Det kan tyckas märkligt att politiker i många länder, däribland Sverige, har valt att göra sin centralbank mer oberoende. Därigenom ger ju politikerna upp en möjlig metod för att påverka ekonomin (låt vara att det är omdiskuterat i vilken mån penningpolitik har reala ekonomiska konsekvenser). I en ny studie, “Why Do Politicians Implement Central Bank Independence Reforms?”, försöker Sven-Olov Daunfeldt, Jörgen Hellström och Mats Landström finna förklaringsfaktorer. Deras resultat:

It was found in this study that non-OECD countries with a history of high variability in inflation were more likely to implement CBI-reforms, suggesting that politicians in those countries have received a strong aversion to inflation and therefore implement CBI-reforms to establish credibility for a price stability rule. In addition, the likelihood of a CBI-reform seems to have increased when politicians in non-OECD countries faced a high probability of being replaced. No such effects were found for OECD-countries, implying that politicians in more industrialized countries do not feel a need to tie the hands of incoming governments and that the credibility of a low inflation goal can be achieved with other means.

Två reflexioner:

• Vad kan förklara politikers inflationsaversion i icke-OECD-länder? Varför ser de inte inflationens “privata” fördelar?
• Är det så att institutioner, särskilt i OECD-länder, inte är så viktiga? Är de “bara” kodifieringar av jämvikter som skulle existera dem förutan?

Lessi, allora, con attenzione l’intervista e restai perplesso quando Saponara – alla richiesta: È giustificato il timore dei pm che la separazione delle carriere possa sottoporli al potere esecutivo’ – rispose: Questo inconveniente, che andrebbe a violare il principio della divisione dei poteri, può essere ovviato con la previsione di un Csm dei pubblici ministeri che ne garantisca così l’indipendenza.Se la cultura dell’organizzazione dello Stato in ordine alla giustizia – mi sono detto – è questa, una riforma seria della giustizia non vedrà mai la luce.

Come si spiega, allora, che in tutti i Paesi europei (cito i più grandi: Francia, Germania, Inghilterra) vige questo inconveniente e il pubblico ministero opera sotto la direzione del ministro di Giustizia’Si spiega considerando che il pubblico ministero non è un autonomo potere, né un organo del potere giurisdizionale, bensì un pubblico ufficio cui sono affidate funzioni che non solo esprimono e attuano la politica criminale del governo (specialmente ora in regime di discrezionalità di fatto dell’azione penale), ma – come enuncia l’articolo 73 dell’ordinamento giudiziario – veglia alla osservanza delle leggi, alla pronta e regolare amministrazione della giustizia, alla tutela dei diritti dello Stato, delle persone giuridiche e degli incapaci, promuove la repressione dei reati e l’applicazione delle misure di sicurezza.

Risposi all’illustre professore che il principio della separazione dei poteri, com’è inteso ovunque, non è configurabile come distinzione all’interno dei singoli poteri, come, ad esempio, la distinzione nel Parlamento di Camera e Senato (in Foro Romano, 5-6 del 2008).Certo, al fondo del pensiero di Montesquieu c’è l’esigenza di frantumare il potere quanto più è possibile, ancorché, vi debba essere coordinazione e controllo reciproco tra le varie suddivisioni, al fine di salvaguardare l’uomo dagli abusi del potere; ma il concetto di divisione dei poteri, come da Montesquieu enunciato e come è inteso ovunque, corre tra il legislativo, l’esecutivo e il giurisdizionale.

Certo il pubblico ministero dev’essere garantito contro ogni intromissione arbitraria nella sua attività (e perciò è giusto istituire un Csm ad hoc, come afferma Saponara), ma l’autonomia, cioè l’autogoverno, è cosa diversa dalla indipendenza, specialmente se questa non è controllabile né soggetta a rendiconto, vale a dire di giudizio di responsabilità.Ma quando la smette questa pseudocultura democratica di preoccuparsi solo della indipendenza di chi esercita un potere e non preoccuparsi delle garanzie per i cittadini di fronte al potere’

Fonte:
http://www.avanti.it/index.php/tempo-reale/93-l-avanti-in-edicola/7161-pm-autonomi-non-indipendenti-angelo-miele.html

Hva menes med å være selvforsynt?

Yellow ghost/sand crab. Ocypode quadrata. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Yellow_crab.jpg

En jeg pratet med for ikke så lenge siden sa at han levde helt selvforsynt (etter at det kom frem at jeg var veganer). Han fisket og fanget krabber og hummer. I flere situasjoner hvor dyrs rettigheter, artslikeverd og veganisme har blitt diskutert har jeg kommet borti holdninger som på overflaten virker sympatisk til saken, men når det kommer til stykke gjøres det unntak under forhold som beskrives som selvforsynte. Spesielt når det gjelder jakt, fangst og fiske. Mange romantiserer jaktkulturer og livsformen til mange urfolk. Den holdningen finnes ofte sammen med en skepsis til industrielt landbruk. Å leve selvforsynt blir sett på som så positivt at det annullerer alle andre hensyn til de ikkemenneskelige dyrene som konsumeres.

