Otrdien 24 februārī tika veiktas rentalcar.lv mājaslapas struktūras izmaiņas. Tagad galvenā autonomas lapa latviešu valodā atrodās šeit – auto noma rīgas lidostā un attiecīga angļu vērsija šeit – car hire riga airport.

Sīkāka informācija par mūsu izmaiņam ir atradama mūsu mājaslapas jaunumos

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Från brandkårspolitik till basarbete
Då det första arbetet varit inriktade på att uppmärksamma den hotande lyxrenoveringen av Södra Innerstaden så började vi efter det med ett mer mobiliserande arbete. Under hösten 2001 följdes badaktionen av först en “Rika svin”-gatuteater, där vi utklädda till rika svin krävde en snabbare lyxrenovering och sedan två torgfester, en på Möllevångstorget och en på Nobeltorget. Den på Nobeltorget var i oktober i samarbete med med Gatuaktionen och var tänkt att resultera i en ockupation av ett hus som just gjordes om från hyreslägenheter till bostadsrätter. Ockupationen uteblev tack vare en stor polisinsats, det var inte så smart att använda en gatufest 100 meter bort som utgångspunkt kan man väl milt säga. Även om vi under gatufesterna mest mobiliserande våra “vanliga” sympatisörer så ansträngde vi oss tämligen hårt för att nå ut till de flesta boende i området, till Södra innerstadens 30 000 invånare delades det ut över 2000 flygblad och affischerades en hel del. Detta var en del i den “vändning mot vardagen” som jag beskrev i förra inlägget och i april 2002 var det något vi formulerade såhär:
En annan anledning (till stadsdelsmotstånd, min anmärkning) var situationen som kom upp efter Göteborgskravallerna. Vi var lätta att avfärda och utdefiniera för att folk inte kände till våra åsikter och ofta inte såg hur vår politik berörde dem. Vi ville komma till en situation där folk kände till oss och tyckte att vi gjorde vettiga saker (även om de inte sympatiserade med alla våra åsikter). Därför föll det sig naturligt att börja arbeta i våra egna bostadsområden (och våra arbetsplatser och skolor men det får en senare artikel ta upp). Man skulle kunna säga att vi organiserade vår grupp dels som ett svar på den hotande lyxrenoveringen och dels som ett sätt att gå från aktivistisk brandkårspolitik till ett mer långsiktigt och utåtriktat basarbete.
Ur en artikel till Brand, skriven av Berra och Anna i april 2002.

Stadsdelsgruppen formerar sig
Vintern 2001-2002 förde med sig en lugnare period där vi dels satte oss in i hur stadsdelen faktiskt såg ut, i form av antal boende, medelinkomst, ursprung, storlek på lägenheter, relation mellan hyres- och bostadsrätter och tusen andra detaljer, samt hur den styrdes i form av hyresvärdar, kommunala förvaltningar och gatukontor. Dels fördes in väldig massa diskussioner om hur motståndet skulle se ut, våra aktioner mot lyxrenovering hade fört med sig att en massa människor och föreningar hade synpunkter och tankar. Vi höll föredrag och deltog i paneldebatter, en sak som vi fick kritik för, och tog åt oss, var att det var defensivt att enbart rikta in sig mot lyxrenoveringar. Och med lärdom från bland annat traditionella svenska folkrörelser och Svarta Pantrarna insåg vi snabbt att vi måste jobba på flera plan för att kunna göra någon skillnad för oss själva och andra boende och tankar om att organisera olika sociala verksamheter spirade. Ganska snart bildades vi som en separat arbetsgrupp inom Autonomt Motstånd med det något otympliga namnet Autonomt Motstånds Stadsdelsgrupp (och vi tog även in medlemmar som inte var med i AM “centralt”), diskussionerna ledde fram till att vi formulerade våra åsikter som långsiktiga mål, kortsiktiga mål och krav på kommunen. Utan kännedom om de långsiktiga målen kan verksamheten framstå som ganska slumpmässig och brandkårsinriktad, men i själva verket var både valet av aktioner, deras utformning och vår kommunikation och propaganda förvånansvärt långsiktiga. Här kommer alltså syftet med stadsdelsgruppen:

Vårt huvudmål är att skapa en socialistisk och antifascistisk stadsdel.

