Idag fick jag mitt slutbetyg i utbildningen som jag gått -Barn och Fritidsprogrammet är mycket stolt och nöjd själv med mitt resultat då jag gick ut med 11 MVG och 2 VG totalt på 13 ämnen. Det var hårt jobb men mycket givande, intressant och samtidigt roligt en bra utbildning att gå om man ska jobba med barn eller ungdomar i skola eller med särskilt stöd, jag gick 3dje terminen med inriktning mot människor i behov at särskilt stöd. Så nu har jag kompetens att söka som barnskötare och det är just vad jag har tänkt att göra nu. Jag gick på Lärgården i Stockholm och trivdes superbra där med både lärare och elever, dock så pluggade jag på distans så det blev inte så mycket kompisanda dirket men jag hade kul iallefall.

I dag har jag och mina kollegor i den styrande alliansen presenterat nästa års budget för Stockholms stad. Trots det svåra ekonomiska läget värnar vi skola, förskola och kultur. På de pedagogiska verksamheterna skola och förskola lägger Stockholm 627,8 miljoner mer än 2009. Det motsvarar regeringens hela tillskott till kommunerna i budgetpropositionen för Stockholms del. Det innebär också att över hälften av de ökade medlen i budgeten för 2010 går till skola, förskola och bibliotek. Om vår kultur- och idrottspolitik kan ni läsa på Madeleine Sjöstedts blogg.

Vi ökar anslagen till förskola och skola jämfört med 2009 års nivåer. Förskoleschablonen ökar med en procent jämfört med 2009. Grundskoleschablonen, särskolan, gymnasiet och skolbarnomsorgen ökar med 2 % vardera. När det gäller Komvux har vi full beredskap att anpassa platserna efter antalet behöriga sökande.

Vår läsutvecklingssatsning har varit mycket framgångsrik. Den fortsätter och vi inleder motsvarande satsning på matematik.

Vi sätter fokus på förskolans pedagogisk inriktning. Programmet för att utbilda barnskötare till förskollärare fortsätter.

Trygghet och studiero är en förutsättning för att eleverna ska trivas i skolan och kunna tillgodogöra sig nya kunskaper. En lugn och trygg arbetsmiljö bidrar också till att öka läraryrkets attraktionskraft. Vi uppdrar åt utbildningsnämnden att sammanställa de bästa, beprövade metoderna som finns för att skapa arbetsro för elever och personal.

För att barn som far illa ska få den bästa hjälpen måste skola och socialtjänst arbeta sida vid sida. Vi har påbörjat ett arbete med att ta fram rutiner för hur detta samarbete kan ske på lokal nivå.

Stockholm befinner sig mitt i en globaliserad värld. Stockholms unga ska genom sin utbildning stå förberedda för de internationella sammanhang som många av dem kommer att ställas inför. Ett led i detta är stadens satsning på spetsutbildningar som gör det möjligt för en elev att vid sidan av sina gymnasiestudier läsa kurser vid universitet eller högskola. Staden ska också stimulera fler internationella elevutbyten i gymnasiet. Vi tar också fram skärpta åtgärder för att motverka betygsinflation.

För folkpartiet är bildningstraditionen central. Kunskapsfokus i skolan och satsning för stockholmarnas läsning sammanfattar väl prioriteringarna. Stockholms stads budget för 2010 är en budget för bildning i en globaliserad värld. Det är en budget för barn och unga i Stockholms stad.

Läs budgeten i sin helhet här.

Läs vår debattartikel på Newsmill här.

Följetongen fortsätter i BLT. S mullrar i Kommunals namn trots att de i förhandling går med på deltidstjänster, trots att S-ledamöter berättar om att det går utmärkt att arbeta deltid i annan förvaltning och också ta fler uppdrag som ger heltid sammantaget, trots att de i andra sammanhang vill ha FLER anställda i förskola och skola och TROTS att vi i femklövern  kraftigt har reducerat/halverat antalet visstidsanställda under de senaste TRE åren.
Mina bedömningar och mitt stöd för detta förfaringssätt kvarstår.

Produktionen på Skontoret nu benämnt “Röda stugan” är hög. Några journalister kontaktade mig idag och hänvisade till ett pressmeddelande utskickat av S.
Efter samtal till Patrik Hansson fick även jag detta meddelande med en chans att då kommentera innehållet.
Så här skriver P Hansson från Röda stugan :
“Jag är helt oförstående inför barn- och ungdomsnämndens planer att bara erbjuda barnskötarna 75% tjänster. Barnskötarna ska självklart erbjudas heltidstjänster”

Så här ser jag på detta :
(Som vanligt fokuserar S på Barnskötare och Kommunal och har inga synpunkter på hur det går för Lärare och Lärarförbundet)

Tidigt i år rapporteras att BUN prognosticerar ett underskott med cirka 2,5 mkr.
Som ordf är jag skyldig att uppmana till åtgärder via FörvC ut till rektorer.
Kommunfullmäktige, där Hansson också röstat, har beslutat att när mål o medel inte överensstämmer gäller medel.
Varsel gavs därför omgående rörande cirka 30 barnskötare, 10 lärare och vissa kuratorstjänster.
Förhandlingar har sedan förts med berörda fackförbund och är ännu inte slutförda.
Ekonomin har förbättrats något och prognosen på underskott är nu något lägre varför åtgärder enligt
ursprungsvarsel inte behöver tillgripas fullt ut.
Förvaltningen har ett stort antal anställda , knappt 2 000, och vissa har redan idag deltidstjänster, ofta efter eget önskemål.
Verksamheten bedrivs INTE dygnet runt varför det är svårt att garantera heltidssysselsättning
för alla i en sådan stor organisation.
Detta är utgångspunkten för det erbjudande som nu ges till de fackliga organisationerna.
Som politiker ska jag inte lägga mig i de förhandlingar som förs mellan förvaltningsledning / arbetsgivare och de fackliga organisationerna. Jag informeras dock om vilka förslag som läggs och stöder dessa.
I stället för att fortsätta med visstidsanställningar och den otrygghet dessa kan ge erbjuds nu ett antal fasta tjänster att ingå i olika pooler för lärare och för barnskötare.
Bedömningen är att så många som möjligt ska kunna få detta erbjudande och att budgeten medger detta.
Alternativet är att göra uppsägningar för flera eller att fortsätta med visstidsanställningar med den otrygghet som ligger inbakat i dessa anställningsformer.
Självklart ska vi så långt möjligt kunna erbjuda heltid till så många som möjligt om ekonomi räcker till och  om sysselsättningsbehovet är tillräckligt.
Vad jag vet har en bra bit över 90% av de anställda heltid och endast en liten del har deltid, ofta efter eget önskemål. Så här beskriver Sydöstran det hela.

HUR kan våra politiker tillåta att Sverige blir till ett nytt mellanöstern? Dags att säga STOPP!

/Fröken Sverige

 Jag är född 1976 så jag är 32 år snart 33.

Jag är mamma till fyra stycken barn som nu alla går i skolan.

Jag är kompis till en härlig massa av olika underbara människor.

Jag är matte till en hund och en katt.

Jag är utbildad Barnskötare med inriktning mot Barn med behov av särskilt stöd.

Jag är för närvarande arbetslös men har tidigare jobbat som Barnskötare,Fritidspedagog,Låg och Mellanstadie lärare,Säljare i alla slags former,Paketerare och Telefonvärdinna på en telesexlinje etc.

