December 8, 2009 av SBN Editor

Under oktober-november 2009 så arbetade SBN på ärendet Evelina Oscarsson, en 4-årig flicka som redan varit försvunnen i två månader när vi blev involverade i fallet. Det var Johan Oscarsson, Evelinas pappa, som tog kontakt med SBN, Saknade Barns Nätverk, den 5 oktober 2009, med anledning av att hans lilla dotter var försvunnen sedan två månader. Vi begärde in relevant dokumentation för att kontrollera de uppgifter han lämnat och åtog oss sedan att stödja och hjälpa honom vidare med ärendet, då han var ensam vårdnadshavare och Evelinas mamma egenmäktigt bortfört dottern. Inom några veckor så stärktes misstankarna att Evelina verkligen bortförts utomlands, vilket är det område som vi arbetar mest kring och har störst erfarenhet av, genom vårt långa arbete med just olovligt bortförda barn utomlands. Åklagaren valde, efter många och långa påtryckningar, att slutligen skicka ut en internationell arresteringsorder på Anna Oscarsson, vilket gav polisen i Danmark möjlighet att börja spåra Anna. Hon greps den 11 november i Köpenhamn och Evelina kunde återförenas med sin pappa igen. Allt som allt så varade ärendet cirka 5 veckor hos oss, en tid under vilken vi hade mycket kontakt med Johan Oscarsson, men också med Evelinas momor Eva Helgstrand och även hörde av flera andra personer involverade i konflikten kring Evelina.

Eftersom vi har lång erfarenhet kring vårdnadstvister och den pajkastning som ofta finns mellan parterna, så ställer vi oss alltid neutrala till allt som inte går att styrka. Väldigt snart så bubblade det upp ett stort antal grova anklagelser mot Johan Oscarsson från Evelinas morföräldrar och andra bekanta till dem och Anna. Vid närmare kontroll så fann vi att dessa anklagelser inte alls överensstämde med de dokument som finns belagda i ärendet och dessutom var starkt vridna och överdrivna. Jag talade personligen med Eva Helgstrand, Evelinas mormor, på telefon. Hon verkar väldigt fast i sin grundövertygelse om övergrepp, vilket tyvärr ingav mig känslan att det inte går att resonera kring detta med henne.

Vidare så berättade hon detaljerat om de anklagelser hon har mot Johan och vad han ansågs ha gjort med Evelina.  Dessa anklagelser har hon också skrivit om i otaliga bloggkommentarer och mail, samt sprider vidare på andra bloggar och forum till ivriga lyssnare som utan att ifrågasätta någonting, hejar på det stora drev som bildats på nätet.

Les mer hâr: Saknade Barns Nätverk

Published by: ABP World Group International Child Recovery Service

Visit our web site at: www.abpworld.com

En kort berättelse om barn på en orättvist lutande bergssluttning i Costa Rica

Joyce jobbar som volontär på en skola som ligger i San José de la Montana. Eleverna är omhändertagna eftersom familjerna inte ansetts vara lämpliga under rådande omständigheter. Det handlar ofta om droger; men även andra sociala problem. En förskräckande andel har varit utsatta för sexuella övergrepp i hemmet.

De flesta barnen bor i baracker uppsatta intill skolan. I varje barack bor en kvinna permanent som tar hand om ett tiotal barn. Barackerna är rymliga och välbonade. Vi tittar in och hälsar på en av husmödrarna som är i full färd med att julpynta kring den öppna spisen.

Två av barackerna som barnen bor i. En av husmödrarna berättar för mig att "många av barnen ser dessa som himmelriket - de har till och med var sin egen säng".

I klassen där Joyce arbetar har barnen särskilda inlärningssvårigheter. Då jag hälsar på får jag hjälpa en tolvåring att lägga sifferpussel med bitar som bär numren 1 till 10. Pojken är långt ifrån utvecklingsstörd, men har sina rötter i ursprungsbefolkningen och puttades sent in i vad vi kallar det ”normala” samhällsledet/-systemet.

Barnen springer, skriker och klättrar överallt. De har svårt att koncentrera sig och att sitta stilla. De vill genast stifta närmare bekantskap med mig då jag kommer. Helst av allt hålla handen och bli kliade på ryggen. Skolan är en plats där lugnet saknas, och som ger mig en känsla av oro och disharmoni.

Joyce med fyra av barnen som ville vara med på kort - men bevisligen inte klarade av att stå still tillräckligt länge...

