Dette er noen typiske situasjoner som jeg har opplevd om igjen og om igjen gjennom livet.

som barn:

“Du ødelegger for hele familien!”

“Hvorfor er du alltid så sur?”

“Du tenker bare på deg selv! Tenker du aldri på hvordan jeg/vi har det?”

“Du skjønner ikke hva som er best for deg selv.”

“Jeg vil bare det beste for deg, jeg tror ikke du innser det.”

“Nei, nå snakker du ikke sant.”

“Du må være litt mer moralsk.”

“Jeg liker ikke vennene dine, de har ingen oppdragelse.”

“Jeg skal hjelpe deg, vennen min, du vet du ikke får det til så bra selv.”

“Du må aldri bli med noen hjem fra skolen! Da vet jeg jo ikke hvor du er!”

i forhold:

“Jeg vil bare det beste for deg, jeg tror ikke du innser det.”

“Du har jo bare vært hjemme hele dagen, hvorfor har du ikke ryddet og lagd mat?”

“Jeg er sulten og huset ser for jævlig ut, nå må du ta deg sammen!”

“Jeg syns du heller skal velge dette.”

“Har du kjøpt den kjolen i dag? Hva kostet den? Du kan ikke gå i det der, du ser fæl ut.”

“Du burde prøve å være litt mer moralsk.”

“Jeg skjønner ikke hva du ser i de gamle vennene dine, hvorfor treffer du de fortsatt?”

“Familien din er så slitsomme, må du treffe de så ofte?”

“jeg må jo hjelpe deg, du klarer tydeligvis ikke å ta hånd om deg selv.”

osvosvosvosvosvosvosvosvosvosvosvosv

Jeg kunne fortsatt i det uendelige. Nå tenker du kanskje at jeg må ha vært et problembarn og en tverr kjæreste. Jeg var det motsatte. Jeg var sikkert det stilleste barnet på skolen, og hjemme også. Jeg prøvde å tilpasse meg kjærestene mine hele tiden og gjøre det de ville jeg skulle gjøre, alltid. Men jeg tror dette bare gjorde det verre, at det kanskje hjalp dem til å tenke at de hadde rett siden jeg tilpasset meg alt de sa, og at de måtte passe på å fortsette, for at de skulle “oppdra” meg riktig, til å bli en bra person?

Jeg var ikke sur da jeg var barn, men jeg var alltid lei meg. Ikke sånn at jeg gråt, men at jeg ikke hadde lyst til å gjøre noe og ikke fant glede i noe spesielt. Hvis det går an å være deprimert i førskole- og barneskolealder, så tror jeg at jeg var det. Da jeg ble eldre (ungdskolen og vgs) fikk jeg egne interesser og hobbyer og et par venner og var i bedre humør selv om foreldrene mine ikke lot meg bruke noe særlig mer tid hjemmefra. Men i forholdene mine ble alt dette tatt fra meg igjen.

Jeg er kanskje “den typen”. Den typen menneske som lett havner i forhold med maktubalanse. Jeg er konfliktsky og blir heller selvutslettende enn aggressiv. Den typen.

Jeg er utrolig heldig som har unngått forhold av en fysisk voldelig art.

En historie. Da jeg gikk de siste årene av barneskolen, hadde jeg tre bestevenner, alle i samme klasse. Jeg kaller en av dem Martine. Martine slo meg en gang i hodet med knyttneven, på tull. Det gjorde vondt, jeg ba henne slutte. Dette lærte meg det jeg tenkte på den tiden at jeg burde ha visst – ikke gjør motstand når du vet de har overtaket. Martine fniste og slo en gang til, rett ned med neven, midt oppe på hodet. Og hun fortsatte med dette i tide og utide, jeg vet ikke hvor lenge. Hun brydde seg ikke om det var andre i nærheten, hun kunne for eksempel slå mens vi hang fra oss jakkene utenfor klasserommet etter et friminutt, da alle i klassen var i samme gang, og læreren kunne stå i døra. Jeg ble instinktivt veldig opptatt av å le det bort, å vise at det bare var tull. Slagene gav meg konstant hodepine, jeg ble svimmel og måtte kjempe for ikke å gråte, og smertene satt i i opptil flere dager etterpå. Men 11 år gammel hadde jeg hatt nok år til å se at de som ble mobbet og slått var de som viste svakhetene sine. Jeg var et får i ulveklær, midt i ulvenes leir, og måtte holde masken for enhver pris. Jeg hadde vist hvor svak jeg var til én av dem, og måtte la henne leke med meg som hun ønsket, for at ikke også de andre skulle finne ut av det. Derfor kunne hun slå meg hardt i hodet når både klassekamerater og lærere var vitner, for jeg bare lo tilbake. Gjorde jeg noe annet, slo hun hardere neste gang.

sengeskuespill høres kanskje ikke ut som det det er.

Brr<3

Side jeg var liten har jeg opplevd de forferdelige nettene hvor man rett og slett ikke får sove. Jeg går gjennom ting jeg må gjøre og kommer til den konklusjonen at jeg ikke har noe ugjort så det kan ikke være derfor. Jeg åpner vinduet i tilfelle jeg ikke får sove pga varmen, men neida. Så helt siden jeg har vært liten har jeg ikke bare hatt disse søvnløse nettene, men jeg har også alltid brukt den samme metoden for å kunne sovne. Denne metoden ble lagt på is en stund, men svært nylig brukte jeg den igjen.

Jeg kaller dette sengeskuespill fordi jeg ligger i sengen og…vel rett og slett har et skuespill med meg selv. Jeg ser for meg av whoever er i rommet og jeg utspiller forskjellige scener helt til jeg blir trøtt nok til å sovne. En annen ting jeg gjør er at jeg lukker øynene og tenker meg at jeg møter forskjellige folk osv.

Noe som er litt dumt med disse tingene er at jeg som oftes har så livlig fantasi at jeg ender opp med å ligge slik i timesvis istedet for å sovne.