Min første tanke er at bruken av ordet virker misvisende. Å være selvforsynt beskriver en livsform hvor en klarer seg selv uten innblanding utenifra, uten å gjøre seg avhengig av andre, en tilstand av selvtilstrekkelighet og autonomi. Mens bruk og konsum av dyr handler om nettopp det motsatte, å leve av noen andre, å ofre andres “selv” for å fø sitt eget. En bryter grensen for sin egen autonomi og krenker en annens. Selvforsyning bør betyr å leve så enkelt at en samtidig ikke nekter andre skapninger sitt liv. Lev og la lev.

I USA låter de skolbarn recitera den s.k. pledge of allegiance:

I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Jag finner denna praxis obehaglig, av åtminstone två skäl: dels är den nationalistisk-kollektivistisk och dels är den pro-religiös. Att försöka påverka barn med hemska läror ser jag som klandervärt. Nå, det finns tydligen personer i USA som håller med mig, som en protesterande 10-åring:

Their son told them last weekend he had decided to no longer stand and recite the Pledge of Allegiance at school because he didn’t believe there is liberty and justice for all, especially when it comes to gay rights.

Ytterligare ett skäl att ogilla denna ramsa.

Tips: Peter Santesson-Wilson.

Jag förespråkar atomistisk sammanhållning: att umgås med personer som berikar ens liv, att bara umgås med sådana, att (kunna) välja bort alla andra och att trivas med och stå stark även i ensamhet. Med andra ord: vänskap grundad i autonomi och reciprocitet. Kanske är det något sådant Edmund White har i tankarna när han skriver följande i sin bok City Boy (s. 27):

Maybe because I spent my forties and fifties in Paris, I later came to embrace the importance of the “milieu.” I could see that our American brand of Romantic individualism didn’t really amount to much; one was only as good as one’s circle, and a superior, stimulating milieu could raise the level of conversation, of sophistication, even of moral discrimination and esthetic refinement, certainly of ambition and accomplishment.

Se även inlägget “Vänskap”.

Potrebbe sembrare molto strano che molti di noi non vogliono optare per il lavoro che ci mettono nella categoria di lavoratori autonomi, come la gente lavoratori autonomi è molto difficile per l'acquisizione di assicurazione sanitaria che non è costoso! Questo sentimento non è anormale in quanto il costo di acquisizione di copertura sanitaria è sempre più costoso di giorno in giorno. Ma i cuori coraggiosi che hanno preso il fosso e sono già lavoratori autonomi non dovrebbe ignorare l'importanza della politica sanitaria. Ci sono innumerevoli modi dirisparmiare soldi, ma la copertura sacrificare la salute non è sicuramente una valida opzione. Immaginate una situazione in cui si è colpiti da un qualche tipo di malattia e non hanno assicurazione sanitaria, allora hai tutte le spese mediche di tasca propria e si dovrebbe rivelarsi la proverbiale, Penny Wise e libra sciocco "!

Se siete sposati poi si può scegliere la polizza di assicurazione che viene fornito dal datore di lavoro del coniuge, che sarebbe un'opzione conveniente per i lavoratori autonomipersone. Giuridicamente il tuo ex datore di lavoro è tenuto a dare la scelta di proseguire con il piano della compagnia di assicurazione per un certo periodo di tempo prescritto. Se vi capita di attenersi a tale piano di assicurazione sanitaria poi si deve pagare l'intero importo del premio assicurativo. E l'importo del premio sarà sicuramente superiore all'importo che si è utilizzato per pagare quando eri un dipendente. Il motivo per cui l'importo più elevato del premio è a causa del fatto che, come un dipendente che aveva il diritto diricevere importo del premio dal datore di lavoro. Il costo del premio inizialmente può sembrare esorbitanti, ma sarà sicuramente inferiore se si acquista una polizza assicurativa sanitaria come lavoratori autonomi individuale. Si dovrebbe ricordare che questa è solo una scelta temporanea fino a trovare un piano migliore.

Tutto quello che dovete fare è di avere una ricerca elaborata di aziende che avrebbero fornire una polizza assicurativa sanitaria, che è completamente accessibile. Piani di assicurazione di gruppo sono spacciata come una dellemaggior parte delle opzioni valide per i lavoratori autonomi le persone. Una delle cose migliori di una tale politica è che tutti i membri del gruppo di ottenere assicurati e la loro storia medica precedente, non viene presa in considerazione. Mentre con una polizza individuale della storia della salute svolge un ruolo essenziale nel decidere l'importo del premio. I lavoratori autonomi possono anche prendere l'aiuto dei vari siti web on-line per scoprire le tariffe dei premi che si adatti perfettamente i loro bilanci.

Visit : Cordless Drills Cordless Drills Cristinas talk about health healthy i diet

En 26-årig kvinna har dött i England efter att ha druckit gift. Hon instruerade läkare att inte rädda hennes liv, då hon ville dö. Läkarna följde hennes instruktioner, vilket var i enlighet med lagen:

She had capacity to consent to treatment which, it is more likely than not, would have prevented her death. She refused such treatment in full knowledge of the consequences and died as a result.