Jag är bra på att “fixa” saker som tex billiga resor,fastigheter,förstahands kontrakt,rätt husdjur etc etc

Jag är bra på att laga mat (Och baka när jag lägger den sidan till)

Men igen då… -Vem ÄR jag?

För jag är ju faktiskt INTE det jag gör, eller det som är omkring mig om man nu ska tänka efter..

Visst är det min personlighet som präglats i och av de val jag gjort i livet, men det är inte de som är Jeanette..det är ju bara “saker” som Jeanette gjort och varit med om.

Så åter igen… -Vem är jag?

(Jag har “highlightat ” de “viktiga” bitarna så att ni som inte orkar läsa mina otroligt långa inlägg,bara kan läsa dessa ; )  )

Jag är en tjej som har jätte lätt att gråta när jag tittar på film och jag kan t om gråta om jag blir rörd av en reklamfilm.

Jag kan gråta om filmen är sorglig,lycklig och är den riktigt rolig så gråter jag när jag skrattar också.

Jag älskar att sjunga och jag kan bli så rörd av andra som sjunger att jag börjar gråta över det med..

Däremot har jag JÄTTE svårt att gråta framför vänner och har t om svårt att gråta när jag är ensam om det gäller något som verkligen rör mig själv eller någon i min omgivning.

Då kommer muren upp och jag blockerar mina känslor ..jag har “inte tid” att känna sorg, inte ork att sörja, inte lust att visa mig sårbar..Så här har jag varit sen jag varit liten men faktiskt tack vare allt skit jag tyvärr varit med om de senaste två åren och efter timmar av terapi har jag börjat bli bättre på att våga känna mig ledsen,våga brista ut i tårar och våga säga och känna att allt faktiskt inte längre är ok.

Jag har fortfarande väldigt långt kvar..men nu vågar jag känna mig sårbar…och det mina vänner är riktig styrka det.

Jag har också mycket tankar och ideér i huvudet,sååå mycket finns det som snurrar runt där att jag har ständiga sömnproblem. (Sover ca fem timmar i snitt per natt) Nu när jag är arbetslös försöker jag sova längre på mornarna,men jag är så rastlös att jag har svårt att lyckas med det även nu.

Jag är en tjej som har svårt att säga nej, är konstant rädd att det ska hända något med den jag nekar hjälp och att det då kommer kännas som att det var mitt fel att det blev som det blev. (Jag arbetar med att säga meningen..-Jag ska tänka på saken och återkomma till dig)

Jag älskar som sagt att sjunga och gillar all slags musik,så musik är något som är en stor del av mitt liv. När jag själv sjunger blir det mest balader men tror helt enkelt att det blivit så för att jag tycker att det är lättast

Men jag tycker om all sorts musik och då menar jag verkligen allt möjligt från Jazz,Blues,Hårdrock,Punk,Techno,RnB,Country etc..

Det viktiga för mig är att jag är en humör människa när det gäller musik.

Jag spelar gärna Ambient musik när jag sitter hemma och myser, förut var det typ Enigma eller Enja men tyvärr påminner de sista så mkt om exet så jag lyssnar inte mkt på de längre. Sen lyssnar jag gärna på Psytransmusik när jag städar då jag får upp rythmen och det går fort;)

När jag har som svårast att somna brukar jag lyssna på sån där “shill musik” om ni förstår vad jag menar..ni vet,regndroppar,vind,åska,lite flöjter och trummor etc..

När jag förar innan utgång  lyssnar jag gärna på RnB eller 80-tals slager för att komma i festform..

När jag deppar men egentligen vill komma upp ur mitt “deppiga stadie” gillar jag att lyssna på Blues eller Country då de texterna ofta handlar om att allt och då menar jag verkligen allt är skit!

Efter att ha lyssnat på det ett tag, brukar jag inse att jag faktiskt inte alls har det så jävla dåligt iaf. För hallå liksom…Min farm har ju inte brunnit ner,barnen har inte dött i Kolera,mannen har inte lämnat mig med Syfilis,jag har inte blivit amputerad etc..så jag har det ju faktiskt ganska bra iaf..-eller hur. 

-Men det var väldigt skönt att få ligga och må kasst ett litet tag iaf.

Är jag så där jätte ledsen så att jag inte orkar hålla inne allt längre..ja då lyssnar jag inte ens på musik…

-Men jag tänker musik! Ja ni hörde rätt..Då tänker jag på låtar som påminner mig om det jag sörjer över,jag hör texterna spelas i mitt huvud och jag brister på en gång.(Och ni ska veta att jag har tyvärr mååånga såna låtar i huvudets album)

Sen förutom musik är Jeanette en tjej som älskar barn, jag älskar att vara gravid och känna ett liv i mig…finns nog ingen mer underbar känsla än det…förutom att föda barnet såklart…-Det slår allt!!!

Jag älskar förlossningar! Om jag fick skulle jag vara med på ALLA mina vänners,deras vänners,deras avlägsnaste vänners

…eller vad faan..

-Jag skulle vilja vara med på allas förlossningar om jag hade tid, då det är det bästa jag någonsin kan beskriva att man kan vara med om.

Varför jag inte vill bli barnmorska om jag nu älskar förlossningar så mycket kanske ni då undrar..och det är av den enkla anledningen att skulle någonting gå fel under förlossningen så VET jag att jag skulle klandra mig själv..-även fast det inte skulle varit mitt fel..för tyvärr är jag ju sån…så just därför väljer jag att inte jobba med såna jobb.

Jag är en tjej som också älskar att lära ut saker till folk.

Det ger mig så otroligt mycket mer tillbaka när jag ser på en person att den lärt sig något nytt..Så det är delvis därför jag tidigare jobbat som just “fröken” av olika slag. Jag tycker också jätte mycket om att själv lära mig nya saker, och då helst om människors beteenden om olika sorters företagskulturer,ledarstilar,hur olika sorters uppfostran formar våra barn etc etc 

Jag gillar att debattera,få nya infallsvinklar,jag älskar att få  “ahaa upplevelser”, och förutom musik,barn och psykologi av alla dess slag så älskar jag också djur.

Jag älskar djur och jag har haft djur i hela mitt liv och jag kommer med största sannorlighet ha det i resten av mitt liv också. Däremot älskar jag inte att rensa burar,kattlådor,gå på promenader och sånt som man ju tyvärr måste göra när man har djur..så har jag någon i min närhet som vill göra det i mitt ställe så får de mer än gärna göra det..hehe  

Lite roligare fakta då:

Jag kan prata om sex och jag kan vara vääääääldigt snuskig om jag är på det humöret..Men porrfilmer tycker jag är äckligt.

Jag har aldrig i hela mitt liv sett en hel porrfilm och det är inget jag skulle vilja göra heller. -Konstigt men sant.

