Dagens Nyheter rapporterar idag om att Sveriges konsumenter kräver att sms-lånen förbjuds. Visst, det kan man göra – det bör man kanske göra. Men inbilla er inte att problemet försvinner.

Sms-lånen är tveksamma på alla plan. Jag kan förvånas över att någon går på det dumma knepet att det skulle vara en bra idé att låna 3 000 kr. och betala 3 300 kr. tillbaka om en månad: hur är man funtad, kan jag undra. Icke desto mindre är det en trist realitet att alltför många personer, utbildade som outbildade, är beredda att betala ohyggliga pengar för ett kort lån för att tillfredsställa ett begär eller för att på ett vansinnigt dyrt sätt ta sig ur en tillfällig svacka. Sms-lånen är tydligen en guldgruva, och någon större tveksamhet att utnyttja människors dumhet eller trångmål (i den ordningen) verkar inte finnas hos de finansbolag som står bakom lånen.

Så visst kan man leka med tanken att förbjuda sms-lån eller att åtminstone göra konsumentkreditlagen, med dess krav på kreditprövning med mera, användbar på sms-lånen. Då har man skjutit budbäraren.

Budskapet är dock kvar: det finns alltför många människor som är beredda att låna till kortfristig konsumtion. Detta  begär efter snabba pengar försvinner inte för att man förbjuder sms-lån. Det kommer snart att komma ett nytt sätt att skuldsätta sig effektivt och grundligt – mark my words.

En processrättslärare i England sade till mig att det finns två saker i livet som är säkra: på lång sikt är vi alla döda, och ekonomisk aktivitet följer alltid den mest lönsamma stigen. Han hade helt rätt: ett förbud av sms-lånen kommer inte att lösa problemet med överskuldsättning – andra sätt kommer att uppfinnas.

En annan fråga och besvärande detalj är faktiskt om ett förbud av sms-lån kommer att vara juridiskt möjligt. I den mån det rör sig om utländska europeiska kreditgivare som erbjuder lånen, innebär nämligen ett förbud av sms-lån att Sverige inskränker kapitalets fria rörlighet, och den får medlemsstaterna inte ingripa i hur som helst. Med andra ord är Sveriges juridiska rörelsefrihet inskränkt har. Det kan alltså mycket väl hända att Sveriges konsumenter skjuter förbi målet.

Personligen kan jag tycka att den som tar sms-lån sätter sig i sin egen obäddade säng. Det är alltså inte “de här lånen” som förstört en människas liv, det är faktiskt – och jag tycker att det är viktigt att konstatera här – den ifrågavarande människan själv. Detta leder inte nödvändigtvis till att jag skulle vara emot ett förbud, även fast jag måste erkänna att jag principiellt är mot förbud mot verksamheter som ganska öppet skyltar med de tveksamt höga räntor som tas. Ett förbud känns ganska främmande från min liberala synvinkel, men jag kan hålla med om att det från en välfärdsideologisk synvinkel kan vara befogat.

Til syvende og sidst kommer det ändå att göra vare sig till eller ifrån: ekonomisk aktivitet följer alltid den mest lönsamma stigen – människans kortfristiga tänkande.

Dagens Nyheter fortsätter att spela bollen med sin rapportering om kollektivtrafiken i Stockholm. Tidningen publicerade för tio dagar sedan misstankar om att SL:s entreprenör Busslink skulle ha skickat falska fakturor till SL, och idag skriver tidningen om att knappt hälften av alla SL:s entreprenörsavtal bryter mot lagen om offentlig upphandling (LOU) samt att landstingets revisorer varnade SL:s styrelse om detta redan för ett år sedan. Jag har tidigare bloggat om brott mot LOU, men då från en annan synvinkel än den från vilken jag tänker skriva idag.

LOU försöker att hantera ett ganska viktigt ekonomiskt problem. En allt större del av pengarna i ekonomin tar omvägen via den offentliga sektorn, som sätter sprätt på skattemedel genom att beställa kontormaterial, medicinsk utrustning och allsköns andra nyttigheter, däribland busstrafik. Detta innebär dels att en allt större del av ekonomin är beroende av skattemedel, dels att skattebetalaren har ett intresse av att pengarna förvaltas på ett sådant sätt att vi får så mycket valuta för dem som möjligt.

Dessa två konsekvenser av den statliga ekonomiska aktiviteten leder ganska uppenbart till två krav, nämligen dels – från näringslivets sida – att det finns en möjlighet att komma åt pengarna, det vill säga att det finns en möjlighet att få sluta avtal med det allmänna. Detta förutsätter i sin tur att statliga och kommunala avtal kommer ut och annonseras och att förfarandet är öppet och inte riggat till någon kompis till byggnadnämndens ordförande förmån.

Det andra kravet är från skattebetalaren och går i samma riktning, nämligen att staten eller kommunen (eller deras bolag) skall inhämta så många olika anbud som möjligt, så att det finns en möjlighet att se vad marknaden kan ge, så att det man får för pengarna maximeras. Samtidigt måste säkerställas att de som slutligen får kontraktet med det allmänna är så seriösa som möjligt, så att inte skattepengar försvinner i gapet på undermåliga entreprenörer.

Näringslivets och skattebetalarens krav sammanfaller alltså här. För att dessa två krav skall kunna tillgodoses, finns nämligen inget annat medel än att formalisera upphandlingsprocessen i ganska stor detalj, och det är det som LOU försöker göra. Det finns krav på hur annonserna som förkunnar att ett offentligt avtal är tillgängligt skall utformas, det finns krav på hur budgivningsprocessen skall gå till – och det finns krav på att offentliga avtal skall komma ut på marknaden med jämna mellanrum, så att inte den som för 15 år sedan lyckades lämna det bästa budet blir en monopolist.

Det här låter ju rätt och rimligt: vad är problemet?

Problemet är att systemet är oflexibelt. Precis som i alla andra fall där vi försöker att garantera rättssäkerhet, förlorar vi också vid offentlig upphandling flexibilitet (vilket jag i ett annat sammanhang bloggat om här). Säkerhet och därmed reglering minskar flexibilitet; flexibilitet och därmed frånvaro av strikta regler minskar säkerheten. Systemet för offentlig upphandling är stelt och upplevs – precis som många andra rättssäkerhetsgarantier – som besvärande av de som måste upphandla offentliga avtal. Detta framgår tydligt i dagens artikel om att nära hälften av alla SL-entreprenörsavtal bryter mot lagen, där SL:s presschef säger att “det här är komplicerade och omfattande processer som tar mycket tid”.

Men det handlar om mer än bara tjänstemännens bekvämlighet. Det här kostar ju faktiskt pengar också. Det är inte gratis att annonsera efter entreprenörer, det är inte gratis att hålla sig med all den byråkrati som en regelenlig offentlig upphandling kräver. Till obekvämligheten kommer alltså ekonomiska synpunkter som incitament till att strunta i att följa LOU.

Därutöver finns ytterligare en aspekt, nämligen att vissa kanske önskvärda krav inte är tillgodosedda inom LOU. LOU handlar om ekonomi, om pengar. Det är inte helt enkelt att exempelvis lägga in miljökrav i en offentlig upphandling. Ett krav på att produkten skall vara närproducerad (och att alltså transporterna skall vara få och korta) stöter exempelvis lätt på patrull, då ett sådant krav innebär att endast producenter i närheten kan få avtalet. Det politiskt önskade är alltså inte alltid förenligt med det i lagen stadgade. Detta kan man ha delade åsikter om, men jag tror att även en kritisk åsikt måste förhålla sig till följande risk.

Om man tillåter begränsningar i skyldigheten att upphandla på en bred marknad – alltså om man exempelvis tillåter krav på närproducerade produkter – blir det väldigt enkelt att rigga upphandlingen. Inom högskolevärlden är sådana riggningar välkända. Här finns ett krav på att utannonsera tjänster, så att den mest meriterade skall kunna få tjänsten. Om man nu redan har en anställd som man tycker om, kan man fixa jobbet åt denna på så vis att man helt enkelt utformar kravprofilen på ett sådant sätt att rimligtvis endast den egna anställda kan uppfylla dem. Skulle man exempelvis utlysa en tjänst som avser allmän civilrätt med särskild inriktning på kontraktsrätt, i synnerhet transporter, och där sökanden helst skall ha disputerat inom de senaste fem åren, samt att sökanden gärna får ha någon utländsk examen utöver sin svenska också, tror jag inte att så många fler än jag själv skulle komma i fråga för den tjänsten.

Detsamma gäller för offentlig upphandling. Det är ganska lätt att utforma en annons så att den ser ut att inbjuda till anbudsgivning för miljöanpassad närproducerad mat, men som i realiteten betyder att bara kommunfullmäktigens ordförandes kompis Bengtsson kan få avtalet. Det pågår med andra ord en kapplöpning mellan de intressen i näringslivet och hos skattebetalarna som kräver öppna och ärliga tävlingar om offentliga avtal och de intressen hos politiker och tjänstemän som vill hålla systemet enkelt och helst så simpelt att man kan dela ut politiska favörer till viktiga personer inom den egna maktbasen. Som tämligen ny spelare på plan tillkommer också politiska miljökrav med mera hos skattebetalarna som i sin tur kan krocka med andra skattebetalares krav på att få ut det mesta av pengarna.

Jag tror att det i slutändan är omöjligt att utforma ett system som tillfredsställer alla. Vid alla diskussioner om offentlig upphandling bör vi dock hålla i minnet att vi försöker att göra en fyrkant av en cirkel, och att detta blir en olöslig uppgift.

Med detta sagt, verkar just SL:s avtalshantering överlag – och alltså inte bara vad gäller följsamheten mot LOU – vara rätt så dålig. Här ser det ut att finnas mer att kritisera än att den svåra LOU inte tillämpats på rätt sätt.

Värmdö kommun säger sig vara beredd att bryta mot lagen om offentlig upphandling för att kunna få närodlad och ekologisk mat till sina skolor, skriver Dagens Nyheter. Nu kan man ha alla möjliga åsikter om lagen om offentlig upphandling (jag är själv inte nödvändigtvis övertygad om lagens förträfflighet i alla avseenden), men det är uppseendeväckand och faktiskt ganska oroande att en kommun helt öppet skyltar med att “[m]an [...] inte alltid [kan] följa lagar till 100 procent, vill vi köpa potatis från Ingarö så får vi göra det.”

Med andra ord helgar syftet medlen. Lagar har ett trevligt informationsvärde, men är inte någon ledstjärna för ett bestämt handlande. Jag vet inte vilken åsikt som politikerna i Värmdö kommun har i den frågan, men jag hoppas att jag aldrig behöver ertappa någon av dem med talet om att “lagar är signaler från samhällets sida”. Värmdö kommun leder i bevis min tes att lagar inte alls utgör några signaler med handlingsdirigerande verkan.

Det som är hedrande för kommunen i sammanhanget är att den är beredd att i förekommande fall betala sina böter för att kunna åstadkomma sitt syfte. Man tar sitt straff för att man tycker att det är värt det jämfört med det man tror sig kunna uppnå. Är med andra ord syftet tillräckligt attraktivt, och påföljden tillräckligt lindrigt, kan man med öppna ögon ta påföljderna för att kunna komma åt syftet. Det innebär att den som är övertygad om att kapitalister är farliga människor med samma sorts heder som Värmdö kommun skulle kunna öppet deklarera att hon tänker ta Jacob Wallenberg av daga, bara hon är beredd att sitta i fängelse för resten av sitt liv. Syftet helgar medlen.

Värmdö kommuns politiker visar förakt för de syften som i en ändå formellt demokratisk process accepterats som viktigare än att kunna få handla närproducerad mat, nämligen syftet att ingen skall få spela lukrativa kommunala avtal i händerna på sina kompisar. Lagen om offentlig upphandling har nämligen som syfte att öppna konkurrensen för alla som vill vara med på ett kommunalt avtal, vilket som en sidoeffekt också förhindrar den del korruption. Värmdö kommun anser med andra ord att de syften som inom kommunen anses vara viktigast i sammanhanget – närproducerad mat – står över de syften som i riksdagen accepterats som viktigast.

Detta är faktiskt en märklig förståelse av demokrati. Jag själv håller mig med ett minimalt demokratibegrepp som innebär att alla vuxna måste få delta i fria val och att minoriteten accepterar majoritetens beslut och påbud. Som en följd av detta är jag beredd att acceptera yttrande- och informationsfriheten som nödvändiga villkor för ett demokratiskt system, men allt därutöver vill jag gärna hantera under andra begrepp (såsom rättsstatlighet eller välfärdsstatlighet). Jag är alltså inte precis snar med att anklaga någon för att vara odemokratisk.

Det som Värmdö kommun nu säger sig vilja hålla på med är dock odemokratiskt till och med enligt min minimala defintion, eftersom kommunen saknar förmågan att böja sig för majoritetens beslut och påbud. Kommunen sätter sig över riksdagen och alltså över de väljare som på denna nivå stod bakom den majoritet av riksdagsledamöter som antog lagen. Den princip som ligger under kommunens ställningstagande är att det är upp till var och en att följa lagen: man avgör själv och tar i förekommande fall sitt straff.

Denna princip är farlig. Värmdö kommuns politiker kan gärna lobba för att lagen om offentlig upphandling ändras. Att bara sätta sig över den är dock odemokratiskt så det förslår.

Svenska dagbladet rapporterar att Konsumentverket skärper tonen mot mobiloperatörerna. Problemet är att vissa tjänster från tredje man – såsom leverans av bakgrundsbilder eller deltagande i tävlingar – utan att kunden vet det skapar abonnemang: mobilkunden blir alltså bunden till återkommande leveranser utan att vara medveten om denna bundenhet. Eftersom man numera inte heller får någon specificerad faktura, kan det ta en stund tills man börjat undra tillräckligt mycket över sin höga mobilräkning för att man gräver fram den där fakturan på nätet. Först då upptäcker man att man de senaste veckorna betalat för en tjänst som man inte varit medveten om att man beställt. När man vill avbeställa tjänsten, visar det sig att leverantören inte är åtkomlig för uppsägning, att man inte kan avbeställa tjänsten. Vad göra?

Det mest närliggande är förstås att säga till mobiloperatören och att be denna att inte längre förmedla betalningar till ett visst företag. Till min enorma häpnad vägrar tydligen mobiloperatörerna: av vad som framgår av Svenska dagbladets artikel ser det ut som att mobiloperatörerna endast anser sig vara mellanmän utan något som helst ansvar för den betalning de förmedlar.

Nu kan det i och för sig hända att operatörerna har en förbaskad bra argumentation någonstans i bakfickan, men jag kan egentligen inte tänka mig hur den skulle se ut. Jag har diskuterat det här problemet på min blogg tidigare (nämligen här), men jag tror att några ord till kan vara på sin plats (i synnerhet eftersom Konsumentverkets juristers argumentation också känns lite kringelkrokig – med den information som framgår av artikeln ser den ut att kunna göras rakare).

