En México vivimos en un País supuestamente Orgulloso, con Valores, Tradiciones. Un País Capitalista, significa que el que trabaja y trabaja sigue avanzando, y el que no trabaja, va retrocediendo. Vivo en un País donde nadie esta de acuerdo, donde cada quien hace lo que hace su regalada gana.

Supuestamente hemos mejorado mucho respecto hace casi 100 años desde la revolución Mexicana, pero las reglas aquí en México siguen siendo las mismas, exactamente las mismas.

Se fomenta que los ricos se hagan más ricos, crueles y que la clase media se quede como está dando una falsa seguridad de “ciudadano perfecto”.

Si, supuestamente cualquier  persona puede emprender empresas, negocios, para tratar de volverse autónomo y liberarse de los Jefes,  pero como lo hagas vas a pagar más impuestos que los que paga el gran millonario, Carlos SLIM.

Impuestos, aquí, impuestos de esto, impuestos de allá, impuestos de la otra vez, nuevos impuestos.

-IVA (la nueva tasa del 16%)
-ISR (la nueva tasa del 30%)
-IDE (con aumento al 3% por más de 15 mil pesos por aquello del gran volumen de venta que presentara el producto)
-IEPS (con el nuevo impuesto del 3% a las telecomunicaciones)

Luego los impuestos de los Cigarros y Bebidas Alcólicas, pero esas ya ni me importan, que se jodan los que las consumen.

Y lo Bonito de Todo ! Para Combatir la Pobreza, Hasta Altruismo le ponen a la Situación !

¿Quienes son los Pobres? ¿Acaso será que el PAN quiere llevarle comida a los Indígenas que se han olvidado através de la Historia? .  No, ellos siempre han estado bien, ellos son autónomos, fabrican su propia ropa, siembran y lo que sobra lo venden para mejorarse un poco.   Entonces. ¿Quienes son los que quedan? ¿Quienes son esos “ POBRES “?

1 Respuesta: ¡Los que no trabajan! Los que se la pasan  pidiendo dinero en unas horas, los que tienen todo ilegal sin papeles para así dar entender que no tiene ningún ingreso para la familia. Esos falsos que se la pasan pidiendo dinero en los Autobuses, vestidos de Pobres, pero en realidad tienen Mas Dinero y Pereza que nosotros. Esos Narcotraficantes que no tienen Papeles ni de su casa.  ¿Realmente Crees que El PAN Va a darles Comida, despensa y Apoyo todos los días a los Pobres? Unas cuantas veces si me las creo, con despensa sin calidad y algunas familias. Sin embargo a los Gobernantes les gusta construir cosas que se vean, aunque no sirvan, pero que se vean y grandes.

Nosotros los Trabajadores De Clase media somos los que sufrimos, los que estamos fuera del gobierno, los que servimos a una Empresa Privada del extranjero, los que no nos quejamos para nada y seguir trabajando. Los que estudiamos, Los  Autónomos de México.

¡AH! Y eso si. . .   Cierran una Empresa Gubernamental como “Luz Y Fuerza“  sale AMLO, Sale Fidel Herrera, Salen todos los Héroes Nacionales en la TV diciendo que no van a permitir que una empresa poderosa deje de disponer de sus salarios pagándoles dinerotes , pero se les olvida literalmente que a diario estén quebrando y quebrando más empresas pequeñas y autónomos. Esos que se mueran, ni paro ni apoyo, a la quiebra  con una mano delante y otra detrás mientras AMLO se desplaza cerrando calles, destruyendo autos, casas, negocios, para terminar de Joder a los VERDADEROS TRABAJADORES. ¡ Como si se tratará de la misma Revolución Mexicana Final.

Al igual cuando les bajan los salarios a los Diputados, hay andan ladrando como perros y defendiendo su Salario como si estuvieran defendiendo al mismo ultimo Pedazo de Comida.

Pero son las Personas trabajadoras y Autónomas las que sufren todo esto, aquella gente que prefiere no meterse en el gobierno para no resultar herido. ¿Que clase de gente es la Gente de AMLO? Que lee bien lento AMLO ( Porque ni dice lo que piensa )  Para beneficios de su gente, ¿unos cuantos?

Entonces. ¿Mas Impuestos, para los Trabajadores? Es como si los de PEMEX, y todos esos dijeran, aquí nosotros nos estamos jodiendo, pues también que se terminen de Joder Aquellos trabajadores para no variar y sacar beneficio, al fin al cabo no se quejan.

Este país con estos impuestos, se esta convirtiendo en Un País Socialista y Capitalista al Mismo tiempo, para sacar beneficios de unos Cuantos y tirarle la basura a los otros.

¡ SI, Socialista !. Si no sabes que es un país Socialista: Es un País significa que se gana y trabaja para que todos tengamos igualdad en oportunidades, dinero, que tengamos los mismos derechos seamos ricos o pobres.   Que nunca llegaremos a esto, y esto es Que si ganas 100 Pesos, te quitan 50 Pesos ( Socialista), Ahora checa con los impuestos de ahorita.  ¿Diferencia? Unos cuantos % es la diferencia. Eso sin contar lo que compres aparte, tenencias, hacienda, negocios, exportación, envíos, Tu sabes, esas cosas que nunca se mencionan, pero sin embargo siempre están hay escondidas. Lo Peor de todo es que podemos convertirnos en Socialistas-Capitalista, Sin saberlo nunca. . . .

Esos Gobernantes no se meten con Ninguna Empresa privada, porque saben que perderán. Y si, es cierto que ayudará a que extranjeros compren aquí y tengamos una ganancia significativa.  Pero ¿Turismo? Quien viene a México con tan esta bendita EPIDEMIA? ¿Inversión? Quien viene a invertir a un País donde suben los impuestos y hay corrupción.? ¿Asociación? Quien viene a México donde tenemos una GRAN SEGURIDAD, donde a cada Fin de Mes hay balazos, Estas empresas se van para CHINA, yo que se. . . .

Y El gobierno no permite Corrupción, y robos, porque no tolera competencia.

Salu2,

Cuando han transcurrido ya casi dos meses de curso escolar, resulta evidente que el conflicto generado por las asignaturas de Educación para la Ciudadanía (EpC), lejos de haber finalizado, ha cobrado nueva fuerza. Las objeciones a la asignatura siguen aumentando y rondan las 54 000. Estos escritos de objeción corresponden a alumnos que cursan alguna de las asignaturas de EpC y a alumnos que la recibirán en los próximos años. Como ha ocurrido en cursos anteriores, la Administración educativa oculta las cifras de objeción o las encubre. El panorama judicial se ha alterado notablemente. El Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (TSJCyL) ha notificado, desde el 23 de septiembre, al menos 23 sentencias que reconocen el derecho a objetar a 34 alumnos y quedan unos 250 recursos pendientes de resolver. Además, en Valencia se han presentado los primeros 240 recursos de objetores ante el Tribunal Superior de Justicia y unos padres madrileños han hecho lo mismo ante el Tribunal Superior de Justicia de Madrid en defensa de su derecho a objetar.  Los argumentos jurídicos en defensa de la objeción han dado un vuelco tras las sentencias de Castilla y León. Estas resoluciones se apartan del fallo del Tribunal Supremo en materia de objeción a EpC porque entienden que, en la interpretación de los derechos fundamentales, es vinculante la jurisprudencia del Tribunal Constitucional y no la del Supremo. Este argumento (jurídicamente impecable) podría ser esgrimido por los Tribunales Superiores de Justicia de Castilla y León y Madrid para justificar el derecho a objetar a las polémicas asignaturas.  Las Administraciones educativas en general no han cumplido las sentencias del Tribunal Supremo en relación con la objeción a EpC. Dichas sentencias advertían que la educación estatal no podía tomar posiciones «sobre problemas sobre los que no existe un generalizado consenso moral en la sociedad española» ni erigirse en árbitro de «las cuestiones morales controvertidas». Solamente la Comunidad Autónoma de Andalucía ha advertido (mediante escrito oficial) a sus centros educativos de las obligaciones que se derivan de las sentencias del Tribunal Supremo.  El Ministerio de Educación ha mostrado claramente qué modelo de EpC impone al recomendar como material para estas materias escolares recursos multimedia como Axial, un mundo de valores (con el vídeo del Día del Orgullo Gay como práctica), Sexpresan (explicando el sexo oral y cómo se pone un preservativo) o Los caminos de la felicidad (que invita a los alumnos a cuestionarse qué hace mal la Iglesia católica).  En resumen, como explica Fabián Fernández de Alarcón, secretario general de Profesionales por la Ética, el conflicto de EpC sigue muy vivo. Entre tanto, el ministro de Educación ha hecho guiños a los que se oponen a estas asignaturas, incluidos los objetores, afirmando que se reunirá con ellos, que «escuchará las razones de quienes creen que desde su conciencia deben objetar» o reconociendo que «la invocación de la conciencia es una cosa muy seria» y que está «decidido a encontrar una solución».  Como reconoce Fernández de Alarcón, las declaraciones de  Fabián Fernández constituyen una novedad y «puede hablarse de un cambio de actitud respecto a sus dos predecesoras. Pero no bastan las declaraciones; los niños siguen sin entrar en clase de EpC (a pesar de las presiones del centro educativo o de los inspectores) y estas asignaturas siguen adoctrinando. El ministro tiene que materializar ya su actitud dialogante y recibir ya a los representantes de los objetores».

Smygrelease på Tillsammans!

Lördagen den 24 oktober kommer boken Tillsammans för första gången finnas att köpa i Malmö. Platsen är Antikvanti på Hantverkaregatan 20 i Malmö (karta). Det kommer hållas två kortare föredrag och finnas gott om tid för mingel och småprat med folk från förlaget Pluribus och författarna från Kämpa tillsammans! Boken kostar 60 kr (ha gärna jämna pengar) och vi bjuder på förfriskningar.

14.00 – ”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Andrés Brink håller föredrag baserat på sitt förord till Tillsammans. Där han sätter in bokens texter i ett större perspektiv i förhållande till samhället i stort och den autonoma rörelsen.

Ur förordet:

“Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen.”