Jag måste alltid kissa innan jag går och lägger mig och då menar jag verkligen precis innan..annars känner jag mig kissnödig direkt när jag lägger mig i sängen..Detta är även fast jag kanske kissade innan jag borstade tänderna och sen gick direkt till sängen..

gjorde jag det måste jag ändå kissa en gång till efter att jag borstat tänderna så då är det bara att gå upp och gå på toaletten igen

Jag måste nynna “det strålar en stjärna förunderligt blid” i mitt huvud varje gång jag går in i mitt badrum själv på natten för annars är jag rädd att jag kommer möta ett spöke eller en ande som inte vill mig väl(Tvångstankar…heeeell no;)  )

Jag hamstrar mat och hygienartiklar.. Dvs När jag får pengar åker jag och storhandlar konserver,soppor,pulversåser,basråvaror som pasta,ris,bulgur,potatismos,socker,mjöl,olika gryn,flingor etc etc..jag fyller alltid upp frysen med kött,fisk,kyckling,bröd etc. Jag köper alltid minst en hel påse full med hygienartiklar som tex tvål,schampo,balsam,tandkräm,tops etc. Sen tvättmedel,rengöringsmedel,folie,fryspåsar,trasor etc etc såklart..

Min nota för hela kalaset brukar landa på ca 3-3500:-men då vet jag att jag har nästan allt hemma som jag kommer att behöva för ett tag framöver.

Tittar man i mina skåp hemma så ser det ut som att man är i en affär. (vem vet..jag kanske levde under såna förhållanden i ett tidigare liv att jag känner att det är såhär man måste göra för att överleva;) ) Vilket fall som helst så är jag och har alltid varit en storhandlare..även innan jag fick barn.

Jag älskar att kramas och kyssas och gör det gärna i flera flera timmar i sträck om jag får chansen. Jag har varit med två likasinnade män i mitt liv..och ojojoj..det är absolut det bästa som finns i den kategorien,”vanligt sex” är ingenting jämnfört med det enligt mig. Jag hamnar i någon slags rus som går genom både sinnet,kroppen och själen och efter en sån upplevelse är man verkligen två som blir en för ett tag om jag säger så. Sen tror jag i of att man måste känna stor passion för den person man upplever detta med..annars fungerar det nog med största sannorlighet inte.

Jaa ni..det var iaf en liten inblick i vem den där Jeanette verkligen är.

I got some serious thinking to do.. Jag fick ett tips från Kim om Didaktus. En skola med både gymnasie- och Vuxenutbildningar. och där har dom Barn-och Fritid utbildning, som verkar mycket bättre och lättare än den jag går nu. hon är desutom utbildad Pedagog, och jag kommer “bara” bli Barnskötare. Upplägget verkar lättare, och bättre och så gör deras studiegång, Du väljer om du önskar studier i skolan flera dagar i veckan med lärarledd undervisning, handledning och stöd flera dagar i veckan eller kombinera studier med arbete genom att läsa de kurser som önskas med studier en dag i veckan på skolan. I övrigt studerar du utifrån en studiehandledning.

Och det behöver nog jag, jag som är så dålig på att ta mig i kragen och sätta mig ner och plugga. dessutom tror jag att jag behöver träffa andra. då kan man rådslå och diskutera. jag sitter ju bara här i min mammas lägenhet och ruttnar! träffar alldrig folk, så när jag väl gör det blir jag ju toksjuk.

Men å andra sidan har jag inte mycket kvar på denna utbildning, så tar jag mig i kragen och sätter i gång med pluggandet så kommer jag vara klar till sommaren! och på så sätt komma ut i arbete, få en inkomst och äntligen flytta hemifrån!! och då kan man vidare utbilda mig sen..

Ja vi får se hur jag gör. känner mig helt vilse, och vet inte alls hur jag ska klara detta!

Jag har skrivit om det förut, pedagogiska luncher. I den stadsdelsförvaltning jag arbetade så hade vi det inte. Där min morsa jobbar har dom det.

Jag gläds åt att läsa att förskolelärararna och barnskötarna på Södermalm nu äntligen gör uppror mot höjningen från 5 till 40 kr för lunchen. Att i huvudtaget betala för lunchen på en förskola är helt sjukt. Lunchen är arbetstid. Du hinner alldrig äta upp, eller åtminstonde inte äta dig mätt. Barn ska ha hjälp, du kanske får gå iväg med de första barnen som blir klara och måste stressa i dig din mat efter du sett till att alla ungar fått nåt, det ska diskas, städas och torkas. Hoppsan! Där nös en liten en i din mat och en annan hostade ut lite makaroner på din tallrik.

Det är inte okej att betala för att äta under arbetstid.

Det här är självklart inte bra. Måltiden är en av de viktigaste pedagogiska situationerna vi har. Vi ska ju vara förebilder och lära barnen att prova nya saker och äta rätt. Men vi kan inte bara tyst acceptera alla försämringar hela tiden, säger [Elisabet Nyléus till DN].

Vissa fattar ju inte det utan tycker att man ska ställa yrkesgrupper mot varandra. Såna människor förtjänar ett hederligt kokt stryk. Jag har vänner inom både äldreomsorg och barnomsorg och nog vet de om att deras yrken och de själva har mycket gemensamt.

Bloggat om upproret: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Media: DN1, DN2, DN3, DN4

…

LÄS! (gör det bara):

Forever United och Dom Ljuger

Jag jobbade över idag så jag är jävligt trött. Men ännu mer trött blir jag på fucking Stockholms Lokaltrafik, SL.

Nu för tiden så har jag råd med SL-kort. Jag har en vanlig arbetarlön och lever själv i en billig hyresetta. Räkningar, hyra och the shit går ihop i slutet. Men förr när jag var barnskötare så hade jag mycket mindre att leva på än nu. Leva och leva förresten. Pengarna gick uteslutande till mat, hyra och SL-kort. Jag var tvungen att, precis som nu, åka buss till jobbet och behövde då ett kort. Jag mådde inte speciellt bra då. Stressen och den ekonomiska balansgången var svår att klara av. Ännu värre hade det varit ett år tidigare då jag provade på att studera. Kurslitteraturen kvävde mig. För att ha råd med böckerna och fortfarande kunna äta och bo kvar i det lilla rummet jag hyrde tillsammans med min dåvarande flickvän så började jag planka på pendel och tunnelbana. Jag hade ingen buss jag behövde ta, även om det sparade tid för att ta sig till stationen så det fungerade.

Det var inte kul, jag var nervös varje gång jag åkte till skolan. Jag ville inte planka, det var jobbigt och jag behövde inte mer problem och stress. För att ha råd med ett månadskort så tog jag en stor tung kursbok utan att betala. Vi var tvungna att läsa den. Men jag hade inte råd med både och. Jag struntade i att äta lunch den dagen och vips så hade jag råd med kortet!

Jag hade aldrig snattat förut, inte så medvetet, aldrig aldrig något så dyrt. Men ändå kändes det värt det för att få slippa att sitta på helspänn varje gång jag klev på tåget.

 Det är därför jag fuckar ur när jag läser om SL:s senaste påhitt. Pengarna finns ju inte! De som plankar har inte råd!

Visst, dra argumentet om medelklassungar. En ungsosse har under en debatt till och med dragit till med argumentet att det bara är folk från Östermalm(!) som plankar. Jag satt i publiken men blev vrålarg och reste mig och skrek att hon ju kunde åka ut till Skärholmen och räkna plankare och sen jämnföra med hur många det blev på Östermalmstorg.

Det handlar om klass, som allt annat.

Och ju mer våldsam repression parasiterna som lever på våra skattepengar (och aldrig, aldrig åker buss, pendel och tunnelbana) sätter in för att “stävja fusket” ju våldsammare, tyvärr, kommer folk slå tillbaka. Varje gång priset höjs ökar konfrontationerna mellan resenärer och kontrollanter, väktare, busschafförer och konduktörer.