Professorn i praktisk etik vid Oxford University Julian Savulescu förklarar i “Should All Patients Who Attempt Suicide Be Treated?” varför sjukvårdspersonalen kan anses ha agerat moraliskt riktigt:

Suicidal patients are treated against their will for at least four reasons: (1) they are assumed to be depressed or otherwise mentally ill; (2) their act is often taken to be symbolic (they are really pleading for help); (3) their attempted suicide is impulsive and they will later be glad that their life was saved; (4) there is no second chance if one is allowed to die, if one did not really want to die. These are all important reasons. Together they justify taking a default position of treating patients who attempt suicide. However, even if they were all true and good reasons in general, they would not justify the treatment of all patients who attempt suicide. … If a person attempts suicide and continues to competently and rationally desire to die, then he ought to be allowed to die.

Så tycker även jag. Det finns rationella motiv för vissa suicid, och föreligger sådana bör inte suicid hindras, av sjukvårdpersonal eller andra.

Jag föredrar ordet suicid framför ordet självmord, då det senare innefattar ett begrepp, mord, med negativ värdeladdning. Jag har för övrigt inga suicidala planer för egen del, om någon undrar.

Jeg trenger råd fra en som har all viten i verden og ingen viten i det hele tatt
alt vi vet er at vi intet vet, og det er viktig å huske nå.

jeg føler det eneste halmstrået i livet svinne vekk fra meg, og hele samfunnsdyret tar opp sine skitne føtter og tramper meg ihjel.

Jeg vil skrive. Det er det jeg ånder for, det eneste som gir meg drift framover.
Ord,tanker og virvelvind.
Men jeg vet ikke hva jeg gjør.
Hva gjør en tekst bra? Er det et håndverk som skal finpusses etter kunstens regler? Absolutt!
Men hvordan vet man at man gjør rett?
Det er ingen fasit på tekst, og god tekst sier seg selv når den er der.
Friheten og kreativiteten på en tekst kan være vakker, men kun hvis man har kommet til det punkt der man har overvunnet teksten i seg selv….

jeg vet hva jeg tolker som kunst i tekst, og føler jeg ikke er dum nok til at det er helt ubetinget, men likevel vet jeg ikke om jeg kan skrive slik jeg ønsker.
Vil jeg noengang skrive ut historiene i hodet mitt? Komponere det perfekte dikt?
Jeg vet ingenting, og er for treg til å lære. Er litteraturvitenskap en omvei, eller er jeg lat?
Burde jeg skifte til det? Kaster jeg bort tiden min på et annet dødt fag?
Jeg vet det er bortkastet å spørre om dette, for “svarene må man finne selv”….

….men det skremmer meg ulidelig å vite at hvis jeg ikke har tankene jeg tror jeg har og ikke kan skrive teksten når tiden kommer…… så har jeg ingenting å leve for….

hvor mye blod er tekst verdt? Er det verdt det å dø for det perfekte dikt? Hvem kan dømme perfeksjon?
Ligger det ett dikt skrevet på en sporadisk notatside slengt rundt i aristoteles’ ideverden?

Mennesket er kanskje det verste utgangspunktet til å dømme noe, spesielt åndsverk, siden vi blir påvirket at alt rundt oss til slike grader at vi er nærmest uvitende om det.
… likevel gjør vi det med glans…

…..kanskje problemet mitt ligger i relasjoner til mennesker og ikke til teksten i seg selv..
verden er kun slik man definerer den selv. Hvis jeg blir kongen med ny skjorte kan jeg vinne.
Jeg kan skrive den perfekte tekst, for jeg kan le av all kritikk. Du kan ikke skade en som ler av alt, aldri tar standpunkt bare avstand. Men da blir det jo ikke den perfekte tekst men bare et symbol på autonomi.

jeg skal gi ut et poetisk verk. Sidene skal være blanke. Det trengs bare en person som liker det før man har vunnet….

jeg roter nå… det er sent og jeg er gal og jeg vil aldri oppnå den eneste drømmen jeg har….
…. jeg tror jeg aldri vil forstå essensen med tekst.. eller kanksje jeg allerede har gjort det, men at mitt guddommelige tekstvesen bare var en lusen ballong…

Ett tungt argument för att behålla den svenska kronan har varit att det är värdefullt för Sverige att kunna bedriva en egen penningpolitik, som är anpassad till svenska förhållanden. I en ny studie av James Reade och Ulrich Volz, “Too Much to Lose, or More to Gain? Should Sweden Join the Euro?”, hävdas att detta oberoende är en illusion. Se t.ex. de av centralbankerna satta inlåningsräntornas utveckling:

Forskarna resonerar så här:

Overall, our deliberations suggest that the Riksbank, despite staying outside of the eurosystem and pursuing an inflation targeting framework with a flexible exchange rate that should theoretically leave it full monetary policy autonomy, is de facto not master in its own house. Rather, we argue that Sweden is lulled by some kind of monetary independence delusion. By joining the euro, Sweden would give up monetary sovereignty, but the cost in terms of a loss of monetary policy autonomy would be negligible. We hence consider the argument made by the Calmfors Commission and others that through EMU membership Sweden would “no longer have the opportunity to pursue an independent monetary policy” (Calmfors et al., 1997, p. 312) and hence might face serious consequences for stabilisation-policy as flawed as it largely blends out reality. The cost of ceding monetary sovereignty would arguably be outweighed by Sweden gaining a seat in the ECB’s governing council, where the governor of the Riksbank would have a say in formulating the common European monetary policy stance. Instead of being a passive bystander to the ECB’s interest rate decisions, the Riksbank could play an integral part in European monetary policy making.