15.00 – Vägrandets dynamik: ett föredrag om kommunism och kapital.
“Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som skall uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet” skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Den Tyska Ideologin. I det här föredraget går vi tillbaka till de marxistiska grunderna för att diskutera kapitalismens logik och kommunismen som en vägrandets dynamik bortom åsiktsgemenskaper och identiteter. Vad finns det för potential för förändring i en tid då den ekonomiska krisen tenderar att göra alltmer arbete och allt större delar av arbetarklassen överflödig för kapitalet? Vilken nytta kan vi ha av den marxistiska teorin när arbetarrörelsen rasat samman och arbetarklassens autonomi tycks imploderat? Och hur kan vi begreppsliggöra kommunismen när begrepp som klass, klasskamp och motsättningar för många tycks tömda på mening? – Kämpa Tillsammans, 2009.

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Nu visar de sitt rätta ansikte, Jinge skriver Rödgrön Hjärnblödning?, Anders_S skriver Vansinnigt agerande av oppositionens partiledare, Kaj Raving skriver Mord på fackföreningsledare i juntastyrda Honduras, Johan Frick skriver Inte bara äckligt

1)     Avvicinamento di altre popolazioni

Solo le merci saranno sfavorite in parte, non le persone, anzi sarà auspicabile un ingresso numeroso.

Il primo intento per una Sardegna competitiva e apprezzata all’esterno è di attirare cittadini onesti, che vogliono lavorare e fare fortuna in quest’isola.

Il numero è sempre stato importante, siccome la Sardegna da quel lato è carente, l’arrivo di un gran numero di persone, è di aiuto alla Regione e alle aziende interne, aumentando il volume di mercato isolano.

Questo per dimostrare che non c’è nessuna volontà di chiudersi all’esterno, ma di difendere il territorio da speculazioni, attirando invece in Sardegna desideri costruttivi e lungimiranti.

Non ci si può considerare uguali, se gli altri ti guardano con autosufficienza e nei momenti importanti ti dimenticano; il rispetto, prima di tutto.

2)     Piano economico di rinascita

Il varo di grandi lavori pubblici, come il raddoppio di tutte le strade della Sardegna, la creazione di edifici importanti, sono il mezzo tale per valutare il progresso della comunità; inoltre si dovranno costruire delle nuove e importanti città, modernamente pensate, a misura d’uomo, per attirare nuovi cittadini e lavoratori.

Per aggregare il comparto agricolo, la Regione deve poter riprendere in mano la maggior parte dei terreni agricoli incolti, abbandonati o sottosviluppati.

Questo aspetto di vitale importanza per lo sviluppo futuro dell’agricoltura è legato alla concessione di aree edificabili (a chi vende) nelle nuove città, in maniera tale che il proprietario terriero è stato soddisfatto per la cessione dell’area ben pagata.

Avviata la nuova campagna economica, per prima cosa arrivare alla piena occupazione dei residenti mettere tutti in condizioni di lavorare, poi di verificarne il lavoro più appropriato, stimolando il mercato privato ad assumere persone con incentivi speciali, dove il costo del dipendente molto basso è compensato dalla Regione che interviene con il pagamento dei contributi da un lato e dall’altro con l’ausilio di buoni spesa spendibili in vari centri vendita.

Dare lavoro in Sardegna e utilizzare produzioni Locali, deve essere l’uovo di Colombo, per cominciare a sperare.

Il mercato esterno, se accetta in pagamento le nostre merci, può vendere tranquillamente in Sardegna senza pagare tasse.

Un punto dove il desiderio è grande è quello di creare una moneta locale per gli scambi commerciali interni, che favorirebbero l’economia.

3)     Moralità nel lavoro

Non è possibile dare soldi per creare delle attività, bisogna valutarle bene, se idonee, deve essere l’Istituto ha fornire tutti i macchinari ed eventuali infrastrutture, per poi dare la gestione al privato controllato dalla Regione.

Occorre che le aziende abbinano un supporto tecnico adeguato e nei limiti del possibile, indirizzati per obiettivi che si è posta la Regione, anche per non far scontrare sul mercato eventuali doppioni inutili.

Servono aziende che completeranno il sistema economico globale della Sardegna.

L’imprenditore finanziato, otterrà la piena proprietà solo alla fine dell’ammortamento reale dell’azienda, sarà responsabile della gestione e se i risultati saranno stati molto negativi, sarà rimosso e sostituito.

La spesa di denaro pubblico, implica una valutazione attenta delle aziende, non si può permettere di svilire un’economia solo per far contente eventuali clientele.

La pura speculazione deve essere bandita, perché soddisfa solo pochi individui che non pensano minimamente al tessuto sociale Isolano.

1)     Realtà delle cose

Occorre una visione complessiva dell’economia, rivolta in primo luogo alle risorse della Sardegna e alle sue caratteristiche peculiari, valutare le proprie debolezze, come il sentirsi isolani e sottoposti al continente.

La Sardegna dalla notte dei tempi è stata considerata isola ricca di risorse naturali, grandi spazi e un luogo dal clima e paesaggio meraviglioso.

Può diventare un’isola felice, dove in molti ambiranno vivere; non come adesso dove vengono per l’estate, ma poi scappano e disprezzano la totale mancanza di possibilità e prospettive.

Dobbiamo avere chiaro che la Sardegna non si può confrontare apertamente con l’esterno, assurdo affermare che addirittura siamo usciti dall’OBIETTIVO UNO, poiché solo la SARAS, ne ha fatto impennare il volume d’affari, non imputabile alla Sardegna.

Non si può parificare la Sardegna al resto dell’Italia; non si vuole affermare che non ci siano possibilità, anzi, ma bisogna sostenere che per un certo numero di anni la Sardegna richiede una larghissima autonomia, tale da farla concorrere con il resto dell’Europa (oggi non si sente altro, l’Europa non lo permette).

2)     Creazione di un grande Istituto

Per valorizzare l’economia interna, per prima cosa deve essere protetta dall’esterno per un certo periodo, sino a renderla competitiva.

Il passo più importante è la creazione di un grande Ente, con capitale misto, in grado di attirare l’economia buona della nostra Isola, nei vari settori strategici.

Ricordiamo che l’Istituto deve coordinare, trovare le risorse e finanziare le varie attività controllate al suo interno, mentre la gestione deve essere privata con persone di alto profilo, svincolate da logiche di palazzo.

Il nostro istituto, deve poter controllare aziende del settore: agricolo, alimentare, estrattivo, manifatturiero, turistico, artigianale, trasporti e naturalmente finanziario.

3)     Autosufficienza alimentare

In primo luogo dobbiamo soddisfare la domanda alimentare della popolazione, non è possibile continuare ad importare quei prodotti, la maggior parte dei quali reperibili localmente; occorre una piena autosufficienza.

Il prodotto alimentare nostrano ha il vantaggio di essere controllabile e crea economia in Sardegna, non si deve negare alla nostra terra di produrre e consumare i suoi frutti, è un sacrilegio.

Le mode vanno e vengono, i grandi gruppi finanziari, grazie hai mezzi di comunicazione, stimolano i consumi che loro controllano, facendo perdere alla popolazione l’identità e le proprie risorse. Questo accade quando lo Stato e la Regione in questo caso, lascia che l’economia sia decisa da altri; chi determina il mercato oggi, sono i grandi gruppi finanziari.

Adesso, con una campagna promozionale e soprattutto culturale, si deve far capire hai cittadini come possono migliorare le loro condizioni economiche, variando eventualmente il nostro regime alimentare, il modo di costruire e vivere.

1)     Situazione attuale

In Sardegna abbiamo una società in difficoltà economica; i cittadini soffrono sempre più di questa situazione, peggio che nel resto della penisola.

La prima cosa da fare per ridare dignità alla Sardegna è il lavoro, tutti devono poter lavorare, poiché il lavoro valorizza, integra nella comunità e rende autosufficiente i cittadini.

Iniziamo a dare un lavoro “vero” a tutti; poi l’impiego idoneo ad ogni persona.

2)     Sistema pubblico

In questo momento il sistema pubblico, basta vedere tutte le iniziative dove era presente la Regione, è fallito miseramente.

Devo subito premettere che se fino adesso le varie aziende Regionali sono state un FLOP, semplicemente perché con il clientelismo, assenza di figure di spicco, inefficienze, inconsistenza di piani operativi di sviluppo imprenditoriale e totale mancanza di integrazione nel tessuto imprenditoriale locale, non si hanno risultati.

Gli sprechi, le consulenze, l’acquisto da terzi di prodotti o servizi a quotazioni fuori mercato, hanno fatto il resto.

Il sistema ha corrotto anche la manodopera, perché accettare lo stipendio e fingere di lavorare in apparati inutili è dannoso tanto agli altri (chi paga) che a se stessi, poiché si diventa superbi e superflui.

Sono necessarie figure che mettono al primo posto gli interessi della comunità al proprio tornaconto.

3)     Sistema privato

Il pubblico ha fallito; il privato non ha fatto meglio.

I privati, stimolati dalla sola speculazione, si sono attivati negli anni precedenti con improbabili aziende, la maggior parte delle quali mal dimensionate e strutturate e soprattutto fatte pagare troppo allo Stato.

Tutte le varie leggi di settore non hanno creato economia; solo flussi di cassa, il business era creare l’azienda, non mandarla avanti.

Le risorse limitate vanno sapute spendere, non possiamo pagare dei prodotti o dei servizi più del doppio il valore di mercato, si deve acquistare invece ad un prezzo più basso del mercato, almeno del 20% tramite gruppi di acquisto.

4)     Possibilità

La Sardegna per confrontarsi con il resto del paese ha bisogno di creare, oltre a quelle esistenti, una serie di aziende nei vari settori strategici della nostra economia, con una partecipazione paritaria Regione – Privati.

Questo modo di pensare viene dopo anni di convincimento che con il si trovava la soluzione a tutti i mali, nella realtà è quello che gli ha ampliati.

In una realtà come la Sardegna, non essendoci un tessuto sociale ed imprenditoriale tale da aggregare facilmente le persone, le competenze e le tante piccole produzioni, occorre l’intervento del buon padre di famiglia, la Regione; quest’ultima deve unirsi con i propri figli, le aziende, creare il sistema per farli lavorare insieme, lasciarli la gestione, ma controllarne il funzionamento.

