Imorgon bär det av till Globen, Stockholm för att se PINK!!!! Jag fick det som present när jag fyllde år och åker med min kusin och en tjej till. Det ska bli riktigt roligt, jag älskar PINK, hennes musik och framförallt hennes attityd. Jag ska ta med mig en del av hennes jävlar anamma hem och tuffa till mig lite tänkte jag!

Tack för fina kommenatare till mitt inlägg om flickan med svavelstickorna! Jag avskyr att känna mig sådär ensam, ledsen  och svart, svart, svart i sinnet….Nu tror jag att jag kan skylla en hel del på mina hormoner, jag är mer känslosam än vanligt! Sedan blev inte helgen alls som det var planerat. Mamma fyller jämnt imorgon och skulle ha hem och syskon med familjer (de som nu har det…) på mat, vin och kalas. Jag hade tänkt sova kvar hos mamma och fortsätta “knyta an” med henne. Synd nog så har hon åkt på influensan så det blev inställt! Som tur är så är hon på bättringsvägen nu i alla fall. Så på lördagen så åkte jag hem till exet och tog en fika. Han som jag dumpat 2 gånger på mindre än ett halvår. Ja, just han. Han känns fortfarande som ett varmt, skönt täcke och jag hade fullt sjå att inte bara luta mig mot honom, andas in hans dofter och bli liggande i hans famn i soffan. Han har en ny kvinna, träffade henne en vecka efter att jag gjorde slut….Jag var tydligen väldigt lätt att byta ut. Nej, jag vill inte ha honom tillbaka igen, men hade han varit singel så hade jag lätt kunnat dra nytta av det och tanka värme och närhet i mitt numera helt tomma förråd för sådan färskvara. Istället åkte jag hem. Fick sen besök av en tjej som jag lärde känna på adoptionskursen förra hösten. Hon ville prata och ha info om hur det var när jag gjorde mina IVF:er i Danmark förra året. Hon är 33 år och ska troligen göra något försök till våren. Vi satt och pratade och drack the och så säger hon precis vad jag känner. Att folk säger till henne att hon har det så bra som inte har några barn, vilket spännande liv hon måste ha med mycket party party. (Det stämmer inte in på mig…) Men hon sa att hon blir så matt. För livet utan barn är så tomt och innehållslöst! Precis som jag känner!  Det fattas en så stor bit och det är inte roligt eller ens möjligt att planera framåt., inte med glädje i alla fall. För utan barn vill man ju inte leva. Hur ska man kunna planera tex. semestrar till sommaren när allt, precis allt känns oviktigt och som ett icke-liv. Livet utan barn. Icke-liv. Man försöker fylla det med olika saker, men det är så oviktiga saker och vetskapen därom är jobbig och smärtsam.

Igår var det dessutom fars dag. Ännu en familjedag som jag inte har möjlighet att fira. Tänkte mycket på min pappa som jag inte har haft någon kontakt med på ca 6 år och dessförinnan väldigt sporadiskt sedan 1995.  Så det har varit en tung och känslosam helg  fast jag inte varit helt ensam…..Sen pratade jag med mormor igår, fina, fina mormor. Jag började att gråta när vi pratade och hon blir så ledsen för min skull och för den börda hon tycker att jag bär.  Jag önskar så att hon ska få se mig uppnå min starkaste önskan och träffa det barn jag så hett önskar mig!!

80 min yoga igår och en timme bodybalance idag. Det gör gott i själen för mig.

Så var det dags att träffa lille V, endast 6 dagar gammal. Född på min 40-årsdag, men av en annan kvinna (såklart!). Så ljuvlig och liten, doftande som bara en bäbis kan dofta. Med smala kycklingben och minimala små händer och fötter. Mycket mörkt hår och underfundiga djupblå ögon. Alldeles, alldeles underbar!!!

När jag har tänkt mig min framtid, särskilt under förra året då jag gjorde mina usla IVF:er, så har jag sett mig själv med ett barn, en bäbis i famnen på min 40-års dag. Nu blev det inte så. Livet ville mig inte det. Sorgen river djupa sår i mitt inre och då gravida magar är riktigt jobbigt för mig att se, så är bäbisar så ljuvt och underbart och så fullständigt obegripligt långt borta från min värld. Kommer jag någonsin att få uppleva lyckan av ett eget barn att snosa på? Att älska på riktigt och inte bara skuggbilden och längtan efter det? Det känns väldigt, väldigt orättvist och jag undrar vad universum vill skicka för budskap till mig egentligen?