Vi vill ha bestämmanderätt i våra egna kvarter.

Med arbetet i stadsdelsgruppen vill vi bygga upp en folklig motmakt i de områden där vi bor.

Vi vill locka invånarna att agera själva i frågor som berör dem.

Invånarna skall i framtiden själva kunna ta hand om de sociala problem som uppstår i deras stadsdel.

Stadsdelen skall vara trygg för alla.

Vi arbetar i stadsdelsgruppen för att kunna knyta an till den internationella revolutionära rörelsen.

Punkterna kan ge ett intrycket av att vara ganska allmänvänster, men de har oftast riktigt konkreta betydelser som var tätt sammanknutna med vår praktik. Parollen “Vi vill ha bestämmanderätt i våra egna kvarter.” var något av en huvudparoll som återkom i det mesta av vår propaganda och vårt arbete. När det gäller aktionernas utformning och vår kommunikationsstrategi så var viljan att bygga en motmakt underifrån och att engagera folk som var det viktigaste. Taktikerna var en slags parallell till de tankar om “små stegens politik” och ansiktslöst motstånd som är hämtat från arbetsplatskampen. Med andra ord att man genom gemensam handling och gemensamma segrar tillsammans får ett större kollektiv självförtroende och kan ta sig an större strider. Vi valde därför att sprida de kamper och metoder som vi såg redan fanns i stadsdelen. Ett exempel är när man tog bort sopstationerna på Möllan. De boende fortsatte att slänga sina sopor där och vi uppmuntrade det genom att sätta upp de symboler för olika material (t ex plast och metall) som används vid återvinning, på ett av de ställen där kontainrarna stått. Men på det stora hela är poängen med ett antal långsiktiga mål inte deras exakta och briljanta formulering, utan att man som grupp, för sig själva, sätter sig ner och diskuterar vad man egentligen vill och varför. Helt enkelt för att kunna ha en egen dagordning och inte fastna i brandkårspolitik.

Aktionernas utformning och kommunikationsstrategi

Vår främsta målgrupp var ju de boende i Södra innerstaden, det vill säga ungefär 30 000 personer, och med de aktivister vi hade så var det därför realistiskt att regelbundet försöka nå ganska många av dom, men det fodrade något annat än den vanlig affisch-på-elskåp-taktiken. Delvis för att det i vissa delar av Södra innerstaden är förbannat många affischer på elskåpen så de klistras över duktigt snabbt, delvis för att vi tänkte oss att det är mest en viss kategori människor som faktiskt läser affischer som finns på elskåp, med andra ord folk som regelbundet demonstrerar eller går på klubb/konsert, och vi var även intresserade av att nå folk utanför dessa kategorier. En möjlighet hade kanske varit att gå genom media, men det hade vi inga bra erfarenheter av, dels var det intressantare att nå folk direkt. Ett annat syfte med kommunikationen var att vi ville få folk att agera själva, vi ville göra det lättare för folk “att agera själva i frågor som berör dem” för att citera ett av våra långsiktiga mål.

När vi t ex ville att skulle protestera mot stängningen av Vårdcentralen Eden så var sättet vi kom att arbeta på att vi tryckte upp vanliga en-färgade A4-affischer med “remsor” (likt “jag söker bostad”-lappar) som man kunde riva av, på remsorna fanns e-mail och telefonnummer till de ansvariga politikerna. Vi affischerade nästan enbart genom att sätta upp affischer i portarna, och då affischerna i allmänhet såg ut precis som de anslag som hyresvärdar satte upp så lästes dom av dom som bodde i huset, vi kunde lätt se responsen genom att se om remsorna gick åt eller inte. Poängen var att folk skulle agera själva genom att ringa och skriva. Vi hade naturligtvis själva kunnat outa eller sätta en yxa i dörren hos de ansvariga politikerna, men då hade dom fått uppfattningen att de hade en liten grupp våldsbenägna aktivister mot sig. Målsättningen var att dels skulle känna att de hade en hel stadsdel mot sig, dels att folk skulle känna att de själva gjort något för att förbättra sin stadsdel. Detta var ett sätt att aktivera människorna utan att få med dem i gruppen, målet var inte att skapa ett nytt stadsdelsparti utan att bredda gruppen aktiva. Eller för att citera oss själva från en intervju gjord av kommunens stadsdelstidning Södra Innerstaden: – Om en granne springer runt med namninsamlingar mot något i trappen så ses hon eller han inte som en aktivist. De flesta tror att aktivism främst handlar om identitet, även inom ”aktivistsvängen” hyser en del den uppfattningen.