Vi lever i en grym och orättvis värld. Inte minst då det kommer till barn. Jag blir så arg, och ledsen. En liten tröst är att det även finns många som vill hjälpa.

Skolan på San Josés gröna bergssluttning drivs av en kristen organisation. Deras mål är att hela barnen spirituellt genom att ”dela Kristi kärlek och hjälpa dem att utveckla en personlig relation till Kristus”. Organisationen arbetar hårt för utsatta barn här i Costa Rica, och det finns många exempel på människor som tagit sig upp ur slummen tack vare dem.

Utanför religion och gudstro står jag stilla, tyst och försöker att betrakta. Vem kan avgöra vad som är rätt eller fel? Vem är människa att döma? Allt gör fortfarande ganska ont och jag har inte tänkt, reflekterat eller funderat färdigt ännu efter mitt besök hos Joyce och barnen. Kanske dröjer det en evighet innan jag är klar – om man någonsin kan bli det?

Idag är det, för ovanlighetens skull, riktigt grått och tråkigt här. Dimman ligger tjock men ganska varmt faktiskt! Har sovit som en kratta så det blir nog inte så kul idag på jobbet, men å andra sidan brukar det rulla på när man väl kommer iväg. Vaknade redan vid fyra av att jag nös, sen började det killa så eländigt i halsen så jag låg och hostade. Lite snuvigt nu, men ingen större fara – inga svinbaciller alltså! Läste någonstans att vanliga snuvbaciller gör att svinbacillerna inte får fäste förresten, så det kanske inte är så dumt med lite snuva!

Australien har gått ut med en offentlig ursäkt till alla barn som placerats på barnhem och institutioner mellan åren 1930 och 1970 då det uppdagats att vanvården var stor. Storbrittanien som skickat 130 000 barn till Australien och samma öde planerar nu att göra det samma. En offentlig ursäkt känns nog lite taffligt kanske, men bättre än ingenting. Jag skulle tro att det är många länder som skulle behöva granska sitt förflutna på det här sättet faktiskt. Kanske man kan lära sig något av historien. Inte minst USA som nu tydligen börjat rekrytera barnsoldater! Jag menar… låt ungarna vara barn! Fast det kanske inte är någon nyhet att dom gör så, vad vet jag!

Australiens ursäkt i media: DN, SvD, Aftonbladet
Svininfluensan i media idag: DN, SvD

Nu har Gustav varit feberfri och piggare så igår var han iväg till skolan. Natalie har fortfarande lite feber, hosta och riktigt snorig. Jag började nysa igår och sambon tittade med skeptiska ögon på mig och sa att “nysningar är första tecknet på att man börjar bli sjuk”. Ne ne sa jag kaxigt, jag blir inte sjuk. Idag har jag ont i halsen, är snorig och känner mig tung i kroppen. men det tänker jag inte berätta för sambon.

Natalie ligger i vår säng med katten Vissla och myser lite.

Här om dagen gjorde jag en god gärning, jag lämnade många många kassar med barnkläder, skor, jackor, regnkläder till Röda Korset. Tanterna i butiken blev sååå glada och nu kommer många barn i ett barnhem att få hela rena kläder.

Dettaär alla de kläder Röda Korset fick.