And now…introducing Karoline in Karoline’s Fantasies!… starring…Jensen Ackles as The Superhot guy that she has superhot sex with…or something…

vinterdamen og hesten hennes, som jeg elsker

Nå til mine barndoms traumer. Som de fleste små barn likte jeg å se på Mummitrollet og jeg har en haug med gode minner fra de tidene, men med de gode minnene er det selvsagt noen dårlige. Det er for det første den forbanna heksa med de museflette tingene. Ho skremmer meg litt, mest fordi ho ser ut som en halvdød mumie.  Nr 2 på lista mi over ting som skremmer livet av meg er vinterdamen. Gah ho er pen, men den synginga og stemingen som er når ho kommer inn i bildet gir meg frysninger og gjør meg fortsatt redd. Tho jeg liker hesten hennes :3

OG nå den skummleste av de skumle! HUFSA! Jeg er ikke den eneste som er redd for henne. Gud jeg holdt på å dø når jeg så på det med tantebarna mine her om dagen. Hvordan i all verden kan barn sitte å se på sånt? Jeg tror egentlig ikke det er

wantwantwant

utseende hennes som er så creepy, men musikken og stemningen som er hver gang ho kommer. Det er jo litt synd på ho da…ho er jo bare lei seg siden ho ikke kan ha venner siden ho fryser alt til is.

Og jeg vil ha suspenders og nerdebriller…   .__.  og btw jeg skal snart kjøpe meg en sånn ring ting for å ha i øret siden jeg har strekt det litt.

När jag ser barn leka på gatorna här i Wellington, eller hur deras föräldrar lyfter ut cykeln från kofferten så de kan cykla på gåvägarna i stan, tackar jag gudarna att jag fick växa upp där jag gjorde. I de värmländska skogarna. Man behövde inte oroa sig för tungt traffikerade vägar. Mamma och pappa behövde ine packa ner cykeln i kofferten och ta mig till ett ställe där jag kunde cykla. Vi behövde inte uppsöka badland eller köra bil i flera timmar för att ta oss till stranden på sommaren. Vi somnade inte till bullret av traffik utanför våra fönster, utan hellre från vindens sus i de stora häng björkarna utanför huset, ugglorna i skogen, rävens skrik, golv som knakade och väggar som susade.

Jag kan tänka tillbaka på min barndom med ett leende på läpparna.

Vår:

Min bror och ag och mina två bästa kompis och deras storasyskon gick in i skogen bakom huset, bort mot en glänta där det var alldeles vitt av vitsippor. De växte överallt! Skogen luktade av varma barrträd efter att den varma vårsolen värmt upp dem. Marken var mjuk igen efter att tjärlen släppt och i bakgrunden hördes små fåglarnas kvitter, bäckar som återigen porlade och någon som klippte gräset för första gången den året. Vi sprang igenom de vita, bländade vitsipporna, skrek våra vårskrik, precis som Ronja och sen började vi plocka famnarna fulla. Varje syskon par plockade så mycket de orkade för att kunna ge sina föräldrar den största bukett med vitsippor de någonsin sett. Detta var det bästa tecknet på att våren kommit. Det och tussilago i dikes kanten.

Efter att ha plockat famnarna fulla med vitsippor och överraskat våra föräldrar var det dags att rita hopp hagor på gatan utanför våra hus och hoppa glatt fram och tillbaka i våra seglar skor. Eller så lekte vi kurragömma med våra basket kängor. Jag minns de där skorna som om det vore igår. Jag hade en grej för mina seglar skor i många år. När backen var fri från snö, åkte seglar skorna på. Några år senare var det basket kängor som var i ropet, och inte kunde jag vara sämre än alla de andra i kvarteret.

Medan vi barn tog ut våra cyklar för första gången det året, satte sig granntanterna i varandras trädgårdar eller på balkongerna och drack kaffe och åt nybakade bullar utomhus för första gången det året. Samtidigt droppade det från taken, vinden kylde och barnen skrek av förtjusning.

Sommar:

Jag har gått igenom många skolavslutningar i mitt liv, men den jag minns bäst var nån gång i låg eller mellan stadiet. Min mor jobbade den dagen så det var bara min far, storasyster och storebror som deltog i sommarsånger, hurrarop och musik från barn som precis börjat spela ett instrument. Efter skolavslutningen for vi hem och åt en utmärkt pinoccio tårta som min syster lagat. Jag var så lycklig! Jag älskade när min far kom till skolavslutningar eller konserter som jag deltog i. Jag var så stolt och så lycklig och kände det som att hela världen, just den dagen, var perfekt!

Nästan vart annat år for min mamma, min bror och jag till Norrland för att hälsa på min gammel morbror. Vi for nästan precis efter skolavslutningen och tog tåget till Kalix. Det var ett spännande äventyr. Mamma hade packat med tunnbröd med ost, skinka och sallad och juice i trekantiga tetrapak. Ahlgrens Bilar fick vi till efterrätt och kanske också en choklad boll om vi hade tur. Detta var vår speciella rese mat. Och vi älskade det!

Semester i Kalix var alltid lika underbart. Vi fiskade med metspö, kastspö eller fångade små fisk med håvar. Vi badade i det kalla vattnet, klättrade på hällerna som vattnet finslipat så att de var alldeles lena. Vi hörde om berättelser från förr i tiden, när min gammel morbror ägt renar, när han jobbat på ett stort fartyg, om hur han bara gick i skolan i ett par år, eller hur min mor varit som barn. Det var en härlig uppväxt.

Väl hemma i Värmland igen jag och min bästis ofta ner till badstranden, bara några minuter iväg med cykel. Där badade vi dagarna i ända. Ibland for vi med våra familjer till stränder längre bort, antingen med båt eller bil. Vi sov i tält och åt popcorn och berättade spökhistorier och lyssnade på Ronny & Ragge innan vi somnade i den varma sommar natten. Vi lekte dunken, kurragömma eller vita stenen med kvarterets alla barn. Pappa gjorde en vatten rutshkana i plast i våt trädgård som kvarterets alla barn förtjust for nerför. Vi grillade på kvällarna, vi hade midsommar fest och kräftskivor med grannarna. Vi åt egen odlade grönsaker. Vi for på små äventyr och lekte i den underbara trollskogen brevid vårat hus. Sommrarna var underbara, men alldeles för korta…

Höst:

Skolan började igen. Ofta med spänning. Nya ämnen, kanske en ny lärare, nya saker att lära, nya klasskamrater kanske ellr utflykter att se fram emot.

Vi lekte kurragömma i höstens alla löv eller hoppade i lövhögarna så att grannarna fick göra om sitt ryddings arbete. Vi lekte i regnet, satt inne och spleade spel, filmade oss själva och gjorde små musik videos. Vi såg på shlager festivalen som då hade en orkester oxå, vi diggade Carola och dansade till hennes vinnande låtar.

