Full Moon är ett litet äventyrsspel där man ska hjälpa en liten kanin att få de saker som han vill få tag på . Genom att peka och klicka på olika saker så påverkar man vad som händer. I början är det väldigt enkla lösningar där man bara klickar på rätt ställe i princip men det blir svårare och svårare. Spelet utspelar sig i månsken vilket gör att bilden är väldigt svart så det är lite svårt att se vad man klickar på. Det är lite annorlunda än vad man är van vid men skoj att se. Testa och se om du klarar av att få tag på alla saker som som kaninen vill ha.

Full Moon

Det där med att infoga skräck i ett spel är inte alltid det lättaste. Många spel lyckas med att ge en chockfyllda överraskningar eller spänning i form av stressiga spelsituationer, men färre spel är det väl som kan skryta med att verkligen tillhandahålla en genuint obehaglig och skräckfylld stämning. Chaosiums ytterst atmosfäriska “Shadow of the Comet” från 1993 är dock ett av just de sällsynta exemplen.

Spelet är baserat på skräckmästaren H.P Lovecrafts legendariska cthulhu-mytologi, och då främst på novellen “The Shadow over Innsmouth”. I spelet är Innsmouth något underligt omdöpt till “Illsmouth”, men precis som i originalberättelsen är det fokus på den skräck som lurar under den isolerade lilla New England-orten idylliska yta. Det hela utspelar sig 1910, där spelaren tar på sig rollen som den brittiske journalisten och fotografen John Parker, som anländer till byn i syfte att fotografera den snart anländande Haley’s komet, som enligt utsago ska synas extra bra från just Illsmouth. Men naturligtvis dröjer det inte länge förrän Parker snubblar över en djävulsk konspiration som har en koppling till byns hotfulla förflutna, och snart börjar de kosmiska, gränslösa fasorna visa sig…

Till att börja med kanske man bör påpeka att “Shadow of the Comet” definitivt inte är något mästerverk. Den som vant sig vid LucasArts, Revolutions och till viss del även Sierras spelarvänliga approach bör kanske undvika “Shadow of the Comet”. Spelkontrollen är halvdan, med en kombination av tangent- och musstyrning som inte fungerar riktigt så smidigt som man vill alla gånger. Det något klumpiga kontroll/ inventory-systemet hade lätt kunnat bli mycket smidigare om man kört rakt av på en mer helgjutet peka-klicka-gränssnitt i stil med LucasArts SCUMM-motor. Att spelet sedan ibland även är nästan oförlåtligt svårt gör förstås sitt till också. Förutom en bunt tämligen svårgissade actionpussel är det även en hel del konversationer där du förväntas svara exakt rätt svar vid första försöket, annars får du ingen andra chans och tvingas ladda ett tidigare sparat spel om du inte vill bli fast i ett så kallat “walking dead”-scenario.

Men det finns förstås en anledning till att jag valde att uppmärksamma detta spel överhuvudtaget. För trots sina brister är “Shadow of the Comet” ändå ett förbisett, underhållande och otroligt stämningsfullt spel. Faktum är att första halvan av spelet där du vandrar runt, utforskar området och pratar med byns invånare är bland det mest stämningsfulla i spelväg jag spelat någonsin. Allt känns hotfullt, och det är en genuint obehaglig känsla av att vandra i en by där man vet att något inte stämmer, men utan att kunna sätta fingret på vad. Den täta stämningen blir dessutom uppbackad av spelets snygga, lo-res-krispiga grafik som känns som en blandning mellan “Gabriel Knight 1“:s serietidningsstil och “Martian Memorandum”:s pixliga fotorealism, något som passar den Lovecraftiska andan perfekt. Samma sak med musiken, som mer eller mindre är centrerad kring några få teman som upprepas under spelets gång, vilket kanske kan låta monotont, men faktiskt fungerar utmärkt. Det ihärdiga blippandet är både minnesvärt och passande till den kyliga atmosfären.

“Shadow of the Comet” är kanske inte det bästa äventyrsspelet någonsin, och innehåller mer än sin beskärda del av frustrerande partier, men är fortfarande väl värt att införskaffa och spela för den som inte skyr en hög svårighetsgrad och vill åtnjuta den krypande Lovecraft-atmosfären tillsammans med Dagon, Nyarlathotep, Yog-Sothoth, Cthulhu och alla de andra sköna, uråldriga lirarna i en underbar old-school-tappning.

(“Shadow of the Comet” är nog mer eller mindre omöjligt att få fungerande på dagens datorer utan hjälp, så jag rekommenderar att ni tar er tid att skaffa programmet DOSbox om ni inte redan har det.)

Intro med härligt överspelande röstskådisar och underbart ödesmättad musik:

Det är inte lätt att vara inburad för ett mord i en lätt dystopisk framtid.
Speciellt inte då man dessutom är oskyldig och reaktorn där du gör ditt straffarbete råkar ut för en kraftig olycka som hotar spränga allt närliggande liv till småbitar och dessutom fångar dig tillsammans med din inte allt för gladlynte övervakare. Ett faktum som blir väldigt tydligt i det korta, men smått underbara sci-fi-äventyret “Reactor 09″. I rollen som den oskyldigt dömde och bittre Clyde är du den ende med någon som helst kunskap om hur olyckan kan stoppas, och det är upp till dig att hitta på ett sätt att föra er båda ut ifrån reaktorn levande, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det som gör “Reactor 09″ speciellt, förutom den ögonbedövande vackra lo-res-grafiken, den snyggt hanterade handlingen och en stämningsfull atmosfär är främst sättet som dina val i spelet hanteras. Det gäller nämligen inte bara att ta sig ut, du måste även hela tiden lyckas få din övervakare att lita på dig, och spelet håller konstant koll på hur du lyckas via en “tillits-mätare” som minskar eller stiger beroende på vilka val du gör. Ett koncept som gjorts många gånger, och som har sina klara begränsningar, men som här fungerar bättre än något annat exempel jag spelat. Det finns med andra ord flera olika sätt att slutföra spelet på, något som ger det hela ett intressant djup och banar väg för flera omspelningar.