Skattefinansierad kollektivtrafik skulle vara bra för alla. Friare rörlighet för stadens invånare, ett bra steg för att förbättra miljön och en riktig utgiftsänkning för oss låg- och medelinkomstagare. 

Nolltaxa is the answer dammit!

Men tills dess:

…

Läs: Planka.nu om desperatare tag i tunnelbanan, Åsa Linderborg talar om klassamhället i SVT, Jesper Nilsson skriver bra på Dagens Konflikt, missa inte heller Forever Unitied om att beredskapspolisen ska beväpnas.

Nytt på Konfliktbloggarna: Mllstrm, Kim Müller, Autonoma Kärnan, Vida Latina

Från Vardagspussels arkiv: http://vardagspussel.wordpress.com/2007/08/23/skolstart/

Hormedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1

Tv-stjärnan säljer telesex

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article233797.ab

När barnen lagt sig börjar Jeanettes extraknäck – att sälja telefonsex.

Foto: KANAL 5

“Tjockholmen”-Jeanette: Det är som samhällstjänst

Intervju med två barnskötare

Kim Müller: Vilka är ni? Kan ni börja med att presentera er själva?

Paul: Jag fyllde tjugoett och hade ingen utbildningen, *skratt* förutom ett truckkort. Jag började jobba dubbelt i början, på hemmet 75 procent och dessutom som telefonförsäljare. Jag jobbade på en högstadieskola som allt i allo och jag fick arbetet på särskolan genom rektorn. Det var en ny kille som kom dit som var väldigt våldsam och jag hade gjort ett jävla bra jobb innan enligt rektorn, så då fick jag det arbetet. De ville ha dit en kille.

Mackan: Jag hade precis hoppat av en folkhögskolekurs där jag skulle läsa upp gymnasiet. Jag hade hamnat i ungdomsgarantin, framtiden var ljus. *skratt* Men jag kände A som ringde mig en morgon och frågade om jag ville ha jobb på hemmet. Jag kände mig smickrad först men han hade visst redan ringt tre andra innan. Så gick jag dit en halvtimme senare och blev kvar ett år. Innan hade jag arbetat på olika ställen, mestadels ströjobb och praktikplatser. Trettio praktikplatser, jag gick på ett individuellt program och arbetsmoralen var inte så hög så man var bara på ett ställe fyra-fem dagar. Det var alltifrån sjukhus, storkök, mcdonalds till städare och affärer. Jag var tjugo år när jag började arbeta på särskolan.

Kim Müller: Hur länge jobbade ni där?

Paul och Mackan: Ungefär åtta månader.

Paul: Jag fick inte förlängning, det var inte menat att jag skulle vara där så lång tid. De ville ha in utbildad personal och det fanns väl en hel del andra anledningar, men det kan vi gå in på senare.

Kim Müller: Berätta om arbetsplatsen, hur var den styrd kommunalt, privat? Hur många anställda? Vilka arbetsuppgifter hade ni?

Paul: Det var ett hem för autister, alla var autister och de flesta hade andra men. Det var tolv-tretton elever och så var det oftast fjorton som arbetade där. I regel en personal per elev. De var bara där på dagarna men ibland även på eftermiddagarna.

Mackan: Det var kommunalt och från början var det för mig oklart vad jag egentligen skulle göra. Vi skulle ta hand om en kille.. Jag fick en lapp men den var gammal och hade skrivits för honom tidigare, en del grejer gällde inte längre. Han hade nämligen varit borta i två år och kommit tillbaka nu, han var exempelvis större och så.

Paul: Han hade styrketränat och blivit stor och stark. Men våra uppgifter var helt enkelt att vara med honom och sysselsätta honom. Vi skulle ge honom enkla skoluppgifter.

Mackan: Vi visste inte vad han tyckte var roligt. Det hade vi aldrig fått reda på. Så vi tvingades att pröva oss fram vilket var problematiskt eftersom att han slog oss när han inte ville hålla på med det mer. När han inte ville började han slåss. Vi fick pröva oss fram och det var lite minerad mark helt enkelt. Vi gick ut och spelade boll men han tröttnade alltid snabbt, redan efter två tre minuter.

Paul: De ungarna som var värst, de kunde man inte ens kommunicera med. De var väck. De bästa kunde man åtminstone kommunicera med.

Kim Müller: Var de som rainman?

Mackan: Vi hade också först den bilden, trodde att dem skulle vara tillbakadragna lite smarta och bra på konst och matematik. Men det var så långt ifrån rainman man kunde komma.

Paul: De kunde inte ta hand om sig själva i princip. En del kunde inte äta, behövde hjälp på toa, många hade blöja.

Kim Müller: Hur mycket tjänade ni?

Paul: Skitdåligt, 13500 i måndaden.

Mackan: Jag lyckades fjäska till mig 13700.

Paul: Va? Det visste inte jag.

Mackan: Det var lite känsligt på den tiden.

Kim Müller: Vad hade de andra anställda för lön?

Paul: De som var utbildade barnskötare dvs gått barn och fritidsgymnasiet hade 17500 kr i månaden. Det var fyratusen mer än oss och pedagogerna runt 20000 till 24000 kr i månaden. Det var en jävla skillnad jämfört med oss.

Kim Müller: 50-60 procent mer.

Paul: Det var jävligt jobbigt för jag fick ju ut typ 9500 i månaden. Efter räkningar så var det inte mycket kvar. Man märkte på pedagogerna att dem hade mycket mer, dem hade råd att vara ute och äta gott, göra roliga saker på helgerna och så.

Kim Müller: Hur såg arbetsledningen ut?

Mackan: Vi hade en chef som aldrig var där och det var både ett plus och ett minus. Det var på gott och ont. Han kunde komma om det var kris på någon dags varsel. Men det var jävligt bra att han inte var där för han aldrig någon insyn i hur arbetet utfördes. I och med att vi inte hade någon klar chef på plats tog folk på sig den rollen. Den var en grupp på fyra personer som hade arbetat där längst som blev som en chef.

Paul: Det var en pedagoggrupp som var utbildade.

Mackan: De satte scheman och liknande. Men det var ingen tillsatt grupp.

Paul: Det fanns två typer av tjänster på hemmet, barnskötare och pedagoger.

Kim Müller: Hade de makt att anställa och avskeda folk?

Mackan: Informellt sett hade det. Om de inte gillade någon kunde de få bort den.

Paul: Som mig. Dem kan exempelvis strunta i att ringa vissa vikarier.

Kim Müller: Hade pedagogerna en lojalitet gentemot ledningen?

Mackan: Det var ett problem, barnskötarna hade en lojalitet gentemot varandra. Men vi såg pedagogerna mest som ett problem. De satte scheman för sommarna men var exempelvis inte själva där.

Paul: De var lojala mot chefen om det kunde gynna dem själva. De var lojala mot sin grupp. De lurade chefen ganska ofta genom att vara lediga under lov och hela sommaren som de inte skulle vara. De lurade oss barnskötare att de kunde vara lediga mycket mer än vad de egentligen kunde.

Mackan: Det var rätt kul när vi hittade en pärm med deras papper. Där stod det att dem inte hade rätt till mer semester än oss andra. Det gick ut över oss. En kvinna som var lite kufig, hon förstod inte det sociala spelet riktigt tog upp detta på ett möte. Man kunde inte ta upp det för vi fick ju inte kolla i pärmen. Hon var arg på dem. Men sedan försvann den där pärmen för all framtid.