Man skulle kanske kunna invända att den svenska penningpolitiken har följt den europeiska, inte därför att detta var nödvändigt utan därför att svenska realekonomiska förhållanden har varit snarlika de europeiska, vilket har fått en relativt autonom riksbank att utforma penningpolitiken likt ECB. Nå, studien är i vilket fall högintressant, och den väcker frågan om det är dags för ett nytt beslut på eurofronten i Sverige snart.

Nationalekonomer som Gary Becker och Kevin Murphy hävdar att konsumtion av beroendeframkallande varor kan ses som rationell, eller i alla fall att sådan konsumtion kan uppvisa rationella drag. I en högintressant genomgång av synsätt på området, “A Liberal Account of Addiciton”, accepterad för publicering i Philosophy, Psychiatry, & Psychology, beskriver bioetikerna Bennett Foddy, Julian Savulescu och Neil Levy tre synsätt:

• The disease view: “[T]here is some ‘normal’ process of motivation in the brain and that this process is somehow changed or perverted by brain damage or adaptation caused by chronic drug use. On this theory of addiction, the addict is no longer rational; she uses drugs as a result of a fundamentally non-voluntary process.”
• The willpower view: “[S]ome part of an addict wishes to abstain, but their will is not strong enough to overcome an immediate desire towards temptation. On this view, addicts lose ‘control’ over their actions.”
• The lay view: “[P]eople use drugs because they are morally corrupt hedonists who value immediate pleasure above all else and who rely on others to handle their ensuing health and survival difficulties.”

De anser alla tre synsätt, i synnerhet de två första, felaktiga och präglade av en normativ utgångspunkt, att vissa beteenden ska betecknas som “onormala” och “oönskade”. Istället lanserar de ett fjärde, i deras mening korrekt synsätt, som består av tre delar:

• The liberal view: “First, we do not know whether an addict values anything more than the satisfaction of his addictive desires. Second, we do not know whether an addict behaves autonomously when they use drugs. Third, addictive desires are just strong, regular desires.”

De kom fram till detta synsätt genom att gå igenom relativt okänd forskning som påvisar att abstinensbesvär är kontextberoende, varierande och subjektiva; att många narkotikaanvändare slutar konsumera narkotika när de blir äldre; och att många slutar när viktiga skäl dyker upp i deras liv. Dessutom pläderar de för ett annat normativt tänkande:

The bias that we removed in order to generate the Liberal View is largely a bias against the value of pleasure-seeking behaviour. In order to get at the truth about the nature of addiction, we need to allow each person to hold his own set of desires and values.

Detta är i mitt tycke mycket tänkvärt. Hur mycket av den dominerande, hätska inställningen till konsumtion av beroendeframkallande varor beror på anti-hedonism (som i sig inte kan härledas vetenskapligt)? Och hur mycket av den repressiva syn på sådan konsumtion som präglar det politiska beslutsfattandet skulle behöva omprövas med byte av normativ utgångspunkt?

Tips: Karl Persson.
Se även Foddy och Savulescus artikel “Addiction and Autonomy” i Bioethics samt inläggen “Kan spelberoende vara rationellt?”, “Rationell rökning” ,“75 procent rationella” och “Är unga rökare med psykiska problem rationella?”.
Klargörande: Jag förespråkar inte konsumtion av narkotika och skulle aldrig få för mig att använda narkotika själv.

Vad handlar egentligen religion om? Vissa ser den som vägen till frälsning; andra som vägen till genuin och stark gemenskap. Den senare synen torgförs av Gerald Heard i Social Substance of Religion:

Those who were swept by the gospel, were attempting nothing so cold, individual and intellectual, as the saving of their own souls after death. … They found real salvation from the lust for self-salvation  in complete devotion to the group, to the new, small, intensely beloved community of like believers.

Heard finner alltså den vanliga kristna synen på religion som väg till individuell frälsning egoistisk och frånstötande. Intressant nog fann W. H. Auden Heards syn tilltalande:

The images in this passage excited Auden. He believed that ideally such a group would number no more than twelve. “The Middle Class are well aware of the satisfaction of this kind of group from team games,” he wrote in 1934. “Those who have complained of athletics in schools as a religion were right in their diagnosis.”

Den vidskepliga tron på att människan behöver “frälsas” är löjeväckande, medan strävan efter nära gruppgemenskap, med det uppgivande av autonomi som den sortens kommunism innebär, ter sig skrämmande. (Vem minns inte de påtvingade gruppsportaktiviterna i skolan med rysningar?) Nej, jag får fortsätta att avvisa all religion och förespråka atomistisk sammanhållning istället.

Citaten är från Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 119. Se även inlägget “Katoliker och kommunister”.

Niklas Ekdal i DN idag:

Är Sverige världens mest välmående samhälle därför att vi är så föga religiösa? Eller är vi föga religiösa därför att vi lever i världens tryggaste samhälle? För mig är det uppenbart att den sistnämnda tolkningen ligger närmast sanningen.