“Reactor 09″ är trots en något kort längd ett snyggt och extremt stämningsfullt äventyrsspel med en välskriven handling. Med andra ord väl värt en nedladdning. “Reactor 09″ är gratis och kan laddas ner här.

Graveshift 2 är uppföljaren till ett av de mest välgjorda äventyrsspelen i flash. Den här gången så är hjälten Arimose tillbaka och ska leta efter kungen skatten som den onda vita magikern har stulit. Arimose har ramlat ner i kloakerna under staden Westvick och måste nu ta sig upp samtidigt som han slåss mot de onda krafter som finns där nere. Genom att lösa olika problem och så kan man öppna låsta dörrar och ta sig vidare framåt till den slutliga uppgörelsen mot den vita magikern. Spelet är ett av de absolut bästa äventyren som gjorts och är väldigt stort och tar lite tid att spela sig igenom. Ljud och grafik är av absoluta toppklass och spelet är en värdig uppföljare till det tidigare spelet. har du inte spelat det så finns det här: Graveshift.

Graveshift 2

A Dralien Day är ett spänande äventyrsspel från skaparna av de populära av Bowja äventyren. Den här gången så ska man hjälpa den lilla draken Dralien att hitta sin mamma som har tillfångatagits av elaka drakjägare. För att hitta sin mamma så måste nu Dralien lösa många olika problem som han ställs inför. Genom att peka och klicka på olika saker så får Dralien saker att hända. Problemen är lagom svåra att lösa och grafiken och ljudet är som vanligt i toppklass. Prova och se om du lyckas återförena mor och son igen.

A Dralien Day

Life Ark 4 är den fjärde delen i en serie av äventyr. Den här gången så hotas hela universum av ett gigantiskt svart hål. Som vanligt måste man lösa några pussel som gör att man kan klara sig från de hotande faran. Pusslen i spelet är ganska svåra ibland men det är ganska skoj att sitta och klura på de. Spelet är ganska kort vilket gör att det går att klara på inte allt för många minuter om man klara av de olika pusslen ganska snabbt. Grafiken i spelet påminner om de tidigare delarna i spelserien och fungerar riktigt bra.

Life Ark 4

Abuba the Alien är ett välgjort äventyrsspel där man ska hjälpa en liten alien med namnet Abuba att ta sig hem till sin egen planet efter att ha råkat att krascha med sitt rymdskepp på jorden. Spelet är av den traditionella peka och klicka typen. Grafiken i spelet är som vanligt i de här spelen riktigt bra så det är samma tillverkare som tidigare gjort de populära Bowja spelen. Problemen som man ställs inför är kanske inte de allra svåraste att lösa med man har en trevlig stund medans man spelare igenom spelet.

Abuba the Alien

“Duty and Beyond” är ett av de bästa exemplen på att ett äventyrsspel inte behöver ha varken särskilt djup handling eller utvecklade karaktärer för att ändå vara både otroligt roande och närmast genialiskt bra. I rollen som enträget pizzabud dras spelaren in i jakten efter en besynnerlig kund, vars hus inte riktigt verkar lyda de lagar om tid och rum som vi annars tar för givna. Det dröjer inte länge innan de besynnerliga ledtrådarna som husets ägare lämnat leder in i otaliga, underliga fantasivärldar…

Spelets storhet ligger som sagt inte i handlingen eller karaktärerna, utan i det faktum att det är så fruktansvärt roligt att spela. Stort, utmanande, fyllt av små humoristiska detaljer och pussel som alltid balanserar på precis rätt nivå och med tillräckligt många hemligheter för att ge det hela ett omspelningsvärde som sällan hittas i genren annars. Att både den härligt lågupplösta grafiken och den välgjorda musiken dessutom håller toppklass gör knappast saken sämre. En regelrätt liten pärla.

“Duty and Beyond” är helt gratis och kan laddas ner härifrån.

Har verkligen återupptäckt en gammal favoritgenre; äventyrsspel. Denna genre var nog som störst i början av 1990-talet och har idag näst intill försvunnit. Blev därför otroligt glad när jag upptäckte att Broken Sword : Shadow of the Templars skulle släppas till Nintendo DS. Har hört att hela Broken Sword serien är bra men hann aldrig spela något av spelen till PC när det släpptes. DS:en är verkligen perfekt för denna typ av spel anser jag och pennan fungerar perfekt till spelet. Har kommit en bit in i äventyret och njuter verkligen av spelet. För alla som missat spelet så rekommenderar jag det verkligen, förutom DS så finns denna directors cut även till Wii.

Apropå äventyrsspel så blev jag glad att se att Lucasarts skulle göra en remake på Monkey Island, spelet släpps 15/7 på Xbox Live. Tydligen ska det även finnas möjlighet att switcha tillbaka till den gamla grafiken, men när jag köpt spelet ska jag ge den nya upphottade grafiken en chans. Har för många år sen klarat av Monkey Island 2 och det var verkligen ett bra spel det med, hoppas 1an motsvarar förväntningarna. Med denna ny satsning hoppas jag äventyrsspelen får ett uppsving och fler spel släpps, både gamla godingar och nya spel.

För alla andra som behöver få sin äventyrsspel fix så kan jag tipsa om att Beneath a steel sky och Flight of the Amazon Queen finns att ladda ned gratis på Internet. Använd det förträffliga ScummVM så behöver du inte krångla med att försöka få igång spelen på en modern PC.