Paul: Hon hade en utbildning från ett annat land och sur över att hon inte fick lärarjobb. Så hon var bitter och låg i konflikt med pedagoggruppen.

Mackan: Det hade varit dålig stämning i personalgruppen sedan länge. Grunden för det var att det var stressigt, våldsamt och dålig kommunikation. Detta gjorde att folk började hata varandra.

Paul: Den största konflikten låg mellan barnskötare och pedagoger. Barnskötarna, vi brukade hjälpa varandra just eftersom vi visste att det var vi som bytte blöja, det var vi som hade med det här och det här.

Mackan: Vi var på golvet.

Paul: Ja, man kan säga att vi var på golvet. Vi var längst ned. Vi tog hand om allt det som pedagogerna inte ville röra. Vi var dem som var schyssta och lojala mot varandra, hjälpte varandra och så.

Kim Müller: Fanns den lojaliteten redan då?

Paul: Ja. Det var tydligt att se vilka grupperingar som fanns på arbetsplatsen.

Mackan: Ja och det handlade ofta om vilka personer som var del i dessa grupper. Barnskötarna var unga män och kvinnor medan pedagogerna endast var äldre kvinnor. Det blev tydligt eftersom man mest snackade med dem unga först liksom.

Kim Müller: Hur fungerade inkluderandet i barnskötargruppen? Sker det omedelbart?

Mackan: Det var för mig så att det var en kille som jobbat med den här autisten innan mycket, han visste hur han fungerade. Så han hjälpte oss och berättade hur han fungerade. Det var då man kom in i gruppen. Det var nog det snabbaste jobbet jag varit på när det gäller att komma in i arbetarkollektivet. Det tog nog endast två-tre dagar och det berodde på att vi lärde känna varandra. Sedan var det så att en dag så sa jag att jag skulle stanna kvar och städa toaletter men folk sa till mig att strunta i det, du vet den där klassikern om att man inte skall driva upp tempot.

Kim Müller: Konflikten mellan barnskötarna och pedagogerna stärktes den efter hand?

Mackan: Ja, eftersom det skulle bestämmas vilka som skulle vara kvar hade chefen ett möte med bara fritidspedagogerna. Då var det tydligt att vi inte hade lika mycket att säga till om som pedagogerna. Skillnaden visade sig öppet.

Paul: Pedagogerna fick vara med och bestämma vilka som skulle anställas och vilka som fick arbeta vidare. Jag kom ihåg att jag var på arbetsintervju också när anställningen skulle förlängas. Det bisarra var att det var pedagogerna och inte chefen som var där och intervjuade. Det var konstigt eftersom man kände dem, de ställde frågor som de redan visste svaren på osv.

Kim Müller: Fanns det försök att överbrygga skillnaden emellan barnskötare och pedagoggruppen? Från någon av sidorna?

Paul: Ja, från barnskötarnas sida fanns det. Vi ville att man skulle ha gemensamma möten där alla fick information och reda på saker. Pedagogerna var inte intresserade av det, men de fick backa på en del saker eftersom vi var fler än dem.

Mackan: Pedagogerna hade en gång ett möte angående att en av autisterna varit våldsam mot en person utanför arbetsplatsen. Vi blev sura för pedagogerna hade inte ens varit med nät det skedde. Så då hade vi ett eget möte där pedagogerna inte fick vara med. Då poängterade vi genom detta hur löjligt det var att vi inte fick vara med på mötena. En av barnskötarna var god vän med en av pedagogerna, så hon var med i deras möten. Den enda anledningen till att hon fick vara med var att de var vänner.

Kim Müller: Kan man säga att hon allierade sig med den gruppen? Kan man säga att hon var utesluten ur er gemenskap?

Mackan: Vi snackade skit om henne bakom ryggen, hon blev inte bjuden på fester osv. Festerna stärkte sammanhållningen på ett barnsligt sätt, vi kunde leka charader och härmade andra anställda som vi ogillade. Vi slog aldrig fackboken i huvudet på folk utan var fulla och hade kul. Jag bodde bredvid en kille som vi hade filmkvällar hos. Allt detta tog vi med oss till arbetet. Det var de barnskötare som var där mest förutom hon som umgicks med
pedagogerna.

Paul: Vi träffades efter att vi hade slutat en del gånger men sedan dog gemenskapen ut. Vi hade mycket roligare, vi litade på varandra på ett helt annat sätt. Vi som umgicks med varandra även utanför jobbet.

Kim Müller: Gjorde det att ni kunde göra grejer mer öppet på arbetet?

Paul: Ja, vissa grejer hade vi gjort innan. Mer grejer blev mer löjligt öppet som att vi snodde med oss saker hem. Innan hade vi alltid stängt dörren men det gjorde vi inte nu. På sommaren var det inga pedagoger där och det var mer personal än brukare, då upprättade vi ett eget schema. Vi fuskade som fan vi fick ett stort antal dagar lediga utan att rapportera det. Så vi fick helt enkelt lön när vi var lediga. Vi satte oss alla tio barnskötare och gjorde nytt schema där alla fick massa extra ledighet. En kille var lite tveksam men vi sa helt enkelt att om han ville vara ledig skulle han vara med på det och om det kom fram så visste vi vem som hade snackat. Han var väldigt nöjd med det när det väl kom igång.

Kim Müller: Hur mycket drog ni ner arbetstiden?

Mackan: Löjligt mycket. Vi skulle vara där fem dagar men var där tre och en halv dag kanske och var tredje vecka fick man vara borta två dagar. Vi tog promenader med dem. Vissa gillade att gå länge så då kunde vi vara borta från klockan nio till tolv, precis innan maten, och andra tog vi till parken och käkade glass med dem.

Paul: Det var också helt öppet att käka mat och ta med smågrejer, men det var inte helt öppet att göra större räder och ta med massa toapapper och matförpackningar. Om man skulle stjäla så fick man stanna kvar efter jobbet och hämta en bil.

Mackan: Det var inget som det snackades om, men det verkade som om alla gjorde det. Vi var hemma hos en kille på jobbet och såg att han hade massor med balar av toapapper och skämtade mycket om det. Annars gjorde vi två saker tillsammans med det verkade som om andra barnskötare sysslade med samma saker. Vid något tillfälle blev det konstigt för någon stal av en brukare. Det blev konstigt eftersom det var så lågt. Alla visste att alla stal saker från jobbet men ingen tyckte att det var okej att stjäla ifrån brukarna.

Paul: Man snodde det som tillhörde arbetsplatsen inte från brukarna. De hade sina saker där men det var deras egna, dem tog man inte.

Mackan: Vi tog lätt saker för femhundra spänn per månad. Det var ett konstigt system med maten, vi skulle ju slänga det eleverna inte åt men vi fyllde matlådor.

A: Nångång fick jag med mig två kilo kebab-kött som jag slängde i mig. Vi beställde mat så när det inte var så många där blev det över.

Mackan: Jag köpte nog aldrig glödlampor eller toapapper eller nåt sånt under tiden jag jobbade där. Vi hade ett stort förråd men ingen hade koll på exakt vad som fanns där. Det var bara att beställa nytt när det tog slut.
Kim Müller: Var det ni som beställde grejer?

Mackan: Nä, vi sa till pedagogerna.