Det behövs enligt min mening inga direkta jämförelser med konsumentkreditlagen eller någon annan lagstiftning av särskild konsumentskyddande karaktär, utan saken är den att mobiloperatörerna i och med att de får ett uppdrag att förmedla kundens betalningar till tredje man (Jamba och andra skojare, men även exempelvis kollektivtrafiken) har fått just ett uppdrag. Det innebär bland mycket annat att mobiloperatören har en såkallad lojalitetsförpliktelse gentemot sin uppdragsgivare: uppdragstagaren skall lojalt iaktta uppdragsgivarens intresse.

Denna skyldighet är mycket svår eller kanske till och med omöjlig att skriva bort i avtal, annat än i mycket klara ordalag. I konsumentsammanhang tvivlar jag på att lojalitetsplikten i något sammanhang med giltig verkan kan skrivas bort. Försöker mobiloperatören att skriva bort denna plikt, kan ett sådant villkor med stor sannolikhet helt bortses ifrån (“lämnas utan avseende”) enligt 36 § avtalslagen. I detta sammanhang kan man som förstärkande argument anföra också konsumentkreditlagen och göra den jämförelse som Konsumentverkets jurist gör i artikeln.

Om nu en uppdragstagare måste vara lojal, kan denna inte bara ignorera att uppdragsgivaren säger åt henne att inte längre förmedla betalningar till någon viss person. Då fullgör nämligen uppdragstagaren inte längre sitt uppdrag att med omsorg förvalta tillgången till uppdragsgivarens pengar, utan då sätter sig uppdragstagaren på uppdragsgivarens plånbok och delar ut pengar till vem som helst som kan visa att en viss mobil tagit emot ett sms. Det låter inte längre som betalningsförmedling, utan det låter mera som om mobiloperatörerna ryckt åt sig kundens plånbok och delar ut pengarna till sina kompisar i näringslivet.

Det finns, såvitt jag kan se, två argument emot det jag säger här. Det ena är att mobiloperatörerna i avtalet kan tänkas ha helt frisvurit sig ansvaret för vem de betalar till. Som jag tidigare sagt, både i mitt tidigare inlägg och här ovan, tror jag inte att ett sådant villkor är bindande för kunden. Om det över huvud taget är bindande, kan det inte vara bindande i den utsträckningen att kunden/uppdragsgivaren inte skulle ha möjlighet att säga åt mobiloperatören/uppdragstagaren att i framtiden inte längre betala till något visst företag. Jag kan eventuellt ha förståelse för att mobiloperatören inte skall behöva bedöma varje krav på betalning som kommer in från kollektivtrafiken eller Jamba, men jag har ingen som helst förståelse för varför mobiloperatörerna tror att de kan slå dövörat till när kunden säger åt dem att inte längre betala till exempelvis Jamba.

Det andra rationella argumentet skulle vara kostnadsargumentet, att det skulle vara för dyrt för mobiloperatörerna att hålla koll på vem av kunderna som spärrat betalningarna till vilket företag. Argumentet är i sig acceptabelt, men dels antar jag att det inte är särskilt svårt att lägga in tekniska lösningar som medför att kundcenter i princip bara behöver trycka på en knapp och sedan alla betalningar till en viss mottagare automatiskt är spärrade (jag tror alltså att argumentet inte överensstämmer med verkligheten), dels – även om argumentet skulle stämma överens med verkligheten – är frågan vem som annars skall behöva bära kostnaden för att spärra en betalning.

Valet står här mellan mobiloperatören och konsumenten. Anledningen till att vi över huvud taget diskuterar problemet är att konsumenten inte har någon som helst praktisk möjlighet att få leverantörsföretaget att sluta kräva betalt för tjänster som inte beställts. Om vi alltså lägger risken för misslyckade spärrningar på konsumenten, innebär det att vi säger åt konsumenten att skylla sig själv och att vackert betala i all evinnerlighet.

Om vi däremot lägger risken på mobiloperatören, förorsakar vi säkerligen operatörerna en kostnad. Denna kostnad lär de dock lätt kunna föra vidare till sina kunder, som alltså skulle behöva betala något öre extra för att mobiloperatören faktiskt gör det som den skall göra, nämligen att lojalt uppfylla sina skyldigheter. Mobiloperatören kan utan vidare effektivt spärra betalningarna. Skulle något gå snett, kan mobiloperatören hänvisa till att den fått i uppdrag att inte längre betala och hänvisa leverantörsföretaget till att bråka med kunden. Det verkar vara en mycket mera effektiv lösning än att lämna slutkunderna i händerna på operatörerna.

Jag fattar ärligt talat inte vad mobiloperatörerna håller på med. Skulle någon som är insatt i branschen läsa det här, välkomnar jag upplysning om varför mobilföretagen så envist vägrar att vara justa (vilket är en moralisk bedömning) och att fullgöra sina civilrättsliga skyldigheter som uppdragstagare (vilket är en juridisk bedömning).

Jag förstår inte varför det över huvud taget krävs ett ingripande från Konsumentverket här.

Så nyttigt att kunna, så få förunnat. Sanningen är lika obarmhärtig som tydlig:

De flesta vet ingenting om avtalsrätt men det har de ingen aning om.

Lyckligtvis fick vi vår introduktion till detta universum idag. Hurra…

Skämt åsido så ska det bli riktigt intressant att lära sig mer om detta. Ju mer man har på fötterna när man ska ge sig ut i marknadsdjungeln desto bättre. Parallellt har vi vår redovisning i projektmetodik framför oss. Strålande tider, härliga tider!

/PC

Sms-lån är ett mycket dumt sätt att ta kredit, om inget annat för att det är väldigt dyrt. Ett kreditföretag på nätet är ärligt nog att ange procentkostnaden för en sådan kredit: för en kredit över 1 000 kr. betalar man 2 230 procent, för en kredit på 2 000 kr. betalar man 792 procent och för en kredit på 3 000 kr. 654 procent.

Procenttalen är skrämmande höga, men det måste påpekas att det här inte nödvändigtvis rör sig om ocker. Skulle det föreligga ocker, skulle kreditavtalet enligt 31 § avtalslagen vara ogiltigt. Det avgörande i paragrafen är att de förmåner som en part betingar sig skall stå i uppenbart missförhållande till det vederlag som parten utger; tillkommer sedan andra fakta (som att den som skall betala förmånen varit i trångmål eller dylikt), föreligger ocker. I sms-lånens fall skulle förmånen bestå i den höga räntan, och den första frågan är alltså om denna står i uppenbart missförhållande till vederlaget. I denna bedömning måste ett flertal element ingå, varav jag här bara nämner två.

Dels måste man ta hänsyn till de absoluta summorna. Betalar man 300 kr. för ett lån på 1 000 kr. som man har över 30 dagar (vilket det företag kräver vars hemsida jag inledningsvis citerat), är den absoluta summan inte riktigt lika skrämmande som procenttalet. Det är ju också där marknadsföringsargumentet ligger: skulle företaget marknadsföra sig självt med procenten istället för de absoluta siffrorna, skulle förhoppningsvis ett mindre antal personer ta sådana krediter. Den absoluta kostnaden för krediten är relativt försumbar, och alltså är detta ett argument emot att något uppenbart missförhållande skulle föreligga.

Dels utgör räntan ersättning, inte bara för den tid som kreditgivaren måste avvara pengarna, utan också för den risk som kreditgivaren tar. Det företag som jag citerar är berett att ge kredit också till den som har betalningsanmärkningar, alltså till den som visat sig ha svårt att betala tillbaka krediter. Företaget tar alltså en risk att inte få tillbaka sina pengar och den risken avspeglas legitimt i procenttalet. Även detta utgör ett argument emot att det här skall vara ocker. Slutsatsen blir att frågan om ocker antagligen redan stupar på första kriteriet, och att sms-lånen inte kan angripas på denna grund.

Detta innebär i sin tur att det är svårt till omöjligt att komma åt sms-lånen genom lagstiftning. Ett förbud mot hela verksamheten kan tänkas krocka med EU:s regler om kapitalets fria rörlighet. Dessutom skulle ett sådant förbud förmodligen snart kringgås på något annat klyftigt sätt: här finns grova pengar att tjäna, och detta brukar stimulera folks kreativitet. Lagstiftning kan tänkas utgöra ett bra stöd till andra insatser, men jag tillåter mig att tvivla huruvida den skulle kunna strypa hela marknaden.

Om något skall göras, skulle jag i första hand föreslå regler om marknadsföring, att nämligen sådana krediter måste marknadsföras, inte bara med en liten text om procenttalet någonstans längst nere på affischen, utan med procenttalet utsatt i minst lika stora bokstäver som huvudtexten. Jag skulle misstänka att redan detta får somliga personer att avstå. Sedan bör man kanske se över läroplanen i skolan. Musik och träslöjd i all ära, men det är märkligt att folk skall ha hantverk på skolschemat när de inte får någon obligatorisk utbildning i finansiell privatekonomi. Det är skrämmande hur oförstående många verkar vara inför ens de mest elementära fakta inom ekonomi.

Detta är den ena poängen som jag vill göra i anledning av sms-lån. Lagstiftning och förbud är sällan allena saliggörande. Lagstiftning och förbud kan bära upp och förstärka andra trender, men ensam kan en text på ett papper sällan förändra verkligheten. Vi har ett äkta problem med sms-lånen, men jag tvivlar på att vi kan lösa detta problem genom en enda omröstning i riksdagen om ett förbud.

Den andra poängen illustreras av en artikel i Svenska dagbladet idag som avser en person som på ett mycket enkelt sätt lurat till sig flera tusen kronor av sms-kreditföretag. Kreditföretagen tycks rycka på axlarna: de räknar med förluster (därav ju också deras räntesättning). Min poäng av detta blir att det finns en oöverstiglig motsats mellan flexibilitet och säkerhet.

Alla säkra system kräver övervakning, kontroller och tillsyn. Säkra system blir alltså automatiskt byråkratiska och formella: övervakningen måste organiseras, dokument och personer granskas, klagomål utredas och mycket annat mer. Med andra ord kan säkra system aldrig vara flexibla, eftersom varje form av flexibilitet automatiskt minskar säkerheten. Detsamma gäller tvärtom: flexibla system kan aldrig vara säkra. Vill man ha ett flexibelt system, måste man – liksom kreditföretagen i artikeln – acceptera vissa förluster och ett visst missbruk.

Detta gäller nu inte bara kreditmarknaden, utan alla juridiska system. Det innebär bland mycket annat att Försäkringskassan, om den skall ha järnkoll på vilka pengar som utbetalas och till vem, inte kan vara flexibel. Det innebär att ett processystem som är rättssäkert inte kan vara flexibelt. Det innebär att ett straffrättsligt system som är rättssäkert inte kan vara flexibelt.

I den allmänna debatten missar vi ofta denna poäng. Försäkringskassan skall ha järnkoll på pengarna och samtidigt vara tillmötesgående, smidig och flexibel. Detta går inte, utan förenar man båda kraven – flexibilitet och säkerhet – måste man kompromissa bort på båda sidorna. Systemet blir varken fullt ut flexibelt eller fullt ut säkert. Detsamma med rättssäkerhet i process: är en process rättssäker, tar den tid, kostar pengar och är omständig att hantera. Vill man ha en flexibel process, måste man tumma på rättssäkerheten. Och så vidare.

Det som vi borde göra är att dra samma slutsats som kreditföretagen, att vi nämligen har ett val. Antingen vill vi ha ett säkert system – vilket jag personligen tycker är ett oeftergivligt krav åtminstone i processrätten – som är oflexibelt eller så vill vi ha ett flexibelt system, som då inte kommer att vara säkert och där vi måste acceptera svinn, förluster och missbruk. Kreditföretagen här har valt det andra alternativet, och det är faktiskt (trots all kritik mot deras verksamhet) berömvärt att de tycks kunna acceptera konsekvenserna av sitt val.

Om bara vi kunde göra samma sak avseende de allmänna systemen – nämligen att acceptera konsekvenserna av våra val.

Jamba – som säljer ringsignaler och annat – debiterar löpande sina kunder, även om dessa fått för sig att de bara köpt en enstaka bild: kunderna tecknar sig för ett abonnemang utan att inse det, skriver Svenska dagbladet. Bortsett ifrån att Jambas marknadsföring (som jag själv också gått på) är minst sagt tvivelaktig, är den för mig här intressanta poängen frågan om operatörernas rätt att debitera för Jambas tjänst när mobilkunden säger till operatören att tjänsten inte längre accepteras. Dessutom vill jag säga några ord om avtal med minderåriga.

Jag börjar med de minderåriga. Enligt 9 kap. föräldrabalken saknar minderåriga rättshandlingsförmåga, vilket betyder att de inte kan ingå avtal utan sin förmyndares (i all regel vårdnadshavande föräldrars) samtycke. Detta samtycke krävs alldeles oavsett huruvida den minderårigas motpart vet eller inte vet att hon har med en minderårig att göra: Jambas försvar att man inte kan veta hur gammal den som innehar ett kontantabonnemang är, är alltså juridiskt sett fullkomligt irrelevant. Utan förmyndarens samtycke uppstår över huvud taget inget avtal, vilket innebär att den minderåriga inte har rätt att kräva motparten på prestation och motparten inte har rätt att kräva betalt, normalt inte ens när motparten redan levererat. “Avtal” med minderåriga må vara avtal enligt något moraliskt system, men juridiskt sett är de inte några fullödiga avtal innan förmyndarens samtycke lämnats. Detta gäller allmänt.

När nu mellan motparten och den minderåriga står en tredje part, nämligen mobiloperatören, blir det hela mera problematiskt. Utan att ha grottat ner mig i avtalsvillkoren för abonnemanget utgår jag ifrån att operatören har rätt att efter anvisning från mobilkundens motpart ta betalt för det som mobilkunden köpt av motparten. Problemet uppstår dock när motparten inte har någon rätt som helst att kräva mobilkunden, när alltså något äkta krav inte finns: det finns här två principiella möjligheter.

Den ena möjligheten är att mobiloperatören endast betraktas som budbärare. Det är den möjligheten som operatörerna i artikeln åberopar. Det innebär att operatören har rätt att ta betalt efter den anvisning som kommer in och inte behöver ta ställning till anvisningens berättigande. Om alltså Jamba kommer in med ett krav som klart kan knytas till ett visst mobilnummer, skall operatören ta betalt av mobilkunden. Har mobilkunden ett problem med det, ankommer det på henne att lösa sitt problem med Jamba.

Den andra möjligheten skulle vara att mobiloperatören endast har rätt att ta betalt för sådana inkommande krav som operatören förvissat sig om är äkta. Då skulle alltså ett ansvar ligga på mobiloperatören att bedöma varje enskilt krav som kommer in.

Den andra möjligheten är inte praktikabel: om vi väljer den, är operatörerna med intill visshet gränsande sannolikhet inte längre beredda att ställa upp som betalningsförmedlare och en mängd nyttiga tjänster (såsom beställning av kollektivtrafikbiljetter genom sms) skulle försvinna. Alltså bör den första möjligheten utgöra utgångspunkten för resonemanget.