Hösten var en fin årstid…är en fin årstid, men den kändes alltid som en lång väntan. Väntan till vintern, till julen, och sen till vår och sommar igen…

Vinter:

När snön lagt ett beskydande täcke över vårat landskap, då kom pulkorna, bobben, skärtlapparna, skridskorna, skidorna och sparkarna ut från sina vrår. Vi for med våra pulkor, bobbar och skärtlappar nerför branta backar. Vi strevade uppför backarna och sen skrek av förtjusning nerför backarna igen. Vi gick till hockey rinken eller till den frusna sjön och trevade oss fram på våra ballerina skridskor. Vi åkte långfärds skidor och drack varm choklad och åt prickig korv smörgås på våra turer. Alla barn i området tog på morgonen fram sina sparkar och satte ihop dem till ett långt tåg. Sen for vi tillsammans nerför gatorna till busshållplatsen där vi väntade på att bussen skulle ta oss till skolan. Vi rullade enorma snöbollar upp för backen på vögen hem igen och byggde stora snögubbar i kvarteret.

Men bäst av allt var jullovet. När december gått med alla förberedelser i skolan och i hemmet. När man firat Lucia i alla skolor och kyrkor och knäcken hade kokats, lussekattorna och pepparkakorna bakats och glöggen inhandlats. När fjärde advent närmade sig och julen stod för dörren. Underbar julmat som spred sin doft i varje hus. Ljusen som brann både ute och inne, i ljusstake eller snölykta. Alla tomtar som gick från stuga till stuga och Kalle Anka som spelade på TV:n. Det var jul…

I mellandagarna brukade jag lägga pussel med min mor. Hon fick ofta ett pussel i julklapp. Min far gick runt i nya tofflor som han fick varje jul, min bror spelade nintendo eller tecknade och min syster kom på besök med sin lilla hund.

Sen nyår. Jag vet inte varför, men nyår har alltid känts vemodigt för mig. Man festar med god mat och dryck, umgås, skrattar, pratar minnen… Sen räknar man ner till tolvslaget och så är det plötsligt ett nytt år. Nya förhoppningar, nya drömmar, nya löften som ska uppfyllas… Men jag är alltid lika vemodig. Kanske är det för att man snart är ett år äldre, eller för att barndommen så snabbt for förbi. Eller för att man är rädd för det okända som det nya året har att erbjuda.

En sak är säker… Våren kommer snart igen. Sen sommaren, hösten och ett nytt nyår. Samma sak, varje år…

Skvattgalet roligt har vi i mitt kära tjejgäng. Istället för att detaljerat berätta om vad vi gör och hur det går till när exempelvis ”fem tuffa tanter intar staden Stockholm” så kommer en skvattgalen sann story från min ungdom.

En lördag satt jag där vid köksbordet i Kurkkio och filosoferade över dagstidningen. Rätt vad det är såg jag i ögonvrån något brunt med hög svansföring skymta förbi i fönstret.  ”Jahapp, nu är utbrytardrottningen Polly i farten igen!”, tänkte jag ilsket. Snabbt hoppade jag i de skor som stod närmast dörren, vilket visade sig vara mammas något för stora träskor. Jag kom ut på gården och såg att resten av hästflocken också var på väg ut från hagen….Utbrytardrottningen hade ju banat väg genom att gnida ned en del av slanorna i grinden. Pollys ögon plirade av bus och hyss, en brall så lilla magen syntes passade hon också på att göra då hon galopperade iväg för att möta sina kompisar.

Jag, i de för stora träskorna, greppade långpisken vid stallväggen och sprang hästarna till mötes med pisken, som respektingivande assistent. Av erfarenhet visste jag deras respekt för det vinande ljudet. Det betydde; bäst att vara snäll annars blir det klatsch på lilla rumpan. Men det gick ju inte så bra i de för stora träskorna….. Jag närmast skuttsnubblade fram i den vita snön och var allt annat än respektingivande. Pisken åstadkom också bara några eländiga små klatschar. Nåväl, flocken med Polly i spetsen försökte finta mig åt höger. Klatsch! Likt en handbollsmålvakt bemötte jag finten med piskens hjälp. ”Yepp”, nu är jag och pisken med i matchen tänkte jag. Snabbt fintade flocken åt vänster, jag bemötte finten med samma visa. ”MIG kommer ni inte förbi”, tänkte jag snabbt.  I samma stund som jag tänkt tanken klart gasade utbrytardrottningen förbi mig till vänster alldeles strax efter att jag snärtat med pisken. Hennes kärlek Javir blev uppjagad och jag såg vilka längtande blickar han kastade efter Pollys bruna rumpa som försvann  från gården mot den hägrande friheten (läs byavägen).  Javir, som är modell större än Polly, försökte komma förbi mig. Men det gick inte så bra, han var inte lika kvick. Så. Han vände om och drog en repa runt gården och kom emot mig i full fart. Jag såg hur han sänkte huvudet och taxerade mig med blicken precis som ett hopphinder…Samlade sig inför språnget och jag mötte hans blick inför språnget. Vägrade att röra mig ur fläcken. Han hoppade…..Det var bara en sak….Kadonk! Högra frambenet träffade mig rätt i ansiktet och jag slogs till marken som en kägla i bowling. Mitt ansikte vilade mot den vita snön och min kära mor hade sett proceduren från fönstret och tänkte i sitt stilla sinne. ”Nu är flickstackarn död eller åtminstone medvetslös…” Då såg hon hur jag sakta höjde huvudet och sedan hörde hon vrålet, det ilskna direkt från avgrunden, och släppte en lättnadens suck. Konstaterade att allt är bara bra och som det ska vara, vilket var det sista jag tänkte på då jag reste mig och borstade av mig snön. Nu jävlars!!!! Sedan började den vilda jakten efter rymlingarna….

Det här var sista gången jag försökte mäta mina fysiska krafter med ett djur.  Att jag sedan såg ut som Muhammed Alis syster dagen därpå är enkelt att lista ut. Sensmoralen i storyn säger sig självt, eller hur?Det är lika sannolikt att man lyckas stoppa en rymmande hästflock som att få ett hugg på krogen halv tre. Så varför stanna kvar? Lämna därför krogen före midnatt om du inte fått hugg. Köp en kvällstidning och godispåse. Det är ett mycket säkrare och roligare alternativ när man fyllt 41. Med denna lilla aktion slipper du att stirra in i ett par urtvättade stringleopardkalsonger på morgonen. (Inte för att det hänt mig, men ifall att.)

Jag vet inte varför, men det känns alltid speciellt med låtar ur ens barndom. Jag kan tycka att kläderna och dansen och videon är urlöjliga men ändå kan jag inte låta bli att få en massa känslor om låten.

Oftast så är det en sötsur känsla som man inte riktigt kan namnge. Det är bara att inse det, jag har hemlängtan och barndomslängtan även om mitt liv där inte var det bästa.