Paul: Efter sommaren blev jag ansvarig för att beställa maten, det använde jag också som ett sätt att komma iväg från jobbet. Att åka till köket ibland.

Kim Müller: Fanns det andra tidsvinster ni kunde göra? Sånt ni slapp göra hemma: typ tvätta, laga mat eller äta på jobbet?

Mackan: Tvätta, surfa och äta kunde vi göra. Vi betalade räkningar, jag hade ingen telefon hemma under tiden så jag ringde därifrån.

Paul: Man fick inte ringa till mobiltelefoner på jobbet men det var helt uppenbart att alla gjorde det. På räkningarna var det långa listor med mobilnummer, folk hade ringt sina flickvänner och pratat länge osv. Folk pratade till och med med sin släkt i Asien.

Mackan: Det ingick i våra arbetsuppgifter att hämta vår brukare på morgonen, ta honom till skolan och sedan köra hem honom på eftermiddagen. Detta gjorde vi alltid tillsammans med en chaufför. Vår arbetsdag började hemma vid elevens dörr på morgonen, kvart över sju. Men vi hade en sweet deal med chauffören som kom och hämtade oss först halv åtta. Vi kom överens med chauffören att han skulle komma då så vann vi alla tid, vi åt ju frukost på jobbet och vi bodde ganska nära så det vi låg mer eller mindre och sov på arbetstid. Dessutom så släppte chauffören alltid av en av oss på vägen hem, medan jag hängde med hem till brukaren. Så vi vann mycket tid. Det ingick också i dealen att när barn var sjuka så ringde vi och sa det till chauffören men inte till hans chef, så på det viset vann ju han mycket tid. Två timmar eller så.

Paul: Det gick snabbt att få kontakt med honom. Mest för att han var en sådan bitter jävel som snackade skit om chefen mycket.

Mackan: Då fattade man snart att man kunde komma med oanständiga förslag.

Kim Müller: Fanns det andra runtom på arbetsplatsen, exempelvis folk i köket, som ni var allierade med på olika sätt?

Mackan: Vi vet inte hur mycket köket tjänade på det vi gjorde, vi beställde nämligen in för mycket mat konstant så att det blev över en massa till oss anställda. Köket visste hur många autisterna var så på något vis måste de ha tillåtet detta och tyckt att det var okej. Vi åt frukost en hel timme på morgonen, så genom maten fick vi en massa rast på sätt och vis. Vi verkligen närde oss för lunch, mellanmål och sådant ingick inte i vår arbetsschema.

Kim Müller: Hur var det med föräldrar och anhöriga?

Mackan: Det berodde på inställningen. Ibland var de okej, ibland var de för usla. De vi tog hand om var mellan tolv och sjutton år. Det kan vara ganska problematiskt för föräldrarna när barnen kommer upp i tonår. När killarna får kroppshår och tjejerna får mens. Det gjorde att många av dem var mycket överbeskyddande, en mamma klagade mycket på oss och sa att vi borde göra så här och så här. Då tvingades vi förklara för henne att vi inte kan arbeta som hon gör hemma. Men det fanns andra som var mycket bra, en kvinna som hade en restaurang och hon bjöd oss alla på en massa god mat när hennes son fyllde år. Hon var så positiv eftersom hon förstod vad arbetet innebar. Det som värsta som hände var att en kille fick ett utbrott och det beslöts att man skulle anställa en anhörig. Det var problematiskt att han var anhörig eftersom han började kräva en massa av oss, att vi skulle arbeta på olika sätt och göra om arbetet speciellt efter hans släkting. Den anhörige hade också en märklig inställning till brukaren eftersom han trodde att han kunde bli botad. Det blev så ansträngt att vi fick ta in facket och diskutera arbetsmiljön, det var ohållbart i längden. Fast jag slutade strax efter detta.

Kim Müller: Hur kom det sig att du slutade?

Mackan: Det var min elev som hade blivit för gammal och flyttats till en annan särskola. Så jag flyttade med henne och vi hade alltid jobbat bra tillsammans. Men så var det en anställd på den här särskolan som inte ville arbeta med barn som behövde blöja, dräglade osv. Den här killen hade slutat så de behövde någon ny där, så chefen bad mig att flytta med tjejen och jag var tveksam. Men min anställning höll på att ta slut, det var bara två dagar kvar så jag fick helt enkelt tacka ja.

Kim Müller: Hur uppstod konflikter och hur löstes dom?

Paul: Den största konflikten var då mellan pedagoggruppen och barnskötarna. En annan konflikt var att pedagogerna fuskade så mycket, bland annat tog de en massa tid på sig att lägga scheman. Det var uppenbart att de inte gjorde det, så deras maskande gick ut över oss eftersom vi fick mer arbete.

Mackan: Vid något tillfälle var det en kvinna som försökte sätta dit mig. Alla satte upp extra timmar som man inte arbetade för men hon satte upp en lapp där det stod har du problem med matten angående mitt tidkort. Tidkortet skulle skickas in ett visst datum men jag blev försinkad pga utav det så jag fick inte ut min lön i tid. Sedan trodde jag att det var en kvinna så jag sparkade sönder hennes cykel, men det visade sig senare att det inte var hon. Så ja, det var jävligt illa förstås. Men jag fick senare min hämnd, på rätt
person. Folk som hade blivit kickade året innan hade fört med sig den fina traditionen att ta med sig boken med telefonnumren till vikarierna. Det gjorde även vi.

Kim Müller: Pedagogernas maskning fick ni betala för, hur besvarade ni detta?

Paul: Vi kunde inte göra så mycket utan krävde att dem visade vad dem kom fram till. Det gjorde de inte. Så vårt svar fick bli att vi vägrade utföra de arbetsuppgifter som dem var anställda för att utföra. Eftersom dem var pedagoger och vi var barnskötare fick det bli så att vi inte gjorde några pedagogiska grejer. Vi bytte blöja på dem, vi gav dem mat och promenerade med dem. Men inget mer. Men de brydde sig inte mycket, det var fan de mest opedagogiska människor jag träffat. Jag vet inte vad de gjorde där egentligen.

Mackan: Vi kunde inte bemöta dem eftersom de bestämde vårt arbetstempo, de hade högre lön och minde arbetsuppgifter. Det vi tvingades till var att ta hämnd genom att dra ner på arbetstempot. Men eftersom pedagogerna sällan var där kunde vi kringå deras schemaläggning genom att bestämma hur många man skulle vara på olika tillfällen. Ibland behövdes det mindre folk än vad det stod på schemat exempelvis. Det fanns orealistiska handlingsplaner, man ville att eleven skulle uppnå resultat som var omöjliga. Dem kanske var möjliga med rätt pedaogogiska verktyg men dem besitter inte jag. Vi tvingades därför strunta i mycket av dessa uppgifter. En skulle vi lära skriva men det fanns inte på kartan, vi hade varit glada om vi hade kunnat förklara för honom om vad det innebar att skriva. Man kunde alltid utnyttja sin kunskap om eleven säga att nu är något på gång, att han måste gå en promenad i parken. På det viset kunde vi komma ut och dessutom göra det bra för brukaren. Eller så kunde vi säga att vi behövde mer folk, på det viset kunde vi få mindre arbetstid, göra det bättre brukarna, och dessutom göra det möjligt för folk att få extra timmar.

