Mjuka linjer men tuffare villkor, så sammanfattar många partikongressen som var en jobbkongress och som avslutades igår. Och visst – mycket landade i mycket tydligare riktlinjer, föräldraförsäkringen inte minst. Men mycket kom också av sig, kravet på sex timmars arbetsdag försvann till och med helt.

Förevändningen till det senare är att varje arbetad timme behövs. Men riktigt så enkelt är det inte, och långt ifrån alla socialdemokrater är överens om att det var bra och rätt gjort att kasta sextimmarskravet i papperskorgen.  Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har ju inte precis stärkts, det är ju inte så att heltid är en rättighet för kvinnor, och inga arbetsplatser blir heller mönsterarbetsplatser av sig själva. Särskilt inte med snart fyra år med helt fel regering för både kvinnorna och jobben.

Då ger det största oppositionspartiet upp kampen. Då, och för första gången i partiets historia, stängs dörren för en generell arbetstidsförkortning. Med argumentet att varje arbetad timme behövs. Fast ingen tror nog på riktigt att sista ordet är sagt. Dels är partiprogrammets skrivningar orubbade än så länge, dels och tack och lov, finns det tillräckligt många kärleksfulla kritiker i S för att kampen inte ska sluta här och nu. Bland andra S-kvinnor och SSU är några som inte ger upp.

Lite för passivt är partiet också fortsättningsvis i skolfrågan, i alla fall i den om friskolor, vinster och aktieägare. Dom nya riktlinjerna innebär förvisso tuffare villkor och en majoritet av socialdemokraterna är nog mer än nöjda att det blev så. Men också här finns fortsatt kärleksfulla kritiker. Som helt vill förbjuda vinster i friskolor och ge kommunerna ett avgörande inflytande när nya får för sig att starta.

Desto roligare blev riktlinjerna för föräldraförsäkringen. För den blir tredelad och med allt på en gång. Fyra månader för varje vårdnadshavare och fem att dela på. Det ska bli kul att ta med ut, inte minst i debatter om vårdnadsbidrag och familjelycka á la KD.

Som det blev med föräldraförsäkringen – så ska ett feministiskt parti tala. Och så som Mona Sahlin talade på kongressen – så ska nästa statsminister tala.

Med fler unga i politiken, och med förtroendeuppdrag dessutom, kommer S att ha hela framtiden för sig och alla ungdomar med sig. På väg mot världens bästa välfärd och tillsammans med två andra rödgröna partier.

Det är detaljerna som gör det. Som ordet ska. Alltså ska vi göra oss kvitt olje- och kolberoendet. Det är konsekvensen av FN:s klimatpanel, det säger vetenskapen. Men vi andra då, vad är vi beredda att avstå? Och hur kan någonsin en gasledning i Östersjön bli ett alternativ?

Enligt FN:s klimatpanel IPCC hade vi ungefär åtta år kvar för två år sen. 2015 måste utsläppen ha börjat minska istället för att öka. Vi kan inte ens vänta till nån gång mellan januari och jul 2015. Och år 2020 måste vi ha minskat utsläppen till 40 procent.
Om livet på jorden inte ska bli två grader varmare alltid och överallt, och om det nu är det vi inte vill ha.

Hade jorden självt haft vetorätt skulle människan tvingas att helt sluta släppa ut, och göra det nu. Men på jorden blir det som vanligt tolkningar istället för ska. På jorden ger ledarskap sig själva ännu mer utrymme: byter ut ska till till nått eventuellt kanske som i alla fall inte är omedelbart förestående. Och innan dom säger nått alls har det gått eviga tider.

På jorden leks det i stället med siffror, och i slutänden med liv. Därför handlar rika industriländers löften, i bästa fall, bara om att minska utsläppen till 15 % till år 2020. Både procent och årtal är helt fel, dom har inte alls med varandra att göra. Och en gasledning i Östersjön är bara ännu ett uttryck för samma sorts ledarskap och samma sorts lek, och lika dåliga allihop.

Alltså har alliansregeringen bara börjat mumla, men det ligger redan ett jättelager med pipeline i Karlskrona. Alltså är Karlshamns kommunledning tyst, trots att den som remissinstans kunde göra nytta. Alltså är Länsstyrelsen i Blekinge detsamma, för att, säger den, miljögifterna drabbar bara Gotlandskusten och Bornholm; att Blekinge är en del av allting tycks inte spela heller Länsstyrelsen nån roll.

