God morgon på er allihop, nej då, jag mår inte bedrövlig. Mår ganska bra faktiskt, till och med det onda i armen känns som om det är bättre. Lite öm på själva stickstället bara. Så om ett par tre veckor kan jag räkna med ett någorlunda gott skydd mot små elaka svinbaciller då!

Nej, det som är bedrövligt är vad man kan läsa i tidningarna i dag om hur det kan se ut på boendena för personer med funktionsnedsättningar. I Älvdalen har några boende suttit instängda i månader på gruppboendet Tallbacken, utan aktiviteter och med knappt någon omvårdnad. Ett kommunalt boende är det så Länsstyrelsen kan inte göra annat än att rikta kritik mot det.  Skäms på Älvdalens kommun måste jag säga! I Karlshamns kommun har två vårdare på ett gruppboende varnats för kränknig av de boende. De boende på gruppbostaden ska ha utsatts för fysiska och psykiska övergrepp, en av vårdarna har flyttats från boendet. Ursäkta, men var sjutton går gränsen för när man misskött sitt jobb och inte borde få arbeta kvar. Jag är oftast tacksam för den starka arbetsrätt vi har här i Sverige, men ibland blir det löjligt. Usch, vart är vi på väg?

Idag har man utlovat sol, och som det ser ut nu så har man rätt även om solen inte hunnit kika fram ännu! Bäst att passa på att vara ute!

Sista arbetsdagen var på onsdagen och den första morgonen som arbetslös var hemsk. Så många timmar att slå ihjäl! Helt plötsligt hade jag massor med tid att fundera. Tårarna kom då jag insåg hur mycket jag saknade jobbet. Jag kommer nog aldrig att få ett så fantastiskt givande jobb något mer. Men att deppa hjälper ju inte så jag trotsade hårda vindar och tog mig en rejäl promenad på drygt sju kilometer. Turen gick upp till Icktjärn – ett naturreservat som är mycket vackert. På vägen hade jag sällskap av kameran och sökte mig då och då ut i skogen för att fånga vackra bilder på hösten som just denna dag var fylld av frost. Jag kommer nog att fortsätta vandra i naturen även framöver för den ger en sådan kraft och dåligt väder ger bara promenaderna en extra krydda.
Tänk så många mil jag gått sedan i maj. Jag har sett björnspillning, hökar, örnar älg och ett stort antal träd rivna av björn. Tack vare det jobb jag haft har jag fått förmånen att lära känna naturen utan rädsla.

Vad som kommer att hända framöver är ett möte på torsdag med Omsorgen. Jag ska ge vården en chans till men denna gång handlar det om förståndshandikappade. Så förhoppningsvis behöver jag inte gå arbetslös så länge denna gång.

Just nu är det partaj i hela detta kvarter, grannarna i alla fyra husen spelar och tjoar allt vad de kan. Det gäller att överrösta varandra, men det är tur att jag har hörlurar…………….Nattsömnen kan det dock bli lite si och så med för när det partas här håller de igång lääääänge.

Lite höstbilder från en tur till Icktjärn i ett frostigt landskap den 1 november.

Ska man säga ifrån eller låta bli för husfridens skull? Frågan ställdes på sin spets i lördags och jag var naturligtvis så osmidig att jag valde det första alternativet. Men det var noga genomtänkt och jag anade vilka konsekvenser mitt ifrågasättande skulle få. Nu är grannfejden i gång och den kommer att bli svårlöst, om det ens går.

Bakgrunden är att grannarna har tvingats kastrera sin hund p.g.a en tumör i testikeln. Ingreppet gjordes i tisdags och sedan dess har hunden fått tillbringa nästan all tid i bilen. Som de flesta andra hundar reagerar han på “tratten ” som han fått. Så våra grannar insåg snabbt att om de sätter hunden bak i kombin så ligger han still.

Jag kommer hem vid halv-tre på fredag, solen gassar och hunden sitter i bilen med endast dörrarna öppna på en sida. Han får komma ut på en kortare promenad och placeras sedan i bilen igen under natten. I 10 timmar sitter han där innan de kommer ut och rastar honom på morgonen. Under hela lördagen rastas hunden endast tre gånger den senaste klockan tio på kvällen och då har han suttit i fem timmar med alla dörrar stängda, inte ens bilrutorna var nervevade. Vi hade temperaturer upp emot 22 grader den dagen. Då säger jag till grannen att ni kan inte ha hunden i bilen och han reagerar precis som väntat.

- Vad har du med det att göra?

Jag förklarar att det enligt djurskyddslagen är förbjudet att ha hunden i bilen som de har. Det ena gav det andra och nu är det totalt krig här. Tyvärr är jag rädd för att det här kommer att bli ett permanent tillstånd. Det går inte att överhuvudtaget prata med dem längre, Kalle försökte men frun i huset är av den åsikten att vi ska inte lägga oss i.

Denna situation är riktigt jobbig, vi bor bara några få meter ifrån varandra och det enda goda som kom ur det hela är att hunden får vara ute mer, men de använder fortfarande bilen som hundkoja.

………suck!