Alla människor har känt sorg, varit nere av olika anledningar. För min del har livet förändrats på bara två år till det bättre. Jag träffade Jessica, hon hittade mig till slut. Länge letade jag efter kvinnan och inte behövde jag flyga runt jorden, hon fanns i Sollentuna rakt framför mina fötter. Sollentuna hade satt sin negativa prägel hos mig tidigare.  När jag var åtta år ungefär, vi hade kommit hem till Sverige efter den första Indien vistelsen. Hemma i Sverige var gatorna snöfyllda. Jag sade till min mamma inne på ICA att jag skulle gå ut i snön. Där ute kom en kvinna och frågade om mitt namn. Det får jag inte säga har mamma sagt svarade jag. Men du heter väl David frågade hon? Godtrogen åttaåring jag var och svarade hur hon visste det. Kvinnan slet tag i mig. Jag skrek efter min mor. Kvinnan sade att jag skulle komma med henne. En bil var parkerade längre bort, jag fortsatte skrika efter min mor som kom till undsättning. Min mor slet i mig och en kamp mellan kvinnorna uppstod varav ytterligare en kvinna kom för att slita in mig i bilen. Till slut kom polisen. Kvinnorna som försökte kidnappa mig var socialassistenter och skulle placera mig på barnhem. Min mor hade ingen chans när polisen tog deras parti. Jag var livrädd och hamnat i chocktillstånd. Det sista jag såg av min mor var där utanför  ICA på bilparkeringen en mörk vinterkväll. På väg till okänd ort frågade kvinnan i bilen om jag var hungrig. Jag sade ja och de stannade vid en mack som sålde hamburgare. Kanske var det där mitt matintresse tog en sjuk början med ätstörningar ännu idag vid vuxen ålder. Ätandet blev som en tröst. Vi åkte vidare och kom till Edshöjden barnhem. Där skulle jag vistas några månader. Kunskapen om ort och tiden har jag fått veta efteråt. Som liten har man ingen koll på sådant, man blockerar det mesta vid traumatiska upplevelser. Poängen är att detta ställe som de placerade mig på var i Sollentuna och barnhemmet heter idag Ebbagården och fungerar som fristad för sexuellt utnyttjade och misshandlade barn med deras respektive förälder/föräldrar. Att jag då träffade min stora kärlek här i Sollentuna och att jag besökt barnhemmet gav mig frid i själen. Jag kan inte förlåta dem, men jag kan förlåta mig själv, den där lilla David som fördes bort. Den ungen som grät sig till sömns varje kväll kan nu få ro.

Nu är jag över trettio år och har gift mig med en vacker kvinna, tillsammans fick vi Nova som kom som med dunder och brak från universim rakt in i våra hjärtan. Att jag är arbetslös spelar ingen roll, jag har varit i den sitsen förr och det ordnar sig alltid. Om en vecka kommer jag fått nytt korsband och då väntar ett helt års rehabilitering. Motgångar kommer alltid uppstå, det ger oss styrka och visdom om att klara nya.  Jag älskar att spela fotboll. Nästan sjukt mycket spelade jag. Gick alltid ut på Gärdet med min boll och om ingen var där kunde jag stå några timmar med att öva frisparkar. Många missar blev det och att hämta bollen bakom målet. Mina bästa minnen har jag från Tessinparken, det var jag, Denny och Sami. Mina bästa vänner, vi kunde ringa varandra och säga typ bara fotboll i luren, vi träffades direkt i parken och spelade 2 mot 2 eller 4 mot 4 beroende om vi fick med flera andra fotbollstokiga vänner.  Vissa dagar spelade vi tre timmar i sträck och ibland träffades vi 2 gånger samma dag för att kicka boll. 1994 bildade vi Tessin Innebandy och spelade flera år i korpen. 2006 tog det slut för mig, mitt korsband slets av. Jag kontaktade Norrtulls sjukgymnastik och blev återställd i knät. 2007 hände det igen. Jag hade spelat fotboll vid några tillfällen på Gärdet då olyckan slog till. I samma match spelade min favoritsångare Eagle Eye Cherry. I alla fall slet jag av sista ligamentet och mitt främre korsband, en ytterligare motgång var ett faktum. Mitt knä var i värre skick än första gången och mycket ostabilt. Jag återhämtade mig inte denna gång och några år passerade. Men nu 2009 och om några dagar sker ett mirakel hoppas jag. Med kraftansträngning och tur kan jag göra comeback inom fotbollen. Kanske var ett positivt omen att se förre AIK-spelaren Gary Sundgren på parkeringen vid Sophiahemmet, där jag ska få operationen. Han bor även nånstans i Sollentuna eftersom jag sett honom där i den nya gallerian. En total helomvändning i mitt liv och framtiden kan bara bli bättre och bättre

Reynolds Family

Min underbara fru och dotter, jag älskar er.

Kommer ni, lite då och då, också fram till att det är dags för en förändring?
Dags att rycka upp livet med rötterna och göra allting mycket bättre.
Göra allting rätt för en gångs skull…

Jag blir så trött när allt är sej likt för länge. Känner ingen trygghet i att jag vet vad som händer imorgon eller i att observera att ingenting förändras drastiskt till det bättre…
Blir rastlös och arg när jag känner mej instängd
I en alltför väl inrutat liv.

Dags att förändra världen…
Ta anställning i Greenpeace och kedja fast sej i träd för att förhindra skövling, skumpa runt på en gummibåt för att rädda valarna.
Börja med nattvandring på stan för att hjälpa ungdomar.
Åka till Mexiko för att rädda gatu-hundarna.
Öppna ett barnhem i något utsatt land.