Och medan gasprojektet rullar på som om ingenting kan stoppa det, har förhandlingarna inför klimatmötet i december inte ens kommit halvvägs. Den rika världen snackar och lovar, men just nu går vi mot en värld med tre grader mer i medeltemperatur.

Jorden har inte tid med såna fegheter, den kan inte längre acceptera att rockar är lika ombytliga som vindarna. Jorden behöver en omställning nu och det är inte våra barn som ska stå för den.

Det är inte dom ska göra vårt jobb, inte dom som ska ta vår skit.

Reinfeldt och alliansen behöver bara mumla om ett fjärde jobbskatteavdrag, och en hel hög med positiva synpunkter dräller in. Annat är det med jämställdheten. Ingen kan prata om den utan att få, om inte på käften rent faktiskt så i alla fall bildlikt.

Så när socialdemokraternas Mona Sahlin både vände sig till och pratade om halva befolkningen gjorde hon flera saker fel. Hon skulle pratat om nått annat och inte bara försökt vinna kvinnorna och, vilket är nästan brottsligt idag, inte glömt medelklassen.

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet. Och ska man ändå envisas ska man, enligt kommentarerna, definiera jämställdhet som social ojämlikhet eftersom kön hör ihop med klass och klass med kön.

Trots att det är med jämlikheten som med jämställdheten, alla vet att den inte finns den heller. Och trots att man inte behöver vara vänster för att inse att klass också är kön. Och vadå medelklassen – det är väl den som ska orkar lyssna och förstå andra – det finns faktiskt människor som inte tjänar på varken jobbskatteavdrag eller en alliansregering.

Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?

Eller kanske ska kvinnor fortsätta jobba deltid oftare än män. Fortsätta stanna hemma med barn, både när barn är små och sjuka. Fortsätta vara i absolut majoritet bland ensamstående föräldrar.
Inget politiskt parti, och inte heller (S), plockar hem särskilt många guldstjärnor när det gäller jämställdhetsarbete. Att upprepa klyschan om att vi kommit långt är varken sant eller tål längre att höras. Vi har ingen jämställdhet idag. Så är det. Men just nu har vi i alla fall en partiledare som vill ändra på det, som ställer ut löften och gör det högt.

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.

”Vi vill inte höra det fler gånger. Att barn utvisas från Sverige med åsidosättande av FN:s barnkonvention och med argumentet att Sverige visserligen ratificerat konventionen men ej omvandlat den till lag.”

Där har ni inledningen på en ytterst angelägen motion från socialdemokratiska kvinnor i Karlskrona och Blekinge – och besvarad med ett rungande ja på S-kvinnors förbundsmöte. Det betyder inte att världen förändras nu eller ens inom kort, men det betyder att något åtminstone börjat.

Att inte omvandla konventioner till lag har blivit något av en smaklös tradition i svensk politik, och den om och för barn är bland dom som vi tar allra minst hänsyn till. I praktiken innebär det att alla talar varmt, och särskilt i valtider, om barns rättigheter – så länge inga andra eller andras rättigheter kommer ikläm.

I den stund det verkligen gäller, då räknas barn mindre. Och vi försvarar dessutom vårt sätt att göra med att barn visserligen har en konvention som vi visserligen var en dom första att skriva under eftersom ju också barn ska ha rättigheter – men som faktiskt inte är lag.

Enskilda kan vilja sätta barnen främst men i det stora hjälper det inte. Vilken kommun kan till exempel säga att här går alltid barns rätt före? Som, och som motionen också tar upp: barns informationsrätt, barns medbestämmanderätt, barns rätt att det i underlag för politiska beslut också ska ingå ett barnperspektiv. Finns det i verkligheten? Nej. Kommuner är inga undantag dom heller.

Oavsett politisk hemvist, profession, ansvar eller nån annan uppdelningsmodell, skyller vi våra gemensamma brott mot barnkonventionen på att den inte är en riktig lag och därför alltså inte kan gälla eller spela roll. Den som ändå vill hävda barnkonventionen får helt enkelt Föräldrabalken eller någon annan lag- eller bindande avtaltstext i huvudet. Varken här eller där är barnkonventionen viktig nog att bli något annat än den just nu är: en portalparagraf helt utan egentlig makt.