Men trotts att det inte var syftet inte var att värva medlemmar blev det en konsekvens av strategin. Genom de många affischeringarna, som vi ofta gjorde dagtid, var vi lätta att få tag på och folk i området kände till vår politik, och vi fick också en del nya medlemmar genom att folk hörde av sig genom vår e-mail.

Ihjälkramad eller nerskjuten?
En annan tanke bakom aktionerna, där Badaktionen kan vara ett bra exempel, är att vi försökte ligga någonstans mellan “acceptabla” och “oacceptabla” former. Aktionerna var oftast antingen olagliga eller så räknades de som något som kanske var lagligt, men inte betraktades som helt rumsrent heller, samtidigt var de inte så hemska så att polisen kunde ingripa utan att se löjliga ut och åkte någon ändå dit var det snarare böter än fängelse som gällde. Detta var slutsatser av 90-talets autonoma praktik, med svarta block och hela köret. Hur militantare vi varit, och hur militantare vi hade framställt oss själva, desto lättare var vi att utdefinera, fängsla, massarrestera och i slutändan skjuta ner på öppen gata. Men inte bara det, hur militantare vi varit gjorde delvis också att klyftan mellan “aktivisterna” och “vanligt folk” blev större, och det var en klyfta vi ville minska. Vi ville att även de som hade jobb och barn skulle kunna delta i våra aktiviteter, man skulle kunna delta utan att riskera fängelse. (De som skall bo länge i ett område har större anledning att kämpa för att förbättra sina förhållanden eller åtminstone förhindra försämringar än unga som kanske flyttar efter ett par år.) Samtidigt var det en balansgång att inte bli en söt och harmlös grupp som korrigerade fastighetsägares och politikers små brister, därav dumpade sopor vid stadshuset och förslag till att såga ner 3G-master. Ett lästips om in- och utdefinering är Thomas Mathiesen text ur “Den dolda disciplineringen – makt och motmakt”

I nästa inlägg kommer jag mer i detalj gå in på hur vår verksamhet såg ut. Jag vill också passa på att tacka Ebba för hjälp med det här inlägget.

Länkar: Södra Innerstadens stadsdelstidning intervjuar två av våra medlemmar.
Alarm-Stockholm jobbar med stadsdelsmotstånd. Värt att kolla in.
I Rosengård är det nu förbjudet att tala något annat än svenska på två kommunala fritidsgårdar, kanske något för en stadsdelsgrupp i Rosengård?
Läs mer SvD, SyS, Svensson.

Annat bloggat: Lömska Cvalda fejkar arbetsmoral, Röda liljan är också omoralisk, Dagens Konflikt, Johan Frick, Autonoma Kärnan, Jordränta, Redundans, Lutte des Classes, Vardagspussel. För övrigt ska visst nästa nummer av Direkt Aktion handla om staden. Håll även ögonen på den relativt nya bloggen från Fredrik Edin eller “rektorn” som han brukar kallas.

Läs även andra bloggares åsikter om malmö, möllan, klass, politik, autonoma, organisering, sofielund, sorgenfri,

But here are two pictures:

Travis recites a random Lord of the Rings passage to Cat in the spirit of awesome.

You know what else totally shreds?  Tesselation algorithms!  Check this shit out:

1. Walk around loop and record all x and y values in respective lists.  O(n) [iterate through nodes and copy values to lists]
2. Remove duplicate x and y values, treating the lists independently.  O(n) [iterate through lists, remove and continue only]
3. Divide the space in to tiles using the x and y values from the nodes as seperate lists.  O(1) [create tile array]
4. Scan the tiles left to right, top to bottom.  Anywhere possible: Grow a rectangle right and down for each iteration until as much space as possible is full.  Repeat until all scanned.  O(amortize(n))

Conclusion: this is a good-ass algorithm!  BAM!

Acaba de sair mais uma peça de texto, imagem e contracultura feminista. O zine V.U.L.V.A. número 2!