Bara för att bli vansinnig av ilska över att det inte räcker.
Känna besvikelsens bittra smak i munnen över att man inte räcker till.

Man måste hitta något sätt att ändra på människan…
Annars är man fast i ett ekorre-hjul och kanske räddar en hund, ett barn, en katt, ett träd – bara för att sedan se något annat barn, träd eller djur fara illa.

Jag mår illa av att se hur grymt livet kan vara för vissa.
Jag mår ännu mer illa av att försöka förstå hur dessa brutala människor tänker.

Men ändå måste man fortsätta. Försöka göra en skillnad, hur liten och obetydlig den än känns.
Och varje dag fortsätta hoppas att mänskligheten förstår att det är allt som krävs.
Att varje människa gör just det…
En skillnad till det bättre, hur liten den än tycks vara.

Hans namn är Ali, ni som känner mig och läser här ofta vet mycket väl vem han är.

Han lämnades på sjukhuset dagen efter han föddes. Hans mor gick därifrån utan att se sig om, utan att någonsin få veta vad det skulle bli av honom. Hon var tvungen, tvingad av ett samhälle som fördömer utomäktenskapliga barn och deras mödrar.

Ali sprang rakt in i mitt hjärta första gången jag såg honom. Jag och M har blivit faddrar åt honom, fast barnhemmet inte har någon officiell fadderverksamhet. Vi besöker honom alltid när vi är i Marocko. Den här gången tog vi med oss en present, vi köpte en nalle till honom.

Som ni vet har Ali förändrats, blivit tyst, tillbakadragen, nedstämd.
När de flesta barnen sov fick M honom för sig själv i ett rum i ett par timmar. De lekte, pratade och skrattade. Ali levde upp igen och blev den pojke vi en gång lärde känna. M spelade in en film åt mig för att jag också skulle få se. Det här är Ali, som han ska vara:

Fia är med och startar upp en välgörenhetsorganisation. De kallar sig för 50 öre. Idén är att man ger 50 öre om dagen till ett barnhem i Indien som de har direktkontakt med.
Det blir 182,50Kr om året. Inte mycket pengar för oss, men det gör stor skillnad för föräldralösa barn i Syd. Bidra du också.

Det är härligt att se att alla kan göra något för den här världen, att det inte är hopplöst och kört. =)

Ett bråk, och några minuter senare:
- Ni är mina bästa volontärer!
Knappast i hennes ögon, men däremot skulle barnhemmet inte längre finnas om volontärorganisationen uteslöt barnhemmet efter klagomål från volontärer. Därför är det så viktigt för föreståndarinnan att få ett gott ord om sin verksamhet. Det sätter i sin tur volontärerna i en otrolig maktposition.

Barnhem som inte bedrivs av staten, utan enbart genom bistånd och volontärer, befinner sig i en beroendeställning till organisationerna de har kontakt och avtal med. Detta gör att om avtalet skulle brytas, skulle heller inte barnhemmet kunna bedrivas. Då det handlar om volontärorganisationer har den enskilda volontären en otrolig makt för barnhemmets framtid. Klagomål till organisationen, som placerar ut volontärerna, skulle kunna leda till att organisationen nästa gång inte väljer att placera ut personer till det barnhemmet.

Skulle en volontär bestämma sig för att avbryta vistelsen på barnhemmet skulle det innebära att barnhemmet går back den tid som egentligen var avsedd för volontären. I lägen som när det t.ex. är matkris, eller att det gått åt ovanligt mycket vatten, är detta ödesdigert.

Jag anser att det inte är positivt att skapa sådana här maktpositioner då det gäller framtida utveckling av landet. Och vad gäller maktpositionerna är de otroligt känsliga för misskötsel. Det är inte lätt att som utomstående med en gång förstå tankarna hos människor i en annan livssituation och kultur. Men å andra sidan är det livsviktigt att volontärer kommer till dessa barnhem, åtminstone på kort sikt tills det att barnhemmet har råd att anställa sina egna. Det handlar om en balansgång mellan att utnyttja makt och att stödja en verksamhet som annars inte skulle existera.

ISA STRANDBERG

Tarwa Onarouz är äntligen uppe efter mycket om och men med sega myndigheter och banker. Eftersom allt dragit ut på tiden oerhört mycket har vi nu bara 11 dagar på oss att sprida detta tillså många som möjligt innan M åker ner den 4 december och första projektet ska genomföras.