Eller är det kanske just därför jag längtar, för att jag vet att det inte finns något kvar. Det enda jag har kvar är minnena och en sak som väcker dem, musiken…

Det fanns en röd tråd, ja tråd kanske det inte var.. snarare ett garn. Jag minns inte hur jag fått tag på det men det fanns där…

Mamma och jag hade haft ett jättegräl tidigare på dagen som varit nära att sluta ganska illa. Jag minns inte vad hon varit arg för den här gången.. men hon hade slagit i en dörr och hotat om att göra mig illa.

Efter det hade jag stängt in mig på mitt rum.  En lång stunds gråt  senare mindes jag något från en film jag hade sett. Någon  “Ensam Hemma”  version eller något liknande.. (det kan till och med ha varit en James Bond film.. men det hör inte hit ) man hade reglat en dörr med hjälp av band och sådant… Det var iallafall en ganska komplicerad anordning som jag kom ihåg den och i flera olika led av händelser med den här tråden så skulle den som öppnade dörren skada sig..

I mitt fall ville jag bara kunna låsa in mig. Min bror fick låsa in sig på sitt rum, men inte jag. Jag visste att det fanns massvis med extranycklar till våra rum men hon hade gömt alla utom en.. och den satt inne i rummet hos storebror som alltid, alltid hade låst sitt rum så vida han var hemma, vill säga.

I ett upprört tillstånd med blandning av panik och rädsla, band jag det här garnet runt i allt jag kunde komma åt som var starkt nog att hålla emot en dörr. Skrivbordet, sängen garderoberna, bokhyllan. Jag hyperventilerade. Jag var övertygad om att skulle någon komma in i rummet skulle de utöva sina hot. De skulle skada mig. Fly kunde jag inte göra.. för fönstren hade någon spärr jag inte förstod mig på. Jag kunde fly till balkongen storebror hade till sitt rum men inte längre än så eftersom det ändå var på andra våningen… Medan jag band fast möblerna i dörren i hopp om att det skulle stoppa någon från att bryta sig in, så  tänkte jag ut en plan B. Bara utifall.. så att jag skulle kunna få sova och känna mig trygg. ..

Så  jag tänkte, i mitt barnsinne,  att band jag garnet tillräckligt mycket runt om i rummet så skulle mamma eller pappa inte göra sig besväret av att bråka med alla trådar som gick hit och dit för att kunna ta sig till mig. Jag hann knappt tre meter ifrån dörren med allt bindande innan mamma utan problem får upp dörren och tittar på mig, överraskat.  Hon hade ett uttryck som att hon hade planerat säga något.. men… orden verkade ha fastnat i halsen. Jag tittar tillbaks lika överraskad jag också.  Efter en stunds tystnad vaknar en fråga i mamma.

- …Va gör du?

Jag tittar på henne en lång stund. Känner pulsen i halsen men hyperventilerar inte längre.

“Leker…”

Vill ni förresten läsa min kommentar till “Skriv – litteratur (böcker!)-inlägget på Punkelikat? Det får ni göra ändå:

“Detta är ett så otroligt sorgligt ämne för mig. På riktigt, det här är min historia:

Det var en gång en liten, liten treårig flicka som tyckte otroligt mycket om att titta på de där vackra krumelurerna bredvid bilderna i hennes böcker. De var så otroligt fina, hon blev som uppslukad varenda gång hon öppnade en bok. När hon vid tre och ett halvt års ålder började lära sig hur de här krumelurerna egentligen fungerar så kunde hon inte sluta se på dem, och nu även läsa dem. Snart hade hon läst ett, två, tre kapitel ur Harry Potter och de vises sten utan att hennes föräldrar förstod hur det hade gått till.
Åren gick, och flickan läste fler och fler böcker, gärna flera gånger. Det gick inte nödvändigtvis så väldigt snabbt, det viktiga var att hon älskade det. När hon slutade lågstadiet fick hon en bok av sina lärare, som en symbolhandling; ”vi kommer att sakna vår läskompis”. Och hon fortsatte att läsa och läsa.
Men så en dag, när flickan var tolv år, så började hon, precis som de flesta andra flickor, i högstadiet. Då började plötsligt högarna av läxor och uppgifter och krav och ångest och vänner och saker-att-göra växa runt omkring henne. Det gjorde också högarna av böcker som ska läsas. Hon var tvungen att välja, och hon valde bort böckerna…
Men det fanns också en annan anledning till att hon gjorde det, trots att hon inte visste om det än; hennes ögon hade gått sönder lite av allt detta läsande, så läsandet i sig hade blivit, ja, rentav tråkigt. Det var ju ytterst passande när hon hade valt en litteratur och drama-profil i högstadiet, då var man ju tvungen att läsa. Så hon gjorde det ändå. Dumt. Urbotat dumt. För nu hade ju böckerna istället blivit fyllda av krav och prestationsångest, istället för av underbart vackra och mäktiga krumelurer.
Och sedan, utrustad med läsglasögon, finns det så otroligt många böcker att läsa att det snurrar runt i huvudet på flickan varje gång hon tänker på det. Men hon kämpar på, och någon gång ska hon komma ikapp allt hon missat under dessa två (relativt) läsfria år.

De bästa böcker jag har läst (som jag kom och tänka på just nu):
- Pappa Långben av Jean Webster
- Hemlängtan av Michelle Mogorian
- SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson
- Jane Eyre av Charlotte Brönte
- Kerstin och jag av Astrid Lindgren
- Ondskan av Jan Guillou
- Harry Potter och Halvblodsprinsen av JK Rowling (eftersom ingen visste om det)

Alltså hjälp, förlåt. Jag kommer inte på några fler just nu. Men det kommer, om du vill höra/veta/lyssna/se.
Kram.”

För att göra Krönleins till ett märke att räkna med igen börjar vi med att återknyta kontakten med allas våra lyckliga barndomsminnen: Loranga! Kampanjinslagen är som följer:

* Loranga Fanclub på Facebook

* Videokampanj – Barndomsminne

* Lansering av Krönleins “Andra Hemsida”, en mer grafisk och lättsam sida frontad av Loranga

* Samarbete med en av Sveriges största matvarukedjor, kvittera ut en Loranga mot uppvisad kod skickad via “Andra Hemsidan” direkt till mobilen.

Facebook-kampanjen drar igång tidigt 2010. Med virala metoder som inbegriper Twitter, YouTube, Bloggar mm blir det en Word of Mouth runt tävlingen “Barndomsminne”.