Precisiamo che per la gestione privata e il controllo regionale, servono persone sopra le parti, moralmente ineccepibili, inclini a sostituire l’interesse collettivo con il proprio tornaconto.

Non è un’utopia, è successo in passato, altrimenti devo credere che l’uomo nasce disonesto e non si trovino persone sopra le parti.

Il riferimento come modello è Alberto Beneduce, grandissimo personaggio dell’economia Italiana degli anni trenta; pur essendo di idee contrarie al primo ministro di allora, quest’ultimo ne valorizza le capacità, dimostrandoli fiducia.

La creazione principale fu l’I.R.I. dove solamente la politica clientelare degli anni 70 riuscì a corrompere e far cadere in un oblio senza fine.

Non voglio fare nessun ragionamento retorico, ma la storia và studiata per capire meglio il nostro tempo.

1. La continuità territoriale per la Sardegna è una priorità, per le persone e le produzioni locali che partono svantaggiate rispetto alle altre.
2. Il mercato interno non può subito confrontarsi apertamente con l’esterno; per un certo periodo va protetto ed aiutato.
3. In un mercato nuovo ed emergente è necessario cercare delle competenze esterne che insegnano punti di vista e modi diversi di lavorare e competere; con il desiderio di vedere arrivare in Sardegna nuove famiglie, in cerca di opportunità, integrandosi per rimanere e lavorare.
4. Non cancellare le tradizioni e la cultura locale; ricordarsi sempre che la Sardegna non è l’ombelico del mondo.
5. Lo sforzo più grande sarà quello di credere in se stessi e collaborare con gli altri, accettare un Leader che lotti e stimoli l’isola per il rinnovamento e cambiare il corso della storia.
6. In un grande paese è necessario che tutti debbano avere “Veri Lavori” , utili alla comunità, rimboccarsi le maniche, se necessario anche i lavori umili.
7. Il lavoro, la programmazione, il rinnovamento, l’attento utilizzo delle risorse economiche e finanziare, sono fondamentali per cambiare la storia.
8. Il Governo locale deve poter operare sopra le speculazioni, vicino al cittadino in tutto il suo percorso: lavorativo, scolastico, sanitario e di svago.
9. Per una Regione veramente autonoma, sono necessarie leggi ad hoc e la possibilità di poter battere cassa direttamente.
10. Si devono valorizzare le attività ed i mestieri, non il solo denaro e quello che vi gira intorno; non ci mangiamo i soldi, ma i frutti del nostro lavoro.

Tal como lo esperaba aprobe el PAA (examen de Admision) de la Universidad Nacional Autonoma del Valle de Sula(UNAH-VS). Las tutorias de Joha fueron muy efectivas.

1102 puntos!!

simplemente sobre pase la nota que necesitaba para entrar a la carrera que quiero. !! JUAZ!

XD-

(que conste, no chepie !!!)

Sydsvenskan har idag ett längre reportage om de autonoma i Skåne, med intervjuer med flera olika grupper, samt info om de aktioner som varit och lokaler som finns. “De autonoma” eller “den militanta vänstern” är ett ganska brett begrepp som delvis täcker in grupper som inte har så där jättemycket gemensamt, men luddigheten är i alla fall delvis självvald. Själv var jag tillfrågad om att bli intervjuad också men avstod.

En av grupperna, Kämpa tillsammans! (som jag för övrigt är med i), kommer i dagarna ut med en bok med samlade texter från 1997-2009. Man kan förboka den för det väldigt blygsamma priset 60 kr. Förbokar gör du hos Radikal Distro

För att få en uppfattning om bokens innehåll kolla på Kämpa tillsammans! textarkiv (med texter på ett tiotal språk) eller läs baksidestexten:
Tillsammans – Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv.

I “Tillsammans!” blandas historia och avancerad teoribildning med rövarhistorier från arbetsplatser som mest liknar dårhus. Vi får möta allt ifrån fotbollsspelande bagare och flipperspelande restaurangarbetare till arbetslösa datortekdeltagare, som lär sina arbetsförmedlare ett och annat om hur arbetsmarknaden verkligen ser ut. Med texter som berättar om hur arbetarklassen exploateras, men också om hur ett ansiktslöst motstånd kan ta form, ges ögonblicksbilder av vardagens dolda klasskamp.

Denna bok är skriven för dig som vill få en djupare förståelse för arbetets roll i kapitalismen och möjligheterna till motstånd. Den utgör även en introduktion till den autonoma rörelsen och är ett dokument över den utomparlamentariska vänsterns utveckling från 1990-talets mitt.

“Tillsammans!” är en samling texter skrivna av gruppen Kämpa tillsammans! Med teoretisk skärpa, humor och rå kompromisslöshet analyserar de samhället och sin egen roll som arbetare. Kämpa tillsammans har tidigare gett ut boken “Vi vill ha allting!”.

För övrigt har jag också publicerat förordet.

Länkar till ett par av de grupperna som reportaget handlar om:

Motarbetaren
SUF
Allt åt alla
Asylgruppen Lund
Ockupantscenen

Här på sidan kan du läsa flera pressmeddelanden och artiklar om de aktioner som nämts i Sydsvenskan reportage, använd helt enkelt sökfuntionen.

Läs även andra bloggares åsikter om autonoma, malmö, lund, politik, militanta, vänster, anarkism, kommunism

Fuente: elfaroceutamelilla.es

En artikel baserad på ett föredrag som jag höll på en kurs arrangerad av SUF-Malmö.

Från kampanj till konflikt

Den här artikeln handlar om synen på politik och den autonoma rörelsens med tyngdvikt i den “vändningen mot vardagen” som är en tendens inom rörelsen under de senaste 10 år (på ett ungefär). Jag kan tillägga att jag också ser SACs reorganisering som en del av samma tendens. Den vändningen kom i mångt och mycket av att vi började fråga oss själva “Vilka problem har jag i vardagen?” istället för att fokusera på all världens ondska och elände. Men vändningen kom också utifrån en slutsats att den här världen kommer bara förändras radikalt om och när arbetarklassen bestämmer sig för det. Helt enkelt en syn på att det är som arbetare vi kan bidra till förändring och inte som “aktivister och politiker”. Det kan tyckas självklart men är det inte, jag menar att det finns en ganska utbredd syn inom vänstern att man själva är “de goda” som kommer med medvetande och ledning till de fåraktiga massorna. Jag menar att detta är något i sig inneboende i representativ politik. Som i sina mest extrema fall faktiskt innebär att man ska kämpa mot arbetarklassen. Här kommer ett citat från en tysk grupp ur “anti-deutsche”-inriktningen:
Det blev klart att en frigörande vänster inte kunde förlita sig på den tyska arbetarklassen utan måste stå i opposition till den stora majoriteten i det här landet; en majoritet som förespråkar rasism, anti-semitism och nationalism; en majoritet som har en djupt auktoritär ådra och inte har förändrats speciellt mycket sedan deras föräldrar och farföräldrar genomförde det värsta brottet i mänsklighetens historia; mordet på 6 miljoner europeiska judar.

Problemen med den här ståndpunkten är många, man hamnar i någon slags position som “upplyst despot” där majoriteten är ens fiender, och man måste står inför den omöjliga situationen att försöka nå ett klasslöst samhällle mot arbetarklassens vilja.

Jag har varit aktiv i Malmö i nästan exakt 15 år, och jag menar att just nu är den autonoma rörelsen i Malmö-Lund starkare, och svagare, än någonsin – det här kan tyckas motsägelsefullt men jag menar att det beror på att vi håller på att gå bort från en traditionell aktivism-rörelse och mot en klassrörelse. Rörelsen har mer och mer fokuserat på att gå ifrån en klassisk förståelse för politik som något där man agerar och representerar i någon annans vägar eller intressen. För att ta mig själv som exempel så var det första jag engagerade mig i (i Malmö) att samla in pengar till och sprida information om zapatisterna i Mexico – där har vi en klar uppdelning mellan vem som kämpar och vem som stödjer – och bisarrt nog blev vi själva, mestadels unga svenska autonoma, något slags språkrör för zapatisterna i Sverige.

Nu vill jag i och för sig inflika att zapatisternas kamp har en hel del att lära oss också, men det är inte poängen. Jag menar att det engagemanget antyder att “den verkliga och intressanta kampen” sker i Mexico och inte här. Och det är fel. Trög som jag är tog det mig ganska länge att inse det men när jag gjorde det var det faktiskt något av en aha-upplevelse som hörde samman med mina första dagar på ett nytt jobb. Även om det faktiskt fanns en hel del andra pusselbitar från barndomen, skolåren, de första fajterna med lokala nazister, demonstrationer mot nedskärningar osv så var det först då som polletten trillade ner.

Mattes första dag på jobbet
Jag och en bekant började jobba som timmisar på samma fabrik, och på hans första arbetsdag så orsakade han ett stopp i produktionen som kostade åtskilliga tusen kronor. Andra anställda rusade till och fixade felet och snart dök också chefen upp. Matte satt duktigt illa till, att klanta sig och kosta en massa pengar redan första dagen ser inte så fint ut så han räknade med att få gå på plats eller direkt eftet första dagen, det var jävligt illa då han så klart behövde pengarna. Men när chefen dök upp förklarade de gamla jobbarna att de inte hade en aaaaning om vad som hänt eller varför det gick fel. Deras solidaritet räddade jobbet för honom, och de var inte solidariska för att de kände eller gillade Matte, utan trots att de inte kände honom. Det fanns helt enkelt en solidarisk inställning, en klassmedvetenhet om man så vill, på den här arbetsplatsen. I vänsterns tidningar och progaganda får man lätt intrycket att “klasskamp” och “solidaritet” är något som existerade förr i tiden, eller på andra sidan jorden, att den svenska arbetarklassen är passiv och att vi har social fred för att det knappt strejkas – men i verkliga livet har det som hos vänstern blivit slagord, klasskamp och solidaritet, en konkret och levande innebörd, och i den sociala fredens Sverige så kämpar folk dagligen, folk skadar sig och dör, lever och lider.