Tarwa Onarouz är en välgörenhetsförening som drivs av mig och min man mot barnhemmet La Crêche i Agadir. Där finns 80 barn i åldrarna 0-5 år och barnhemmet lider av ständig matbrist. Vi tänkte göra något åt detta! Därför startade vi Tarwa Onarouz – Barn av hopp.
Vi har absolut inga administrativa kostnader – varenda krona går oavskortat till barnen!

Mycket mer info finns på hemsidan: http://www.barnavhopp.com

Snälla, hjälp mig sprida detta!

På barnhemmet, Royal Seed, i Ghana bor det 99 barn. Alla går omkring med trasiga kläder, leker med kapsyler och äter sopor och jord. Det vi inte ser är att i rummet bredvid står sopsäckar, fulla med kläder, staplade på varandra. Det är kläder från länder, som till exempel Sverige. Vi tittar oss omkring på barnen: de är trasiga.

Barnhemmets föreståndarinna, Naomi, låter inte barnen leka med leksaker som volontärer har haft med sig. De kan gå sönder. Detsamma gäller för alla kläder i sopsäckarna.

För de 99 barnen handlar det om att få vattnet i brunnen att räcka, att få mat för dagen och att inte bli sjuka. Det är inte lätt när man sover tätt inpå varandra, badar tillsammans och dricker ofiltrerat vatten direkt från en sjö. Ju närmare jag kommer barnen inpå livet och inser hur deras vardag ser ut, desto mer förståelse för deras egentliga behov får jag- en förståelse som jag aldrig hade insett utan att ha kommunicerat med dem.

Mycket på barnhemmet kretsar kring att dasset håller på att svämma över. Därför förbjuds barnen att använda dasset, och resultatet blir avföring på gården- samma gård som där barnen badar, maten lagas och lekar leks. Avföring är en stor smittoriskkälla, och därför en av de största farorna för barnen som inte klarar av svåra sjukdomar på grund av sin undernäring. Detsamma gäller vattnet med dess vattenburna bakterier. Några sopsäckar kläder skulle kunna ersättas med en vattenrengörare i brunnen och ett tömt dass.  

Det är varmt i Ghana. Behovet av kläder är inte lika väsentligt som det är i Sverige och därför inte en prioritet. Med det menar jag inte att det är dåligt att skicka ner kläder. Vad jag menar är att vi kan bli förblindade av våra egna behov för att kommunikationen och kunskapen om biståndsmottagarna är bristfällande. Vi skulle kunna förbättra och effektivisera vårt bistånd om vi oftare öppnade en konversation med lokalbefolkningen.

Bajs kan döda, och friska barn springa nakna.

ISA STRANDBERG

Nu är vi hemma igen, efter två omtumlande, händelserika, känslofyllda, men kanske framförallt inspirerande veckor. Lite som det brukar vara i Marocko; idéer skapas, beslut fattas och man upplever saker man aldrig trodde man skulle få vara med om. Helt sanslöst, som vanligt.

Jag har hälsat på och blivit presenterad för så många olika personer att det känns som jag snart känner halva Bensergao, men jag är väl medveten av att det bara är en liten bråkdel av alla mängder av människor som bor där. Veckans citat blev: “Say hello” (skakar hand) “This is Hassan, he sells porn movies and just got out of jail” – vilket jäkla sätt att presentera någon på. “Men det är ju sant!” var Ms försvar…