Natten till igår hade jag en underbar dröm! Jag hade gjort min ÄD och faktiskt lyckats bli gravid. Jag hade inte berättat för någon än och var på något ställe med fullt med folk när jag känner hur det rör på sig i magen på mig. Eftersom ingen visste om min fantastiska hemlighet så fick jag smygtitta på magen under min tröja. Det jag såg var hur det böljade under huden på mig och konturerna av min bebis avtecknade sig. Jag kunde alldeles tydligt se små knän uppdragna mot magen och tunna armar som korsade ett litet bröst. Det är svårt att beskriva, men den sista skymten av bebisen var av ansiktet och jag kunde urskilja ansiktsdragen som på ett 3D ultraljud. Precis som när man sveper med ett tunt tygstycke över ett ansikte…mitt barn! Och den oerhörda lyckan jag kände var också känslan jag vaknade med! Måtte det ha varit ett gott tecken och en sanndröm. Min längtan bara växer och växer.

Nä, såklart inte. Det är bloggtorka, men förutom att det är semester, så har jag verkligen ingenting att skriva.

Jag kikar på information om barn som de söker föräldrar till, samtidigt som jag inser att jag inte har pengar att göra något nu. Jag måste betala av det första lånet först.  Förövrigt så stressar det bulgariska valet, och nu regeringsbytet, mig.  Tänk om det tar stopp. Då tappar jag, förutom mycket pengar, enda möjligheten just nu, att adoptera.

Nu ska jag återgå till adoptionsforumförbud. Vilket inkluderar bloggar (inklusive min egen) adoptionsorganisationer och FL. Jag har semester!

Kram på er.

Igår hemma hos mormor: “Din kusin M fick en son igår! Akut kejsarsnitt….ojojoj….allt väl efter omständigheterna. Senare, mamma i telefon: “M har förresten fått en son, igår med akut kejsarsnitt. JAG VET det redan. Oj…stackars mamma, inte hennes fel precis. Ytterligare senare med kusinen (som av misstag fick min bloggadress häromveckan): Jag talar om att M fått barnet nu och att det blev en pojke. Kusinen lägger huvudet lite lätt på sned och tittar medlidsamt på mig och svarar nästan skamset: Jaha…. Jag ville inte bli kusinen på snart 40 bast som är barnlös och stackars henne.

Idag på facebook: FÅr ett meddelande från uppväxtens bästa vän. Vi var som ler och långhalm och alltid, alltid tillsammans och vi har haft så mycket roligt tillsammans. Vi har åxå delat hemskheter och svåra stunder. Vi kom ifrån varann mer och mer, blev mer och mer olika. Ju äldre vi blev desto mer märktes olikheterna. Hon en liten slarver och jag ordentlig som pluggade och alltid hade jobb och pengar och inga skulder. Hon lite tvärtom. För kanske ca 7-8 år sedan upphörde kontakten helt och jag har fått veta på omvägar att hon missbrukat och flyttat runt. Jag har inte vetat vart hon tagit vägen, har sökt efter henne på facebook några gånger, men hennes namn delas med några hundra andra.  Så idag kom ett meddelande från henne och hon är drogfri sedan flera år och bor själv med ett 3 månader gammalt barn. En fin bild på henne och en liten kotte. Klumpen i min mage växer och jag känner mig som en dålig människa som inte kan vara odelat glad för att min barndomsvän som jag delat allt med är drogfri och mår bra nu. Jag är jätteglad för det, men samtidigt så ekar orden i mig: varför inte jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag har alltid skött mig och min usla kropp vill ändå inte ge mig den “belöning” jag så hett längtar efter. Misslyckandet jag känner och skammen jag bär av att vara barnlös, ofrivilligt barnlös. Häromkvällen frågade en patient mig om jag hade barn…..Nej, svarade jag ärligt. (Inom mig tänkte jag, det har du inte med att göra..) Då sa hon: Jasså, du har blivit utan?