Nils-Olof Franzén döpte en av sina huvudkaraktärer efter Gösta Ekman d.ä. – och skrev Sveriges första regelrätta datordeckare!

Året var 1955 och hälsingeflickan Hillevi Rombin blev Miss Universum, pinnglassen fick sitt definitiva genombrott under den varmaste sommaren i mannaminne och AB Plåtmanufaktur lanserade den första svenska ölburken. Borta i USA byggde man datamaskiner – dvs det som bara några år tidigare kallats elektronhjärnor – med hjälp av vakuumrör.

När Agaton Sax gjorde sin entré samma år, i Nils-Olof Franzéns bok ”Agaton Sax klipper till”, var det i en inte alltför genomteknikaliserad omvärld. Datamaskinerna utgjorde ingen del av vardagen. Endast i fantasin och science fiction-litteraturen fanns det maskiner som kunde utföra mänskliga tankeuppgifter.

Men datamaskinerna utvecklades snabbt, mycket tack vare uppfinnandet av transistorerna, och fick under 1960-talet spridning långt utanför USA. Det handlade dock om maskiner stora som hela rum. När begreppet ”minidator” lanserades i slutet av 1960-talet så beskrev det ett föremål som var stort som ett normalt kylskåp.

I den sjunde boken om Agaton Sax, ”Agaton Sax och bröderna Max” (1965), har även denne genialiske skurkjagare byggt sig en egen datamaskin:

”Där stod en blänkande ny maskin, en stor, imponerande apparat som fyllde upp hela garderoben, och som på framsidan såg ut närmast som det ytterligt komplicerade manöverbordet på två eller tre sammanlagda DC 8-or med en marschfart av 0,9 Mach vardera. Man såg oräkneliga små urtavlor med nålfina visare, komplicerade kugghjul, återkopplingar, tryckmätare, sinnrika transistorer, dynamokomponenter, reglage, felfinnare, kompressorer, revisorer etc. På en liten skylt upptill stod de båda orden TÄNKANDE AUGUST.”

Överdetektivinspektör Josuah H Lispington stirrar ”nästan skräckslaget på detta teknikens outgrundliga mästerverk”. Agaton Sax säger: ”Detta är en datamaskin, som jag har byggt för mina särskilda ändamål. Ni vet väl vad en datamaskin är?” Varvid Lispington skruvar på sig.

Tänkande August är en datamaskin utan någon egen intelligens: ”Det gäller att tala om för maskinen en massa saker som man vet. Det gör jag genom att trycka på dessa knappar. Det kallas att mata maskinen med data, det är den så kallade datamatningen. Utan denna matning kan Tänkande August omöjligt tänka eller på annat sätt användas.” Med rätt inmatade data kan dock Tänkande August ge de mest detaljerade svar på nästintill omöjliga frågor.
Agaton Sax hade uppkallat sin datamaskin efter den f.d. ytterligt farlige ligachefen Tänkande August, numera omvänd och ofarlig, ”ett matematiskt-filosofiskt geni av första ordningen – därav namnet Tänkande August…” Vad är det Nils-Olof Franzén syftar på här? Jag frågade min gode vän Ted Bergman, som hittade fram till följande logiska utveckling av uttrycket:

Namnet August var i slutet av 1800-talet ett riktigt modenamn – 1875 var August det fjärde vanligaste pojknamnet. Under en lång tid därefter användes det även med betydelsen ”dumbom”, såsom när någon hittat på något olämpligt: ”Du är en riktig August!”

Skådespelaren Gösta Ekman d.ä. lär enligt egen utsago ha varit sprungen ur fyra släktled av musiker, där alla hette August i förnamn. Kanske ville han särskilja sig från sitt genetiska arv, så när han skrev en delvis självbiografisk roman 1928 så gav han den undertiteln ”Den tänkande August”.

Följande upplysning ur boken ”Bevingat” (Bonniers, 2000) är intressant: ”Senare kom den ’tänkande August’ att förknippas med underfundighet och ren intelligens, t ex i den samling tankenötter som Stockholms-företaget Swings sportdepå publicerade 1943 och sålde ett decennium framåt: Den tänkande August: Problem och intelligensuppgifter för den skarptänkte.”

Uttrycket ”en tänkande August” lever kvar. Speciellt inom sportens värld, där det beskriver en tystlåten men skicklig lagspelare, en tänkande spelmotor.

Åter till Agaton Sax. Tänkande August kan främst ses som en parodi på dåtidens datorer, såväl i kapacitet som utförande, och har mer med sf-litteraturens datorer att göra än med verkligheten.

Men Agaton Sax stöter även på den äkta varan. I den tionde och näst sista boken, ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” (1970) [OBS! Här nedan avslöjas bokens upplösning], misstänks hjärnan bakom affären vara en viss Big Brother. I det nionde kapitlet får läsaren till slut möta denne Big Brother, beskriven med sedvanlig franzénsk exakthet:

”Inne i det stora, mörka källarrummet stod, mitt på det släta betonggolvet, en metalliskt glänsande maskin som var 8,7 meter lång, 1,7 meter bred och 2,3 meter hög. Detta monstrum tycktes växa i storlek och makt när Agaton Sax lät den kraftiga ficklampan spela över dess blänkande ytor, den gnistrande blanka metallen, de mångfärgade små glasfönstren, de otroligt komplicerade reglagen, kompressorerna, motstånden, transformatorerna m.m. m.m.”