Bensergao förresten, få turister sätter sin fot där, det är ett väldigt inhemskt område i utkanten av Agadir, mitt emot palatset. De turister som vistas där har på ett eller annat sätt någon relation med en av dess invånare eller såär de väldigt vilse. Det är ett virrvarr av smala, trånga gator, ibland i betong, ibland i grus och sand, någon enstaka gång kan man hitta asfalt. Gatorna kantas av väggar i betong, omålade eller målade i vitt eller orange. Här och där sitter fönster och dörrar i ett virrvarr utan struktur, ibland är det ett hål i väggen som är en liten affär. En av dessa affärer ägs av Zacharias, den är på ca 3 kvm och har ALLT från bröd och juice till tandpetare, blöjor, tomma cd-skivor och parfym. Hur det är möjligt vet jag inte, men affären är lite som skalmans skal. Överallt är det människor och katter, en och annan hund med. Barn springer och leker, stånd på hjul med alla möjliga saker som säljs. Ibland blockeras vägen av en vagn dragen av en häst eller åsna. Man passerar genom en trång gränd och plötsligt står man mitt på en av Agadirs främsta haschmarknader, på ett torg dit alla vägar är så smala att ingen bil kommer in. Man svänger runt ett hörn och plötsligt stirrar man rakt in i ögonen på ett avhugget kohuvud. Man har nått fram till en av slaktarna, djurens huvud kokas eller grillas och ger mat till många, inga delar av djuren slängs, man kan äta allt. I andra änden av slaktarens affär hänger gethuvuden på rad. Under sitter några pojkar med något som ser ut som en liten eldkastare och flamberar bort håren från huvuden och fötter. De “färdiggrillade” huvudena ligger på bänken under de nyss avhuggna med makabra leenden där läpparna dragits tillbaka och tänderna blottas. Från krokar hänger flådda djurkroppar, flugor surrar runt och lägger ägg i köttet, getingar surrar förbi och tuggar av (för dem) stora köttstycken som de tar med sig hem. Mängder av ljud hörs – från försäljare som ropar, barn som leker och skriker, människor som hälsar på varandra, grannar som pratar med varandra genom fönstren, motorcyklar som kör förbi och tutar, en förrymd höna som kacklande blir infångad och återförd till buren bakom slaktbänken. Lukterna från kryddstånd, fruktstånd, slaktaren och hönsen blandas samman till ett sammelsurum av melon, kummin, blod och fjädrar i näsan. Överallt och från ingenstans kommer människor i färgglada, heltäckande kläder. En strykarhund springer förbi jagandes en smutsig och tanig katt. Bensergao, den enorma skillnaden mot Kodes raka gator, massproducerade 70-talsvillor, prydligt klippta häckar, välskötta trädgårdar och stora lugn är slående. Tänk att min själsfrände växte upp här – hur hittade vi varandra?

Konflikten i Ifini har lugnat sig igen, förändringen lär utebli än en gång. Människor spyr galla över polisen, regeringen och till och med kungen i media. Vad som kommer hända dem och Ifni i framtiden vet jag inte, men det lär inte bli trevligt. Al Jazeera rapporterade om konflikten förra gången när 6 personer blev dödade av polisen – resultatet blev att nyhetskanalens kontor i Marocko stängdes ner och de är nu bannlysta från att göra reportage där. Det finns enstaka rapporter i inhemsk media. Speciellt i tidningen Al Massae, ledd av upprorsmakaren Rachid Nini, som konstant vågar ifrågasätta och lägga ljus på saker som styret vill mörklägga. Han är redan stämd på 60 miljoner Dh av polisen och staten, men han tystnar inte. Han är så populär att de inte kan döda honom utan att skapa en martyr.

Vi flög Ryan både dit och hem, ett himla gissel men det är sånt man får leva med när man inte har några pengar. 4 h bussresa till Marrakech (om allt går smidigt, det blir gärna 5 h istället), flyg till Frankfurt, alldeles för många timmars väntan på den tråkiga och kalla flygplatsen, flygg till Skavsta och när flygbussen väl kommer till stan har tunnelbanan slutat gå…vi kom hem tilslut ändå. Men om du ska flyga med Ryan nån gång så ska du tänka efter noga när du packar handbagaget så du inte råkar packa ner din stora hacka, eller din pistol (det här med vätskor vet ju alla vid det här laget, men såna här mer subtila saker är det inte alla som tänker på):

Och när du sitter och väntar på ditt 2 timmar försenade plan kan du alltid roa dig åt detaljer som:

Hundvalpen (klart han fanns på riktigt) hette Bossie och bodde på parkeringen utanför vårt hotell. Han var bara en månad gammal, vad som hänt hans mor vet jag inte. Han matades med mjölk, bodde i en kartong och lekte med skräp som han fyndat bland bilarna. Kvällen innan vi åkte försvann han. Jag vet inte om han dog, om någon familj tog sig an honom eller om någon av människorna på gatan ville ha sällskap…han försvann till ett okänt öde.

När vi besökte barnhemmet igen fick Ali syn på oss samma sekund som vi gick in genom grinden. Han sprang fram och klamrade sig fast vid mitt ben. Jag lyfte upp honom och kramade honom länge. En svensk 4-åring skulle jag aldrig orkat hålla i famnen så länge, men Ali väger nästan ingenting. Vi hade kommit dit och frågat efter honom och vi kom igen. Vi tände hoppet i hans hjärta igen och vi kan inte svika honom nu. Vi är tillbaka i Sverige, men runt en liten hals i Marocko hänger ett halsband och ett löfte att han aldrig ska bli övergiven. Hur det ska lösas vet jag inte ännu, men han kommer vara kvar på barnhemmet tills nästa gång vi kommer ner, vi har köpt lite tid att finna en lösning.