James Buchanan i “Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum”:

For many, the state, as the collectivity, moved into the gap left by the demise of the church’s parental role. The individual who sought familylike protection, but who no longer sensed the presence of such protection in the church, or in God so embodied, found a substitute in the collectivity. The individual could feel that he or she “belonged” to the larger community and was necessarily dependent on that community. The death of God and the birth of the national state, and especially in its latter-day welfare state form, are the two sides of the coin of history in this respect.

Ja, det finns dilemman för en liberal ateist. Ska man föredra Skylla (en stor stat) eller Karybdis (livaktig religion)? Kan man tänka sig frånvaron av båda? Krävs då istället någon annan övergripande institution som ger individer trygghet och en känsla av sammanhang? Är tanken på autonoma utan en sådan institution orealistisk? Jag hoppas (delvis inspirerad av Nietzsche) inte det.

Att kollektivister som Ali Esbati inte bryr sig om individers självbestämmande förvånar inte; men att liberaler på DN, SvD och Expressen inte verkar göra det är anmärkningsvärt. I deras försvar av omskärelse av småpojkar lyser den för en liberal så centrala frågan om respekt för barnet, eller värnandet om människors autonomi med avseende på den egna kroppen, helt med sin frånvaro.

Jag medger att frågan inte är helt enkel och att olika faktorer måste vägas mot varandra; men att inte, som en av de faktorerna, inkludera det som en negativ sak att barn, som inte har kunnat ge sitt medgivande, får irreversibelt och märkbart förändrade kroppar, finner jag minst sagt märkligt. Någon trivialiserade manlig omskärelse genom att likna det vid att ta hål i öronen. En mer rättvisande liknelse är att tatuera ett litet barn.

Man kan motivera omskärelse med minskad risk för hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar; men är det ett argument för att omskära nyfödda, som inte lär ha sex på 15-20 års tid? Är det inte snarare ett argument som kan och bör anföras till beslutsföra personer, säg pojkar vid 15 års ålder? Varför inte låta dem ta ställning då istället? (Då kan man även nämna risken för komplikationer.)

Om man, som jag, lägger stor vikt vid det ovan anförda autonomiargumentet, är det fortfarande inte säkert att man anser att omskärelse av icke beslutsföra personer ska förbjudas, eller ens att det är dåligt att svensk sjukvård erbjuder hjälp med omskärelse. Om alternativet är för barnen farliga omskärelser på köksbord, kan det ändå vara riktigt att erbjuda denna hjälp. Men det är fortfarande så att omskärelser av småpojkar, i ett liberalt autonomiperspektiv, måste ses som problematiska. De negativa aspekterna kanske inte överväger de positiva, men de finns där och bör erkännas i argumentationen.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

(ANSA) – ROMA, 19 LUG – Le micro-societa’ che caratterizzano il tessuto imprenditoriale italiano nel 2008 hanno dichiarato al fisco un reddito medio di 17.000 euro.

E’ una delle particolarita’ che emerge da una lettura di dettaglio dei primi dati sulle dichiarazioni dei redditi 2008 elaborati dal ministero dell’Economia.

Ma su questo ha influenza il fatto che su 873.000 redditi da lavoro autonomo censiti dalle dichiarazioni 2008 ve ne sono 561.000 di professionisti (dagli avvocati ai geometri, dai commercialisti agli architetti) e 218.000 del settore sanitario e dell’assistenza sociale (quindi di medici e personale paramedico).

Tutte e due queste categorie hanno redditi superiori alla media: 43.880 euro i medici, 35.436 euro i professionisti.

Fonte:
http://www.wallstreetitalia.com/articolo.asp?art_id=758361

klarabergsgatan 56, stockholm, sverige och ett kvickt finbesök av michael. trevligt.

Kunsten skal ikke underordnes vedtak forfattet av et politisk parti.
Det var tullball da kommunistpartiet i Sovjetunionen i 1920 tok avstand fra futurismen som ble karakterisert som sinnssyk.

Kasimir Malevitch: “The Knife-Grinder”, 1912, oljemaleri.

Det var tullball da stalinistene kanoniserte Andrej Zdanov innlegg på den internasjonale forfatterkongressen i 1934 om sosialistisk realisme som kunstnerisk norm og det var tullball da det franske kommunistpartiet i 1947 sluttet seg til sosialistisk realisme i sitt oppgjør med surrealismen. Leo Trotsky hadde rett i at partiet skulle ligge unna kunstneriske spørsmål.

Men, betyr dette at kunst skal være ”autonom” eller selvstendig i den forstand at kunst ikke skal beskjeftige seg med politisk – med samfunnsmessige spørsmål? At det eksisterer et grunnleggende motsetningsforhold mellom kunst og politikk?

Boris Vladimirski: “Roses for Stalin”, 1949, oljemaleri

Selvsagt gjør det ikke det. Det er bare konservative innvendinger som har hevdet at god kunst har lite eller ingenting med politikk å gjøre. Det er konservativ holdninger som propaganderer ivrigst for kunst for kunstens egen skyld.

Egentlig er dette synet naivt og uhistorisk og om den hadde vært riktig ville mesteparten av europeisk kunsthistorie måtte avskrives som “politisk kunst”.