Paul: Man kunde säga att någon behövde ta det lugnt så gick vi in och tog det lugnt och la oss i vattensängarna. När inte pedagogerna var där kunde vi som arbetade och alla brukarna gå in och sova. Så var det en person som var vaken. Det var aldrig någon som sa att nu skall du hålla vakt och vi andra sover, det blev bara så.

Kim Müller: Hade ni någon kontakt eller hjälp av facket.

Mackan: Ja, vi var på Syndikalisternas lokal en gång, fast var vi där för mest för att gnälla, vi satt där en halv timme och svor över pedagogerna

Paul: Det var ett möte om den våldsamma eleven. Då var kommunal, lärarförbundet och arbetsmiljönämden. Det var ett jävligt kasst möte, Dom gick med på allt vad chefen sa. chefen var också med på mötet.

Kim Müller: Kände ni att det var någon situation där ni behövde fackets hjälp. Eller kanske inte just fackets hjälp utan hjälp utifrån?

Mackan: Nja

Paul: Nej

Kim Müller: Ni arbetade på en kommunal arbetsplats. Strejken var slut, var det något snack om den?

Mackan: Det var mycket gnäll.

Paul: Folk var pissesura för att dom inte blev uttagna i strejk.

Mackan: Blev inte någon uttagen i strejk?

Paul: Ingen aning. Det var särskilt en som blev förbannad han sa att “ska man strejka ska man fan strejka ordentligt”.

Kim Müller: Hade ni andra diskussioner om kampmetoder?

Mackan: Det fanns en tyst överenskommelse om att sossarna inte var vänster och vänsterpartiet var för små.

Paul: Var man barnskötare så var man vänster på något sätt.

Mackan: Det fanns liksom en offermentalitet “Det går inte så bra “vi är överbelastade” Det tankesättet fanns även bland pedagogerna. Det kan vara skönt att vara offer ibland, stanna i den rollen liksom.

Paul: Även om folk aldrig varit politisk aktiva så fanns det en medvetenhet.

Kim Müller: Menar du politisk medvetenhet eller klassmedvetenhet i form av solidaritet med sina arbetskamrater?.

Paul: Både och, medveten om, fan ska jag säja.

Kim Müller: Om att man var arbetare?

Mackan: Ja, klassmedveten var man.

Paul: Man var medveten om sin plats, att man ligger i konflikt med pedagoger och med chefen. Den konflikten på arbetsplatsen såg man i ett större perspektiv typ ”Dom som har lite pengar är i konflikt med dom som har mycket pengar dom som arbetar är i konflikt med chefen”. Det var väldigt utbrett bland barnskötarna. Det fanns en stor politisk kunnighet.

Mackan: Det berodde på att folk hade en del högskolekurser bakom sig.

Kim Müller: Diskuterade ni också dom kampmetoder ni använde. ni maskade tog grejor ifrån jobbet och använde arbetsplatsens resurser. Sågs det som som stöld/snatteri etc.

Mackan: Nej det skämtades om typ “någon löneförmån har man allt”.

Paul: Nej, man sa att har man så pissig lön så kan man allt ta lite. Man såg det aldrig som stöld eller som något kriminellt. Det pratades aldrig om det om man gjorde det dolt.

Mackan: Jo, men det var ju öppet med att ta mjölk och godis och sånt.

Paul: Jaja, självklart. Jag menar de stora sakerna.

Kim Müller: Fanns det lägen där det dolda blev öppet så att säga?

Mackan: På sommaren blev allt mycket öppnare. Det kom in sommarjobbare och pedagogerna var inte där.

Paul: Vi var pissura för att alla andra var lediga och inte vi.

Kim Müller: Hur blev det när sommaren var slut? Hade gemenskapen stärkts och positionerna flyttats fram?

Paul: Ja, vi hade ju jobbat ihop hela sommmaren och fått en jävla styrka, vi hade lärt känna varandra ännu bättre. Dessutom hade vi ett bättre grep om själva arbetet och visste allt som hade hänt. De hade ju inte koll på framsteg och bakslag för eleverna. Vi hade ett bra övertag ett tag in på hösten.

Kim Müller: Hade ni organiserat om arbetet något under den tiden?

Paul: Vi alltså barnskötarna hade organisert om jobbet, men när pedagogerna kom tillbaka omorganiserade de grupperna så att arbetet fick genomföras på ett annat sätt.

Kim Müller: Ledde er nya styrka till mer konflikter?

Paul: Jo, konflikten handlade nu om att pedagogerna efter sommaren skulle välja vilka av oss som skulle arbeta kvar. Det var pedagogerna som bestämde detta eftersom det var de som utförde förhören tänkte jag säga, intervjuerna. Tjänsterna som barnskötare skulle helt enkelt utannonseras och vi fick söka våra tjänster så att säga. Men det blev inga konflikter mellan barnskötarna pga detta, nej vi började hålla ihop ännu mer. Det var oerhört frusterande att behöva söka sitt jobb och inte veta om man skulle få det. Vi hade ingen makt över situationen och tänkte att antingen får ingen stanna eller så får alla det.

Kim Müller: Hur blev det då?

Paul: Ingen fick stanna, i princip. Några fick vara kvar lite längre än andra.

Kim Müller: Men om ingen av er fick stanna, borde inte det lett till kaos på arbetsplatsen?

Paul: Ja, det blev det ju. Jag hade kontakt med folk efteråt som berättade att det blev väldigt rörigt. Ungarna kände ju inte igen de nya och blev därför nervösa och sedan fick de nya anställda gå bredvid dem andra ganska längre.

Mackan: Det är inte professionellt. Autisterna behöver ju rutiner så man kan inte slänga ut och ta in folk på löpande band.

Kim Müller: Kände ni att uppsplittrandet var en attack mot er styrka?

Paul: De märkte att vi hade väldigt kul tillsammans men jag tror inte att beslutet kom från pedagogerna utan högre upp, från ledningen. Pedagogerna var dock taskiga mot vissa av oss. De gick ibland runt och bjöd oss på kakor men jag fick inte smaka. De störde sig på mig. Det var så det var. Men eftersom det fanns en så bra sammanhållning i gruppen, ja eftersom vi tyckte om varandra som människor, så kunde folk skälla ut pedagogerna för detta. En vän sa en gång, när jag inte var där, varför är ni så taskiga mot honom? Och då fick de backa och bad om ursäkt och så…

Mackan: Det var en hård arbetsmiljö: slem, spott och piss. Vi bytte blöjor och städade upp efter dem. En av dem pissade på mina byxor. Så det blev också en hård men vänlig jargong mellan oss, vi skämtade med varandra och kivades och så. Det gjorde att vi svetsades samman eftersom vi delade ett hårt arbete.

Kim Müller: Fanns det något ni lärde er?

Paul: Det viktigaste var vänskapen, att lära känna varandra och umgås med sina arbetskamrater utanför arbetet. Om chansen finns skall man ta den för då lär man känna varandra bättre och kan enklare ventilera saker och så.

Mackan: Lojalitet med arbetskamraterna lönar sig. Det är så osäkert vilka som får vara kvar så det är helt meningslöst att lägga manken till.

Kommentar från en av de som utförde intervjuen:
De som intervjuats ovan jobbade som vårdare, utan utbildning och därför utan teoretisk kunskap om autism och vad det innebär att vara autistisk eller ha en anhörig med autism. Det är naturligtvis inte deras fel att man idag, inte bara i vård av autister utan överallt inom vården, använder sig allt mer allt outbildad personal. Avsaknaden av utbildning drabbar vårdarna eftersom de kan utsättas för situationer där de kan skadas, men det drabbar naturligtvis även brukarna och deras anhöriga.