Han ler igen, för tillfället iallafall.

Jag har tagit reda på vad barnhemmet behöver. Föreståndarinnan sa att alla kommer med godis, leksaker och kläder. Det är väl bra iofs, men de har allt de behöver i de kategorierna, godis är långt i från nödvändigt och leksaker och kläder kan återanvändas. Däremot har de itne tillräckligt med mat åt barnen – vad gör det att dumma turister kommer släpandes med leksaker när barnen svälter. De behöver ris och mjölkersättning, tvål och tvättmedel behövs med så barnen kan vara rena. De behöver även salvor till röda barnrumpor och blöjor till de större, handikappade barnen. Men sådant är tråkigt, det är ingen som tar med sig det.

Let’s make it happen!

Ja nu har jag gjort en hel vecka i skolan. Mycket intryck och mycket på en gång måste jag säga, men jag ska fasiken klara det här!!

På första psykologilektionen vi hade fick vi titta på en film/dokumentär om fyra systrar som splittrades som små och hamnade på olika barnhem och fosterfamiljer. Deras mamma var alkholist. De berättade var och en hur deras barndom hade varit och vid vuxen ålder bestämde de sig för att träffas allihop för första gången.

Psykologiläxan var ju förstås sedan att skriva vilka tankar som kom upp när vi såg filmen, berätta hur ens egen barndom hade varit och även om det var något speciellt som man ville att läraren skulle veta eftersom vi kommer ta upp “jobbiga” ämnen ibland. Uppsatsen ska vara inne nästa torsdag, men sådan plugghäst som jag är så har jag redan skrivit den och mailat över den till läraren

Vi har samma lärare i svenska också och där hade vi ju fått en svenskuppgift som skulle vara inlämnad igår. Den uppsatsen skulle handla om en beskrivning av sig själv och även vårat förhållande till ämnet svenska. Mailade även över den läxan till henne (vi har något som heter First Class på skolan där vi kan maila över läxor och annat till lärarna, smidigt)

När jag gick in på First Class igårkväll för att titta så att mailen hade kommit fram som de skulle hade jag fått ett mail från den här läraren där det stod:

Jag har läst dina brev. Du skriver jättebra och innehållet är mycket tänkvärt! Det kommer att bli en intressant termin med dig och de andra också förstås. Det märks att du har kommit långt när det gäller självkännedom! Hoppas att du får bukt med ryggontet så att du kan ha riktigt stort utbyte av dina studier!

Kändes faktiskt lite roligt att få det här mailet, man blir liksom puschad av beröm. Nu vill man ju fortsätta visa vad man kan, vilket jag inte direkt hade räknat med i de här kurserna. Mitt mål var ju att endast lägga ner mig i engelskan eftersom det är den jag inte har betyg i. Men det är klart, visst skulle det vara himla kul att höja betyget i både svenska och psykolgi också!!

Från dokumentären "Tryggare kan ingen vara"

Måste ju också berätta att på sista engelska lektionen igår fick göra det allra första testet. Det var ett grammatiktest och det var inte det lättaste, för just grammatiken i engelska tycker jag är den svåraste delen. Kommer nog inte få många poäng där skulle jag tro. Men det som är skönt med engelskan är att, i våran grupp är vi endast 3 st än så länge (ska vara en person till egentligen) Jag och den andra tjejen ligger på samma nivå när det gäller engelska kunskap så det känns himla skönt faktiskt!!

För nästan ett år sedan besökte vi barnhemmet i Agadir. Där finns omkring 80 barn i åldrarna 0-5 år, samtliga övergivna av sina mammor på sjukhuset efter födseln. När de blir omkring 5 och inte tillhör de lyckliga få som blir adopterade väntar gatan för dem. Eller egentligen är det ett annat barnhem, men omständigheterna där är så illa att de allra flesta flyr och väljer gatan istället, barnhemmet för äldre barn liknar mer ett fängelse eller en institution.

När vi var där sist sprang en liten pojke fram och kastade sig om halsen på oss, han sprang rakt in i mitt hjärta. Det var en väldigt glad och social liten pojke, han babblade i ett, kallade mig mamma, skrattade mycket och klamrade sig fast runt min hals som om det var hans sista livlina.