Kunsten fra antikken, middelalderen og renessansen viser at kunst på ulik vis visualiserte de herskende klassenes ideologiske selvforståelse eller virkelighetsoppfatning. Dette var uproblematisk både for oppdragsgiver og kunstner: kunstneren kunne ikke skape fritt etter egen vilje og kunsten var selvsagt ikke ”autonom”. Kunsthistorien fram til kapitalismens framvekst på 1700-1800 – tallet , dreier seg i hovedsak om politisk kunst.

Med kapitalismen som dominerende produksjonsform blir relasjonen kunst-politikk-ideologi mer komplisert og tilslørt. Nå vokste det fram ideologiske forestillingene om kunsten som ”fri” og ”autonom”. Det er først under kapitalismen at kunsten ”frigjøres” direkte fra sine tidligere politiske, ideologiske og religiøse oppdragsgivere.

Men, kunsten i det borgerlige samfunnet fikk tildelt en ny ideologisk funksjon. Som frittstående produsent av kunstprodukter tilpasset et ”fritt” kunstmarked, fikk den borgerlige kunstens ideologiens grunnforestilling om den ”frie” individualiteten gode vekstmuligheter.

Den dominerende kunstens ideologiske susjett blir i det borgerlige samfunn transformert til ulike former for dypdykk i kunstnersjelens indre regioner med fremmedfølese, isolasjon og spørsmålet om meningen med livet, døden, kjærligheten og havet.

I tillegg til konsentrasjonen om ideologiske forestillinger om subjektet og det individuelle avsondret fra sine samfunnsmessige forbindelser , fikk formalistisk kunstfilosofi en fremtredende rolle i å legitimere det ”kunstneriske” i kunsten ved ensidig å fokusere på det kunstneriske materialet, tekstur, struktur og arbeidsprosessen – kunst som kunst/ l’art pour l`art.

Et siste karakteristisk trekk ved den borgerlige kunsten, er den konsekvente avpolitiseringen og avideologiseringen som moderne, dominerende kunstretninger gjennomgikk etter 2. verdenskrig – spesielt abstrakt kunst.

Det rare er at ”upolitiske” abstrakte kunsten – f. eks. de amerikanske, abstrakte ekspresjonistene – ble en dominerende trend i vestlig kunst takket være aktiv økonomisk støtte fra CIA, Museum of Modern Art og museets president, den reaksjonære kaldkrigeren Nelson Rockefeller.

CIA benyttet under den kalde krigen tåketalene om kunstens frihet ved å påstå at samfunnsengasjert, kritisk kunst var ufri og kommunistisk, mens upolitisk kunst var fri, autonom og derfor et symbol på kapitalismens frihet. Men, dette er kanskje en annen historie.

El Lizzitsky: “Rød kile slår det hvite”, 1912

(Leserinnlegg i Klassekampen onsdag 30.juli 2003)

Göran Rosenberg har ett förträffligt förslag:

[G]e medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte, en tvingande anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en tvingande anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra. En sådan tvingande anledning skulle kunna vara införandet av en obligatorisk och allmän samhällsplikt.

Fantastiskt. Men varför stanna vid nationen? Varför inte propagera för att vi ska tvingas umgås med norrmän, danskar, finnar — ja, alla inom EU, och helst, via beslut i FN, alla i världen. Jag tror att större harmoni — en genuin känsla av beroende och samhörighet — skulle kunna etableras då. För att detta ska lyckas är det emellertid centralt att kväsa motstridiga förslag, som t.ex. förespråkande av atomistisk sammanhållning. Sådana liberala tankar kan bara hota genuina känslor av beroende och samhörighet. Bort dem!

De flesta sparar en del av sin inkomst. Varför då? John Maynard Keynes anger åtta tänkbara skäl i kapitel 9 av The General Theory:

(i) To build up a reserve against unforeseen contingencies;
(ii) To provide for an anticipated future relation between the income and the needs of the individual or his family different from that which exists in the present, as, for example, in relation to old age, family education, or the maintenance of dependents;
(iii) To enjoy interest and appreciation, i.e. because a larger real consumption at a later date is preferred to a smaller immediate consumption;
(iv) To enjoy a gradually increasing expenditure, since it gratifies a common instinct to look forward to a gradually improving standard of life rather than the contrary, even though the capacity for enjoyment may be diminishing;
(v) To enjoy a sense of independence and the power to do things, though without a clear idea or definite intention of specific action;
(vi) To secure a masse de manœuvre to carry out speculative or business projects;
(vii) To bequeath a fortune;
(viii) To satisfy pure miserliness, i.e. unreasonable but insistent inhibitions against acts of expenditure as such.

These eight motives might be called the motives of Precaution, Foresight, Calculation, Improvement, Independence, Enterprise, Pride and Avarice.

I dessa kristider vill många förmå oss att spara mindre och spendera mer, för att de ekonomiska hjulen ska börja rulla. (Jag drar förvisso mitt strå till stacken.) Men man får inte glömma att sparande fyller en för många viktig, personlig och långsiktig funktion, och man bör inte ha dåligt samvete om man väljer att fortsätta spara. Det man möjligen kan säga, tycker jag, är att om man ändå har tänkt att köpa något förr eller senare, kan man överväga att köpa det förr.

För egen del ser jag motiv fem, oberoende, som väldigt viktigt för ett gott liv. För ekonomisk utveckling är motiv sju, företagsamhet, viktigt: att starta och expandera företag gynnas av privat kapitalbildning. Vad får dig att spara?