När lagar inte räcker till är det alltid dom svagaste och mest utsatta som drabbas, och när lagar inte ens finns kan det givetvis inte vara annorlunda. Men nu kräver i alla fall socialdemokratiska kvinnor en offentlig utredning för att förbereda ett lagförslag för att omvandla FN:s barnkonvention till lag.

Den som är emot får väl bo nån annanstans.

Så är Björklund på gång igen. Med skolan och med krav på ny lagstiftning. Och som vanligt använder han sin metod.
Och som vanligt blir det därför fel. För som Robban Broberg så fyndigt sjöng så är målet ingenting, det är vägen som är allt.

Att vägen är allt och inte bara för skolan har blivit ruskigt klart med alliansen. Höginkomsttagare har fått mycket kvar efter skatt men även låginkomsttagare har fått skattesänkningar som kakbit och jublar så gott dom kan och för sin egen skull. Bättre en krona i egen plånbok än att dela den med en granne som behöver.

Jobbskatteavdraget är både bov och förklaring till varför folk i opinionsundersökningar fortfarande tycker att Reinfeldt är bättre än Sahlin. Det är ironiskt, för att inte säga förödande. Och ännu värre blir det på sikt. Eftersom det är vägen till som avgör hur både det och vi ser ut när vi kommer till målet.

Samma gäller Björklund senaste om skolan som bland annat ska ge Skolinspektionen större tänder att sätta i dom skolor som inte sköter sig. Det kan visserligen och verkligen behövas, och här är friskolor inga undantag, tvärtom. Så försvarar Björklund också sin idé med glädjebetygssättningar, religiös indoktrinering och obehöriga lärare. Och så långt låter det också bra, vägen känns okej och målet likaså.

Men Björklund vill också in och pilla på skolornas kvalitetsredovisningar om målen och, viktigast av allt, vägen dit. För Björklund litar inte på skolans egen redovisning, ser dom som nått administrativt onödigt och vill att Skolinspektionen ska inspektera mera istället.

Hur skolorna ska visa och fixa kvalitén ska kommunen själv bestämma, tycker Björklund, och slänger allt som visar vägarbetet till kvalité och likvärdighet åt vargarna.

Hur många som bryr sig om redovisningarna kan alltid undras, men att ytterligare en inspektion då och då skulle vara ett bättre instrument? Inte med Björklund vid rodret samtidigt i alla fall. Det blir snarare med skolan som det ska bli med jämställdheten. En uppryckning i form av en ny intetsägande rapport vart tredje år.

Och under tiden händer ingenting. Inte med resurserna till skolan. Inte med lärartäthet och pengafördelning efter behov. Likvärdigheten blir noll och barn far illa.

Men friskolorna är kvar. Med glada betyg som en del av marknadsföringen och vinster till ägarna.

Trodde nedläggningarna av militära förband bara var stoppade, men det har nog även skett en förflyttning? Nytt högkvarter verkar vara Betongpartiet (tidigare känt som Folkpartiet). Här genomsyrar kraven på disciplin, ordning och reda alla politikområden, inte endast Björklunds skola inspirerad av Hets.  Målen förefaller oftast vara barn, nu skall barn under 15 år ställas inför rätta. 

Lika bra att sluta kalla barn för barn. Ge dem vuxenstatus direkt vid födseln, så kan lymlingarna arresteras redan i porten till förskolan. 

- Marita -

Färgelanda kommun vägrar betala ut skadestånd till en mobbad pojke.  Skadeståndet uppgår till 134 200 kr.

Så vad gör kommunen, jo de anlitar en advokat för att få ned summan.  Kommunen har erkänt mobbingen, vad man anser är tydligen att beloppet är för högt. Kostnad för advokaten är 2 200 kr/timme. 

Kommunalrådet Ann-Marie Jacobsson (C) ställer sig bakom Jan Erikssons agerande.

– Vi har delegerat till kommunchefen att fatta beslut i den här frågan. Vi har haft en dialog och jag stöttar förvaltningen fullt ut i detta.

– Jag anser att det är viktigt att få detta prövat eftersom skadeståndsbeloppen tenderar att höjas efterhand. Vi vet faktiskt inte vilket belopp som är motiverat i det här fallet.