Som ni säkert vet kan man inte skilja på teori och praktik hur som helst, och i samma veva, och baserat på dessa händelser, så formulerade vi i Kämpa tillsamans! teorierna om “ansiktslöst motstånd” och om hur klasskampen såg ut i Sverige idag, jag minns speciellt en bussresa ut till Kirseberg där jag satt och funderade på dom här grejorna, om hur den dagliga klasskampen börjar så fort man stämplar in och att varje dag är en kamp om hur mycket mervärde man ska producera och hur mycket man ska få tillbaka för det. Plötsligt stannar busschaffisen bussen och kliver ut. Jag tänker “vad fan gör han?”. Han tjoar in till oss resenärer att han strax är tillbaka och springer sedan in i en närbutik och handlar sin lunch. Och det är precis det som det handlar om – att sätta sina egna intressen före företagets och chefernas. Så här formulerade vi det i 1998:

För den summa som betalas i lön vill kapitalisten ha så mycket arbetskraft/varor som möjligt. Den som arbetar å andra sidan vill ha så mycket pengar som möjligt för så lite arbete som möjligt. Denna ”lag” är universell, den gäller alltså alltid och överallt. Om man hårddrar denna kamp så gäller detta varje ”extra” toalettbesök, varje stöld och löneförhandling o s v. Varje tillsägelse och höjning av tempot på arbetsplatsen gäller det här. Detta är kampen mellan arbete och kapital.
Samma fiender, samma kamp! Av Kämpa tillsammans!

Med de här erfarenheterna och teorierna i bakfickan, lärdomen om det vardagsmotstånd som finns hos vanliga arbetare här i landet, så var det också dags att börja omsätta det i verkligheten. För min egen del var det självklart att börja gräva där man stod, först på arbetsplatsen men senare också i bostadsområdet (vilket jag skrivit om i texterna om Stadsdelsmotstånd, så det går jag inte in på så mycket). Det började med att försöka förstå och analysera de kamper vi själva deltog i för att se hur de kunde spridas och utvecklas – att kämpa för att vinna helt enkelt.

“Om vi tittar på när vi började diskutera utomfacklig arbetsplatskamp i den utomparlamentariska rörelsen på allvar så skedde det genom att lansera begrepp som pekade på det vi anade var en utspridd tendens, nämligen ansiktslöst motstånd. Alla undersökningar bekräftade senare detta som en reell tendens. Det var de första stegen i försöket att bygga en rörelse som var baserad på en reell och redan utspridd klasspraktik.”
“Undersökning och självaktivitet” av Marcel

Vår utgångspunkt var att se till hur klasskampen faktiskt går till idag, och inte för 40 år sedan eller hur vi skulle vilja att den såg ut. Ska man förändra verkligheten är det bäst att utgå från verkligheten.

Göteborg – tur och retur
Men vi var nog relativt få som såg det på det sättet och hade dragit samma slutsatser, men vi skulle bli flera. Globaliseringsrörelsens och toppmötesprotesterna kom att bli en vändpunkt. Den repression vi mötes av i och efter kravallerna i Göteborg tvingade stora delar av den utomparlamentariska vänstern till eftertanke. För mig och de jag jobbade med mest i och kring Autonomt Motstånd och KT så blev kravallerna och den efterföljande repressionen och utdefineringen ingen enorm vändpunkt, utan snarare en bekräftelse på vad vi redan hade dragit för slutsatser: det var inte militansen i sig det var något fel på, utan vilka frågor vi hade riktat in den på. Det enda hållbara sättet att stå emot repressionen och var att ha ett folkligt stöd som gjorde att det var oacceptabelt att skjuta ner oss på öppen gata och fängsla oss, och det kunde vi aldrig nå om vi hela tiden engagerade oss i frågor som inte gällde arbetarklassens vardag. Här är Frankrike ett bra exempel där arbetare faktiskt kan kidnappa sin chef och hota att spränga fabriken utan att riskera att bli dömda för det. Rent taktiskt ville vi med andra ord komma ifrån den närmast militära frågan om “Hur skyddar vi våra demos/gatufester/ockupationer/blockader från polisen?” till en politiskt fråga om “Hur gör vi det politiskt omöjligt för polisen att angripa oss?”. Denna ”vändning mot vardagen” kom att, för min egen del, uttrycka sig genom främst två inriktningar, dels stadsdelsmotståndet och dels arbetsplatskampen, men också kamp mot nedskärningar, för fri kollektivtrafik och fildelning.

Visst är det så att vad som beslutas på ett EU-toppmötet också handlar om vår vardag, eller Malmö Stads bostadspolitik handlar väldigt mycket om vår vardag – problemet är inte här att vi inte talar om vår egen vardag, utan att våra protestformer inte gör någon skillnad – när vi ordande en gatufest mot lyxrenoveringar i Södra Innerstaden i Malmö så visste vi att folk höll med oss om att det var ett problem, men de förstod också att det inte var ett problem man stoppade genom att gå på en gatufest – därför gick de inte dit heller, folk är inte dumma.

Detta innebär naturligtvis inte att vi enbart ska jobba med vår egen omedelbara situationen och skippa allt slags solidaritetsarbete, men grunden för att avskaffa kapitalismen måste vara vårt missnöje med vår egen livssituation. När vi t ex stödjer strejkande arbetare med aktioner eller pengar så visar vi också på att vi vill ha samma stöd i en liknande situation.

“Stoppa vuxenarbetet”
Affischkampanj från Asocialstyrelsen 2003

I och med “vändningen mot vardagen” bröt vi också med en annan tendens hos vänstern och alternativa rörelser – vår kritik mot kapitalismen kom att handla om våra egna ganska vardagliga problem och inte kapitalismens “extremer” -som skyhöga bonusar, krig, kris eller fascism. Ta ATTAC till exempel – de kritiserar “spekulationsekonomin” men lämnar då kapitalismen som system intakt. Visst ska man kritisera fascism, krig och kris – men man måste också inse att det bara är konsekvenser av kapitalismen. Vårt främsta argument måste helt enkelt vara hur systemet drabbar oss själva – arbetets tristess och monotoni, alienationen och förslitningsskador – det som andra föraktfullt ibland avskriver som “I-landsproblem”.

Här kommer jag in på “utanförskap” – det är visst alla emot nu för tiden, och kommer vi bara till rätta med det lever vi väl i den bästa av världar. Det är ett jävla skitbegrepp. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid på arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.

Att slänga ut barnet med badvattnet
Men många politiska rörelser både innan och före oss har gått samma väg; man inser att vänstern är ute och cyklar och gör sedan en stor poäng av sin “brytning” – ofta med ett eller flera utspel som riktar sig till just den vänster man säger sig lämna. Jag menar att det är ett misstag (som jag själv varit med om i Folkmakt) och visar på en brist för förståelse för hur växelverkan går till mellan de politiska rörelserna och klassens praktiker. Det finns ingen anledning att slänga ut barnet med barnvattnet och glömma allt man en gång lärt sig. När det gäller arbetsplatskampen så kan man t e x ta med sig flera saker från gatukampen – jag tänker på saker som att man backar upp varandra, tar strider gemensamt, anonymitet när det behövs osv. En kamrat i KT! skrev så här om det:

“Många har påpekat att toppmötesprotesterna riskerar att fastna i en »aktivist-identifierad» återvändsgränd utan vare sig visioner eller någon reell möjlighet att förändra sakernas tillstånd. Men vi bör åtminstone erkänna och uppmuntra de utomparlamentariska kampernas positiva inspirerande sidor och potential att generaliseras i hela samhällsfabriken. Framförallt bör vi visa på hur vi kan komma vidare och bortom den aktivistiska »brandkårspolitiken» för att våra ansträngningar ska kunna uppnå samtidighet i en global klassoffensiv mot kapitalet. Detta genom att utveckla nya kamper som svarar mot våra omedelbara behov där vi jobbar, där vi bor eller går i skolan – den vardagliga klasskampen som i grund och botten inte är någonting annat än vårt gemensamma behov av kommunism.

Från gatan till fabriken
Radikaliseringen och den olydiga kulturen från gatuprotesterna kommer även spilla över i andra delar av samhällsfabriken, alltså inte minst när det gäller kampen på arbetsplatserna. Här kan vi dra intressanta historiska paralleller. Den betydelsefulla kopplingen mellan kampen på gatorna och på arbetsplatserna kan vi spåra genom historien från arbetarrörelsens barndom, över händelserna 1917 (kravaller och rösträtt), i kampen mot strejkbrytare fram till 30-talet fram till den globala klassoffensiven på 1960- och 70-talet. Denna innefattade gerillakamp, bondeuppror samt lönekrav i städerna och slummen i Afrika, Asien och Latinamerika. Andra exempel är majrevolten i Frankrike och liknande oroligheter i Japan. I USA exploderade ghettona och Polen skakades av ett uppror 1970.”
Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal, Johan Forsberg

Från aktivist till arbetare – eller inte?

