Mitt mål att ha avhandlingens fem första kapitel i slutseminarieform innan jul känns inom räckhåll… Jag har satt punkt för kapitel fem och har börjat gå igenom de tidigare kapitlen. En del känns lite svajigt, annat känns rätt bra – tack och lov. Jag var på födelsedagsfirande igår hos en vän och fick frågan hur det går med skrivandet, egentligen. Jag svarade att det känns som att det går bra, och menade det. Bra känsla.

I övrigt så börjar deadline för de två första EDUMIGROM-rapporterna. Kommissionen väntar… Det känns fantastiskt att se hur det arbetet börjar ta form. Rapporterna går i väg till språkgranskning på onsdag…

Hon skakade på huvudet ännu en gång. “Tyvärr finns det ingen bok med titeln du söker” svarade hon mig kort och sneglade än en gång på lappen jag så snabbt skrivit ner. Samtidigt kände jag en smärre panik långsamt växa inom mig; är det kört nu? Vad blir nästa steg? Jag stod och trampade på stället, svetten som uppenbarade sig i pannan orkade jag inte fokusera på. Lyckligtvis tog jag mig en snabb titt på skärmen och ganska snart utbyttes min desperation till irritation; kostym stavat “kostum” brukar inte ge några träffar. Efter detta missförstånd gjorde hon en ny sökning med min blick stadigt vilande på skärmen och denna gång med positivt resultat “Nej men, se där. Undrar varför jag inte fick upp den första gången?” svarade hon förvånat. Jag himlade med ögonen, tog ett stadigare tag om väskan och lät mig ledas bort till de bortersta hyllorna fyllda med historisk litteratur. Med boken i min hand, lånekortet i andra och en viss lättnad lämnade jag biblioteket; nu äntligen var jag på gång!

x

Egentligen var det ju tänkt att denna blogg skulle handla om mitt arbete på Folklivsarkivet, och då främst arbetet med frågelistor. Men det händer en massa andra intressanta saker också, som inte direkt har med det göra, och ibland vill jag skriva om det också. Som nu. Två av mina kollegor, Gabriella Nilsson och Ingrid Fioretos, vid Etnologiska avdelningen vid Institutionen för Kulturvetenskaper, har  nyligen disputerat. Här kan man läsa mer om Könsmakt eller häxjakt? respektive Möten med motstånd.

Nu har det gått en vecka sedan jag började min nedräkning…Projektmötet i Frankfurt  och workshopen på Tensta konsthall har tagit lite tid från avhandlingsskrivandet – men har å andra sidan givit mig ny inspiration och motivation.

Ett delmål är att ha avhandlingens första fem kapitel färdiga innan jullovet… Ja, jag tänker fortfarande i termer av jullov! Precis som hela grundtanken med den här bloggen är lånad från julen. Adventskalendern! Jag öppnar en lucka varje dag eller skriver ett par sidor varje dag – och kommer dag för dag närmare målet. Julafton! Disputation!

Ett än mer närliggande delmål är mitt seminarium onsdag 9 december då jag ska presentera kapitel 5.

Mitt problem med att strukturera och sätta upp underrubriker på avhandlingen/resultatdelen kvarstår. Jag hade detta problem även förra veckan och jag lyckas på något vis inte komma till klarhet hur jag ska göra.

Jag har tittat igenom ett annat arbete om EQ, skriven av Karin Gustavsson på Linköpings universitet och hon har lagt upp arbetet på så vis att att hon har en del som kallas för “litteraturgenomgång”. Där går hon igenom alla de begrepp som hon senare använder sig av och sedan på resultatdelen beskriver hon bara vad hon har kommit fram till. På så vis är hennes resultatdel bara 1 sida lång.

Jag tycker att det sättet verkar vara ganska bra. Men som jag har uppfattat det, så ska inte mitt projektarbete vara strukturerat på detta vis.

Min tillfälliga lösning är att förklara begrepp och ord i resultatdelen och så får jag se hur det blir. För jag vill hinna skriva så mycket som möjligt inför råmanusinlämningen. Sen får jag se vad jag får för feedback av Lise-Lotte…

/M

Hemma från projektmötet i Frankfurt! Intensiva, spännande och och väldigt roliga dagar.

Det var en energiinjektion, att lyssna på alla forskare, deras idéer, resultat, problem – och att komma fram till att det som jag och de andra i det svenska teamet gjort känns stabilt och bra!

Ny inspiration! Till att skriva en riktigt bra rapport till Kommissionen, och att till att bli färdig med avhandlingen. Bra så, inför en ny skrivarvecka.

Packar väskan inför tre dagars EDUMIGROM-projektmöte i Frankfurt. Det blir hektiska dagar…

Först ut är en paneldiskussion i morgon, 5 november, på temat “Migrants – Minorities – Education” som anordnas av Peace Research Institute Frankfurt.

Sedan följer två dagars intensivt arbete med de nationella studierna. De länder som genomfört survey-undersökningen ska presentera sina resultat och konsortiet ska sedan dra upp riktlinjer för hur detta omfattande material ska bearbetas och analyseras. Vi ska presentera de preliminära resultaten från vår Community Study i Skärholmen. Det ska bli SÅ spännande att få feedback, och höra hur det har gått för de övriga förstås.

Och så hoppas jag hinna med lite Frankfurt också! Jag menar, hur ofta är man där egentligen?

Jag har för resten skrivit tre sidor på avhandlingen också… Tre sidor närmare punkten. Jag tar med min bärbara dator på resan… Kanske kan få något skrivet…

Mitt første egentlige møte med det jeg skal forske på fant sted i dag. Jeg var på Marienlyst og snakket med en som hadde peiling på litteraturdekningen i NRK-radio. Interessant å høre hvordan kulturjournalister tenker omkring utviklingen av litteraturdekningen fra etterkrigstidens ærbødige presentasjoner av den opphøyde litteraturen, gjennom journalismens spede fødsel på 70-tallet, til dagens idé om at kritikken er den beste måten  å snakke om litteratur på. Dette er en bevegelse som også er påvirket av medieinstitusjonene og konkurransen dem i mellom, så det er flere mediehistoriske perspektiv som aktualiseres i en slik «fortelling». Det kan bli fruktbart.

Den 5 juni lade Lars Helldin vid Karlstads universitet fram sin doktorsavhandling med titeln ”Vikten av Remission vid behandling av patienter med schizofreniformt syndrom”.

Syftet

Syftet med avhandlingen var att undersöka hypotesen att ett kvantitativt mål, symtomatisk remission, för behandling av patienter med schizofreniform sjukdom medför praktiska och kvalitativa fördelar för patientgruppen och samhället.

Avhandlingens delarbeten

Det första arbetet studerade sambandet mellan cross-sectional remission och patienternas praktiska förmåga. Patienternas anpassning till och integrering i samhället, såsom sysselsättning, boende och socialt nätverk undersöktes.

Det andra arbetet analyserade förhållandet mellan cross-sectional remission och livskvalitet, bördan till följd av sjukdomen, hur nöjda patienterna var med erhållen vård och medicinering, samt slutligen, deras förmåga att förstå symptomen och sjukdomen.

Det tredje arbetet undersökte patienternas neurokognitiva förmåga, och om en högre förmåga medför att dessa patienter i större omfattning uppnått cross-sectional remission.

Det fjärde arbetet följde patienterna under en genomsnittlig tid av 65 månader. I denna studie undersöktes patienternas behov av sjukvårds- och boendestödsinsatser.

Resultat

Sammantaget talar resultaten i avhandlingen för att uppnådd remission medför praktiska och kvalitativa fördelar för patientgruppen och samhället.

Egna tankar kring avhandlingen
Så här långt är artikeln uppbyggd på sammanfattningen i Lars Helldins doktorsavhandling. Det verkar som att ett viktigt mål i patientens behandling är att uppnå remission, det vill säga, att sjukdomen finns men inte påverkar vardagen nämnvärt. Frågan uppstår, hur når man detta mål?

Som utlovades i ett tidigare inlägg ska jag försöka ge en bild av varför neutroner ligger mig varmt om hjärtat för tillfället. Jag har under de senaste åren bland annat arbetat med instrumentutveckling för nästa generationens anläggningar för radioaktiva jonstrålar. Detaljerna kring instrumenten är dock inget jag tänker snöa in på här, eftersom det är ganska nischat, men det kan vara intressant med vad det egentligen innebär.

En av de första frågorna jag brukar få när jag berättar att jag är doktorand i kärnfysik (efter “oj, det låter svårt”) är “vad gör man då?”. Efter att jag förklarat om rotationer och skalstrukturer kommer ofelbart frågan “jaha, och vad ska man ha det till då?”. Här blir jag alltid tvungen att göra folk besvikna eftersom svaret är både kort och enkelt: ingenting. Det är inte en källa till ren och billig energi jag jagar. Det är inte nya supervapen människor kan använda för att ha ihjäl varandra lite effektivare jag utvecklar (eller försöker förhindra utvecklingen av). Det är inte nya metoder för strålbehandling av cancer jag tittar på. Jag mäter inte hur känslig elektronik står emot kosmisk strålning. Det finns andra som pysslar med sådant, men jag håller på med grundforskning. Jag försöker förstå universum. Det kan vara spännande det också.

Saken är den att vi alla består av atomer, som i sin tur består av ett elektronmoln runt en kärna, som i sin tur är uppbyggd av protoner och neutroner. Det finns ungefär 250 långlivade kärnor från väte till uran som världen är uppbyggd av. På artificiell väg har man skapat ungefär 3000 olika kärnor med en livstid från allt från år ner till bråkdelar av en sekund kring dessa stabila isotoper. Och även om vi har skapat dessa så är de som sagt väldigt kortlivade och i små mängder, så vi vet inte så mycket om dem. Teoretikerna har dessutom beräknat att det ungefär olika 6000 kärnor skulle kunna existera. Så vi har bara sett en liten bråkdel av det man brukar kalla för det nukleära landskapet. Och av erfarenhet kan vi med stor säkerhet säga att många överraskningar väntar där ute.

Så, vad har detta att göra med att förstå universum då? Till att börja med så är ju den starka kärnkraften en av de fyra fundamentala krafterna. Så att förstå den ordentligt är ju intressant på sitt sätt. Dock brukar jag ofta mötas av ganska oförstående blickar när jag framför detta, vilket kanske är förståeligt. Detaljer kring växelverkningar mellan partiklar är ju kanske inte så väldigt fantasieggande för de flesta. Här får vi använda en annan infallsvinkel.

När universum skapades i Big Bang skapades även de lättaste grundämnena, det vill säga väte och helium. Sen började vätet och heliumet klumpa ihop sig och bilda stjärnor, som fortfarande förbränner vätet och heliumet till tyngre grundämnen, ända upp till järn (26 protoner och 30 neutroner). När stjärnan sedan dör blåser den ut dessa grundämnen i universum, och det är dessa ämnen som vi ser omkring oss. Men om vi tittar runtomkring oss ser vi ju att det finns många tyngre ämnen än järn runtomkring oss, koppar, silver, guld, bly, uran bara för att nämna några. Varifrån kommer de tunga elementen från järn till uran? Denna fråga utsågs faktiskt till en av de elva viktigaste obesvarade frågorna inom fysiken 2002. Tyngre grundämnen än järn bildas när vissa stjärnor dör mer våldsamma dödar genom supernovaexplosioner. Supernovaexplosioner innebär väldigt extrema miljöer med mycket neutroner som driver s-processen och r-processen som bildar de tyngre ämnena.

Så, vi består alla av stjärndamm från ett par generationer stjärnor som levt och dött en våldsam död i. En av de processer, r-processen, som skapar dessa tunga kärnor går nästan helt och hållet genom det stora okända terra incognita. Det finns som sagt god anledning att tro att fysiken i detta område kan bjuda på många överraskningar. Eller som någon medeltida kartograf kanske skulle ha uttryckt det, hic sunt dracones – här finns det drakar.

Detta låter ju väldigt spännande. Problemet är att det här området är väldigt svårt att komma åt med dagens anläggningar. Det finns olika begränsningar för de kärnreaktioner vi har i vår arsenal för att skapa dessa exotiska, kortlivade kärnor och studera hur de fungerar, något som är fundamentalt för att förstå hur tyngre grundämnen bildats och var vi kommer ifrån. Med dessa reaktioner har vi till stor del utforskat kartan så långt vi kan se. Visst, det finns mycket kvar att upptäcka även i kända områden, men det helt okända är ju lite mer fantasieggande. En av de stora begränsningarna är att vi som sagt bara har ungefär 250 långlivade kärnor att använda i våra experiment. På senare år har den tekniska utvecklingen gått framåt med hög fart, vilket resulterat i att vi snart kommer att ha tillgång till radioaktiva jonstrålar av hög intensitet vid våra nya experimentanläggningar, i Europa FAIR och SPIRAL2. Med andra ord kommer vårt arsenal på ungefär 250 långlivade kärnor mer eller mindre uppgraderas till ungefär 3000 olika kärnor med en livstid från allt från år ner till bråkdelar av en sekund. Helt plötsligt har vi en unik möjlighet att tränga ut i helt okända områden. Och kanske hittar vi några drakar.

Dessa nya avancerade anläggningar kräver dock ny avancerad utrustning för att vi ska få ut så mycket som möjligt av dem. Det är som sagt det som jag delvis arbetat de senaste åren och som jag på fredag presenterar i min licentiatavhandling, en neutrondetektor för SPIRAL2.

På Aftonbladets Wendelasajt kan man idag beakta den avhandling som Barbro Lundblad, forskare och barnsjuksköterska vid Sahlgrenska Akademin i Göteborg som handlar om att mer än varannan elev håller inne sina toalettbehov istället för att utretta dessa under skolarbetsdagen.

Enligt Lundblad kan det både bli bekymmersamt och uppstå problem för barnen. Avhandlingen ”Skall jag gå, eller är det bättre att jag väntar?” tar upp problemet om de smutsiga och skitiga toaletterna, som är en del av elevernas arbetsmiljöfrågor. Problemen som kan uppstå för eleverna är att man håller sig betydligt längre än vad man har behov för. Att hålla inne detta kan leda till funktionsstörningar och att man kan kissa på sig samt få förstoppning i magen. Detta kanske inte syns under skolperioden utan kan utveckla ett större problem på sikt, när man blir äldre.

Lundblads avhandling är uppbyggd på fyra olika undersökningar där mer än 400 skolbarn från åldrarna 6-16 år från olika skolor i Göteborg. Resultatet vid dessa undersökningar gäller då främst Göteborgsområdet, men man kan dra snabba och enkla slutsatser att det ser minst lika illa ut landet över. 70 procent svarade att de anser att toaletterna är äckliga och att det är den primära anledningen till varför de inte uträttar sina behov. Hela 63% av dessa har inte utfört sina bajsbehov och 16% har heller inte valt att kissa på skolans toaletter. Skolbarnen har även en viss rädsla vid sina toalettbesök, att låsen är dåliga och att de är rädda att andra barn ska öppna dörren vid fel tidpunkt. Lundblad hänvisar skolans arbetsplats som likvärdig en “vanlig” arbetsplats där barnen har rätt till bra toaletter med godkända lås. Man ska kunna behöva gå på toaletten när kroppens signaler påvisar detta, inte endast vid nödbehoven.

Lundsblads primära syfte med denna avhandling är att hon vill att denna information ska gå ut till skolorna och att dessa ska bli uppmärksammade problemet och göra någonting åt det!

I Skånes Tidningen City kunde man den 16 februari 2009 även läsa om dessa problem fast ur en annan vinkel. Där har Lars Malmberg, läkare på urologen i Lund även påpekat att den hygieniska standarden på skoltoaletterna är generellt sätt dålig. Här kan man även läsa om barnens ångest över som inte enbart handlar om snusk, utan om integritet, att man inte vill att någon ska dra i handtagen, dunka på dörren eller påpeka efteråt att det luktar illa. Anna -Lena Hellström, forskare och uroterapeut påpekar att de får besök av barn och ungdomar som påpekar detta och sagt att de kissar på sig i skolan, men aldrig under sin fritid. Hon anser att barn och ungdomar inte behöver ha toaletterna i korridorerna utan gärna lite mer avskiljt från där ens skolkamrater står och hänger. Hon påpekar liksom Lundblad att om man inte uträttar sina behov så kan det leda till nedkissning i skolan, hårda förstoppningar men även maginfektioner som följd. Hon påpekar även att vuxna aldrig skulle acceptera sådana här toaletter på deras arbetsplats.

Karin Wahlström som är skolsköterska på Möllevångsskolan har i ett annat inlägg på City.se motsagt sig en del av denna diskussion. Hon tycker dock inte att skolans toaletter ska vara äckliga, men att eleverna måste lära sig att dessa inte är pedadiskt rena och att man måste lära sig att leva med detta och lägger därmed till, att annars kan man inte ut och resa. Hennes påstående håller jag inte med om och att det inte heller är relevant till ämnet. Man börjar väl med att se över sin egen arbetsplats. Där till anser hon även att hon tycker att det är bra att elever och lärare borde använda samma toaletter och får även vidhåll av den biträdande rektorn Lena Hansson på Videdalskolan.
Här tror jag dock att det kan råda till stora konflikter där jag vet att många lärare på skolor landet runt aldrig skulle befatta sig med att gå på samma toalett som sina elever.

Det som inte framgick i ovanstående artikel som man får leta sig fram till är att Videdalsskolan har infört nya lås på sina toaletter, vilket man kan läsa mer om här. Här har varje elev en egen nyckelbricka som går till sin egen klasstoalett. Därmed kan vaktmästaren följa upp vilka det är som utgjort skadegörelse på toaletterna samt skräpat ned utanför papperskorgarna. Detta är för mig någonting nytt och bra i en positiv bemärkelse. Detta kan kanske främja elevernas tömningsproblem, även om eleverna på denna skola gärna avvaktar med besök på hemmaplan.

Den stora avslutande frågan är om man inte ska fräscha upp toaletterna och om möjligt vid nya skolbyggen att placera dessa lite mer avskiljt!
Företaget Ferring har en webbplats med information där ni kan läsa mer om sängvätning på http://www.torrnatt.nu

//navigeramera

Det var länge sedan DRM diskuterades och därför blev jag glad när jag hittade podcasten Everyone Hates DRM på Intellectual Property Colloquium där man kan ladda ner en podcast som förklarar varför DRM är det mest hatade konsument teknologi på marknaden idag.

För dom som inte vill lyssna på amerikanska jurister (??) så rekommenderar jag Viveca Still’s avhandling från 2007 DRM och upphovsrättens obalans.

Har ägnat den här söndagen åt att sitta och arbeta med min licentiatavhandling. Den börjar ta form nu, men det är alltid lika besvärligt när man ska försöka få ihop flera olika saker man gjort till något sammanhängande. Nu lyckades jag i och för sig begränsa valet av material så att det var ganska enkelt att få en röd tråd, men jag ser inte fram emot att försöka få ihop allt till den slutliga avhandlingen. I övrigt är det en väldigt solig och fin dag. Som gjord för att fylla på kväve i detektorn i kurslabbet samt ta en promenad ut i solen och titta på alla som bygger flottar till Forsränningen på Valborg. Och naturligtvis att skriva det första inlägget i den här bloggen. Det ska bli spännande att se hur den slutar.

Diskuterade kontroversiell forskning med min rumskollega (fler som jobbar på söndagar). Det är rätt intressant hur mycket tillit som sätts till peer review av material “som om det skulle vara någon slags kvalitetsstämpel” som han uttryckte det. Vi kom fram till att de kanske kan innebära en kvalitetsstämpel för dispositionen samt att de västa galenskaperna filtreras. Men det är fortfarande en hel del skräp som går igenom och ifall ett arbete stoppas eller ej är ganska slumpmässigt. Dessutom ger det inget som helst genomslag utanför den akademiska ankdammen. Peer review är nog ganska överskattat helt enkelt.

En ettermiddag satt jeg i en av stolene på venstre side med føttene på gelenderet og korrekturleste et kapittel fra doktorgradsavhandlingen min. To eldre kordamer gikk forbi, og en av dem spurte,

leser du lekser?

Före 2000 när nätet var nytt och spännande fanns en stark diskussion om egovernment och edemocracy som för det mesta skrevs som e-demokrati på svenska vilket i och för sig är märkligt eftersom government och democracy är knappast synonymer. Av olika anledningar dog diskussionen. Min egen teori är att makthavare blev oroliga när användare började använda teknologin på innovativa sätt.

När staten så e-demokrati menade man egentligen inte makt åt folket utan snarare att de ville sänka sina förvaltningskostnader. Hur jag än försöker känns inte deklaration via sms som demokrati. Jag skrev en del om detta i min avhandling om någon vill läsa vidare.

Men sedan Obama kom in i vita huset har diskussionen åter väckts om användning av teknologi inte enbart till förvaltning utan även till kommunikation. Filmer på YouTube, bilder på Flickr, Twittrande och annat spännande har varit självklara och innovativa kommunikationsinslag.

En av det spännande projektet som nu ska avslutas är Open for Questions där användare har kunnat ställa frågor och utrycka sina åsikter och det blev ett stort gensvar 92 935 människor ställde 104 033 frågor. Kan Obamas nya kommunikationsförsök vara ett meningsfullt sätt att engagera människor och en revival för e-demokrati?

För ett tag sedan läste jag Jenni Vinkki’s doktorsavhandling (jag återkommer om problemet med denna benämning) från 2004: “Musik non stop – En studie av tematiken i det svenska indiepopbandet Kents rocklyrik” Hon har alltså gjort en tematisk studie där hon delar in texterna i underkategorier (bland annat faser i ett förhållanden, relationer, utanförskap etc.) och tolkar sedermera dessa. Som den musiknörd jag är tycker jag det är riktigt häftigt att någon ger sig i kast med något sådant.

Men, och det här ett Men som alltid ska ha stort M, vilka krav fanns egentligen vid institutionen? Låt vara att hennes och mina tolkningar av låtarna inte alltid stämmer överens. Det är helt ovikkommande och ingen har mer rätt än någon annan. Men kan man verkligen dra slutsatser i stil med “Tonåringars förhållanden varar bara några veckor” och sedan använda det som ett vedertaget faktum i sin avhandling? Vissa utgångspunkter, tillika antaganden som i Vinkki’s avhandling räknas som sanningar, är i vissa fall så skrämmande personliga att kraven på vetenskaplighet måste ha varit lika med noll. Detsamma gäller språket som pendlar mellan talspråk och rejält haltande meningsbyggnader.

Jag antar att jag är lite skadad efter mina år på universitetet men jag vet inte om det här hade släppts igenom ens på B-nivå. De krav vi hade på både svenska och i synnerhet historiska institutionen var så pass strikta att varje tveksamhet ifrågasattes i stil med: “Är det här dina egna åsikter? Framgår det tydligt nog? Basera diskussioner på fakta, inte egna antaganden.”

Men det kanske är andra krav på Uleåborgs universitet än på Umeås dito? Och jag ska inte säga att resultatet eller hennes åsikter är dåliga på något sätt. Det är alltid intressant att se hur andra uppfattar de ting som man själv har sin egen personliga åsikt om. Det jag reagerade på var den totala brist på vetenskaplighet som genomsyrar hela avhandlingen. Men hur man ska kunna bibehålla någon form av vetenskaplighet i en avhandling om popmusik har jag inget bra svar på. Men tills dess man har det svaret kanske det är bäst att låta bli.

Snart dags att resa efter en kort men intensiv resa till Reykjavik. Har diskuterat spännande avhandling om hur Fri Programvara förbättrar programutveckling inom företag. Mest arbete men blev lite tid för bilder, online här. I’ll be back!

Hit eller där Vilket som passar

Gårdagens lektion är dagens påminnelse

Dr. S

Jeg burde egentlig øve til prøve i samfunnsfag nå, men det orker jeg egentlig ikke. Føler egentlig ikke at det er så mye å øve på (“bare” 4 kapitler og 50 sider). Ok da, så det er en del å lese på, men føler at dette er ting som alle kan, egentlig. Hva er kultur liksom? De fleste kan nok tenke seg fram til et svar på det uten å måtte pugge, men slik er dessverre systemet. Pugg før en prøve, lær deg det boka vil du skal lære og gå videre. Og selvsagt glem det du har lært ganske kjapt, i alle fall størsteparten av det. Eller, det du har lært er sikkert begravd dypt inni hodet en plass, og i mitt tilfelle så er en lærdommen veldig dypt begravd, så dypt ta jeg ikke klarer å hente den tilbake. Virker det som, til tider. Men det jeg egentlig skulle klage litt over var systemet på prøvene i samfunnsfag. La oss ta spørsmålet “Hva er forskjellen på arrangert ekteskap og tvangsekteskap?” Svaret er jo at arrangert ekteskap er frivillig, men eleven ville ikke fått full pott med mindre h*n skrev at det er en skyggesone, og at det er vanskelig å vite om det egentlig var frivillig osv. Sikkert veldig fint at læreren vet at eleven kan det og, men da burde h*n kanskje spørre om det, istedenfor å vente seg at vi skal tro at vi må skrive det. Eller det meninga at vi skal skrive alt vi kommer på som svar, på et så kort og konkret spørsmål som i eksempelet? Problemet ligger vel i dårlige formuleringer, og at læreren ofte gjør det forholdsvis vanskelig å vite hva h*n er ute etter.

Denne ganga så “hakker” jeg spesielt på samfunnsfag, siden jeg merket en del til dette ved forrige prøve. En annen ting som ikke var så bra med den forrige prøven var tiden. De aller fleste (elevene) var enige i at vi fikk altfor dårlig tid, og altfor vide spørsmål til å rekke å svare ordentlig. Personlig så rablet jeg ned det første jeg kom på da jeg skulle svare på siste spørsmål (som forresten var veldig lite konkret, og av den typen som åpner for muligheten å skrive avhandling) Er det det elevene blir testet i, egentlig? Virker ikke som om det er kunnskap, men hvor kjapt vi kan tenke oss fram til svaret,og hvor fort vi skriver. Hva har det med kunnskap i et fag å gjøre, egentlig? Selvsagt så burde det ikke være mulig å tenke veldig lenge, men det er ikke så veldig gøy å havne i den posisjonen at siste oppgave bare blir noe visvas bestående av det første som falt en inn. Kjipt, men lite elevene kan gjøre dessverre. Vi har egentlig altfor lite makt til å bestemme noe som helst vedrørende vår egen skolegang, trist i grunnen.

Så det var mitt syn på den saken

Utlänningar som begår brott i Sverige men som inte är folkbokförda eller befinner sig här tillfälligt har ökat kraftigt. Det visar en färsk avhandling vid Stockholms universitet.

Varje år utvisas flera hundra utländska medborgare som begått brott i Sverige. Utvisningarna av dem som inte är folkbokförda i Sverige eller befinner sig här tillfälligt har ökat kraftigt.

Det visar avhandlingen “Migration som straff? Utvisning på grund av brott 1973-2003 med fokus på flyktingskydd” av kriminologen Lisa Westfelt vid Stockholms Universitet.

- Utvisning på grund av brott används allt oftare för brott som tidigare inte ledde till utvisning. Det finns heller inga lagändringar som kan förklara ökningen. Lisa Westfelt kopplar den till en hårdare asyl- och invandringspolitik generellt.

- Personer från utomeuropeiska länder ses som ett hot i större utsträckning än tidigare. Särskilt de som kommer hit och begår brott.

Källa: DN

Regeringen, 2004/2007: Utvisning på grund av brott

“Endast svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas permanent i Sverige. En utländsk medborgare eller en statslös person som döms för ett brott kan av domstolen under vissa förutsättningar utvisas ur Sverige på grund av sin kriminalitet Regeringen kan vid sin bedömning av utvisningsbeslutet aldrig ompröva skuldfrågan i brottmålet.

Bestämmelserna om domstols beslut om utvisning på grund av brott finns i 8 kap. utlänningslagen (2005:716). Där anges vad som krävs för utvisning och vilka faktorer som kan begränsa möjligheten till utvisning. Enligt bestämmelserna får en utlänning utvisas för brott som kan leda till fängelse, förutsatt att utlänningen döms till ett strängare straff än böter, eller om domstolen i brottmålet undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till tidigare. En ytterligare förutsättning är att utlänningen har vistats i Sverige. Även arbete, bostad och social anpassning liksom

De begränsningar som anges rör utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska vid bedömningen särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet eller att brottet är särskilt allvarligt. Utvisning kan ske för viss tid eller på livstid.

I fall som rör barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Vid bedömningen av om en utlänning ska utvisas på grund av brott ska domstolen särskilt beakta om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten dem emellan har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas.

Hänsyn ska också tas till om det finns hinder mot verkställighet av utvisningen på grund av risk för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller förföljelse och utlänningen därför inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att utvisningsbeslutet verkställs.

Regeringen får enligt 8 kap. 14 § utlänningslagen helt eller delvis upphäva en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott eller meddela ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd, om det finns hinder mot verkställighet på grund av risk för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller förföljelse enligt reglerna i 12 kap. 1-3 §§ utlänningslagen, eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre ska gälla.

Det finns inga bestämmelser om när frågan om utvisning ska tas upp till prövning. Därmed kan såväl åklagaren som domstolen avgöra om frågan ska tas upp eller inte. Utvisning på grund av brott beslutas emellertid alltid av den domstol som handlägger brottmålet. Regeringens rätt att bevilja nåd omfattar även utvisning på grund av brott. Frågan om nåd prövas därför även i sådana ärenden. Regeringen kan vid sin bedömning av utvisningsbeslutet aldrig ompröva skuldfrågan i brottmålet.”

Källa: Justitiedepartementet Publicerad 26 mars 2004, Uppdaterad 7 maj 2007

Förtroenderelationer mellan konsumenter och varumärken leder inte enbart till att varumärket skyddar konsumenten, utan även till det omvända. Det visar Clara Gustafsson i en avhandling vid Företagsekonomiska institutionen, som läggs fram inom kort.

Clara Gustafsson undersöker förtroendets roll som värdeskapare ur ett konsumentperspektiv.

– Det är intressant att se att konsumenten inte nödvändigtvis får nytta av förtroenderelationen i längden. En konsument kan till exempel låta bli att returnera en felaktig produkt eftersom det känns som att man ”krånglar” med personalen hos det sedan länge betrodda varumärket som man vill upprätthålla en bra relation med.

Avhandlingen “Brand Trust: Corporate communications and consumer-brand relationships.” kan bidra med en praktisk betydelse för varumärkens framtida arbete med att upprätta en dialog med sina konsumenter för att skapa förutsättningar för goda förtroenderelationer.

När företag, intresseorganisationer, statliga verk och samarbetsorgan jobbar med CSR formar de också begreppet för att det ska stämma överens deras egna intressen. Vilka röster som sedan hörs i debatten avgör också vilken innehåll termen företagens sociala ansvar får. Det låter optimalt att alla som deltar i en debatt uppnår enighet och kompromissar för att få fram en lösning på ett problem. Men det innebär också risker, menar Annette Cerne, ekonomiforskare vid Ekonomihögskolan i Lund.

Hon har jämfört hur svenska och brittiska dagligvaruhandlare ger mening åt CSR, och har analyserat hur CSR-frågan hanteras av företag och organisationer i en debatt om hållbart fiske. Hon menar att en förenklig kan innebära risker:
- I slutänden kan det resultera i att Corporate Social Responsibility förvandlas till Consumer Social Responsibility. Vad händer med frågor som till exempel “hållbart fiske” och “rättvis handel” om konsumenter inte skulle visa intresse för en sådan fråga. Är det då inte heller viktigt för företag att tänka på sådant i sin verksamhet?

En vanlig uppfattning i ansvarsdebatten är att det gäller att hitta ett sätt att använda begreppet som är attraktiv för företagen och enkelt att genomföra.

Annette Cerne disputerar den 26 september med sin avhandling ” Working with and Working on Corporate Social Responsibility – The flexibility of a Management Concept”.