Slår mig på fingrarna för att inte knacka ned svordomar. Pengar kan aldrig, aldrig kompensera för kränkningen pojken fått genomlida. Men han skall ha summan, hela summan.

Och Färgelanda kommun…..skall inte betala ett öre i advokatkostnader, utan investera dessa 2 200 kr/timme i kunskap om barnperspektiv.  Det behövs.

- Marita -

Det finns en religiositet intill gränser som ingen vettig människa begriper eller accepterar. Eller ens skulle få för sig att bara försöka göra. Herrar kardinaler och romersk-katolska biskopar inom Vatikanen är ett sånt exempel. För den och dom spelar det ingen roll vad som händer eller vem det hänt.

Inte ens att en nioårig flicka blir gravid därför att styvfadern våldtog henne. För vad gör en biskop då, och vad händer i Vatikanen? Jo, biskopen bannlyser mamman och läkaren som utförde aborten, och högborgen försvarar. Ingen av dem lyser vare sig den ena eller den andra förbannelsen över förövaren. Han blir i stället förlåten.

För sånt finns inga som helst argument för, och att förstå är det inte tal om, inte en chans. Och det gör inte heller folket i Brasilien, där flickstackaren kommer ifrån, och givetvis inte vi heller. Men hur mycket vi reagerar är nått annat, och om det räcker. Den sista droppen brukar mest få en och annan bägare att rinna över men långt ifrån alla och inte dom man tror.

Det är som Barnkonventionen och förklaringen om mänskliga rättigheter, och kvinnodiskrimineringskonventionen och konventionen om dom medborgerliga rättigheterna. Och en massa andra dokument och direktiv om samma självklarheter, och som tagits fram för att dom både ska gälla och förhållas till. Det är mest papper alltså.

Att hela världen mest verkar bestå av antingen ytterligheter eller dumheter blir inte mindre sant av att i samma stund som den nioåriga brasilianska flickans helvete blir mer allmänt känt i detta land, då föreslår Folkpartiet nya städavdrag för barnfamiljer. Så stegar man nämligen framåt mot mer och bättre jämställdhet enligt Björklunds glada ekvation.

Som man räknar frågan får man väl antagligen svar, eller hur det nu var med dom politiker vi sägs förtjäna. Men är det verkligen vårt fel att vi har en skolminister som inte kan dela ett hushållsjobb på två utan att plocka in en tredje? Fast visst: det går att stänga ute en hel publik från en tennismatch men det går tydligen inte att avstå från en OS-invigning i Kina.

Så nått knepigt är det allt; med alla ord, papper och gränser för vad vi tål. Igår var det förresten Internationella Kvinnodagen, igen. Och droppen, alla droppar om vi ska vara ärliga, har nått stenen för längesen.

Och i Vatikanen är det också som vanligt.

Bortglömda barn finns överallt i samhället. Här och nu, någonstans nära oss. Mitt ibland oss. Inte heller i samhällsplaneringen är barnen synliga. Formas skriver i ett pressmeddelande:

När blir barnkonsekvensanalyser i stadsplanering lika självklara som miljökonsekvensanalyser? Att uppmärksamma barns erfarenhet av miljö är inte bara en rättighetsfråga enligt Barnkonventionen, utan också en fråga om att positivt värdera och ta vara på barns erfarenheter av sin närmiljö. I strävan efter en bättre framtida livsmiljö är barnens synpunkter viktiga pusselbitar.

Pia Björklid och Maria Nordström står bakom artikeln När kommer barnen in i stadsplaneringen? Oj, vad viktigt. Oj, vad jag vill veta mer. Oj, det här måste många läsa. Och tänka kring. Och agera. Men artikeln kan inte laddas ned, vill man beställa numret om när städer växer, kan det göras här. 60 spänn kostar tidningen. En spottstyver kan tyckas, men några beställningar här och där, blir många kronor.

Fildelningsdebatten rasar, men de som verkligen skulle sprida sin verksamhet, de tar betalt. “De” är offentliga myndigheter och organ som forskar på samhällets uppdrag. Och en tidning från Formas lär knappast läggas ut på The Pirate Bay. Himla synd.  Kunskap om barns förhållanden skall inte kosta pengar. Dags att forskningsråden anställer okuvliga bibliotekarier för att förstå grundstenen i  samverkansuppgiften (som jag vill se det iaf) : folkbildning och kunskapsspridning :

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Lag (2009:45).