Även om man utgår ifrån den första möjligheten – att alltså operatörerna har rätt att ta betalt utan att särskilt fråga huruvida det inkommande kravet är befogat – gäller denna knappast i sin renform. Om mobiloperatören skulle råka veta att kravet är falskt, kan nog ingen avtalsbestämmelse i världen ge henne rätt att ändå ta betalt av mobilkunden och flytta pengarna vidare till den påstådda motparten. Skulle något annat gälla, kunde ju vem som helst i princip kunna komma fram och ta betalt av vilken mobilkund som helst. Mobiloperatörerna kan alltså inte anses ha rätt att ta betalt för fordringar som de vet eller borde veta är falska.

Här ligger sedan enligt min mening lösningen på det problem som framträder i artikeln. När kunden ringer mobiloperatören och berättar för denna att en viss typ av fordring från en påstådd motpart inte är äkta, kan inte operatören blunda och hålla för öronen. Operatören borde då – i förekommande fall kanske efter ytterligare någon förklaring, såsom varför kravet är falskt – inte längre kunna tro att den ink0mmande fordringen är berättigad. Det innebär i sin tur att operatören, när en fordring kommer in, bör meddela den krävande parten att fordringen enligt kundens anvisning inte får betalas, och att den krävande parten vänligen skall vända sig till kunden.

I slutändan blir alltså situationen mycket snarlik den som operatörerna uppger sig anse gälla idag, bara att man vänder på steken: istället för att låta mobilkunden bråka med motparten, anvisar man motparten att bråka med kunden. Skillnaden för operatörerna ligger i att de måste föra förteckningar avseende varje kund som kommer in med en instruktion att vissa krav inte får betalas av mobiloperatören. Detta borde dock inte vara något oöverstigligt problem: eftersom operatörerna redan i dagens läge måste länka ett krav från exempelvis Jamba till en individuell kund, kan det inte vara alltför besvärligt att göra det omvända, att blocka Jamba på anvisning av en individuell kund.

Detta hjälper förstås inte kunden när hon redan en tid betalat för mycket: operatören kan inte anses ha något ansvar för betalningar som skedde innan hon visste att kunden inte ansåg sig skyldig att betala. Kundens anvisning har alltså endast verkan mot framtiden till. Problemet att få pengarna tillbaka är ett annat problem än att se till att pengarna aldrig utbetalas.

Det här problemet liknar förresten också ett annat problem som jag bloggat om och som efter över ett halvår fortfarande får sina sökträffar, nämligen mitt problem med Telekiosken. Ju längre jag funderar på det, desto märkligare tycker jag att det är att operatörerna – som självfallet får betalt för sin betalningsförmedlingstjänst, eftersom de annars inte skulle erbjuda den – skummar av vinsterna utan att acceptera något ansvar.

Det borde för övrigt vara möjligt att kräva operatören på skadestånd när hon inte följer en anvisning om att inte betala en viss typ av räkningar. Operatörerna är uppdragstagare och lyder därför under den allmänna lojalitetsplikten. Att ignorera en tydlig anvisning från kunden innebär att lojalitets- och därför ett avtalsbrott.

Men vem är beredd att föra en dyr process om 400 kronor?

*****

Uppdatering: Ett litet tillägg i anledning av Kapten Nemos kommentar nedan. Om stämningsansökan kostar 450 kr. och om läget är sådant att mobilkunden inte kan vara helt hundraprocentigt säker på att hon får tillbaka sina pengar (om hon vinner domstolsprocessen, får nämligen den förlorande motparten stå för kostnaden för stämningsansökan), finns en gräns för när det inte längre lönar sig att stämma. Den gränsen sitter förmodligen där det blir dyrare att stämma och riskera att förlora än att säkert förlora pengarna, eller med andra ord vid den punkt på skalan där de förlorade pengarna blir mindre än stämningsansökan kostar, alltså 450 kr. Det innebär att det inte lönar sig att stämma för de första åtta veckorna av ett abonnemang som Jamba påstår skall debiteras med 50 kr. i veckan. Åtta veckors ren vinst för Jamba, alltså.

Och då tar jag bara hänsyn till kostnaden för stämningsansökan. Lägger man till förlorad fritid, resor till och från domstolen, eventuella kostnader för juridiskt ombud med mera, blir det hela en rätt så olönsam affär – såvida man inte är helt hundraprocentigt säker på att vinna processen, vill säga, och det kan man egentligen aldrig vara.

Här har vi ett konsumentproblem som heter duga.

Socialdemokraterna har – med hyfsad medieeffektivitet – JO-anmält Täby kommun för dess lagstridiga försäljning av en skola, skriver Dagens Nyheter. Socialdemokraternas åtgärd är endast en pr-kampanj, eftersom ingen (förutom väljarna) kan straffa en kommun som bryter mot kommunallagen, vilket Socialdemokraterna rimligen vet.

Det hela är över huvud taget något av en soppa. Försäljningen av skolan faller under lagen om offentlig upphandling och kommunallagen och kammarrätten har alltså nu förklarat att kommunens försäljning av skolan skett i strid med den senare lagen. Anledningen till det var att kommunen genom försäljningsbeslutet otillbörligt gynnat en enskild person. Ok, då var beslutet olagligt enligt kommunallagen.

Men vad följer av det? Enligt kommunallagen – ingenting. Inget svenskt parti har med verkligt allvar drivit frågan om hur man skall ge kommunallagen tänder, och därför är lagen tills vidare tandlös. Statsrättsligt är det hela rätt komplicerat, då kommunerna å ena sidan utgör en aspekt av staten, men de å andra sidan åtnjuter formellt (om än inte reellt) självstyre. Genom att kommunerna har demokratiskt valda församlingar, är de demokratiskt legitimerade, och riksdagen slår på så sätt inte nödvändigtvis kommunfullmäktige. Än mindre slår en domstol en demokratiskt vald församling. Alltså har de svenska politikerna stannat för att lita på att deras kolleger nog kommer att följa domstolsbeslut: gör inte kommunerna det, är tanken att väljarna skall rösta bort de felande.

Civilrättsligt – alltså vad gäller frågan om själva försäljningsavtalet – är det hela mera delikat. Genom kammarrättens beslut kan man konstatera att kommunen inte hade rätt att sluta det här avtalet. Det innebär dock knappast att kommunens företrädare inte varit behöriga att sluta avtalet, utan endast att kommunen inte fick sluta avtalet. Med andra ord har ett civilrättsligt bindande avtal antagligen kommit till stånd. Kammarrätten har ingen domsmakt på civilrättens område och kan inte förklara ett avtal ogiltigt: det gör allmän domstol, i förekommande fall med beaktande av kammarrättens utslag i frågan om den kommunala kompetensen.

Avtalet står alltså fast. Detta ha förvisso JO reagerat emot som ansett att det inte kan vara möjligt att civilrättsliga avtal skall utgöra en ursäkt för lagbrott från kommunens sida. Detta har JO fullkomligt rätt i, men det innebär inte heller att avtalet blir ogiltigt per automatik. Det det innebär är att kommunen kan ha en kommunalrättslig skyldighet att bryta mot det ingångna avtalet. Detta utgör då avtalsbrott och sanktioneras inom privaträtten med bland annat skadestånd som påföljd. Kommunen har med andra ord satt sig i en situation där den offentligrättsligt är tvungen att begå ett civilrättsligt avtalsbrott och betala för sitt avtalsbrott. Inte så uppseendeväckande, kanske.

Problemet är dock fortsatt att ingen kan tvinga kommunen att handla som lagen och JO påbjuder. JO har inga maktmedel andra än fördömande ord till sitt förfogande. Domstolarna kan inte skicka polisen och kronofogdemyndigheten på kommunen. Kommunens beteende är inte sanktionerad, helt enkelt.

Detta ger anledning till en mera principiell betraktelse. Ingen rättsordning överlever utan att de som förväntas följa reglerna i de flesta fall gör det frivilligt. Det är – vilket mången diktatur fått erfara – närmast omöjligt eller åtminstone väldigt dyrt att under en längre tid genomdriva rättsregler mot befolkningens vilja (vilket också är anledningen till att alla samhällen lever med  brottslighet – den går inte att få bort). Om man inte är beredd att betala den kostnad som är förenad med ett repressivt genomdrivande av reglerna, innebär det att rättsordningen står handfallen om folk inte i de flesta fall självmant följer reglerna. Rätten, juridiken, är ingen metafysisk makt som utan mänsklig inblandning bestraffar de onda och belönar de goda, utan den bygger på att folk inser att det i längden lönar sig att följa även obekväma regler, helt enkelt för att vi skall kunna leva efter regler, och inte efter den starkastes makt.

Täby kommun leker alltså med elden. Dess tydligen totala frånvaro av respekt för de regler som gäller för dess verksamhet innebär i förlängningen ett principiellt förnekande av lagens anspråk på att följas över huvud taget. T’äby kommunledning sätter sig alltså i samma sits som en bedragare eller en Hell’s Angels-medlem som väljer vilka regler som är värda att följa och vilka som inte är det. Täby kommun visar inte någon civilcourage, utan visar att rättsstatlighet inte ligger i dess intresse, vilken brist på intresse kommunen – faktiskt – har gemensam med kriminella.

Det är närmast lite underhållande att just det närmaste ett law and order-parti vi kommer i Sverige skall ha sådana kommunledningar. Den moderata partiledningen bör genast ingripa, och man kan också hoppas att väljarnas minne faktiskt sträcker sig till nästa val så att denna kommunledning röstas bort. Den arrogans som ligger i kommunens domstolstrots är dock upprörande.

Samtidigt är det lite sorgligt att just sossarna skall framställa sig som rättens försvarare. Socialdemokratin har under hela sin existens konsekvent vägrat att låta domstolar och rättsliga instanser få effektiv kontroll över politiska församlingar: partiet vägrar gå med på en författningsdomstol och Olof Palmes nedlåtande ord om Europadomstolen (“Petréns lekstuga”) ekar fortfarande i de socialdemokratiska leden. Sossarna skall inte låtsas vara renhåriga.

Den här episoden kanske kan visa att vi har för lite, inte för mycket juridifiering i Sverige.

Företrädare för näringslivet publicerar idag på Dagens Nyheters debattsida en lista med krav på förändringar av kollektivavtalen i de kommande avtalsrörelserna. Ur ett företags- och i förlängningen samhällsekonomiskt perspektiv förefaller kraven vara relativt rimliga, även om de är rätt så obekväma för arbetstagarna. Det kanske mest obekväma krav är kravet på flexibiliteten i arbetslivet, där näringslivet kräver att det skall kunna jobbas mer när mycket jobb finns och mindre när arbetet tryter. Det innebär, översatt till den individuella nivån, att man under vissa perioder förväntas jobba mer än sina 40 timmar i veckan och hantera detta inom familjelivet och ens sociala åtaganden och att man andra perioder skall behöva hitta på någon sysselsättning hemma. Kravet är kanske inte orimligt, men det är mycket obekvämt och därför antagligen svårt att få igenom.

Til syvende og sidst är det här en fråga för arbetsmarknadens parter att komma överens om. Näringslivet tycks inte ropa efter lagstiftning, utan just efter förändringar i kollektivavtalen, och sådana förändringar är det upp till näringslivet och fackföreningarna att komma överens om. Det hela är alltså en förhandlingsfråga, och måste bedömas ur ett förhandlingsteoretiskt perspektiv.

I detta perspektiv ser näringslivets utsikter att få framgång trots den pågående krisen inte särskilt goda ut. Det är förvisso närmast självklart att just i den artikel som publicerats idag inga löften ges om motprestationer från näringslivet – trots att man knappast kan förvänta sig eftergifter från arbetstagarparten om inte arbetsgivarna är beredda att bjuda till någonstans – men ser man sig omkring, tycks det inte finnas mycket som näringslivet är berett att ge.

Trots Lundby-Wedin-skandalen och den insikt om att fackföreningsföreträdare är av samma skrot och korn som deras motparter i företagen som denna skandal bör ha lett till även hos den mest vänstersinnade av medborgare, kan man konstatera att lönesänkningar inte precis verkar vara näringslivets melodi. Regeringens något klumpiga försök att strypa det misslyckade bonussystemet åtminstone i statligt ägda företag visar att näringslivstopparna inte är beredda att själva minska sin lön i paritet med det som förväntas av arbetstagarna. Några anställningsgarantier kan förstås inget företag ge, eftersom det är att be om konkurs när konjunkturerna är dåliga. En utbyggnad av trygghetssystemen skulle kosta samma summa eller mer än som kan sparas genom frysta eller sänkta löner och skulle alltså innebära ett tagande med den ena handen av det som den andra handen gav.

Den enda verkliga möjligheten för näringslivet att förbättra förhandlingsklimatet och öka chanserna för näringslivet att få igenom sina krav, är att näringslivstopparna bjuder till på lönesidan. Nu är det förvisso helt sant att direktörernas löner normalt utgör en relativt sett mindre summa än totalsumman av alla löner (inklusive arbetsgivaravgifter med mera) som ett företag måste bära, fast man i de mest eklatanta fallen av löne- och bonusskandalerna kan undra om inte några anställda hade kunnat hållas kvar i företaget om företagsledarna tagit mindre betalt. I normala fall utgör alltså en sänkning av direktörslönerna ingen verklig fördel för företaget.

Icke desto mindre finns här en viktig symbolfunktion som näringslivet med konstant blindhet förbiser. Om jag ber någon att dra åt svångremmen, kommer denna person med intill visshet gränsande säkerhet att vara mera beredd att göra så om jag tydligt och verkligt och offentligt gör samma sak. Inte att de mest välbetalda direktörerna behöver dra åt något särskilt: jag tvivlar på att det innebär någon verklig minskning av levnadsstandarden om man går från 4 till 3,5 miljoner kronor om året. Ändå är det förhandlingspsykologiskt viktigt att förhållandet mellan arbetstagarnas och direktörernas löner behåller ungefär samma proportioner, att inte direktörslönerna fortsätter stiga medan arbetstagarnas löner minskar och lönespridningen därigenom ökar.

Missta mig inte: jag tror att vi med intill visshet gränsande sannolikhet har för lite lönespridning i Sverige. Det ligger något märkligt i att någon som under långa år studerat och dragit på sig studieskulder tjänar lika mycket som en person som under samma tid arbetat och alltså tjänat pengar. Den som studerat hamnar jämförelsevis på minus, vilket antagligen är en av anledningarna till snedrekryteringen till högskolorna: när inte ekonomin lockar, är det en kulturell fråga huruvida högskolestudier lockar eller inte. På samma sätt betalas helt okvalificerade jobb antagligen något för bra i Sverige, eftersom de i kombination med stor anställningstrygghet för den som lyckats ta sig in på arbetsmarknaden innebär en kostnad för företagen som det tar några år att väga upp med en motsvarande produktivitet från arbetstagarens sida. Jag anser alltså att vi har ett problem med lönestrukturen i Sverige.

Däremot tror jag inte på att höga löner måste höjas ytterligare för att vi skal ha kompetenta företagsledare. Dels kan företagsledarnas kompetens i många fall ifrågasättas, dels är en företagsledare – så viktig hon är – inte ensamt ansvarig för företagets framgångar: annars skulle det räcka med enmansbolag för att bli riktigt, riktigt framgångsrik och rik i Sverige, vilket det helt klart inte gör. Slutligen dels är den svenska företagsledareliten till övervägande delen svensk, trots att det internationellt betalas högre direktörslöner: de svenska direktörerna verkar inte ha någon större internationell arbetsmarknad, vilket innebär att vi inte behöver jämföra direktörslönerna internationellt för att hålla kvar de direktörer vi har.