Nesse número, quatro garotas e um cara escrevem e refletem sobre pornografia. Mas nunca é só isso né? Falamos sobre indústria, desejo, sexo, opressão, prazer e outros embaraços que tentamos desenrolar ou enrolar mais ainda em 5 textos. Tudo isso embalado num formatinho xerocado com belíssimas colagens toscas, como manda o script, que homenageiam o melhor do cinema de horror do século passado.

Os textos:

Adestramento Sexual. – Kika

Sim, eu me dei o trabalho de ver esses filmes… – Alaíse (re)pensando a relação entre pornografia comercial e violência. – Jully

Por uma pornografia livre. – Karol

Participação:
Sobre consumo e desejo – Poney

Quanto custa?

Nada além da sua boa vontade de mandar um e-mail para
adquirir uma cópia: coletivovulva@ gmail.com

ou escrever para:

AC/ Jullyane Ribeiro
Rua 37 Sul Lote 13 Apt 404.

Edificio Eva Camilo. Águas Claras – DF.
CEP 71.931-540

Xeroque, distribua, faça seus próprios zines, escreva sobre o que te perturba e o que te agrada!

Coletivo V.U.L.V.A.
pequenos e grandes lábios.

—
O que é o V.U.L.V.A.?

Coletivo feminista de ação autônoma e independente que surgiu com objetivo de incentivar a discussão sobre a opressão de gênero e a resistência antipatriarcal. Ainda e sempre se encontrando, em construção. Fazemos porque acreditamos que não é só comparecer aos shows, comprar discos, fazer o social e ir embora. Fazemos porque acreditamos que é responsabilidade de cada uma de nós resistir e revidar.

Na RÁDIO-WEB todas as quartas-feiras das 19 às 21 horas.
É só acessar pelo dissonante: http://www.dissonante. org e clicar em V.U.L.V.A.

Zine # 1
Download da versão em pdf. :
http://www.4shared.com/file/83839589/d2c2c42d/vulva1.html

Zine # 2
Download da versão em pdf. :
http://www.4shared.com/file/84787083/972225a1/vulva2.html

Ha realizado 129 salidas en medio año:63 a municipios y 17 a distritos de la capital

 El tráiler también ha visitado las universidades Rey Juan Carlos, Autónoma, CEU-San Pablo y Carlos III

 La Oficina Móvil informa hasta el domingo en la Puerta del Sol a los interesados en alquilar un piso

Esperanza Aguirre, Presidenta de la Comunidad de Madrid

9,ene,09.- La Comunidad de Madrid ha dado a conocer el Plan Alquila de intermediación entre propietarios e inquilinos a más de 16.000 personas a través de la Oficina Móvil, un camión-tráiler que ha realizado un total de 129 salidas a diversos puntos de la región en seis meses: 63 a municipios y 17 a distritos de la capital.

La Oficina Móvil se encuentra ahora en la Puerta del Sol, donde, desde el pasado miércoles y hasta este domingo, informará a los ciudadanos sobre el Plan Alquila. El tráiler que alberga la Oficina Móvil cuenta con cinco puestos de asesoramiento y está conectada vía satélite con la oficina central del número 30 de la madrileña avenida de Asturias, por lo que accede a tiempo real a todos los servicios del Plan.

Desde que inició su recorrido el pasado mes de junio, esta Oficina Móvil ha registrado 429 viviendas para arrendar en la Región. En este medio año, ha atendido a 16.334 personas, de las cuales 12.481 eran propietarios interesados en alquilar su vivienda y 3.845 inquilinos dispuestos a arrendarlas. Además, se han inscrito 1.136 inquilinos interesados, que posteriormente han acudido a la Oficina de la Vivienda donde han formalizado el contrato de alquiler.

De las 16.334 personas atendidas, un 51% han sido hombres (8.322) por un 49% de mujeres (8.011). Por municipios, Móstoles ha sido la localidad donde mayor éxito de público se ha registrado, con un total de 740 personas que han visitado la Oficina Móvil, seguida de Collado Villalba (625 personas), Majadahonda (568 personas), Torrejón de Ardoz (567 personas), Coslada (493 personas) y Alrcorcón (445 personas).