Tänk dig den sötaste hundvalp du någonsin sett, som viftar på svansen och springer dig till mötes, som slickar dina händer och tittar på dig med sina stora ögon, som säger “älska mig” med hela sin kropp. Du vill bara ta hem den och krama den och mata den och visa den att det finns kärlek över i världen för den också…för den bor på gatan. Och om du inte tar hem den så vet du att den kommer att vara hungrig och frusen och ensam och övergiven och rädd, att folk kommer spotta och sparka på den, att ingen kommer hjälpa den när den blir sjuk eller skadad…tänk nu att hundvalpen är en människa. Jag älskar barn, men inget barn har fångat mitt hjärta så. Det finns 80 ungar där inne, ingen annan berörde mig så…och han var inte ensam om att klamra sig fast och kalla mig mamma.

Idag var vi på barnhemmet igen. Vi frågade efter Ali och fick honom utpekad. Jag kände igen hans ansikte; inte en enda vecka har passerat under det gågna året utan att jag har tänkt på honom…men jag kände inte igen honom. En tyst, fruktansvärt mager liten pojke som satt i ett hörn med blicken i golvet. Han är en av de äldsta där nu, hans dagar där är räknade. Han är för gammal, ingen kommer adoptera honom, gatan väntar och han vet det. Världen har vänt ryggen åt honom, ingen bryr sig; han vet. Han kommer få tigga för att få något i sin mage. Troligen kommer han bli misshandlad av polisen och av andra människor på gatan. Han kommer få slåss för sitt liv. Han kommer leva som ett djur. Kanske kommer han falla i fällan för barnprostitution, det är en uppgående marknad i Marocko, bli såld av en vidrig hallick till en ännu vidrigare sexturistande gubbjävel från Europa for 200 spänn.

Ingen kommer finnas där när han drömmer mardrömmar, hela hans liv kommer vara en. Ingen kommer dela hans glädje och stolthet nar han tappar sin första tand. Ingen kommer lära honom vad kärlek är. Ingen kommer trösta honom när han är ledsen. Det här ska vara den lyckligaste tiden i hans liv, han ska vara bekymmersfri. Han ska leka, sommaren ska vara for evigt och varje dag ska vara fylld av skatter. Han ska skratta och vara fri, drömma om att bli brandman eller snickare eller polis. Han ska le mot solen och sin lysande framtid. Men i hans framtid finns bara mörker och han vet det, jag såg det i hans blick. Han är en liten tänkare, han är en smart unge. Sist jag såg honom hade han fortfarande hopp att någon skulle välja just honom…nu har han förlorat sitt hopp om världen.

Jag vet inte hur jag ska kunna se mig själv i spegeln igen och vara stolt efter att ha sett honom i ögonen och vänt ryggen åt honom jag med. Jag skulle ge vad som helst för att se honom le igen.

Han skrattar inte längre, han pratar knappt längre, han har ingen tro, inget hopp, ingen framtid. Ingen bryr sig, ingen älskar honom, han vet. Det är en alldeles för hård sanning för en 4-åring.

Mitt hjärta är i bitar, jag vet inte vad jag ska göra. Jag skulle ge vad som helst för att se honom le igen.

Hans brott: Hans föräldrar var inte gifta. Fy fan för den här världen.

15-åringen har tillsammans med vänner bestämt sig för att samla in pengar till ett barnhem på en ö utanför Afrika.
- Mamma, kan du ringa UNICEF och kolla en massa saker vi måste veta?
- Jag?
- Ja, du.
- Näe, det får ni göra själva.
- Jamen jag vet inte vad jag ska säga ju!
- Det kan jag hjälpa dig med att komma på men ni får ringa själva.
- Jaha! Så du bryr dig alltså inte om fattiga barn!? Schysst. Och jag kommer inte att säga någonting om dig när jag håller mitt tacktal när jag får Nobelpriset i alla fall!

Tre Flickor

För tionde året i rad hölls Sorry Day i Australien. Att denna dag började firas var rapporten Bringing them Home som berättade en historia många inte kände till eller valde att inte se – hur minst 100 000 aboriginska barn, från spädbarn till undre tonåren, fram till 1970-talet blev bortförda från sina familjer till barnhem, andra institutioner eller vita familjer.Rapporten om The Stolen Generation var ett chockerande uppvaknande för många australier och start för en omfattande debatt om landets historia. Den 26 maj varje år uppmärksammas detta runt om i landet.

‘Den Stulna Generationen som blev bortförda som barn.’