Brukare och anhöriga
Brukarnas och de anhörigas situation inom vården måste, liksom arbetarnas, ses ur ett klassperspektiv. När vård inte fungerar, när man drar ner på resurser, anställer outbildad personal, är det alltid arbetarklassen som drabbas först och hårdast. Brukare med anhöriga vilka som enskilda har en svag ställning i samhället, som inte kan påverka sina barns situation eftersom man inte lyssnar på dem, som själva inte har kunskap eller har svårt att få kunskap om barnens tillstånd. När man gör motstånd, när man tillämpar ansiktslöst motstånd, och självklart skall man det, måste man vara medveten om vilka som är svagast – när de står ensamma. Därför måste motståndet ske tillsammans med brukare och anhöriga och inte på deras bekostnad. Motståndet skall slå mot arbetsgivaren, inte mot arbetarklassen. Och för det krävs solidaritet, mellan arbetare och brukare/anhöriga och naturligtvis mellan arbetare.

Pedagoger och vårdare
På arbetsplatsen som beskrivits i intervjun fanns en klyfta mellan pedagoger, de med utbildning, och vårdare, som i många fall saknade utbildning inom området. Pedagogerna hade möjlighet att hjälpa vårdarna med den teoretiska bakrunden till autism, de hade till exempel kunnat förklara varför aktiviteterna som de ansåg att brukarna skulle göra var viktiga för dem och på så sätt få motståndet att vändas så att det inte skadade brukare och så att vårdarna fick en bättre arbetssituation. Men istället valde de att hålla på uppdelningen på arbetsplatsen, en splittring som inte är särskilt märklig men som naturligtvis inte är nödvändig. På en arbetsplats, och utanför, måste man välja vilken sida man står – på arbetarklassens eller kapitalets!

Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid:

I måndags hade jag min första arbetsdag i förskolan. Jag hyrs in av en vikariepool till olika förskolor runt Stockholm, och just idag var det inte förgäves som jag klev ur sängen. Det var lite svårt att ta sej till jobbet utan SL-kort, jag fick förfalska en bussbiljett. Förskolan var ganska underbemannad, så när jag kom dit gällde det genast att sätta fart. Trots dom andra anställdas uppenbara överansträngning och zombieartade blickar, var dom väldigt snälla och introducerade mej långsamt till barnskötandets mysterium. Jag slapp med andra ord dom lite smutsigare jobben och fick bekanta mej lite med barnen istället. Jag märkte snart att jag hade kommit till ett jobb som jag inte hade några problem med och som passade mej! Det var inte svårt att härda ut gegget och småbråken när barnen älskade mej och arbetsdagen kändes meningsfull! Jag såg till att hjälpa till så mycket jag kunde för att underlätta för dom andra och lämna en bra bild av killar i förskolan. Jag tror och hoppas att jag gick därifrån med ett gott intryck från både barn och barnskötare. Äntligen ett jobb som inte får mej att vilja spränga saker! Jag kan t.o.m. kanske tänka mej lärarhögskolan som en framtida bana.

Tillbaka i garderoben följande måndag; ett helvete på jorden. Inte för att jobbet är ansträngande eller svårt, utan för ledan av att sitta en hel dag och vänta utan någon tydlig gräns mellan rast och arbetstid. Uttråkningen är maximal, särskilt när man jobbar 10 timmar i sträck, dessutom är vi överbemannade. Blickarna från folk som tycker man sitter och latar sej, blickarna från snobbarna i restaurangpersonalen som också tycker att man latar sej, fast deras lön är mycket högre än vår. Vi får normalt inte ens ta av resterna (som ändå ska slängas)- från cateringmaten dom tar till arbetsplatsen. Men just den här dagen hände nåt annorlunda och vackert: vi gick och frågade dom om en kopp kaffe (vi får inget kaffe och inga raster egentligen heller) och först fick vi svaret av en snofsig tant att ”deras chef hade sagt åt dom att inte ge bort nåt åt garderobiärerna, även om det skulle slängas”. Men sen kom hennes kamrat förbi som jobbat lite längre och frågade vad som hände. Efter att kamraten förstått vår fråga stirrade hon tomt och lite föraktfullt på nåt sätt framför sej ett tag och sa sen trött ”det är väl självklart att ni kan ta lite kaffe”. Den snofsiga tanten förbyttes genast och pressade ur sej nåt i stil med: ”alltså jag tänkte fel… enligt reglerna…”. Vi gick därifrån. Resten av dan var garderobiärer och restaurangpersonalen vänner. Dom bjöd oss på all maten som blev över och vi tog tacksamt hem stora lass bröd, snacks och förrätter i arbetsplatsens pappershanddukar. Det är det här som kallas rekomposition – gamla splittringar upplöses och ny gemensam styrka uppstår på arbetsplatsen. Tack för att ni såg våra likheter, sket i chefens order och fyllde min tomma kyl, kära restaurangarbetare! Och just det: en arbetskamrat såg vår arbetsledare stå och fixa med facebook på sin mobil. Han hade väl helt enkelt tröttnat på att jämt gå omkring och bara försöka se till att vi inte slappar, och tagit en ledig stund. Antagligen står han och facebookar större delen av tiden, för man ser inte röken av honom, och jag klandrar honom inte. Han har aldrig klagat när vi kommit försent och förstår oss, han är en sån där som avancerat från skitjobbet och får göra lite extra pappersarbete för en anständigare lön. Frågan är: om facebookandet är stöld av arbetstid, är det då nyttig arbetstid? Vilket värde stal vår arbetsledare genom att inte traska omkring och disciplinera oss utan socialisera istället?

Jag jobbar häcken av mej just nu, så mycket att jag inte hinner blogga eller ens träffa vänner. Dessutom är jag lite småsjuk och sitter mest hemma och läser Marx och ser på sitcoms. Men jag lovar att jag kommer igen. Rätt vad det är så kommer jag att kunna ha lite mer fritid och pengar, och då kommer jag genast att börja blogga som en tok, gå med i Kommunal sektion 28 (västra sidan, den bästa sektionen) och få en lön som är långt mer än avtalsenlig! Nu när jag börjat i Omsorgen och på Omsorgaren så tänkte jag sätta en plan i verket: jag ska i takt med att jag jobbar mer i förskola börja undersöka min arbetsplats och tillsammans ska vi utveckla och forska fram nya strategier och taktiker i arbetsplatskampen på en förskola. På lång sikt kan Omsorgaren bli en resurs!

Medelklassen, finns den? Är den en enda eller flera olika grupper? Brittiska militären förbereder sej i alla fall på hårda konfrontationer när dom lite bättre ställda arbetarna tappar tålamodet. Trotten hyllar Che som symbol för socialismen. Under täcket lämnat en grundlig och bra rapport från Köpenhamn, där barn tårgasas för att batongliberalerna hellre slår tillbaka med våld än att diskutera politiskt med ungdomarna. Petter visar hur t.o.m. danska liberaler chockas av ljuget i våra svenska dagstidningar om händelsen. För dom som missat det: Mllstrm har sparkats för att han skriver om sitt jobb i en blogg – fuck it! Ni äger oss inte utanför arbetstid era jävlar!

/Planekonomen