En la capital, la Oficina Móvil ha visitado17 distritos, siendo el de Latina-Aluche el de mayor afluencia de público (843 interesados). Fuencarral-El Pardo con 821, Villaverde con 470 y Usera con 435 personas han sido los otros distritos donde la Oficina ha tenido mayor acogida.

Cuatro universidades visitadas

Además, la Oficina Móvil del Plan Alquila ha visitado cuatro campus universitarios de la región. En la Carlos III (campus de Getafe) la Oficina Móvil atendió a 274 personas, 125 en el campus de Boadilla de la Universidad CEU-San Pablo, 119 personas en la Autónoma de Madrid y 111 en el campus universitario de Móstoles de la Universidad Rey Juan Carlos (URJC).

Durante los meses de junio, julio, agosto, septiembre, octubre, noviembre y diciembre, la Oficina Móvil se ha desplazado a 63 municipios, entre los que destacan Aranjuez, Chinchón, El Escorial, Valdemorillo, Boadilla del Monte, Tres Cantos, Guadarrama, Colmenar Viejo, Collado Villalba, San Agustín de Guadalix, Parla, San Sebastián de los Reyes, Fuanlabrada, Brunete, Leganés, Alcobendas, Torrejón, Majadahonda, Rivas, Pinto, Getafe o Móstoles. También ha visitado 17 distritos de la capital.

Además de la Oficina Móvil, el Plan Alquila cuenta con una flota de siete pequeños vehículos, con los que se realizan inventarios de las viviendas captadas y se utilizan de apoyo a la captación de viviendas.

El Plan Alquila es un servicio integral de intermediación en el mercado del alquiler y una plataforma de atención y gestión de la Comunidad de Madrid destinado a oferentes y demandantes de vivienda de este tipo.

Ahorro del 25% sobre el precio del mercado

En un año, la Comunidad ha conseguido que 8.819 propietarios hayan inscrito sus viviendas en el Plan Alquila. Por el momento, los 4.300 contratos ya firmados suponen que los madrileños han alquilado un 72,8% de las 6.423 viviendas ya inventariadas por el personal de la Comunidad. Las viviendas inscritas están localizadas en los diversos municipios de la Comunidad de Madrid, el 49% en Madrid capital y el 51% restante en el resto de la región. Los pisos alquilados tienen una superficie media de 71,40 metros cuadrados, y oscilan entre las 2 y las 3 habitaciones.

El precio medio de los alquileres es de 676,9 euros mensuales, lo que supone un descuento de entre el 25% y el 30% sobre los precios medios de mercado. Los inquilinos destinan de media entre el 30 y el 35% de sus ingresos al pago. El precio medio en la capital es de 721,4 euros mensuales, mientras que en el resto de la región se reduce a 640,8 euros.

Ventajas para inquilinos y propietarios

A los inquilinos, el Plan Alquila les facilita la búsqueda de una vivienda eliminando desplazamientos innecesarios gracias a una visita virtual. También promueve la elaboración de un contrato de arrendamiento que garantice sus derechos, la contratación de un seguro multirriesgo del hogar, un seguro de accidente y asistencia jurídica. Mientras, a los propietarios de viviendas susceptibles de ser alquiladas el Plan Alquila les ofrece un seguro de impagos durante dos años, un seguro multirriesgo que cubre posibles daños en la vivienda, la búsqueda y selección de inquilinos, asistencia jurídica gratuita en caso de desahucio, seguimiento personalizado del contrato, la fórmula del arbitraje para la resolución de posibles conflictos y la gestión del depósito de fianza en el IVIMA.

Plan de Dinamización del Mercado del Alquiler

El Plan Alquila es uno de los pilares del Plan de Dinamización del Mercado del Alquiler, que incluye la creación, a través del Plan Alquila 45.000, de un parque estable de 45.000 viviendas públicas en alquiler, que se construirá en suelos propiedad de la Comunidad de Madrid. A estos pisos en régimen de arrendamiento rotacional durante diez años podrán optar todos los madrileños, sin límite alguno de edad.

Infochannel. Running news on air

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering “för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara “något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. “Har du några pengar?” frågade ungen. “Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. “Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna “sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte “för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord “change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa “jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det “kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av “säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att “bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att “det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. “De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde “syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (“klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att “nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras “kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel “Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, “vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, “marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar “äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda “tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan “socialism”. “Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad “svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har “rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!

