Nina Halling i Sydsvenskan skriver om barn som kommer hit ensam.

Måtte vi någon gång få en fungerande immigrationshantering som man som svensk kan känna en sorts stolthet över, där man kan känna sig trygg att det är en myndighetsutövning som utövas med respekt inför de som anländer.

Ensamkommande barn blir ju ett lackmuspapper på hur immigrationsbyråkratin i olika former funkar. Det blir liksom snabbt tydligt för oss alla.Gör man fel så blir konsekvenserna förödande.

Men gör man rätt så är de barnen precis som alla andra barn fantastiska i all sin ännu ej utvecklade potential, alla idéer som de ännu ej har kommit på , alla uppfinningar som de en dag kommer att utveckla och all den vård och omsorg om nya generationer som de ännu ej förverkligat. Så även om det är ekonomiskt en svår tid så måste flera kommuner ta initiativ i de här frågorna?

Hade vi haft en annorlunda ekonomi så kanske det här hade varit ett privat initiativ. Men vi har ju valt väg och här är det det offentligas ansvar på gott och ont.

Sen kan man verkligen fråga sig om vi i Europa som verkligen behöver alla invandrare om vi skall kunna var en del av en framtida värld skall hålla på med tunga murar mot all immigration.  En gång i tiden kunde man flytta mer eller mindre fritt i världen. Det är inte utan att jag då och då blir nostalgisk.

Ovärdig väntan

”Vi vill inte höra det fler gånger. Att barn utvisas från Sverige med åsidosättande av FN:s barnkonvention och med argumentet att Sverige visserligen ratificerat konventionen men ej omvandlat den till lag.”

Där har ni inledningen på en ytterst angelägen motion från socialdemokratiska kvinnor i Karlskrona och Blekinge – och besvarad med ett rungande ja på S-kvinnors förbundsmöte. Det betyder inte att världen förändras nu eller ens inom kort, men det betyder att något åtminstone börjat.

Att inte omvandla konventioner till lag har blivit något av en smaklös tradition i svensk politik, och den om och för barn är bland dom som vi tar allra minst hänsyn till. I praktiken innebär det att alla talar varmt, och särskilt i valtider, om barns rättigheter – så länge inga andra eller andras rättigheter kommer ikläm.

I den stund det verkligen gäller, då räknas barn mindre. Och vi försvarar dessutom vårt sätt att göra med att barn visserligen har en konvention som vi visserligen var en dom första att skriva under eftersom ju också barn ska ha rättigheter – men som faktiskt inte är lag.

Enskilda kan vilja sätta barnen främst men i det stora hjälper det inte. Vilken kommun kan till exempel säga att här går alltid barns rätt före? Som, och som motionen också tar upp: barns informationsrätt, barns medbestämmanderätt, barns rätt att det i underlag för politiska beslut också ska ingå ett barnperspektiv. Finns det i verkligheten? Nej. Kommuner är inga undantag dom heller.

Oavsett politisk hemvist, profession, ansvar eller nån annan uppdelningsmodell, skyller vi våra gemensamma brott mot barnkonventionen på att den inte är en riktig lag och därför alltså inte kan gälla eller spela roll. Den som ändå vill hävda barnkonventionen får helt enkelt Föräldrabalken eller någon annan lag- eller bindande avtaltstext i huvudet. Varken här eller där är barnkonventionen viktig nog att bli något annat än den just nu är: en portalparagraf helt utan egentlig makt.

När lagar inte räcker till är det alltid dom svagaste och mest utsatta som drabbas, och när lagar inte ens finns kan det givetvis inte vara annorlunda. Men nu kräver i alla fall socialdemokratiska kvinnor en offentlig utredning för att förbereda ett lagförslag för att omvandla FN:s barnkonvention till lag.

Den som är emot får väl bo nån annanstans.

Slumdog Millionaire vann Oscars på Oscars nyligen. Stjärnorna i filmen blir tydligen hyllade som gudar i Indien. De har fått byta sina liv i slummen till permanenta bostäder. På Oscarsgalan fick filmen stående ovantioner av berörda och berömda människor. Männsisko som inte saknar varken bostad, inkomst och ett värigt liv.