Hade egentligen tänkt komma in på PC CD-Rom och FMV men det får bli någon annan gång istället.

Ja, de  som kikat in här har säkert märkt att det staplats en rad med måttligt intressanta och tämligen bakåtsträvande inlägg på varandra som alla behandlat gamla, inaktuella äventyrsspel, kryddade med underliggande “det-var-bättre-förr”-antydningar.
Well, that’s all in the past now!

Eller nja, inte riktigt. Jag kommer fortfarande att skriva om gamla undanskuffade skåpmatsrester till spel, men för att visa att jag inte är helt ur fas med min samtid och i ett försök att uppmuntra dagens faktiskt väldigt väl frodande indie-scen både vad det gäller kommersiella/icke-kommersiella 2D-point-n-click-spel kommer jag nu också att börja skriva om nyproducerade spel i genren som jag på ett eller annat vis rekommenderar. Det finns, tro det eller ej, en hel del av dem.

Som mitt första exempel väljer jag en gammal favorit, som förvisso inte är direkt färsk i dagens ögon, då det skapades redan 2001, men som än idag står stolt på min lista över favoritspel någonsin:

Det svenskproducerade “Pleurghburg: Dark Ages”.

“Pleurghburg” är en historia om en stad med samma namn, där en bunt med sällsynt blodiga, närmast ritualistiska mord drabbar samhället, och där du tar på dig rollen som polisen Jake McUrk i jakten på att stoppa det hela. Spelet kan närmast beskrivas som en blandning mellan de tidiga “Police Quest“-spelens metodiska polis-procedurer/lågupplösta EGA-grafik och den tryckande, thrillerartade spänningskänslan som återfinns i “Gabriel Knight“-spelen. Spelets grafik är medvetet enkel som en hyllning till just Sierras tidiga “Quest”-spel, vilket nog kan avskräcka en hel del, och letar man efter djupa karaktärer eller minnesvärd dialog får man leta någon annanstans. Men vad det gäller regelrätt, iskall skräck/spänningsatmosfär, stämningsfull musik, perfekt avvägda pussel och en snyggt upplagd, välstrukturerad mysteriehandling så är det svårt att hitta ett spel som lyckas med det  bättre än “Pleurghburg”. Väl värt att kollas upp.

“Pleurghburg: Dark Ages” är helt gratis och kan laddas ner härifrån.

The ballad of Ketinetto 3 är ett litet äventysspel som är väldigt välgjort. I spelet så spelar man en man som blir skeppsbruten på en ö. För att kunna få låna båten för att åka därifrån så måste han hjälpa de som säljer kokosnötter på ön. De har blivit bestulna på alla kokosnötter av nån elak typ och vill ha de tillbaka. Grafiken och typsnittet i spelet påminner en hel del om den legendariska Monkey Island serien vilket inte säger lite. Problemen i spelet är på en lagom nivå. Det som är lite synd är att spelet inte är större för det här var riktigt skoj att spela sig igenom. Jag hoppas att det kommer att komma en uppföljare snart.

Ballad of Ketinetto 3

Det fanns en tid då äventyrsspelen var den bästa kulturform jag kunde tänka mig. Space Quest. De två första Monkey Island. Lure of the Temptress. Beneath a Steel Sky. Men, som med så mycket annat här i livet, så växte vi isär, äventyrsspelen och jag. Åh, ibland återvände jag till mina gamla favoriter, och LeChuck’s Revenge eller Sam & Max hit the road (nej, jag vet – jag tröttnar heller aldrig på det där introt. “Frrriends!?”) lyste från skärmen sent om natten i mitt lilla studentrum på Olofshöjd. Men jag gav mig aldrig in på några nya spår. Grim Fandango passerade praktiskt taget obemärkt förbi, liksom Blade Runner. “De tar för mycket tid”, intalade jag mig. “Jag håller mig till Civ, första GTA, NHL ‘98. Grejer jag kan ge tjugo minuter i stöten och sen glömma.” Yeah. Visst – jag hade en hyfsat stressig tillvaro. Studier. Fester. The whole enchilada. Men mina tjugominutersnöjen med Civ 2 och Championship Manager 97/98 - och senare banaliteter som The Sims – spillde gärna över i flera timmar långa nattsittningar som spolierade både studier och socialt liv. Men på något sätt var det bestämt – inga äventyrsspel. Parasite Eve kan verka hur lockande det vill, det kommer inte över min tröskel. Så – är då Peter Forsberg roten till allt ont? Nej. Man kan tro det, det finns mycket som pekar på det, men faktiskt – nej. Ibland sätter man helt enkelt upp principer för sig själv som man vägrar ruckar på, hur bisarra och dåligt grundade de än är.

Så varför sitter jag här och grinar över det här nu, tio år senare? Well, jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till mina äventyrsspelen. Jag läser om dem , jag ser trailers och youtubeklipp, någon enstaka gång köper jag dem – men de spelas aldrig. Hur länge har The Longest Journey legat i hyllan och samlat damm? Grim Fandango? Samtidigt som jag uppenbarligen har tid att spela mediokra dussinspel.

Nej. Det måste bli ändring här. Watch this space.

I Pandas Big Adventure så får vi återigen stifta bekantskap med den lilla Panda. Den här gången så är det inte ett sniperspel utan ett klassiskt äventyrspel som vi möter Panda i. Panda har av nån oförklarlig anledning fått i uppdag att försöka stjäla hemig ufo teknologi. När Panda är inblandad så blir det dock aldrig som det är planerat. Panda slungas ut i historien i en tidsamaskin som går sönder. Nu måste han hitta alla delarna till tidsmaskinen på olika platser i historien. Spelet är ett klassiskt peka och klicka äventyr. Genom att lösa många problem som Panda ställs inför så kan han förhoppningsvis komma tillbaka till 2009.

