioteken runt om i hela staden. Redan förra året inledde vi arbetet med att förnya biblioteksstrukturen. Nu förstärker vi det arbetet ytterligare. Biblioteken ska ligga där stockholmarna är och vara öppna när stockholmarna vill går dit. (Mer om denna satsning kommer lite senare.)

En annan viktig satsning på kulturen är att kulturnämnden ska få en viktigare roll i utvecklingen av hela Stockholm. I arbetet med att genomföra översiktsplanen i Stockholm ska kulturnämnden samarbeta med stadsbyggandsnämnden, fastighetsnämnden och exploateringsnämnden så att kulturverksamheter blir en integrerad del av stadsutvecklingen. I Hjorthagen ska kulturnämnden och exploateringsnämnden planera för en kulturscen i en av Ferdinand Bobergs gamla gasklockor.

Kulturen ska också fylla en roll i de stora ombyggnadsprojekt som pågår i Stockholm. Stockholm konst (tidigare konstkansliet) får därför uppdraget att tillsammans med exploateringsnämnden arbeta med att använda exempelvis Slussen och Odenplan till tillfälliga plattformar för konstprojekt. Dessa centrala platser i Stockholm får inte bara vara irritationsmoment, de ska också berätta något annat.

När det nya Stockholm växer fram är barn och unga den prioriterade målgruppen. Under 2010 ska barn- och ungdomskulturplanen ”Kultur i ögonhöjd” genomföras i alla delar av Stockholm. Nytt är att inte bara kulturnämnden och stadsdelsnämnderna har ansvar för detta, utan även bostadsbolagen, fastighetsnämnden, stadsbyggnadsnämnden, trafik- och renhållningsnämnden med flera. Alla de delar av staden som planerar och beslutar över barns och ungdomars miljöer och verksamheter ska utarbeta former för att ta till vara deras åsikter och värderingar

Incitamentsstrukturen inom kultur- och integrationsstödet ska även fortsättningsvis vara utformad så att det lönar sig för de fria grupperna att öka sina egna intäkter. Kulturnämndens arbete med att stärka samarbetsformerna mellan kulturlivet, näringslivet och andra aktörer fortsätter. En viktig del i det arbetet är att staden ska vara en god arbetsgivare även när det gäller konst och kultur. Konstnärer och musiker som anlitas av stadens institutioner eller institutioner med ekonomiskt stöd från staden, ska erbjudas skäliga ersättningar och skrivna avtal.

Stockholms Stadsmuseum och Stadsarkiv ska genomföra policyn för hur bilder och annat material som finns på stadens olika webbplatser får användas, i syfte att tillgängliggöra kulturarvet.

Tillgängligheten i Stockholms kulturliv ska ses över och åtgärder föreslås för att det ska vara mer tillgängligt för alla. Målet är att Stockholm ska vara världens mest tillgängliga huvudstad 2010, detta gäller även kulturlivet. Tillgänglighetsguiden ska publiceras i elektronisk form som möjliggör för användarna att uppdatera informationen.

Stockholms stadsteater får i uppdrag att, i samarbete med andra aktörer, ansvara för att uppmärksamma August Strindberg, med anledning av det förestående Strindbergsjubiléet 2012. Stadsteaterns 50-årsjubileum 2010 ska också uppmärksammas.

Madeleine

Ibland stöter man på frågor i stil med »vilken historisk person skulle du helst vilja träffa?« För Anneli Furmark tycks svaret vara August Strindberg, för i sin serieberättelse August & jag berättar om vad som sker när författaren plötsligt en dag uppenbarar sig för litteraturstudenten Sigrid, varigenom hon blir den som får försöka få honom att komma till någotsånär rätta i 2000-talets Stockholm, med vintervärme och bullrande trafik. Efter ett tag börjar de så diskutera hans skrivande, och hur han kan vara både så inskränkt och så fantastisk på en och samma gång (Strindberg påpekar dock att det där till viss del är fel: hans böcker är ju inte alla skrivna vid ett och samma tillfälle).

Tecknarstilen är mörk, med mycket textur istället för enfärgade fält, men fungerar egentligen bäst för döda föremål; ansiktena har en tendens att vara en aning oformliga och klumpiga, även om de är expressiva.

Styrkan ligger främst i diskussionen av Strindbergs författarskap; hans uppdykande i nutiden ger möjlighet för en del lättare poänger (Strindberg i mössa och halsduk ser rätt skojig ut), men räcker egentligen inte för en hel berättelse. Det är därför synd att hans författarskap inte fått ännu mer utrymme; som det nu är skrapas det bara lite på ytan angående hans kvinnosyn men avslutas när det precis börjat bli intressant. Trots att det är en rätt kul liten seriebok lämnar den tyvärr inte en riktigt tillfredsställd.