I FNs barnkonvention står det att inga barn skall leva i fattigdom. Hur går det med det? Filmen Slumdog Millionaire väcker mängder av frågor, och i verkligheten finns inte den turen och det nästan “gudomliga” ingripandet i någon från slummens liv. Finns det plåtstäder också i Sverige? Nej, den nya fattigdomen ser annorlunda ut i Sverige. Visst finns det de som bor i husvagnar, men de flesta bor i isolerade bostäder. Men det är också allt vad de har. Enligt barnkonventionen skulle vi heller aldrig utvisa flickor som Lollo. Hon som enligt svensk lag om hon vore svensk skulle ha fått hela samhällets skydd. Det är ingen dum idé att göra barnkonventionen till lag så so m Birgitta Dahl och Véronique Lönnerblad kräver på Brännpunkt den 14 februari 2009. På alla hjärtans dag…

Bilden är från Sverige. Det är inte ett slumområde. Det är sjöbodar på västkusten som kostar skjortan att köpa. En lyxig plåtstad?

Nu är det faktaunderbyggt – sjuknärvaron har inte varit så här hög sedan 1984. Folk är ordentligt uppskrämda. Tänk er en nyhetsrapport från ett annat land. De vågar inte vila sig när de är sjuka en gång. Hur ska de då nånsin kunna friskna till?
Men det är väl inte det som är meningen heller – nu när Apoteket ska privatiseras.

Läs Aftonbladet Lotta Gröning, DN

Utan att ha läst det första inlägget vill jag bara kort kommentera ett inlägg som publicerats i både Hudiksvalls tidning och Ljusdals-posten:

För det första: Rättigheterna inom partnerskapet är ju redan identiska med äktenskapet “så långt det är möjligt”. Längre än så här går inte att komma av naturliga skäl. Det som skiljer är för det första möjligheten att få dispans att ingå partnerskap för underåriga, men där vill de flesta istället ta bort denna möjlighet vad gäller äktenskapet. För det andra faderskapspresumtionen, vilket självklart inte kan förändras. För det tredje internationella rättsverkningar, som Sverige inte råder över.

För det andra: Den svenska översättningen av Barnkonventionen lyder: “…så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.” Så långt det är möjligt är väldigt långt.

Slutsatsen måste i alla fall bli att vuxna homosexuellas lika rättigheter tillfredställts längre genom partnerskapslagen än vad barns rättighet att få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar har. Just detta är ett av de allra tyngsta faktiska och rationella argumenten för att bevara äktenskapet såsom det är.

Äktenskapet knyter nämligen barnet till både mamman och pappan på ett sätt som homoäktenskap aldrig kan.

Alla kommuner säger sig vilja göra mycket för sina ungdomar, men ungdomspolitik är mycket mer än fritidsgårdar, föreningsbidrag, skolplan för grundskola och gymnasium och några sommarjobb. Alltså är det inte särskilt bra bevänt med kommunernas ungdomspolitik, alltså drar en och annan igång projekt för att bli bättre.

I gårdagens DN fanns en stor artikel om ett demokratiprojekt för ungdomar i Nacka och att många kommuner vill göra likadant. I Karlskrona hade man ett precis likadant projekt förra sommaren, kallat Var god tag plats. Ungdomarna som deltog kom med flera härliga påverkansförslag, som dom ville ha realiserade inför eller allra senast under 2008.

Man ville till exempel ha nya mötesplatser, ett nytt virtuellt forum, att Var god tag plats skulle återkomma, insyn i skolbudgeten, en särskilt budget till ungdomars egna projekt och en checklista för att säkerställa att vid alla beslut som rör ungdomar ska unga ha medverkat före, under och efter beslutsprocessen. Bra förslag, självklara och några prövade med gott resultat på andra håll.

Lätt pinsamt med andra ord. Pinsamt också därför att det i Karlskrona genom åren skrivits motioner och pratats barnkonvention och ungdomspolitik och startats projekt både här och där. Men det blir mest A, aldrig B. Man provar mest, kommer sällan till sånt skott att det även gäller över tid.