I olika steg fram till sommaren trappas kampanjen upp med priser och lanseringen av Krönleins nya “Andra hemsida” -  Loranga: En del av din barndom. Här kan man anmäla sig för att bli “Barn på nytt” genom att registrera sitt mobilnummer —> få en gratiskod som man under sommaren kan kvittera ut en Loranga för. Kampanjen hålls tillsammans med en av de största matvarukedjorna som ser till att smycka ut sina butiker med kampanjmaterial i samband med hemsidereleasen.

Bilderna som kommer finnas på affischer och pins representerar svenska sommaraktiviteter som bad, bollspel, hopprep mm. Huvudrollsinnehavarna är rätt och slätt barn, detta för att konsumenterna ska minnas sina egna barndomssomrar och koppla till kampanjen “Barndomsminne”. Den svenska sommaren 2010 kommer att vara en vacker, orange sommar. Sommaren då vi alla återknyter kontakten med barnet inom oss. Sommaren då Krönleins påminner oss alla om det vi bär med oss, det som format oss, det ingen kan ta ifrån oss: våra barndomsminnen.

Så vad är det jag säger?

Från att ha tagit oss upp på det första trappsteget och spridit kännedom om Krönleins via Loranga Fanclub vill vi att folk ska klättra vidare. Detta genom att tänka tillbaka och minnas. Kan vi få folk att förnimma den magiska sommarkänslan, då livet tedde sig mindre komplicerat, – då mina vänner är allt möjligt.

/PC

Jeg fikk, endelig, journalen min fra oppholdet på Post 5, og da jeg leste igjennom den, fikk jeg meg noen små overraskelser. Men den største er at de ga meg en ny diagnose da jeg ble lagt inn. Jeg visste om ‘Ikke-organisk Psykose’ (som er gjort om til Hallusinatorisk Psykose), men de ga meg diagnosen ‘PTSD’ itillegg. Det stemmer kanskje med fortiden min, at jeg burde ha den diagnosen, men jeg er ikke så jævlig traumatisert at jeg sliter med det hver dag og har mareritt og flashbacks og alt det som må til for å få en sånn diagnose. De trodde kanskje stemmene jeg hører er stemmer fra barndommen min, og at det også har noe med ‘PTSD‘ å gjøre, men nei. Det er ikke det. Odin er og blir Odin. Og samme med de andre. De er ikke fortrengte tanker, de er ikke ‘ekko’ fra barndommen, de er der. That’s it! Jeg har ikke mareritt fra misbruket eller fra volden. Jeg har nesten ikke flashbacks eller minner heller. Det eneste jeg sliter med fra barndommen er å gå ut alene, i frykt for å møte noen av dem. Det er helt andre ting jeg sliter med. Stemmene, hallusinasjoner, depresjoner, ustabilt følelsesmessig, angst, selvmordstanker, ambivalens, selvskading, mm. Er det sånn at de problemene skygger for traumene mine? Jeg føler ikke at diagnosen passer til meg en gang, og det irriterer meg grønn at de ikke fortalte meg noe. Arrg! Er det dumt av meg å reagere sånn? Gaah..nå føler jeg meg bare teit..!

Jeg er et helt vanlige menneske. Du ser meg på gaten der jeg haster forbi deg i rushet like målrettet som alle og enhver. Jeg er kanskje naboen din, kollegaen din eller til og med sjefen din. Jeg er tilsynelatende velfungerende, skolert og muligens såkalt vellykket. Jeg går søndagstur i skogen med familien, raker løv i hagen og andre normale ting.

Jeg var en tryllekunstner. Jeg var flink jente som ordnet opp der foreldrene mine rotet det til. Jeg fikset på fasaden og ryddet opp knuste glass og luftet ut fylla slik at ingen fikk vite. Jeg skjulte alle spor slik at hemmeligheten forble hemmelig. Der de andre barna var misfornøyde fordi lek ble avbrutt av dekket middagsbord, latet jeg som jeg var like skuffet der jeg lusket hjem velvitende om at den virkelige skuffelsen var at jeg måtte lage min egen. 

Utad var jeg tøff i trynet og full av selvtillit. Jeg var kanskje den irriterende jenta i klassen din som laget intriger og baksnakket. Som festet i helgene og forelsket seg hvert femte minutt. Den jenta du sikkert ikke hadde mye positivt å si om.

Idag ser du en kvinne som lever et normalt A4 liv. Men du ser ikke hjertet som banker redd og usikkert dersom du er uenig med meg, kritiserer meg eller utfordrer meg. Du ser ikke litenheten og utenforheten i det unnvikende blikket mitt der jeg febrilsk forsøker å komme meg unna med et avvæpnende smil. Smil som går på autopilot.

Det er mange av oss voksne barn av alkoholikere, men jeg kjenner dem ikke. Du ser det ikke på oss fordi vi leverer feilfritt skuespill hver eneste dag. Vi burde fått Oscar for beste forestilling.

Jag har ungefär tusen diabilder. Vädret idag passar för att rensa ut skräpet och bevara kornen. That´s my day, folks!

Jag gick till Expert och införskaffade en DIABETRACHTER, som är tillverkad i Kina. Världen är upp och ner! Nu sitter jag här och betraktar och sorterar. När jag en gång är borta, så ska barnen kunna säga:

- Gubben hade då i alla fall en djävla ordning på bilderna!

En historia dök upp apropå di.

Två mammor med var sitt barn satt i en tågkupé och det minsta barnet blev ammat av mamman, som hade rejäla mjölkförpackningar. Det något äldre barnet tittade förundrat på. Plötsligt utbrast det:

- Du, du ska inte blåsa, bara suga!

Dia Psalma heter ett punkband. Passar förträffligt!

Allt för länge har jag väntat på att skriva ned och dela med mig av mina tankar och funderingar kring livets alla små förteelser. Av rädsla för att fastna i mina egna tankebanor har jag avsiktligt valt att avstå från skrivandet tills den dag då min förståelse för min omgivning, i mina ögon, skulle nå en nivå där saker jag uppmärksammar faktiskt kan inspirera, hjälpa eller helt enkelt öppna ögonen hos människor runt omkring mig.