I och med “vändningen mot vardagen” uppkom också en kritik av identiteten “aktivist”. I texter som “Ge upp aktivismen!”, med bra poänger och med mycket av sitt tankegods hämtat från situationistiska klassiker, sablades aktivist-identiteten ner:
“Aktivisten, som en expert på social förändring, antar att andra människor inte gör någonting för att förändra deras liv och känner därför en skyldighet eller ett ansvar att göra det å deras vägnar. Aktivisten tror att de kompenserar för andras brist på aktivitet. Att definera oss själva som aktivister innebär att definera våra handlingar som de som ska leda till social förändring, och därigenom underskatta tusen och åter tusen andra ickeaktivisters verksamhet. Aktivism baseras på missuppfattningen att det bara är aktivister som genomför samhällsförändring – medan så klart klasskampen pågår hela tiden.”
Ge upp aktivismen!, Andrew X

Kritiken mot aktivismen handlade dels om att man efterapade den organisering och arbetsdelning som finns i kapitalismen – en arbetsdelning med aktivisten som expert på samhällsförändring och en stor passiv massa som låter sig ledas och måste befrias. I och med att “massan” förväntas vara passiv så kommer också det ständiga kravet på aktivitet (ju mer desto bättre, en aktivare aktivist får också då högre status) och åsikten att “det är bättre än att inte göra något alls”. Så att säga att vänster är en grupp djurrättare som försöker befria de stackars arbetarna från sina burar. Arbetsdelningen har sin grund i att aktivisten blir en expert på samhällsförändring, och det är självklart en problematiskt syn. Det grundar sig, som jag ser det, på en märklig syn på kunskap och medvetande – aktivisten läser och agerar sig till medvetande genom läsning, diskussion och enträget arbete får man anta, men problemet är att detta “medvetande” inte säger någonting om hur personen kommer agera i en konkret konfliktsituation. Kapitalismen är en samhällelig eller social relation, och klasskampen har helt enkelt något explosivt i sig – det slår sönder och ändrar stelnade relationer och skapar nya. Här är ett exempel från gruvstrejken 1969, som på sätt och vis startade den vild strejk-vågen under 70-talet:
“Det viktiga med sådana här strejker är att det kommer fram nya idéer. Folk som du känt i hela ditt liv och betraktat som skit, blir världens militanter. Andra som gått och viftat med röda fanor visar sig bara vara strunt – dom är låsta och näst intill odugliga. Dom värdefullaste killarna under en konflikt är avvikarna. Radikala idéer finns latent hos folk men dom kommer inte upp till ytan så länge du följer dom mönster som samhället och facket har byggt upp. Dom är byggda för att mota bort vissa människor och puffa fram andra.”
Harry Isaksson, gruvarbetare, sid 94 i Nu eller aldrig. En bok om “den nya strejkrörelsen” av Ragnar Järhult

Men även om kritiken mot aktivismen har stora poänger har den också sina begränsningar. Situationisterna menade på att man inte kan bekämpa alienationen med alienerande medel, och det låter ju tjusigt. Men kan det idag ens existera “medel” som inte är alienerande? Författaren till “Ge upp aktivismen” beskriver “aktivisten” som en roll, men rollen har sin grund i den arbetsdelning som existerar inom kapitalismen och det är inget vi kan välja bort, med bästa viljan i världen. För att ta ett liknande exempel så läste jag om någon som “inte definerade sig som man eller kvinna” och det kan man väl strunta i om man vill. Kruxet är att det inte spelar någon roll, om alla andra ser mig som man, och samhället är organiserat som utefter patriarkala strukturer så är det inget val för den enskilda individen. På samma sätt är det när det gäller aktivist-rollen, det som hände var delvis att en del av oss började se och kalla oss själva “arbetare” istället för “aktivister” eller ens “vänster”, men det handlar inte om ettiketter och vad vi kallar oss. Det handlar om innehåll, agerar man fortfarande på samma sätt så gör det absolut ingen skillnad. Men visst är det en nödvändig vändning, det handlar om att inte se politik som en hobby som är skiljt från våra vanliga trista liv, och mycket riktigt kom vårt fokus också att flyttas över till att handla om t ex det vardagsmotstånd som sker på jobbet. Det handlar om att ta sina egna och andra arbetares erfarenheter och idéer på allvar, att ta våra egna behov och intressen på allvar. Byter vi bara ettiketter och kallar oss “arbetare” istället och, för att använda situationisternas ord, menar oss kämpa med icke-alienerade medel så kommer vi bara skapa nya experter som i kraft av att vara “riktiga arbetare” har rätt att uttolka och bedöma andras situationer. Jag tror också alla har hört saker som – riktiga arbetare sjukskriver sig inte om de inte är sjuka, riktiga arbetare maskar inte på jobbet, riktiga arbetare ser inte ut si eller så och läser/lyssnar på/äter/tittar på det ena eller det andra.

“De som talar om revolution och klasskamp utan att uttalat hänvisa till vardagslivet, utan att förstå det omstörtande i kärleken och det värdefulla i förkastandet av allt tvång; de talar med ett lik i munnen”
Raoul Vaneigem

Mycket snack och lite kommunikation
Jag menar att problemet snarare är representation – att tala och agera i andras namn. Det kanske känns som en lätt poäng såhär en vecka efter Reclaim Rosengård, men jag menar att problemet är större än den enskilda händelsen. Jag antar att de som har beslutat om att kalla grupper och kampanjer saker som “Vi är Malmö”, “Det är vi som bestämmer” eller “Reclaim Rosengård” inte ser sig som representanter, men det är så det kan uppfattas – helt enkelt som arrogans och att man talar för andra.

Den tekniska utvecklingen har gjort att det idag är ganska lätt att nå väldigt många personer, samtidigt tycker jag att den autonoma vänstern kommunicerar mindre och mindre med andra människor. När man ordnar en demonstration eller gatufest eller vad det kan vara, så nöjer man sig ofta med affischer och pressmeddelande, bägge formerna är envägskommunikation – man talar om för människor vad man tycker, men ger varken potentiella sympatisörer eller motståndare en bra möjlighet att ställa följdfrågor eller kommentera det man gör. Forum som socialism.nu och nyhetsportalen Motkraft är bägge två lysande projekt, men det ena tillåter bara uttalade socialister att vara medlemmar och Motkraft tillåter inte kommentarer. Mycket av det vi gör är ganska kontroversiellt, även inom en stor del av arbetarklassen, och jag tycker det gör att det är ännu viktig att vara beredd att svara på frågor och ta en diskussion.

Men det här är inte bara en enkel fråga om “tillgänglighet och kommunikation”, utan något som jag tycker är lite större – nämligen att det sättet vi kommunicerar inte nämnvärt skiljer sig från det sätt som t ex riksdagspartierna når ut till sina väljare. Vi blir bara en annan slags politiker med en annan slags politik. Vi anammar en roll som aktivister, som aktivister förhåller vi oss till klassen, som i bästa fall är målgruppen, på samma sätt som politiker förhåller sig till sina väljare. De ber om en passiv röst i en låda var fjärde år, där den enskilda rösten inte har något inflytande eller spelar någon roll, vi ber om deltagande i en kravall, demonstration eller gatufest som, i de flesta fall, är lika uppstyrt som en riksdagsval. Vi efterapar en arbetsdelning och organisation som liknar den vi upplever i den kapitalistiska produktionen och samhället i stort.

“För att säga det på ett annat sätt: Jag tror att det finns mycket att lära sig av att om och om igen kasta sig mot gallren i vår bur. Det är genom våra nödvändiga misslyckanden lika mycket som i våra partiella, små och alltid ömtåliga segrar som vi lär oss hur det här samhället förtrycker oss, vad det tar från oss i termer av värdighet och uppfyllda njutningar. Men vi ska inte låtsas att vi är frigjorda när vi inte är det, vilket endast skulle förvandla oss till en självgod aristokrati av de »autentiska» och »icke-alienerade».
Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett »anti-aktivistiskt» och »anti-politiskt» förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från KK/Collectivities i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är på en och samma gång arbetare och »icke-arbetare», arbetare och »aktivister», till och med arbetare och – bevare mig väl! – intellektuella. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt kluvna natur, sin »dubbla» samhälleliga existens, och låtsas att man »bara» är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin »andra» sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken »anti-aktivistisk», »autentisk», »icke-alienerad», de »riktiga» proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen.”
Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet, J.Kellstadt

Vi är alltså både aktivister och arbetare – och det finns en fara i att inte erkänna det. Därmed måste vi också kunna diskutera vad som är vänstern roll i förhållande till klasskampen, som jag ser det finns det kanske fyra funktioner, men det får vara en början på en större diskussion:

1. som en länk mellan kamper
2. för att sprida och generalisera kampmetoderna
3. för att behålla kontinuitet
4. för att analysera motståndet och se internationella exempel och kopplingar

“Vändningen mot vardagen” var, för rörelsen på den tiden en nödvändighet och en framgång, dels framtvingad marginalisering som följde efter EU-toppmötet 2001, men dels också framtvingad av otillfredställelsen med våra egna liv. Efter det senaste årens röj i Malmö – speciellt Reclaim Rosengård, med aktionsformer som har dålig eller ingen förankring i vår klass, så tror jag det är dags för ytterligare en “vändning mot vardagen”. Vi ska inte bli bättre representanter, vi ska inte försöka vara representanter över huvud taget, utan kämpa tillsammans med andra människor för att förändra våra egna och andras liv.

Kim Müller

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Nya bilbränder den gångna natten, Jinge skriver Forum för Levande Historia, jesper skriver Wendy Brown i senaste magasinet Neo, Bo Myre skriver Vi fick ett brev om ett rykte om ett hot

Läs även andra bloggares åsikter om klass, vänstern, autonoma, parti, kommunism, antipolitik, politik, marxism, situationism

Så har det gått några dagar sedan den misslyckade reclaim-festen i Rosengård. Men jag menar på att de problem (även om alla inte ser problemen) för den autonoma rörelsen som blev aktuella denna dag har djupare orsaker än att t ex Reclaim-konceptet är problematiskt. Jag har inte tid att skriva något själv men publicerar en gammal text från Tyskland, förhoppningsvis kan det också visa på att det inte är första gången vi ser samma problem. Speciellt början av texten är bra. Håll till godo:

I
Den autonoma rörelsens historia är en historia om kampanjer. Även vi hoppades att det skulle växa fram en kontinuerlig politik ur dessa enfrågerörelser. Sedan antikärnkraftrörelsen 1986 har vi bedömt detta koncept som helt ödelagt. Trots detta har vi i brist på alternativmed gnisslande tänder deltagit i IMF- och Shellkampanjen, även om vi anade att de strax skulle bryta samman. Vi tyckte att en otillfredsställande praktik var bättre än ingen praktik alls.

Med detta inlägg tar vi ställning mot de senaste kampanjerna. När vi tar upp exempel, då framförallt anti-OS-kampanjen, så går vår kritik att överföra även på till exempel toppmöten- och flyktingkampanjer.

Vi har inget principiellt att invända mot en OS-, flykting- eller toppmöteskampanj. Men kampanjerna måste vara ett resultat av en strategisk diskussion och inte en ersättning för den.

II.
En politisk rörelse måste utarbeta en analys av samhället, och därigenom delta i ett permanent offentligt meningsutbyte (så långt repressionen tillåter det) med varandra såväl som med andra grupper i samhället. Ur denna analys måste man bestämma vilka medel och vilka betoningar som är lämpliga under de rådande förutsättningarna.