Och det fortsätter så. Ungdomars förslag tas med rejäla nypor salt och behandlas från horisonter som tycker sig veta bättre. Så säger till exempel Idrotts och fritidsnämnden nej till idén om en anställd med uppdrag att jobba för att öka ungas intresse för samhällsfrågor, därför att det går lika bra med en ungdomspolitisk representant på varje förvaltning. Och i stället för fler Var god tag plats, kan elevråden utbildas i barnkonventionen.

Inte ens på fullmäktiget i veckan som gick och med budgetdirektiv för nästa år på dagordningen, pratades det ungdomspolitik och handlingsprogram. Inte heller sökmotorn på kommunens nya hemsida ger liv i frågan. Inga träffar på demokratiprojekt, inga på ungdomspolitiskt och handlingsprogram, inga på förslag, till, ungdomspolitiskt och handlingsprogram.

Fast i skolplanerna pratas det. Om delaktighet, ansvar och respekt, om beslut som ska tas nära dom som berörs, om stimulans till nytänkande.

Men i verkligheten blir det projekt. Inte fortsättning, uppföljning och utveckling av ungdomars egna idéer. Och inte i denna kungens tid.

Vindkraftverk och gratis bussresor är något av det senaste för kommuner som vill få höga poäng och vinna miljöpris eller i alla fall hamna bland dom bästa i olika rankningar. I Växjö där man anser sig vara allra bäst, och också är allra bäst på att sätta mål för växthusgaser och internationellt kallas för Europas grönaste stad, blir det sura miner när miljöutmärkelser går till andra. Men hälsa hör inte bara ihop med miljö, det är lika viktigt som måttstock när kommuner planerar och tävlar om att bli bästa ungdomskommun.

Förra året blev det Kristinehamn, som enligt Ungdomsstyrelsen under lång tid arbetat ”målmedvetet för att förbättra ungdomars villkor” och ”särskilt uppmärksammas kommunens engagerade arbete för att öka ungdomars inflytande och för att bryta utanförskapet bland de ungdomar som står långt från arbetsmarknaden”.

Mål måste man ha i kommuner, men man ska inte ta i. 100 procentiga mål, som att alla ska vara nöjda, alla ska bo, alla ska klara skolan, ingen ska ha ekonomiskt bistånd, är rena nojjan. Dit kommer man aldrig och utvärderingar stannar vid skrivbordsprodukter. Fast ibland och i vissa frågor är faktiskt 100 % både bra och fullt möjligt. Piteå är ett sånt exempel, och dit borde hur många kommuner som helst om inte vallfärda så i alla fall ringa. Där ska alla 16-åringar ha sommarjobb. Och där får alla det också, särskild garanti har gymnasiesärskolan och unga med särskilda behov.

Det handlar om rättvisa, säger man i Piteå. Och den här sommaren får 1 061 ungdomar tre veckors sommarjobb i kommunen, personal får avlastning, i äldreomsorgen kommer dom gamla ut ”när det är vackert väder” och kommunen har ytterligare breddat sin rekryteringsbas. Kostnad sex miljoner varav en till administration och handledare, och bland dom finns tidigare sommarjobbare som blivit nya kommunanställda.

Så finns det kommuner som gör rakt motsatt och har långt kvar till prispallarna. Som i Hässleholm med amerikanska bilar i nån slags kortege fram och tillbaka mitt i stan, avgasmoln modell storbrand när fjortisar bakom ratten vrålgasar så det bränner i asfalten och berusade ungar med ännu fler brukar och flaskor i handen och på allmän plats – men inte en enda synlig fältassistent och ingen polis i närheten. Däremot många andra vuxna och applåder och tutningar. En timme i väntan på försenat tåg och med dessa så kallade bilförare precis utanför, och man önskar sig hur långt bort som helst.

Och man undrar hur politiker och tjänstemän ser ut och funderar i en sån kommun och stad, om dom är lika borta som både barnkonvention och miljömål verkar vara. Långt efter i praktisk handling är dom i alla fall och är det någon som borde ta i är det typ folket i Hässleholm.

Alf Svensson är sig lik, han ger sig inte. Enda skillnaden nu är att han går ett steg längre. Från hallelujameningar om äktenskap och mamma och pappa för barns bästa, till krav på nationella handlingsplaner för mer av samma slag och kurser i äktenskap. Inte lite fräckt med tanke på hur familjer ser ut idag och alla dom olika möjligheter som finns, och funnits länge, att bli förälder.