Som barn kunde jag vandra längs skogsgläntan i timmar och grubbla över vardagsproblematik. Jag minns fortfarande tydligt när jag som 9 åring tillrättavisade min far när han sade rakt ut att han favoriserade mig bland mina syskon. “Du fattar väl att du inte kan sitta här och säga något sånt till ett barn?!” blev min reaktion.
Min förmåga att se saker som kanske inte alla andra ser har alltid varit där. Jag minns till och med tillfällen då jag som barn intalade mig att jag måste vara en profet (därav min pseodonym vardagsprofeten).
Denna förmåga har under senare år gjort sig påmind på ett väldigt speciellt sätt. Ibland har det hänt att en färdig fras dyker upp i mitt huvud från ingenstans för att sedan följas av en storm av bakomliggande faktorer som ligger till stöd för vad som beskrivs i frasen. En form av bakvänd tankeprocess kan man säga. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång det händer. (Om det finns någon där ute som kanske har ett namn på den här typen av tankeprocess, låt mig veta! Det skulle vara kul att läsa mer om saken)
Ett exempel på en sådan fras som kom till mig nyligen är “you are never a victim, other than to your own convenience”. Huruvida det stämmer till 100% eller inte låter jag vara osagt. Klart är dock att det är ett uttryck som kommer väl till användning i många sammanhang.

En annan fras som kom till mig nyligen är “Writing means understanding”. I en antecking skrev jag följande till mig själv: Om du inte kan skriva ner vad det är du tänker betyder det att du inte till fullo förstår vad du vill uttrycka. Så träna på att skriva vad du tänker! Även om det bara är skrift som du aldirg tänker läsa igen så skriv! Det är bättre att tänka i skrift än i en intern monolog. Med en monolog kan du lura dig själv, med en skrift kan du upplysa dig själv!

När jag kom fram till denna slutats kunde jag dra en annan slutsats: Att det är dags för mig att börja skriva och dela med mig av allt jag samlat på mig under alla år!

Dörren står nu på glänt. Följ min blogg och var med när jag sakta öppnar dörren en dag i taget!

/Din Vardagsprofet

Inne hos Anathema fant jeg et langt innlegg om “når det dysfunksjonelle er normalen“. Ikke bare kjentes det ut som noen skrev om mitt liv, men hun berørte også mange temaer som jeg ubevisst og bevisst toucher innom gjennom følelser og tanker i hverdagen. Jeg har selv skrevet om skammen med å vokse opp i en dysfunksjonell familie for en stund siden. Men jeg skrev ikke noe om dette med å overføre denne “arven” til egne barn. Med “arven” så mener jeg de skadene man har pådratt seg helt uten å ville det selv pga den bakgrunnen man har. Det kan være dårlig selvtillit, evnen til å kunne åpne seg og stole på andre, evnen til å takle konflikter,  ja, for ikke å snakke om alt som innebærer det å ha et normalt familieliv. For når det unormale er normen, hvordan skal man da vite hva som er normalt i et familieliv?

Kanskje har jeg tatt noen gode steg i å stoppe spiralen, arven eller ”forbannelsen” jeg er født inn i slik at ikke barna mine skal draes med ned i dragsuget. Jeg har alltid elsket å være med barn, være noe for barn, og for alt jeg vet så er det fordi jeg som barn aldri ble vist gjennom handling at jeg var elsket selv. Jeg har alltid følt en kriblende glad tilfredstillelse ved å snakke med dem, leke. De har likt meg, og jeg dem, vi har liksom bare forstått hverandre vi. Kanskje fordi jeg tidlig bestemte meg for ikke å bli som mamma, jeg ville ikke hyle og skrike, psyke ned eller slå. Jeg ville la barn få være barn og møte dem på deres nivå. Jeg fikk ett ekstra øye for dem som slet ekstra. Det sies at jeg har en spesiell tone med barn, og en egen evne til å kommunisere med dem. Har visst alltid vært sånn. Jeg har vært favoritttante hjemme og i barnehagesammenheng. Det har vært så indelig godt å gjøre godt mot barna, være en betydningsfull omsorgsgiver, når jeg selv vokste opp i et hjem med omsorgssvikt.

Så kanskje har jeg allerede lagt ned en grunnsten i forhold til å endre fortiden. Jeg er bevisst på hva jeg ikke skal gjøre, hva jeg nekter skal skje med egne barn. Aldri, aldri om de skal oppleve det samme.   

Når det kommer til evne til å være i relasjoner, så er jeg nok fortsatt litt “skadet”. Jeg tar meg i det å ikke alltid tro på folk når de sier de er glad i meg. Og fordi jeg ikke alltid tror på det, så trenger jeg oftere å få en påminnelse om at den andre er glad i meg. Jeg tar meg i det å ikke tørre å nærme meg folk fordi jeg er redd for å bli forlatt eller dårlig behandlet slik som jeg har blitt så mye før. Jeg får høy puls og blir småkvalm når en konflikt topper seg. Og å konfrontere den andre er veldig vanskelig. Jeg får mest lyst til å rømme, bort, vekk. Det føles ikke godt å ønske det når jeg vet at mamma selv brukte den strategien når det var kjipt, å rømme eller stikke av i sinne.

Når man har vokst opp med unormaliteter rundt seg daglig tror jeg det er en umulighet og ha ett hundreprosent friskmeldt selvbilde eller selvtillit. Mange av “oss” vil nok slite med å aldri føle oss bra nok, eller at selv om man kan se bra ut på utsiden så vil man tvile på om man er god nok på innsiden.

Jeg gruer meg på en måte til å skulle inn i en tett relasjon igjen. Det er så mye som må forklares, skjønnes av andre part og jeg blir redd for å virke vanskelig, for komplisert. Vanskelig pga noe ikke selvforskyldt. Jeg skammer meg fortsatt over å si at min familie var unormal, og er redd folk skal dømme meg på grunn av det.  

Jeg er klar over at for meg var det normalt at noen stadig påpekte negative ting og plukket på en. Det meste var ikke bra nok. Jeg er redd for å falle i samme fellen å gjøre det samme mot min kjæreste enda så destruktivt og ødeleggende det er. Men det var det normale. Men jeg sier til meg selv, jeg er bevisst på disse tingene, da må det vel gå bra? Det går bra da sant?  

Tiden vil vise hva fremtiden vil bringe og hva jeg kommer til å gjøre. Jeg vet at selv med uforskyldt ballast så er det ingen unnskylding å gå i samme fellen selv ( dog lettere for oss enn andre).  Men vi har alle mulighet for å snu tilværelsen, la fortid være fortid og komme oss videre. Vi har alle ansvar for våre handlinger selv om vi har en skade fra levd liv. Men jeg tror vi som er vokst opp dysfunksjonelt må jobbe mye mye mer for å  oppnå samme trygghet på omgivelsene og oss selv enn ”normale”. Vi må jobbe mye mer i et forhold eller i en tett relasjon enn normale. Vi bruker kanskje lenger tid på å komme over sorger og skuffelser enn vanlig folk. Vi må si til oss selv en million ganger at vi er bra nok, i motsetning til friske som sier det 100 000. Kanskje gråter vi litt mer enn andre. Vi har ikke fått spesielt mye gratis i livet og ble ikke født på en heldig stjerne. Det kan man være sint for, men det vil ikke nytte å gå slik i lengden, ei heller være evig lei seg. Man har til syvende og sist ikke noe annet valg enn å brette opp armene og jobbe, jobbe, jobbe.