Pandas Big Adventure

Jag har hittills mer eller mindre enbart berört spel som på ett eller annat sätt kan betraktas som underdogs väl värda att spela, med gott underhållningsvärde och stämning, men inget av de spel som riktigt ligger mig allra varmast om hjärtat. En av anledningarna till det har varit att en majoritet av dem knappast kan klassas som bortglömda eller underdogs: LucasArts-klassiker från 90-talet såsom “Grim Fandango”, “Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge” och “Day of the Tentacle” är kanske något förbisedda av dagens spelpublik, men nämns fortfarande flitigt på “bästa spel någonsin”-listor och är exempel på några av genrens mest kända spel.

Men det finns ett spel som definitivt hamnar på listan över sorgligt bortglömda och oförtjänt förbisedda spel. Ett av mina absoluta favoritspel någonsin: “Discworld Noir”. För den som inte redan gissat det, så är “Discworld Noir” baserat på författaren Terry Pratchetts humoristiska fantasyromanserie med samma namn, och är den tredje delen i den serie av “Discworld”-äventyrsspel som gjordes under 90-talet. Men till skillnad från föregångarna “Discworld” och “Discworld II: Missing Presumed!?” som delvis tog en hel del handlingselement direkt från de olika böckerna så är “Discworld Noir” en helt nyskriven, och som namnet antyder en helt betydligt mörkare historia.

Spelet är kort och gott en blanding mellan Pratchetts skeva fantasyuniversum och 40- och 50-talets Film Noir-stereotyper. Där de tidigare spelen kretsade kring den imkompetene trollkarlen Rincewind(briljant spelad av f.d. Monty Python-medlemmen Eric Idle) handlar “Discworld Noir” istället om Ankh Morporks första och enda privatdetektiv, den bittre, hårdkokte cynikern Lewton, som en kväll blir uppsökt av en genretypisk femme fatale vid namn Carlotta och åtar sig att leta reda på hennes försvunne pojkvän Mundy. Ett fall som förstås visar sig vara början på något betydligt större…

Den största skillnaden som man märker mellan DWN och dess föregångare är dock grafiken. Där ettan och tvåan hade en färgglad, stiliserat tecknad film-grafik i stil med LucasArts spel från mitten av 90-talet bjuds vi här istället på förrenderade 3D-bakgrunder och karaktärer med en betydligt skitigare och mörkare touch för att förtydliga Film Noir-elementen. Ett val som fungerar halvdant, med en del klumpigt gjorda karaktärer och bitvis överdrivet mörka miljöer. Men just grafiken blir väl också det enda som drar ner ett annars suveränt spel.

Och anledningarna till att “Discworld Noir” i mina ögon är ett så nästintill perfekt spel är otaliga. För det första stoltserar spelet förstås med samma underbart brittiska humor som gjorde Discworld 1 & 2 underhållande, men denna gång med mindre Pythonesquea utsvävningar och med en ton mer lik den som återfinns i böckerna.

Valet att skapa en helt ny huvudkaraktär och story enbart för spelets skull är även det ett bra val. Allt är ruskigt välskrivet, med en handling som balanserar snyggt mellan humor, klassisk deckar-whodunnit och atmosfärisk H.P Lovecraft-skräck, underbart fånig dialog och förstås drösvis med filmreferenser.

Avsaknaden av Eric Idles röstskådespeleri är till en början en förlust, då hans tolkning av den sarkastiske fegisen Rincewind i föregångarna är bland det roligaste han gjort, men som tur är återfinns andra bekanta från de tidigare spelen, såsom Rob Brydon, Nigel Planer och Kate Robbins tillsammans med nykomlingar såsom Robert Llewellyn i rollistan. Många verkar anse att den lilla ensemblen ger spelets röstskådespeleri en något amatöraktig känsla, något jag dock inte håller med om. Snarare ger det spelet en charmig, radioteater-aktig känsla som bidrar till humorn.

Gränssnittet i DWN är i mångt och mycket identiskt med Discworld 1 & 2, med ett avskalat och enkelt point-and-click-system liknande det som använts i spel såsom “Broken Sword” och “Beneath a Steel Sky”. Pusslen bygger till stor del på hittandet av ledtrådar, och det särskiljande genidraget kommer från just spelets hanteringen av dessa. För varje gång Lewton lär sig något nytt dyker en ny anteckning upp i anteckningsboken, som spelaren sedan kan diskutera med övriga karaktärer i spelet, kombinera med andra anteckningar, platser och föremål i hopp om att komma ett steg framåt. Ett koncept som kanske låter banalt och måttligt spännande, men som faktiskt gör detektivarbetet såväl lättflytande som underhållande. (Senare i spelet introduceras även ett extra element i detektivarbetet som jag låter bli att gå in på i detalj, då det är en ganska stor plot-twist, men som hur som helst ger ännu en extra dimension till spelets pussel.)

Kanske är det nostalgi som spelar in, men “Discworld Noir” är i mina ögon ett av de absolut bästa exemplen på hur ett klockrent äventyrsspel ska göras. En suverän handling, förstklassig stämning, perfekt och innovativ spelkontroll, underbar humor och som pricken över i:et: ett briljant komponerat jazz-soundtrack av Paul Weir. “Discworld Noir” är nog utan tvekan mest njutbart för de som redan är ett fan av Discworld-böckerna, men är väl värt att leta upp även för den som inte är gammal bekant. Gissningsvis det spel jag spelat flest gånger i mina dagar.

(DWN är tämligen svårhittat idag, och notoriskt svårstartat i XP och Vista, men det går att fixa med en hel del bök och stök med patchar och dylikt om man är envis. Väl värt besväret, dock.)