[Qui ci sono la I, la II, la III e la IV parte]

La maggior parte dei traduttori non riesce, e spesso non vuole, trovare lavoro in un’agenzia. Ci si ritrova, dunque, a scegliere di lavorare come freelance, con partita IVA. Questo diventa obbligatorio se il proprio reddito supera i 5000 euro: al di sotto di questa cifra, è possibile effettuare anche delle prestazioni occasionali.

Ora, il punto è: come sempre, improvvisare è estremamente rischioso. Il mio consiglio (che, al solito, sto testando sulla mia pelle) è quello di informarsi a fondo, comprarsi dei libri per comprendere che cosa comporti diventare professionisti autonomi. Per esempio, bisogna capire che occorrerà essere in grado di affrontare anche la parte amministrativa e burocratica del proprio lavoro, così come prepararsi a promuoversi e trovare dei clienti basandosi solo sulle proprie forze. Insomma, è preferibile sapere esattamente cosa si affronterà, nel caso si decidesse di proseguire nei propri intenti.

Det är dåligt med tillgången på palliativ vård i Sverige:

Bara en minoritet av de svenska cancerpatienterna och ett fåtal av hjärt-lung-patienterna får tillgång till lindrande specialistvård när livet går mot sitt slut.

En del motståndare mot frivillig dödshjälp anför som argument att sådan hjälp inte behövs, eftersom det går att lindra smärtor effektivt. Om nu detta inte går blir frågan varför inte dödshjälp kan accepteras. Man kan tänka sig följande preferensordning hos svårt lidande personer:

1. Effektiv smärtlindring, “naturlig” död.
2. Ineffektiv smärtlindring, självvald död.
3. Ineffektiv smärtlindring, “naturlig” död.

Dvs. man föredrar effektiv palliativ vård framför dödshjälp, men om effektiv palliativ vård inte kan ges föredrar man att få hjälp att dö framför att ligga och pinas i väntan på den “naturliga” döden. Idag föreligger bara alternativ 1 (ibland) och 3, vilket innebär att preferenserna hos personer som har ovanstående preferensordning blir sämre tillfredsställda än om alternativ 2 också skulle erbjudas.

Kan ett argument mot att införa alternativ 2 vara, att incitamenten för politiker och sjukvård att satsa mer på palliativ vård försvagas? Möjligen, men jag tror risken för det är liten, av två skäl:

1. Efterfrågan: Alternativ 2 innebär inte att personer med ovanstående preferensordning slutar att efterfråga palliativ vård: tvärtom föredrar de sådan framför dödshjälp och kommer att fortsätta att efterfråga den.
2. Utbud: Eftersom en stor majoritet av politiker och sjukvårdspersonal fortfarande har en stark preferens för alternativ 1 framför alternativ 2 kan införandet av alternativ 2 sporra dem att satsa mer på palliativ vård. Utan en sådan satsning kommer ju folk att välja det de inte vill att folk ska välja, dvs. alternativ 2. 

Allt talar därför för att steg bör tas mot att införa frivillig dödshjälp i Sverige.

Media: SvD1, SvD2, SvD3,  DN, Dagen1, Dagen2, AB1, AB2

Il Parlamento ha respinto la proposta volta a aggiornare le norme sull’organizzazione dell’orario di lavoro degli autotrasportatori. La Commissione, infatti, non propone – come richiesto dai deputati – una piena inclusione degli autotrasportatori autonomi nel campo d’applicazione della direttiva che definisce i tempi di guida e di riposo di camionisti e autisti. La direttiva 2002/15/CE, entrata in vigore il 23 marzo 2005, è stata un importante passo in avanti verso il miglioramento della protezione della salute e della sicurezza dei lavoratori mobili del settore dell’autotrasporto definendo delle norme comuni relative ai tempi di guida e di riposo dei conducenti. In previsione dell’estensione della sua applicazione agli autotrasportatori autonomi (dal 23 marzo 2009), la Commissione era chiamata a proporre le modalità per rispondere a questo impegno, sulla base di una relazione che valutasse l’attuazione della direttiva ed esponesse le possibili conseguenze.  In questa relazione, la Commissione era giunta alla conclusione che non vi fosse un elemento decisivo per includere gli autotrasportatori autonomi nel campo di applicazione della direttiva. Osservava poi che la distinzione tra autotrasportatori autonomi e lavoratori mobili non fosse chiara, aumentando così il rischio del fenomeno dei “falsi” autotrasportatori autonomi i quali, per non rientrare nel campo di applicazione della direttiva, non sono legati ad un datore di lavoro da un contratto di lavoro ma non hanno la libertà di intrattenere relazioni con più clienti. Per quanto riguarda il lavoro notturno, la Commissione aveva concluso che non vi fosse esigenza di modificare o armonizzare ulteriormente le disposizioni in materia

Igår såg jag en fantastisk iscensättning av Witold Gombrowicz roman Ferdydurke på Turteatern. Boken har ett filosofiskt djup och handlar om spänningen mellan det genuina och det socialt påtvingade, mellan det okonstlade och det poserande, mellan spontan ungdom och kuvad mognad. Uppfostran, utbildning och försök att bringa civilisation har också en kostnad. Vi indoktrineras att tänka på ett visst sätt, att präglas av Formen. Ett exempel från en lektion i en polsk skola (s. 39—40):