Jeg takker for at venninnene mine oppimellom har gitt meg innblikk i hva som er normalt og ikke. Det har vært vondt å se hvor ute å kjøre vår familie har vært, å sammeligne og se andre heldige leve tilsynelatende enkle liv. Men også godt å se at det finnes gode forbilder der ute. Det er en fin motvekt til min absurde fortid. Og det største håpet av dem alle er at jeg skal kunne ha et normalt eller tilnærmet familieliv selv en dag.  

I ett tidigare inlägg lovade jag, inspirerad av Erlend Loe att skriva en lista över saker som gjorde mig entusiastisk då jag var barn. Nå, den listan har jag inte lyckats fundera fram ännu, men istället skriver jag en lista över saker som var farliga då man var barn.

Simma genast efter att man ätit. Man dog i princip ögonblickligen om man vågade doppa sig genast efter maten. Krampdöden tog en, sådär bara.

Berberis. Den där röda sorten med långa taggar. Det var bäst att gå långa omvägar omkring sådana buskar, för ramlade man in i berberisbusken så fick man taggar i kroppen, och taggarna letade sig till hjärtat. Förstås.

Maskindiskmedel. Man fick inte ens röra vid det för det skulle genast fräta hål på huden (det var säkert starkare på 80-talet).

Svälja tuggummi. Det kunde fastna i blindtarmen.

Svälja vindruvskärnor/äppelkärnor. Som med tuggummit, och kärnorna kunde dessutom slå rot.

Jeg eksisterer ikke. Tror jeg. Skillene mellom meg og snøfnuggene som sakte flyter forbi hviskes ut, og jeg slutter å være… eller så er jeg mer enn noensinne. Det er når verden oppleves sidelengs at alle sanser øker til en størrelse som dekker verdensrom og som likevel ser hvert minste støvkorn. Jeg puster og jeg er. Jeg lurer på om ordene mine noen gang vil strekke ut om min egen sfære. Jeg lurer på om jeg noen gang vil bli definert som et menneske. Jeg merker at tankene mine er ord, men mer enn ord, og likevel ingenting. Verden er dempet av en parallell verden av hvit intethet, som lukker oss inne. Det fyller meg med varme. Jeg er mer vinter enn menneske. Jeg merker at tårene renner og fyller sansene med vått, salt, og overveldende følelser fra barndommen, da det var greit å gråte, da vinteren var der og jeg var alene i snø med fnuggene og stjernene og lukten av friskhet som bare kommer med isvær. Jeg la meg ned i det hvite og håpet at hvis det ble kaldt nok ville jeg forsvinne sammen med snøen og verden bare ville være tanker. Tanker som er mer enn ord, og hvitt og tårer. Da forsvant skille mellom meg og verden, og alt var godt.

Tänker på vilka fadersfigurer jag har haft i mitt liv en dag som denna. Blir lite ledsen vid tanken. Det är väl den biten som är svårast för mig att acceptera. Att det blev som det blev. Intalar mig själv att det inte är så viktigt, men djupt därinne så är jag påverkad av att aldrig ha haft en pappa att lita på och som älskat mig för den jag är. Så är det ju.

Jag har överlevt trots detta. Under min livsresa så är det två män som ändå har gjort vad de har kunnat för att vara där för mig. Det var Sven, som lämnade jordelivet för snart ett år sedan. Han hjälpte mig och min syster när inte mamma och pappa fanns där. Han öppnade sitt hem för oss. Utan hans hjälp under de svåraste åren så hade livet både för mig och syrran blivit än värre. För det är jag honom evigt tacksam, men han kändes aldrig som en pappa för mig. Han var en vuxen, en som fanns där och gjorde så gott han kunde, men jag var stängd och kunde inte rent känslomässigt öppna mig för honom.

Sen är det C, min arbetskamrat, som jag träffade första gången 1983. Han är väl närmast en fadersfigur man kan komma i mitt liv. Han har funnits där när det varit svårt för mig, jag har alltid haft hans öra och han har varit väldigt viktig för mig under många år. Vår kontakt är väl idag inte lika intensiv som den var, men jag tycker mycket om C och för mig är han det närmaste en pappa jag kommer. Han vet att jag uppskattar det han gjort för mig och utan hans stöd i mitt liv så hade saker och ting varit svårare för mig.

Men visst är det så att jag saknar en riktig pappa. En fadersfigur helt enkelt med allt vad det innebär. Det vågar jag säga idag och jag gör allt för att mina barn aldrig ska behöva känna och uppleva det jag har i bagaget gällande detta. Att stortjejen ringde mig i förmiddags och grattade mig på fars dag betyder oerhört mycket för mig. För när jag inte har någon egen far att fira, så blir sådana här saker så viktiga för mig, trots att jag gör allt för att inte visa det.

Jeg vil gjerne anbefale en liten perle av en bok ført i pennen
av samfunnsredaktør Frank Rossavik i Morgenbladet.
Boken heter:  “Det niende barnet: NS-ordførerens jødiske sønn“.
Den handler om Edgar Brichta (f.1930) som ble
sendt til Norge av sine jødiske foreldre i Tsjekkoslovakia
da den politiske situasjonen ble mer og mer truende for
minoritetene i landet.  Edgar er en åpen og nysgjerrig gutt,
har lett for å komme i kontakt med folk og boken forteller
om hans oppvekst i Norge og alle hans gode hjelpere.
Foruten Edgars personlige historie får vi også et levende
innblikk i dagliglivet i Bergen under siste krig.  Alt
beskrevet med humør og tillit som må ha preget barnet
Edgar 9 år,  ta og les!

Anbefales av Unni Nøding.
Se her om den er inne.

I helgen var jeg på kurs i regi av Oslo Fylkeshusflidslag, Grefsen/Kjelsås, med Isolde Gram og syv andre damer. Vi lærte å lage Waldorfdukke.

Dukkene er laget etter en gammel oppskrift, de er fylt med ull og for å stappe/plassere ullen inn i dukken brukte vi til min store overraskelse og glede en peang.

Det ble ni flotte dukker og den jeg laget skal Timo få i fødselsdagspresang. Timo sin dukke sitter ytterst til din høyre og den skal nok få noen klær også. 