Ett dramatiskt intro:

Lewton samtalar med sin gamle vän “Nobby” Nobbs:

Robin the Hoodlum är ett välgjort flashspel av finn fem fel typen. I spelet då får man följa med på ett äventyr med Robin som tar han runt i sherwoodskogen och letar efter det legendariska morotslandet. Man få se små seriestrippar med Robin och på varje så är det tre saker som skiljer bilderna åt. Det är ganska små detaljer som kan vara svår att se ibland. Är man snabb att hitta felen som får man en tidsbonus.  Robin the Hoodlum är ett av de bästa spelen som har kommit på slutet i den här spelgenren så testa det gärna.

Robin the Hoodlum

Hot Date är ett litet flashspel som utspelar sig i en bar där du ska försöka att få den vackra kvinna intresserad av dig. Spelet är ett äventyrsspel där man ska klicka på olika saker i spelet för att framkalla reaktioner hos de personer som finns i rummet. Spelet är ganska svårt då det gäller att göra rätt saker i rätt ordning för att inte förlora spelet men som tur är så finns det en walkthrough att läsa om man vill fuska lite grann. Grafiken i spelet är väldigt serieaktig och bra och bidrar till spelets humor.

Hot Date

När spelvärldens klocka slagit 1998 hade den spelmässiga trend som gick under benämningen FMV(och som ofta innefattade b-iga skådisar mot en greenscreen-bakgrund) mer eller mindre hunnit försvinna. Det som under en kort period under mitten av 90-talet refererades till som “the future of gaming” hade redan blivit en pinsam fotnot i marginalen och något ganska inaktuellt i skenet av den nya generationen av 3D-spel såsom Quake och dylikt. Men till och med vid denna sena timma fanns det spel som fortfarande höll sig kvar vid formatet. Och underligt nog visade det sig också bli ett av de bättre spelen som utnyttjade sig av tekniken.

“Black Dahlia” var företaget Take-Two Interactives sista egenproducerade giv i äventyrsspelsgenren, (de är idag förmodligen mest kända som ägarna av spelföretaget Rockstar Games, som ligger bakom megasuccéer såsom “Grand Theft Auto” och “Max Payne”) då deras tidigare försök hade varit halvlyckade om än smått kultförklarade försök såsom “Bureau 13“, “Hell: A Cyberpunk Thriller” och inte minst det kändisspäckade “Ripper“, som stoltserade med namn såsom Christopher Walken, Karen Allen, Paul Giamatti och John Rhys-Davies på rollistan. Men där de föregående stapplade och föll på mållinjen lyckades “Black Dahlia” visa upp att FMV nödvändigtvis behövde vara något dåligt, trots en uppsjö av exempel som visade upp det motsatta.

För trots att spelet till en början visar upp allt det som vanligtvis tyder på ett riktigt dåligt äventyrsspel, såsom en överreklamerad hollywoodstjärna i en av rollerna(i detta fall en tämligen tam Dennis Hopper, som trots att hans namn och ansikte är spritt över hela spelpaketet egentligen bara är med i drygt fem minuter i själva spelet) och bisarrt många cd-skivor(eller “Eight CD-rom Extravaganza!” som omslaget så snyggt kallar det) är “Black Dahlia” faktiskt överlag riktigt bra.

Handlingen utspelar sig under en utdragen tidsperiod med start 1942 i Cleveland, och kretsar kring den tämligen oerfarne internutredaren Jim Pearson, som dras in i en härva som visar sig innefatta allt från en lokal seriemördare som styckar sina offer, till nazism, asaguds-ockultism och så förstås det kända mysteriet kring mordet på Elisabeth Short, mer känd som “the Black Dahlia”. Spelet lyckas binda samman verkliga fakta och karaktärer med fiction på ett snyggt och engagerande sätt, som ofta för tankarna till en annan klassiker i äventyrsspelsammanhang, nämligen Sierras “Gabriel Knight“-serie.
Grafiken är ok, om än något intetsägande, men är fullt duglig förrenderad, första-personens 3D för sin tid och inte störande för spelupplevelsen. Nej, vad spelet istället vilar på förutom den genomtänkta och välskrivna handlingen är utan tvekan skådespelarna, som för det mesta lyckas otroligt väl med att undvika såpopera/b-filmskänslan som annars är så vanlig i just FMV-spelen, och levererar överlag imponerande prestationer förvånansvärt fria från stelt överspel.

Pusslen i spelet varierar kraftigt, från detektivarbetande, såsom insamlande av ledtrådar och förhör av diverse misstänkta till mer lösryckta “pussel/tankenöt”-pussel i “Myst”-stil och liknande, vilket förvisso ger variation, men som inbiten hatare av den sistnämnda sortens pussel och älskare av det Hammet-doftande snokandet efter spår kan jag ibland tycka att det blir lite väl många poänglösa uppvisningar i kluriga hjärnkliar-pussel som ofta känns ditslängda som tidsfördröjare utan egentlig relevans till handlingen. Men för den som uppskattar den typen av uppgifter lär man säkerligen svälja dem med hull och hår.

Överlag är dock “Black Dahlia” trots några tillkortakommanden en underhållande spelupplevelse med suggestiv atmosfär och välskriven handling, och näst efter “Gabriel Knight 2: The Beast Within” och “Tex Murphy”-serien kanske också det allra bästa exemplet på vad FMV-tekniken faktiskt kunde åstadkomma när den användes på rätt sätt.

(En tämligen taskigt filmad video, men det var dessvärre det enda jag kunde hitta på youtube.)

Save The Totem Village är ett roligt och bra litet äventyrsspel där man ska hjälpa tre personer att rädda sin lilla by från en elak jätte som försöker att sätta eld på den genom att skjuta eldpilar mot byn. I spelet så måste man ta de tre personerna och få var och en göra det den är bra på. En person är stark medans en annan är klurig av sig så det gäller att få de tre personerna att samarbeta. Man ställs inför några problem som måste lösas för att man ska kunna besegra jätten. Grafiken i spelet är riktigt bra och lite serieaktig av sig och den har lite humor. Prova gärna det här äventyrsspelet och se om du kan hjälpa de stackars vännerna.

