I natt skulle jag twittra och facebooka när ytterdörren slogs in och fyra snutar rusade in.

“Ned på golvet”, skrek en av dem. “Vi är från polisens SMTF.”

“Vad är det”, sa jag.

“Följer du inte oss på twitter. Vi har ju hashtaggen SMTF – social media task force.”

Jag förklarade att de flesta hashtags är ointressanta redogörelser ryckta ur sitt sammanhang från konferenser. En av bängarna kallade mig dissident och sen fick jag blåsa. Promillehalten indikerade  twitterfylleri. Det var visst hårda straff på att twittra på fyllan, för då kunde man skriva trams. Mitt försvar att det mesta på twitter var trams, om än i vissa fall, absurt nog, accepterat för att det kom från såna med extra status, hjälpte föga. Jag fick följa med till stationen.

“Namn?”, sa vakthavande.

“Andreas Johansson.”

“Ditt riktiga namn.”

Jag suckade och sa: “AnjoGBG.”

En förhörsledare förklarade med strax under 140 tecken att jag var misstänkt för omstörtande verksamhet och skulle ställas inför domaren direkt. Domaren slog med sin datormus i bordet och läste upp anklagelserna.

“Din Facebook är en travesti på vad det ska användas till. Hur ställer du dig till de anklagelserna?”

“Oskyldig som Jesus.”

Domaren rotade i sin smartphone och läste sen: “Dagens råd: spela aldrig Texas hold ‘em med sköldpaddor. De har världens bästa pokerface, de tar extremt lång tid på sig att satsa och de får alla brudarna. Har du skrivit det?”

Jag nickade, men undrade hur det kunde vara värre än de som tio gånger om dagen skrev vad de åt. Nämndemännen twittrade om mitt domstolstrots med hashtaggen #nassesvinet_anklagad. Jag noterade att min advokat retweetade och sparkade honom analogt i baken.

“Du har på twitter vid flera tillfällen tipsat om att folk ska lyssna på den senaste Ian Brown-skivan. Det kallas spam. Erkänner du?”

“Hur kan det vara värre än att posta ideliga kommentarer om var man är med någon slags pajasartad gps-tjänst?”

“Ja eller nej, inga utläggningar.”

“Räcker det om jag säger ja här, eller ska jag blogga om det också?”

“Du har använt dig av fejkade hashtags i syfte att vara ironisk mot företeelsen hashtags.”

“Guilty as sin, your dishonour.”

“När det var no smiley-week överdoserade du med smileys i syfte att provocera, eller hur?”

Jag blinkade, log, skrattade, rullade med ögonen och avslutade med att forma munnen som ett streck.

“Du har skitit i att svara på flera direkta meddelanden på twitter.”

“Om du menar att jag slänger automatiska meddelanden från svenskar som jobbar med kommunikation och inte ens fattar hur tragiskt uselt det är när de inte bemödar sig om att skriva hej själv, utan låter det göras av en robot, så ja. Jag brukar inte ringa ICA och tacka för oadresserad direktreklam heller.”

“Det är dålig netikett du sysselsätter dig med.”

“Zzzzz. Det är fint snack om dialog, men det finns en massa småpåvar med egna agendor som dikterar vad som gäller. That doesn’t fly with me. Jag gör vad jag vill och hur jag vill. De som är för mycket gurus är som skinkan i butiken, fullproppade med onödiga tillsatser. De smakar inte äkta.”

Domaren dunkade sin datormus i bordet.

“Andreas Johansson. Du är en omstörtare i de sociala nätverken. Det är den här domstolens plikt att straffa dig utifrån detta faktum.”

Jag höll ut armarna i en gest som bjöd in till råkurr.

“Du kommer aldrig att få använda Bambuser.”

“Åh nej”, sa jag. “Aldrig få spela in navelskådande filmer med mobilkameran? Vad ska jag nu leva för?”

“Ingen kommer att se dina hashtags i framtiden.”

“Fan, jag som tänkte skicka 900 lösryckta citat från Nordstan nästa vecka, så att alla förstår hur julhandeln går.”

“Du kommer aldrig att ges access till att korsposta mellan twitter och facebook.”

“Åh, måste jag tänka lite innan jag skriver. Gud vad hemskt.”

“Dina statusuppdateringar på facebook kommer att klassificeras som trams.”

“Men, de är ju höglitteratur jämfört med många storbloggares länkpornografi.”

“Du kommer bara att få tillgång till sociala medier en kort stund varje dag.”

“Så, resten av tiden måste jag träffa och umgås med människor i verkligheten?”

“Det heter inte i verkligheten, det heter IRL eller AFK”, vrålade domaren. “Vi kommer att se till att alla bloggare med visst inflytande genomgående benämner dig som knäpp, surrealist och galen.”

“Det där sista kan jag betala för. Det är en jävla komplimang.”

“Kort sagt. Du får en fotboja som håller dig borta från de sociala medierna 22 timmar om dygnet.”

“Oj, och jag behöver inte ens uppdatera er om var jag är de timmarna? Jag kan alltså lukta på blommor istället för att uppdatera om att jag är @snabbköpet i tjotahejti?”

“Du är en otäck bakåtsträvare.”

“Det där tror jag på när du kan säga det med mer än 140 tecken. Å andra sidan ligger jag hellre trådlös och brunbränd på stranden än rider som en jävla lady Godiva i ett fisknät gjort av bredband.”

“Domen kan inte överklagas. #slut.”

Sen loggade rätten av, men loggade omedelbart på igen. Jag slängdes ut och gick till ett internetlöstcafé och drack kaffe. Jag log.

“Varför detta leende”, sa flickan bakom disken.

“Jag har dömts att leva mitt liv som jag verkligen vill leva det.”