“Nytta” är mer kunskap, större insikter. Insikter som skall ligga till grund för politiker att forma ett bättre samhälle. Naivt javisst, men utan kunskap blir det politik som felar istället för helar.

- Marita -

Om Formas: Forskningsrådet Formas är ett statligt forskningsråd som ligger under Miljödepartementet. Det innebär att Formas får huvuddelen av sina ekonomiska anslag från Miljödepartementet. Resterande anslag kommer ifrån Jordbruksdepartementet Forskningsrådet

Formas stödjer grundforskning och behovsstyrd forskning inom områdena miljö, areella näringar och samhällsbyggande. Formas främjar en ekologiskt hållbar tillväxt och utveckling i samhället, mång- och tvärvetenskaplig forskning samt internationellt forskningssamarbete. Forskningsrådet ansvarar vidare för information om forskning och forskningsresultat.

Nu är det faktaunderbyggt – sjuknärvaron har inte varit så här hög sedan 1984. Folk är ordentligt uppskrämda. Tänk er en nyhetsrapport från ett annat land. De vågar inte vila sig när de är sjuka en gång. Hur ska de då nånsin kunna friskna till?
Men det är väl inte det som är meningen heller – nu när Apoteket ska privatiseras.

Läs Aftonbladet Lotta Gröning, DN

Det bekändes färg i förra veckan. Kärnkraft blev lika med Maud Olofsson. Som tror att det också är lika med centern. Men är det, och är det bra? Annat än att alliansen, i och med detta, borde bli ytterligare ett parti mindre. För kritiken kommer ju inte bara från alla utomstående som inte vill ha kärnkraft, det vill inte alla i centern heller.

En gång var centern inte bara ett miljöparti, utan också emot kärnkraft. Och den gamle partiledaren Olof Johansson sa i TV så sent som timmarna innan Olofsson gjorde det motsatta helt klart, att kärnkraft inte hör framtiden till.

Men nu, med ett nytt ledarskap i centern, gör den det: är man utsedd för att ta ledarskapet är man, och ibland måste man ta beslut i mindre grupper, är Maud Olofssons egen förklaring.
Alltså blåser det nu på partiledare Olofsson ungefär som det gör på partiledare Göran Hägglund. För precis som kristdemokraternas politiska snubbeltråd, den högst egna synen på könsneutrala äktenskap, inte försvinner hur mycket partiet än älskar kärnkraft – så kommer inte heller Olofssons radioaktiva Ja att göra det.

Kärnkraftslycka är å andra sidan inget nytt om man talar alliansen, men fick ny fart med Hägglunds kärleksförklaring och Olofssons gensvar, dessutom miljö(!)ministerns! Och sen förra veckan är hela alliansen jättesamlad. För att ta ansvar för framtiden, säger dom.
Men det är bara tragiskt och förfärligt. För framtiden, och för allt och alla. Ett monumentalt svek, som öppnar för kaos, fler miljöskador och mer livsfarligt kärnavfall, säger bland andra Naturskyddsföreningen.

Och man kan bara instämma, och verkligen undra vems framtid alliansen snackar om? När nästan allt som inte heter kärnkraft äntligen skulle kunna ha en framtid, då ska alliansen göra tvärt emot. När vi trots allt fortsätter att sätta barn till världen, då ska alliansen göra den ännu farligare.

Det är som om dom inte fanns, alla generationer som ”vi” lämnar allt radioaktivt avfall till. Avfall som det inte ens finns säkra metoder för – och då måste det ligga i 100000-tals år. Det är som om alliansen inte såg alla nollorna för alla nollorna. Eller så har det med ledarskapet att göra; utsedd för att ta ledarskapet, sa ju Olofsson.

Provocerar gör dom i alla fall, allihop, inte bara Maud Olofsson. Och pratar om barn och gråter när det handlar om radioaktivt avfall.

Barnet inom oss är ömtåligt, men det är livs levande, o det tolkar våra erfarenheter innan vi ens är medvetna om dem. Det är barnet inom oss som räds nya platser, okända människor, ovana situationer.