Save the Totem Village

Innan LucasArts och Sierra på 90-talet intog delad tron som äventyrsspelens främsta tillverkare, fanns det under stora delar av 80-talet ett företag som inte utan anledning stod mångt och mycket som ensam monark över äventyrsspelandets kungarike. Företagets namn var Infocom, och gav under sina glansdagar ut en veritabel flod av framgångsrika äventyr, de flesta rent textbaserade sådana, som till exempel Zork, Enchanter och The Hitchhikers Guide to the Galaxy. 1986 blev de dock uppköpta av Activision och många av deras huvudanställda gick vidare till att grunda andra företag. Ett av dem var Legend Entertainment, som 1993 gjorde ett av de mest underhållande och välgjorda spelen i “Interactive Fiction“-genren, nämligen Eric the Unready.

Spelet är en lättsam parodi på fantasy/medeltids-genren, och  kretsar, precis som titeln antyder, kring en tämligen oförberedd, inkompetent och ständigt otursförföljd riddare vid namn Eric, som tvingas ranta runt i kungadömet för att på genretypiskt sätt rädda en prinsessa som blivit kidnappad. Ett uttjatat koncept som här ställs på sin ända och drivs med i en stil som både kan liknas med Terry Pratchetts “Discworld”-böcker, Douglas Adams “The hitch-hikers guide to the galaxy”-serie och förstås också Monty Pythons diverse filmiska historieomskrivningar, men som ändå har en genuint egen twist på humorn.

Eric the Unready kom ut under en tidsperiod som nog i mångt och mycket kan kallas för en brytningspunkt inom äventyrsspelsvärlden. De grafiska äventyren hade mer eller mindre börjat ta över, och allt färre spel följde den rent textbaserade rutten. Ett faktum som märks tydligt på spelupplägget i just Eric the Unready, som visserligen har kvar textinputen och fraslistorna från de gamla dagarna, men med grafik och ett peka-klicka-interface inbakat i textsystemet, i likhet med andra Legend-spel från samma tidsperiod, som till exempel Frederik Pohl’s Gateway. Och faktum är att kombinationen fungerar utmärkt.

Ordlistan är omfattande, och att navigera genom spelets myller av platser är kanske till en början ovant för den som inte är bekant med den här typen av hybridäventyr, men systemet är lätt att lära sig, oavsett om man föredrar att skriva in sina kommandon eller klicka sig fram till dem. Grafikmässigt är det hela överlag toppklass, som väger upp bristen på egentliga animationer i spelet med krispiga SVGA-illustrationer av Legend-trotjänaren Mark Poesch. Men det som är spelets stora selling point är förstås humorn och de nästan överflödande populärkulturella referenser som dyker upp konstant under spelets gång. Ganska hög nördvarning, med andra ord, men det är ju å andra sidan också så det ska vara.
Allt som allt är Eric the Unready ett av de mest lyckade och definitivt mest underhållande exemplen på gränsöverskridandet mellan renodlade textäventyr och grafiska point-n-click-spel. Väl värt att leta upp för finsmakaren och samlaren.

(Eric the Unready är i dagens läge tämligen svårt att hitta förutom möjligtvis via ebay eller abandonware-sidor, men för den som har en kopia och vill kunna spela den på dagens datorer finns det en mycket användbar dosbox-guide här)

Demonia City är ett äventyrsspel av gammalt klassiskt stuk där man ska peka och klicka på olika saker för att lösa de problem som man ställs inför. Spelet börjar med att man står ute på en gata och ska nu på nått sätt ta sig in och sabotera en sak. Det första problemet är att det står en stor vakt utanför plus att alla dörrar är låsta.  Genom att gå runt och leta efter saker som kan lösa ditt problem så kan du nu ta dig igenom hela äventyret. Grafiken och ljudet i spelet är väldigt bra så prova gärna och se om du är tillräckligt klurig av dig.

Demonia Cty

Neverending Light är ett äventyr inom skräckgenren som är väldigt bra och spännande att spela. Spelet börjar att man ska åka ner i en gruva tillsammans med sin flickvän för att titta på vackra stenar och formationer. Guiden släcker ljuset för att man ska uppleva hur det är när det är märkt men nått går fel och ljuset slås inte på igen. En rad skrik äger rum och som tur är så får du tag i en ficklampa som du kan lysa dig fram med. Alla personer är nu borta och nu måste du ta reda på vad som har hänt och försöka ta dig upp ur gruvan levande. Spelet är välgjort och har en passande grafik och ljudeffekter som gör att man nästan upplever det som man vore nere i gruvan.

Neverending Light

Under början och mitten av 90-talet, då de grafiska äventyrsspelen onekligen hade sin storhetstid, var LucasArts ofta idealet som många andra speltillverkare såg upp till. Deras spel var lättspelade, snygga, otroligt välproducerade, kunde leverera både suverän humor och spänning och tillät med enstaka undantag aldrig spelaren att varken dö eller fastna, såsom i till exempel huvudkonkurrenten Sierras spel.

Men med LucasArts framgångar kom också en våg av efterapare, som gärna ville rida på deras framgångar och göra liknande titlar själva. I de allra flesta fall blev resultaten blandade och med uppenbart lägre produktionsvärde, såsom i de spanskproducerade Drascula: The Vampire Strikes Back(1996) och Igor: Objective Uikokahonia(1994). Men ibland blev det också regelrätta klassiker, såsom i AdventureSofts Simon the Sorcerer(1993) och i det spel jag tänkte ta upp nu: Flight of the Amazon Queen, ifrån 1995.