III.
Den autonoma praktiken ser som bekant annorlunda ut. En heltäckande samhällsanalys ägnar man sig åt varken inbördes eller i dialog med andra samhällsgrupper, varken offentligt eller internt – i alla fall inte i de egna smågrupperna, som för sig helt saknar politisk handlingskraft och i ännu mindre grad skulle kunna uppnå samhällelig relevans.

IV.
Så fortsätter ständigt denna väntan på yttre händelser – på stora projekt, politiska motståndares möten, angripande fascister, utrymda ockuperade hus. Egentligen borde vi då och då bjuda våra motståndare på middag, eller ordna en kvartersfest till deras ära; hur långtråkig skulle inte hösten 1988 ha varit utan IMF, hur tråkigt skulle det inte vara i München utan toppmötet 1992 och hur segt skulle inte livet i flera av de ockuperade husen vara utan attacker från snuten.

När alla blir lättade av en anledning att få demonstrera och samtidigt klagar över det utåt, blir det schizofrent. Men sysselsättningsterapi är tyvärr inget politiskt perspektiv.

V.
När såväl ansatsen som formen (högsta militans på alla plan) för politiken ligger fast, uppstår nödvändigtvis ett instrumentellt förhållande till teorin. Teori används bara för att ge sin välsignelse åt den på förhand beslutade praktiken. Detta leder till en minskad förståelse av teorin; teori är inte längre beskrivandet av samhällsförhållanden och de därur följande möjligheterna att ingripa, utan blott en beskrivning av motståndarens intriger. Till och med rena faktauppräkningar får beteckningen teori. Som konsekvens slår det självavslöjande begreppet “innehåll” genom: formen är redan given, den behöver bara fyllas med innehåll. Vari detta innehåll består är närmast likgiltigt, bara formen är intressant. Vi tror att även våra beryktade tysta stormöten hänger samman med detta falska förhållande mellan teori och praktik. För den som redan på förhand bestämt praktiken, så att det inte längre är möjligt att diskutera strategi, för den återstår bara de tekniska detaljerna: de gamla kära diskussionerna om kedjor eller ej, maskering eller ej och så vidare.

VI.
Vi förkastar kampanjerna av flera skäl: både politiska och personliga. Våra personliga skäl är dock generaliserbara och därigenom också politiska.

Att inte kunna lära sig av sina erfarenheter är att tvingas göra om sina fel, eftersom det helt enkelt inte finns några bestående forum där erfarenheter bortom ren manöverkritik kan diskuteras, och att inte kunna diskutera Hur utan bara Om en kampanj ska bedrivas; det kanske man står ut med personligen en eller två gånger. Men efter det hjälper inte ens uppmålandet av fienden i de vildaste färger längre.

Denna politik är fullkomligt oanvändbar till att upphäva de enskildas samhälleliga objektförhållande; tvärtom förstärker de dem ytterligare. Då politiken inte utvecklas från en självbestämd utgångspunkt utan endast motsätter sig fiendens strategi, blir vi själva i vår politik fortfarande bara offer för deras planer och tidsmässigt handikappade. Även en fisk som nappar på betet och stretar emot är ett offer för fiskaren.

Vi är inte heller längre beredda att utjämna politiska fel genom subjektivt ökat engagemang. Om det inte är politiskt önskvärt, som nu vad gäller den autonoma delen av Anti-OS-kampanjen, att bedriva ett intensivt offentlighetsarbete, så att verkligen tiotusentals människor kommer på fötter, går vi trots magknip inte till demonstrationen bara för att det inte ska se så beklagligt ut. Det leder bara till en bekräftelse av tesen att det räcker att mobilisera inom rörelsen.

Politiskt tycks oss praktiken under tiden inte bara otillräcklig, utan allt från falsk till kontraproduktiv. Som otillräcklig betecknar vi till exempel en radikal praktik som endast sträcker sig till en delfråga (internationalism, fångar etc), och som knappt eller inte alls försöker utarbeta ett samlat revolutionärt projekt. Men hellre en sådan praktik än ingen alls.

En politik med heltäckande revolutionära anspråk, som istället för strategiska diskussioner bedriver ett krampaktigt sökande efter anledningar, som är fången i önsketänkande och därigenom skapar illusioner (“kanske tar vi med denna kampanjsteget till kontinuitet”), som inte leder till ett tillägnande av politiska begripligheter utan snarare till politisk oduglighet, kan på längre sikt bara föra oss bakåt även om till exempel själva OS likafullt kan vältas omkull. Vi kan då även konstatera en varaktig skadlig efterverkan av kampanjpolitiken: det finns visserligen kvar en aning om den egna hjälplösheten, men det fattas varje instrument för att förklara den eller överhuvudtaget kunna föreställa sig politik på ett annat sätt. “Vi gör ännu en kampanj, vi vet visserligen att detta inte är det optimala, men vi kommer inte på något annat” är en politisk bankrutt-förklaring.

VII.
Den som bara bevakar och angriper fienden under deras offensiv, har redan förprogrammerat sitt eget nederlag. Att angripa den starkaste punkten leder högst sällan till framgångar. Även om man uppnått några sådana vinster behåller vi ett märkvärdigt ointresse för dem. Då fienden alltid är på offensiv någonstans, blir framgången knappt noterad och än mindre till nytta, utan snarare skyndar man vidare till nästa fråga. (Endast rent militära framgångar noteras, som 1 maj 1987 och 1989; dessa blir till myter). En sådan politik, som inte kan notera några framsteg, måste leda till demoralisering eller smärre psykologiska störningar. Bilden av fiendens allomfattande makt förstärks. En politisk teori, som bara ser fienden i angreppsögonblicket kan bara leverera en ofullständig bild av samhället. Då den militanta vänstern håller denna bild för fullständig, blir det i grunden fel. Tesen att samhället blir alltmer fascistiskt har här sitt urprung, och denna legitimerar i efterhand den ständiga konspirationstänkandet och leder därigenom till fortsatta avgränsningar från verkligheten. Likaså legitimerar det en underskattning av alla andra aktionsformer än det direkta angreppet. Så blir hela frågor där det vid första anblicken inte verkar finnas några utsikter för direkta aktioner överlåtna åt reformisterna (till exempel sjukvård, arbetsplats-, skol-och universitetskamper). Därav följer att det är slut med politiken som rör de egna behoven, utom på de få punkter där det verkar möjligt att göra ett militant angrepp. Detta hör till de faktorer som förklarar det ringa intresset för framgångar i de pågående kampanjerna.

VIII.
Alltså är den autonoma kampanjpolitiken en de facto-reformism. Efter antikärnkraftrörelsens sista höjdpunkt gick det inte att förneka: det autonoma konceptet, att intervenera genom militanta angrepp i delmålsrörelser, att driva kampen från kravaller till revolution och från enskilda frågor till kamp mot hela systemet, gick i spillror. Istället blev de autonoma De Grönas beväpnade gren.

Medan de autonoma kom ut svagare ur kampanjerna än de gått in i dem, trots eller snarare på grund av de delframgångar som tillkämpats inte minst genom deras egen insats (då föll ansatsen bort och rörelsesvackan trädde in), så ökade De Grönas röstsiffror och gick från enfrågeparti till heltäckande samhällskraft. De autonoma stod för rubrikerna, för de politiska trycket, medan De Gröna visade fram politiskt konkreta begrepp och förstod att binda in delkamper i ett mer långsiktigt politiskt arbete. Historiskt sett är detta ingen ny konstellation. Vid flera tillfällen har det funnits massrörelser, som använts av ledare/andra samhällskrafter för deras egna mål. Detta kommer ur att massrörelser på grund av sin klassammansättning inte kunnat utveckla politiska koncept. Det nya är bara att de autonoma försöker sälja den situation som alltid föds på nytt ur nöden som politiskt recept, och därmed frivilligt ställa massan till svars, på vars axlar historien skapas. Och detta fastän man utifrån sin materiella situation egentligen vore fullständigt kapabel att utveckla egna koncept.

Vad företogs då åren efter 1986, inte för att vricka omkull saker utan bara för att undfly de-facto-reformism-trots-den-revolutionära-förpackningen?
- Miljöfrågan övergavs, då reformisterna här var mest genomorganiserade.
- Andra frågor togs upp allt starkare: flyktingar, omstrukturering etc, då man hoppades att reformisterna inte skulle kunna ockupera detta område.
- En ilsken gränsdragningsiver gentemot enstaka reformistiska analyser och fasthållande vid förment radikalare analyser, för teser som förklarade fienden som ondare. Så höll vi den ekonomiskt-maktstrategiskt analyserande gulfkrigsparollen “Inget blod för olja” för mer realistisk än försöket att tolka kriget som ett “förintelsekring mot den arabiska befolkningen”. Försöket att avgränsa sig gentemot reformisterna i analysen av fiendens planer istället för i de samhälleliga perspektiven, ledde till konspirationsteorier som inte lät sig beläggas alls.
- Man övergav ställandet av några som helst konkreta krav (“Vi är bara där”)
- Man övergav alla förbund med reformister, nämligen alla som inte hörde till den militanta vänstern.

Framgången är lika med noll.

Antingen övade man sig i politisk existentialism och kunde inte formulera något politiskt mål överhuvudtaget vid sidan om stojets omedelbara angreppspunkter (första maj) vilket i slutändan innebär att man förlorar hela det politiska perspektivet. Eller så måste man göra erfarenheten att reformism inte är en fråga om tema, och att varje tema i slutändan då låter sig ockuperas av reformismen. Följden blev då återigen den gamla arbetsdelningen, som nu visar sig en gång till i OS-kampanjen: de autonoma gör aktiviteterna på gatorna och iallafall ytterligare ett arrangemang i “Ex” (Berlins Kafe 44) för dem som redan var insatta, Alternativa Listan, Naturskyddsförbundet och andra organiserar offentliga debatter, pressarbete etc, och tolkar då också de autonomas aktioner gentemot pressen (“Polisen ville få fram övergrepp”).