Igår, när vi såg Up (som för övrigt var väldigt bra, med endast ett fåtal misstag) så visades trailern för en kommande film som helt klart är ett måste. Nämligen: Where the wild things are. Det är förmodligen den mest fantastiska, känslosamma och underbara trailer jag har sett på mycket länge. Inte nog med att ljus, foto, scenografi är utom denna värld,  det kan inte heller gå fel med exceptionellt begåvade Arcade Fire’s låt Wake up som huvudsakligt soundtrack. Dessutom, jag fullkomligt älskar filmer där barn har huvudroller. När det handlar om deras värld(ar), om hur ensamhet och utanförskap öppnar upp dörrar till alternativa landskap och äventyr där allt är möjligt. Det är så viktigt med filmer som berättar om hur vuxna förbiser sina barns verkliga behov och känsloliv, och hur ofta barnens fantasi och parallellvärldar stryps av verklighetens (läs: föräldrar, samhälle – socialiseringsprocesser) krav, restriktioner och realism.

Trailern är så fin med vackra bilder, snö, skog, öken, ulliga stora kramgoa djur och en modig pojke som trotsar rädslor, fluktar inåt och bemöter det som gör ont. Jag hoppas att denna film speglar ett barns inre liv, en subjektiv berättelse om upplevelsen av att känna sig “missförstådd”, osynlig och ensam. Jag hoppas att filmen kommer att behandla kärlek och hur det kan yttra sig på olika sätt, genom familj, kamratskap, rädsla, mod och hopp men också genom att okonstlat få lov att vara sig själv.  Att få vara lycklig och oändligt älskad i sin egentillverkade värld oavsett hur irrelevant eller infantil den kan tänkas vara för andra. Att få vara den man är, oberoende av utseende, ålder eller kön.
Jag har dock inte en aning om vad filmen (som är baserad på en bok) egentligen handlar om. Dessutom ogillar jag starkt att läsa om filmer innan jag ser dem. För mig måste en film få vara så nära ett blankt blad det bara kan komma, det är bara då jag kan skapa mig en egen uppfattning och bibehålla mina personliga och “riktiga” känslor utan yttre påverkan. Det är ett måste för att jag ska kunna hänföras av en film.

Vad filmen i sanning handlar om och om den är lika bra som trailern får vi reda på tids nog. För oss är filmen redan ett måste. Både jag och min engelsman var i total eufori efter att vi hade sett trailern. Risken finns att det blir ett ganska brutalt magplask, men man kan inte mer än hoppas att filmen kommer att leva upp till våra förväntningar.

Och du vuxna människa som läser, glöm inte din egen barndom. Minns hur “enkelt” livet var, hur många träd du klättrade i – hur trädkojan var ett fort där du skulle bo för alltid, för all framtid. Hur du öppenhjärtigt lyssnade, kände och upplevde med alla dina sinnen. Hur konservburkar kunde förvandlas till telefoner och hur ritade linjer på marken kunde roa små fötter i timmar. Hur djur var ofarliga oavsett storlek och hur naturen var lika självklar som barfotafötter i klampande träskor mot sommarhet asfalt. Minns hur du blev sedd, hörd och älskad och betänk hur vardagens vuxenliv emellanåt dämpas av en suck av längtan efter barn- och ungdomens lättsamma år.
Glöm aldrig hur oändligt långt vuxenlivet är i förhållande till barndomens få men intensiva år. Skänk era barn friheten att verkligen få vara barn, de kommer att bli vuxna tids nog och barndomen kommer aldrig igen åter. Ta hand om varandra och kramas som om det inte fanns någon morgondag. Kärlek betyder både känslomässig och kroppslig närhet. Glöm det inte.

Den fantastiska trailern:

No som Brænne-fabrikken skal leggast ned har eg nytta høvet til å måle eit par bilete som tek utgangspunkt i flasker med Brænne-brus. Alle går rundt og er leie seg på grunn av nedlegginga, eg også, difor laga eg desse som ei slags siste helsing. Det eine er meint som heider til denne lokalbrusa, det andre skal illustrere korleis alle er desperate etter å få tak i dei siste eplerosene.

Dessutan er det jo kulturminneår i år.

Denna ständiga manlighet. Man förväntas göra män till sina allierade. Samtidigt vet man att en allierad bara är en allierad till en viss gräns – en gräns som uppstår då kampen mot den gemensamma fienden är slut, då man står man mot man i kampen om en kvinna. Jag umgicks sällan i större gemenskaper av pojkar när jag var liten. Kanske visste jag redan då.

Dö eller döda.

Jag har sökt en tjänst på min arbetsplats där jag jobbar som vikarie.
Det innebär att jobba kvällar mellan 15 och 22.
Jobba 5 dagar, ledig 5, jobba 2, ledig 2.
Det är 27 timmar i veckan, men ger 4-5000 mer ut i månaden än om jag hade jobbat heltid i Sverige.

Som ensamstående med barn halva tiden vore det underbart.
Att få en massa tid tillsammans och jobba bra tider.
Men jag möter redan motstånd av ett förslag på tider till ett jobb jag ännu inte har fått…

Så är det alltid…
I sista minuten brukar det gå, men inte utan knot och gnäll. Det är därför jag ibland sitter på ett kontor och ser munnar röra sig och röster som tycker en massa utan verklighetsförankring.

Jag valde en man som far till mitt barn som ser världen på sitt eget sätt. Det är inte så lätt att hänga med i alla turer, men jag försöker.
Innan vi fick barn tyckte jag att det var charmigt.
Det var en del av honom.
Men när vi fick barn, så fungerade det inte i praktiken.
Ibland sitter han i det blå och jag får inte tag på honom. Kan inte jorda och förankra, för han är inte här…
I våras tyckte han att jag skulle ta mina 4 semesterveckor och åka till Gotland så att han kunde ta ett jobb och åka på turne och ändå träffa vårt barn.
Jag kunde haka på liksom…
Vi lever ju inte tillsammans längre.
Vi är enbart föräldrar.
Jag vill leva ett liv separat från honom, men jag tror inte att han vill det alla gånger…

Dessutom lever han i sin framdrömda konstnärsvärld som inte ens är genomförbar i praktiken.
Inte för mig.
Jag älskar hans konst, jag har en stor beundran för hans flöde och arbete, men vi ska kunna ha ett barn tillsammans och livet ska funka…

Jag är så trött på dessa kamper och dramer…

Barndoms-minner. Barnetv var bedre før, når ting var mer ekte.