Låt mig alltså se, fortsatte han strängt och tittade på schemat, vad skulle vi göra i dag? Jovisst ja, förklara och påvisa varför den store skalden Slowacki väcker vår kärlek, beundran och hänförelse. … Varför? Jo, därför, mina herrar, att Slowacki var en stor skald. Walkiewicz, tala nu om varför! Säg efter, Walkiewicz! Varför finns denna förtrollning, denna kärlek, dessa tårar, denna hänförelse, denna magi? Varför slitas våra hjärtan? Varför Walkiewicz? …
—Därför att han var en stor skald, magistern, sa Walkiewicz.
Gossarna karvade i bänklocken med sina pennknivar och rullade ihop små bollar av papper som de stoppade ner i bläckhörnen. Läraren suckade, tappade andan, såg på sin klocka och fortsatte som följer:
—Han var en stor skald, glöm inte att han var en stor skald. Varför känner vi kärlek, beundran, förtjusning? Därför att han var en stor skald, en stor skald. Försök nu få in detta ordentligt i era förstockade träskallar, och säg efter mig: Julius Slowacki var en stor skald, en stor skald, vi älskar Julius Slowacki och hans dikter tjusar oss därför att han var en stor skald — och därför att hans strofer äger en odödlig skönhet som väcker vår djupaste beundran.

Ja, så  gick undervisningen till. Saker fastslogs. Men det imponerade inte på alla:

Denna framställningsnivå gick en av gossarna på nerverna. När han inte stod ut längre utbrast han:
—Men om han inte rör mig det minsta då? Om han helt enkelt inte intresserar mig? Om jag inte kan läsa två rader av honom utan att somna… Gud hjälpe mig, magistern, men hur skulle jag kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning?
Hans ögon höll nästan på att tränga ut ur sina hålor. Han satte sig igen, som om han överväldigats av vad han just hade sagt. Hans barnsliga bekännelse fick läraren att kippa efter luft.
—Håll mun, Kotecki, för Guds skull, sa han. Du försöker få mig på fall, Kotecki. Det blir underbetyg för Kotecki. Han vet inte vad han talar om.
Kotecki: Men magistern, jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag skulle kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning.
Läraren: Men Kotecki, hur skulle du kunna undgå att falla i hänryckning då jag redan tusentals gånger förklarat för dig att du faller i hänryckning?
Kotecki: Magistern har förklarat det, men jag faller inte i hänryckning.

Så fortsätter meningsutbytet. Friska fläktar! Bort med förljugenheten! Ungdomens vilja till autonomi i tänkandet inger hopp! Allt var inte bättre förr i skolan.

Parlamento e Consiglio europeo non sono riusciti a trovare un accordo per quanto riguarda la normativa sugli orari di lavoro degli autisti. I lavoratori autonomi nel trasporto su strada, che dovevano essere inclusi nella categoria dei conducenti soggetti a date normative secondo la direttiva di marzo di quest’anno, saranno invece esclusi per una decisione della Commissione. I Verdi sostengono che un conducente stanco alla guida non rappresenta un pericolo minore solo per il fatto di essere autonomo.

Sepp Kusstatscher ha cercato di convincere il parlamento della necessità di un a regolazione universale:

„Le reazioni internazionali e tutte le misure prese contro l’attuale febbre suina o contro l’aviaria o la BSE alcuni anni fa, non sono affatto proporzionate, rispetto alla superficialità con la quale si reagisce per arginare il numero di molto superiore delle vittime della strada.

Le quasi 40.000 vittime all’anno solo sulle strade della Ue, senza contare gli innumerevoli feriti e gli invalidi permanenti, vengono troppo facilmente “accettati“ con fatalismo.

È chiaro a tutti che nel conteggio degli incidenti stradali più gravi, i mezzi pesanti come gli autocarri siano quelli maggiormente coinvolti. Le cause principali sono sempre la velocità, la stanchezza e l’alcool.
Con questa direttiva si sta cercando di combattere l’eccessiva stanchezza di chi si mette alla guida di un veicolo. Non solo i tempi di percorrenza, che possono esser controllati con il cronotachigrafo, ma anche i tempi di carico e scarico devono ora valere come tempi di lavoro per TUTTI.
Dopo ore di lavoro senza riposo, un conducente che si metta alla guida del proprio TIR è già stanco e deconcentrato.

Quello che è incomprensibile è il perché una normativa di questo tipo debba includere solamente chi è dipendente e non tutti coloro che si mettono alla guida per lavoro. L’unica giustificazione offerta è che controllare i tempi di percorrenza di un autonomo sarebbe più difficile. D’accordo! Ma un lavoratore autonomo stanco al volante è forse meno pericoloso per se stesso e per gli altri?

Noi Verdi ci siamo dunque espressi contro questa normativa per il motivo che considera i conducenti autonomi come un’eccezione. Ne va di una maggiore sicurezza sulle strade. Si tratta di ridurre drasticamente il numero dei morti per incidenti stradali. Bisogna procedere in maniera rigorosa contro tutte le cause di incidenti, anche contro la stanchezza. Non possono esserci eccezioni tra i conducenti”.