Efter att det uttryckliga avvisandet av varje samarbete med reformisterna i IMF-kampanjen 1988 var lika splittrat som den intensiva allianspolitiken fram till 1986, så existerar inte alls någon gemensam linje längre: varje grupp bedriver allianspolitik efter vad de själva tycker är bra och med ett klart godtycke. Framgången med OS-kampanjen kommer att vara följande: Alternativa Listan stiger stärkt ur konfrontationen, som de behöver för att bli kvitt sin nödtvungna image- och profilförlust. De autonoma kommer i slutändan rådlöst vänta på nästa möjlighet till militant angrepp, och de kommer hursomhelst att se med ro på de personella förlusterna, eftersom deras politik alltid kostar. Alltså, Alternativa Listan går politiskt stärkt ur kampanjen hur den än går, medan de autonoma inte blir stärkta ens om de uppnår sitt omedelbara politiska mål, stoppandet av olympiaden.

IX.
Den flåsiga kampanjpolitiken är en följd av vägran att föra en organiseringsdebatt. “I sin planlöshet och därför perspektivlöshet låtsas scenen vara en organisationsform för känslan av att komma framåt (det skulle då vara så att själva rörelsedynamiken inger oss den känslan även utan vår medverkan). Min tes är då att det även för sig i rörelsens djup är nödvändigt att prata om något så abstrakt som organiseringsfrågan, eftersom vi annars knappast längre kan förnimma något annat än oss själva och aldrig kommer att uppnå någon samhällelig relevans”. (Teser om kulturbegreppet, Interim 155/1).

Också reformismproblemet går inte att komma åt på något annat sätt. En revolutionär rörelse kan inte ta formen av medborgerliga initiativ (hur underjordiska de än må vara) eller så kommer den bara kunna uppnå de mål som sådana har: att förhindra vissa projekt och därmed säkerställa och befästa det samhälleliga normaltillståndet.

Den politiska seismograf-funktionen som proteströrelser under tiden har för det tyska systemet, den har också de autonoma. På samma sätt som dessa visar var den samhälleliga konflikten står på ett tidigt stadium, så visar den också ett korrektiv till den härskande linjen i rättan tid, utan att kunna bygga vidare organisatoriskt på den konfliktpotential som uppstått. När reformistiska koncept drivs genom är detta oftast en fråga om svaghet och oförmåga hos den revolutionära vänstern. Det är ingen lösning att inte resa fler konkreta krav. Det är en lyx för dem som inte tycker det är nödvändigt att uppnå framgångar som lägre hyra, ingen olympiad, uppehållstillstånd för flyktingar. Det som skiljer är vem som går stärkt ur konkreta kamper. Det kan en politisk formation göra bara när den lägger fram koncept som rör hela samhället, när den kan vinna dem som deltar i kampen för långsiktigt arbete. Kampanjer kommer att äga rum trots vår kritik. Detta är vänsterns konservatism: när det är dåliga tider, där allt runt omkring oss förändras, klamrar man sig alltmer förtvivlat fast vid det gamla. Åtminstone på lång sikt ger detta upphov till haveri. En grupp som inte tar sig an de historiska förändringarna kommer bara leva vidare som sekt utan politisk relevans, om den lever vidare alls.

“En av de allra viktigaste frågorna som rör det politiska partiet hänger ihop med denna rad av fenomen; nämligen huruvida partiet är kapabelt att reagera mot vanans makt och tendensen att mumifieras och bli anakronistisk. Partier uppstår och konstituerar sig som organisationer för att bemästra situationen i historiskt livsviktiga moment inom sin klass, men inte alltid förstår de att anpassa sig till de nya uppgifterna och epokerna, inte alltid förstår de att utvecklas i relation till de komplexa styrkeförhållandena (och de motsvarande positionerna för respektive klass) i ett visst land eller i internationell skala. I analysen av den här utvecklingen hos partierna måste man göra åtskillnad mellan den samhälleliga klassen, partimassorna, byråkratin och partiets generalstab. Byråkratin är den farligaste vanemässigt konservativa kraften. Om den i slutändan bildar en storhet som är solidarisk, självtillräcklig och känner sig oberoende av massan, så blir partiet anakronistiskt och i ögonblicken av akut kris töms det på sitt samhälleliga innehåll och svävar fritt i luften.” (Antonio Gramsci)

Heinz Schenck

Översättning: M Wåg & M Forshage / Stockholms Autonoma Marxister

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Uppskjutningen framflyttad 24 timmar, eiz skriver Förtryckta patienter i kölvattnet från vårt lands psykhistoria, Kaj Raving skriver Bestraffa inte klimatsmart resande, Johan Frick skriver Låt inte sverigedemokrater rita om kartan för oss, kamratwot skriver Back to school, Anders_S skriver Inte bara Göteborg har drabbats av ungdomsoroligheter de senaste dagarna

[ eng. Outside Parliament frikis! ] [ esp. !Fuera frikis del Parlamento! ] [ fr. En dehors frikis Parlement! ] [ deu. Außerhalb des Parlaments frikis! ] [ it. Frikis al di fuori del Parlamento! ] [ ch. 议会内外frikis！ ] [ rus. Вне парламента frikis! ] [ ar. خارج البرلمان frikis! ]

Cada cop es fa més evident que hi haurà una “gran” manifestació, d’aquestes que no serveixen per a res, unes setmanes de grandiloqüents declaracions d’elevat tot nacional, mesos de retrets i de crítiques entre tots els partits polítics… tot plegat, doncs, res de res. Per què de què serveix una manifestació unitària per dir que existim? Què no ho sabem ja? Doncs ben imbècils devem ser, francament. Perquè vull participar d’una manifestació en què hi hagi Esquerra, si a l’endemà aquests seguiran besant el cul a en Montilla? O en que hi participi una Convergència que encara té una actuació “mental” estatalitzada? O una Unió que treurà el sant cristo gros d’en Carrasco i Formiguera per tapar les seves vergonyes actuals? O fins i tot en què pugui trobar-m’hi un PSC que és incapaç d’usar els seus 25 diputats “catalans” en defensa del país?

Seguim en el mateix laberint en què, de bona fe, vam entrar fa 30 anys. Quan parlo de bona fe, és clar, em refereixo al poblé català, no pas a alguns dels polítics que plenament conscients van consentir l’inici d’allò que a hores d’ara ja hauria d’estar finiquitat: l’estat de les autonomies histèriques.

L’única cosa que realment poc sacsejar aquest oasi d’aigües podrides en què ha acabat esdevenint la política nacional (per si algun espanyol llegeix això, el meu “nacional” és català) és la irrumpció de nous partits al Parlament. I per això cal que hi hagi eleccions quan més aviat millor. Per què? Perquè Convergència recuperi de nou el poder després de 6 anys de plaga tripartida? No, però possiblement succeirà. Per què l’independentisme seriós entri d’una vegada per totes al Parlament. I alto, quan em refereixo a seriós em refereixo a independentisme conseqüent. Un independentisme que tingui clar que hi ha “línies vermelles” que mai es poden traspassar. Que no opti per “pluges fines” ni per invents similars, si aquests només serveixen per enmascarar intencions de perpetuar-se al poder a costa de qualsevol principi.

I sobretot ha de tenir molt clar que l’únic element important sobre el qual ha de pivotar la seva acció política ha de ser l’assoliment de la plenitud nacional. En resum, que els seus representantss, els qui el poble esculli, en cap cas han de voler perpetuar-se en el sistema actual, sinó en un de propi i lliure. I que ningú digui que no hi ha opcions diferents a les de Convergència, Unió o Esquerra, perquè Reagrupament, les Candidatures d’Unitat Popular, Catalunya Acció o Estat Català haurien de tenir tantes opcions, si nó més, que els qui actualment hi tenen presència, de ser al Parlament. Qui pot dir, a hores d’ara, que aquestes opcions són frikis? Els únics frikis, si se’ls pot qualificar així, són els qui encara creuen en algun tipus d’Espanya viable per als catalans. I tots aquests, a dia d’avui, tenen presència i ampli ressó no només al Parlament sinó també a la societat. Canviem-los i ja veureu com el discurs independentista deixarà de ser un “reclam” electoral per acabar sent l’expressió d’un autèntic clam social. Volem? Podem.

Så var det lördag och dags för fest. För den som vill komplettera medias ful-rapportering med the real thing så rekommenderar jag att följa Motkrafts liverapportering. Ta gärna en titt på Reclaim Rosengårds blogg också, jag tror de kommer twittra också. Jag kanske har en udda humor men jag tycker brevväxlingen mellan reclaimarna och polisen är jävligt rolig, läs den här.

På deras blogg kan man också skaffa sig numret som man ska ringa om någon blir gripen och det finns information som kan vara nyttig att veta innan festen.

Tidigare post och pressmeddelande från arrangörerna;
Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord

Mer från Sydsvenskan:
1 2

Els d’Esquerra encara segueixen llepant-li la fava al paio aquell d’Iznájar?
Als catalans encara ens perd l’estètica?
Al paio aquell d’Iznájar encara li cau la baba quan sent a parlar d’Espanya?
Els votants “catalans” del PSOE pateixen “desafecció” política?
Els estats no fan ús del nacionalisme?
Les nacions coincideixen amb els estats?
Perquè lluitar contra el nazisme o el feixisme està ben vist, però lluitar contra l’islamisme no?
Perquè al Messi se li permet el que no es tolera a ningú més?
Què té Catalunya que tots els exfutbolistes de clubs catalans s’hi volen jubilar?
La llibertat d’empresa no forma part de la llibertat?
A tomb de què els catalans pensem que els diners cauen del cel?
És lògic que una societat “normal” vulgui ser funcionària?
Si no hi ha riquesa, com se’n pot repartir?
Perquè hi ha gent que es creu amb dret a decidir sobre el què han de fer els altres?
La plastilina amb què ens educaven de petits, servia per alguna cosa?
Perquè les esquerres parlen de repartir la riquesa, si detesten la forma com es crea?
Són conciliables els conceptes intel·ligència i Joan Saura?
En Joan Puigcercós serà capaç d’enganyar algú?
I en Joan Carretero serà capaç d’engrescar a prou gent com per entrar al Parlament?
Perquè existeixen els Col·legis Oficial de Periodisme, si no hi ha periodistes?
Si no fos obligatori, alguna empresa pagaria la quota a les Cambres de Comerç?
Perquè les dones són com són?
I els homes perquè fan el què fan?
Aconseguirà Artur Mas ser President de la Generalitat?
Tornarà Xavier Vendrell a repartir, casa per casa, productes etiquetats en català?
Els Estats Units han ocupat mai cap país per quedar-s’hi?
Què va fer Dani Jarque en vida per mereixer el reconeixement que ha tingut en morir-se?
Odien més el país d’acollida els immigrants de segona generació que els de primera?
Perquè hi ha tant poca neurona en el món independentista?
Tenint les dents que tinc, com és possible que hagi tingut relacions amb dones?
A totes les dones els agrada ballar?
Què passaria si a les escoles s’expliqués que significa la democràcia?
Com s’entèn que els idiotes dominin tantes àrees de poder a Catalunya?
Què diferencia l’IRA d’ETA?
Perquè els informatius de les televisions de l’estat només allliçonen i no a informen?
Perquè el “senyor” Joan Roures encara no està a l’atur?
A qui defensen els sindicats?
El papu del PP és tant dolent com diuen?
Qui no té ganes de fotre una hòstia ben donada a la Leire Pajín?
És cert que Madrid és comunidad autónoma?
Esperanza Aguirre, lliberal?
Sandro Rossel o Xavier Sala Martín?
Perquè la riquesa aliena està mal vista?
Els turcs mereixen formar part d’Europa?
Què hi fa un equip de “galàctics” al Planeta Terra?
Intersindical-CSC, sindicat nacional i de classe?
Un assassí pot tenir un càrrec en un sindicat?
“Un patriota, un idiota”, val per a tothom?
És creible lligar la paraula funcionari amb servei públic?
Conduir a 80 km/h és conduir?
És normal que les televisions privades facin 15 minuts de publicitat just quan en falten 5 per acabar una sèrie?
Es pot ser tant curt com per arribar a pensar que abans vivíem millor?
Quina lògica té dir-ne “espanyol” de l’idioma castellà?
Els argentins saben ser alguna cosa més que argentins?

Segurament qualsevol dels lectors d’aquest blog podria formular centenars o milers de preguntes diferents. Doncs que ho faci, i així tots plegats sabrem quines coses són les que no entenem o, parlant clar i català, les que no acceptem. Feu aquest exercici. És molt saludable,  per saber realment com sou, però sobretot per saber com no voldrieu que fos la realitat que us envolta.

Varje dag begås det på olika sätt brott emot demokratin, jag tänker nu bl a på brott som är avsedda att hindra människor ifrån att tycka vad de vill.

Man kan tycka vad man vill om vad andra människor tycker, men man har för den skull rätt inte rätt att begå brott.

Ett utav de senaste exemplen på hot emot demokratin stod idag på SVT text-tv i form av följande artikel:

Brandattentat mot f d ND-ledare

Nationaldemokraternas förre partiledare Nils-Erik Hennix, utsattes i helgen för brandattentat. Nu utreder Säkerhetspolisen dådet.

Det var i lördags kväll som okända gärningsmän satte eld på den förre partiledarens bil som stod parkerad intill villan i Hässleholm.

Hennix är övertygad om att dådet är kopplat till ett föredrag om rasblandning han skulle ha hållit i Kalmar på eftermiddagen.

Ja, sådana här saker är naturligtvis totalt förkastliga, och det är bara att hoppas på att Säpo får tag i de avskum som har gjort detta.

Enligt en talesman för Säpo är vänsterextremistiska brott lika vanliga som högerextremistiska brott, och de vänsterextremistiska brotten är enligt samma person minst lika allvarliga.

Och Nationaldemokraterna är inte ett högerextremistiskt parti, utan ett demokratiskt nationalistiskt parti.

Men Hennix har nog rätt, attentatet har säkert med mötet att göra. Men det är med all säkerhet också en förkastlig markering emot Nationaldemokraterna som parti.

Det är bra att media tar upp sådana här saker, det enda som är galet med artikeln är ordet rasblandning.

Men detta är ju bara ett sätt för media att dels spä på den osanna myten om att Nationaldemokraterna är “fel” parti, och att människor ska få en felaktig uppfattning om ND som inte stämmer överens med verkligheten.

För ordet ifråga är ju i all sanning ett mycket laddat ord.

Det som mötet handlade om var nackdelarna med att blanda olika kulturer och olika folkslag, men detta kan naturligtvis inte media skriva.

För då skulle fler människor få en positiv bild av Nationaldemokraterna, och det får ju inte ske.

Nej, partier och andra som tar upp sanna saker och ting om dagens Sverige ska dömas ut så mycket som det går.

För sanningen svider ju.

Brott emot politiker är lika förkastliga oavsett vem eller vilka som de riktas emot.

Man minns ju t ex när typer i AFA, alltså Antifascistisk Aktion, tidigare i år inför EU-valet misshandlade en folkpartistisk valarbetare. Detta stod det om i bl a Politikerbloggen, och eftersom det är en blogg som tar upp saker och ting som har med politik att göra så står det garanterat om attentatet emot den före detta ND-ledaren också.

När det gäller folkpartisten så var det inte ett brandattentat som det var frågan om, men det spelar ingen roll. Brott som brott.

Men de avskum som begick brandattentatet kan inte ha tänkt långt för fem öre, snarare under.

Varför då? Jo, därför att Hennix bil knappast var ensam i villaområdet.

Och vad händer om flera bilar fattar eld? Jo, det blir eldsvåda a´ la BING BANG bokstavligt talat, i alla fall om bilarna inte står så långt ifrån varandra.

I bilar som inte har tanken proppfull av bensin bildas det ju bensinångor….

Med andra ord så ligger det mycket starkt nära till att brottet begicks utav typer i den autonoma vänstern, alltså den vänsterextremistiska, där t ex Ung Vänster, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Antifascistisk Aktion, Revolutionära Fronten och även SSU ingår.

Och hur intelligenta sådana typer är vet ju de flesta vid det här laget.

Síndrome do pânico e depressão foram os problemas que afetaram a autônoma Claudia Souza, de 25 anos. Ela conta que sofria de uma profunda tristeza. “Eu me sentia infeliz, minha vida não tinha sentido. Os médicos prescreveram vários medicamentos para depressão”, lembra.
O pânico e a insegurança sinalizaram que a doença estava evoluindo. “Não conseguia sair sozinha, era um tormento, fora as alucinações que me deixavam ainda mais perturbada”, relata.
Resignada, Cláudia achava que o problema era um fardo que teria que carregar, até que conheceu a Igreja Universal. “Depois que conheci o Senhor Jesus, minha vida mudou. Ele me abençoou em todos os sentidos. Estou curada da síndrome do pânico, da depressão e fui liberta das forças malignas que geravam alucinações. Tenho um casamento abençoado, sou feliz e o mais importante é que tive um encontro com o Senhor Jesus”, conclui.

Participe você também da Corrente dos 70, que acontece as terças-feiras, às 10h, 15h e 19h, na Igreja Universal do Reino de Deus.

PATmultimedia va desarrollar una acción publicitaria bajo la modalidad de “concurso” con carácter gratuito, en la cual podrán participar todos los emprendedores y empresarios, que envíen un Slogan Original de su empresa al correo electrónico regalo@packemprendedor.com de conformidad con las siguientes bases:

1.- Objetivos:

El objetivo de este concurso es lanzar y promocionar un nuevo producto el Pack Emprendedor que PATmultimedia ha diseñado, así como su página web www.packemprendedor.com.

2.- Premio:

El ganador del concurso obtendrá un Pack Emprendedor, valorado en más de 399€. El contenido, desarrollo y realización del Pack Emprendedor es el que se recoge en la página web www.packemprendedor.com en el apartado “qué es pack”.

3.- Ámbito:

Podrán participar todos los profesionales, microempresas y PYMES domiciliadas en España y con una antigüedad no superior a tres años. También todos los emprendedores del Territorio Nacional mayores de 18 años que estén realizando un proyecto empresarial.

4.- Duración del concurso:

El concurso comienza el 2 de febrero de 2009 y finaliza el 15 del Mayo de 2009 ambos inclusives. El fallo del jurado se conocerá el 1 de junio de 2009. Si por fuerza mayor fuera necesario aplazar, modificar, anular o repetir la promoción, este hecho será publicado en www.packemprendedor.com.

5.- Concursar:

Para concursar será necesario enviar un correo electrónico a regalo@packemprendedor.com en el que se incluya: el Nombre de la Empresa y su Slogan Original. Cada participante podrá enviar un máximo de tres Slogan. La propiedad intelectual de cada slogan será de su creador.

6.- Ganador:

El ganador será elegido entre todos los participantes del concurso por un jurado configurado por PATmultimedia entre destacados expertos del mundo de los emprendedores, empresarios y el marketing.

El nombre del ganador se conocerá a través de la página web www.packemprendedor.com así mismo, se le notificará al agraciado, enviándole un mail al correo electrónico que figure en su participación.

Para la entrega del premio es condición indispensable que el ganador conteste a dicho correo aceptando el premio y envíe en un plazo máximo de 7 días la documentación necesaria para ejecutar el premio.

7.- Publicidad

Los participantes en el concurso autorizan a PATmultimedia a utilizar publicitariamente su nombre e imagen en caso de resultar agraciados.

8.- Protección de datos:

Los datos facilitados por los participantes serán incorporados a un fichero propiedad de PATmultimedia, cuya finalidad es gestionar su participación en el presente concurso y la realización de promociones comerciales. El responsable de este fichero y su tratamiento es PATmultimedia con domicilio en el Centro de Empresas Valnalón Oficina 116, Hornos Altos s/n 33930-Langreo, Asturias, España. Los participantes tendrán derecho de acceso, rectificación, cancelación y oposición al tratamiento de sus datos, que pueden ejercitar en la dirección anteriormente indicada o en el correo electrónico info@patmultimedia.com indicando la referencia “protección de datos”

9.- Aceptación de las bases:

La participación en este concurso conlleva la aceptación de las bases en su totalidad. PATmultimedia se reserva el derecho de rechazar al participante que incumplan alguna de las bases.

Estamos a su disposición en info@packemprendedor.com