Barnet behöver omsorg, den omsorgs om det kanske inte fick förr. Vi måste leda det vid handen, övertala det att följa med, låta det känna att det inte är övergivet. Nya platser, okända människor, ovana situationer får inte skrämma det.

Det är märkligt hur starka vi kan bli – om vi månar om oss själva – när vi inser att vi bär ett litet räddhågset barn inom oss, när vi kramar om det o ger det trygghet. Ensamma vågar vi ingenting. Tillsammans vågar vi vad som helst.

Jag ska ta hand om barnet inom mig idag, jag ska inte lämna det ensamt inför de prövningar dagen kan föra med sig

(hämtat ur Var morgon ny)

Jag bär ett klokt litet barn inom mig, en gnistrande diamant från universums djup.

Visst är det så att mycket av mina tankar, känslor o reaktioner kommer från det lilla barnet inom mig – ofta utan att jag hinner förstå det själv på ett medvetet plan. Magkänslan – intuitionen – som ofta styr mig i mina möten med andra människor.

Det barn jag en gång var lyser igenom, mer eller mindre, i min personlighet – både i sin klokhet o med de skador det fick då det var litet o försvarslöst. Då jag tar hand om mig själv o då jag håller det lilla barnet i handen kan jag bit för bit hela mig själv o komma vidare på livets slingrande stigar.

Det lilla barnet, o jag som nu är vuxen, har insett att det går att lita på andra människor. Inte på alla – urskiljnings processen är viktig – men det finns människor i livet som jag kan lita på o som kan lita på mig. Vi behöver varandra, alla behöver vi varandra.

Tilliten kunde börja gro den dagen jag insåg att jag kunde lita på mig själv. På att jag, en vuxen kvinna, stod upp för mitt inre barn o därmed för mig själv.

Jag möter min egen blick i spegeln varje morgon o ser in i även mitt kloka, o ibland rädda, inre barns ögon. Jag är jag, o steg för steg möter vi framtiden – en dag i taget.

Enligt uppgift kostar det 10 000 kronor i Blekinge för pojkar att bli omskurna. Och därmed också sagt för vuxenvärlden, däribland föräldrar, att göra övergrepp och helt klart bryta mot FN:s Konvention om barnets rättigheter. Som kallas barnkonventionen i folkmun men som folk ändå inte bryr sig om på riktigt.

Vi kan vara hur upplysta vi vill, skriva under hur många tjusiga rättigheter som helst, men inget spelar roll. Religionsfrihet ska tydligen vara detsamma som förtryck, våld och död – och ingen ska få säga emot. Med religioner som skäl blir det på nått oförklarligt sätt självklart att människor ska lida, och att könsstympa pojkar är bara en av alla hemskheter.

Det finns medicinska skäl för omskärelse, men då är situationen speciell. Och det kan kanske stämma att till exempel risken för njurbäckeninflammation hos omskurna pojkar är mindre än en tiondel och risken för hiv-infektion är 75 procent mindre – för till sådan kunskap hänvisar försvararna.

Men att könsstympa pojkar, så små att dom inte ens lärt sig prata än och ännu mindre förstå konsekvenser, kan inte vara något annat än förbjudet. Både utanför och innanför sjukvården. Sen, när pojkarna blivit så pass stora att dom själva förstår och därför också själva kan välja, ja då handlar det om var mans rätt att fatta egna beslut.

Det ska, säger konventionen, tas vederbörlig hänsyn till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden när det gäller barnets skydd och harmoniska utveckling. Samtidigt ska rättigheterna i konventionen respekteras och tillförsäkras utan åtskillnad av något slag, inte ens religion.

För barn ska också höras, har rätt att få uttrycka sina åsikter och få dom beaktade. Barn har rätt att bestämma över sin kropp, sina känslor och sina tankar.

Som i så mycket annat är det synen på människan som måste ändras i grunden. Men ger vi tillåtelse här eller där eller under vissa förutsättningar, får vi aldrig en sådan förändring.

Det ska vara brottsligt att omskära även pojkar av religiösa skäl, först då kan mörkertalet minska och även pojkar slipper skadas eller dö för att ingreppet gjorts av okunniga eller slarviga. Läkare och vårdpersonal som vägrar omskära för föräldrarnas skull gör det enda rätta.

Av det enkla skälet att stympning av kön, flickor eller pojkar, är fullständigt oacceptabelt.