Spelets tillkomst är egentligen minst lika fascinerade som spelet självt – Till en början var spelet inte mer än ett hobbyprojekt av två australiensiska spelfanatiker som fallit pladask för The Secret of Monkey Island, och fick idén att skapa ett eget spel i samma anda och stil. Men till skillnad från otaliga andra utvecklare som tänkte samma sak så lyckades duon faktiskt med att göra ett spel som nästintill når upp i LucasArts höjder både vad det gäller produktion och berättande.

Handlingen är en kärleksfull och genomgående underhållande pastisch/parodi på 40-talets pulp-äventyr, och specifikt då den sorten som utspelar sig i djungeln och bland uråldriga, bortglömda civilisationer. Spelet följer Joe King, en så kallad “pilot-for-hire”, som tack vare några olyckliga omständigheter i samband med en bunt av samhällets mindre hederliga element tvingas kraschlanda i Amazonas djungeln tillsammans med en bortskämd filmstjärna och sin trogna, om än något slöe mekaniker Sparky. Och som om det inte vore nog verkar en galen, och lätt labil tysk vetenskapsman ha satt igång att skapa dinosauriesoldater(!) med hjälp av tillfångatagna amazonkrigare(!!). Om det inte är ingredienserna i en bra handling så vet jag inte vad som är det.

Att återigen dra paralleller till LucasArts, och deras egen Indiana Jones är knappast långsökt, speciellt inte med tanke på att grafiken intar ett snyggt mittläge mellan just Indiana Jones and the Fate of Atlantis (1992) och Monkey Island 2(1991) och gränssnittet är en tämligen lätt modifierad variant av SCUMM-standarden. Och för att vara ett verk där så gott som all grafik, story och programmering gjorts av enbart två personer, ter sig resultatet nästan ännu mer imponerande. Spelet lider förvisso av vissa mindre skavanker såsom ett tämligen intetsägande och ibland repetetivt soundtrack, (Försök få det ständigt snurrande temat från djungelbyn ut ur ditt huvud när den väl har fastnat där. I dare you.) men har å andra sidan förvånansvärt bra röstskådespeleri, vilket inte alltid är det vanligaste i titlar från mindre utvecklare, samt en hel del pussel som nästan gränsar till det briljanta. Flight of the Amazon Queen är kanske inget mästerverk i samma klass som de spel som stått som förebild, men är alltjämt i toppskiktet av komiska äventyrsspel från sin era, och borde utan tvekan fått mer uppmärksamhet då det släpptes.

(För den är nyfiken på att spela Flight of the Amazon Queen så kan jag meddela att spelets skapare släppte spelet som Freeware 2004, och finns numera att ladda ner fullt lagligt och helt gratis, inklusive röster och hela kitet på ScummVM:s hemsida, där man också kan ladda ner själva emulatorn ScummVM och köra spelet felfritt på dagens datorer – Full pott!)

Av alla spel jag minns ifrån min barndom är nog Access’  Under a Killing Moon ett av de som etsade sig fast allra mest i mitt medvetande. Inte så mycket på grund av själva spelet, eftersom jag aldrig spelade det då det väl kom ut, utan just på grund av namnet. Jag kommer ihåg hur jag läste om det i nummer av den numera utdöda PC-tidsskriften Komputer För Alla, såg de film noir-stiliserade bilderna och instinktivt tänkte att “det där spelet, det måste vara bra!”.

För en ungdom insnöad på serier, James Bond och allsköns annat skräpigt i den populärkulturella sfären var “Under a Killing Moon” ungefär såpass tufft som en titel på ett spel någonsin kunde bli. På den tiden hade jag inte heller någon som helst referensram som sträckte sig till 80-talets post-punk/alternativpop, så att dra kopplingar till den populära låten “The Killing Moon” med Echo & the Bunnymen ifrån 1984 fanns inte heller med på kartan. Men det var alltså inte förrän under mitten av förra året som jag så äntligen kom över ett exemplar av denna kulttitel, och äntligen fick sätta tänderna i en av min barndoms mest mytomsusade spel. Var besvikelsen total? Tvärtom.

Under a Killing Moon är egentligen del tre i den serie av spel som inleddes redan 1989 med det banbrytande Mean Streets, och sedan uppföljdes av Martian Memorandum 1991. (Means Streets hade varit ett av de första spelen att utnyttja såväl 256-färgers VGA-grafik som digitaliserade röster och ljudeffekter i hög kvalitét, vilket var nästan unheard of vid tidpunkten)

Vad som dock binder samman alla spel är att de utspelar sig i ett framtida, post-apokalyptiskt, Philip K. Dick-aktigt San Fransisco där ett tredje världskrig rasat och översköljt världen med radioaktiv strålning. Radioaktiviteten har delat upp befolkningen i två läger, de som klarade sig utan bestående skador eller men(såkallade “Norms”) och de inte riktigt lika lyckligt lottade(mutanter). Spelen följer “normen” och tillika halvdekade, urfattiga och 40-talsdyrkande privatdetektiven Tex Murphy, som bor och praktiserar i mutantområdet i jakt efter nya fall som kan hjälpa honom att betala hyran. Och naturligtvis får han tag på ett – Men det visar sig (förstås) vara långt mer komplicerat än vad han kan ana.