Big Brother är datamaskinen – en riktig stordator – som har makt över alla andra datamaskiner och som nästlat sig in i datorstyrda penningöverföringar och bytt ut mottagarnas konton mot sitt eget. ”Detta är historiens första brott begånget av en datamaskin”, säger Agaton Sax. Inte heller denna datamaskin har dock någon egen intelligens, utan allt styrs av superskurken Chefen.

Nils-Olof Franzéns ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” från 1970 är förmodligen den första svenska datordeckaren. Det huvudsakliga brottet utförs med hjälp av en dator och själva tillvägagångssättet förebådar på ett kusligt sätt den moderna Internet-brottsligheten. Nils-Olof Franzén framstår i detta sammanhang som den fördigitala ålderns Jules Verne.

Våren 1984 hade jag ännu inte blivit helt Sherlock Holmes-fanatisk, det blev jag först ungefär tre år senare. Jag hade förstås läst en hel del Holmes-berättelser, såsom novellerna i Röda Ramen-böckerna, men jag läste överhuvudtaget väldigt mycket i den åldern. Speciellt barn- och ungdomsdeckare. Så det är inte så konstigt att jag även tittade på tv-serien “The Baker Street Boys” när SVT visade den med start precis efter nyåret 1984. Jag minns den tyvärr bara flyktigt idag, men jag vet att jag gillade den. Den har i alla fall etsat sig in i minnet mer än mycket annat man såg då för snart tjugofem år sedan.

Tv-serien utspelar sig någon gång strax före sekelskiftet och handlar om några barn på Baker Street som med pojken Wiggins som ledare hjälper Sherlock Holmes att lösa olika fall. Förebilden för tv-serien var förstås barnen i “the Baker Street Irregulars” som förekommer i några av sir Arthur Conan Doyles berättelser om Holmes. Tv-serien var uppdelad i åtta halvtimmesavsnitt, där varje mysterium omfattade två avsnitt. Idén till serien kom från Anthony Read och han skrev även manus till två av mysterierna.

Drygt tjugo år senare har Anthony Read omvandlat sina manus till barn- och ungdomsdeckare. Och det funkar riktigt bra. Den första heter “Pojkarna på Baker Street: Fallet med den försvunne detektiven” och är utgiven av Argasso förlag, översättning Helena Olsson.

De sex gatubarnen – fyra pojkar och två flickor - lever i stor fattigdom och får ständigt slåss mot hunger och kyla. Men de har varandra och lyckas på något sätt hanka sig fram. Några av dem har småjobb, men annars utgörs inkomsterna oftast av de shillingmynt de får av Sherlock Holmes för att bevaka ett hus eller leta reda på någon person, på det sätt som bara gatubarn kan göra obemärkt. Anthony Read går kanske inte på djupet i någon sorts dickensk skildring av barnens misär, men han balanserar det på ett äkta sätt mot själva detektivhistorien.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i ett bevakningsuppdrag som Holmes har gett Pojkarna på Baker Street. Det är, enligt Holmes, av stor nationell betydelse att de bevakar vartenda steg den mystiske amerikanen tar. Även Holmes deltar i bevakningen, men plötsligt är mästerdetektiven försvunnen. Alla spår tar slut vid en omsorgsfullt igenbommad dörr.

Förutom Sherlock Holmes möter vi även dr Watson, kommissarie Lestrade, professor Moriarty och andra bekanta från Holmes-historierna, men de förekommer alla ganska sparsamt. Fokus blir istället på barnens agerande, som känns riktigt trovärdigt. Det är fartfyllt och spännande och själva detektivhistorien är klurig så att det räcker. Slutet är möjligen lite för hastigt avklarat, det känns upplagt för ännu mer action och allt går lite för lätt.

Tidsfärgen i boken är fint fångad med droskor, dimma, ånglok och dynamitattentat. Lite tveksam är jag till den snabbgående automobilen som susar fram mot slottet Windsor. Det var fortfarande på den tiden svårt att komma upp i över 30 km/h med de allra nyaste bilarna och då är det frågan om inte häst och vagn hade gått snabbare att förflytta sig med. Men det är bara en petitess i sammanhanget. Och ska man hänga upp sig på petitesser så kan man överhuvudtaget fundera på hur Wiggins kan ha bevarat sin ungdom från Conan Doyles omnämnanden av honom i berättelser som utspelar sig på 1880-talet, men låt oss se detta som författarens frihet. Det är inget som stör någon annan läsare än en inbiten sherlockian.

Boken bygger på manuset till en av tv-historierna, men har omarbetats grundligt så att endast stommen känns igen. Man får i alla fall aldrig någon känsla av att det är ett tv-manus som omvandlats till bok – det är tvärtom en berättelse som står på helt egna ben i bokform. Lustigt nog gav BBC 1983 själva ut en bok som byggde på tv-serien, fast då skriven av Brian Hall.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien, ”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den olyckliga tankeläsaren”, som kommer ut hösten 2008.