Många frågar mig vad jag kommer rösta på, när den tiden är inne. Jag har funderat och funderat, levererat olika svar varje gång. Det går från miljöpartiet till moderaterna till socialdemokraterna och vidare ner till småpartierna.

Sanningen att säga så finns det inte ett enda jävla parti vars ståndpunkter jag sympatiserar med. I alla fall inget med helhetspolitik. Så mitt svar i nuläget är: jag skulle rösta på det parti vars ståndpunkter verkar mest autentiska. Ett parti jag kan lita på, helt enkelt. Jag skulle inte rösta på moderaterna, kanske för två år sedan, men inte nu. De har verkligen gått emot sig egen agenda, sorgligt nog. Jag skulle inte heller rösta på socialdemokraterna, för de står ju fan inte för något alls. Att välja mellan de två blocken är ju ärligt talat som att välja mellan pest eller kolera. Eller snarare mellan att i alla fall utvecklas åt något håll, upp till var och en om det är sämre eller bättre, fast dö på kuppen. Eller att för evigt stå och trampa vatten. Det är inte vad jag skulle kalla valfrihet.

Så min röst skulle jag istället ge bort som en gåva, ett litet tecken på uppskattning, till ett parti som står för vad de säger. I nuläget skulle det antagligen vara miljöpartiet även om man kan diskutera effektiviteten i deras förslag. Men de bryr sig i alla fall om sälarna, och det är också vad de säger att de skall göra.

I dagens politiska läge spelar det egentligen ingen roll vad jag väljer. Inom en överskådlig framtid så kommer det ändå att vara lika olöst, eller upplöst, om det nu är så man ser på det. Den som väljer, väljer inte mellan samhällen. Man väljer mellan att ha eller inte ha villaskatt, eller kanske biltullar. Vilket i och för sig kan vara viktigt, men inte så viktigt att jag vill stödja ett helhetstänk som jag omöjligt kan sätta mig in i för att få det igenom.

Hellre att jag röstar emot mina egna åsikter men i alla fall vet vad jag röstar på än att jag röstar på det jag tycker verkar minst dåligt, och sedan blir besviken. För jag ser inte min röst som en röst för ett parti, utan en röst för autencitet. Det är faktiskt den enda jag är säker på att Sverige skulle behöva mer av.

Många lever sina liv på internet och skapar avtryck för framtiden av sin aktivitet. Dock är det mycket aktivitet som sker bakom lyckta dörrar, som inte fastnar på nätet för framtiden. Interaktioner sker sporadiskt och försvinner.

Avlyssning av dessa interaktioner kan anses vara ett brott mot den personliga sfären, som ska hållas utanför yttre inblandning. Den nya FRA-lagen kan anses tränga inom denna sfär (detta diskuteras mer utförligt på annat håll).

Det jag framförallt tycker är intressant är det motstånd som presenteras, exempelvis av Fria Tidingen genom webbsidan HejFRA. Där föreslås att besökarna ska klistra in texter med ord, som kan tänkas plockas upp av de filter som FRA tillämpar för manuell granskning, i de interaktioner som de har på internet. På så sätt skapas det en större arbetsbörda för de personer som ska granska materialet.

Tanken med att förvanska vad som verkligen sker på internet handlar om förhållandet mellan människor och internet. Vi lever ut våra liv på internet, samtidigt som vi kan styra det med en medvetenhet om att vi kan vara observerade. På så sätt anpassas beteendet på internet efter situationen. All aktivitet på internet kan därmed ifrågasättas om det är en planerad handling för att det som sker ska framstå på ett visst vis. Detta kan även överföras på exempelvis att ge felaktig information till tjänster på internet, såsom applikationer på Facebook, eller att använda sig av påhittade personuppgifter (se tidigare inlägg).

I det yttersta handlar då detta om autenticitet. I många andra fall har det påvisas finnas diskrepans mellan människa och dess internet aktivitet. Ibland uppmuntras det, som ovan, eller i annat fall ska förhållandet befinna sig i jämvikt. Detta kan exemplifieras med att man förväntas vara samma person på internet, ha samma identitet, som utanför internet för att inte tappa ansiktet (se uppsats om detta här).

I eftermiddags skulle jag registrera mig till en kurs. Det jag inte tänkte på var att jag var tvungen att visa upp ett kvitto på att jag betalat kåravgiften. Tidigare har jag visat upp en utskrift med den registrerade räkningen från min internetbank, men denna gång hade jag inte det pappret med mig.

Jag insisterade på att jag skulle kunna skicka över samma information som jag annars skulle ha skrivit ut och visat upp vid denna expedition. Det gick inte för sig. Samtidigt som personen bakom disken förstod mitt resonemang, så kunde hon ändå inte fullt ut acceptera det. Det handlar också om att kunna identifiera sig som personen som betalat räkningen, men det kunde jag ju göra redan där på expeditionen. Autenticiteten finns tydligen i det utskrivna pappret, och inte i informationen, som är lika manipulerbar i utskrivet format som i digitalt format.