Det blir till och med fräckare än så, eftersom han faktiskt förolämpar, kränker och diskriminerar hur många som helst. Fast det har han egentligen alltid gjort, genom att utesluta och göra skillnad. På manligt och kvinnligt, på hetero och homo, på riktiga familjer och inga familjer, på naturligt och onaturligt – för att bara nämna några.

Enligt Alf Svensson finns det fortfarande bara en säger en variant av föräldrar. Det är två stycken, en man och en kvinna, som har sex med varandra. Inga andra kan eller ska få bli föräldrar och heller inte kunna eller få ingå äktenskap, oavsett om dom ändå har sex. Endast så kan och vill Svensson få ordning i världen.

Enligt honom är ”äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion, därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön” och ”det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion”.

Och till detta lägger han nu en undersökning som ska visa att 87 % av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina biologiska föräldrar. Ja, man brukar ju kunna få dom svar man frågar efter. Eller som en bloggare skrev: vill du ha pest eller kolera eller föredrar du en annan sjukdom, och så utifrån det säga att ett visst antal personer föredrar att vara sjuka framför att vara friska.

Alf Svensson tolkar Bibel och Barnkonvention, väljer bort hela sanningar för delar som bättre passar dom egna åsikterna, bestämmer vad som ska vara naturligt och gör sig till domare över människors olika kärlek till varandra och rätten att bli förälder. Makalösa föräldrar, flerföräldrarfamiljer, homoadoptioner och inseminationer för lesbiska kvinnor, blir sånt som ”krossar familjen som ideal”.

Alf Svensson är inte längre nån partiledare, han är inte ens en politiker i tiden. Ändå styr och ställer han i det han själv kallar för samhällets grundvalar, sätter dagordningen och fixare slogans. En flitig kugge i en regering som ökar klyftorna på fler än ett sätt.

Snacka om att krossa.

DN Debatt

Först jämställdhetsministern; med att arbetsgivare som inte följer lagen inte heller ska behöva det, det ska till och med bli så långt mellan jämställdhetsplanerna att löneskillnader kanske bara syns vart femte år ungefär. Och sen skolministern; med att elever som skokar ska hämtas med polis, basta.

I ena stunden ingen polis, inte ens hot om, och inga kännbara straff – trots brott mot jämställdhetslagen. Men i den andra stunden hela baletten; förnedring, kränk och polis – för att man inte följt skolplikten.

Så talar och gör vår regering. En regering som fortsätter slå på fel person och gör skillnad på folk och folk, plikt och plikt och lag och lag. En regering där det blev lika med noll med en kvinna som jämställdhetsminister och en fjärdedel av detsamma i det innersta styret.

Men i ett land med rättigheter i en barnkonvention som ska se till barnets bästa, ska man inte kunna ersätta vuxna, stöd och förståelse med polis, tvång och fullständigt oresonliga attityder. Och alltså inte heller, som Jan Björklund, säga flum om både elever och skolan och likna en skola vid ett höjdhopp och mest bry sig om ungar som kan hoppa nu och högst.

Och i ett land där så många struntar i jämställdhetsplanerna är det inte rimligt att, som Nyamko Sabuni vill, låta ytterligare företag slippa göra dom. För det finns ju heller inga belägg för att ”arbetet med aktiva åtgärder, som att förebygga löneskillnader mellan kvinnor och män”, fortfarande skulle vara ”aktuellt i det vardagliga arbetet”, och särskilt inte om arbetsgivaren bara ska avkrävas jämställdhetsplaner vart tredje år.

Men lika simpelt som regeringens jämställdhets- och skolminister gör det för sig, likadan blir hela regeringen till slut själv. Det allvarliga är bara att den innan 2010 kommer att ha förändrat för mycket till det sämre. Dags alltså, för alla pappersfeminister och alla som talar om barns bästa, att gå till handling. Så också det socialdemokratiska partiet.

För genus är grunden. Och med det kan vi förändra ojämlikhet. Det är bara män i skor som kan resonera annorlunda. Ingen av oss andra tror på papperspolitik.

Och därför inte heller på en jämställdhet som inte är och en skolpolitik som exkluderar.