“Påtår?”

“Alltid”, sa jag.

Idag är jag less, irriterad och trött på BAKÅTSTRÄVARE och NEJ-SÄGARE. De borde bannemig få straff för att de är rigida och trögtänkta. De sabbar för hela dess omgivning och ändå går de hem med ett leende på läpparna och känner att de gjort något bra.

Det jag råkat ut för är en omröstning inför en positiv förändring för väldigt många, men nejsidan blev för stor och allt föll som ett korthus!

Varför är en del så fruktansvärt rädda för förändringar? Är de rädda att de ska få de för bra eller? “Njae, det här vet jag inte vad det är så det är nog farligt”

Ja, vad säger man?!

Blev otroligt glad, för det mail jag idag fick från  dig, Rektor Ove Raskopp. Troligen den enda rektor jag haft respekt för i hela mitt liv. Jag är så ledsen för alla hans elever, som nu tvingas in i “fängelseskolorna” igen. När de arbetat fritt, efter sin egen förmåga och kreativitet. Skolverket, har som en trött gammalt monster vunnit striden mot nytänkaren. Inte för att de var starka, nej nej. De var många, dumma och fega!

Faktum är att jag är så arg och besviken på att det finns så många bakåtsträvare i det här landet. Som inte vågar se nytänkare och pioniärer som något bra och fint, utan gör allt för att trycka ner dem, tillbaka till minsta motståndets trygga famn, in i den inrutade skolvärlden igen. Ta Wikipedia, det “flummiga” lexikonet på nätet. Jag tycker ideeń är genialisk, men jag är heller inte förvånad varför den är så avskydd och ifrågasatt av skolvärlden. Jag menar, det är ju en sida, där du kan utveckla dig själv till lärdom i princip, och söka information som är dagsfärsk, opartisk och uppdaterad. Med andra ord, behövs inga lärare som predikar “fakta”. Jag tror det är där skon klämmer. Lärarens roll som auktoriet är borta. Och det skapar ett tomrum.

En lärare för mig, ska självklart vara innehavare utav pedagogisk kompetens. Men den stora utmaningen ligger faktiskt i att kunna få eleven att kunna söka information, och vilja veta mer. Det tror jag Ove Raskopp lyckats bättre med än många andra därute.Därför anser jag att mindre vikt bör läggas på de dammiga böckerna i framtiden. Eftersom de i sig inte ger en 100% bild utav verkligheten. Det behövs en dimension till.

Personlig utveckling i tidig ålder, istället för pekpinnar, och betyg.

Ni som vill Höra Oveś version av vad som hände med skolan, och inte PK-SVT kika in på hans fina sida tycker jag!

F.D Sebor Friskola

“Idag tar jag tag i framtiden”.
Anders Hultman, SvD varnar känsliga läsare för obekväma åsikter och utlovar klarspråk om framtiden. Spännade, tänker jag och läser……en krönika som förklarar varför allting ska förbli som förr.
När jag läst klart infinner sig Anders “grundläggande fråga för alla självtänkande medborgare inför nya utspel”: Vem tjänar på det här?

Var du också intresserad av framtid? Kika på Seth Godin´s inspirerande SAMBA – Seth’s Alt-MBA – istället.
Sankta Lucia!

“Kreatör”. Vilket jävla skämt. Varför ska man egentligen utge sig för att vara något ingen vill ha? Det tjänar man knappast några pengar på. Självklart behövs idéer, det är det enda vår bransch kan sälja kanske du tänker. Det som ska föreställa kärnan av vårt arbete och det enda riktigt värdefulla av reklambranschens tjänstebatteri. Varför är det i så fall ingen som vill köpa de bra idéerna? Varför vill de allra flesta ha standardiserad reklam som liknar alla andras reklam? Varför frågar alla efter galna idéer i början av ett samarbete och varför finns inga av de önskemålen kvar när man väl börjar arbeta? Varför var en resultatlös och trevlig kampanj bättre än den som gjorde succé?

Igår hade SVT vänligheten att sända Fredrik Häréns framträdande på Kunskapens dag. Själv hade jag förmånen att få titta. Tidigare har jag bara sett You Tube-klippen. Det blir liksom en annan sak när man ser på TV. Speciellt när man ser publiken reaktioner. Det var oroväckande.

Fredrik Härén är provokativ. Han kastar skopa efter skopa med skit på den artigt lyssnande publiken. De skrattar. Han frågar dem om de vet vad ledarna för världens största ekonomier heter, publiken är knäpptyst. Sen skrattar de. Han frågar om de känner till världens snart största varumärken. Det är knäpptyst ett tag, sedan flabbas det igen. Han berättar att det svenska utbildningssystemet är obsolet och att man kan köpa bättre kunskap i tredje världen för 18 kr i timmen. Den europeiska publiken, företrädarna för den gamla världen är tysta. Snart skrattar de igen. Han berättar att det enda värdefulla vi har kvar i vårt hörn av planeten är idéerna, kreerandet. Det böljande grå havet, företrädarna för det svenska industrisamhället skrattar igen.

Fredrik Härén är tydligen en rolig kille. Jag uppskattar dock inte komiken. Jag blir rädd när skrattsalvorna rungar. Jag tycker inte att det är roligt när representanter för den färdigutvecklade världen förnöjt sitter och nickar över rönen och skrattar åt tokigheterna. För snart är dessa människor tillbaka på sin plats och kan fortsätta med sin regressiva mission, att konservera och vårda det befintliga. Att lite medlidsamt klappa konsumenterna på huvudet och lösa problemen som man alltid gjort det.

Av Fredrik Häréns föreläsning på Kunskapens dag kommer man möjligen ihåg att han var en rolig kille.