Näringslivet och näringslivstopparna anser sig ofta vara en elit, och det är de kanske också på så sätt att åtminstone de som själva äger och driver företag är mera riskbenägna och mera påhittiga än vi vanliga anställda. När det gäller anställda direktörer är detta mera tveksamt, men jag vill kanske medge att åtminstone några av dem är folk med förmågan att bedöma en marknad och att hålla kontakter på ett bättre sätt än vi andra.

En elit måste dock vara mer än så, alldeles oavsett hur man definierar elit (och för mig är en överlägset skicklig rörmokare en rörmokarelit, så att jag inte lägger något klassperspektiv i det hela). En elit har privilegier, dels för att den är starkare än andra på sitt område, dels för att andra inser det och ser upp till eliten. Privilegier utan förpliktelser är dock inte ett tecken på någon elit, utan ett tecken på adel. Näringslivet för i alltför många sammanhang en argumentation som påminner om adelns argumentation på 1800-talet, och tar alltför sällan sitt ansvar som de som leder andra. (Detsamma gäller förresten närmast oavkortat också för politiken.)

Även när näringslivet alltså – som idag – har argument som enligt min mening är förnuftiga och borde få framgång, sitter näringslivet i en svår sits som det självt med eftertryck och ett lustfyllt grymtande placerat sig i. Det är dags också för näringslivet att bjuda till.

Då blir det mycket svårare för fackföreningarna att insistera på sina motsvarande privilegier.

Hovrätten för Övre Norrland har avgjort målet Ö 611-08. Målet rörde bland annat en såkallad prorogationsklausul, alltså ett avtalsvillkor enligt vilket parterna i händelse av tvist skulle gå till en viss domstol. Denna domstol råkade i fallet vara domstolen i den tyska staden Giessen. Den svenska parten stämde dock sin tyska motpart i Gällivare, och tyskarna invände förstås att detta enligt avtalet inte fick ske. Frågan var alltså huruvida det svenska bolaget var bundet av prorogationsklausulen i avtalet.

För att svara på denna fråga bedömde hovrätten först huruvida de standardvillkor i vilka prorogationsklausulen fanns utgjorde avtalsinnehåll. Frågan besvarades nekande, med följande motivering:

Den av Service-Reisen åberopade prorogationsklausulen återfinns i en handling kallad ”Allgemeine Reisebedingungen”, eller på svenska Allmänna Resevillkor. Det mellan parterna träffade avtalet rör övernattningar med halvpension, och således inte något reseavtal. Alldeles oavsett om dessa ”Allmänna Resevillkor” skulle kunna utgöra en del av parternas avtal, vilket Strömma bestritt, måste det ställas betydligt större krav på tydlighet från Service-Reisens sida än att slentrianmässigt hänvisa till dessa villkor, utan att ens i samband med avtalsslut tillhandahålla motparten dem. Enligt hovrättens mening utgör således prorogationsklausulen inte en del av parternas avtal. Hovrätten anmärker att detta synsätt bygger på en tillämpning av svensk rätt och att det varken påståtts eller åberopats något som konkret visar att denna fråga skulle bedömas på annat sätt enligt t.ex. tysk rätt.

Nu har jag förstås bara sett domen och inte bevisningen, och jag har heller inte hört parternas talan. Jag undrar ändå om inte hovrätten fått den svenska rätten något om bakfoten.

Det är sedan 1980 klart att något översändande av avtalet inte behövs för att ett standardavtal skall kunna utgöra del av ett avtal: det räcker med en hänvisning till standardavtalet. I näringsidkarsammanhang – där alla parter ständigt använder sig av standardavtal och således är medvetna om dessa avtals existens – krävs inte heller att avtalet tillhandahålls oefterfrågat, utan det räcker med att avtalet lämnas över på förfrågan. Detsamma gäller i många fall i konsumentsammanhang. Detta är etablerad svensk rätt sedan senast NJA 1980 s. 46, det såkallade lastbilscentralfallet.

Med andra ord kan man dels ifrågasätta domstolens smått metafysiska resonemang om att ett avtal om sängplatser inte kan utgöra något reseavtal (definiera reseavtal, tack), dels är det klart att “slentrianmässiga hänvisningar” till standardvillkor räcker: det är så det går till i näringslivet, och detta har godkänts av Högsta domstolen. Hovrättens argumentation är minst sagt märklig.

Förutsatt att inget konstigt skett i fallet som skulle förändra bedömningen, anser jag alltså att hovrätten gjort ett ganska grovt fel här. Nu vill jag inte misstänka ledamöterna i Hovrätten för Övre Norrland att vara klåpare, och jag måste alltså söka efter en annan förklaring.

En förklaring som tyvärr inte känns alltför avlägsen är att hovrätten helt enkelt ville skydda den svenska parten (som förefaller har behandlats ganska hårdhänt av sina tyska motparter) från att behöva stämma i Tyskland, med alla de kostnader och det besvär som detta innebär. När man verkligen vill åstadkomma något, lyckas man i regel med det, i synnerhet om man har makt (vilket hovrätten har): tar man till en ganska hårdragen tolkning av den svenska avtalsrätten, kan man lätt åstadkomma det resultat som man redan från början bestämt sig för.

När sådant händer, tar den juridiska metoden stryk av nationalistiska känslor. Man reagerar med magen och låter den rättvisa som ligger i en kylig och distanserad bedömning åka ut genom fönstret.

Det må nämligen måhända vara rättvist i någon bemärkelse att ett litet svenskt bolag inte skall behöva stämma sina affärsmässigt brutala motparter i ett främmande land. Det må vara rättvist i någon bemärkelse att vi kan skipa “svensk” rättvisa. Det finns dock å andra sidan också en rättvisa i att den som skriver under på ett visst avtal utan att läsa det får ta konsekvenserna av sitt handlande. Det ligger också en viss rättvisa i att även den som spelar på rättsordningens eller affärsetikens marginal kan lita på att behandlas enligt de regler som gäller för alla. Om vi öppnar för en typ av rättvisa som innebär att domstolarna i förekommande fall tänjer på reglerna för att hjälpa någon som uppfattas som skyddsvärd, kan vi lika gärna avskaffa reglerna och utse visa personer till domare som sedan får avgöra tvister på det sätt som de uppfattar som “rättvist”.

I svenska juristkretsar – och i viss mån i den berörda svenska allmänheten – klagas ofta på olika utländska domstolar, och på att man där som svensk inte kan få rätt, eftersom dessa domstolar skyddar sina egna medborgare. Med tanke på den ganska märkliga motivering som Hovrätten levererat i det här målet kan man undra om inte samma sak sker i Sverige. Vi är inte bättre än andra, på gott och ont.

Samtidigt ger domen anledning att fundera. Enligt min bestämda mening ligger den juridiska rättvisan i att utan avseende på person tillämpa reglerna enhetligt, i att begränsa domarnas rörelsefrihet så mycket som möjligt, så att det är regler, inte känslor, som styr den juridiska tillämpningen. Jag uppfattar mig som en minoritet som dessutom minskar ytterligare. Hovrätten för Övre Norrland verkar se saken på ett annat sätt.

Men är moralisk rättvisa verkligen det vi vill ha? Är det domarens moral, eller är det lagstiftningens och rättsordningens innehåll som skall avgöra mål?

AMF:s styrelse har nu, stödd uppenbarligen på utredningar som advokatfirman Linklaters gjort på bolagets uppdrag, krävt tillbaka dels de pengar som bolagets förra vd Christer Elmehagen flyttade inför återtaget som bolaget gjorde, dels pensionsutbetalningar som bolaget påstår gått utöver det som Elmehagen hade rätt till. Detta rapporteras i både Svenska dagbladet och i Dagens Nyheter. Bolaget fortsätter alltså på den linje som flera av dess företrädare redan slagit in på, att nämligen styrelsen och dess ersättningskommitté inte begått något fel och att hela den här “skandalen” (om det nu är någon skandal) endast kan lastas Christer Elmehagen. Så bekvämt.

Jag noterar att bolaget valt att inte göra grunderna för sitt krav, nämligen utredningarna som ligger bakom styrelsens beslut att nu återkräva pengar från Elmehagen, tillgängliga. Inte över huvud taget. Det känns inte särskilt bra, måste jag säga. Jag kan förvisso tänka mig att det i rapporterna kan finnas en del företagshemligheter begravda, men jag undrar varför man inte kan ta ut just de delarna ur rapporterna och annars visa på vilket sätt som juristerna anser att Elmehagen gjort sig skyldig till avtalsbrott och (tydligen) lurendrejerier. Då skulle det finnas något att diskutera – nu finns det bara ett krav på återbetalning som inte backas upp av någon argumentation i sak över huvud taget.

Jag skulle vara försiktig med att skjuta över Svarte Petter till Elmehagen ens om jag hade tillgång till utredningarna. Utredningarna är nämligen partsinlagor: Linklaters jurister har fått ett uppdrag från AMF och företräder alltså AMF. Uppdragets innehåll är – såvitt jag vet – inte känt. Det betyder att Linklaters kan ha haft i uppdrag att bedöma huruvida AMF kan återkräva pengar av Elmehagen. Skulle uppdraget ha sett ut på det sättet, skulle alltså hela utredningarnas inriktning ha varit att hitta sätt att få pengar tillbaka, vilket knappast kan anses utgöra någon objektiv och distanserad bedömning. Om uppdraget gick ut på att bedöma huruvida Elmehagen gjort sig skyldig till avtalsbrott eller oredliga förfaranden när han agerade på det sätt han gjorde, är inriktningen förvisso mera objektiverad, men faktum kvarstår att det är den som känner sig förorättad som lämnat uppdraget, och att utredningarna skulle ha färgats av denna omständighet. Utredningarna är ingen dom, utan en partsinlaga, och skall därför – i det fall att de ändå skulle offentliggöras – tas med åtminstone en nypa salt.

Nu är dock utredningarna inte offentliga, och det innebär att vi inte vet vilka juridiska argument som AMF stöder sig på. Jag har – som jag tidigare skrivit – svårt att förstå på vilken grund som AMF skulle kunna återkräva några pengar över huvud taget, även fast jag har lättare att inse hur man kan konstruera ett brott mot vd:ns lojalitetsplikt av flytten av pensionspengarna än jag har att förstå hur Elmehagen skulle ha lurat den samlade pensionsexpertisen i AMF när pensionsavtalet kom till eller under den tid då hans pensionsavsättningar utbetalades.

Det hela känns helt enkelt fishy. Med tanke på den höga svansföring som Lundby-Wedin, Tunhammar och Bäckström haft i den här affären, kan väl AMF:s styrelse politiskt inte göra annat än att lägga hela skulden på Elmehagen. Frågan är huruvida den har juridiken på sin sida. I brist på upplysning – alla relevanta dokument är ju hemliga – kan vi inte ta ställning till det, men jag måste säga att det i vart fall inte är uppenbart hur Elmehagen skulle ha kunnat få AMF att göra felaktiga utbetalningar på ett sådant sätt att han nu skulle vara tvungen att betala tillbaka.

Vi får nästan hoppas att den förlikning som AMF:s styrelse nu säger sig önska inte kommer till stånd. Med tanke på den prestige som gått i frågan är det nämligen numera ett allmänt intresse att handlingarna i ärendet blir offentliga, och att allmänheten får veta huruvida Elmehagen är en kung bland lurendrejarna eller om AMF:s styrelse är inkompetent.

Ännu så länge är matchen helt oavgjord, men jag lutar något litet åt att det är Elmehagen som tar hem spelet.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och AMF:s förre VD Christer Elmehagen befinner sig i en präktig ömsesidig smutskastning, skriver Svenska dagbladet. Jag börjar faktiskt tycka att Elmehagen – alldeles oavsett hur mycket oförtjänta pengar han fått av AMF (där jag själv är kund) – samlar moraliska poäng som Lundby-Wedin i rasande takt tappar. Den som agerar omoraliskt måste nog enligt min mening närmast anses vara hon.

Lundby-Wedin säger enligt artikeln att “[v]i ska inte göra upp med Christer Elmehagen om han inte vill betala tillbaka det han har fått för mycket av pensionsspararnas pengar”. Snacka om konstig förhandlingstaktik: LO skall inte göra upp med Elmehagen såvida inte denne sväljer LO:s krav helt och hållet. Men vad betyder då “att göra upp”? Är det “att göra upp” när man lägger sig helt? Vad ägnar sig Lundby-Wedin åt?

I syfte att få reda på svaret på denna fråga kan man ju tänkas surfa in på LO:s hemsida. Där finns bland annat ett dokument utlagt som är daterat den 24 mars i år, undertecknat av Lundby-Wedin, där hon kräver att utredningen tar ställning till två specificerade dokument som hon säger sig endast nyligen ha fått i sin hand. Då detta brev alltså sändes för bara sex dagar sedan och styrelsemötet i AMF var igår, utgår jag ifrån att det är dessa två dokument som nu Tunhammar och Lundby-Wedin tycker kan ligga till grund för ett återkrav mot Elmehagen. Lundby-Wedin påstår att hon inte sett något av dokumenten tidigare.

Nu är det dock så att enligt det utlagda brevet bägge dokument var undertecknade av “styrelsens ordförande”, med vilken jag antar avses AMF:s styrelseordförande — som är Göran Tunhammar. Med andra ord säger Lundby-Wedin tydligen att hon saknat kännedom om två dokument som Tunhammar undertecknat, och att detta innebär att Elmehagen lurat styrelsen.

Någon som får ihop det här?

Inte jag. Om Tunhammar undertecknat de här två dokumenten som Lundby-Wedin nämner, är det ju han som borde ha informerat resterande styrelse. Eller är hans minne så svagt att han inte mindes policydokument som han själv undertecknat? Hur i hela friden kan Lundby-Wedin och Tunhammar nu göra Elmehagen ansvarig för misstag som alltså Tunhammar begått, i all synnerhet som pensionsbetalningarnas belopp faktiskt framgick av den årsredovisning i AMF för vilken styrelsen ansvarar?

Att återkravet mot Elmehagen torde sakna juridisk grund såvida man inte kan beslå honom med något kvalificerat otillbörligt förfarande avseende sin pension har jag bloggat om idag morse. Jag fattar alltså verkligen inte vad det är som Lundby-Wedin håller på med: hennes taktik tycks vila på så enormt bräcklig grund att hon gör sig till åtlöje. Vad är det hon försöker åstadkomma?

För att kunna avgöra detta, finns egentligen bara ett sätt, nämligen att någon av de inblandade parterna offentliggör de dokument som det här påstås handla om. Det som hittills framkommit i media och den argumentation som förts, får mig att dra några inte särskilt smickrande spekulativa slutsatser (eller med andra ord hyfsat ogrundade misstankar som bara spär på föraktet för de inblandade):

a) Antingen får LO och AMF:s styrelse rådgivning av inkompetenta jurister och revisorer som inte förmår upptäcka tämligen klara felaktigheter i sina huvudmäns argumentation, eller så saknar LO:s och AMF:s ledning förmågan att lyssna på den rådgivning de får.

b) I ljuset av de påståenden som framkommit om en grundlurad styrelse, och i synnerhet i ljuset av den beskrivning av de saknade dokumenten som framgår av LO:s hemsida antar jag starkt att det senare alternativet under a) är det korrekta.

c) Lundby-Wedin och Tunhammar försöker i så fall att dränka din egen inkompetens i ganska grundlösa, men icke desto mindre brutala angrepp på Christer Elmehagen.

Hur i hela friden LO kan ha förtroende för sin ordförande, är mig en gåta.

*****

Det här är ett spännande ämne, men de närmaste dagarna är jag upptagen av en konferens, och tills på fredag talar vi säkerligen om andra juridiska problem än Elmehagens pension. Det här är alltså tills vidare mitt sista inlägg i debatten om Elmehagens pension – som borde vara en debatt om svenska styrelsers tydligen rätt fundamentala inkompetens istället.

Nya turer i pensionsskandalen i AMF. Dagens Nyheter och Svenska dagbladet rapporterar om att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin nu gått ut och sagt dels att en enig styrelse i AMF anser att den fick felaktiga uppgifter innan den fastställde Elmehagens pension, dels att LO kommer att kräva att Elmehagen betalar tillbaka mellan 15 och 20 miljoner kronor till AMF. Tunga grejor, det här.

Samtidigt undrar jag. Moraliskt sett kan det hända att Elmehagen skulle göra bra i att betala tillbaka åtminstone en del av de pengar som han fått av AMF. Juridiskt sett är jag mera tveksam till hur det här skall gå till. Jag har helt enkelt svårt att se den avtalsrättsliga grunden för ett återbetalningskrav.

I utgångspunkten står alltså påstått felaktiga uppgifter till styrelsen. LO och andra inblandade påstår att styrelsen inte fått rätt underlag och anser sig ha stöd hos revisorer och jurister. Jag vill för stunden anta att deras uppfattning är korrekt, trots att jag noterar att det här är en partsinlaga: om revisorerna och juristerna fått i uppdrag att å AMF:s vägnar hitta något sätt att få tillbaka pengarna, har de nog hittat något som man kan använda. Til syvende og sidst är det ju det som är deras uppdrag såsom anställda av AMF. Huruvida AMF:s revisorers och juristers uppfattning håller för mera oberoende granskning, är en annan fråga. Men, som sagt, jag vill för stunden anta att det är riktigt att styrelsen inte fått hela underlaget.

Samtidigt sade dock Lundby-Wedin i radions P1 i morse att det var ersättningskommittén som på stämmans uppdrag förde AMF:s förhandlingar och slöt avtalet med Elmehagen. Den undanhålla uppgiften måste alltså på något sätt ha smugglats förbi ersättningskommittén. Då undrar jag vilket jobb denna kommitté gjorde: inte var det något bra jobb i alla fall. Om dessutom ersättningskommittén – vilket jag tycker känns aktiebolagsrättsligt ganska konstigt – verkligen skulle ha kunnat sluta avtal med Elmehagen å AMF:s vägnar, är frågan varför det här över huvud taget utgjorde en styrelsefråga: handlade det i så fall bara om att kommittén lämnade information till styrelsen? Då var ju avtalet redan slutet när styrelsen fick informationen, och ansvaret ligger hos ersättningskommitténs ledamöter, inte styrelsens. Detta har dock ännu ingen påstått. Det här är en soppa: vem slöt nu egentligen avtalet, är kanske den första fråga vi måste ställa?

Alldeles oavsett vem som slutade avtalet, påstås alltså det organet inte ha fått all information . Underförstått ligger i detta att det skulle ha varit Elmehagen som undanhållit informationen. Detta skulle med stor sannolikhet utgöra bedrägeri, alltså ett brott enligt 9 kap. 1 § brottsbalken. Att något brott begåtts, vill Lundby-Wedin dock ännu inte påstå.

Detta gör det dock svårt att se grunden för LO:s återkrav. Man skulle kunna tänka sig att Elmehagen skulle ha gjort sig skyldig till svek enligt 30 § avtalslagen. Det skulle innebära att hela pensionsavtalet är ogiltigt och skall gå åter. Denna bestämmelse anses dock normalt utgöra den civilrättsliga parallellen till bedrägeribestämmelsen i brottsbalken, så att om LO vill påstå svek, får det också lov att säga att bedrägeri har begåtts. Detta betyder inte att man behöver anmäla Elmehagen, men när man kommer med så tungt artilleri, bör man lämpligen ha bra på fötter, och det verkar LO ännu inte ha.

Man skulle också kunna tänka sig att avtalet är ogiltigt enligt 33 § avtalslagen, men den bestämmelsen är så svår att tillämpa att man i princip kan glömma att få framgång med ett återkrav som baseras på den. Man kan förvisso tänka sig att omständigheterna här skulle vara sådana att Elmehagen förvisso inte gjort sig skyldig till svek, men att hans beteende strider mot tro och heder, men här kommer också ersättningskommittén in: borde inte ersättningskommittén (som rimligen, om avtalet nu var så himla svårt att förstå, bör ha haft jurister till sin hjälp) ha reagerat? Är det då mot tro och heder att åberopa ett avtal som alla måsta haft samma kunskap om?

Det har ju vidare inte påståtts att ersättningskommittén förts bakom ljuset, utan att styrelsen förts bakom ljuset. Om dock ersättningskommittén var med på noterna, kan man väl knappast anklaga Elmehagen för att ha fört styrelsen bakom ljuset? Jag får inte ihop det.

Vidare skulle man kunna tänka sig att tillämpa regeln om condictio indebiti, som tillåter att den som betalat pengar för en skuld som inte fanns får kräva tillbaka pengarna. För detta krävs dock bland annat att skulden inte existerat. Om avtalet mellan AMF och Elmehagen är giltigt, fanns dock en skuld från AMF till Elmehagen, och då kan inte condiction indebiti användas. Det här ser heller inte bra ut.

LO talar också om att Elmehagen skulle ha brutit lojalitetsprincipen och Tunhammar talar om att Elmehagen skulle ha förmått bolaget att göra felaktiga antaganden om avtalet. Om vi utgår ifrån att bedrägeri inte föreligger, och att tro och heder inte kan tillämpas heller, innebär det i så fall att Elmehagen gjort sig skyldig till avtalsbrott. Ett avtalsbrott innebär dock inte att avtalet är ogiltigt, och det i sin tur innebär att det inte går att helt sonika kräva tillbaka pengarna, utan då måste man föra en mycket mera komplicerad skadeståndstalan. Avtalsbrott stöder inte LO:s krav.

Bristen på konkretisering i de uppgifter som den kritiserade styrelsen nu lämnar får mig att haja till. Det känns alltför mycket som ett dunkelt och bekvämt sätt att skylla ifrån sig (och att ta udden av den kritik som framförts) och blir inte juridiskt gripbart. Ytterligare ett tecken på att det finns något märkligt här är det faktum att det endast är det hårt kritiserade LO som vill kräva pengarna tillbaka.

Inget av detta förefaller vara särskilt solitt. Antingen får AMF gå hela vägen och anklaga Elmehagen för att ha bedragit bolaget, eller också får styrelsen ta sitt ansvar och erkänna att den inte tyckte att ersättningsnivåerna var anmärkningsvärda. Jag också håller med SvD:s Jan Almgren att det är konstigt att styrelsen uppenbarligen inte förmått läsa sitt eget bolags årsredovisning.

Som landet ligger just nu, ser det ut som om kungarna på brädet offrar bonden för att slippa bli attackerade.

*****

Uppdatering: DN:s Maria Crofts har några väl valda ord att säga om styrelsens försvar.

Snaran börjar dras åt LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hals: LO-distriktet Skånes ordförande Kenneth Björkman anser att hon förbrukat förtroendet för henne och bör avgå. Skåne brukar vara ett tungt distrikt, och vi får väl se hur det går för Lundy-Wedin. Hennes chanser att hålla emot Björkman har nog antagligen ökat lite genom att Ebba Lindsö, tidigare VD för Svenskt näringsliv och ledamot i AMF:s styrelse, sagt att inte heller hon visste vilka siffror det rörde sig om när styrelsen godkände AMF-chefens pension.

Lindsös undsättning av Lundby-Wedin leder dock till nästa fråga om bolagssystemet i Sverige. Enligt uppgift i Dagens Nyheter har Lundby-Wedin 24 styrelseuppdrag vid sidan av att vara LO:s ordförande. Vi kan utgå ifrån att alla dessa uppdrag är runtligt avlönade och avsedda att skötas med noggrannhet. Även om dock varje uppdrag endast skulle ta en enda arbetsdag i månaden i anspråk, är frågan hur i hela friden Lundby-Wedin hinner med allt detta och sitt ordförandeskap: En vanlig månad har runt 22 arbetsdagar, vilket alltså innebär att något måste ge vika.

Med Lindsös uttalande i ryggen  kan vi nu förstå vad det är som ger vika. Styrelsen är inget kontrollorgan, utan en samling överbetalda nickedockor. Lindsö säger att beslutet om AMF-chefens pension togs av ersättningskommittén i bolaget. Men enligt aktiebolagslagen finns ingen ersättningskommitté: det är styrelsens ansvar att å bolagets vägnar bestämma om vilka anställningsvillkor – däri inbegripet pensionsvillkor – som bolaget kan gå med på. Styrelsen i AMF tycks alltså ha delegerat sin beslutandemakt till ett organ som enligt lagstiftningen inte kan ta ansvar för den här typen av beslut. Det är förbaskat märkligt att Svenskt näringslivs förra VD uppenbarligen är så lite insatt i aktiebolagslagens ansvarsfördelning mellan de olika bolagsorganen att hon inte reagerat på det.

Än värre gör hon saken genom att säga att hon “frågor om nivåer, men fick inget tillfredsställande svar”. Måhända var det så, men hur kunde hon då godkänna pensionsavtalet? Jag kan till nöds gå med på att riksdagsledamöter röstar enligt partilinjen om frågor som de inte satt sig in i, men en styrelseledamot skall väl åtminstone vara insatt i de frågor som behandlas på ett styrelsemöte? Styrelseledamöterna är enligt lagstiftningen dessutom i princip personligen ansvariga för det de håller på med: tydligen förlitar sig dock styrelseproffsen på att de ändå kommer att beviljas ansvarsfrihet av institutionella ägare som inte har något egentligt intresse i bolagets verksamhet, och att de därför kan håva in sitt arvode utan att sköta sitt jobb. Arbetsvägran kallas detta för vid vanliga anställningsavtal, och utgör grund för omedelbart avskedande (alltså utan uppsägningstid).

Lindsö borde inte ha sagt vare sig ja eller nej till förslaget innan hon ansåg att hon visste vad det innebar. Detsamma gäller för alla andra som vid den relevanta tidpunkten satt i AMF:s styrelse.

Det har nu sagts från flera håll att de för pensionsfrågan centrala pappren sändes ut i elfte timmen. Det verkar som om de som anför detta anser att det skulle utgöra någon form av ursäkt för att inte ha hunnit sätta sig in i frågan. Men med tanke på det arvode som Lundby-Wedin och Lindsö uppbär, och som vida överstiger det som även tämligen välavlönade svenskar kommer hem med, kan man nog kräva att de även i sista minut avsätter någon timme eller två för att sätta sig in i dokumentationen inför ett styrelsemöte.

Den enda skillnaden mellan Lindsö och Lundby-Wedin är att den förra till skillnad från den senare inte, förutom att inte sköta sitt jobb, också i tid och otid talar om giriga direktörer och om det ansvar och den heder som krävs för att en marknadsekonomi skall fungera. Lindsö är alltså enbart en misslyckad styrelseledamot, medan Lundby-Wedin gör ont värre genom att dessutom vara en hycklare. Hur LO kan hävda någon form av moraliskt högsäte över huvud taget, är mig en gåta: LO utgör exakt samma etablissemang som förbundets företrädare så glatt angriper i sina högtidstal på första maj.

Dagens Nyheter föreslår att regeringen ordnar med en pensionshandbok. Jag kan inte hålla med: att reagera på frånvaro av omdöme med juridiska regler är dömt att misslyckas, eftersom även tillämpningen av juridiska regler kräver omdöme. Och problemet ligger enligt min mening inte egentligen i de höga pensions- och bonusbetalningarna.

Problemet är att vi lever med ett ledande samhällsskikt som i alltfler fall ärvt sina positioner av sina föräldrar, som vet mycket om sina egna verkliga och förmenta rättigheter, men som inte har någon som helst känsla för det ansvar som går igen med privilegier. Om Lundby-Wedin hade sagt: “Klantigt gjort av mig – tänkte inte på det och bör uppenbarligen avgå” och sedan gjort det, hade hon trots sina misstag fått min respekt. Att skylla ifrån sig, att inte vilja stå vid sina egna handlingar och misstag, utan att hela tiden skylla på andra, på rutiner, på omständigheter, det är det som verkligen får mig att spy galla.

“Arvode fordrar ansvar”, skriver Dagens Nyheter. Jag tycker att det är att göra ett juridiskt problem av ett moraliskt problem.

Ansvar fordrar hederlighet, mod, omdöme och förmågan att stå för det man gjort. Det är där det brister.

Vi verkar har viktiga, allvarliga och djupa problem, eftersom chefernas bonusar i princip är det enda som diskuterats den gångna veckan. AMF-chefen har enligt uppgift fått över 100 miljoner i bonus och pension, SEB-chefen avstod från bonus men skulle ha fått en löneförhöjning som kompenserar med råge, SAAB vill ge sina chefer bonus, regeringen plockar politiska poäng på att stoppa alla chefsbonusar i statliga företag… Man kan nästan undra vart finanskrisen tagit vägen i allt det här.

Missförstå mig rätt: jag äcklas också av personer som på fullt allvar anser att de är värda tiotals miljoner om året, i all synnerhet när de samtidigt som de håvar in stora ersättningar säger upp en massa folk och manar till återhållsamhet i löneutvecklingen. Jag har inget emot eliter – både kunskapsmässiga och ekonomiska – men då skall de bete sig som eliter och ha någon form av moralisk ansvarskänsla: att koppla loss sig från det omgivande samhället och se till att man själv tjänar mer än man rimligtvis kan göra av med, medan andra anses böra nöja sig med lägre a-kassa för att få incitament att aktivt söka arbete, det är så okänsligt och så egotrippat att jag inte förstår hur någon av dessa gamar kan förvånas över den kritik som nu kommer.

Samtidigt måste man dock också här ha sinne för proportioner. Som sagt kan man närmast få intryck av att vi inte har några andra problem än ett fåtal personer som tjänar mer än de kan smälta. Med tanke på den ekonomiska kris som råder, är det dock knappast många chefers totala brist på omdöme som är vårt huvudsakliga problem. Dessutom faller frågan om bonusar enligt min mening sönder i olika delfrågor som måste bedömas var för sig.

Tanken bakom bonusar är att de skall hjälpa till att komma runt det såkallade agency problem, det vill säga problemet att i aktiebolag ägarna inte styr företaget. Den anställda chefen har i sig inget ekonomiskt incitament att sköta företaget på det för ägarna bästa sättet, utan kan misstänkas vilja maximera sin egen vinst på anställningen (på vilket ju också den senaste veckans skandaler ger på prov). Problemet är gammalt och välkänt: den tidigaste skrift i vilken jag läst om det är Adam Smiths The Wealth of Nations, som utkom 1776.

Bonusprogram är tänkta att länka samman företagets och chefernas intressen. Genom att chefen ges ett intresse av företagets resultat, är tanken, skall hennes intresse fås att sammanfalla med ägarnas. Tyvärr är det dock så som Daniel Waldenström uttryckte det häromdagen i Svenska dagbladet: bonusar är som kommunismen – vackra i teorin, men funkar inte i praktiken. De flesta – för att inte säga alla – reellt existerande bonussystemen belönar kortfristiga vinster (alltså uppblåsta resultaträkningar) på bekostnad av företagets långsiktiga intresse. Bonusar borde alltså sedan länge ha avskaffats, men faktum är att de ännu finns med oss.

Ett problem med bonusar som gör sig särskilt gällande nu är att de faktiskt funkar med en viss fördröjning. Man måste ju vänta in fjolårets resultat innan man kan bestämma bonusens storlek, eftersom bonusen normalt beräknas på just resultatet. När situationen är som nu, då ekonomin kraschar med sällan tidigare skådad hastighet, utfaller alltså tidigare rekordårs skyhöga bonusar under en tid då det annars är jämmer och veklagan i ekonomin, vilket förstås gör systemet iögonfallande och än mer omoraliskt än det redan är. Det är dock viktigt att minnas att bonusar som utbetalas nu inte har med företagens situation just nu att göra, utan återspeglar en finansiell situation som gällde för ett år sedan.

Även med detta i åtanke finns nu olika situationer i vilka bonusar delas ut. Den ena situationen är den som uppenbarligen gäller för AMF-chefen, att nämligen bonusen utgör en del av hans avtalsenliga ersättning. I detta fall tycker jag att man kan ha synpunkter på de avtal som skrivs – och på de som undertecknar sådana avtal, såsom till exempel vår alltid så klasskampsosande LO-ordförande Lundby-Wedin – men egentligen inte på att den som har ett sådant avtal får det som avtalet berättigar till. Man kan förvisso tänka sig att kräva att personen i fråga avstår från sin avtalsenliga ersättning, men jag är lite tveksam till med vilken moralisk övertygelse man kan göra det. Avtal skall hållas, och man skall enligt min mening inte i efterhand börja fibbla med redan uppkomna rättigheter. Sedan kanske näringslivsetablissemanget (vilket inkluderar LO) skulle må bra av att äntligen lära sig att skriva rimliga avtal.

Det är också skillnad mellan privatägda företag och statliga företag, liksom även mellan företag som fått och sådana som inte fått statliga medel för att överleva den nuvarande krisen. Vad privata aktörer gör med sina pengar, angår enligt min mening inte mig, i vart fall inte som jurist. Jag äcklas som sagt av chefer som samma dag lägger varsel och håvar in feta ersättningar, men så länge det inte är mitt företag det gäller, kan jag bara beklaga dumhuvudena till ägare som tillåter sådana chefer att hållas. Betalas en chef med statliga medel – alltså medel som inte genereras genom företagsamhet, utan genom statens makt att lyfta in skatt – är det dock i slutändan jag och alla andra skattebetalande personer i Sverige som betalar, och då kan vi legitimt ha synpunkter på ersättningarna.

Företag som fått statliga medel och som använder dessa för att infria sina skulder till cheferna utgör ett särskilt problem. Om cheferna enligt sitt avtal har rätt till ersättningen, utgör deras krav en del av företagets finansiella problem, och det är förvisso smaklöst, men oundvikligt att en del av skattebetalarnas pengar går till chefernas löner. Här gäller det att hålla för näsan och betala. När det däremot rör sig om situationer i vilka företaget får pengar av staten och använder en del av dessa pengar till att höja bevisligen inkompetenta chefers löner, finns all anledning att minska den statliga hjälpen med ett belopp motsvarande löneökningen. Genererar inte företagets verksamhet nog med medel för att betla högre löner, skall inte vi skattebetalare behöva hoppa in i bräschen.

Grundproblemet ligger med andra ord enligt min mening inte egentligen i utbetalningen av bonusar: denna är en oundviklig följd av de avtal som skrivits. Grundproblemet ligger enligt min mening inte heller nödvändigtvis i att alltför många chefer har den dåliga smaken att ta emot moraliskt tveksamma bonusar. Grundproblemet, som jag ser det, ligger i en företagskultur där chefer uppenbarligen anses utgöra halvgudaväsen som måste lockas med närmast oförställbara belopp för att verka sin trollkonst i ett visst företag.

Jag har all förståelse för att chefer jobbar hårt (mycket hårdare, faktiskt, än vi vanliga knegare) och skall få betalt för det. Jag anser också att ett stort ansvar måste vägas upp med en stor lön. Jag anser dock dels att den stora lönen måste hålla sig inom någon form av rimlighetsgräns, dels att ansvaret också måste krävas in när saker och ting gått snett, eller med andra ord att ersättningsnivåerna automatiskt måste fås att sjunka när det går dåligt för företaget.

Allt detta går utan problem att fixa till med rätt anställningsavtal. Det som inte verkar kunna fixas är inställningen hos de som förhandlar fram och undertecknar chefers anställningsavtal.

Volvo personvagnar har tvingats pantsätta fastigheter och maskiner som säkerhet för ett borgensåtagande från svenska regeringens sida till Volvos förmån hos Europeiska investeringsbanken, skriver Svenska dagbladet i en utförlig artikel och Dagens Nyheter i en kort notis. Båda tidningarna drar slutsatsen att Sverige som stat skulle bli delägare i Volvo i det fall att panten krävs in.

Inte så fort. Det finns flera juridiskt tveksamma formuleringar i Svenska dagbladets artikel (Dagens Nyheters notis kan man i förevarande fall ignorera, då dess informationsvärde tenderar mot noll), och slutsatsen att staten skulle bli delägare är med intill visshet gränsande sannolikhet oriktig.

Ett borgensåtagande – som är upprinnelsen till regeringens engagemang – betyder att någon lovar att betala om den som egentligen är betalningsskyldig inte kan betala sina skulder. (Det finns olika varianter på det här, men för mina syften här räcker det med den beskrivningen.) Det innebär att staten lovat att betala Volvos skulder till Europeiska investeringsbanken om Volvo inte skulle kunna betala. Om staten skulle behöva infria detta löfte, innebär det inte att staten skulle bli delägare i Volvo, utan endast att Volvos skuld till Europeiska investeringsbanken försvinner och ersätts med en annan, likvärdig skuld till svenska staten.

Eftersom grundförutsättningen för hela scenariot dock är att Volvo inte kan betala, har alltså regeringen krävt pant i form av fastigheter och maskiner. Här kan först anmärkas att juridiskt sett begreppet “fastighet” avser själva marken och allt som är fast och stadigvarande förankrat i denna. Svenska dagladets åtskillnad mellan “fastigheter, mark och maskiner” är alltså felaktig: vid pantsättning av marken följer husen automatiskt med, och Volvo kan inte pantsätta sin mark åtskilt från byggnaderna på marken. Det rör sig alltså om “fastigheter” i juridisk bemärkelse och om maskiner.

Om nu panten skulle krävas in, innebär detta att staten ha rätt att sälja marken och maskinerna för att få in sina pengar, varken mer eller mindre. Staten skulle inte automatiskt bli ägare till alltsammans: sådana villkor är enligt avtalslagen förbjudna i svensk rätt. Staten skulle däremot få bjuda ut panterna på offentlig auktion och där själv kunna uppträda som en potentiellt intresserad köpare. Om ingen annan köpare bjuder över staten, skulle alltså staten i slutändan kunna tänkas bli ägare till fastigheterna och maskinerna.

Detta gör inte staten till delägare i Volvo: staten äger mycket mark som är utarrenderad till privata, alternativt upplåten med tomträtt. Staten (eller den andra köpare som kanske förvärvar alltsammans) skulle med andra ord kunna låta Volvo fortsätta att använda fastigheterna och maskinerna, men skulle som ägare ha rätt att kräva löpande betalt för användningen. Detta är heller inget ovanligt: det gör varje hyresvärd, jordägare vid arrende eller upplåtare av tomträtt. Precis lika lite som en hyresvärd, en jordägare eller en upplåtare av tomträtt har något att skaffa med det företag som hyr, arrenderar eller har tomträtt, precis lika lite skulle staten ha att skaffa med driften av Volvo Personvagnar AB.

Jag förstår inte riktigt hur tidningarna kan sätta en sådan enormt vilseledande rubrik över sina artiklar. Det kan tänkas finnas två anledningar, av vilka den ena är mera sannolik än den andra. Den första tänkbara anledningen är att tidningarna skulle vilja beskylla regeringen för att vara inkonsekvent i sitt handlande: den låter bli att rädda SAAB, men kliver in som räddare åt Volvo. Det är med största sannolikhet inte sant: som jag förstått rapporteringen, erbjöd General Motors aldig några uppoffringar av samma typ som Ford nu gått med på. Volvo lämnar pant, och det gjorde inte SAAB. Behandlingen av de två bolagen är principfast. Med tanke på att både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter dock gratulerat regeringen till sitt handlande i SAAB-fallet, framstår denna anledning till den vilseledande rapporteringen inte som särskilt trovärdig.

Återstår den andra, nämligen långtgående brist på förståelse för juridiska regler. Det är faktiskt med tanke på mycket annan rapportering om juridik i medierna en ganska sannolik grund för bristen på korrekta upplysningar. Där kan man bara konstatera att vilken civilrättsjurist som helst förstår att pantsäkerhet inte automatiskt leder till ägande av panten: det utgör grundkurskunskap. Vilken jurist som helst förstår också att det är skillnad mellan att äga mark där verksamhet äger rum och att driva verksamheten.

Journalister måste vara generalister, och de kan inte rimligen i djupet veta allt och förstå allt som de skriver om. Ibland är det dock så förfärligt enkelt att göra lite research innan man sjösätter en sensationalistisk rubrik att jag inte kan låta bli att tycka att de som skrivit de här artiklarna borde se över sina rutiner.

Det skulle samhällsdebatten i stort må bra av.

*****

Uppdatering: Jag har uppmärksammats på att beskrivningen av Volvos pantsättning faktiskt leder tankarna till statens övertagande av Carnegie, som av professor Jan Kleineman angripits på de grunder som jag ovan anför som stöd för min kritik av Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Staten tillägnade sig ju Carnegie under åberopande av sin panträtt, vilket lett till Jan Kleineman att i ett yttrande reagera skarpt. Kleinemans utlåtande finns här.

Konsumentverket kritiserar ICA-banken för sitt utskick av bankkort som kunderna inte beställt, skriver Svenska dagbladet. Beslutet ligger inte på Konsumentverkets hemsida, så jag har inte sett det, men av artikeln att döma tillämpar Konsumentverket marknadsföringslagens bestämmelser om vilseledande marknadsföring, inte dess bestämmelser om förbud mot negativ avtalsbindning. Jag själv tror heller inte att det rör sig om något försök att negativt binda kunderna till något avtal, vilket jag motiverat här.

Det blir intressant att följa fortsättningen. ICA-banken säger sig ha trott vara tydlig i sin information; Konsumentverket håller alltså uppenbarligen inte med. Vi får se om det här blir en domstolssak.

Fortsättning följer (kanske)…

Hyreskontrakter säljs numera helt öppet på nätet utan att polisen ingriper, skriver Dagens Nyheter. Hyresgästföreningens ordförande är mäkta upprörd och polisen säger att det sällan kommer in några anmälningar och att den annars är rädd att göra sig skyldig till brottsprovokation om tjänstemännen skulle ringa upp de som sätter in annonserna.

Jag kan inte verkligen bedöma hururvida polisen skulle löpa någon äkta risk att göra sig skyldig till brottsprovokation (alltså till att lura någon till att begå ett brott – det får polisen inte göra), men jag måste nog så här vid första påseende säga att det låter lite märkligt att någon sådan risk skulle finnas när den misstänkte redan satt ut en annons i tidningen. Det relevanta straffstadgandet finns i 12 kap. 65 § 1 st. jordabalken och lyder:

Uppställer någon uppsåtligen villkor om särskild ersättning för upplåtelse av bostadslägenhet eller för överlåtelse av hyresrätten till sådan lägenhet, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall dock ej dömas till straff.

Såvitt jag kan förstå av både stadgandets ordalydelse och den kommentering som jag så här på morgonkvisten kunnat finna, består den straffbara gärningen i att begära ersättning (i att “uppställa villkor”), vilket torde innebära att redan annonsen i sig är straffbar, eller åtminstone redan utgör förstadiet till den brottsliga gärningen. Någon brottsprovokation kan det därför knappast handla om när man följer upp annonsen från polisens sida.

Jag misstänker därför polisen för att tycka att det här problemet inte är särskilt angeläget och att satsa sina resurser någon annanstans. Det kan jag ha förståelse för, men jag har – förutsatt att jag har rätt i mitt antagande – ingen förståelse för att polisen istället för att säga som det är skyller på en tveksam teknikalitet.

En annan iakttagelse är att det där med haltande strafflagstiftning inte verkligen fungerar som tänkt. Tittar man på straffstadgandet ser man att det är säljaren som bestraffas, inte köparen. Med andra ord gör sig endast den ena parten straffbar i ett förhållande som kräver två parter. Tanken är dels att man inte skall spä på den stackars bostadsbehövande köparens tuffa situation, dels att ge köparen incitament att ange säljaren för polisen (och därigenom få tillbaka sina pengar).

I detta avseende liknar straffbestämmelsen sexköpslagens uppbyggnad: där straffas ju köparen (torsken), inte säljaren (den prostituerade). I inget av fallen tycks dock skevheten ha lett till någon större frekvens av anmälningar. En prostituerad – i synnerhet en sådan som skulle frivilligt ha givit sig in i yrket, vilket ganska få har; de som tvingas till prostitution har över huvud taget ingen möjlighet att göra någon anmälan - har knappast något kommersiellt intresse av att anmäla sina kunder. En lägenhetsköpare som kanske räknar med att behöva flytta ännu en gång inom Stockholms tullar har knappast något intresse av att anmäla säljare av hyresrätter. Incitamentsanalysen som åtminstone delvis ligger bakom lagtextens utformning verkar inte vara genomtänkt.

Det som kvarstår i båda fallen är det sociala intresset, att man inte skall sparka på den som redan ligger (den bostadssökande eller den prostituerade). Detta är ett legitimt intresse, men om nu ingen av de i brottet inblandade parterna har något intresse av att anmäla brottet till polisen och denna inte har resurser för att spana efter brott av den typen, förefaller det sociala skyddssyftet inte kunna uppnås, i alla fall inte med strafflagstiftningens hjälp.

Här finns en läxa, tror jag. När vi i allmänhet tänker på lagstiftningsåtgärder, tänker vi närmast automatiskt främst på straffrätt. Hårdare straff, sänkt straffålder – det verkar vara vår ryggmärgsreflex i de flesta sammanhangen. I vissa sammanhang är detta absolut befogat: man kan ibland fundera på om det inte finns anledning att straffa ett brott hårdare, och det kan också finnas anledning att fundera på huruvida rättsväsendet kan utgöra en del av reaktionen mot barns och ungdomars brott. (Jag tvivlar starkt på det senare, vilket jag senast igår motiverat här.) Straffrätten är dock ingen medicin mot alla åkommor.

Livet är i de flesta lägen långt mera komplicerat än att en enkel åtgärd – såsom att hota med straff – skulle lösa problemen. Ibland behövs det mera komplexa åtgärder från myndigheternas sida (såsom vid prostitution). Ibland kan inte juridiken komma åt problem som i grunden är sociala (som vid såkallad grooming på nätet, om vilket jag bloggat här.)

Att inbilla sig att vi skulle kunna skapa en fungerande hyresmarknad på en begränsad yta som storstädernas kärnområden genom att socialisera bostadssökandet och att förbjuda handel med hyresrätter tror jag är blåögt. Alla regleringar möts av motstrategier, förutsatt att det finns ett tillräckligt starkt intresse av att kringgå regleringen. Ens om polisen skulle ha resurser att ta handeln med hyresrätter på allvar, tvivlar jag på att denna handel skulle kunna stävjas: såvitt jag förstått, har denna handel alltid funnits.

Det må låta defaitistiskt, men ibland är det lika bra att ge upp slaget, låta bli att förbjuda något och att istället satsa på att göra en dålig situation så bra som möjligt för den som lider av situationen. Handeln med hyresrätter förefaller mig vara ett sådant område där vi fäktar så patetiskt illa att det är lika bäst att istället fly.

Efter alltför mycket tid hinner jag äntligen att skriva på bloggen igen: gott nytt år på alla.

Jag vill börja detta nya år med en liten konsumentsaga: min inspiration är Mårten Schultz liknande saga förra året. Det hela började med att jag i slutet av november/början av december blev uppringd av någon som presenterade sig som företrädande Telenor och som erbjöd mig som “en av 700 utvalda kunder” att få pröva Telenors mobila bredband gratis under en månad: skulle jag inte vara nöjd, skulle jag få skicka tillbaka modemet utan några förpliktelser.

Efter över en vecka fick jag ett SIM-kort från Telenor: jag fattade inte vad det skulle gå till, men när jag ringde, visade sig att det var kortet till modemet. Något modem fick jag dock inte förrän i mitten av december. Det modemet kom inte från Telenor, utan från ett företag som heter Telekiosken och som inte har med Telenor att göra. I följebrevet bad företaget om ursäkt för att modemet kom så sent, och som kompensation skulle jag nu få modemet gratis fram till påsk.

Den som är bättre orienterad om marknaden för mobilt bredband är jag är märker att det här företaget Telekiosken hela vägen igenom erbjöd mig exakt det som Telenor erbjuder alla sina kunder: det fanns inga utvalda 700 kunder, och det ligger ingen kompensation i att jag får modemet gratis fram till påsk – jag har ett vanligt Telenorabonemang. Det är alltså bedrägeri och svek som Telekiosken här håller på med (eftersom företaget ljuger för att komma över mina pengar), men det är inte min poäng.

Min poäng är att jag inte förstår hur avtalsbindningen här går till. När jag nämligen ringde till Telenor för att säga upp abonemanget och därmed slippa bli bunden på två år, upplystes jag om att detta inte är möjligt för att jag fått modemet av Telekiosken. (Behöver jag nämna att det förstås inte är möjligt att komma i kontakt med Telekiosken?) Men hur kan det gå till att jag har ett avtal med Telenor om leverans av mobilt bredband som jag inte kan säga upp annat än gentemot Telekiosken?

För att jag skall kunna ha något avtal med Telenor, måste Telekiosken ha uppträtt antingen som fullmäktig för mig eller för Telenor, eller som kommissionär. Skillnaden är att om Telekiosken uppträtt som fullmäktig, har jag ett avtal direkt med Telenor som inte vidkommer Telekiosken; har Telekiosken uppträtt som kommissionär, har jag inget avtal med Telenor över huvud taget, utan bara med Telekiosken, som i så fall har ett avtal med Telenor. Jag kan dock enligt svenska juridiska regler inte ha olika avtal samtidigt med Telenor och Telekiosken, eftersom jag aldrig haft kontakt med Telenor: det var ju Telekiosken som ringde upp mig.

Det riktigaste skulle vara att Telekiosken uppträtt som fullmäktig åt Telenor, eftersom den som ringde mig presenterade sig som företrädande Telenor och eftersom tjänsten levereras direkt från Telenor: jag kommer att få en faktura av Telenor, inte Telekiosken. Det innebär dock i så fall att jag inte har något avtal över huvud taget med Telekiosken, vilket i sin tur innebär att jag kan säga upp mitt avtal med Telenor under de villkor som gäller. Denna uppsägning vägrar dock Telenor att acceptera, eftersom jag haft kontakt endast med Telekiosken.

Ok då, då är väl Telekiosken en kommissionär, men det innebär då att alla mina rättigheter och skyldigheter är mot Telekiosken, vilket i sin tur innebär att det är Telekiosken som jag bör klaga hos när tjänsten inte fungerar och att det är Telekiosken som skall skicka mig fakturan. Om jag inte kan häva eller säga upp avtalet gentemot Telenor direkt, har jag inget avtal med det bolaget, utan bara med Telekiosken. Det blir intressant att se vad Telenor tycker om det, om det hela nu går så pass långt.

Man skulle också kunna tänka sig att Telekiosken ser saken så att jag givit företaget i uppdrag att å mina vägnar sluta avtal med Telekiosken. Problematiken förblir dock densamma: antingen har Telekiosken handlat som min fullmäktige (vilket jag nog i så fall tror), och då är mitt avtal direkt med Telenor och kan således sägas upp direkt hos Telenor. Alternativet är att Telekiosken är min kommissionär, men då tänker jag inte betala en krona till Telenor, eftersom det företaget har jag ju då inte något avtal med.

Jag är ingen stor vän av konsumenträtten, vilken jag i stora delar upplever som överdriven skyddslagstiftning för de som inte vill tänka själva. Jag kan nu också konstatera att konsumenträtten inte hjälper: mitt problem täcks inte av konsumenträtten (till viss del täcks hela problematiken av distans- och hemförsäljningslagen, som är en konsumentskyddande lag, men just avtalbindningsmekanismen regleras inte där i vad avser mitt problem). Konsumenträtten skyddar alltså inte konsumenten: det kommer alltid att finnas luckor som kommer att utnyttjas av samvetslösa företag som Telekiosken.

Det blir intressant hur långt det här går. Jag har i vart fall sagt upp mitt avtal med Telenor, vilket Telenor vägrat att acceptera. Den lokala Telenorbutiken har å mina vägnar varit i kontakt med Telekiosken (företaget svarar lättare på en förfrågan från ett stort bolag som Telenor än på en förfrågan ifrån mig) och jag har då fått löfte om att få en returpåse för att kunna skicka tillbaka modemet till Telekiosken: ännu har jag inte sett någon sådan påse. Jag tänker dock inte betala något till någon, och jag har nog avtalsrätten på min sida.

Under tiden vill jag härmed varna alla för pajasföretaget Telekiosken: håll er undan detta oseriösa företag.

Uppdatering: Rätt skall vara rätt, och för att inte sätta mig i samma sits som Telekiosken skall jag härmed offentligen kungjöra att företaget befunnit för gott att mig tillsända en adresslapp som innebär en förfrankering. Jag kommer alltså idag – en månad efter det att jag först försökte att komma i kontakt med företaget – äntligen att kunna skicka tillbaka den utrustning som jag fått. Det var segt, det tog tid och det tog antagligen också detta blogginlägg för att jag skulle få bli av med en vara som jag inte längre ville ha och som jag hela tiden hade rätt att ge tillbaka.

I en debattartikel i Svenska dagbladet idag (till vilken Dagens Nyheter hänvisar) väcker företrädare för fackföreningar som företräder ingenjörer tanken att slå ihop Volvo och Saab. Bakgrunden är förstås att föreningarnas medlemmar har god anledning att frukta för sina jobb, och att fordonsindustrin utgör en viktig hörnpelare i svensk ekonomi.

Nu är det dock så att varken Saab eller Volvo ägs av staten, och det är också så att näringsministern redan sagt att staten inte kommer att gå in som ägare i något av bolagen. Enligt min mening är detta riktigt: tjänstemännen på näringsdepartementet är ännu mindre skickade att vara ansvarsfulla och kunniga ägare till Volvo eller Saab än Ford eller GM är det. Min principiella invändning mot staten som ägare handlar således framför allt om kompetens: den som är bra på att fiska röster, på att förvalta inom regeringskansliet eller på att ta fram lagtext, är inte nödvändigtvis bra på att driva ett fordonstillverkande industriföretag.

Om nu bilindustrin varken ägs av staten eller skall ägas av staten, är det dock svårt att se hur staten skall påverka Fords eller GM:s beslut i försäljningsfrågan. Artikelförfattarna har två “krav” (inte önskemål eller förslag, märk väl – krav):

1 Skapa en för hela fordonsindustrin gemensam utvecklingsorganisation – Det hållbara transportsystemet 2020. En sådan organisation kan bilda en vall mot flykt av spetskompetens och långsiktigt försörja bilindustrin och nyföretagande med kompetens.

Den kan bygga vidare på den grund som redan finns vid Lindholmen Science Park, men måste göras kraftfull, synlig och presenteras omgående.

2 Regeringen kan inte enbart förlita sig på säljares eller köpares vilja, utan måste också ha en uppfattning om vad som gynnar svensk fordonsindustri bäst.

Med andra ord skall regeringen enligt författarnas första krav skapa en organisation som sysselsätter ingenjörer inom fordonsindustrin. Jag förstår inte riktigt varför just ingenjörer skulle vara så viktiga att de har rätt att kräva en sådan organisation: varför skall vi inte ha samma typ av organisation för arbetslösa försäljare? Eller för arbetslösa pappersarbetare? Eller för den delen arbetslösa bilindustriarbetare? Finns någon anledning till att gynna bilindustrins ingenjörer på detta särskilda sätt?

Författarna har en lång utläggning om den svenska fordonsingenjörskonstens förträfflighet, men denna förträfflighet allena kan väl knappast räcka som motivering till att särskilt gynna en ändå ganska liten grupp personer. Med tanke på den nuvarande krisens omfattning är enorm och att krisen hela tiden blir både bredare (omfattar fler sektorer av ekonomin) och djupare, finns enligt min mening likabehandlingsaspekter att vara uppmärksam på. Gynnar vi bilindustrins ingenjörer och i förlängningen bilindustrin, finns ingen anledning att inte ge samma service också till andra sektorer i samhället. Det sista vi behöver nu är en huggsexa om skattemedel eller i slutändan fåfänga försök att rädda vissa industrigrenar. Hjälp de som blir arbetslösa att hitta andra jobb eller grunda egna företag, men stöd inte företagen själva: pengarna skall investeras i behövande individer, inte i inkompetenta och förlustbringande företag.

Författarnas andra punkt är mera centralt juridisk, i vart fall i en bemärkelse. Utgångspunkten är väl att det är svårt att förstå vad statens uppfattning om den svenska fordonsindustri som sådan spelar för roll: det är väl bara handlande, åtgärder som grundas på en viss uppfattning som kan vara relevanta. Här kan man tolka författarna så att de menar att staten bör antingen anvisa en köpare till Volvo eller Saab, eller bör förhindra att en köpare träder in som ägare till bolagen som av staten uppfattas som mindre lämpligt. Detta berör i så fall Fords och GM:s avtalsfrihet och frihet som ägare att göra med bolagen vad de själva tycker är lämpligt.

Det är svårt att förstå hur staten utan ett mera aktivt ingripande i Fords eller GM:s äganderätt skall kunna anvisa eller förhindra en viss köpare av bolagen. Vad gäller anvisning av köpare, är återigen frågan varför just Ford och/eller GM skall få hjälp av svenska staten att hitta en köpare till sitt – i vart fall för tillfället – ganska dåliga försäljningsobjekt. Varför inte hjälpa andra bolag i eknomiskt trångmål som snabbt måste bli av företag de äger? Visst, fordonsindustrin är viktig, men är den så viktig att den förtjänar att särbehandlas? Har inte Sverige i så fall ett intresse av alla företag som finns inom dess territorium? Hur förhåller sig en sådan tjänst till EG-rätten i så fall: är det inte en form av statsstöd att hjälpa trängda ägare att hitta köpare till sitt bolag?

Vad gäller förhindrande av att vissa köpare går in som ägare i bolagen undrar jag hur staten skall kunna förhindra att Ford och GM säljer sina bolag till den som de anser är bäst köpare just för Ford eller GM. Det skulle ju i princip inte vara någon skillnad till att staten lägger sig i till vem jag säljer min begagnade bil – varför skall staten ha rätt att blanda sig i Fords eller GM:s ekonomiska beslut?

Jag blir inte riktigt klok på artikeln och misstänker starkt att författarna gör det som de som fackföreningsföreträdare skall göra: de värnar sina medlemmars intressen. Detta värnande försöker kläs i industripolitiska rekommendationer av oklart innehåll och blir därför inte riktigt övertygande.

Sveriges framtid som kunskapsnation står och faller inte med fordonstillverkningen. Bilar medför oönskade externa effekter i form av klimatpåverkan som i vilket fall som helst kommer att leda till att bildindustrins överlevnad måste ifrågasättas. Det som staten kan och bör göra är enligt min mening att den värnar om de fysiska personer som nu drabbas av krisen och försöker att hjälpa dem att anpassa sig till och vara delaktiga i den förändring av de ekonomiska strukturerna som nu sker.

Att staten skall gå in och försvara det bestående tror jag dock inte på, eftersom jag som jurist är tveksam till den selektivitet som detta oundvikligen medför och jag som skattebetalare och medborgare anser att vi snarare bör försöka att gestalta förändringen än att försöka förhindra den.

ICA-banken har skickat ut Mastercard-kort till sina kunder, vare sig kunderna beställt några kort eller inte, skriver Svenska dagbladet. Kortet är gratis första året, men därefter debiteras kunden 240 kr. om året. Åtminstone en kund (som hörde av sig till tidningen) är upprörd och undrar hur i hela friden ICA kan debitera honom för något som han inte beställt.

Det kan ICA inte. Det här förfarandet (som för övrigt nog måste betecknas som rätt osmakligt) utnyttjar en lucka i marknadsförings- och avtalsrätten, och jag hyser en viss professionell beundran för den som hittat den. Så här ungefär (jag skippar detaljer) ser det ut.

Det finns något som heter negativ avtalsbindning, med vilket också organisationen Sveriges konsumenter jämför ICA:s reklam. Negativ avtalsbindning betyder att man får ett erbjudande med ett samtida besked om att man kommer att vara bunden av avtalet när man inte reagerar. Med andra ord måste man bli aktiv och försvara sig mot erbjudandet för att slippa bindas av ett avtal. Det är förstås moraliskt tveksamt att på detta sätt tvinga andra till aktivitet och att hoppas på att kunna utnyttja annans brist på uppmärksamhet: vem reagerar på att man ombes att handla om man inte vill bli bunden?

Det funkar inte heller juridiskt: man kan inte – om det inte finns ett föregående avtal som uttryckligen tillåter sådant – bindas negativt av något erbjudande. Om man alltså inte tidigare gått med på en förpliktelse att reagera om man inte vill bli bunden av avtal, behöver man inte reagera: ingen kan binda en vid ett avtal genom en uppmaning att reagera. Förfarandet är i marknadsföringssammanhang också hur förbjudet som helst och borde leda till sanktioner från Konsumentverket och marknadsdomstolen (men gör tyvärr inte alltid det).

Det som ICA dock gör är att företaget uppmanar sina kunder att aktivt handla för att ingå avtal, även om det här rör sig om en hårfin skillnad. Det är inte så att kortet dimpar ner i en brevinkast, utan man måste hämta det: hämtar man inte kortet, skickas det efter en tid tillbaka till ICA och makuleras. Skillnaden till negativ avtalsbindning ligger i att kunden måste aktivt handla för att ta emot kortet, och alltså för att ingå avtal. Det är alltså inte så att man binds av avtal om man inte handlar, utan man måste agera (hämta ut kortet) för att bindas. En sådan bindning till avtal är åtminstone avtalsrättsligt helt ok, fast jag tillåter mig att tvivla på att marknadsdomstolen skulle godkänna det (om det nu blir något mål av det hela).

Mitt råd till de som inte vill betala för ytterligare ett kort, och som är nöjda med det bankkort som de har, är alltså att strunta i att hämta ut kortet: ingenting kommer att kunna hända. Skulle ICA ha den ännu sämre smaken att på något sätt följa upp sitt erbjudande och hota med några rättsliga sanktioner, kan man – förutsatt att man aldrig befattat sig med kortet – lugnt luta sig tillbaka och låta ICA-banken betala för hanteringen av returerna: man behöver inte låta sig skrämmas.

Sedan hoppas jag att det här förfarandet prövas i domstol under marknadsföringslagstiftningen. Det är ju helt ok att ICA-banken tycker att dess kort är så himla bra, men den skall inte pådyvla sina kunder det. Otillbörlig marknadsföring borde det här nog vara alla gånger.

*****

Uppdatering: ICA-banken “backar” nu, skriver Svenska dagbladet, och “beklagar” sin marknadsföringsmiss. Samtidigt framgår det att banken tidigare försökt samma knep och redan då fick en sträng fråga från Konsumentverket om vad det var som pågick. Detta ger anledning till ytterligare en reflexion, nämligen marknadsföringslagstiftningens effektivitet.

Problemet med att förbjuda marknadsföring är nämligen att man då rör sig så nära området för tryckfriheten – alltså friheten att i skrift få berätta saker för allmänheten, däribland hur bra man tycker att ens produkter är – att det gäller att ta det lugnt och försiktigt. Ett föreläggande mot eller förbud av marknadsföring är därför alltid retroaktivt: ett förhandsgodkännande skulle vara inget mindre än censur.

Ett föreläggande eller ett förbud får dock i sista hand (när den som föreläggandet eller förbudet riktar sig emot inte vill acceptera det) endast meddelas av marknadsdomstolen. Processer tar dock tid och den som verkligen har ett intresse av att få marknadsföra sin produkt på ett visst sätt kan alltså glatt hålla på, vänta huruvida Konsumentverket över huvud taget tycker att det är lämpligt att gå till domstol med ärendet och i förekommande fall först när processen nalkas erkänna sitt nederlag och dra tillbaka reklamen – vid en tidpunkt då denna redan fått effekt och/eller är överspelad i alla fall. Marknadsföringslagstiftningens effektivitet är alltså klart begränsad när det gäller mindre samvetsgranna marknadsförare.

Ytterligare en läxa som man kan lära sig av det är att juridik och juridiska regler med nödvändighet i slutändan dels lever på att folk tycker att det är lönt att anpassa sig till dem utan att tvingas till det, dels alltid är reaktiva, inte proaktiva. Med andra ord lever lagstiftningen på att folk är beredda att följa lag bara för att det är en lag: sanktionsmekanismen som skall genomdriva lagen funkar först när lagbrott redan förekommit. Betraktade som ett effektivt medel att i förväg få folk att bete sig på ett visst önskvärt sätt är lagen, är juridiska regler inte särskilt imponerande.

Jag börjar bli orolig, jag är inte halvvägs till alkoholism men har den senaste tiden känt av ett lyxa till vardagen sug, och detta kombinerat med en god Ale eller ett glas vin. Inte bra, dags att skärpa sig. Vet inte om det är den svenska kulturen som gör att jag känner dessa skuldkänslor över att jag tog två öl igår kväll, en onsdag. Hela idén med att ta sig en kall i ensamheten, en vardag klingar inte bra.

Nu har jag varit i Hultsfred ett par dagar, åker hem till Kalmar imorgon (oerhört skönt det känns att säga “hem till Kalmar”). Har förövrigt börjat en “ny” kurs nu, vet dock inte vad jag ska kalla det, men Upphovsrätt/avtalsrätt. Vi har en king till lärare så det är skitkul, har i princip gått och väntat på det vi får vetenskap om nu i 1 ½ år – bättre sent än aldrig.

Kan man som 21 årig karl titta på Mamma Mia!, eller blir det fel någonstans?

Försvaret är det synd om: inte bara att organisationen sönderstressas av regelbundet återkommande bud och motbud från statmakter som inte tycks kunna bestämma sig för vad vi egentligen skall ha ett försvar, myndigheten är också osäker på sin värdegrund. För att kunna få fram någon lämplig värdegrund har man anlitat en konsult, och notan för dennas arbete uppgår vid det här laget till 100 miljoner kroner. Försvaret är så nöjt med konsultens arbete att konsulten nu skall anlitas igen, till en uppskattad kostnad av 18 miljoner kronor, skriver Dagens Nyheter.

Man kan hoppas att kostnaden den här gången inte skenar iväg, men det är inte min poäng här. Det som föranleder en juridisk kommentar är nämligen inte kostnaden i sig – trots att den nog är uppseendeväckande – utan den process som lett till att kostnaden skenat iväg.

Parterna visste i början inte vad projektet skulle gå ut på. Därför skrevs ett ramavtal som definierade vilka typer av tjänster som konsulten skulle tillhandahålla och sedan verkar man ha haft styrgruppsmöten på vilka det närmare bestämdes vilket arbete som egentligen skulle utföras. Man tycks vid det beslutet ha tagit fasta på vilket arbete som enligt gruppens mening behövdes, inte på vilken ekonomi det fanns i projektet. Nu har alltså notan hamnat på ett mycket högt belopp.

Försvaret torde inte vara ensamt om den upplevelsen. Liknande anekdoter berättas i dataprogramsvärlden: uppdragsgivaren vet att hon vill ha ett dataprogram som fullgör någon viss funktion, men har ingen aning om exakt vilka krav som kommer att behöva ställas på programmet. Alltså anlitar man en konsult som parallellt med programmeringsjobbet gör en kontinuerlig analys av olika målfunktioner och -konflikter; uppdraget specificeras i efterhand allteftersom arbetet fortskrider. Dessa avtal blir i all regel dyra, mycket dyra, precis som försvarets avtal nu blivit.

Problemet är att det i den moderna ekonomin finns ganska många områden där man vet att man kan göra något, men man vet inte exakt vad som kan göras och på vilket sätt man skall gå till väga. Man behöver som uppdragsgivare alltså både expertis för att kunna analysera problemet och för att kunna lösa det. När målbilden är så obestämd är det omöjligt att i förväg ge en klar beskrivning av uppdraget. Det som uppdragstagaren får betalt för är dock dennas tid och arbete. Alltså kommer uppdragstagaren att ta betalt också för den tid som läggs ned på att specificera uppdraget och kostnaden skenar iväg. Det finns dock på grund av uppdragets själva karaktär ingen möjlighet att verkligen kontrollera kostnadsutvecklingen: man kan ju inte sätta en summa pengar som limit för det som uppdragstagaren får göra, med risk för att arbetet, när pengarna tagit slut, måste avslutas innan det fullgjorts.

Det stora moralisk-juridiska problemet med den här typen av avtalskonstruktion är att uppdragstagaren förstås har ett ekonomiskt incitament och dessutom kunskapsövertaget för att pådyvla uppdragsgivaren onödigt arbete. Uppdragsgivaren kan inte bedöma huruvida något visst arbete är nödvändigt: om hon kunde det, skulle ju uppdraget kunna specificeras. Det kan alltså finnas en frestelse för uppdragstagaren att blåsa upp uppdraget, i synnerhet när motparten är staten, som alltid kan antas kunna betala notan.

Det är alltså enormt viktigt att uppdragstagarens arbete noggrant följs upp och att det noga kontrolleras vilket arbete som lagts ned på uppdraget och varför. Notor skall inte bara betalas, utan de måste noga granskas innan uppdragsgivaren gör sig av med sin taktiska fördel att sitta på penningpåsen. Av Dagens Nyheters artikel tycks framgå att styrgruppen i försvarets fall gjort just detta: vi får i vårt eget intresse som skattebetalare hoppas att det är sant. Om det är sant, finns ingen anledning att kritisera vare sig försvaret eller konsulten för de höga kostnaderna: uppdraget var i sådant fall av en karaktär som innebär att möjligheterna att kontrollera kostnaderna är begränsade.

Det som däremot kan och bör diskuteras är om försvarets värdegrund är värd 118 miljoner kronor. Eftersom jag aldrig riktigt begripit värdet av värdegrunder som finns på något dammigt papper, tillåter jag mig att tvivla på den punkten.

Om regeringens förslag om marknadshyror genomförs, kommer drygt 50 000 hushåll att riskera behöva flytta, är den rätt skrämmande rubriken på hyresgästföreningens ordförandes debattartikel i Dagens Nyheter. Hon fortsätter en angelägen debatt om hyresregleringens vara eller icke-vara, och hon pekar på den ena sidan av argumentskalan, nämligen att det kan finnas ett socialt intresse av att även låginkomsttagare bor i innerstaden, och att det finns folk som riskerar att komma i kläm om vi tar bort de lagregler som skyddar dem.

Redan den sidan av argumentationen vinklas dock rätt hårt. Det sker glidningar i artikeln som inte är särskilt lyckade, och som nog måste betecknas som fula retoriska knep. Det kan hända att många hushåll i storstädernas kärna riskerar att behöva flytta om regeringens förslag går igenom: när det mot slutet av artikeln dock talas att utredningen lägger förslag med “långtgående följder för nära tre miljoner människors privatekonomi” ges i artikelns sammanhang sken av att nära en tredjedel av svenskarna skulle behöva flytta på sig, vilket helt enkelt inte är det som Hyresgästföreningens undersökning visar. Det finns alltså en hårdvinkling i artikeln som inte precis bidrar till ett sansat debattklimat.

Förutsatt att den undersökning som presenteras är seriös, är det ett enormt problem som Hyresgästföreningen pekar på, och då finns anledning att åtminstone överväga om utredningens förslag om successiva hyreshöjningar är så himla lyckat. Den som nu en gång har ett billigt boende i innerstaden, har rätt att få sitta säker, och hyreshöjningar på sju procent eller däromkring utgör närmast en motsvarighet till krypande expropriation. (Det är ingen expropriation, eftersom man inte äger sin hyresrätt. Man kan möjligen tala om expropriation av en avtalsenlig rätt att få hyra, men den rätten är enligt svensk lagstiftning ingenting värd, så att det med den synen skulle röra sig om expropriation av en värdelös tillgång. Kanske borde Hyresgästföreningen fundera på hyreslagstiftningens vidare implikationer.)

Det finns dock en annan, rättvisebetonad, baksida av hyresregleringen som Hyresgästföreningen mig veterligen aldrig konfronterat: Hyresgästföreningen talar om en social risk och blundar hårt för den andra. Jag ser främst två problem med dagens reglering.

Det ena problemet är frågan vem som utgör de låginkomsttagare i innerstäderna som Hyresgästföreningen talar om. Jag har ingen aning om Malmö eller Göteborg, men jag hajade till när det i artikeln talas om Östermalm i Stockholm. Under min studietid på juristlinjen i Stockholm kände jag ett gäng studiekamrater som bodde på Östermalm. I somliga fall bodde de i en släktings lägenhet, i andra fall bodde de i andra hand. Studenter är närmast per definitionem låginkomsttagare, men de låginkomsttagare vi vill skydda genom hyresregleringen är väl knappast blivande jurister? Ordet “låginkomsttagare” frammanar mentala bilder av någon arbetare vid ett löpande band, ett sjukvårdsbiträde eller en expedit på 7-Eleven-butiken. Jag är inte säker på att det är sådana låginkomsttagare som bor i innerstäderna. Hyresgästföreningen bör göra sig mödan att näramare titta på vilka låginkomsttagare det är vi pratar om här. Det finns låginkomsttagare som inte bör få ett subventionerat boende.

Det andra problemet är orättvisan i att de som bor i oattraktiva områden i Rinkeby, Rosengård eller på Hisingen subventionerar de som bor i attraktiva områden. Fastighetsbolagen har ett visst inkomst- och ibland även vinstkrav på sig. Detta krav måste i nuvarande läge slås ut över hela beståndet av lägenheter, det vill säga någon som bor i ett miljonprogramshus med tunga knarkare måste bidra till bolagets ekonomiska villkor i samma utsträckning som den som bor i ett sekelskifteshus med tysta, vänliga och hänsynsfulla grannar. Det innebär att de som inte kommit in i det plansocialistiska systemet som det – helt utan värdering – här handlar om, måste subventionera de som redan finns inne i systemet.

Tittar man på de som finns inne i systemet, tenderar det till att vara etniska svenskar med ett långt förflutet i den relevanta staden. Med andra ord är det nyinflyttade etniska svenskar och invandrare som får betala för att de som inte rört på sig skall få leva billigt. Jag har svårt att se det rättvisa i det, men jag har också svårt att acceptera att man skall höja befintliga låga hyror till mycket högre nivåer över en mycket kort tidsrymd.

Vi har alltså enligt min mening ett rättvisekrav som står mot ett annat rättvisekrav. Vi har de som redan bor i attaktiva lägen mot de som subventionerar deras boende. Enligt min mening bör vi titta mycket noga på vem det är vi subventionerar genom dagens system innan vi fattar ett beslut om hyresregleringens vara eller icke-vara. Att bara skrämma med att folk kommer att behöva flytta är inte nog för att avgöra saken.

Hyresgästföreningen talar för de besuttnas sak, nämligen för de som redan har ett billigt boende i innerstaden. Jag är inte säker på att Hyresgästföreningen verkligen tar de små människornas parti.