C. Exp. N° 34.882/2004

Buenos Aires, 27 de mayo de 2004

La Legislatura de la Ciudad Autónoma de Buenos Aires sanciona con fuerza de Ley:

Artículo 1°) Créase el Plan de Evacuación y Simulacro en casos de incendio, explosión o advertencia de explosión, obrando el mismo en el Anexo I que forma parte de la presente Ley.

Artículo 2°) El Plan será de aplicación obligatoria en edificios, tanto del ámbito público como del ámbito privado, de oficinas, escuelas, hospitales y en todos aquellos edificios con atención al público, adecuándolo a las características propias del inmueble, su destino y de las personas que lo utilicen siendo de aplicación voluntaria en los edificios de vivienda.

Artículo 3°) Los simulacros considerados en el Plan serán realizados al menos dos veces al año.

Artículo 4°) Comuníquese, etc.

de Estrada – Alemany

Decreto 1.082/2004

Buenos Aires, 22 de junio de 2004.

En uso de las facultades conferidas por el Art. 102 de la Constitución de la Ciudad Autónoma de Buenos Aires, promúlgase la Ley N° 1.346, sancionada por la Legislatura de la Ciudad Autónoma de Buenos Aires el 27 de mayo de 2004 (Expediente N° 34.882/04).

Dése al Registro, gírese copia a la Secretaría Parlamentaria del citado cuerpo por intermedio de la Dirección General de Asuntos Políticos y Legislativos, publíquese en el Boletín Oficial de la Ciudad de Buenos Aires, y remítase a los efectos de su competencia a la Dirección General de Defensa Civil dependiente de la Subsecretaría de Seguridad Urbana de la Secretaría de Justicia y Seguridad Urbana.

El presente Decreto es refrendado por el señor Secretario de Justicia y Seguridad Urbana, y por el señor Jefe de Gabinete. IBARRA – López – Fernández

Ens confirma que el moviment estudiantil s’ha radicalitzat, però no en les formes, sinó en les reivindicacions.

Parlem amb l\’Ermengol

La conversa s’amplia amb referències a blogs d’humor i la càrrega dels Mossos del curs passat…

Parlem amb estudiants de Lletres

Parlem amb un d’ells i ens explica que la lluita és l’únic camí. Estudiants i treballadors violents, o violència estructural?

Parlem amb un treballador de la NISSAN

En David n’és un d’ells, i ens ho explica fil per randa.

Parlem amb un dels imputats

Parlem amb aquest anti-pedagog que fa propostes llibertàries.

Entrevista a Pedro García Olivo

També ens fem ressò d’un rumor: obliguen als estudiants d’Informàtica de Sabadell a signar un document d’anti-col·laboració? O sia: no compartir apunts, no compartir pràctiques, no conspirar….

Seguirem informant.

Parlant amb un estudiant de Telecos

Durada aproximada

Des d’aquí us podeu descarregar els arxius d’àudio disponibles en format lliure OGG-Vorbis, i també en format propietari MP3.

Es un videojuego en desarrollo basandonos en un entorno real. En este caso es una zona universitaria. Por ahora se encuentra en desarrollo, pero se subiran los avances que se vayan teniendo del mismo.

Este videojuego esta siendo desarrollado por TrueGame Studio.

Fonte: http://www.ilgiornale.it/a.pic1?ID=292378

Soy traductora autónoma, de castellano a inglés, y vivo cerca de Barcelona. También trabajo en revisiones de texto y como interprete. Antes de venir a España hace seis años, viajaba por todo el mundo, en particular Asia y América del Sur; también tuve la suerte de visitar a Antartida. He trabajado como profesora de inglés, guia turistica y en educación medioambiental. ¡Estas experiencias me ayudan mucho en mi trabajo como traductora!

Blog periódico 15 digital

Los contenidos publicados en este espacio son producidos principalmente por estudiantes del énfasis de Periodismo de la Universidad Autónoma de Bucaramanga.

Presentamos a ustedes esta nueva cara, más acorde a la evolución de la Web y ofreciendo a ustedes la posibilidad de suscripción vía RSS y habilitando los comentarios al público lector.

EQUIPO 15