UAKM får utan tvekan räknas till ett av de allra bästa äventyrsspelen som gjordes under den så kallade FMV-vågen under mitten av 90-talet, tillsammans med mästerverk såsom Gabriel Knight 2: The Beast Within och underskattade pärlan Black Dahlia. För trots att spelet ibland innehåller sådant som gjorde att FMV-trenden till slut dog ut, såsom ett emellanåt halvkrattigt skådespeleri samt production values som doftar amerikanska 90-tals-såpoperor, så har det också allt det andra som genrens värsta exempel saknar: En underhållande, väl genomtänkt story, väldesignade pussel,  imponerande 3D-miljöer, intressanta karaktärer, minnesvärd musik, ett bra inbyggt hintsystem och fyndig humor. UAKM försöker tack och lov inte heller framstå som någon slags banbrytande multimediaupplevelse med pretentiösa anspråk, utan står istället för vad det är: En underhållande pulp- och film noir-inspirerad framtidsskröna med “tounge firmly planted in cheek”, som de tockna dära amerikanarna skulle ha sagt.

Den enda riktigt stora nackdelen är väl att det lider av FMV-vågens utan tvekan största problem: Disc-swapping. Eftersom spelet innehåller så pass många videoklipp kommer spelet på inte mindre än 4 cd-rom-skivor, vilket kan bli lite tradigt för den som inte orkat gå in och mixtra så att allt är spelbart direkt från datorn. Dock skulle det bli snäppet värre – I uppföljaren “The Pandora Directive” ifrån 1996 var det hela 6 stycken skivor som gällde. (Det värsta exemplet i genren får väl anses vara “Black Dahlia” ifrån 1998, som till och med marknadsfördes med termen “8 CD-ROM Extravaganza” på omslaget! Mycket cd-rom för pengarna, så att säga.)

(Under a Killing Moon är, precis som en majoritet av alla äldre spel, inte särskilt kompatibelt med dagens datorer, så för er som vill spela i XP eller Vista rekommenderar jag ett besök till den här sidan för instruktioner om hur man får det att fungera.)

Intro (Med James Earle Jones som “The Great P.I in the sky”(!)):

Tex får flashbacks till sin f.d. fru och ger oss en rundtur på kontoret:

För att bryta av lite grann i den flod av mediokra bilder jag slänger upp här, tänkte jag istället ägna mig åt att svamla på i textform om ett ämne som intresserar mig. Ämnet i fråga råkar då i detta fall vara “rykande inaktuella, grafiska peka-och-klicka-äventyrsspel från 90-talet”. Spelet ifråga är Cyberdreams underbart betitlade cyberpunk-pärla “I have no mouth and I must scream” från 1995.

Spelet är baserat på science-fiction-författaren Harlan Ellisons kultförklarade novell med samma namn ifrån 1967, och utspelar sig i en dystopisk framtid där en allsmäktig, hyperintelligent, men dementerad dator vid namn AM tagit över som ett slags kollektivt medvetande med ett närmast patologiskt hat mot mänskligheten. Den mänsklighet som en gång konstruerade AM är nu nästintill utrotad, med undantag för fem stycken individer som hållts vid liv och plågats i hundratals år på grund av brister i deras förflutna. Och det är förstås runt dessa fem individer som spelet kretsar.

I valfri ordning tillåts man att spela som dessa fem karaktärer, som alla tvingas gå igenom otaliga tortyr-liknande prövningar konstruerade av den sadistiske datorhjärnan AM, baserade på deras forna liv. Målet i spelet blir att försöka ta sig ur AM’s dementerade cybermardrömmar på bästa möjliga sätt, vilket inte är så lätt som det låter.

Vid första anblicken är IHNMAIMS inte så mycket annorlunda jämfört med många andra äventysspel från samma tidsålder – Gränssnittet är av beprövad LucasArts/SCUMM-sort, med olika verb-ikoner för olika handlingar och ett välfyllt inventory av allsköns objekt, såsom sig bör.

Inget nytt under solen där, men vad som däremot ger spelet en egen twist är sättet den hanterar handlingarna på. Eftersom spelet går ut på att samtliga karaktärer hålls fångna på grund av något i deras tvivelaktiga bakgrund, är det upp till dig som spelaren att välja hur du formar dem moraliskt sett. För varje moraliskt tveksamt/felaktigt dåd dras bakgrundsfärgen bakom karaktärens bild ner ett snäpp mot svart och utgången i spelet blir sämre och sämre. Även om det i slutändan bara finns ett “bra” eller “dåligt” slut på spelet, så är vägen dit minst sagt mångfacetterad och fylld av olika val, något som förhöjer stämningen rejält och ger ett djup som ofta saknas i speltitlar med liknande stil.

Grafiskt sett är det förvisso emellanåt något under standard, även med dåtidens mått mätt, men lyckas ändå komplettera stämningen på ett högst passande sätt, inte minst i Gorristers del av spelet, som i min åsikt är den allra mest atmosfäriska och obehagliga sekvensen med sin skitiga steampunk-visualitet och ödesmättade midimusik. I vissa av de andra delarna tappas lite av den stämningen, men ger å andra sidan spelet variation.

Lite lätt ojämt är det även i utförande av vissa pussel och i den allmänna utformningen, men överlag är intrycket helt klart över medel. Och det är minst sagt miltals bättre än Cyberdreams rent ut sagt frustrerande dåliga (om än genuint obehagliga) “Dark Seed” ifrån 1992, som lånade inspiration ifrån en annan sci-fi-ikon, nämligen målaren H.R Giger.

Summa summarum är “I Have No Mouth and I Must Scream” en inte helt perfekt, men ändå sorgligt förbisedd pärla bland 90-talets mylla av äventyrsspel. En imponerande handling med härligt undergångsdoftande stämning, som rekommenderas till de som vill ha sina äventyrsspel mörka, samt fyllda med moraliska val och obehagligheter.

(I Have No Mouth and I Must Scream stöds numera även av det underbara emulatorprogrammet ScummVM, så för er som har spelet och inte får det att fungera på era nya, spejsade datorer rekommenderar jag ett besök till deras hemsida, där det finns att ladda ner helt gratis.)

Intro:

Början av Gorristers sekvens, dessvärre utan den trevliga musiken: