I natt drömde jag det mest konstiga och ansträngande jag drömt på evigheter. Jag var mig själv, med den livssituation jag befinner mig i just nu, men samtidigt yngre och gick fortfarande i skolan. Jag hade typ 100 mil dit och det var uppförsbacke heeela vägen och spårvagnarna spårade ur, så det var bara till att traska och försöka hinna i tid. Givetvis kom jag för sent, hittade inte salen och hamnade i en annan stad och annan skola och kände mig hur vilsekommen som helst. Plötsligt skulle jag få ett rum för jag hade visst hamnat på ett internat.=) Tur nog träffade jag Staffan där som lagade maten i restaurangen? Hmm…sedan kom min mormor mitt i alltihopa och frågade om jag inte skulle ta hand om mina barn istället för att gå i skolan? Jag valde att då åka hem….sedan hände det skummaste…min pappa ringde mig! Jag trodde att någon skojade…Jag hörde ju att det var han, valde att tro på det  otroliga/fantastiska att han faktiskt fortfarande levde! Han förklarade i telefonen  att mamma var den enda som kände till att han levde. Att det var hon som trotsade alla läkarna, gav aldrig upp och till slut lyckades övertala min pappa att fortsätta leva. Jag fick inte riktigt ihop det, men självklart ville jag träffa honom och tro honom…..

När jag väl träffade honom kändes det underligt, skrämmande, kusligt…och härligt på en och samma gång. Jag vågade knappt krama om honom, för jag var rädd att han skulle försvinna likt en dimma. Han var kvar….han berättade om mammas sluga plan…att hon flög honom till ett annat land, fixade med läkarvård och att han nu var frisk från sin cancer, men att han var dödförklarad och kunde inte “visa” sig för alla… jag frågade då om kroppen…då han dödförklarades….var det ingen som märkte då att han höll andan? Jag försökte minnas, men jag kunde inte det. Kom inte ihåg hur/när han dog…jag visste inte längre vad som var sant! Sedan vaknade jag…..

För en kort sekund eller kanske till och med en bråkdel utav den, trodde jag på min dröm. På att min pappa levde. Att han aldrig varit död. Att DET bara varit en dröm….. Sedan insåg jag hur det verkligen ligger till. Jag blev ledsen, förvirrad och därefter lättad när jag insåg att jag faktiskt sett honom ligga där, då när allt vad över. Att jag den 18:e maj 2009 tagit på honom, kramat, klappat och pussat. NU fattar jag verkligen vad som menas med att man SKALL ta farväl på riktigt. Varför det är viktigt att se och röra vid den som lämnat oss för att kunna gå vidare. Önskar att jag kunde bättre förstå min dröm. Hur som helst är jag glad över att få ha  kramat om min pappa inatt.

Folkpartiet skriver om LAS i dagens brännpunkt. Finns det någon mer diskuterad fråga på Svenska arbetsplatser än LAS? Otaliga gånger har jag diskuterat denna lag med goda vänner, för att efteråt konstatera att diskussionen inte stärkte vänskapsbanden.

Jag minns en eftermiddag, när jag låg hemma och slötittade på TV:n. Talkshowen Oprah upptog etern och ämnet för dagen handlade om folk som fått sparken. Nu till kulturkrocken; Oprah och hennes gäster menade inte att man skulle reagera med ilska, rädsla eller hopplöshet vid uppsägning. Tvärtom, den uppsagda borde först gå hem och ta in vad som har hänt, för att sedan återvända till jobbet och tacka chefen för att han givit dem möjligheten till att påbörja någonting nytt.

Först kändes det lite löjeväckande. Tacka för att bli uppsagd? Mina svenska hjärnsynapser sände ut starka varningssignaler; här var det någonting lurt på gång. Men efter lite reflektion; varför inte?

Inte alltför sällan konstaterar vi att människor är vanedjur som uppskattar trygghet. Må så vara. Det svenska samhället har anammat denna uppfattningen om människan, lite djärvt skulle man kunna påstå att det är just denna föreställningen om människan som är fundamentet till folkhemmet. Vi har skapat lagar, förordningar och turregler som flörtar med denna trygghetsgen. Vi vet vad vi har, och vi ved vad vi ska förbli.

Sällan talas det om de mentala murar som sakta skapas, för varje dag på jobbet läggs ytterliggare en tegelsten till denna mur. Efter 30 år är muren hög, och det är svårt att se över till andra sidan. För att legitimera murbyggandet stiftas lagar som LAS, och en föreställning om att; det är en rättighet att ha ett arbete skapas. Konsekvenserna blir att förvirring uppstår när människor vill riva muren. Försöker ni beröva mig mina rättigheter?

Tillbaka till Oprah. Man skulle alltså tacka chefen. Märkligt eller hur? Poängen var inte att visa personlig tacksamhet mot chefen, utan att för sin egen skull visa att nya kapitel i sitt liv skulle skrivas. Livet byggs på tillfälligheter, och man kan inte räkna med konstanta tillstånd. Istället för att kämpa för något som aldrig kommer tillbaka, skulle man söka nya tillfälligheter som skulle bli en ny milstolpe i det som kallas livet. Genom att bli avskedad öppnades nya möjligheter, den gamla mentala muren raserades och världen låg åter öppen. Det lilla kontoret eller det insuttna fikarummet utjorde inte längre ramarna, nu var fältet öppet för framtiden.

Två skilda perspektiv, vilket tilltalar mest? Långt inne i själen, trots att de flesta inte vill erkänna det, kittlar det lite; nya möjligheter, nya kartor, kanske är det dags att öppna den där restaurangen jag alltid drömt om? För att exemplifiera med populärkultur. Filmen Into The Wild väckte många drömmar hos människor. Kan man göra sådär, bara vandra iväg, bort från det gamla? Den smått naiva unga mannen som lämnar det gamla och vandrar mot det nya. Han byter tryggheten som studierna givit honom mot spänningen av att vandra in i det vilda, det okända. Jag har sett flertalet inlägg på internet om hur härligt det vore att göra som han, att vandra iväg likt Supertramp mot ovissheten och söka nya utmaningar.

Även om förändringar inte behöver vara lika drastiska som Supertramps vildmarksliv, behöver inte ett avsked vara livets ände; utan början på någonting nytt. Lagar som hindrar människors föreställningsvärld från att inse vilka fantastiska möjligheter och vilken otrolig spelplan det finns för att förverkliga dem är att frånta en stor del av det som är människans innersta väsen; hoppet och framtidstron.

Så slopa LAS. Släpp lös kreativiteten. Att de rent praktiska fördelarna överväger för ett sådant ställningstagande är bara plus i kanten. Främst handlar det om att frigöra individens mentala landskap, och riva de murar som hindrar oss från att se världens möjligheter.

Då har man knatat uppför kullen till sjukhuset för sista gången.
På en månad har jag inte sett en enda riktigt sjuk människa bli intagen här, fast det kanske inte är så konstigt egentligen. Det faktum att sjukhuset ligger halvvägs uppe på ett berg gör ju att de som inte kan unna sig lyxen att komma i bil måste vara relativt friska för att orka ta sig upp dit.

Jag kommer inte att glömma barnen här, varken de goa eller de lite mindre charmiga.
När jag pluggade lite rumänska hemma i somras lärde jag mig fraser som “Var ligger banken?”, “Jag kommer från Sverige” och “Kan ni vara vänlig och prata lite långsammare”.
Helt fel fokus. Jag borde lärt mig ord som “Sluta slåss”, “Försiktigt” och “Spotta inte på golvet!”.

Inte heller kommer jag att glömma lukten i sjukhusetkorridorerna; en blandning av använda blöjor, soppkok och klorin.
Småbarnen har förhoppningsvis glömt mig i morgon, men jag vet två som kommer att sakna mig: hundarna på sjukhusområdet. De gillade mina lunchmackor.

Jag gjorde ett sista ansträngt försök genom att ändra design men det fungerade inte alls. Jag orkar inte försöka krysta fram någonting längre. Nej, det här med att blogga har för mig tappat helt i betydelse. Jag ser ingenting jag kan skriva som ska kunna intressera någon annan. The botten is nådd och jag kanske tar upp det någon gång. Kanske här, kanske någon annanstans. Bara det inte är just nu.

För ett par dagar sedan skrev jag om att -Läsarna skriver tidningen och funderade lite över om vissa journalister kanske  kom att ersättas av läsare som både fotade och skrev tidningarnas artiklar.

Jag nämnde inte bloggare utan bara läsare, men nu har det hänt utomlands att 250 journalister på The Guardian sparkats och bloggare har anställts (Newsmill). Den som skrev artiklen på Newsmill hade blivit ombedd (http://www.vassaeggen.se/)  av dem att skriva om Guardians beslut att göra så.

I förstnämnda post av mig, nämnde jag betalning och trodde inte att läsare (bloggare) kunde tänka sig att jobba gratis i längden för äran att komma i tidningen, men jag orkade inte närmare spekulera ang betalningen. Men nu har jag fått svar på hur Guardian gjorde, de anställde dem. (Fast hur de anställdes hittade jag inget om).

Det kan bli en stor fördel för tidningar att kunna välja sina anställda eller free-lancande bland bloggare. Tidningarna kan sannerligen välja och vraka  och något ”köp av gris i säck” blir den knappast i och med att det finns massor av “arbetsprov” i form av blogginlägg att bedöma efter.

Fast jag tror att de duktiga journalisterna behövs även efter ev bloggarjournalisters inträde, men de mindre bra journalisterna får kanske andra arbeten/arbetsuppgifter. …….. (fast så finns ju LAS förstås)

Läs även andra bloggares åsikter om journalister, bloggare, avsked, tidningar, bloggarjournalister

Fan fan fan. Hejdå sommaren. Idag frös jag för första gången sedan tidigt i våras. Ni vet, så där mycket så att det gör ont i fingrarna och man böjer sig framåt för att man vill veckla in sig i sig själv och försvinna. Dessutom påstod någon att det var snöblandat regn inatt. Tch.

En sista toast till sommaren! Fyfan vad fin den är alltså.

(Den här låten gör mig alltid glad. Den är så löjlig och somrig.)

Hej. Augusti är snart slut. Jag har fullt upp med att undvika mitt modersmål och de andra mål tillfyllest jag behärskar, för att låta det vakuum som till skapelse bör bli svämmas över av vattnet det ljuva; aqua Iaponiæ.

Adjö.

Är inte alls i form därav min tystnad på bloggen i går. Jag får se om formen återkommer eller om jag helt sonika lägger ner allt kanske, just nu känns det som att jag skulle kunna göra det faktiskt. Radera rubb och stubb och bara lägga ner verksamheten, men då jag har lärt mig att man inte ska ta beslut när man är i affekt så ska jag hålla fingrarna i styr tills jag tänkt efter lite noggrannare, jag ska inte låta min impulsiva sida ta överhanden denna gång. Men tills jag funderat klart så kanske det blir sparsmakat med inlägg (eller så blir det tvärtom, det vet man aldrig med mig) och om jag beslutar mig att lägga ner så kommer jag givetvis att säga till innan så vi kan ha avskedskalas med datoriserade tårtor och champagne!

Marianne Samuelsson kommer att sluta som Landshövding då man anser att hon inte kan fortsätta efter sina uttalanden. Nu kommer i stället Samuelsson att få andra arbetsuppgifter på regeringskansliet. Då blir man ju så här fundersam då. Om hon är olämplig på grund av att hon inte anses följa de regler som finns, eller för att hon myglar lite och gynnar andra makthavare, blir det då bättre att sätta henne på någon annan post? Kommer hon att fungera annorlunda där då, bli ärligare osv? Det är ju det här som sker jämt, en chef eller någon annan höjdare gör bort sig rejält, bryter mot regler eller vad som helst, men dom får genast ett annat jobb . Nu vet jag inte vad som kommer bli hennes sysselsättning, men jag ger mig den på att det kommer bli ett arbete där hon har möjlighet att styra något i alla fall.

Hon skulle få ett arbete som lokalvårdare istället så kunde hon få känna på hur det är “där nere”, när man aldrig gynnas och aldrig kan gå förbi köer eller aldrig får del av några fallskärmar, förmånliga avtal eller annat. Då skulle hon få prova på verkligheten och sannolikt lära sig ett och annat. Då skulle hon också få lära sig att ska man balansera på toppen så kan det göra jävligt ont när man ramlar. Dom här falskspelarna skyfflas bara runt på olika poster, dom får sällan konsekvenser av sitt handlande. Man skyndar sig att flytta dom så det ska glömmas lite snabbt bara, så får dom ett lika välbetalt och ansvarsfullt arbete någon annanstans istället. Nu är det väl kanske så att man inte har rätt enligt olika lagar att bara sätta dom på backen heller, men hon skulle absolut nedgraderas kraftigt tycker jag.

Tillägg: Läste här om Samuelssons fortsatta förmåner, det  är så man vill spy, det finns folk som gör betydligt bättre ifrån sig på sina jobb år ut och år in och inte ens får häften……….

Så. Då har den minsta ungen flugit ut ur boet och återkommer först någon gång i juni nästa år. I torsdags lyfte planet från Arlanda som skulle ta 17 och hennes fem nya kompisar till New York via Heathrow. På Heathrow skulle en liten grupp på fem ungdomar från Schweiz ansluta, bl a den tjej 17 ska bo tillsammans med hos värdfamiljen det kommande året.

Hela veckan innan 17:s avfärd gick i tårarnas tecken. Det är tufft att säga hej då – fast man vet att man kommer att ses igen och att man kommer att ha kontakt hela tiden tack vare all teknik. 17 och jag pratade en hel del om hur det kändes dagarna innan hon åkte iväg. Jag berättade att jag med största sannolikhet skulle lipa som en gris på Arlanda, men att det i så fall inte beror på att jag inte vill att hon ska åka. Det är klart att jag vill att hon ska åka iväg och att hon ska få ett fantastiskt år. Men det känns i hjärtat för en mamma att skicka ut sin unge i den stora, vida världen. Så är det bara.

Vi var tre mammor som klappade om våra ungar och torkade tårarna – de medföljande papporna försökte att vara tappra och se coola ut. Men jag såg nog att det blinkades och svaldes en del även där Så gick kidsen genom säkerhetskontrollen och vi föräldrar vandrade vidare tillbaka till våra vanliga liv, medan ungarna flög iväg ut på det stora äventyret.

Flygresan gick bra och nu är 17 på en veckas “anpassningskurs” i NY som verkar vara helt i hennes smak. Eller “awesome” som hon numera uttrycker sig

Jag gillar vårt försäkringsbolag! I måndags skickade jag in skadeanmälan efter åsknedslaget och idag fick jag besked om ersättningen. Alla våra ersättningsanspråk beviljades, det enda som drogs av var åldersavdrag på tvättmaskinen men så var den ju 4 år också. Vi fick ersättning för alla datordelar utan något åldersavdrag. Sånt gillar vi!

Snart blir det ytterligare en försäkring via Länsförsäkringar, nämligen på hunden. Agria hör ju ihop med länsförsäkringar och det känns riktigt bra. Man får dessutom sänkt premie när man har fler försäkringar i samma bolag. Sånt gillar vi också!

Snart ska jag och Jonathan åka in till Borås och shoppa lite. Hönsmat, handbromswire, klockbatteri, glasburkar till gelé samt blomma till svägerskans födelsdag. Lovade även att Jonathan skulle få köpa lite lego. Sånt gillar han!

Idag är det sambons sista dag på jobbet, det finns inte så mycket mer jobb att göra nu så han har fått avsked kan man säga. På måndag åker han till arbetsförmedlingen och anmäler sig och sedan blir det a-kassa. Nästa vecka är han alltså hemma och det är jag också. Vi får iaf en veckas semester ihop. Sånt gillar vi!

Önskar er en skön fredag!
Kram Ann

När testosteronfalangen hade packat klart allt sent i går kväll återstod bara en sak: Att säga hej då till 17 som åker iväg på sitt utbytesår i USA innan 19 och Kärleken är tillbaka från Holland.

Det blev lite känslosamt, milt sagt. Först kramades 17 och Kärleken en lång stund medan 19 knöt på sig skorna. 17 smet in till sig som en oljad blixt och vi hörde ut i hallen hur det snörvlades en hel del inifrån hennes rum. Och självklart börjar ju mamsen snörvla då också…Vi snörvlade en stund tillsammans och sedan kramades lillasyster och storebror en lång stund. “Näe, nu går jag och lägger mig” sa 17.

Jag skjutsade iväg Hollandsresenärerna och dumpade av dem och all packning nere på sta’n. Sedan väntade jag inte kvar till de for iväg. Det kändes viktigare att åka hem till 17. När jag kom hem satt 17 i soffan och tittade på film. I sällskap med en stooooor näsduk. Vi konstaterade att det nog kommer att bli lite känslosamt de närmaste dagarna. Men det är bara att gilla läget och lipa på.

Nu ska jag ut och köpa pappersnäsdukar

Klicka här för att lyssna på texten.

Från strandkanten blickade jag ut över glittrande vatten och insåg plötsligt att jag bor alldeles för långt ifrån det som betyder mest för mig. Där och då tog jag beslutet att flytta och har efter månader som Hemnet-besökare nu beslutat att 65 mil söderut bygga ett eget litet pörte bland björkar och bokar.

Ibland ser man inte konsekvensen av sina val förrän långt efteråt. I det här fallet har inte efteråt kommit ännu, men jag upplever en stark känsla av att mitt beslut kommer att påverka mitt liv mer än jag kan ana. Det jag inte sett förrän nu, är att det just är ett val jag har gjort – ni vet den där fria viljan som vi faktiskt har i alla situationer, i varenda ögonblick trots att vi ibland glömmer bort det.

Relationen till tiden har varit på tapeten de senaste åren och stress, tidsbrist, nuet, ställtid och så vidare är nu självklara begrepp för de flesta. Konstigt nog har ingen försökt sig på att bygga någon manick som har för avsikt att stoppa tiden, för är det något vi alla någon gång skulle vilja göra, så är det väl just det. Men tiden bara går och går, oavsett om vi vill det eller inte. Annat är det med ’rummet’, ni vet tidens släkting i uttrycket ’tid och rum’.

I mycket esoterisk litteratur beskrivs vår fysiska verklighet som ’time space reality’, ungefär ’tid och rum-verklighet’. Det som gått upp för mig är att acceptansen av tidens egenskaper inte gäller släktingen ’rummet’. Är det något som hänt under min livstid så är det att avstånd blivit kortare, eller i alla fall upplevelsen av dem. Tänk på flyg, internet, telefon och att dessa dessutom är allemans rättigheter. Men till skillnad från synen på tiden, så är avstånd något mänskligheten fortfarande håller på att besegra, däribland jag.

Jag har hört mig själv säga otaliga gånger att det ’bara’ tar tre och en halv timme med tåget, och vips kan jag komma på besök. Billigt är det också numera, om man bara är ute i god tid. För att inte tala om en billig biljett på flyget, en dryg timme, lite transfer så är jag i huvudstaden. Jag tror på det, och dem jag pratar med tror på det också. Samtidigt går jag omkring och sörjer över att lämna något jag tycker om, för något ovisst som jag inte känner till. Sorgen innefattar både skogen bakom huset som jag älskar och de dagliga kontakterna som jag helt enkelt inser inte klarar av en relation med 65 mils avstånd, och kanske inte ska det heller för att jag ska kunna ta in allt det nya.

Sorgen jag upplever står som kontrast till mitt logiska mänskliga tänkande att besegra och förneka avståndet. Så det är först nu jag inser att även avstånd kräver acceptans, precis som min relation till tiden. Med insikten kryper också respekten fram för det val jag faktiskt gjort. En del av det gamla kan då följa med in i det nya, annat måste jag lämna där hän och sörja.

Som med det mesta i livet inser jag: ”Ja, just det. Det här känner jag igen.” Förra gången var när jag slutade på ett jobb, gjorde slut med en kille, slutade i hundklubben. Kort och gott: val att lämna något för att gå mot något annat.

Jag stötte på ett citat som fick polletten att trilla ner.

“You chose the opportunity to experience this delicious contrast in time and space, and with great anticipation you came to co-create with other joy-seeking Beings, to fine-tune the process of deliberate thought (What, where, when and with who you create are your choices, too)” –Abraham

Fritt översatt blir det: “Du valde möjligheten att uppleva denna delikata kontrast i tid och rum, och med stor förväntan kom du för att bli med-skapare tillsammans med andra glädje-sökande varelser för att fininställa den medvetna tankens process (Vad, var, när och med vem du skapar är också dina val).”

Jag minns sista övningen på en kurs jag gick för många år sedan. Vi var en så där femtio stycken som tillsammans hade upplevt några dagar av intensiva känslor, och det är inte alltid lätt att skiljas från de människor som man tror att känslorna hör ihop med. Vi ombads sprida ut oss i den stora kurslokalen och fick sedan uppgiften att avsluta det som skulle avslutas, säga det som skulle sägas för att kunna lämna platsen med frid i hjärtat. Formen var att man gick till dem man hade något att säga, satte sig framför på en kudde, sa det man hade på hjärtat och gick sedan. Den andra fick inte svara något, hade han något att säga fick han söka upp dig på din plats.

Jag fick både underbara och mindre underbara saker sagda till mig. Jag sa också underbara och mindre underbara saker till andra, men aldrig har jag känt mig så fri efteråt som jag gjorde då. Det var som trummor och cymbaler gjorde ett kraftfullt unisont slag då timmen på sekunden var slut och en röst sa: det är fullbordat. Jag gick med lätta steg därifrån och tittade inte en endast gång tillbaka.

Som nutidsmänniska lever jag gärna efter ordspråket: ’både ha kakan och äta upp den’. Men det jag lätt glömmer då är den frihet ett riktigt val och avslut ger. Det är som att dö och sedan födas på nytt.

Sedan kostar ju inte en tågbiljett mer än ynka 95 kr enkel resa och man kan ju läsa eller sova eller något annat givande. För en del av det gamla vill jag ska ha en plats i det nya, men det är ju en helt annan sak.

När jag var liten fick jag höra att om man började gräva ett hål i marken, och grävde tillräckligt djupt, så kunde man komma till Kina. Även för ett barn var logiken tilltrasslad, men ingalunda omöjlig.

Idag vet jag som du och alla andra att det krävs mycket mindre för att färdas mellan kontinenter. En flygbiljetts ringa vikt är några procentandelar blott av spadens massa.

Costa Rica ligger under samma stjärnhimmel som Sverige, och världen är en och samma plats. Likaså vilar mitt hjärta på samma ställe idag som imorgon och dagen efter den.

Mycket må hända längs vägen. Titta gärna förbi bloggen, och lämna något ord då och då, så ska jag försöka hålla er uppdaterade.

Det är nu dags att börja se fram emot den dag vi ses igen. Lev väl. Tiden flyr obönhörligen. Snart ser vi varandra åter.

Idag är det vårt lands nationaldag. Jag tror inte det är så många som vet varför vi firar vår nationaldag. Det är knappt jag vet. Men detta vet jag:

.

Den 6 juni har kallats Gustav Vasas dag, Svenska flaggans dag och är nu Sveriges nationaldag. Någon gång under 1800-talet togs den 6 juni fram som en nationell minnesdag. Dagen firades till minne av den 6 juni 1523, då Gustav Vasa utsågs till Sveriges kung och Kalmarunionen därför slutgiltigt upphörde och Sverige på nytt blev en självständig stat.

Idag är också en dag då några vänner till mig ska ha en avskedsfest. Vi kommer att grilla och ha roligt tillsammans.Det känns riktigt tråkigt att dom ska flytta, men jag är glad för allt som dom har fått betyda för vår kyrka och mig personligen.

Ikväll tänkte jag bänka mig framför tv:n och se på fotboll. Sverige möter Danmark. Jag får verkligen hoppas att Sverige vinner. Man kanske ska hoppas att det kommer en full dansk inspringandes på plan även denna match. Fast det vore nog lite tråkigt. Jag tror nog Sverige kan vinna utan hjälp från fulla danskar.

Ha en härlig dag!

.

Nu har vi sagt adjö till farmor och gårdagen kändes tung och lång samtidigt som det ändå fanns glädjeämnen i att träffa släkten och framför allt tvillingarna. Begravningen var vacker, stillsam och vemodig men solen lyste över oss, in i kapellet och sedan över kistan när vi sänkte ner henne. Vi tog avsked, lämnade våra hälsningar och tankar vid den öppna graven. Dottern grät, jag grät, kusiner och nära och kära grät. En person lämnade oss samtidigt som två nya kom, livets gång.

Efteråt samlades vi i kyrkans hus och pratade minnen, tittade på gamla fotografier av Sigrid och sen gick vi ut och promenerade en sväng i solen. Gävle badade i sol, glada ungdomar, fredagsflanörer och mat ifrån exotiska länder…

Kvällen avrundades med grekisk mat, samtal, skratt och gos med tvillingarna. Dottern och sonen turades om med att åka de nyinköpta inlines och sen åkte vi hem i den fina majkvällen medan månen sken. Farmor är hemma, farmor är tillbaka med Ivar och vi har fått säga adjö.

Idag har det varit full fart hela dagen… Inte riktigt min plan men men, är man flexibel så går det mesta…

Förmiddagen avlöpte med 3 km löpning och ett core-pass, vilket var jätteskönt!

Sen ut en sväng med Nesse och efter det träffade jag goda vännen C över en tallrik sushi vilket var jättegott och trevligt.

Sen dagens tyngre möte, mötet med SCÄ. Det gick bra, det var ett bra samtal, en del tårar, tankar, funderingar, framtiden men framförallt hjälp. Om jag var på ruta ”0” litet tidigare i år så är jag iaf på ruta 1 nu, och det känns bra ända in i själen ska ni veta.

Eftermiddag kväll har förlöpt med tvätta bil och förbereda inför fredagen, begravningen och avskedet av farmor. Det blir tungt för själen men vi, hela släkten får ta avsked, säga adjö och minnas tillsammans.

Sköt om er och varandra därute!

Det snackas mycket om den store Paolo Maldini som har tagit sitt största avsked. Ett litet avsked återstår i sista omgången på bortaplan när Milan möter Fiorentina. Maldini har hunnit spela i ofattbara 24 säsonger när han nu lägger skorna på hyllan, 40 år gammal.

En annan som fick ett vackert avslut på säsongen var Sami Hyypiä. Han gjorde sin sista match för Liverpool på söndagen och hyllades med sånger och ett vackert finländskt tifo från publiken på The Kop.

Sami Hyypiäs sista match för Pool

I måndags kl 17.30  ringde jag mammas mobil då hon var hos pappa. Ville meddela om att vi skulle komma med barnen, men att hon då kunde ta med dem och åka hem till sig så att jag och Staffan kunde vara ensamna hos pappa. Mitt i samtalet om att han nu hade kalla fötter och händer, lade hon bara ifrån sig mobilen. Skumt tyckte jag och ringde upp igen…. – Jag ringer upp dig…det är pappa…, så lade hon på. Vi packade ihop alla attiraljer för Carls del då min mobil ringde.  -Är du på väg eller? frågade Annette från avdelningen. -Ja…vi kommer, svarade jag och blev iskall. – Skynda dig, det är inte långt kvar nu…. jag lade på och blev som paralyserad tills jag plötsligt började ranta runt här och inte veta vart jag skulle ta vägen….Hela bilresan till Sahlgrenska bad jag tyst att han skulle vänta på mig.

Ut ur hissen och in på avdelningen med värsta magont och rädsla mötte vi Annette i korridoren. Hon var lugn och jag frågade: – Lever han?

Vi hann inte. Vi hade inte ens satt oss i bilen förrens han hade somnat in. Min bror hann inte heller komma innan fast han hade rejsat genom stan i 180 km/h och var bombsäker på en böteslapp innan veckan är slut. Vi gick alla in till pappa. Jag var rädd för Olivias och Christophers reaktioner, men jag vet att det är bra för dem att konfrontera detta. Att ta farväl av morfar och verkligen se att han är död.

Han såg mindre och smalare ut än någonsin där han låg med filten upp till axlarna. Kommer ihåg att jag ville att hans händer skulle vara framme, samtidigt som jag inte vågade röra honom mer än i ansiktet. Han var alldeles gul i ansiktet och de hade satt ett slags plåster över hans vänstra öga som gjorde att han såg väldigt annorlunda ut. Olik men ändå så lik min älskade pappa! Alla grät. Trots att vi kommit först en ½ timme efter hans död, föredrog jag se honom ligga där fridfullt istället för att plågas av minnesbilder av hans kamp de sista minuterna.  Sedan åkte vi alla till mamma……min stackars mamma som nu har ett helvete på jorden ett tag framöver. Fast jag tycker att hon är bra sansad med tanke på hur hon hanterade situationen från början. Hur hon från förnekelsen nu landat i “verkligheten” och sorgen.

Igår ringde jag bårhuset. Bokade avskedsrummet för att få se pappa igen. Hans syster hade inte hunnit komma förrens natten till igår. Det var sorgligt att se hennes sorg. Hon har alltid varit hans storasyster och hon pratade till honom som hon brukade. Hon sade så fina saker till honom att jag inte kunde hålla tårarna inom mig. Inte heller Stoffes sorg kunde lämna någon oberörd. Min lille pojke som alltid älskar morfar…….

På kvällen åkte vi på husvisning. Denna gången var barnen med och fick “välja” rum…om vi nu skulle köpa huset. Sedan lade vi ett bud och åkte hem. Ja, ungefär så dämpat var det…och vi som älskar att gå på husvisningar och planera och drömma…. Nu bleknar allt i jämförelsen med pappas bortgång.